Crille som rockfotograf

Bandet på bilderna är DiZEL och deras hemsida hittar ni här!

När musiken dör

"There he was, walking – lurching – up the road. Dead pale, eyes like raisins and bread dough. He's hands was dangling, chin pushed out, he even walked wrong, like an old man.. And I can't tell it as bad at it was; he was dead, Louis. But he was alive too!!" 

Det där var ursprungligen skrivet av Stephen King för att beskriva zombien Timmy Baterman i Jurtjyrkogården från 1983. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara en beskrivning av mig för en stund sedan. Du förstår, jag bestämde mig för att springa en halvmaraton ikväll för att bevisa att konditionen fortfarande var intakt. Klockan 22:00 hade jag dragit på mig löpskorna och kläder lämpade att springa i, jag hade laddat batteriet i mobilen och installerat hörlurarna: 

- Det var dags att bege sig ut i natten.

Jag hade bestämt mig för att springa två mil och jag hade en ganska enkel målsättning, att snitta en mil i timmen. Jag svängde vänster efter polishuset och löpte sedan via bron över Södra vägen till Dämmet och därifrån genom Karlsro-rondellen bort till västra Smedby. Första milen på 55 minuter imponerade inte i hastighet direkt men högerfoten har krånglat inomhus hela vintern så jag var nöjd. Men här började kvällens problem. Jag blev helt jäkla vilse i Smedby. Jag hade tidigare cyklat ut till kvarteret där Mathias och Tobbe bor, så jag trodde jag visste hur jag skulle hitta vägen via flygplatsen som jag hade tänkt ta hem. Men tji fick jag, och min envishet nådde nya höjder när jag vägrade öppna kartan i mobilen eftersom "jag kan ju det här". Men efter att ha sprungit runt ett par kilometer oerhört planlöst så öppnade jag kartan och insåg att jag var helt fel ute. Samtidigt som jag följde kartguiden mot flygplatsen såg jag hur batterimätaren sjönk och sjönk, särskilt eftersom både spotify och träningsappen var på samtidigt. Men det var ändå 40-50% kvar, så jag var inte allt för orolig, och fortsatte springa mot flyget. Nu var jag på rätt spår, igen.

Passerade flygplatsen efter 15 kilometer och jag tänkte ta den långa vägen hem via Skälby, då skulle jag lätt komma över 2 mil. Jag var inte ens särskilt trött i kroppen, och sinnet var piggt, jag kände det som att jag inte hade ett problem i världen, motivationen var på topp. 

- Då kom nästa pungspark; när jag sprungit en bit till så slutade min träningsapp att funka, den som sparar data om hur man springer och hur snabbt och sådär. Den bara la av, men musiken fortsatte köras. Jag stannade till en sekund för att reda ut problemet, och i samma sekund som jag kollade på mobilen så dog dess batteri fullständigt. Jag kände hur orken bara säckade ihop. Kroppen stelnade och motivationen dog, alla kroppsdelar bara strejkade. "Utan musik tänker jag inte röra på mig", signalerade kroppen och hjärnan bara höll med. Jag gjorde några stapplande steg att försöka komma igång men jag hade varit stilla för länge. Jag började gå. Skitsur förstås, för det var fortfarande en halvmil hem och klockan började ticka mot midnatt.

Då hittade jag åtminstone en genväg längs motorvägen så att jag skulle slippa ta den långa vägen hem, nu när jag gick och allt. Så jag gick... och gick... och gick. Jag kände inte igen mig någonstans, jag hade aldrig varit här förut, så mycket visste jag, massa företag som jag inte kände igen tills jag till slut passerade materialbutiken Beijer... jag kliade mig så hårt i huvudet att det nästan gick hål, för jag visste mycket väl att Beijer inte ligger på vägen hem. Inte alls, faktiskt. Det ligger halvvägs ut till IKEA, som låg åt andra hållet än det håll jag ville. Jag hade gått helt fel - igen. Men det var bara att gå vidare, nu var jag på den långa vägen jag hade tänkt ta från början. Kroppen var helt förlamad, låren hade kraschat, fötterna värkte sönder, ryggen reagerade också, och skavsåren på ett knä som jag fick på fotbollen igår gjorde sig påminda, jag kunde inte komma på en enda kroppsdel jag inte hade ont i. 

Då lyckades jag få liv i mobilen igen. Jag hurrade för mig själv, nu kanske jag skulle få igång lite musik så att jag skulle palla springa hem, då skulle det bara ta en kvart. Men den gubben gick inte heller... jag fick visserligen på spotify och med Cypress Hills "whats your number" i hörlurarna lyckades jag få benen att rotera lite snabbare än innan men jag såg fortfarande helt jävla handikappad ut, som om jag hade lokalbedövat halva kroppen och brutit resten. Och så stört törstig hade jag hunnit bli, att jag bestämde mig för att ta en liten omväg för att komma till en kran som jag visste fanns vid kolonilotterna. Jag gick omvägen dit bara för att upptäcka att den var avstängd. Jag kissade lite på någons potatisland och vände om för att gå de sista kilometrarna hem. Takten var obefintlig och jag övervägde att lifta, haha, men jag skulle palla det här, det var bara så. När jag kom till bron över E22an orkade jag knappt ta mig över den. 

Iklädd bara t-shirt och joggingbyxor, klockan 00:40 natten till en tisdag i börja på Maj syntes jag alltså kämpa mig över stans minsta bro, och det var där jag slutligen fick slut på mobilbatteriet helt och hållet, genom att lägga den sista energin jag hade på en serie självömkande selfies. Butiken Seven-Eleven var öppen när jag passerade, och jag hade förstås inga pengar med mig, men jag lovar – trots att det bara är fem hundra meter hemifrån så hade jag lätt lagt en femhundring på ett glas vatten där om jag hade haft en med mig, så törstig var jag. Jag genade över den ojämna gräsmatten utanför kupan och upptäckte genast att balanssinnet var lika borta som snön, jag fick verkligen kämpa för att inte snubbla och ramla omkull på någon tuva. Jag visste att jag inte skulle orka ta mig upp igen om jag väl ramlat där. Strax före klockan 01:00, efter nästan 3 timmars motionerande, och efter 22 kilometer i alla möjliga tempon, ramlade jag in i duschen. Men jag lever uppenbarligen fortfarande :) 

Nästa gång springer jag bara runt huset.