Nya spännande smaker

På Burgaskusten mot Svarta havet har man en mycket egendomlig trend gällande chips. De tycker helt på riktigt att det allra hetaste just nu är 1) Rostad kyckling-chips 2) Chips med Heinz Ketchup-smak. Eftersom vi var ett nyfiket gäng som åkte dit blev det förstås så att vi köpte och smakade på de här populära sorterna. Vi bestämde oss dock, efter noggrannt övervägande, för att inte försöka smuggla hem det till Sverige.

En annan populär smak är den här, den grisigaste av alla chips jag någonsin sett. Den rör jag inte med en tång ens: Lamm och mint-chips.

- Den står jag nog över även om det blir hungersnöd.

Homofobiska präster

På facebook hade en vän till mig lagt upp en fantastiskt rolig och tänkvärd tidningsinsändare, som jag kände att alla bara måste få tillgång till. Den är en stövel i skrevet på alla de så kallade kristna människor och homofobiska präster som använder extremt förlegade stycken ur Bibelns gamla testamente som ursäkt för att hävda att två människor av samma kön inte får gifta sig eller ens älska varandra. Det här är ironi när den är som allra bäst, satir såsom den ursprungligen var tänkt att användas! Nu vet jag att såna här människor som den är riktad till går inte att övertala, de är så fulla av hat att de greppar vilka halmstrån som helst för att försöka rättfärdiga sig. Men nu har vi kommit så långt i utvecklingen att det bara är några få inskränkta avundsjuka hycklare som motsätter sig alla människors lika värde, och de människorna skiter vi faktiskt i när det är år 2011. Alla bögar och flator därute; ta aldrig åt er av någonting en ond själ har att säga er, kärleken övervinner allt.

OBS! Skulle bilden vara för liten för att du ska kunna läsa den finns den förstås även i ett något större format här!

Glasögonorm

Ett par veckor innan vi åkte på den här solsemestern var jag inne på internet och beställde böcker. Inte bara för att ha på resan, men det var den tanken som var drivande under beställningsprocessen; jag inser också att jag inte hade hunnit läsa ut alla de böcker jag hade beställt, det blev ganska många till slut. Hur som helst så kom inte de här böckerna fram i tid så jag fick ta med det jag hade istället... och det första som hände när jag kom fram till hotellet i Bulgarien var att jag fick ett SMS från ICA att de hade ett paket till mig...

Så idag kom vi hem till Kalmar igen och jag var först inte alls särskilt ivrig att åka och hämta mitt bokpaket, jag hade typ glömt bort vad jag hade beställt och läspeppen hade låst sig ute. Men jag fick några minuter över på eftermiddagen och hämtade det. Tungt paket, fem komma fem kilogram - vilket är väldigt mycket när det gäller pocketböcker. När jag öppnade paketet kändes det ändå lite som julafton, för varje bok kändes helt klockren och jag ville bara börja läsa allihopa! Sju självbiografier, bland annat b-skräckskådespelaren Bruce Campbells "If chins could kill" och Jenna Jamesons "Att älska som en porrstjärna". Martin Norbergs fantastiska bok om Broder Daniel och den matgranskande "Den hemliga kocken" ser jag också fram emot att sätta huggtänderna i... Ja, jag ska bli en riktig bokmask i höst! Först ska jag läsa klart Johnny Cashs självbiografi som jag maniskt plöjt de senaste dagarna, jäklar vilka historier den gubben har!

Basshunter

Delar med mig av en liten kändisanekdot idag: vi var på ett uteställe härnere i söndags där Basshunter skulle uppträda. Killen som är mest känd för sina fjorton olika versioner av "booten Anna", kom in på scenen och kaxade upp sig i en timme, helt vedervärdig föreställning. Det rådde ingen tvekan om att han själv tyckte att han var bäst, snyggast och vackrast. Därför blev avslutningen desto bättre; Han bjöd upp några slumpmässigt utvalda killar ur publiken, från olika länder, gav dem en öl och en shot och sa att den som druckit upp först skulle vinna. När publiken räknat ner svepte alla de andra sina drycker före Basshunter, särskilt en blixtsnabb irländare som fick motta publikens jubel. Basshunter själv hade satt i halsen efter halva sin öl och hängde mot dj-båset och hulkade som om han skulle spy i några minuter. Irländaren hånade honom från scenen och publiken buade ut Basshunter totalt. Klubbägaren gick sen upp på scen och försökte avbryta hela spelningen. Rättvisa! :)

Resan tar slut

Nu har sista kvällen på semestern avverkats, eller den pågår fortfarande - men det är nog sista gången på bra länge som jag kan sitta ute såhär och njuta av varma havsvindar. Har haft en härlig vecka med riktigt trevliga vänner, och då gör det inte så mycket att maten smakat tidningspapper och att hotellpersonalen slagit rekord i otrevlighet :)! Det har faktiskt inte varit ett dugg frustrerande att vara nykter bland hårt festande, jag har haft så roligt att jag inte ens tänkt på att jag haft mindre alkohol i blodet, allt har verkligen varit awsome. Vi hade ett eget litet favoritnäste på ett par kebabgrillars avstånd, där vi suttit var kväll och taggat. Själv har jag inte dansat så mycket som de andra, det får jag erkänna, varken på dansgolv eller strippstänger, men det var nog lika bra det :) De andra säger att "det som händer i Sunny beach stannar i Sunny beach", så jag kommer inte publicera så mycket bilder! Tyvärr :) för i kameran finns alltfrån karaoke och tjurridning till sång och stepp, bilder som säkert kommer läcka ut till Facebook i sinom tid ändå :)! Men nu snart hem till verkligheten och en skön höst, älskar faktiskt att sommaren slår över till höst och det hektiska levernet blir vardag igen! Ses snart! Chipp!

Sunny beach

Ikväll är det fjärde kvällen i Bulgarien och jag hänger bland Jessicas vänner på balkongen på nionde våningen på vårt hotell. Solen gick ner tidigt här men tack vare stadens storslagna belysning ser man svartahavskusten och alla partyglada människor längs gatorna. Jag har lite otur med hälsan; en aggressiv förkyldning, en vaxpropp, massiv skoskav och sönderbränd av solen. :) Men jag försöker inte låta det hämma någonting av reseupplevelsen; igår var vi på ett vattenland hela dagen och innan det har det varit två sena festkvällar. Det är perfekt att både Jessicas och mina polare är här på samma hotell, jag är lite som en jojjo, det är riktigt lyxigt :) All inclusivehotellet var billigt av en fullt logisk anledning; återanvändning av mat, tjurig personal och ruggig ohygien. Men jag väntade mig intet bättre, det är en fantastiskt härlig resa! :) Ses om några dagar! Chipp!

Det är ditt fel att du är mobbad

Svenska dagbladet skriver idag att 44 av 66 mobbade skolbarn själva får skulden för att de är mobbade. Att de ska skylla sig själva för att de är mobbade, att det beror på att de är annorlunda och att deras eget beteende är orsaken till att de blir retade, sparkade, bespottade, utfrusna. Jag kan inte förstå hur en vuxen person kan säga till ett litet utsatt barn att det är hans fel att han blir trakasserad. Och hur kan 44 vuxna pedagogiskt utbildade personer göra samma sak? Visst är det säkert lättare att hitta på glåpord åt någon som inte har några vänner eller som ser annorlunda ut, men elaka barn är så pass kreativa att de garanterat kan hitta på något annat sätt att mobba på - eller ge sig på någon annan som är ett lättare offer. Mobbare mobbar, det är själva definitionen av en mobbare - han eller hon hittar någon annan att trycka ner tills mobbaren själv blivit tillrättavisad. Det är ingen skillnad mot hur det går till i djurriket.

Jag har läst två artiklar om mobbning idag och de som beskylls är generellt lärarna, rektorerna och kuratorerna. Man älskar tydligen att skylla på lilla syslöjdsfröken och skolgårdsvaktmästaren - säkert helt korrekt många gånger, men varför nämner ingen det mest uppenbara: att det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn? Har man glömt bort det eller? 2000-talets föräldrar gillar bevisligen att låta datorspel och kanal 5 uppfostra sina ungar, och låt dom göra det - men när det blir problem får de väl för fan kliva in och berätta för dem vad som är rätt och vad som är fel. Men nej, i debatten om mobbning nämner man hellre skolans bespisningspersonal före föräldrarna.

Så strunta i att ge skulden till barnen - gå direkt till föräldrarna. Bestraffa föräldrarna när ungarna är jävliga så kommer det att lösa sig av sig självt. Precis som när minderåriga gör vilket annat brott som helst! Det är klart att lärare och rektorer har ansvaret för att inga elakheter förekommer på skoltid, och att det är de som får initiera kontakt med föräldrarna, men det här är en uppfostringsfråga - och inga elaka ungar kommer någonsin låta sig uppfostras av stränga rektorn.

Ulrik, du är kass

Eftersom jag skulle åka tåg hela kvällen ikväll valde jag att vänta med att läsa Aftonbladet, och tidningen är precis som alltid helt jäkla komplett värdelös, om än några intetsägande men roliga hittepå-artiklar. Men jag skrattar väldigt gott åt att fotbollsexperten Ulrik Sandebäck fått 7 rätt på ett 864-kronors Stryktipset, trots att hans rad representerar hans "Senaste stryktipsnytt!". Jag vet att de flesta av mina läsare inte skulle ha en aning om vad ni skulle göra med någon av lapparna inne i spelbutiken, men det här är ungefär som att SMHI skulle få tretton chanser att gissa hur vädret är om fem minuter och ändå ha fel alla gånger. Vilket i och för sig ganska ofta händer, det också.

Kocken, Jakob, Erik, Påsen och jag tävlar numera varje helg om vem som får flest rätt på stryktipset. Varje gång kaxar vi allihopa upp oss som sprängkåta ungtuppar och alla säger att "jag har minsann den rätta raden den här helgen" - något vi givetvis aldrig har, ingen av oss. Idag ägde jag visserligen skjortsen av de andra, fast det säger mer om de andra än om mig då jag ändå inte ens hade tio rätt, kanske bara åtta. Men ändå fler än stackars Ulrik på Sportbladet som förmodligen inte vågar sig in på redaktionen imorgon. För att prata i bebisspråk så har han stått vid strandkanten och försökt träffa vattnet med en sten tio gånger och missat varje gång. Ä g d!

Det du glömt i fickan

Jag använder kavaj väldigt sällan. En gång om året, som mest, jag kan nog nästan räkna gångerna totalt på mina två händer, och ändå har jag två kavajer. Jag tror inte det finns en enda bild av mig i slips, möjligen jag hade det på studenten, men jag tror inte det, jag har aldrig ägt någon. Idag var det dock dags igen, att använda kavaj, för morfar hade åttioårskalas uppe i Stockholm. Det mest spännande med att använda kavaj är att man alltid hittar ledtrådar i fickorna som skvallrar om vad man gjorde senaste gången man hade den på sig. Gamla kvitton, servetter med tryck eller gratiskarameller från någon konferansanläggning, det kan vara i princip vad som helst - men varje gång jag tar på mig kavajen lyckas jag med hjälp av de här närmast arkeologiska fynden från fickornas djup komma på vart jag var och vad jag gjorde senast den bars. Och om jag är någonstans där det inte finns något särskilt minnesvärt föremål att lägga ner i fickan så kan man plantera något helt främmande föremål för att man ska få lite huvudbry när man använder den nästa gång...

Flugan Hugo

Vi hade en liten besökare i sovrummet ikväll vid läggdags, det var flugan Hugo! Tumultet uppstod här för tio minuter sedan när Jessica skulle peka på flugan för att visa mig vart den var, men ögonmåttade fel och råkade vidröra den. Det tyckte hon var oerhört äckligt, hon hoppade upp i sängen och tjöt!

Nu blev det bli fullt krig på riktigt! Medan Jessica, beväpnad med en hårt ihoprullad HM-katalog, slog opreciserat och vilt omkring sig i rummet försökte jag locka ut den i hallen genom att tända lamporna i de andra rummen. Nalle var minst lika ivrig som Jessica, han hoppade runt som besatt och högg med tänderna i luften medan han följde flugan med blicken och morrade.

Till slut gav vi upp och släckte lamporna... Vi tyckte det var pest att den här lille skitflugan skulle få vinna... Men så hörde vi Nalle ligga och glaffsa på nåt! Vi tände nattduksbordslampan för att se om han hittat nån gammal strumpa eller något, det tillhör vanligheterna, nämligen. Men nej - den sluge lille hunden hade i mörkret lyckats dräpa Hugo och låg nu och smakade på segerns sötma. Sjukt nöjd :)

Sommar

Sitter på jobbet och har en välförtjänt rast, det finns inte sådär vansinnigt mycket annat att göra än att läsa kvällstidningarna. Jag slog precis upp långtidsprognosen på vädersidorna och ser att det ska bli mulet tretton dagar i sträck framöver. Förmodligen längre - men det är så långt framåt som SMHI kunnat tänka sig presentera. Om de nu ändå ska gissa, känner jag, kan de väl lika gärna gissa resten av året? Så kanske staten kan hitta någon annan arbetsuppgift åt de stackarna :)

Men med SMHI är det ungefär såhär; när de säger att det ska bli sol så har de fel. När de säger att det ska bli mulet så har de rätt. Det betyder att de skulle öka sin träffsäkerhet med 25% om de alltid förutspådde tråkväder :). Nåja, jag ska inte revolutionera vädervetenskapen idag heller, jag har massa annat som ska göras :) Chipp!

Väckarklockan 06:30

Imorse vaknade jag halv sju av att tjejens mobilalarm ringde. Och ringde, och ringde och ringde, jag drog kudden över huvudet men alarmet hördes genom kudden, så jag försökte förgäves väcka Jessica i fem minuter innan jag själv gick upp och stängde av den. Men innan jag ens hunnit lägga mig ner så började den ringa igen. Och vid halv sju på morgonen är jag inte nödvändigtvis lika glad som du är van att se mig, nä jag muttrade för mig själv och försökte vara envisare än klockan i Jessicas mobil. Efter flera minuter lyckades jag få liv i Jessica som till slut förstod att det var hennes alarm som ringde, och stängde av den. En halvtimme senare när vi vaknat till säger hon, helt imponerad, "shit vad sjukt att jag vaknade av den tysta ljudsignalen!" :)

Badhusets bästa

Jag förstår att folk sjunger högt i duschen, alltså - jag sjunger själv alldeles för mycket i duschen, men idag i herrarnas duschrum på Äventyrsbadet stod en äldre man för sig själv och sjöng högt och länge i sin del av duschrummet. Det blev en minst sagt pinsam tystnad bland resterande duschbesökare, eftersom sångrösten var så usel att man kunnat använda den som propplösare nere på reningsverket. Den skar i märg och ben, så efter en stund stod han helt ensam. Jag hörde honom fortfarande när jag hade hunnit torka, klä mig och lämna området. När jag stod i entrén för att returnera mitt låne-hänglås frågade den lilla tanten bakom disken om någon hade en radio på inne i vårt omklädningsrum - för det fick man ju inte ha. - Nej nej, sa jag, det är någon som står och sjunger inne i duschen. Hon rodnade lite granna när hon hade sagt att hon trodde att det kanske var "den dära Håkan Hellström". Hon fick mitt bredaste leende innan jag gick.

Jag hörde förresten historien om när Mladen hade gått in i tjejernas omklädningsrum, bytt om där och sedan när tjejer kom in hade han sagt "Ehh.. nu har ni nog gått lite fel!". Haha, jag lider lite med honom, för senaste gången jag var i simhallen, och under hela min uppväxt, har killarnas omklädningsrum varit till vänster och tjejernas till höger. Men nu när kommunen ville rusta upp simhallen, ville man göra något riktigt drastiskt, en sån förändring ingen människa kunde undgå att bli imponerad över, något som skulle sätta Äventyrsbadet i Kalmar på kartan för alltid: nåt snille kom på idén att låta tjejerna ta killarnas omklädningsrum och vice versa. Jäkligt spännande ideer de har därnere i kommunhuset :)

Och när jag ändå pratar om simhallen måste jag berätta om den roligaste informationstavlan jag sett, det är deras säkerhetsplan utifall det skulle börja brinna. Där står bland annat att man i händelse av brand inte får använda hissen! Mycket viktig information, eftersom i princip hela byggnaden är i markplan och på övervåningen finns bara en liten del av gymmet. Och det tycker ju jag att, det vore ett väldigt märkligt beteende att bli sugen på spinning när det brinner. Och om man nu är sugen på att träna - varför ens bemöda sig att ta hissen upp när det finns trappor? Nåja! Mycket tankar för en liten man på en varm dag. Tjoflöjt!

Max 2 köp/hushåll

Det här är en riktig klassiker. Jag är verkligen glad att jag jobbade i den här butiken när det hände, men jag lovar att jag inte var inblandad i skämtet... :)

Rötmånad

En vecka har gått av det som kallas rötmånad, de 30 dagarna varje år då alla grönsaker i kylen plötsligt faller ihop platt, då mjölken börjar floppa trots hållbarhetsdatumet och då bananflugorna frenetiskt fortplantar sig snabbare än jag hinner googla fram de äckliga blandningar med ättika och sirap som man behöver för att ha ihjäl dem. Men i år tycker jag att vi har klarat oss fantastiskt bra, inte en enda fluga och inte så mycket som en brun fläck på isbergssalladen i kylskåpet. Nu har det visserligen bara gått en dryg vecka, så allt kan ju fortfarande hända, men det här kriget mot flugor och mögel ser ut att bli en komfortabel seger för - mig! :)

Att ge en mördare vad han vill ha

Idag vet alla svenskar och norrmän vem Anders Behring Breivik är. Alla danskar, finnar, tyskar, britter och holländare med, och alla andra i världen kan läsa varje minsta detalj om honom på nyhetssidorna världen över. Expressen vill gärna att jag ska veta varför han mördade alla de där ungdomarna i Oslos skärgård och vad han tycker om ditten och datten, alla kvällstidningar ger Anders Behring Brejvik exakt det han vill ha: uppmärksamhet. Han mördade folk för att få sprida sitt 1500 sidor långa manifest. Och hur vill Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen välja att hylla de som dog? Genom att sida efter sida efter sida i sina tidningar ge mördaren precis det han vill - de publicerar manifestet ord för ord, dag ut och dag in. Det är för jävligt! Den här terroristen, mördaren, han borde diskret föras in i tystnaden, förbli identitetslös, inte få ett enda dugg uppmärksamhet och sen spärras in för resten av sitt liv.

Han visste att ingen skulle bry sig ett skit om hans manifest när han var en vanlig dödlig. Ingen skulle vara intresserad av hans muslimhat, inte på någon större skala i alla fall, han skulle inte kunna inspirera folk att tycka som honom och han skulle absolut inte sprida det politiska hat han kände till miljoners miljoner människor. Sen mördade han nästan hundra personer - och belönades med att få sina åsikter publicerade för hela världen att läsa, tidningarna bokstavligt talat trycker upp hans tankar i ansiktet på mig varje dag.

Var och en av offren fick fyra kubikcentimeters utrymme i Aftonbladet häromdagen. Mördaren har fått 160 uppslag av samma tidning sen det hände. Mördaren ville tysta arbetarpartiet och hindra dem från att utveckla nya starka ledare. Hittills har jag inte sett en enda av de unga starka politikernas tankar publicerade. Deras åsikter är tystade. Mördarens åsikter hörs om och om igen, nästan som i ett mantra i mediasuset. Kvällstidningsjournalistiken brukar vara extraordinärt oetisk, men den här veckan har jag verkligen skämts varje gång jag öppnat en tidning, nästan. Det är riktigt uselt.

Hattfesten 2011

För många år sedan, när jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade Tobias och jag en förfest på mitt rum, och genom fönstret mot gården såg vi några grannar på en balkong med hattar på sig. Vi anammade det här beteendet på en gång och tog på oss gamla hattar. Vi kände oss som kungar när vi tog en svarttaxi hela vägen ut till Mönsterås, iklädda vars en gammal hatt. Och eftersom vi hade hattar på oss kände vi oss fortfarande som kungar när vi var tvugna att be chauffören att köra hela vägen tillbaka igen eftersom festen redan var slut när vi kom fram. Hattfest-traditionen var därmed ett faktum.

Igår följdes traditionen upp, Tobias och Annie styrde upp det här stjärnsprakande evenemanget som hölls i Tobbes residens. Bland de allra bästa hattarna var Nisses meterbreda cowboyhatt, Johannas dansanta silverhatt och hattfest-värdens egen holländska långfnatthatt.

Thats a cold shot, babe

Många av de polare som bara varit hemma lite över sommaren flyttar nu tillbaka till sina arbeten och skolor på andra orter, för att lämna Kalmar åt ännu en höst tom på gamla vänner. Hehe, eller nåja, några finns här ju kvar; ganska många faktiskt, men det är ändå lite tråkigt. Igår for först Mladen tillbaka till Stockholm, han dök upp utanför vår dörr före soluppgången och ville säga so long. Lite mer vaken var jag senare på kvällen när det var dags att säga see you later till Gustaf som spelade på Söderport sista kvällen innan han bilar ner till Odense igen. Och förutom att han är en trevlig kille, damn - vad han kan den där gitarren! Jag kan inte låta bli att publicera en filmsnutt från när han och hans spelglada vänner framförde "Cold shot", here it is:

Sunny Beach, Bulgarien

Jepp, nu var resan beställd! Med en stor portion tur och ett par snälla chefer gick det att boka in mig på samma resa som Jessica, Going, Annie, Emelie, Mathias, Nisse, Sofia, Josse, Ida, Anton och alla de andra! :) Riktigt nöjt är det och nu bara ser jag fram mot den 21 augusti! Här kommer en liten peppvideo jag gjorde nyss, som speglar ungefär hur det kommer att se ut på stranden i Bulgarien om en dryg månad :)

Det är så mycket lättare att rasera än att bygga upp

Det som hände i Oslo igår är verkligen fasansfullt. Jag tänker naturligtvis på massmordet på Utøya och terrorbomben i stan. Man ser det på ett helt annat sätt när det händer så nära inpå sitt eget liv, även om man hör om terrordåd och folkmord i mellanöstern och u-länder nästan varje dag. Det är svårt att ta in att det faktiskt har hänt. Jag har många vänner i Oslo och jag har varit där bomben small fler gånger än jag kan räkna till, jag ringde Christopher igår så snart jag fick höra vad som hänt och försäkrade mig om att han mådde bra - och Jessicas kompisar som bor där är turligt hemma på besök i Småland. Med snart 100 bekräftade dödsoffer får man räkna med att i princip alla i Oslo känner någon som känner någon som dött. Jag lider verkligen med alla mina norska vänner och tidigare arbetskamrater, med hela det norska folket!

Att en människa helt kallblodigt kan mörda så många människor och orsaka så mycket förödelse är helt ofattbart. Var och en av de historier man hör i nyhetsflödet som följde, är ren skräck! Att de fick tag i förövaren levande är visserligen en smula förvånande, jag hade förväntat mig att han var självmordsbenägen, men han var väl för feg för att göra det! Och även om jag är glad att han togs så att han kan få ett straff känns det lite som ett hån att han fortfarande lever. Jag läste i kvällstidningen att norsk lag eventuellt kan göra så att han får ett maxstraff på 14 år, men det kan bara inte stämma. Oavsett vilket så kommer han lindrigt undan - Oklahomabombarna fick väl tio tusen år och avrättning? Det är förstås inte läge att börja med dödsstraff i Scandinavien efter det här heller men det känns som ett hån att han lever när minst 86 oskyldiga unga människor blivit brutalt avrättade av honom.

Jag och min flickvän är släkt

Jessica plöjer gamla TV4-såpan Skilda världar hemma hos oss. Hundra avsnitt har hon plöjt och jag kan väl erkänna att jag sett några av bara farten. Fast jag såg ju typ alla avsnitten från mitt pojkrum när de sändes i mitten på nittiotalet, det är betydligt pinsammare. Skilda Världar handlar ursprungligen om två unga människor som blir kära i varandra för att sedan upptäcka att de är släkt.

Det lustiga är att samma sak hände mig och Jessica idag! Eller, vi är ju uppenbart inte tvillingar som Daniel och Sandra i Skilda världar är, men lite avlägset. Min pappa släktforskar litegrann och hade gjort ett släktträd som vi kollade på när vi var över på middag där tidigare ikväll. På trädet råkade Jessica se någon hon kände där bland namnen! En kille som gift in sig i hennes släkt på hennes pappas sida och reproducerat sig, vilket gör mig och Jessica till släktingar! Visst är det läskigt?

Min farfars mors sonsons sons döttrars mor är Jessicas pappas brorsdotter. Visserligen inte biologiskt, men ändå, jag och min flickvän är släkt. Det hade jag inte förväntat mig när jag vaknade imorse, men nu förstår jag ungefär hur den fiktiva såpafiguren Daniel Toivonen kände sig 1997; Vem kan man lita på? :)

Den fallande telefonen

Tand för en tand

Igårkväll var jag fyllechaffis åt tjejerna som skulle till Strand, och somnade gott i soffan när jag kom hem. Nalle var ovanligt lömsk och smet upp medan jag sov och sniffade upp en av Jessicas alla skor och så gick han och gnagde lite på den. Ganska mycket, förresten :) Han tänkte nog att hon ändå hade så många skor, och han hade inga leksaker, vad är det för rättvisa? :) När Jessica vaknade dagen efter och såg hennes blå sko ligga i trasor på golvet tyckte hon att jag borde haft bättre koll på Nalle och gjorde det som hon tyckte var rättvisast - att ge honom mina skor också! :) Så löser vi konflikter hemma hos oss :)

Vart tog blåbären vägen?

Förra gången jag var ute och gick med Nalle i skogen var det helt blått av blåbär. Gubbig som jag är blev jag genast ivrig att gå ut och plocka! Men nu när jag är ute finns det inte ett enda jäkla bär kvar... Jag har inget emot polacker, men hey, några kunde de väl sparat åt mig?

På resande fot

Utifrån ett rent objektivt perspektiv kan jag förstå hur de flesta inte skulle kunna uppskatta min resa idag. Det är det värsta regnet jag sett och jag har tre timmar kvar till destinationen, Helsingborg. Där väntas om möjligt ännu mer regn till utomhuskonserten jag ska på, och sen återstår bara fyra timmars minst lika jobbig körning hem igen, lagom tills mitt arbetspass börjar. Jag inser att ingen vill byta sits med mig, jag inser det, men det kittlar i magen när jag pepplyssnar kvällens låtar i pappas bilstereo. Folk har uttryckt sin förvåning över att jag åker själv på en spelning på andra sidan Sverige, men vad är egentligen ett resesällskap under en Morrisseykonsert annat än ett distraktionsmoment? :)

Flest telefonnummer när han dör vinner

Jag sökte på mig själv på www.hitta.se och förvånades en smula över att jag står listad på fem telefonnummer. Och på www.eniro.se hade jag också fem nummer - dock inte samma fem nummer. Totalt sex olika telefonnummer har jag alltså, men det stämmer inte riktigt. Där finns mycket riktigt (1) mitt mobilnummer och (2) mitt hemtelefonnummer. Även (3) mitt IP-telefonnummer som jag inte fått att fungera och (4) ett mobiltelefonnummer som också är kopplat till min hemtelefon samt (5 & 6) två inte längre aktuella mobiltelefonnummer varav ett jag inte tror att jag någonsin haft, ens. Flest listade telefonnummer när han dör vinner :)

Från att ropa hej till att måla fan

Jag blev väldigt ivrig när jag såg att de satt upp en "thai take away"-restaurangskylt på taket på den gamla övergivna byggnaden under Ölandsleden. Det som brukade vara en sunkig kiosk när jag var liten och sen en sunkig frisersalong när jag blev lite äldre och sen bara ett generellt sunkigt skjul de senaste åren, skulle nu äntligen bli en sunkig thai-restaurang. Det är väldigt nära oss, bara ett kvarter bort och det hade ju varit ett perfekt alternativ till den inte helt lyckade pizzerian på andra sidan gatan. Men jag hade ropat hej lite för snabbt visade det sig. Jag har sett att de satt upp en lapp på entrédörren och idag fick jag äntligen chans att se vad det stod - inte det jag ville. Det var istället en personal-sökes-annons. De sökte en hel uppsättning thailändska tjejer som skulle laga maten. Och om man söker på det viset kan man ju anta att det dröjer en liten stund innan de sätter igång köket =) Nåja. Den som väntar på nåt gott, va...?

En bioupplevelse (eh)

På senaste tiden, ända sen jag köpte en hemmabioanläggning, har jag varit sugen på att betala för att se film. Dels är det för att jag tycker det är tjusigt att ha snygga filmfodral hemma i hyllan, och dels har jag på sistone tänkt att jag faktiskt vill uppmuntra de som gör bra film. Kort sagt, någon slags anti-reaktion mot många år av illegal nedladdning, har jag fått dåligt samvete?

Så när Jessica föreslog häromkvällen att vi skulle gå på bio och se nya "Kronjuvelerna" var jag inte svår att haka på. Jag taggade stenhårt! Äntligen skulle jag få göra rätt för mig, uppmuntra svensk filmindustri och samtidigt ha en mysig kväll med tjejen! Bättre blir det ju inte - trodde jag. Jag trodde fel. Istället satt jag halva filmen och övervägde att bara gå därifrån, men Jessica ville sitta kvar, trots att hon också tyckte att filmen var sinnessjukt dålig. Sinnessjukt dålig är inte ens i närheten av hur dålig "Kronjuvelerna" var. Jag visste egentligen ingenting om den alls innan och efteråt berättade Jessica att hon mest ville se den för att huvudrollen varit med i teve-såpan "Andra avenyn" - jag borde ha anat oråd, men jag var så nöjd över att gå på bio att det inte ens tog emot att betala typ 300 spänn för två biljetter och en liten påse popcorn.

Jag har ingenting emot filmer som provocerar, det kan vara riktigt skönt att se filmer som sprider känslor även om det är negativa känslor. Men filmer som provocerar en till vansinne bara för att de är just så dåliga att man vill lägga sig ner och dö kan jag inte uppskatta. Jag hörde om en bio-film där en man låg och sov framför kameran i två och en halv timme, publiken hade inte fått veta så mycket om den innan, gissar jag, inte heller fått se en trailer. De blev arga och gick därifrån förstås och om jag inte till fullo förstod hur de kände förut så förstår jag det nu. Och om jag förut ville uppmuntra svenska filmer vill jag nu göra tvärtom och se till att ingen av er som läser den här bloggen går och ser den filmen. Det är en haffsig, flummig, oigenomtänkt film med sömniga skådespelare, och vad sensmoralen blir vet nog inte filmskaparna själva. Och om Jägarna 2 som kommer senare i sommar är lika dålig får jag nog emigrera till Danmark där man bevisligen kan göra riktiga filmer (även om jag sällan fattar vad de säger) :)

Midsommar 2011

Tanterna på klippet

Jessica vill helst att jag går till någon av de trendriktiga frissörerna inne i stan, de där som verkligen vet hur man tar betalt, för att där finns de hippa, unga tjejerna som vet hur en kille ska se ut sommaren 2011. Jag går nästan varje gång ändå till lilla Kungsgårdsklippet halvvägs till förorten, en liten källare med två gulliga tanter i pensionsåldern. Jag har klippt mig där till och från så länge jag kan minnas, jag får nästan ångest om jag går någonannanstans :).

Hur som helst så var jag där häromdagen, det måste ha varit ett år sedan sist, för jag klipper mig inte sådär vansinnigt ofta och senaste gången var jag på nåt sånt där trendigt ställe. Men när man kommer in dit så är det som att de känner mig ändå. Fråga mig inte hur de bär sig åt men de vet allting om mig. Den här gången var det bara en av tanterna där, men hon visste allt om vår hund och var vi bodde och vart jag jobbade; hon hade till och med en gammal tidningsartikel jag skrivit uppsatt på kylskåpsdörren inne i deras lilla fikarum, och hon kunde inte nog förklara hur duktig hon tyckte att jag var på att skriva och hur kul hon tyckte det var att jag jobbade där jag jobbar och bor där jag bor och har den hund vi har :) Det är lite som att träffa några gamla mostrar varje gång man kommer in dit, nästan så att det hänger kindnypningar i luften. Jag blir så glad varje gång! :) Dessutom tycker jag de är riktigt duktiga på att klippa med och varje gång jag kommer ner dit har de nån ny klippteknik de har hört om på någon skojig kurs! Och dagen därpå när jag med nysnaggat hår är inne på stan springer jag på den andre av de två tanterna. Sommarfin och lika glad som solen, hon stannade mig för ett kort prat för att gå igenom ungefär samma saker som jag gått igenom dan därpå :) Så mysigt!

Den allra sista

När jag var yngre och festerna kom tätare ställde jag mig ofta frågan; hur länge till? Vid vilken ålder är det nog, vart är gränsen? Nu idag, faktiskt, fyller jag tjugosex år och jag känner att min gräns är här. Det har lite med att göra att jag hade en berusning igår som var långt under min värdighet, men samtidigt är det någonting jag funderat på en längre tid. Jag har aldrig varit speciellt bra på att dricka, i den bemärkelsen att jag tål väldigt lite, men har svårt för att inse själv när jag druckit tillräckligt. Jag har inte den här spärren som andra har. Dessutom är jag för gammal nu för att gömma mig bakom att "det skulle vara roligare när man dricker", det tycker jag inte ens, och jag måste börja fråga mig varför jag vill fly verkligheten - när jag borde omfamna den. För mig är att bli full att tappa kontrollen över mig själv och jag vill inte det längre. Jag vill ha koll på mina handlingar och mina känslor hela tiden, varför skulle jag inte vilja det?

Mina föräldrar är nykterister, jag har alltid respekterat det och när jag får barn vill jag att de ska ha samma respekt för mig. Jag vill vara samma klippa. Jag vet att många av mina vänner kommer tycka mitt beslut är tråkigt, för jag får ofta höra att jag är underhållande när jag druckit, men å andra sidan vill jag gärna tro att jag är en kul prick vanligtvis också. Det här betyder på inget sätt att det är slut på mitt sociala liv, jag kommer fortfarande vara med överallt där det är fest och vara mig själv. Mina vänner kommer att respektera att jag behöver ta det här beslutet för min egen skull och för att värna om de jag bryr mig om. Det här är inget moraliserande; alla får dricka precis så mycket de vill oavsett hur gamla de är och jag tycker att det är skitkul med spritfester - det är bara att jag inte klarar av att dricka längre. Rädslan för vad som händer i de svarta luckorna är mäktigare än glädjen på vägen dit - och då är det inte försvarbart. Det här beslutet kommer inte påverka mig i övrigt, ni kan vara lugna, jag kommer fortsätta att vara precis som jag är :)

Medicinforskningen suger

Vi lever på 2010-talet, då vem som helst med mycket stålar kan resa till månen, och man kan hitta instruktioner till att bygga atombomber på youtube. Men har man hittat någon lösning på det mest jäkla irriterande problemet av alla? Då menar jag de ständigt kliande myggbetten. Nej! Det har man inte.

Jag läste i tidningen igår om en brittisk kille som blivit skjuten hundrafemtio gånger av två killar med avsågade hagelgevär - honom kunde man rädda utan problem! Men några futtiga myggbett finns det, trots att människan varit medicinskt kunnig i tusentals år, inte ens i närheten av något botemedel mot! Så jäkla uselt!

You're gonna need someone on your side

Om några veckor ska jag på konsert med Morrissey och därför har jag snöat in fullständigt och fullkomligt på hans senaste tre skivor. Eller ja, det kanske är tvärtom - att jag först snöat in mig på hans senaste skivor och sedan bestämde mig för att gå på konserten när jag fick höra att han kommer till Sverige... I vilket fall som helst, så har jag googlat fram vilka låtar han tänker spela och där finns till min stora fasa inte en enda låt från de senaste tre albumen. Så nu måste jag snabbt som fan lyssna in mig på alla de gamla skivorna istället, för det vore ju förkastligt om jag stod där som ett fån och inte kunde låtarna under konserten :)

Ni som känner till Morrissey vet att hans ofta djupt deprimerande låtar handlar mest om oförmögenhet att känna kärlek, att känna sig betydelselös och underkastad och malplacerad såväl i samhället som i relationer, om asexualitet, och om sitt hat mot köttätare och politiker :). Ni som känner till honom och hans musik vet att det är jobbigt att lyssna på honom. Jobbigt men underbart; för lyssnar man dessutom med ett öppet sinne hittar man den underton av brutal ärlighet och galet mörk sarkastisk humor som gör honom till min hjälte.

Someone kindly told me that you've wasted
eight of nine lives
Oh give yourself a break before you break down
you're gonna need someone on your side
and here I am and here I am
Well you dont need to look so pleased

Sommarpratare

Det här måste vara ett mognadstecken: Jag får samma nervositet i kroppen nu för tiden när de presenterar Sveriges Radio P1s sommarpratare, som förr när de släppte band till Hultsfredsfestivalen. Det finns inget mysigare än att lyssna på intressanta människor prata i radio - det får gärna vara mulet tråkväder också. Ett av mina bästa minnen är från de somrar när jag var liten då jag och brorsan cyklade bort till mormor och morfars radhus i Djurängen. Mormor var alltid glad och trallig och medan hon lagade världens godaste mat dansade jag till signaturmelodin till Sommarpratarna i P1 på köksgolvet. Nu dansar jag sällan till nånting P1 har att erbjuda men fortsätter varje sommar att njuta av det här fantastiska programmet!

Skönsömn

Jessica somnade direkt framför teven igår kväll eftersom sängen var obäddad, så jag tänkte passa på att bädda medan hon sov. Vi hade haft alla sängkläder på tvätt och på vädring. När jag skulle ta fram underlakan hittade jag en uppsättning jag inte sett förut. De var vita, tjocka och lite mönstrade, tyckte de verkade riktigt sköna med. Jag bäddade snyggt och när allt var klart skulle jag försöka väcka Jessica och få henne att släpa sig över dit, men hon gick som vanligt inte att väcka, och hon sov så sött, så jag lät henne ligga där och gick in och la mig i sängen. Då var klockan runt midnatt. Klockan sex på morgonen vaknade jag av att Jessica kommit in till sängen och röt: "VARFÖR HAR DU BÄDDAT MED GARDINERNA?" :)

Hjulen på bussen går runt runt runt

Bloggar lite från något så ovanligt som en klt-buss som håller tiden, det hände just något lite roligt. Jessica och jag satte oss på vars en sida längst fram i bussen, eftersom bussen var typ tom och vi bara ska några hållplatser. Vid andra hållplatsen stiger en äldre dam på bussen så Jessica tänkte hon skulle lämna sin mer handikappanpassade plats åt henne och gick och satte sig längre bak. Jag tänkte gå och sätta mig bredvid henne när den här damen satt sig till ro, men då händer det oväntade; tanten går rakt förbi platsen Jessica gett henne och hon klämmer in sig bredvid Jessica istället. Så nu sitter jag fortfarande längst fram i bussen och Jessica sitter ihoptryckt med en gammal förvirrad dam i en i övrigt tom buss, ser lite roligt ut :)

Sju år senare

Jag sitter på en studentskiva i Nybro och smuttar på alkoholfri champagne och äter lyxig brieost. Emelie har ett mysigt partytält i trädgården som lyckligtvis är regntätt, det skrivs i studentmössor och dricks fiskefjas, och andra studentliga aktiviteter :). Att det är sju år sedan jag tog studenten är inget jag vill tänka på, men jag kommer ihåg känslan över att ha avslutat plugget och aldrig behöva komma tillbaka, det var det häftigaste man varit med om! Total frihet... iallafall för en kväll. Jag tyckte nog mest det var tråkigt att ta studenten eftersom det innebar att jag var tvungen att ta många avsked utan att veta vilka som skulle bli permanenta, vi hade en väldigt härlig klass! Med facit i hand vet jag att det är en liten värld och man kommer springa på nästan alla någongång, och med dagens teknik och Facebook kan man ju själv välja vilka man vill ha kontakt med och vilka man vill slippa :)

Baronens parkering, igen

För ungefär ett halvår sedan, när sommaren höll på att övergå i det som kom att kännas som ett evighetslångt mörker, var jag och handlade på baronen. När jag hade handlat färdigt och skulle ta och köra iväg från parkeringen på andra våningen gick det inte att komma ut från parkeringsfickan, eftersom det stod bilar både framför och bakom min - trots att de bägge andra bilarna stod fullt korrekt parkerade i respektive parkerings-rutor. Jag hade ingen direkt tid att passa men blev, av principskäl, vansinnig och ringde till parkeringsjouren som mellan två oförskämda gäspningar förklarade att han varken kunde eller ville göra någonting åt mitt problem. Jag väntade en halvtimme tills en av de andra förarna kom tillbaka och tog sin bil, for hem och skrev samma kväll ett artigt men irriterat mail till baronens chef, Maria Sampson som inledningsvis skrev att hon skulle ta tag i det här!

Det tog inte mer än en minut innan hon skrev tillbaka en gång till att hon i samröre med nån fastighetsförvaltare hade varit där och inspekterat men inte kunnat se någonting fel med hur parkeringsplatserna var konstruerade. Då blev jag riktigt lack, åkte dit igen och fotograferade rutan ifrån ett perspektiv där man ser exakt hur en pelare täcker den lilla yta som överhuvudettaget finns att försöka ta sig ut genom när parkeringen är full. Den bilden bifogade jag i ännu ett mail - nu lite mindre artigt, lite mer irriterat. Högst befogat, må jag tillägga, då hon avslutade sitt idiotförklarande mail med att jag INTE skulle dra ett likamedtecken mellan Baronens "fantastiska" parkering och idioter som inte kan parkera sina fordon!

Nu var jag där idag igen och det är samma visa fortfarande. En bilist hade råkat ut för exakt samma sak som jag råkade ut för och stod och svor och väste som om han hade arga getingar i brallorna... jag tyckte visserligen att han såg ganska rolig ut. Det här resulterade naturligtvis i ytterligare ett argt mail, då jag kom på att jag inte fått något svar från Baronens chef på mailet med den bifogade bilden. Den här gången hotade jag med att ta med två vänner och ställa upp våra bilar och sedan fotografera läget och skicka till lokalpressen :) Sånt brukar de vara svaga för, jag gissar att det finns en parkeringsruta mindre på baronen inom en vecka - och att Baronen således går misste om tjugo spänn i parkeringsintäkter. Stackars stackars stackars dem :)

Hemma från STHLM

Det är alltid skönt att komma hem ifrån Stockholm. Seinfeld i Globen igår kväll var en väldigt trevlig upplevelse. Han såg ganska gammal ut, men det är ju förstås tjugo år sedan han spelade in avsnitten som fortfarande rullas om och om på TV. På vägen upp stannade vi till vid en bensinmack där en vän till mig jobbar, hon hade ingen aning om vem Jerry Seinfeld är och jag tror det är så bland Jessicas kompisar med. Men när jag och mina vänner växte upp var Seinfeld den stora komediserien på tv och gick på alla kanaler, bokstavligt talat. Och när de inte sändes så hade både jag och Fredrik sjuka mängder inspelade på VHS :)

Så, 1340:- låter förstås väldigt dyrt för att se en komiker stå och prata. Det är vad det kostar att se trehundra band på en musikfestival. Det är förstås otroligt dyrt, inte minst som han bara uppträdde 75 minuter! Men - under alla år som jag sett hans show på tv helt utan att någonsin pynta en enda krona, tycker jag att det här kan ses som den dagen då jag återgäldade mitt tv-snylteri och betalade herrn. Showen i Globen går inte till historien som det absolut största som hänt Sverige, men det var roligt, väldigt trevligt och oerhört stort att nu kunna stoltisera med att ha sett honom! :)

Resan hem var minst sagt seg. Vid tolv inatt satt vi ännu kvar på en pub i stan och väntade in Mladen som var på dejt. Han hade erbjudit sig att köra hela vägen hem, så Viktor passade på att ta några järn men jag tänkte att det var bäst att vara backup som chaufför, vi hade inga marginaler att spela på tidsmässigt, jag skulle jobba nu i gryningen. Och tur var det, Mladen såg ut som han inte sovit på tre veckor när vi träffade honom men han orkade ändå köra drygt halva vägen så att jag fick sova nån timme. Viktor sov sött i baksätet hela vägen hem medan jag slet mitt hår av trötthet vid ratten :) nu kom vi hem och jag ska bara byta byxor och vända till jobbet igen :) perfekt :)

Jerry S

Sitter på en pub vid medborgarplatsen och laddar för att se Jerry Seinfeld om en liten stund. Aftonbladet har inlett en hatkampanj mot honom som fortsatte med en helsida idag på kultursidorna, vi läste den här och det gjorde oss ännu mer pepp. Karln är tydligen galet divig och biljetterna är så dyra att man får gnugga ögonen, våra biljetter kostar tillsammans 5500 kronor, jag, Viktor, Fredrik och hans bröder. Så det här måste bli bra :)

Jag har en lista i min ficka

Jag har en lista i min ficka varje dag, där jag skriver upp sånt jag blir nyfiken på under dagen. Och sedan när jag har tråkigt någon gång kan jag ta fram den här lappen med alla mina funderingar och googla, det är faktiskt skitbra, det råder bot på både tristess och villrådighet. Jag rekommenderar dig att ha en sån här lista också, antingen det är en fysisk lista eller om du har den på din telefon, det är ju saksamma, men såvida du inte vet exakt allting redan så har du säkert saker du går och undrar lite allteftersom, saker du inte har tid att kolla upp just när du står i kön på bolaget eller kör bil. Sen behöver du ju inte "tömma" listan varje kväll, det kan ju gå en vecka ibland, men tänk vad mycket smartare du blir på kuppen! Så här såg min lista ut idag, exempelvis :)

• Vad är det för skillnad på hare och kanin?
• Går igelkottar i ide?
• Vad kostar en segway?
• Hur mycket blod kan en fästing sluka?
• Blev det mycket färre mål efter att man införde offsideregeln?
• Kolla upp ett enkelt recept på bröd
• Hur tillverkar man gelatin?

Nalle förstör mammas potatisland :)

ICA

ICA-butiken jag jobbar på, ICA Supermarket i Lindsdal, fick häromdagen ICAs stora hederspris som delas ut till landets bästa ICA-butik. Tänk så löjligt många ICA-butiker det finns, fem bara i kommunen här och lika många i varje mellanstor svensk stad, i storstäderna finns det hundratals och varje liten landsbygdshåla från södra Skåne till norra Lappland har en liten butik. Av alla de butikerna fick chefen ta emot ett läckert pris i tisdags och alla på jobbet blev strålande glada - men ärligt talat är ingen förvånad. Vi har en härlig butik, sköna kunder av alla sorter och det är riktigt roligt att komma till jobbet varje dag, hur skulle vi inte vinna liksom? :)

Det är något speciellt med ICA, det ska sägas. Jag blir seriöst hängig av att gå in på Coop eller Netto och se den folkskygga personalen där som verkar lida varje minut, om man nu ens ser någon som jobbar.

På förra ICA-butiken jag var på i två år, Maxi i Oskarshamn, var det också otroligt mycket glädje i varje fas. Trots att jag pendlade två timmar varje dag och således faktiskt skulle tjänat mer på att vara sjuk med 80% än att jobba, var det alltid roligt att jobba. Så härliga människor där uppe, jag saknar dem också, och hoppas att alla där läste insändaren på mittuppslaget i Östran/Nyheterna som jag skrev till deras ära när jag slutade :) Menade vartenda ord! Här är en länk till den förresten :)

Nya lakan

Det finns nästan inga dofter som är så njutbara som doften av nya påslakan. Jag gillar verkligen doften av årets första gräsklippning, lukten av nyfallet regn och känslan av att sätta näsan i en helt ny bil också, men det här är något utöver det vanliga. Jag gillar det faktiskt så mycket att jag allvarligt överväger att låta använda reservlakanen bara för att låta de nya behålla sin fabriksdoft. Jag ska försöka tala med tvättmedelsföretagen och se om de möjligtvis kan ta fram ett tvättmedel som luktar såhär. Eller en parfym?

Elefanttavlan

Den här tjusiga stora tavlan med elefanter i solnedgången köpte vi i Sri Lanka. Det har dröjt ett par månader att få upp den, mest på grund av lathet. Den hade en produktionstid på ungefär två månader och är utsmyckad med äkta silver, ändå kostade den inte mycket mer än en IKEA-tavla, sån är prisnivån därnere. Ramaffären ville ha 1500 ett fyrsiffrigt belopp för att sätta upp den, det tyckte vi var sämst så vi köpte några plankor och gjorde det själva för 49 kronor :) Riktigt läcker blev den iallafall!

Gyrossoppa

Oh, jag var och köpte en gyrostallrik på stan tidigare ikväll. Jessica skulle på onsdagspartaj och jag tänkte jag förtjänade en smaskig måltid när jag skulle vara ensam hemma. Jag valde kebabhak med omsorg, trodde jag, jag gled förväntansfull in på Citygrillen.

Medan jag stod och väntade på att få beställa hann jag uppfatta att tjejen som gjorde maten förmodligen var nyanställt, praktikant eller sommarjobbare. På Citygrillen byter man nämligen anställda från varje gång man är där, det blir lite av ett lotteri. Oftast kan det vara bra eftersom oerfarna gatukökare tenderar att ösa på grymt mycket kött och göra alldeles för stora portioner. Men idag drog jag en nitlott, det märkte jag redan i pommes-stadiet, hon stressade igenom fritösen och snålade så in i Norden med gyrosen. Men när hon själv insåg att tallriken såg för jäkla futtig ut kom hon på en snilleblixt; att överkompensera med kebabsås. Hon hällde och hällde och hällde och när såsburken var tom sprang hon ut och hämtade en ny - och fortsatte att hälla. Jag grät inombords för varje såsdroppe, och när jag slutligen fick tallriken var det som en soppa, jag fick gräva ner halva armen i sörjan för att hitta pommesen och köttet.

På kvällen kom Jessica hem och jag hade varit hos Broberg och spelat FIFA så jag lovade att jag skulle köpa hem en tallrik åt henne med, och åkte nu istället till Zappas vid stationen. Gissa om jag blev avundsjuk när den skicklige kebabkillen trollade fram den perfekta tallriken!

Hos frissören kan man ibland få en praktikant som klipper en, och då får man det lite billigare. Jag tycker det är dags att det blir likadant på kebabrestaurangerna! Gyros är minst lika viktigt som hår :)

Ursäkta min hybris

Jag fick något slags hybris häromdagen när jag såg min småfina bloggstatistik och tryckte på "vill du tjäna pengar på din blogg"-länken. Först nu när jag gått och tänkt på det har jag kommit fram till hur löjligt det är, haha, dessutom hade jag hela sidan full med sjukt fula annonser, nä - så kan vi inte ha det... Jag vet inte vad jag ska skylla på, bara ren och skär hybris från min sida, hoppas ingen tog illa upp :)

Hittade en vilsen liten hund

Jag tog med mig Nalle på en liten runda när jag kom hem från jobbet idag, som jag oftast gör, men den här promenaden blev inte som de brukar. För när Nalle stod och kissade som bäst kom en liten hund trippandes längs vägen, men utan vare sig husse eller matte. Först blev jag inspirerad och tänkte att, kanske kan vi lära Nalle också att gå ut och rasta sig själv ibland när vi inte orkar, men sen förstod jag att det var något som inte stod helt rätt till.

Hunden haltade på vartenda ben, han blev tokig och skällde ut mig när jag försökte få honom att förstå att jag ville hjälpa honom hem. Nalle tog mitt parti och gick emellan, "ingen ska skälla på min husse" gnällde han, men den här Jack Russell-hanen gnabbade tillbaka och det blev ett himla liv på dem båda. Själv tog jag fram telefonen och ringde polisen, för det kan ju ligga i polisens intresse att det inte springer omkring en frustande arg skadad hund längs vägarna i Kalmar. Trodde jag, alltså. Så var det inte riktigt. Poliserna kopplade mig fram och tillbaka tills slutligen någon hade vänligheten att nonchalant anteckna problemet på sin dator. Men de kunde inte skicka någon att hämta honom, för de hade inga lediga poliser ute. Istället rekommenderade han mig att stanna ute i regnet med den här främmande tokhunden och se om någon ägare kom och letade efter den, och orkade jag inte det så var det inte hela världen, det var ju inte mitt problem. Sedan lade han kvickt på luren och kvar stod jag med den vansinniga hunden på fotbollsplanen utanför vårt hus utan att ha fått något som helst löfte om att någonting skulle hända, snarare tvärtom - att han garanterade att polisen fullständigt sket i vilket.

Efter en halvtimme tröttnade jag på 1) knäpp hund 2) ösregn och ringde Jennie som har koll på hundarna i området. Hon kom ut och eftersom hennes egen hund nyligen blev biten blodig av nämnde hund, pekade hon rätt snabbt ut att den tillhörde veterinären som bor på vägen som korsar vår, vi vallade tillsammans med Nalle dit hunden och när vi kom till veterinärens hus ställde han sig och skällde allt vad han kunde varpå veterinären kommer ut och skyller på sina barnbarn som glömt stänga ytterdörren.

Någon som tror att polisen hörde av sig sen och frågade hur det gick? Haha, nä du. Inte ett ljud. Vad de vet så springer det väl fortfarande runt en skvatt galen människohatande hund mellan dagiset och förskolan i Getingen, men de har väl större problem förstås. Som att munkarna är slut på Ekelunds. Då blir det utryckning!

Nettos köttfärs

Tidigare i veckan var jag inne på Netto som hade kanonpris på storpack-köttfärs, senare skulle jag förstå varför. Jag reagerade tidigt på både det udda ursprungslandet och på det groteskt långa hållbarhetsdatumet. Färsen var redan grå och dassig, men jag tänkte att om jag äter upp det dan därpå så är man väl iallafall säker.

Dagarna gick och köttfärsen glömdes bort litegranna, men ett par dagar innan det tio dagar långa utgångsdatumet tänkte jag att nu är det dags - jag gav inte upp hoppet. Så jag köpte på mig riktigt smarriga grejer till en läcker köttfärssås; fina lökar, champinjoner, sambal olek, grädde, tomater, färsk oregano och sånt där, jag var fast besluten om att rädda den här färsen innan den gick ut.

När jag öppnade paketet fick jag inte någon chock, eftersom jag redan hade ställt in mig på att det skulle lukta unket, och obotlig optimist som jag är körde jag igång med storkoket. Köttet, som nu såg mer ut som havregryn än som färs i konsistensen, slutade lukta illa efter att jag haft i tillräckligt mycket peppar, och efter att övriga indigrienser tillkommit såg det faktiskt inte helt oätligt ut. - Men det var det, och det gjorde ont i hela själen när jag var tvungen att slänga två kilo köttfärssås i papperskorgen, men jag hade inget val. Som att tugga på gammalt blött papper ungefär, och då hjälper det inte att man har kompletterat köttfärssåsen med ICAs bästa varor. Så nu har jag lovat mig själv att aldrig ens titta i Nettos reklamutskick vi får varje vecka, det får helt enkelt vara nog! :)

Att undvika viktig information

Det är en konst att lyckas undvika information såsom fotbollsresultat. Jag har gnällt tidigare på att jag tvingas jobba under fotbollsmatcher och istället siktat på att se reprisen när jag kommer hem. Idag stod jag och pratade ekologiska varor med en liten trevlig dam - förmodligen den människa i världen jag trodde jag minst av alla skulle höra fotbollsresultat ifrån. Men mellan ekologiska bananer och organiskt pulverkaffe lyckades hon smita in att Kalmar FF vann idag. Som en rak höger, jag bröt ihop inombords men fick fram, genom ett högst krystat butiksleende att, "vänligen berätta inget vidare, jag ser fram mot att se matchen när jag går av mitt skift". När hon bett om ursäkt för att ha avslöjat sig, och innan hon hurtigt lallade vidare i butiken, log hon och sa någonting om att jag skulle bli väldigt lycklig av att se matchen när jag kom hem.

Jag kan ju inte strypa våra kunder bara för att de av vänlighet berättar hur det går för vårt allsvenska lag så jag fick kämpa på under kvällen för att undvika själva resultatet. Det gick inte det heller. Snart kom det nämligen in en rödklädd farbror som berättade att han varit på fotboll inne i stan. Ungefär i samma andetag som jag bad honom att inte avslöja resultatet så avslöjade han inte bara resultatet utan även vilka som nätat, vilka som fått varningar och vilka fantastiska frilägen vi fått men missat samt publiksiffran. Det kändes precis som att jag sett matchen själv. Så när jag kom hem blev det faktiskt ingen repris ändå, för Jessica hade paxat teven för att se melodifestivalen. Jag tror vi får byta otursdag till lördagen den 14e istället... :)

En blöt hund är också en hund

Ikväll har jag duschat Nalle Puhsson. Det är det absolut värsta han vet - han gör precis vad som helst för att slippa undan. Men nu var han så skitig av lera, kvistar, kroppsvätskor och andra hundars saliv att det var ofrånkomligt. I vanlig ordning försökte jag först att locka honom med diverse godsaker, men han ratade förstås både leverpastej och hundkex när han såg att jag hade förberett badrummet. I enlighet med plan b sprang jag istället runt och jagade honom tills det att jag hade lyckats fösa in honom i duschen, han är ett av de mest envisa fyrfotadjur man kan tänka sig - så det tog en god stund. Tjugo minuter senare hade jag en lurvig krabat som sprang omkring som en levande vattenspridare. Det lustiga med Nalle är att han är världens sötaste vanligtvis men när han är blöt ser han ut som en gammal sliten gnagare från underjorden... men fortfarande vansinnigt söt :)

Mördardockor

Eftersom vår kabel-tv varit ur funktion några veckor satt Jessica och jag och zappade mellan SVT1, SVT2, TV4 och TV6 ikväll igen. Det ger verkligen ett skralt utbud av program men vi lyckades tajma in en skräckfilm som började strax efter midnatt - som faktiskt verkade bra. Eller alltså, den verkade läskig, vi såg bara första timmen, se'n tyckte Jessica att hon ville sova. När hon frågade om jag skulle våga se klart den ensam, ljög jag och sa att självklart skulle jag våga det! Eller, det hade jag ju klarat av, men jag var inte sugen på det, i alla fall. Nu har både Jessica och Nalle somnat här bredvid mig men jag ligger och tänker på den läskiga mördardockan från filmen... Ligger den under sängen? :) Nalle vakthund håller mig nog trygg här ikväll. Tur det, för jag hatar dockor som går omkring och brutalt mördar folk.

Vi var värre

Ibland publicerar jag lite youtubeklipp som jag gjort från fester och sånt. Och så plötsligt fick jag ett sentimentalt infall och började lägga in gamla videoband på datorn, från klassfester och skolresor, jag tänkte kanske jag kunde göra något roligt av det och publicera. Men jag hade helt glömt bort hur pinsamma vi var... Den här festen jag redigerade igår, en Rockneby-fest från 2002, den tog mig tillbaka i tiden på något sätt. När filmen spelades in för snart tio år sedan var det i startgroparna för oss, själv hade jag inte börjat dricka än och några upplevde sin första fylla framför den här kameran kanske just den här kvällen och man kan konstatera att toleransnivån var väldigt låg. Uttrycket "full på en öl" kunde mycket väl ha myntats här. Det här klippet är vansinnigt roligt, men ingenting jag kommer visa här, det är helt enkelt för pinsamt. Tyvärr :)

Kocken med VIP-biljett

När Kalmar FF mötte enkla motståndet Elfsborg i veckan hade de på Guldfågeln Arena lyckats dubbelboka våra fina säsongsplatser på långsidan. Det muttrades lite när vi funderade på om vi skulle bli tvugna att stå upp hela matchen, men Påsens farsa gick och fixade ersättningsbiljetter åt oss - uppe på VIP-läktaren. Så här nöjd blev kocken med sin nya biljett! :)

Påskharen tar nog sig själv på lite för stort allvar

Den stora frågan i påskatider är hur man ska lyckas dra likamed-tecknen mellan 1) Jesus död och uppståndelse 2) Påskägg 3) Påskharen. Efter intensivt googlande hela morgonen och efterforskningar på tre länders wikipedia har jag fortfarande inte hittat någon rimlig förklaring, bara lite flum om att ägget representerar pånyttfödelsen, men varför kommer då en hare med ägg? Troligen värpte inte fyrfotade däggdjur hönsägg på Jesu tid heller. En annan teori var att haren använder äggen som offergåva såsom Gud skulle ha använt Jesus som ett offer till mänskligheten, men är det verkligen tillåtet som för haren att stjäla sin offergåva; ett ägg från en stackars höna? Isåfall vore det ju väldigt enkelt att offra saker, om man får ta andras grejer, menar jag.

Den tredje, mest troliga teorin, är att en tokig tysk på 1600-talet hade druckit lite för mycket nubbe. Glad påsk!

Kassako

För länge sen, när var på tillfällig emigration till Norge, brukade vi som bodde ihop åka över gränsen och köpa billig mat och dryck. Vi brukade ta en vända på bolaget i Strömstad - som med norska valutakursen plötsligt upplevdes som tokbillig - och sedan ta en kebabtallrik innan vi åkte och bunkrade kött från närmaste matbutik. Ni som ätit kebab i Norge någongång förstår varför det blev en naturlig hållplats, förresten - hundmaten vi köper åt Nalle smakar mer kött än den norska kebabben.

Hursomhelst - en gång när vi hade fyllt våra kundvagnar med mat och gick till kassan så hände någonting mycket underligt. Kvinnan i kassan, som var... vad ska jag säga, lite knubbig, hon slog in de flesta matvarorna som vanligt men sedan när hon skulle dra in fläskfileerna råkade hon slå gruvligt fel. Eftersom jag redan då jobbade på ICA visste jag precis hur hennes kassaapparat fungerade, och där hon skulle skriva in köttets totala vikt i gram skrev hon istället i antalet fläskfileer. Så mina åtta fläskfileer slog hon helt sonika in för priset av åtta gram kött, ungefär en krona. Jag såg på henne att hon såg att hon hade gjort fel, men köttbitarna hade redan ångt ner så långt på bandet att hon inte kunde nå dem utan att ställa sig upp och sträcka på sig - något som hon såg i allra högsta grad tveksam till. Jag betalade sedan vad hon sa att det kostade och visslade muntert när vi lämnade butiken. Under hela förloppet hade hon ingen som helst ångest i blicken över sitt misstag, tvärtom har jag aldrig sett en så likgiltig människa.

Jag sitter ju rätt ofta i kassan på ICA idag med, även om det är i lilla Lindsdal, och kommer sitta där halvmånaden till, så jag blir ständigt påmind om den här händelsen. Under alla år jag varit på ICA har det här alltid legat och bubblat lite bakom örat på mig varje gång jag sett en kund köpa kött. Det är därför jag framstår som en liten smilfink, tror jag, haha... för hundra gånger varje dag garvar jag inombords när jag tänker på den där tjocka tanten på konsum i Strömstad som hellre gav bort tio kilo kött än att sträcka sig en meter.

Matchdag

Det finns inget värre än att jobba en sån här kväll, när Kalmar FF spelar match och man egentligen bara vill sitta hemma framför de dyra sportkanalerna. Jag hade arrangerat så att mediaspelaren hemma skulle spela in matchen men en viss liten söt flickvän hade ingen lust att respektera det utan byte till någon annan kanal där det visades allt annat än fotboll. Jag hade dock misstänkt att något skulle strula, så jag tog reda på att matchen skulle sändas i repris vid åtta. Reservplanen att jäkta hem från jobbet gick inte så värst bra heller, nä - jag ramlade in hemma efter halv tio med tio minuter kvar av matchen som jag hade dagdrömt om under en hel arbetsdag. Jag hade bett alla på jobbet att inte prata fotboll, och jag slängde mig undan varje gång någon kund ens närmade sig ämnet och jag läste varken Facebook eller SMS. Så kommer man hem - och vi ligger under med tio minuter kvar. Roligt. Lika välkommet som ett slag i magen. Men men :) En snäll arbetskamrat tog över mitt kvällspass nästa vecka som krockade med Elfsborgsmatchen, tacka gudarna för det, såna här kvällarna tar kål på mig :)

25-årsfest igår

Dagar i våra liv

Bläddrade just förbi "Våra bästa år" på TV3 och insåg att de bytt ut alla skådespelare sedan senast jag såg ett helt avsnitt. Och de få karaktärer som ändå finns kvar har förändrats totalt - chockerande nog inte till det bättre. Det finns väldigt få serier som får en att vilja kräkas upp morgonyoghurten, men det här är verkligen verkligen kräkmedel, den borde säljas på apotek. Man sitter helt ärligt och längtar till reklampauserna. Ett snabbt besök på Wikipedia avslöjar att serien trots allt har trettio miljoner tittare per avsnitt. Kalmars invånarantal gånger TUSEN sitter alltså frivilligt hemma och ser det här vansinnet? Amerikanare är verkligen helt knäppa :).

Nalle Puhsson pratar

Haevnen

Eftersom vi fortfarande lider lite av jetlag har vi haft svårt att hålla oss vakna på kvällarna men vaknar okristligt tidigt varje morgon. Så efter att ha misslyckats två kvällar i rad med att se filmen Hämnden, såg vi den tidigt imorse istället. Jäklar vilken film det är, en känslomässig explosion, klart att danskarna skulle ha sin Oscarsstatyett för det här mästerverket.

Någongång snart kommer nog svensk filmindustri inse att det lönar sig att satsa på svenska filmer och inte ge alla pengar till samma tråkiga producenter varje år. Det är så befriande att se begåvade svenska skådespelare som Mikael Persbrandt i en välskriven roll, synd bara att det ska vara tvungen att vara en utländsk film för att det ska hända. Stellan Skarsgård har inte gjort svensk film sedan Jönssonligan för tjugo år sedan men gör gång på gång grymma norska filmer, och när Sverige äntligen lockar hem Peter Stormare gör han bara usla sketcher för melodifestivalen och trötta norrlandsrullen Varg. Det finns många bra svenska filmer med förstås, kommer någon enstaka bra rulle varje år och en massa filmer som är helt okej, men det är när man ser såna här stora utländska filmer man inser hur långt ifrån ett Oscarsland. Så nu ska jag börja skriva på ett manus till en film... Eller nä :)

Tårtlös

Jessica, min förlovade, fyllde 20 år igår och fastän hennes födelsedagsfester inte är förrän imorgon hade vi smygfest med hennes mamma och några vänner. Jag hade köpt en tårta jag skulle överraska med, men när det kom till kritan blev jag så överraskad själv att jag helt glömde bort att ta fram den ur kylen då Jessicas mamma hade bullar och kakor med sig... Så min älskling blev helt tårtlös på sin födelsedag... hon verkade inte gråta för det, nu får det bli tårta i dag istället :)

Flygsjukan

Reflektioner från ett hemresande fordon tolv tusen meter ovanför Indiens nordvästkust: Sitter och funderar lite över varför de återigen kör en omväg över gamla Sovjetunionen när fågelvägen över Afrika hade varit så mycket mer effektiv, men beslutade mig nyss att trots allt inte gå in och konfrontera piloten.

Eftersom det billigaste planet hem gick sex på morgonen och vi således behövde åka från hotellet redan vid tre på natten, tänkte vi först inte sova alls förrän flyget. Men en blund blev det, en såndär blund som fördriver tiden utan att pigga upp. Och se'n blev det tio minuters slummer på flygplatsen, högst ofrivilligt eftersom jag velat spara all form av sovande till flygplanet, och jag ansträngde mig till det yttersta för att behålla sömnigheten till flygstolen. "Inte bli pigg, inte bli pigg, inte bli pigg", mumlade jag i mantra, men så roligt skulle jag inte få det. Plötsligt, bland alla flytvästinstruktioner och frukostvärdinnor blir jag hyperpigg och det står skrivet i stjärnorna att jag ska sitta inklämd mellan feta tyskar och stressade småbarnsfamiljer med ett stolsutrymme utmätt åt pygmeer. Varför serverar man frukost klockan sex på morgonen, och varför får jag inte fallskärmsinstruktioner istället för flytvästinstruktioner när vi ska resa på femtio tusen fots höjd; det är två frågor som jagar mig medan amerikanaren bredvid mig garvar läppen av sig åt något han fått in på flygplansteven. Så roligt kan det inte vara, muttrar jag.

Jessica gör det inte direkt lättare för mig, hon somnade innan jag hann sätta mig och hon förvandlas numera per automatik till Alien 5 varje gång hon sover. Inte ett ljud, vill hon höra och trots att hennes chokladbruna ben ligger över mig kors och tvärs, så att jag knappt andas, så får jag inte ta bort dem, då får jag det hett om öronen! Det här är verkligen en obekväm färd och än är det tjugofem timmar hem. Slutar inte tysken bakom mig upp med sina äggiga blötfjärtar, som nära på startar brandvarnaren, kommer jag få spelet!

Det lustiga är att mitt favoritskämt sedan länge är "Har du hört om grisen som var trött? Han stack till England och blev pig!". Nu sitter jag här, ironiskt nog på väg till Heathrow i London. En gris. Så pig.

Gratisklinik 2011

Av en händelse befann jag mig på ett av världens fattigaste kvinnosjukhus igår. Oroa er inte, Jessica mår bra, det var inte så. Jessica och jag skulle ha ätit middag hos hennes tamilska släktinga, men det blev inställt eftersom dottern hade blivit inlagd på sjukhuset i Colombo. Inlagd på sjukhus, det låter så fint, men ni ska inte tro det var ens i närheten av någonting ni sett.

Innan helgen hade hon kommit dit och vårt besök ägde rum på måndagen, då hade hon suttit på sjukhuset hela helgen. Bokstavligt talat: suttit. En väldigt sliten plaststol hade varit hennes bostad under fyra dagar och fler skulle det bli om inte doktorn kunde komma den dagen, det var högst osäkert. Alla sängar var upptagna och bara de riktigt sjuka hade prioriterats sängplats, och då pratar jag om kvinnor och barn som såg så sjuka ut att jag på riktigt inte kunde se vilka som levde och vilka som var döda. Bleka och smala varenda en och horder av snuskiga sprutor och nålar över hela avdelningen. En del hade kunnat sova på golvet, under vissa sängar hade mattor lagts ut som sängar men den tjugofyratimmars arbetstiden gjorde det omöjligt att ligga bra. De som hade sittplats kände sig också någorlunda prioriterade eftersom lika många sjuka hade ståplats eller satt i tur.

De sjukdomar man inte hade när man kom hit kunde man mycket väl fått när man skrivits ut, och jag såg framför mig kvinnan på vaccinationsavdelningen i Kalmar och hur hon sa att vi inte skulle vistas i farliga miljöer. Ni förstår att jag inte hade hjärta att fotografera där inne förutom den gången Jessicas morbror bad oss ta en bild på Jessica och hans dotter. Skräckscenario i varje enskild säng på vägen ut lämnade ingen oberörd, ett skralt flickebarn i närmast skelettform satt och skakade okontrollerat och äldre kvinnor som hostade sina lungor ur dess fästen. En sådan syn vill jag aldrig mer se, den psykiskt värsta upplevelsen i mitt liv.

Om hoppet är det sista som lämnar människan är det här det händer, om och om varje dag. Att Jessica biologiska mamma dog vid hennes födsel här för, i övermorgon, på dagen tjugo år sedan, känns inte alls långt borta när man sett det vi såg. Det slår mig snarare vilket fantastiskt mirakel det är att Jessica lever, oddsen måste ha varit en på miljonen.

Let's tea

Writing again from the beach of Negombo, a few steps away from the place where we spent our first week here. We have been traveling the south ourselves and then carried on to a national park in the west with our splended driver. From a very dirty old jeep we saw parrots, elephants, crocodiles, water buffaloes, leopards, brown bears, monkeys and squirrles. The jeep driver were though even more excited than we were, many times he went out of the car screaming and waving of enthusiasm. We got so many pictures, and Jessica were furious because of zoom isnt nearly enough for this sort of adventures, but still I think we got perfectly fine photographs and many of you will see them in her blog and in our place.

Then the tour went to the hill side, and believe me when I tell you this is the most spectacular landscapes there is. Hundreds of mountains, each higher than the highest in Scandinavia, filled with heavy jungle, beautiful lakes and numbers of waterfalls, and a horizon of tea plantages. And other plantages too; carrots, bananas, coffee, potatoes, pineapples, coconus... and pretty all the fruits you can imagine. Very impressing views and we went to a numerous plantages and factories. Highly fascinating, but the thing that captured our hearts and minds were when we had a break to photograph some tea picking women who had a tea picking break. It started out with just a few and suddenly the hill exploded with ladies. Everyone more curious than the last, who where these crazy people who wanted to photograph them? Our driver explained in sinhalese that Jessicas biological mother were also a tea picker, and they all gather around us when we showed them a photobook of Jessicas life and Sri Lankan relatives. Some of them started to cry, and this unexpected emotional situation were only to an end because we had to leave them behind.

And we continued our journey to Nuwara-Eliya, a mountain top town. We met a wonderful australian/indonesian couple, the man were some kind of a amature bookwriter and asked us to be a part of his new book about mixed couples. They were the sweetest couple too and now we hope this book will be a bestseller - they promised us royalties it if would :). Then we went on a really rough ride down from the mountains, the roads were so poor the driver had to zigzag within the road to avoid dangerous holes. Did I say the car had only one functional seatbelt out of nine... Well well.

The city of Kandy, next stop, were a city in extacy because they were cohosting the World Cup of Cricket at the moment and this very night Sri Lanka were up against England, just a few blocks from our expensive hotel. All the prices were up because of this, you see, and we had to check with ten dffrent hotels before we could get a room anywhere in the region. At the hotel there was a bit of a party going on because of the cricket. For you who dont know the game of cricket, the world cup matches starts at two in the afternoon and goes on into the late night. Originally, cricket games are held for two or three or even four days, but they have shorter games in the world cup for practical reasons. We thought about going to a game, originally the tickets were 18 kronor each but since its been sold out the secondhand tickets were now ten times that. Still not a lot, but we thought it would be a little disrespectful to go see this event just because we could - when lankans all over the country cried their eyes out because they couldnt afford it. But Sri Lanka won, we understood from the happy screams and the all night long singing at the hotel.

Now back in the place where it all began, the beach of Negombo. We thought since its our last hotel night we would have a nice one for a change, a one with swimming pool and AC. Its really nice and all the people there are scandinavians because it seems to have agreements with one of the leading swedish travel agencies. The food is like a swedish restaurants with cheeseburgers and wienerschnitzlers, and french fries. Very far from where we have stayed previous nights with seriously spiced curry and weird cardgames with natives. Tomorrow is the last day here and then we have a 24 hour traveling back to Stockholm and then another five hours to Kalmar. Work again the following day, but it will be pleassant. We both miss our dog and our friends and families a lot and there is much to be done concerning the upcoming celebration of Jessicas 20th birthday... By the way, dont get her Sri Lankan dresses for birthdaypresents, she has already bought like twenty... which each will last until the first wash :) Dont tell her I said that... :)

En smula sent

Lite sent men, det här inlägget skrev jag ursprungligen redan på flyget ner hit. Då gick det inte att publicera det så nu, två veckor senare, är det dags :)
___________________________
I förrgår lämnade vi Nalle hos svärmor, det var riktigt tungt att lämna honom men han hade inte gillat klimatet runt ekvatorn nåt vidare. Sedan fick vi både middag och en god natts sömn hos morbror Lars med familj när vi kom upp till Stockholm, som också snällt körde oss till flygplatsen.

Nu är vi verkligen på gång, jag skriver från flygplanet och vi glider längs indiska västkusten ner mot Maldiverna. Jag skulle vilja beskriva hur härligt det ser ut, men vår utsikt skyms av en bred vinge och det är runt femtio minusgrader här uppe. Eventuellt får vi en bensträckare när vi mellanlandar, det hade vi behövt. Att försöka sova i ekonomiklassen är sannerligen ingen lek; armar och ben överallt, och inte blir det bättre när de annars så sympatiska homokillarna framför oss, med matchande frissyrer, skjortor och glasögon, bestämde sig för att luta tillbaka stolarna så att de nära på snuddade vid våra ännu icke solbrända nästippar.

Men Sri Lankan airlines har verkligen gjort allt de kunnat för att få oss att må bra, det började direkt med en kudde och filt, vilka hjältar. Sedan fanns det en skärm i sätet framför med både film och spel, och hur mycket gratis mat och dryck man ville ha typ, i alla fall mycket mer än vi nånsin orkade äta upp. Ingen sån där vanlig måttligt aptitretande micromat det brukar vara på flyg, nej det var riktig indisk mat som snarare såg ut som vanliga lunchlådor man gjort med sig till jobbet ibland - och med färska frukter. Annat var det igår när vi åkte till London med SAS: vars en sketen torr macka med något Coca Cola-plagiat - 150 kronor. Känns svenskt på nåt vis.

Friendly people

People in Sri Lanka is generally very friendly, as I have already said in most blogposts. Yesterday a friend of our driver, who is working in this hotel we now are staying in, introduced himself to us and we became good friends, one of the most friendly person I have ever met. I can't believe how easygoing they are down here, they are so openhearted and sincerely happy to help- and talk to people. So, he told us the inspiring story of how he grew up fatherless with nine brothers and sisters, and he almost got us weeping. His strong mother tried to feed the whole family of ten children, but every day she did not succeed. Now, many years later, thanks to their will to educate, all the children except from those who passed away had great jobs as teachers and lawyers. Himself is a student to become a lawyer and work here in tourist season to make ends meet, its not as easy to become a student here as in the rest of the world. He had to take a test and only a handful out of fifteen thousand people got in. Very impressing, coming from this extremely poor background. And, such a nice guy! We told him a bit of Sweden and he told us everything about Sri Lanka, it was really interesting and we had many great laughes.

But everybody is not nice even in Sri Lanka. Obviously. Because we read in Aftonbladet that a swedish woman is missing here - in this very village we are visiting at the moment, Mirissa. It appears she was last seen here with two men, after writing a desperate note on Facebook that she had been abused and locked up. So you see why I won't let Jessica go around on her own here, we keep together. This new friend of ours wasn't surprised, he said that many people also here are dangerous, violent and greedy. Because of the desperation of being poor, he thought, but also because we are human beings. And everywhere you go there are some bad people. We agreed and went to sleep that night feeling lucky because we had not met any of those really bad people here. I hope we wont, and we pray that the missing girl will be found alive and in good health.

Tuc tucs

There are three million tuctucs in Sri Lanka. Its hard to understand how many tuctucs that is, but if you would fit them all in one traffic cue, this cue would go from Los Angeles to New York. In an island who isnt bigger than one twelveth of Sweden. Every tuc tuc is individually designed, for an example they can dress the seats in a flag, have a picture with the president on the roof, or put fake awards on the outside to make them look good. But today we had the weirdest tuctuc ever! He had the whole front panel filled out with miniture animal figures and buddha statues and fake grass, about a hundred pictures of budhism gods. He litterary couldnt see, he had to bend his back like an old man to be able to see through all this crap. And where usually the luggage go, he had put in boomblasters! We had to sit with three very uncomfortable bags in our laps because he wanted to play noisy music like an american gangster. He started out with a soft, slow Inner Circle-album and then continued with a horrible greatest hits-album with Akon! I had to clean my ears with a toothbrush when we got here...

Lemon shrimps

Woke up today in Hikkaduwa, by lunch we were already fifty kilometers away, in the little village of Mirissa, famous for its untouched beaches and surferfriendly waves. Our driver, Jabeer, put us up to this wonderful beach hotell, and its kind of a whole world in a hotell - though its small. Here we have very fast broadband internet, which is very very rare in Sri Lanka. And on the roof is a restaurant that soon turned out to be the best restaurant of this whole trip so far.

For very little money we picked out fried shrimps with fries from the menue. Actually we went up on the roof not quite sure wether it was a restaurant or not but there were tables there that made it look a little bit like a school cafeteria. It was totally empty except from this little boy with bloody teeth who sat in the corner writing in a economy journal of some kind. He turned out to be the chef and we definitly had very low expectations to start with. Then a austrian surfer woman turned up and claimed it to be the best food she had ever tasted, so we didnt know exactly what to believe. But she was indeed correct, this food... the schrimps were p e r f e c t! Lemonfried, with perfectly salted french fries and spicy coldslaw salad. Amazed, we ordered banana pancaces for desert, hoping it would be as spectacular, and it was. We rolled down the stairs into our room for a brief nap.

The waiter recommended a gingerbeer for us to drink. We originally wanted the ordinary Coca Cola for Jessica and Fanta for me, but appearantly he didnt have either one, at least not cold ones, so he thought we'd be better of trying this beer made of ginger. It was not very bad. I dont know why it was called beer, it tasted nothing like it, but it was very spicy and sweet. When I, later, asked him for a supermarket so that I could buy "lemon puffs" he told us that he prefered the "ginger puffs" but thats when I draw the line. The ginger line! I got hooked on these lemonpuffs just a few days ago. When I wrote about when Jessicas biological uncle here gave us "what we assumed to be their last cookies" - it was lemonpuffs we were given. By then I thought they tasted awful, I had to force myself to eat one because of politeness. But then I had another one someplace and I started to like them. Now I seem to be addicted, ha ha. People will think Im crazy comming to this tropical island to eat lemoncookies!

Kackerlackor och sytråd

Vi brukar sova tidigt här nere om kvällarna, det är nog solen som tar musten ur oss, men å andra sidan blir det ganska tidiga morgonar. Imorse gick jag upp runt solens uppgång, satt och kollade internet lite nere vid havet, tog en bensträckare några kilometer till stan och hittade en skräddare som satte dit en knapp på mina byxor som fallit bort. Jag lagade dem själv innan vi åkte, men jag har aldrig påstått att det där med att sy är min starka sida. Fast jag tyckte nog att de skjorts jag sydde i syslöjden i femman var rätt funktionella. Hursomhelst är jag tillbaka på hotellet nu och ska försöka väcka Jessica, hon sover som en stock inne i vårt rum där ACn inte fungerar så att det är hundra grader varmt. Ett par kackerlackor stora som torg samsades med oss om badrummet igårkväll så jag misstänker att vi inte tar någon morgondusch. Vi får se :)

Svensk gyros

Jag pratade med Tobias på facebook nyss och han satt och skulle till att käka svensk gyros därhemma. Trots att vi käkar rätt flott här nere varje dag och varje måltid innehåller hela färgskalan, blir jag ändå lite avundsjuk. Ana gärna ett uns av hemlängtan när jag skriver det här, hemma är alltid bäst. Maten i Sri Lanka är underbar, men restaurangerna är väldigt utpräglade av fattigdom. Det är just bristen på kött som stör mig lite, köper man en kycklingrätt får man ett halvt kycklingben i befintligt skick och köper man en rätt med räkor får man tre futtiga oskalade räkor. Visserligen med så mycket tillbehör att till och med jag blir sjösjuk, så det är klart man inte ska klaga, kött är ju så dyrt för dem här nere. Därför ska jag nu göra en kovändning och satsa på fiskmåltider från och med nu. Fisk har man nämligen så mycket av att man inte vet vad man ska göra med allt. Vi var ute i en fiskeby här om dagen, en fattig by där varenda man for ut med båten före gryningen och la ut nät. När de kom hem hade varje man också en båtfull med fisk med sig. Så nu ska vi se till att klämma ner fisk efter fisk tills halva oceanen är utfiskad. Och sen kan vi ta itu med gyrosen när vi kommer hem! :)

Vykortskriveri

Ikväll har mörkret omfamnat Hikkaduwa med bestämdhet, så Jessica och jag sitter på en mysig hotellterass och producerar vykort. Det är lustigt det här med vykort, första och andra skriver man i ren entusiasm, men sen när man börjar närma sig vykort fem och sex är man redan trött på dem - och då har man ändå lika många kvar.

I vykort vill man ju gärna skriva allt bra man är med om men man har bara en kvadratdecimeter och det är svårt att sammanfatta så många känslor och intryck som vi är med om på så lite yta. Och till de äldre måste man ju skriva stort...

Lanka leverne

Ingen kan anklaga oss för att slita ut oss. Sedan vi kom till södra Sri Lanka igår har vi egentligen bara lämnat det tropiska hotellet någon enstaka gång för att äta. Jessica shoppade lite lankesiska kläder idag. En tämligen behaglig upplevelse för plånboken, bland klänningar hon köpte för femtio kronor styck klämde jag in ett par badbrallor för några tjugolappar. Ändå fick damen vi handlade av samvetskval och gav bort två väskor på köpet, det är inte klokt.

Hotellet vi bor på är egentligen ett hänge för surfare, vågorna är monstruösa och strömmarna lömska, men det är så vackert. Läskedryckerna i hotellbaren kostar motsvarande några kronor, fast drinkarna är dyra, eftersom det egentligen är förbjudet att dricka på helgdagar. Men surfarna här verkar inte direkt bry sig om landets hinduiska traditioner

.