Baronens parkering, igen

För ungefär ett halvår sedan, när sommaren höll på att övergå i det som kom att kännas som ett evighetslångt mörker, var jag och handlade på baronen. När jag hade handlat färdigt och skulle ta och köra iväg från parkeringen på andra våningen gick det inte att komma ut från parkeringsfickan, eftersom det stod bilar både framför och bakom min - trots att de bägge andra bilarna stod fullt korrekt parkerade i respektive parkerings-rutor. Jag hade ingen direkt tid att passa men blev, av principskäl, vansinnig och ringde till parkeringsjouren som mellan två oförskämda gäspningar förklarade att han varken kunde eller ville göra någonting åt mitt problem. Jag väntade en halvtimme tills en av de andra förarna kom tillbaka och tog sin bil, for hem och skrev samma kväll ett artigt men irriterat mail till baronens chef, Maria Sampson som inledningsvis skrev att hon skulle ta tag i det här!

Det tog inte mer än en minut innan hon skrev tillbaka en gång till att hon i samröre med nån fastighetsförvaltare hade varit där och inspekterat men inte kunnat se någonting fel med hur parkeringsplatserna var konstruerade. Då blev jag riktigt lack, åkte dit igen och fotograferade rutan ifrån ett perspektiv där man ser exakt hur en pelare täcker den lilla yta som överhuvudettaget finns att försöka ta sig ut genom när parkeringen är full. Den bilden bifogade jag i ännu ett mail - nu lite mindre artigt, lite mer irriterat. Högst befogat, må jag tillägga, då hon avslutade sitt idiotförklarande mail med att jag INTE skulle dra ett likamedtecken mellan Baronens "fantastiska" parkering och idioter som inte kan parkera sina fordon!

Nu var jag där idag igen och det är samma visa fortfarande. En bilist hade råkat ut för exakt samma sak som jag råkade ut för och stod och svor och väste som om han hade arga getingar i brallorna... jag tyckte visserligen att han såg ganska rolig ut. Det här resulterade naturligtvis i ytterligare ett argt mail, då jag kom på att jag inte fått något svar från Baronens chef på mailet med den bifogade bilden. Den här gången hotade jag med att ta med två vänner och ställa upp våra bilar och sedan fotografera läget och skicka till lokalpressen :) Sånt brukar de vara svaga för, jag gissar att det finns en parkeringsruta mindre på baronen inom en vecka - och att Baronen således går misste om tjugo spänn i parkeringsintäkter. Stackars stackars stackars dem :)

Hemma från STHLM

Det är alltid skönt att komma hem ifrån Stockholm. Seinfeld i Globen igår kväll var en väldigt trevlig upplevelse. Han såg ganska gammal ut, men det är ju förstås tjugo år sedan han spelade in avsnitten som fortfarande rullas om och om på TV. På vägen upp stannade vi till vid en bensinmack där en vän till mig jobbar, hon hade ingen aning om vem Jerry Seinfeld är och jag tror det är så bland Jessicas kompisar med. Men när jag och mina vänner växte upp var Seinfeld den stora komediserien på tv och gick på alla kanaler, bokstavligt talat. Och när de inte sändes så hade både jag och Fredrik sjuka mängder inspelade på VHS :)

Så, 1340:- låter förstås väldigt dyrt för att se en komiker stå och prata. Det är vad det kostar att se trehundra band på en musikfestival. Det är förstås otroligt dyrt, inte minst som han bara uppträdde 75 minuter! Men - under alla år som jag sett hans show på tv helt utan att någonsin pynta en enda krona, tycker jag att det här kan ses som den dagen då jag återgäldade mitt tv-snylteri och betalade herrn. Showen i Globen går inte till historien som det absolut största som hänt Sverige, men det var roligt, väldigt trevligt och oerhört stort att nu kunna stoltisera med att ha sett honom! :)

Resan hem var minst sagt seg. Vid tolv inatt satt vi ännu kvar på en pub i stan och väntade in Mladen som var på dejt. Han hade erbjudit sig att köra hela vägen hem, så Viktor passade på att ta några järn men jag tänkte att det var bäst att vara backup som chaufför, vi hade inga marginaler att spela på tidsmässigt, jag skulle jobba nu i gryningen. Och tur var det, Mladen såg ut som han inte sovit på tre veckor när vi träffade honom men han orkade ändå köra drygt halva vägen så att jag fick sova nån timme. Viktor sov sött i baksätet hela vägen hem medan jag slet mitt hår av trötthet vid ratten :) nu kom vi hem och jag ska bara byta byxor och vända till jobbet igen :) perfekt :)

Jerry S

Sitter på en pub vid medborgarplatsen och laddar för att se Jerry Seinfeld om en liten stund. Aftonbladet har inlett en hatkampanj mot honom som fortsatte med en helsida idag på kultursidorna, vi läste den här och det gjorde oss ännu mer pepp. Karln är tydligen galet divig och biljetterna är så dyra att man får gnugga ögonen, våra biljetter kostar tillsammans 5500 kronor, jag, Viktor, Fredrik och hans bröder. Så det här måste bli bra :)

Jag har en lista i min ficka

Jag har en lista i min ficka varje dag, där jag skriver upp sånt jag blir nyfiken på under dagen. Och sedan när jag har tråkigt någon gång kan jag ta fram den här lappen med alla mina funderingar och googla, det är faktiskt skitbra, det råder bot på både tristess och villrådighet. Jag rekommenderar dig att ha en sån här lista också, antingen det är en fysisk lista eller om du har den på din telefon, det är ju saksamma, men såvida du inte vet exakt allting redan så har du säkert saker du går och undrar lite allteftersom, saker du inte har tid att kolla upp just när du står i kön på bolaget eller kör bil. Sen behöver du ju inte "tömma" listan varje kväll, det kan ju gå en vecka ibland, men tänk vad mycket smartare du blir på kuppen! Så här såg min lista ut idag, exempelvis :)

• Vad är det för skillnad på hare och kanin?
• Går igelkottar i ide?
• Vad kostar en segway?
• Hur mycket blod kan en fästing sluka?
• Blev det mycket färre mål efter att man införde offsideregeln?
• Kolla upp ett enkelt recept på bröd
• Hur tillverkar man gelatin?

Nalle förstör mammas potatisland :)

ICA

ICA-butiken jag jobbar på, ICA Supermarket i Lindsdal, fick häromdagen ICAs stora hederspris som delas ut till landets bästa ICA-butik. Tänk så löjligt många ICA-butiker det finns, fem bara i kommunen här och lika många i varje mellanstor svensk stad, i storstäderna finns det hundratals och varje liten landsbygdshåla från södra Skåne till norra Lappland har en liten butik. Av alla de butikerna fick chefen ta emot ett läckert pris i tisdags och alla på jobbet blev strålande glada - men ärligt talat är ingen förvånad. Vi har en härlig butik, sköna kunder av alla sorter och det är riktigt roligt att komma till jobbet varje dag, hur skulle vi inte vinna liksom? :)

Det är något speciellt med ICA, det ska sägas. Jag blir seriöst hängig av att gå in på Coop eller Netto och se den folkskygga personalen där som verkar lida varje minut, om man nu ens ser någon som jobbar.

På förra ICA-butiken jag var på i två år, Maxi i Oskarshamn, var det också otroligt mycket glädje i varje fas. Trots att jag pendlade två timmar varje dag och således faktiskt skulle tjänat mer på att vara sjuk med 80% än att jobba, var det alltid roligt att jobba. Så härliga människor där uppe, jag saknar dem också, och hoppas att alla där läste insändaren på mittuppslaget i Östran/Nyheterna som jag skrev till deras ära när jag slutade :) Menade vartenda ord! Här är en länk till den förresten :)

Nya lakan

Det finns nästan inga dofter som är så njutbara som doften av nya påslakan. Jag gillar verkligen doften av årets första gräsklippning, lukten av nyfallet regn och känslan av att sätta näsan i en helt ny bil också, men det här är något utöver det vanliga. Jag gillar det faktiskt så mycket att jag allvarligt överväger att låta använda reservlakanen bara för att låta de nya behålla sin fabriksdoft. Jag ska försöka tala med tvättmedelsföretagen och se om de möjligtvis kan ta fram ett tvättmedel som luktar såhär. Eller en parfym?

Elefanttavlan

Den här tjusiga stora tavlan med elefanter i solnedgången köpte vi i Sri Lanka. Det har dröjt ett par månader att få upp den, mest på grund av lathet. Den hade en produktionstid på ungefär två månader och är utsmyckad med äkta silver, ändå kostade den inte mycket mer än en IKEA-tavla, sån är prisnivån därnere. Ramaffären ville ha 1500 ett fyrsiffrigt belopp för att sätta upp den, det tyckte vi var sämst så vi köpte några plankor och gjorde det själva för 49 kronor :) Riktigt läcker blev den iallafall!

Gyrossoppa

Oh, jag var och köpte en gyrostallrik på stan tidigare ikväll. Jessica skulle på onsdagspartaj och jag tänkte jag förtjänade en smaskig måltid när jag skulle vara ensam hemma. Jag valde kebabhak med omsorg, trodde jag, jag gled förväntansfull in på Citygrillen.

Medan jag stod och väntade på att få beställa hann jag uppfatta att tjejen som gjorde maten förmodligen var nyanställt, praktikant eller sommarjobbare. På Citygrillen byter man nämligen anställda från varje gång man är där, det blir lite av ett lotteri. Oftast kan det vara bra eftersom oerfarna gatukökare tenderar att ösa på grymt mycket kött och göra alldeles för stora portioner. Men idag drog jag en nitlott, det märkte jag redan i pommes-stadiet, hon stressade igenom fritösen och snålade så in i Norden med gyrosen. Men när hon själv insåg att tallriken såg för jäkla futtig ut kom hon på en snilleblixt; att överkompensera med kebabsås. Hon hällde och hällde och hällde och när såsburken var tom sprang hon ut och hämtade en ny - och fortsatte att hälla. Jag grät inombords för varje såsdroppe, och när jag slutligen fick tallriken var det som en soppa, jag fick gräva ner halva armen i sörjan för att hitta pommesen och köttet.

På kvällen kom Jessica hem och jag hade varit hos Broberg och spelat FIFA så jag lovade att jag skulle köpa hem en tallrik åt henne med, och åkte nu istället till Zappas vid stationen. Gissa om jag blev avundsjuk när den skicklige kebabkillen trollade fram den perfekta tallriken!

Hos frissören kan man ibland få en praktikant som klipper en, och då får man det lite billigare. Jag tycker det är dags att det blir likadant på kebabrestaurangerna! Gyros är minst lika viktigt som hår :)

Ursäkta min hybris

Jag fick något slags hybris häromdagen när jag såg min småfina bloggstatistik och tryckte på "vill du tjäna pengar på din blogg"-länken. Först nu när jag gått och tänkt på det har jag kommit fram till hur löjligt det är, haha, dessutom hade jag hela sidan full med sjukt fula annonser, nä - så kan vi inte ha det... Jag vet inte vad jag ska skylla på, bara ren och skär hybris från min sida, hoppas ingen tog illa upp :)

Hittade en vilsen liten hund

Jag tog med mig Nalle på en liten runda när jag kom hem från jobbet idag, som jag oftast gör, men den här promenaden blev inte som de brukar. För när Nalle stod och kissade som bäst kom en liten hund trippandes längs vägen, men utan vare sig husse eller matte. Först blev jag inspirerad och tänkte att, kanske kan vi lära Nalle också att gå ut och rasta sig själv ibland när vi inte orkar, men sen förstod jag att det var något som inte stod helt rätt till.

Hunden haltade på vartenda ben, han blev tokig och skällde ut mig när jag försökte få honom att förstå att jag ville hjälpa honom hem. Nalle tog mitt parti och gick emellan, "ingen ska skälla på min husse" gnällde han, men den här Jack Russell-hanen gnabbade tillbaka och det blev ett himla liv på dem båda. Själv tog jag fram telefonen och ringde polisen, för det kan ju ligga i polisens intresse att det inte springer omkring en frustande arg skadad hund längs vägarna i Kalmar. Trodde jag, alltså. Så var det inte riktigt. Poliserna kopplade mig fram och tillbaka tills slutligen någon hade vänligheten att nonchalant anteckna problemet på sin dator. Men de kunde inte skicka någon att hämta honom, för de hade inga lediga poliser ute. Istället rekommenderade han mig att stanna ute i regnet med den här främmande tokhunden och se om någon ägare kom och letade efter den, och orkade jag inte det så var det inte hela världen, det var ju inte mitt problem. Sedan lade han kvickt på luren och kvar stod jag med den vansinniga hunden på fotbollsplanen utanför vårt hus utan att ha fått något som helst löfte om att någonting skulle hända, snarare tvärtom - att han garanterade att polisen fullständigt sket i vilket.

Efter en halvtimme tröttnade jag på 1) knäpp hund 2) ösregn och ringde Jennie som har koll på hundarna i området. Hon kom ut och eftersom hennes egen hund nyligen blev biten blodig av nämnde hund, pekade hon rätt snabbt ut att den tillhörde veterinären som bor på vägen som korsar vår, vi vallade tillsammans med Nalle dit hunden och när vi kom till veterinärens hus ställde han sig och skällde allt vad han kunde varpå veterinären kommer ut och skyller på sina barnbarn som glömt stänga ytterdörren.

Någon som tror att polisen hörde av sig sen och frågade hur det gick? Haha, nä du. Inte ett ljud. Vad de vet så springer det väl fortfarande runt en skvatt galen människohatande hund mellan dagiset och förskolan i Getingen, men de har väl större problem förstås. Som att munkarna är slut på Ekelunds. Då blir det utryckning!

Nettos köttfärs

Tidigare i veckan var jag inne på Netto som hade kanonpris på storpack-köttfärs, senare skulle jag förstå varför. Jag reagerade tidigt på både det udda ursprungslandet och på det groteskt långa hållbarhetsdatumet. Färsen var redan grå och dassig, men jag tänkte att om jag äter upp det dan därpå så är man väl iallafall säker.

Dagarna gick och köttfärsen glömdes bort litegranna, men ett par dagar innan det tio dagar långa utgångsdatumet tänkte jag att nu är det dags - jag gav inte upp hoppet. Så jag köpte på mig riktigt smarriga grejer till en läcker köttfärssås; fina lökar, champinjoner, sambal olek, grädde, tomater, färsk oregano och sånt där, jag var fast besluten om att rädda den här färsen innan den gick ut.

När jag öppnade paketet fick jag inte någon chock, eftersom jag redan hade ställt in mig på att det skulle lukta unket, och obotlig optimist som jag är körde jag igång med storkoket. Köttet, som nu såg mer ut som havregryn än som färs i konsistensen, slutade lukta illa efter att jag haft i tillräckligt mycket peppar, och efter att övriga indigrienser tillkommit såg det faktiskt inte helt oätligt ut. - Men det var det, och det gjorde ont i hela själen när jag var tvungen att slänga två kilo köttfärssås i papperskorgen, men jag hade inget val. Som att tugga på gammalt blött papper ungefär, och då hjälper det inte att man har kompletterat köttfärssåsen med ICAs bästa varor. Så nu har jag lovat mig själv att aldrig ens titta i Nettos reklamutskick vi får varje vecka, det får helt enkelt vara nog! :)

Att undvika viktig information

Det är en konst att lyckas undvika information såsom fotbollsresultat. Jag har gnällt tidigare på att jag tvingas jobba under fotbollsmatcher och istället siktat på att se reprisen när jag kommer hem. Idag stod jag och pratade ekologiska varor med en liten trevlig dam - förmodligen den människa i världen jag trodde jag minst av alla skulle höra fotbollsresultat ifrån. Men mellan ekologiska bananer och organiskt pulverkaffe lyckades hon smita in att Kalmar FF vann idag. Som en rak höger, jag bröt ihop inombords men fick fram, genom ett högst krystat butiksleende att, "vänligen berätta inget vidare, jag ser fram mot att se matchen när jag går av mitt skift". När hon bett om ursäkt för att ha avslöjat sig, och innan hon hurtigt lallade vidare i butiken, log hon och sa någonting om att jag skulle bli väldigt lycklig av att se matchen när jag kom hem.

Jag kan ju inte strypa våra kunder bara för att de av vänlighet berättar hur det går för vårt allsvenska lag så jag fick kämpa på under kvällen för att undvika själva resultatet. Det gick inte det heller. Snart kom det nämligen in en rödklädd farbror som berättade att han varit på fotboll inne i stan. Ungefär i samma andetag som jag bad honom att inte avslöja resultatet så avslöjade han inte bara resultatet utan även vilka som nätat, vilka som fått varningar och vilka fantastiska frilägen vi fått men missat samt publiksiffran. Det kändes precis som att jag sett matchen själv. Så när jag kom hem blev det faktiskt ingen repris ändå, för Jessica hade paxat teven för att se melodifestivalen. Jag tror vi får byta otursdag till lördagen den 14e istället... :)

En blöt hund är också en hund

Ikväll har jag duschat Nalle Puhsson. Det är det absolut värsta han vet - han gör precis vad som helst för att slippa undan. Men nu var han så skitig av lera, kvistar, kroppsvätskor och andra hundars saliv att det var ofrånkomligt. I vanlig ordning försökte jag först att locka honom med diverse godsaker, men han ratade förstås både leverpastej och hundkex när han såg att jag hade förberett badrummet. I enlighet med plan b sprang jag istället runt och jagade honom tills det att jag hade lyckats fösa in honom i duschen, han är ett av de mest envisa fyrfotadjur man kan tänka sig - så det tog en god stund. Tjugo minuter senare hade jag en lurvig krabat som sprang omkring som en levande vattenspridare. Det lustiga med Nalle är att han är världens sötaste vanligtvis men när han är blöt ser han ut som en gammal sliten gnagare från underjorden... men fortfarande vansinnigt söt :)

Mördardockor

Eftersom vår kabel-tv varit ur funktion några veckor satt Jessica och jag och zappade mellan SVT1, SVT2, TV4 och TV6 ikväll igen. Det ger verkligen ett skralt utbud av program men vi lyckades tajma in en skräckfilm som började strax efter midnatt - som faktiskt verkade bra. Eller alltså, den verkade läskig, vi såg bara första timmen, se'n tyckte Jessica att hon ville sova. När hon frågade om jag skulle våga se klart den ensam, ljög jag och sa att självklart skulle jag våga det! Eller, det hade jag ju klarat av, men jag var inte sugen på det, i alla fall. Nu har både Jessica och Nalle somnat här bredvid mig men jag ligger och tänker på den läskiga mördardockan från filmen... Ligger den under sängen? :) Nalle vakthund håller mig nog trygg här ikväll. Tur det, för jag hatar dockor som går omkring och brutalt mördar folk.

Vi var värre

Ibland publicerar jag lite youtubeklipp som jag gjort från fester och sånt. Och så plötsligt fick jag ett sentimentalt infall och började lägga in gamla videoband på datorn, från klassfester och skolresor, jag tänkte kanske jag kunde göra något roligt av det och publicera. Men jag hade helt glömt bort hur pinsamma vi var... Den här festen jag redigerade igår, en Rockneby-fest från 2002, den tog mig tillbaka i tiden på något sätt. När filmen spelades in för snart tio år sedan var det i startgroparna för oss, själv hade jag inte börjat dricka än och några upplevde sin första fylla framför den här kameran kanske just den här kvällen och man kan konstatera att toleransnivån var väldigt låg. Uttrycket "full på en öl" kunde mycket väl ha myntats här. Det här klippet är vansinnigt roligt, men ingenting jag kommer visa här, det är helt enkelt för pinsamt. Tyvärr :)

Kocken med VIP-biljett

När Kalmar FF mötte enkla motståndet Elfsborg i veckan hade de på Guldfågeln Arena lyckats dubbelboka våra fina säsongsplatser på långsidan. Det muttrades lite när vi funderade på om vi skulle bli tvugna att stå upp hela matchen, men Påsens farsa gick och fixade ersättningsbiljetter åt oss - uppe på VIP-läktaren. Så här nöjd blev kocken med sin nya biljett! :)

Påskharen tar nog sig själv på lite för stort allvar

Den stora frågan i påskatider är hur man ska lyckas dra likamed-tecknen mellan 1) Jesus död och uppståndelse 2) Påskägg 3) Påskharen. Efter intensivt googlande hela morgonen och efterforskningar på tre länders wikipedia har jag fortfarande inte hittat någon rimlig förklaring, bara lite flum om att ägget representerar pånyttfödelsen, men varför kommer då en hare med ägg? Troligen värpte inte fyrfotade däggdjur hönsägg på Jesu tid heller. En annan teori var att haren använder äggen som offergåva såsom Gud skulle ha använt Jesus som ett offer till mänskligheten, men är det verkligen tillåtet som för haren att stjäla sin offergåva; ett ägg från en stackars höna? Isåfall vore det ju väldigt enkelt att offra saker, om man får ta andras grejer, menar jag.

Den tredje, mest troliga teorin, är att en tokig tysk på 1600-talet hade druckit lite för mycket nubbe. Glad påsk!

Kassako

För länge sen, när var på tillfällig emigration till Norge, brukade vi som bodde ihop åka över gränsen och köpa billig mat och dryck. Vi brukade ta en vända på bolaget i Strömstad - som med norska valutakursen plötsligt upplevdes som tokbillig - och sedan ta en kebabtallrik innan vi åkte och bunkrade kött från närmaste matbutik. Ni som ätit kebab i Norge någongång förstår varför det blev en naturlig hållplats, förresten - hundmaten vi köper åt Nalle smakar mer kött än den norska kebabben.

Hursomhelst - en gång när vi hade fyllt våra kundvagnar med mat och gick till kassan så hände någonting mycket underligt. Kvinnan i kassan, som var... vad ska jag säga, lite knubbig, hon slog in de flesta matvarorna som vanligt men sedan när hon skulle dra in fläskfileerna råkade hon slå gruvligt fel. Eftersom jag redan då jobbade på ICA visste jag precis hur hennes kassaapparat fungerade, och där hon skulle skriva in köttets totala vikt i gram skrev hon istället i antalet fläskfileer. Så mina åtta fläskfileer slog hon helt sonika in för priset av åtta gram kött, ungefär en krona. Jag såg på henne att hon såg att hon hade gjort fel, men köttbitarna hade redan ångt ner så långt på bandet att hon inte kunde nå dem utan att ställa sig upp och sträcka på sig - något som hon såg i allra högsta grad tveksam till. Jag betalade sedan vad hon sa att det kostade och visslade muntert när vi lämnade butiken. Under hela förloppet hade hon ingen som helst ångest i blicken över sitt misstag, tvärtom har jag aldrig sett en så likgiltig människa.

Jag sitter ju rätt ofta i kassan på ICA idag med, även om det är i lilla Lindsdal, och kommer sitta där halvmånaden till, så jag blir ständigt påmind om den här händelsen. Under alla år jag varit på ICA har det här alltid legat och bubblat lite bakom örat på mig varje gång jag sett en kund köpa kött. Det är därför jag framstår som en liten smilfink, tror jag, haha... för hundra gånger varje dag garvar jag inombords när jag tänker på den där tjocka tanten på konsum i Strömstad som hellre gav bort tio kilo kött än att sträcka sig en meter.

Matchdag

Det finns inget värre än att jobba en sån här kväll, när Kalmar FF spelar match och man egentligen bara vill sitta hemma framför de dyra sportkanalerna. Jag hade arrangerat så att mediaspelaren hemma skulle spela in matchen men en viss liten söt flickvän hade ingen lust att respektera det utan byte till någon annan kanal där det visades allt annat än fotboll. Jag hade dock misstänkt att något skulle strula, så jag tog reda på att matchen skulle sändas i repris vid åtta. Reservplanen att jäkta hem från jobbet gick inte så värst bra heller, nä - jag ramlade in hemma efter halv tio med tio minuter kvar av matchen som jag hade dagdrömt om under en hel arbetsdag. Jag hade bett alla på jobbet att inte prata fotboll, och jag slängde mig undan varje gång någon kund ens närmade sig ämnet och jag läste varken Facebook eller SMS. Så kommer man hem - och vi ligger under med tio minuter kvar. Roligt. Lika välkommet som ett slag i magen. Men men :) En snäll arbetskamrat tog över mitt kvällspass nästa vecka som krockade med Elfsborgsmatchen, tacka gudarna för det, såna här kvällarna tar kål på mig :)

25-årsfest igår

Dagar i våra liv

Bläddrade just förbi "Våra bästa år" på TV3 och insåg att de bytt ut alla skådespelare sedan senast jag såg ett helt avsnitt. Och de få karaktärer som ändå finns kvar har förändrats totalt - chockerande nog inte till det bättre. Det finns väldigt få serier som får en att vilja kräkas upp morgonyoghurten, men det här är verkligen verkligen kräkmedel, den borde säljas på apotek. Man sitter helt ärligt och längtar till reklampauserna. Ett snabbt besök på Wikipedia avslöjar att serien trots allt har trettio miljoner tittare per avsnitt. Kalmars invånarantal gånger TUSEN sitter alltså frivilligt hemma och ser det här vansinnet? Amerikanare är verkligen helt knäppa :).

Nalle Puhsson pratar

Haevnen

Eftersom vi fortfarande lider lite av jetlag har vi haft svårt att hålla oss vakna på kvällarna men vaknar okristligt tidigt varje morgon. Så efter att ha misslyckats två kvällar i rad med att se filmen Hämnden, såg vi den tidigt imorse istället. Jäklar vilken film det är, en känslomässig explosion, klart att danskarna skulle ha sin Oscarsstatyett för det här mästerverket.

Någongång snart kommer nog svensk filmindustri inse att det lönar sig att satsa på svenska filmer och inte ge alla pengar till samma tråkiga producenter varje år. Det är så befriande att se begåvade svenska skådespelare som Mikael Persbrandt i en välskriven roll, synd bara att det ska vara tvungen att vara en utländsk film för att det ska hända. Stellan Skarsgård har inte gjort svensk film sedan Jönssonligan för tjugo år sedan men gör gång på gång grymma norska filmer, och när Sverige äntligen lockar hem Peter Stormare gör han bara usla sketcher för melodifestivalen och trötta norrlandsrullen Varg. Det finns många bra svenska filmer med förstås, kommer någon enstaka bra rulle varje år och en massa filmer som är helt okej, men det är när man ser såna här stora utländska filmer man inser hur långt ifrån ett Oscarsland. Så nu ska jag börja skriva på ett manus till en film... Eller nä :)

Tårtlös

Jessica, min förlovade, fyllde 20 år igår och fastän hennes födelsedagsfester inte är förrän imorgon hade vi smygfest med hennes mamma och några vänner. Jag hade köpt en tårta jag skulle överraska med, men när det kom till kritan blev jag så överraskad själv att jag helt glömde bort att ta fram den ur kylen då Jessicas mamma hade bullar och kakor med sig... Så min älskling blev helt tårtlös på sin födelsedag... hon verkade inte gråta för det, nu får det bli tårta i dag istället :)

Flygsjukan

Reflektioner från ett hemresande fordon tolv tusen meter ovanför Indiens nordvästkust: Sitter och funderar lite över varför de återigen kör en omväg över gamla Sovjetunionen när fågelvägen över Afrika hade varit så mycket mer effektiv, men beslutade mig nyss att trots allt inte gå in och konfrontera piloten.

Eftersom det billigaste planet hem gick sex på morgonen och vi således behövde åka från hotellet redan vid tre på natten, tänkte vi först inte sova alls förrän flyget. Men en blund blev det, en såndär blund som fördriver tiden utan att pigga upp. Och se'n blev det tio minuters slummer på flygplatsen, högst ofrivilligt eftersom jag velat spara all form av sovande till flygplanet, och jag ansträngde mig till det yttersta för att behålla sömnigheten till flygstolen. "Inte bli pigg, inte bli pigg, inte bli pigg", mumlade jag i mantra, men så roligt skulle jag inte få det. Plötsligt, bland alla flytvästinstruktioner och frukostvärdinnor blir jag hyperpigg och det står skrivet i stjärnorna att jag ska sitta inklämd mellan feta tyskar och stressade småbarnsfamiljer med ett stolsutrymme utmätt åt pygmeer. Varför serverar man frukost klockan sex på morgonen, och varför får jag inte fallskärmsinstruktioner istället för flytvästinstruktioner när vi ska resa på femtio tusen fots höjd; det är två frågor som jagar mig medan amerikanaren bredvid mig garvar läppen av sig åt något han fått in på flygplansteven. Så roligt kan det inte vara, muttrar jag.

Jessica gör det inte direkt lättare för mig, hon somnade innan jag hann sätta mig och hon förvandlas numera per automatik till Alien 5 varje gång hon sover. Inte ett ljud, vill hon höra och trots att hennes chokladbruna ben ligger över mig kors och tvärs, så att jag knappt andas, så får jag inte ta bort dem, då får jag det hett om öronen! Det här är verkligen en obekväm färd och än är det tjugofem timmar hem. Slutar inte tysken bakom mig upp med sina äggiga blötfjärtar, som nära på startar brandvarnaren, kommer jag få spelet!

Det lustiga är att mitt favoritskämt sedan länge är "Har du hört om grisen som var trött? Han stack till England och blev pig!". Nu sitter jag här, ironiskt nog på väg till Heathrow i London. En gris. Så pig.

Gratisklinik 2011

Av en händelse befann jag mig på ett av världens fattigaste kvinnosjukhus igår. Oroa er inte, Jessica mår bra, det var inte så. Jessica och jag skulle ha ätit middag hos hennes tamilska släktinga, men det blev inställt eftersom dottern hade blivit inlagd på sjukhuset i Colombo. Inlagd på sjukhus, det låter så fint, men ni ska inte tro det var ens i närheten av någonting ni sett.

Innan helgen hade hon kommit dit och vårt besök ägde rum på måndagen, då hade hon suttit på sjukhuset hela helgen. Bokstavligt talat: suttit. En väldigt sliten plaststol hade varit hennes bostad under fyra dagar och fler skulle det bli om inte doktorn kunde komma den dagen, det var högst osäkert. Alla sängar var upptagna och bara de riktigt sjuka hade prioriterats sängplats, och då pratar jag om kvinnor och barn som såg så sjuka ut att jag på riktigt inte kunde se vilka som levde och vilka som var döda. Bleka och smala varenda en och horder av snuskiga sprutor och nålar över hela avdelningen. En del hade kunnat sova på golvet, under vissa sängar hade mattor lagts ut som sängar men den tjugofyratimmars arbetstiden gjorde det omöjligt att ligga bra. De som hade sittplats kände sig också någorlunda prioriterade eftersom lika många sjuka hade ståplats eller satt i tur.

De sjukdomar man inte hade när man kom hit kunde man mycket väl fått när man skrivits ut, och jag såg framför mig kvinnan på vaccinationsavdelningen i Kalmar och hur hon sa att vi inte skulle vistas i farliga miljöer. Ni förstår att jag inte hade hjärta att fotografera där inne förutom den gången Jessicas morbror bad oss ta en bild på Jessica och hans dotter. Skräckscenario i varje enskild säng på vägen ut lämnade ingen oberörd, ett skralt flickebarn i närmast skelettform satt och skakade okontrollerat och äldre kvinnor som hostade sina lungor ur dess fästen. En sådan syn vill jag aldrig mer se, den psykiskt värsta upplevelsen i mitt liv.

Om hoppet är det sista som lämnar människan är det här det händer, om och om varje dag. Att Jessica biologiska mamma dog vid hennes födsel här för, i övermorgon, på dagen tjugo år sedan, känns inte alls långt borta när man sett det vi såg. Det slår mig snarare vilket fantastiskt mirakel det är att Jessica lever, oddsen måste ha varit en på miljonen.

Let's tea

Writing again from the beach of Negombo, a few steps away from the place where we spent our first week here. We have been traveling the south ourselves and then carried on to a national park in the west with our splended driver. From a very dirty old jeep we saw parrots, elephants, crocodiles, water buffaloes, leopards, brown bears, monkeys and squirrles. The jeep driver were though even more excited than we were, many times he went out of the car screaming and waving of enthusiasm. We got so many pictures, and Jessica were furious because of zoom isnt nearly enough for this sort of adventures, but still I think we got perfectly fine photographs and many of you will see them in her blog and in our place.

Then the tour went to the hill side, and believe me when I tell you this is the most spectacular landscapes there is. Hundreds of mountains, each higher than the highest in Scandinavia, filled with heavy jungle, beautiful lakes and numbers of waterfalls, and a horizon of tea plantages. And other plantages too; carrots, bananas, coffee, potatoes, pineapples, coconus... and pretty all the fruits you can imagine. Very impressing views and we went to a numerous plantages and factories. Highly fascinating, but the thing that captured our hearts and minds were when we had a break to photograph some tea picking women who had a tea picking break. It started out with just a few and suddenly the hill exploded with ladies. Everyone more curious than the last, who where these crazy people who wanted to photograph them? Our driver explained in sinhalese that Jessicas biological mother were also a tea picker, and they all gather around us when we showed them a photobook of Jessicas life and Sri Lankan relatives. Some of them started to cry, and this unexpected emotional situation were only to an end because we had to leave them behind.

And we continued our journey to Nuwara-Eliya, a mountain top town. We met a wonderful australian/indonesian couple, the man were some kind of a amature bookwriter and asked us to be a part of his new book about mixed couples. They were the sweetest couple too and now we hope this book will be a bestseller - they promised us royalties it if would :). Then we went on a really rough ride down from the mountains, the roads were so poor the driver had to zigzag within the road to avoid dangerous holes. Did I say the car had only one functional seatbelt out of nine... Well well.

The city of Kandy, next stop, were a city in extacy because they were cohosting the World Cup of Cricket at the moment and this very night Sri Lanka were up against England, just a few blocks from our expensive hotel. All the prices were up because of this, you see, and we had to check with ten dffrent hotels before we could get a room anywhere in the region. At the hotel there was a bit of a party going on because of the cricket. For you who dont know the game of cricket, the world cup matches starts at two in the afternoon and goes on into the late night. Originally, cricket games are held for two or three or even four days, but they have shorter games in the world cup for practical reasons. We thought about going to a game, originally the tickets were 18 kronor each but since its been sold out the secondhand tickets were now ten times that. Still not a lot, but we thought it would be a little disrespectful to go see this event just because we could - when lankans all over the country cried their eyes out because they couldnt afford it. But Sri Lanka won, we understood from the happy screams and the all night long singing at the hotel.

Now back in the place where it all began, the beach of Negombo. We thought since its our last hotel night we would have a nice one for a change, a one with swimming pool and AC. Its really nice and all the people there are scandinavians because it seems to have agreements with one of the leading swedish travel agencies. The food is like a swedish restaurants with cheeseburgers and wienerschnitzlers, and french fries. Very far from where we have stayed previous nights with seriously spiced curry and weird cardgames with natives. Tomorrow is the last day here and then we have a 24 hour traveling back to Stockholm and then another five hours to Kalmar. Work again the following day, but it will be pleassant. We both miss our dog and our friends and families a lot and there is much to be done concerning the upcoming celebration of Jessicas 20th birthday... By the way, dont get her Sri Lankan dresses for birthdaypresents, she has already bought like twenty... which each will last until the first wash :) Dont tell her I said that... :)

En smula sent

Lite sent men, det här inlägget skrev jag ursprungligen redan på flyget ner hit. Då gick det inte att publicera det så nu, två veckor senare, är det dags :)
___________________________
I förrgår lämnade vi Nalle hos svärmor, det var riktigt tungt att lämna honom men han hade inte gillat klimatet runt ekvatorn nåt vidare. Sedan fick vi både middag och en god natts sömn hos morbror Lars med familj när vi kom upp till Stockholm, som också snällt körde oss till flygplatsen.

Nu är vi verkligen på gång, jag skriver från flygplanet och vi glider längs indiska västkusten ner mot Maldiverna. Jag skulle vilja beskriva hur härligt det ser ut, men vår utsikt skyms av en bred vinge och det är runt femtio minusgrader här uppe. Eventuellt får vi en bensträckare när vi mellanlandar, det hade vi behövt. Att försöka sova i ekonomiklassen är sannerligen ingen lek; armar och ben överallt, och inte blir det bättre när de annars så sympatiska homokillarna framför oss, med matchande frissyrer, skjortor och glasögon, bestämde sig för att luta tillbaka stolarna så att de nära på snuddade vid våra ännu icke solbrända nästippar.

Men Sri Lankan airlines har verkligen gjort allt de kunnat för att få oss att må bra, det började direkt med en kudde och filt, vilka hjältar. Sedan fanns det en skärm i sätet framför med både film och spel, och hur mycket gratis mat och dryck man ville ha typ, i alla fall mycket mer än vi nånsin orkade äta upp. Ingen sån där vanlig måttligt aptitretande micromat det brukar vara på flyg, nej det var riktig indisk mat som snarare såg ut som vanliga lunchlådor man gjort med sig till jobbet ibland - och med färska frukter. Annat var det igår när vi åkte till London med SAS: vars en sketen torr macka med något Coca Cola-plagiat - 150 kronor. Känns svenskt på nåt vis.

Friendly people

People in Sri Lanka is generally very friendly, as I have already said in most blogposts. Yesterday a friend of our driver, who is working in this hotel we now are staying in, introduced himself to us and we became good friends, one of the most friendly person I have ever met. I can't believe how easygoing they are down here, they are so openhearted and sincerely happy to help- and talk to people. So, he told us the inspiring story of how he grew up fatherless with nine brothers and sisters, and he almost got us weeping. His strong mother tried to feed the whole family of ten children, but every day she did not succeed. Now, many years later, thanks to their will to educate, all the children except from those who passed away had great jobs as teachers and lawyers. Himself is a student to become a lawyer and work here in tourist season to make ends meet, its not as easy to become a student here as in the rest of the world. He had to take a test and only a handful out of fifteen thousand people got in. Very impressing, coming from this extremely poor background. And, such a nice guy! We told him a bit of Sweden and he told us everything about Sri Lanka, it was really interesting and we had many great laughes.

But everybody is not nice even in Sri Lanka. Obviously. Because we read in Aftonbladet that a swedish woman is missing here - in this very village we are visiting at the moment, Mirissa. It appears she was last seen here with two men, after writing a desperate note on Facebook that she had been abused and locked up. So you see why I won't let Jessica go around on her own here, we keep together. This new friend of ours wasn't surprised, he said that many people also here are dangerous, violent and greedy. Because of the desperation of being poor, he thought, but also because we are human beings. And everywhere you go there are some bad people. We agreed and went to sleep that night feeling lucky because we had not met any of those really bad people here. I hope we wont, and we pray that the missing girl will be found alive and in good health.

Tuc tucs

There are three million tuctucs in Sri Lanka. Its hard to understand how many tuctucs that is, but if you would fit them all in one traffic cue, this cue would go from Los Angeles to New York. In an island who isnt bigger than one twelveth of Sweden. Every tuc tuc is individually designed, for an example they can dress the seats in a flag, have a picture with the president on the roof, or put fake awards on the outside to make them look good. But today we had the weirdest tuctuc ever! He had the whole front panel filled out with miniture animal figures and buddha statues and fake grass, about a hundred pictures of budhism gods. He litterary couldnt see, he had to bend his back like an old man to be able to see through all this crap. And where usually the luggage go, he had put in boomblasters! We had to sit with three very uncomfortable bags in our laps because he wanted to play noisy music like an american gangster. He started out with a soft, slow Inner Circle-album and then continued with a horrible greatest hits-album with Akon! I had to clean my ears with a toothbrush when we got here...

Lemon shrimps

Woke up today in Hikkaduwa, by lunch we were already fifty kilometers away, in the little village of Mirissa, famous for its untouched beaches and surferfriendly waves. Our driver, Jabeer, put us up to this wonderful beach hotell, and its kind of a whole world in a hotell - though its small. Here we have very fast broadband internet, which is very very rare in Sri Lanka. And on the roof is a restaurant that soon turned out to be the best restaurant of this whole trip so far.

For very little money we picked out fried shrimps with fries from the menue. Actually we went up on the roof not quite sure wether it was a restaurant or not but there were tables there that made it look a little bit like a school cafeteria. It was totally empty except from this little boy with bloody teeth who sat in the corner writing in a economy journal of some kind. He turned out to be the chef and we definitly had very low expectations to start with. Then a austrian surfer woman turned up and claimed it to be the best food she had ever tasted, so we didnt know exactly what to believe. But she was indeed correct, this food... the schrimps were p e r f e c t! Lemonfried, with perfectly salted french fries and spicy coldslaw salad. Amazed, we ordered banana pancaces for desert, hoping it would be as spectacular, and it was. We rolled down the stairs into our room for a brief nap.

The waiter recommended a gingerbeer for us to drink. We originally wanted the ordinary Coca Cola for Jessica and Fanta for me, but appearantly he didnt have either one, at least not cold ones, so he thought we'd be better of trying this beer made of ginger. It was not very bad. I dont know why it was called beer, it tasted nothing like it, but it was very spicy and sweet. When I, later, asked him for a supermarket so that I could buy "lemon puffs" he told us that he prefered the "ginger puffs" but thats when I draw the line. The ginger line! I got hooked on these lemonpuffs just a few days ago. When I wrote about when Jessicas biological uncle here gave us "what we assumed to be their last cookies" - it was lemonpuffs we were given. By then I thought they tasted awful, I had to force myself to eat one because of politeness. But then I had another one someplace and I started to like them. Now I seem to be addicted, ha ha. People will think Im crazy comming to this tropical island to eat lemoncookies!

Kackerlackor och sytråd

Vi brukar sova tidigt här nere om kvällarna, det är nog solen som tar musten ur oss, men å andra sidan blir det ganska tidiga morgonar. Imorse gick jag upp runt solens uppgång, satt och kollade internet lite nere vid havet, tog en bensträckare några kilometer till stan och hittade en skräddare som satte dit en knapp på mina byxor som fallit bort. Jag lagade dem själv innan vi åkte, men jag har aldrig påstått att det där med att sy är min starka sida. Fast jag tyckte nog att de skjorts jag sydde i syslöjden i femman var rätt funktionella. Hursomhelst är jag tillbaka på hotellet nu och ska försöka väcka Jessica, hon sover som en stock inne i vårt rum där ACn inte fungerar så att det är hundra grader varmt. Ett par kackerlackor stora som torg samsades med oss om badrummet igårkväll så jag misstänker att vi inte tar någon morgondusch. Vi får se :)

Svensk gyros

Jag pratade med Tobias på facebook nyss och han satt och skulle till att käka svensk gyros därhemma. Trots att vi käkar rätt flott här nere varje dag och varje måltid innehåller hela färgskalan, blir jag ändå lite avundsjuk. Ana gärna ett uns av hemlängtan när jag skriver det här, hemma är alltid bäst. Maten i Sri Lanka är underbar, men restaurangerna är väldigt utpräglade av fattigdom. Det är just bristen på kött som stör mig lite, köper man en kycklingrätt får man ett halvt kycklingben i befintligt skick och köper man en rätt med räkor får man tre futtiga oskalade räkor. Visserligen med så mycket tillbehör att till och med jag blir sjösjuk, så det är klart man inte ska klaga, kött är ju så dyrt för dem här nere. Därför ska jag nu göra en kovändning och satsa på fiskmåltider från och med nu. Fisk har man nämligen så mycket av att man inte vet vad man ska göra med allt. Vi var ute i en fiskeby här om dagen, en fattig by där varenda man for ut med båten före gryningen och la ut nät. När de kom hem hade varje man också en båtfull med fisk med sig. Så nu ska vi se till att klämma ner fisk efter fisk tills halva oceanen är utfiskad. Och sen kan vi ta itu med gyrosen när vi kommer hem! :)

Vykortskriveri

Ikväll har mörkret omfamnat Hikkaduwa med bestämdhet, så Jessica och jag sitter på en mysig hotellterass och producerar vykort. Det är lustigt det här med vykort, första och andra skriver man i ren entusiasm, men sen när man börjar närma sig vykort fem och sex är man redan trött på dem - och då har man ändå lika många kvar.

I vykort vill man ju gärna skriva allt bra man är med om men man har bara en kvadratdecimeter och det är svårt att sammanfatta så många känslor och intryck som vi är med om på så lite yta. Och till de äldre måste man ju skriva stort...

Lanka leverne

Ingen kan anklaga oss för att slita ut oss. Sedan vi kom till södra Sri Lanka igår har vi egentligen bara lämnat det tropiska hotellet någon enstaka gång för att äta. Jessica shoppade lite lankesiska kläder idag. En tämligen behaglig upplevelse för plånboken, bland klänningar hon köpte för femtio kronor styck klämde jag in ett par badbrallor för några tjugolappar. Ändå fick damen vi handlade av samvetskval och gav bort två väskor på köpet, det är inte klokt.

Hotellet vi bor på är egentligen ett hänge för surfare, vågorna är monstruösa och strömmarna lömska, men det är så vackert. Läskedryckerna i hotellbaren kostar motsvarande några kronor, fast drinkarna är dyra, eftersom det egentligen är förbjudet att dricka på helgdagar. Men surfarna här verkar inte direkt bry sig om landets hinduiska traditioner

.

Hikkaduwa

In Sri Lanka we had found new friends. Among them, a traveling swedish couple in their 60's and their Sri Lankan driver, the man who helped us get in touch with, and translate our dialog, with Jessicas biological relatives in Ja-Elle two days ago, which I wrote about in my last blog. This driver also arranged the one day trip to the north Sri Lanka yesterday that we went on to see dolphins and whales. It sounds exclusive to have a personal driver, I know, but very cheap. The second day after arriving to Sri Lanka he invited us, as the friendly man he is, to his house to dine with him and his family. His family of wife and doughters was not allowed to sit at the same table as us, they had their meal on the kitchen floor, possibly because of the way women are treated in this culture. He refused all kinds of money in return, so the wonderful meal was free for us, which made us feel again, guilty, because they are poor people in the suburb of a dirty city. This swedish Couple from Stockholm thought it would be a nice gesture to take this driver and his family out to a restaurant because it was their final day in Sri Lanka. The man of this couple insisted and insisted until the driver said OK to this dinner request. He hesitated but eventually he showed up with his family, looking obviously uncomfortable in the situation. Neither of his family members had e v e r been to a restaurant before and did not know how to act or behave in this new situation. After splitting the total bill, we left the restaurant without really knowing if it was a good deed or if we just shamed them. I hope, in the end, they will think of this experience as something exciting.

Nu skriver jag lite på svenska igen, vi har nämligen kommit till ett nytt hotell, en ny stad och helt nya möjligheter att använda internet. Jag tar det från början. Vi hade planerat sedan ett par dagar att idag skulle vi åka ner till de fina stränderna vi hört så mycket om, nere i södra Sri Lanka. Det är en bra bit och på Sri Lanka är varken buss eller tåg särskilt bekväma alternativ, vi har hört att busschaufförerna gärna tar sig några huttar av den inhemska spritedrycken Arrak innan de sätter sig bakom ratten och sedan kör därefter, med en buss som är smockfull av människor. Tågen är tydligen extremt långsamma och bara om man har en oerhörd tur får man en vagn med Air Condition, annars får man sitta (men förmodligen stå) i en kokhet tågvagn. Det här gjorde att vi inte direkt såg fram emot själva resan ner. Men så träffade vi en väldigt härlig tuctuc-kille igårkväll som erbjöd sig att köra oss hela vägen ner till Hikkaduwa. Vi skruvade på oss, eftersom det skulle kosta betydligt mer än att åka kollektivt, men onekligen vore det skönt att sitta i en egen liten "bil". Tuctuc, för den som inte vet det, är en trehjuling med mopedmotor, som fastän den kör långsamt är betydligt snabbare än att åka kollektivt. Hur som helst, han lovade oss att vi skulle komma undan billigt och dessutom få en liten rundtur på köpet, så vi slog till! Morgonen därpå knackade någon på hotelldörren redan klockan nio. Klockan nio sover vi, förstås, så jag kravlade fram till dörren med sov i ögat, och vem står där? Jo vår lille ettrige nyfunne tuctucvän. Han ville bara se så att vi var uppe :)

Resan sedan gick riktigt bra, det var en riktigt bumpig resa, men vi såg väldigt mycket intressanta saker. Bland annat så åkte vi längs den tsunamidrabbade kusten och fick verkligen se vad den orsakat. Hus som fortfarande var i ruiner, gravstenar längs stranden och monument som var uppresta som en hyllning till offren. Det var verkligen en otäck upplevelse, men samtidigt hoppfullt med alla nybyggen, nya vägar och människor som återuppbyggde sina hem. Tuctucen gnotade på i dryga fyrtio kilometer i timmen och trafiken var mestadels riktigt brutal. Det var så mycket avgaser i luften att varje gång jag svalde kändes det som att jag hade slickat insidan av framförkörande bussens avgasrös. Vi kippade efter andan hela vägen genom tvåkommatvåmiljonersstaden och huvudstaden Colombo.

Vi hade redan kollat ut ett hotell i vår resebibel "Lonely planet: Sri Lanka", och när vi kom ner i Hikkaduwa framåt eftermiddagen åkte vi direkt dit. De här förarna man har här nere ska alltid försöka pracka på en massa andra hotell och erbjudanden, men vi var bestämda. Vi nekade både att åka hem till hans storebror och käka curry och att sova på det femstjärniga hotell han tyckte vi skulle till. Sen slängde vi åt honom ett par i våra ögon pinsamma pengar, kostade väl ungefär lika mycket som att åka från Larmtorget i Kalmar till vår lägenhet med taxi. Det här hotellet var helt fantastiskt. Inte ens i våra drömmar hade ett så här härligt hotell funnits. Vi hade med avsikt valt ett boende som hade ett amerikanskklingande namn, "A frame surf shop", där tänkte vi att vi äntligen skulle få prata med lite engelskkunniga människor och säkert få trådlöst internet. Hotellet ligger precis där Indiska Oceanen lägger sina stora vågor vackert i solnedgången, strandbaren påminner om någonting från Tom Cruisefilmen Coctail, med sin runda palmbladsbar. Vi fick ett rum på översta våningen med otrolig utsikt över havet och stranden. Just nu sitter vi faktiskt och skriver det här från ett bord på serveringen, så nära vattnet att vi nästan kan doppa tårna samtidigt som vi smuttar på soliga drinkar. Natten är svart men stämningen är glödande. Vi tänker på er därhemma i kylan och småler, och nu ska vi ägna resten av kvällen åt mys i värmen. Ha det bra, puss och kram /Christian och Jessica

Ceylon

Today I will write my blog from Sri Lanka in english. No, not because I want to sound more international and no, not because I want all the curious hindus who is obviously sneaking up behind me at this internet cafe to understand what I'm writing. It's simply because I really don't care much for writing in swedish without the three last letter å, ae and oe. Walking around in the streets of Kalmar you honestly can't understand how important these three letters are, but trust me for it, there is no worse feeling than blogwriting in an incomplete swedish alphabet. So until we find a swedish computer - that will not happen, we are lucky if we even have a working indian keyboard, most internet cafes offer a discountless broken machine.

Anyway, that is more to our amusement, we are not here to feel at home. In fact we have been having a great few days already. This early morning our driver took us hunting for Jessicas biological relatives in the jungle. The jungle, litterary. When the guide with ease found this place with only a few stops at a post office and to ask some people on the street, they really lived more like in a jungle than I have seen jungle on the nature channel. The houses they lived in were very poorly made by her uncle himself, one house, or... a shact morelike, built with logs and pretty much whatever wooden material they could get their hands on to. In the other house there were two bedrooms, it was built with the cheapest bricks I could even present to you and with nothing protecting it from the sun, it was like a finnish sauna in both bedrooms. I did not try their beds but its no long-shot guess that they were dreadfully uncomfortable. Inspite of this poor circumstances they wouldn't take no for an answer when they asked to give us what we can assume were their last cookies and their only bottle of very cheap soda. Filled with guilt we ate and drank these not very delicious gifts. Our friendly muslim driver knew both big languages in Sri Lanka; sinhala and tamil along with english and arabic, so who could be more excellent to speak for us.

You would not believe this, but when Jessica visited these people eleven years ago when they were living in a completely diffrent part of the island, her parents brought them a picture of Jessica. This picture they had framed practically in the best spot of the inside wall. They had no other pictures, they had a free calendar a la some big Negombo Supermarket and a couple of broken clocks, and that was it. What a celebration! They were so happy to see her they almost cried, their kids a.k.a Jessicas cousins, they couldn't take their eyes off of her. Maybe because cousins are allowed to marry eachother here, I don't know, but preferably because they were sentimental about this missing piece of their family. Families are very close here, I cannot start do discribe it, and neighbours are like family as well. In Sweden we don't know the names of ours nextdoor neighbour but here they practically know everything about their whole villages. And our guide, who ofcouse never had met Jessicas uncle Sundara before, started talking to him like if it was his brother and they were talking like chipmunks before we even sat down and then went on even faster. What a community! What fiendly people! Totally unbelievable.

Anyway, since they were unprepared for us they had ofcouse not any time to offer us a meal as they were sad they could not, and neither would we ever demand it, but they asked us very modestly if we could come back later during our journey and tho it would mean for us to rearrange a lot of our upcomming tour we could not deny them this. We will see them again shortly, how very lovely. As a present for us, and as a gesture of their thankfulness when we gave them a little money, they cut open three coconut from their garden palmtree and let us eat and drink from it. We gave them a very small amount of money for us, 5000 rupies which means 360 kronors, but for them our guide said they could buy 1000 bottles of water. One thousand! This, for a family who usually get their water from a small dirty fountain in the yard which is rarely pouring with water during the out-out-rainseason such as now. Very emotionally touched we left waving from the car, back to our beach guest house and a completely diffrent world from what we just had experienced, still very very far from our own.

Other from that today will be a slow day for us, having no worries what so ever, except from maybe a bunch of mosquito bites that itches like there is no tomorrow. Tough mosquitoes here, they got through our net and didn't mind our quality anti-spray at all. I was thinking about giving blood again when I come back home but now it seems I should not have much left to give away, ha ha. This will be my struggle for this trip, Jessica has a few too but she claims they aren't itchying on her. Oh my gosh, this blogpost went on and on I see, I didn't mean for it to but it did, but now I will put a stop for it so that I have something to write about tomorrow. There is lots to say about this country. Please take a look at Jessicas very beautiful blog at http://jessicaaalm.blogspot.com/ and see the photos she posted today from our trip so far, may I add that she is getting extraordinary pictures with our camera, she is really gifted as a photographer. The following one, though, is my work of art :)

Vi har det bra...

Det verkar som att SMHI lurade oss nar de sa att det skulle vara elva dagar konsekutivt regnande, hittills har det varit trettio grader och molnfritt varje dag, peppar peppar. Nu har det varit lite problem med kommunikationen hem, det skulle finnas wireless internet vid hotellet men det visade sig att det var en gammal nittiotalsdator i hotellets kulisser, det nyttjade vi aldrig. Vi skaffade simkort men det funkade inte, troligtvis for att jag har bundit telefonen till telenor hemma. Nu bloggar bade Jessica och jag fran ett internetcafe nara hotellet.

Det ar lustigt hur alla glor pa Jessica harnere, de gnuggar verkligen sina ogon nar de ser henne komma hand i hand med en vit kille (jag). Alla ar verkligen harliga har, vi blev faktiskt hembjudna till en taxichauffors hem idag, en som vi traffat genom ett annat par som vi traffade pa hotellet. De levde modernt for att vara Sri Lanka, toaletten var visserligen en grop i marken, elen hangde som i ett riktigt daligt avsnitt av Fuskbyggarna, och man hade varken fonster eller dorrar i huset. Trots det bjod han in oss pa en riktig festmaltid, hans fru och hela slakten stod i koket och lagade mat, aldsta dottern hade fatt ledigt fran skolan for att delta, aldrig sett pa maken till gastfrihet.

Hotellet vi bott pa, eller ja, vandrarhemmet... inte mycket till vandrarhem egentligen. Stora rattor sprang pa golvet, det luktade kiss i rummet, och jag har aldrig sett samre standard pa toalett. Det var sakert 50 grader varmt darinne i natt och den felriktade fastmonterade flakten gjorde oss tji gott. Guiden vi bokat till resan som ocksa ager hotellet, han hade dragit utomlands och skulle inte komma hem pa flera veckor, sa vi hade ingen direkt anledning att stanna kvar, redan forsta morgonen sprang vi over till grannhotellet och bokade rum - nagot dyrare men otroligt mycket battre.

Jag skrev ett langt blogginlagg pa mobiltelefonen pa planet, det kan jag inte fa ut harifran sa blogginlaggen kommer hadanefter inte nodvandigtvis i kronologisk ording. Vi kom forstas pa att vi glomt vissa viktiga detaljer med i packningen men vi ska nog reda ut allt bra :) I overmorgon ska var nye van taxichaufforen ta oss ut och leta efter Jessicas biologiska morbror istallet och vi har en hel del saker vi vill gora narmaste tiden. Det ar sjukt varmt och ingenting ar pa nagot satt svenskt, alla manniskor vi traffat ar allt vad motsatsen till svenskar nansin kan vara, men visst ar det sa att alla vill tjana pengar pa oss, ingenting ar sa billigt som vi trodde. Eller ja, vi betalade under hundra kronor for forsta natten sa man ska val inte klaga pa standarden. Man far vad man betalar for har ocksa. Hoppas alla mar bra hemma, vi saknar er inte sa mycket annu, haha, mest Nalle Puhsson, men vi har bilder pa honom med oss :) Puss och kram

Regn och rusk

Jessica har varit sjuk några dagar nu och idag fick jag sjukanmäla mig också. Man kan väl inte säga att det ser helt lysande ut med tanke på att vi skulle åka till Stockholm i övermorgon för att sedan sitta i ett flygplan hela helgen typ. Dessutom läste jag på Aftonbladet Väders femtondagarsprognos att det väntas regn tio dagar i sträck där nere, det känns ju lagom pepp... hehe men å andra sidan är det ändå 30 grader varmt och mycket av det jag ser fram emot där nere är inte alls väderbaserat. Dessutom vet man ju hur bra SMHI är på att gissa väder. Det kommer nog bli alla tiders hur det än blir :).

Kalles kaviar; del 2

Jag nämnde som hastigast i ett blogginlägg nyligen att jag funderade på att skicka ett argt mail till Kalles kaviar då en tub gick sönder hemma hos oss. Tuben var gammal och nästan tom och jag tryckte så att tånaglarna fick tryckskador när den gick sönder, men jag var inne i ett stim av arga mail den kvällen och Kalle fick ta del av min internetvrede, här är ett utdrag ur mailet jag skrev (och ja, jag kanske överdrev lite) :)

Hej Kalle.

Igår kväll när jag hade klätt mig proper för ett styrelsemöte,
blev jag lite hungrig och tänkte mig en kaviar- och äggmacka.
När jag förberett mackan med ägg och bara skulle vackert
fördela ut kaviar över den, exploderade den. Istället för att,
som vanligt, kaviaren kommer ut genom den vanliga änden,
brast bottenpartiet och halva tuben kom över mig och mina granna kläder. Det här förstörde inte bara mina kläder för kvällen utan också mitt humör och delar av mitt förtroende för Kalles kaviar.

Jag bifogar en bild på tuben som jag fotograferade och inväntar kompensation.

Ingenting hände på flera dagar, så jag tänkte att de sket väl fullständigt i mig och min gamla kaviartub, men idag dök ett brev från Abba Seafood ner i brevlådan och eftersom jag hann före Nalle till brevlådan kunde jag dessutom läsa det. Det kanske låter som en självklarhet, men Nalle hade faktiskt käkat upp ett helt brev från Alecta förra veckan, någonting om pensionssparande, så Nalle förstod väl att jag ändå inte hade velat läsa det. Men Abba Seafoods brev var riktigt fint, Kalle bad så heeemskt mycket om ursäkt för "incidenten där tuben öppnade sig där bak" och så fick jag en hel bunt med presentkort! Säkert 300 kronor i kaviarvaluta... vet inte hur jag ska kunna äta så mycket kaviar, i vanliga fall går det åt en tub om året här. Vi får käka mer äggmackor helt enkelt, och så min favorit; kaviar-ost-och-gurka-macka! Vilken hyvens kille den där Kalle är!! Hur skön som helst!

Tonårsfest igen

Häromkvällens var jag på tonårsfest igen, det var ett tag sedan. Husfest med uteslutande småttingar i gymnasieåldern och jag kände mig ändå inte farligt gammal trots att jag var nykter, det var tvärtom riktigt trevligt. Men jag kunde konstatera att gymnasiefester inte har förändrats särskilt mycket. Det har visserligen tillkommit några sommarplågor till itunes-repertoaren, men fortfarande står tidiga Håkan Hellström-låtar och jaegermeister i centrum. Det här var förresten Majas artonårsfest och den hölls hemma hos henne i Nybro. Ett stort plus i kanten för den decimetertjocka MAD-toalettboken som trollband mig att sitta längre på dass än brukligt. Här kommer ett litet klipp från festen också:

Plånboksmysteriet

Kära bloggläsare. Idag har varit en dag fylld med frustration! Vi var på hundpensionatet tidigt imorse, vi skulle lära känna stället där vår hund ska bo veckorna vi är utomlands, och det verkade trevligt. På vägen hem kom jag på att bensinen nästan var slut igen, men när jag skulle tanka kom jag på att, rackarns! Plånboken är borta. Plånboken som innehåller halva reskassan, den halvan som vi planerat att växla in! Katastrof! Vi körde super-ecodriving hem och jag letade huvudet av mig hemma efter den under tiden som jag hade en hårtork á la Sir Alex Ferguson i hasorna. Jag hittade pappas Preem-kort i jackan som tur var, så jag kunde tanka och åka runt från ställe till ställe som jag varit på sen igår, jag ringde alla jag överhuvudettaget träffat sedan jag sett plånkan senast, frustrationen blev värre och värre och till slut fick jag inse att plånboken är borta, och åkte hem med svansen mellan benen.

Men! När jag gick och letade längs trottoarerna hemma utanför huset, slog det mig att jag varit på vinden som hastigast igår efter jobbet, så jag sprang upp dit - och där låg den och verkligen hånflinade mot mig direkt när jag öppnade dörren. Som att den visste hur jag hade slitit i flera timmar för att hitta den. Som ett barn som lyckats hitta det perfekta gömstället under kurragömma och inte velat komma fram eftersom den tycker den själv är så genialisk.

- Jag menar, om min nötskinn-plånbok är så självbelåten nu, hur blir det då när vi kommer till ett hinduistiskt land? Snacka om att den kommer få hybris. Nåja, idag: Slutet gott allting gott.

Kalles kaviar

Igår hände någonting man inte tror ska kunna hända. Vi hade parkerat uppe på baronens andraplan och gick in och handlade i frid och fröjd. Men när vi skulle åka hem hade en bil ställt sig bakom bilen, fullt korrekt i enparkeringsruta och en bil hade ställt sig framför bilen, - också helt korrekt i en parkeringsruta. Då undrar man ju lite smart hur det kan vara så att ett modernt parkeringsföretag kan sätta upp en parkeringsplats som gör att det inte går att ta sig ut, jag ringde en jourtelefon och fick tala med en sömnig kille som uppenbarligen hade större problem än att jag var instängd på baronen, hur som helst så fanns det absolut ingenting han kunde eller ville göra åt saken. Arg som ett bi, eller tja, iallafall småsur som en humla, satt jag kvar i bilen tills att en av de andra parkerade bilarna lämnade platsen. Nu har jag skrivit ett lugnt, men ursinnigt, mail till ansvarig.

Jag vet inte vad det är med mig på sistone, jag har börjat skriva ursinnig mail till folk hit och dit, här om dagen var det djursjukhuset som fick min verbala vrede över sig när de inte svarade i jourtelefonen och nu på morgonkvisten så exploderade min nya kaviartub ifrån botten och jag överväger att skriva ett rekordlångt mail till Kalle. Alltså det måste väl vara Kalle, på bilden, man skriver till?

Livsmedelsförpackningar

Riktigt fina juicer står alltid i kylen i butikerna med fina förpackningar och ordet "nypressade" och "färskpressade" står i varje mening. Sen finns det budgetvarianten i kylarnas mindre attraktiva områden som vågar erkänna att de är "gjorda på koncentrat". På sämsta platsen långtifrån kylen står dock Euroshoppers juice med texten "innehåller inga farliga ämnen". Tacka för det!

Sen undrar jag om det verkligen stämmer, som det står på i Red bulls innehållsförteckning, att den håller 100% av RI (rekommenderat dagligt intag av vitaminer och mineraler). Senast jag kollade innehöll energidrycker bara socker, tillsatser, e-ämnen och koffein - och om man har tur, vatten.

En bragd? Jo tjena.

Det enda som är säkert, varje skid-VM eller vinter-OS eller vilket event som helst som innehåller någon slags skidor, det är att det förr eller senare kommer stå "BRAGD" med stora bokstäver på löpsedlarna. Jag hatar verkligen det ordet, det är ett ord som skidförbundet tagit över för att skididrotten ska låta lite häftigare. För mig är en bragd att göra med små medel någonting väldigt mäktigt, som att lilla Sverige tog VM-brons i fotbolls-VM trots att det fanns tio lag med på pappret femtioelva så bra trupper, eller som jättegamla Henke Larsson när han kom in från bänken utan att någon trodde på honom och avgjorde Champions League. Sånt som man bara inte tror ska kunna gå händer ändå, det är väl vad själva ordet betyder. I ordböcker står det synonymt med ord som "mirakel"! Det säger en hel del.

Jag vet inte huruvida det är ett mirakel att den här svenske Hellner, som alla tycker är BÄST, vinner en tävling? Att en svensk vinner en skidtävling, är det ett MIRAKEL? Det är för jäkelen mer en självklarhet att en svensk ska vinna! Vad är problemet? Under hela mitt liv har skidtävlingarna handlat om ifall det ska vara Sverige eller Norge som vinner, och visst är det säkert roligt varje gång om man tycker det är roligt att se på folk som glider fram på skidor.

Som när Anja Pärsson fick bragdguldet häromåret, jag är inte insatt, hon gjorde säkert någon jättejättebra utförsåkning som ingen trodde hon skulle vinna men så vann hon ändå. Ett MIRAKEL! säkerligen. Men sen året därpå vinner hon bragdguldet igen? Vadå, var det INGEN som kunde ANA att hon skulle vinna den här utförstävlingen igen?? Hon var ju BÄST I VÄRLDEN och REGERANDE MÄSTARE och MÅSTE ha varit FÖRHANDSFAVORIT? Hur är det ett mirakel när världsettan vinner någonting överhuvudettaget? Hallå?

Däremot vore det FIASKO om hon misslyckades, men det står det aldrig, du kommer aldrig se att det står något negativt ord intill svensk skidåkning. Det kan vara "bäste svensk på 93e plats" och det är ändå folk som hurrar, vad är det frågan om? Är skidåkning någon konstig religös hyllnings-sekt? Och är Sverige så sopdåliga på fotboll nuförtiden att vi måste lägga energi på såna här sporter? :) Hehe, nåja okej, det är förstås jättemånga som tycker skidåkning är den bästa sporten någonsin, som ni märker håller jag inte med. Det är en nordlänsk version av att springa, bara att man tagit bort alla roliga kortdistansgrenar. 110 meter häck på långskidåkor, det hade jag kollat på, ja jädrar :)

Tainted love

Ägnade lite dötid hemma åt att redigera ett härligt dansframträdande från Jessicas tidigare klass Musikal-07/10 :) Verkligen grymt duktiga tjejer, varenda en, jag är så stolt över dem :)

Ni är så löjliga

Jag sitter och kollar på Aftonbladets live-sändning från Olof Palme-gruppens presskonferens, det är riktigt underhållande. De två högsta hönsen står framme vid podiet och försöker försvara det här årtusondets praktfiasko. Över en halv miljard kronor har utredningen kostat, alla som hittills varit häktade för mordet är idag döda, 400 nötter har erkänt mordet och man har testat tusen puffror utan att ens vara i närheten av att hitta det som var mordvapnet. Totalt har man tvåhundrafemtio hyllmeter med fulla pärmar angående Palme-utredningen och ändå har man inte kommit fram till någonting. Det här är så löjligt, på måndag skulle egentligen mordet preskriberas men eftersom någon fåne bestämt att man inte längre ska preskribera mord, så kommer de fyra heltidsanställda Olof Palme-utredarna fortsätta sitta och rulla tummarna runt ett skrivbord i Stockholm. När journalisterna grillar utredarna visar det sig snart att det inte finns någonting att gå på och man har inga överhuvudettaget misstänkta.

Samtidigt som den här snordyra, löjliga prestige-jakten på Olof Palmes mördare fortlöper står det i tidningen idag att 1000 personer bara i Kalmar kommer förlora sina sjukpengar och tvingas arbetspröva eller studera även om man är över 60 år gammal. Och när det väl är något aktuellt brott som borde utredas, eller när det inte finns poliser att sätta in för att de är så underbemannade, då kan ni tänka på de här tre poliserna och deras chef som sitter och få fulltidsbetalt för att leta nålar ur höstackar i Stockholm. En nål som förmodligen är död.

Fanatisk miss

Nu när jag har varit ensam hemma några dagar, Jessica är i Oslo med sina vänner nämligen, så jag har kunnat plöja lite Seinfeld igen. Jag köpte på mig den STORA fanatiker-boxen med typ femtio DVD-skivor och hundra timmar extramaterial för något år sedan men det har inte blivit av att jag kollat på den särskilt mycket ändå. Men nu när jag varit själv hemma har jag kunnat se rätt mycket, och hurrijäkelen!! Igår såg jag ett par avsnitt jag inte hade sett förut och jag blev så glad att benen sprätte! Satt framför teven som ett litet barn som ser tomten för första gången, klappade nästan händerna! Det är som när man har ätit en påse godis, och det bara är dumle- och kola-papper kvar som prasslar i botten av påsen - och så precis innan man ska slänga den hittar man en liten liten supergod godisbit där ändå. Då blir man också sådär hejdlöst glad :) Men iallafall:

Nu sitter jag och "skajpar" med Jessica och tjejerna i Oslo, och min älskling är världens finaste så här kommer en liten fin bild på henne som jag smygtog nu :) Nalle och jag saknar henne väldigt mycket här hemma :)

Reinfeldt vs Johan Nensén

Appropå Johan Nenséns flytt till Malaysia skickade jag, eh, jag menar, stadsminister Fredrik Reinfeldt, ett vykort till honom som ett försökt att övertala honom att stanna. Vi får hoppas det funkar, för det vore inte särskilt roligt att inte ha honom hemma nu när fotbollssäsongen börjar snart igen. Men han flyttar visserligen av den enda godkända anledningen - kärleken :)

Mer om vykortet på Johans blogg http://izzzy.se/?p=2423 :)

Styrelsesnack!

Sedan en tid tillbaka (arton timmar, närmare bestämt) sitter jag i styrelsen för bostadsrättföreningen Riksbyggen hus 6 - eller nåt i den stilen. Jäkligt maffigt, tänker du nu, men njäe, det är inte så himla överballt som det låter, riktigt.

Visserligen bjöds det på smörgåstårta och vichyvatten, och visserligen var det någon enstaka punkt på dagordningen jag faktiskt förstod, men när klockan började närma sig halv tio igår kväll och vi hade kommit till punkt tolv av sextiotre, då kände jag att det faktiskt finns roligare saker att göra här i livet än att deltaga i nomineringsprocessen av en eventuell valberedning inför valet av en, i praktiken - men ej formellt - redan vald, vice-sekreterare med nytillträde våren tvåtusentolv.

Det finns faktiskt roligare saker här i livet. Det finns det faktiskt.

And the Oscar goes to...

Toalyx

Jag har just uppdaterat toalettsitsen från plast till trä och det känns förlösande. Jag känner mig så dum som inte upptäckt det här tidigare! Det är som att jag suttit och kollat på SVTs testbild en hel kväll och sen läst dagen efter i tidningen att det var Svamp-Bob Fyrkant-special på Nickelodeon. Eller som att jag tuggat på en gammal förvälld trasa i en vecka när det funnits kalopps i kylen hela tiden... åh! Vad SKÖNT!

Dessutom har jag städat vinden... gudars, det tog hela eftermiddagen, en del av er har haft privilegiet att se hur välstädat det är på vår vind, inte minst Going som skulle ha ett flak och fick bokstavligt talat klättra sig in :) Direkt när man öppnade dörren var det en vägg av prylar och det blev bara värre ju längre in man kom, lite som en farlig djungel fast med bråde istället för anacondor. Nu ser det helt underbart ut, som ett litet rum, med klädhängare och förvaringsmöbler och en lång vacker matta som leder fram till två fåtöljer. Synd att man inte har nån el däruppe annars hade det blivit ett hängrum :)

Föna Nalle

En så himlans fin bild på mina två älsklingar, från häromdagen då vi blev tvugna att bada Nalle sen han gyttjat ner sig i hundhagen :) Han verkligen älskade att bli kallblåst av sin matte med hårfönen :). Jag vet inte varför jag börjat säga fön istället för tork, förresten. Det är nog sen den där tanten i filmen Smala Sussie sa det ett par gånger, det låter sjukt töntigt :) Nu får jag skärpa till mig och återgå till småländskan. Vi tåkade hann å senn vade ente mer me dä!

Fult att vara rik

Ingvar Kamprad gömmer undan 100 miljarder till närmast skattefria konton i Lichtenstein och överallt i Sverige ser man direktörer som avgår med miljonfallskärmar i företag där man tvingas avskeda folk. Och andra företag som faktiskt går med plus flyttar ändå utomlands för att tjäna lite mer och överger städer som är helt beroende av dem. Och det enda man hör är att vi bara är avundsjuka på de som tjänar pengar, att vi tycker att det är fult att vara rik. Det är inte att vara rik som är fult, det är att pissa på de som inte är det - och det gör man genom att sparka folk för att själv bli rikare eller att undvika betala 30 miljarder i skatt. Skatten, som är direkt avgörande för att Sverige ska vara välmående. Visst är det en trend nu att alla vill ha lägre skatt, för man ser till sig själv först och litar på att politikerna ska trolla lite och få det att gå ihop ändå. Sen när det inte gör det, och man måste spara in på sjukvården och skolan, vem skyller vi på? Vem kan senast komma ihåg ett år då man hörde att vården gick runt? Inte jag, men alla gnäller på långa köer, dålig skolmat, dåligt plogade vägar och cancersjuka som tvingas söka jobb. Det är för att vårt nuvarande högerstyre vill att de som redan har pengar ska ha mer pengar. Det skits nämligen fullständigt i om det inte finns pengar i vården "generellt" eftersom de själva ändå har de pengarna som behövs om något skulle hända dem. Det struntas i om det finns pengar för arbetslösa eftersom de redan säkrat sin ekonomiska framtid genom kompisavtal. Hur kan såna människor få styra Sverige?

30 000 000 000 kronor skulle täcka hela Sveriges arbetslöshet under ett år, eller göra fullständigt underverk för ett fattigt land, tänk på det. Istället hamnar de på ett bankkonto i Lichtenstein. Vem tror att 80-plus-gubben Kamprad egentligen bryr sig om han har 100 miljarder eller 70 miljarder på "sitt" konto? Och det enda jag hör är att jag är avundsjuk, att jag tycker det är fult att vara rik. Det är klart att det är fult att vara rik om man inte kan axla ansvaret man får på köpet. Det är svårare för en rik man att komma in i himmelen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, sa Jesus, vi får se vart Kamprad hamnar om inget drastiskt händer med hans samvete. Att dö med åtkomst till hundra miljarder kronor i en värld där miljarder människor svälter, det måste väl tära på en? Eller kan man stirra så mycket på sina sedelbuntar att man glömmer alla andra människor, att man inte kan se helheten i någonting?

A girl named Hasse

Igår kväll när Nalle ivrigt trippade ner för trappen satte han kvällskaffet i halsen - ty där satt en liten rädd kissemiss och såg helt vilsen ut på ett kallt trappsteg. Lite längre ner hade någon ställt en cigarettrök-stinkande väska med en lapp som sa något i stil med "HJÄLP! Jag är en liten kattunge som heter Hasse, katthemmet ville inte ta emot mig så jag har inget hem! Snälla hjälp mig!". En stackars lite kissekatt, skör och smal som en tändsticka, jag och Jessica Olausson som var med, kom fram till att vi inte kunde låtaden ligga kvar alldeles ensam där utan hon tog med den hem till sin farmor - men jäklar vad grymt att bara slänga in en kattunge i ett trapphus sådär. Tänk om den smitit ut genom dörren, den hade snart varit död då. Eller om bara ingen hade tagit den under sina vingar, hade den svultit ihjäl härutanför ensam. Vad är det för fel på folk egentligen? Jag bara tänker på vår hundvalp, om han skulle få ungar - inte bokstavligt talat då förstås eftersom han är en kille - inte tusan skulle man ha hjärta att överge dem... Nu slutar den här historien lyckligt förvisso, men... det var ju bara tur!

Sen finns det en viss humor inblandad här också, i att personen som övergett katten först hade döpt den till Hasse. Det tog ett par titt, men det finns absolut inga tvivel om att det här är en flicka. Det får mig att tänka på den gamla Johnny Cash-låten "A boy named Sue" som handlar om en far som övergett sin son, men innan han överger honom döper han honom till tjejnamnet Sue. Sen handlar resten av låten om hur Sue spenderar sitt liv åt att hitta sin far och hämnas namnet som gett honom ett skämmigt liv. Jag tror dock det blir svårt för Hasse att hitta sin tidigare ägare och hämnas, men man vet ju aldrig. Det är en liten värld :)

Oschlo

På sistone har många av mina och Jessicas kompisar flyttat till Oslo. Jag var där en sväng i somras och Jessica ska dit och hälsa på om några veckor, så det är mycket snack om Oslo just nu. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka till den tiden då jag och Schäfer tog vårt pick och pack och flyttade dit en sommar för länge sen, då Alen hade fixat en schysst central lägenhet vi kunde flytta in i. Senare anslöt Jonatan och Going också, vi bodde större delen av tiden där utan möblemang. Vi hade min teve, Schäfers gamla (!) soffa och varsen dator. Alen hade väl visserligen en säng men vi andra hade madrasser - jag hade inte ens en madrass, jag hade en centimetertjock bäddmadrass tills att jag efter ett halvår köpte Jysks billigaste säng. Eftersom vi inte hade nycklar till alla så fick vi alltid ha balkongdörren öppen - och den användes som ingång. Grannarna måste ha tyckt det såg lagom lustigt ut när vi hoppade in och ut från balkongen varenda dag, men grannarna var gamla och halvblinda allihopa så det gjorde nog inget. Johan Nensén gjorde dunkvis med vin och tog med sig till oss, vilket senare ledde till att Jonatan fick årets mest otippade fylla; han skulle bara ta ett par glas vin för att fira att han flyttat in- utan att veta att vinet var riktigt lurigt - och gick och la sig i tron om att han var nykterheten själv. Men fyllan slog till bigtime när han somnat och han vaknade packad bortom all rimlighet och gick lös på lägenheten. Åt upp min mango som låg och mognade till perfektion, ordnade en översvämning i badrummet och ett stopp i toaletten. Dessutom länsade han burken med skivade rödbetor och försökte krypa ner under Jockes täcke. Det finns en miljon såna här historier, hinner inte dra alla nu :) Tyvärr finns inte alla goda minnen på film längre sedan ett datorhaveri året därpå men jag har lyckats skrapa ihop lite soft material till en clipshow - hoppas du gillar den :)