Pucko

Kärleken är så förunderligt stark

kuvas av intet i världen

Rosor slår ut ur den hårdaste mark

som sol över mörka gärden

Mitt hjärta är ditt

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter

Min lycka är din

din lycka är min

och gråten är min när du gråter

Meatless Monday

Idag debuterade jag som deltidsvegeterian. Jag kan vara ärlig och säga att jag lätt skulle kunna tänka mig att vara vegetarian, eftersom jag lider med djur och natur - men begäret är i det här fallet större än medlidandet, jag skulle aldrig kunna ge upp köttätandet ; det skulle försämra min livskvalité tusen gånger om :). Men, så finns det ju någonting som heter Meatless Monday, köttfria måndag. Ett initiativ för alla i min situation! En dag i veckan kan jag låta bli kött, fågel, fisk och mittemellan! Det är för världens bästa - och mitt nästa steg i att bli en mer hänsynsfull människa ur miljösynpunkt.

Min vegetariska frukost var dock inget vidare rolig idag, jag var sjukt dåligt förberedd på att jag verkligen skulle genomföra det här, så jag hade varken ost eller grönsaker hemma. Det blev således en sjuhelsikes jäkla tråkig macka. Bättring nästa måndag, jag lovar :).

Med en kändis i bilen

Igår kväll var jag ute nykter och var lite fyllechaffis sådär. Jag kör inte svarttaxi alltså, utan jag körde mina vänner efter att vi hade varit ute tillsammans, inget konstigt med det - men helt plötsligt slänger sig en gubbe in i baksätet när jag står parkerad inne i stan. När jag ska slänga ut honom ser jag att, jäklar, det här är ju en kändis! Killen hade kommit bort från sina vänner, var kusligt dragen - men på ett gott humör, och jag hade aldrig haft någon kändis i min bil förut, så... jag sa "allright, fine!", han skulle inte så värst långt ifrån där jag bor ändå. Jag tycker det känns lite elakt att nämna honom vid namn nu eftersom jag målat upp honom som ett ensamt tragiskt fyllo, hehe... Alltså, det är ingen stor kändis, men han är rätt känd i de här sydostliga delarna av landet, det är ingen jag lyssnar på visserligen, nästan lite "över min döda kropp" att jag skulle göra det. Men han var artig, trots sitt trashiga rockabilly-utseende, och delade med sig av lite kändisanekdoter längs vägen. Klart värt det :).

Han som käkade upp sin flickvän

Idag fick jag höra att den så kallade "Skara-kannibalen", killen som mördade och åt upp sin flickvän för några år sedan, har en blogg. I dagarna hade han en frågestund på sin blogg där vem som helst fick skriva frågor till honom som han sedan svarade på. Bortsett från någon pajas som frågade irrelevanta frågor om dennes töntiga hund så handlade alla frågor och svar på något sätt om mordet - och uppätandet av - flickvännen.

Det här tycker jag är intressant ur så många perspektiv att jag vet inte vart jag ska börja. Först måste man fråga sig själv hur lämpligt det är att det sitter en psykiskt störd mördare på en anstalt och bloggar (och inspirerar?). Mot offret och hennes familj är det ju tämligen kränkande att han får uttala sig fritt på det här sättet. Samtidigt är det intressant ur ett kriminalvårdsperspektiv, väldigt intrigerande, provocerande - men samtidigt underhållande. Det slår ju faktiskt de flesta andra bloggar jag kollar. Jag har en bokmärkesgrupp med de flesta av mina vänners och vänners vänners bloggar och det mycket är dynga :). Jag nämner inga namn men det är många uppmärksamhetssjuka tjejer som tror att det är intressant för allmänheten att veta vad de har på sig och har för sig dygnet runt och :) Det provocerar mig minst lika mycket som kannibalmördaren på något sätt. Det stör mig inte på något sätt att en dömd mördare har frågelåda och svarar ärligt om sina känslor även om han har sjuka åsikter, men det provocerar mig när vanliga tråkiga människor med för stort ego ber att få ytliga frågor att svara på i sina bloggar. 

Det finns dock en uppsjö av grymma bloggar! Johans blogg om sitt nya liv som muslim i Malaysia skulle kunna uppdateras lite mer frekvent, den är alltid underhållande. Fridas befriande, helt opretentiösa blogg om singellivet i Stockholm är fantastisk läsning! Victors blogg på Café är ett måste, jag läser gärna Johannas feministblogg och Amandas intelligenta blogg om Paris. Annies blogg roar mig otroligt mycket också :) Det finns massa fler, men det fick räcka med de här för idag :) All right people!!

Jag slänger ut nyckeln!

För några dagar sedan skulle Jessica komma förbi och hämta Nalle. Klockan var rätt mycket så porten var låst. Jag var inte klädd propert nog för att springa upp och ner i trappuppgången så jag gjorde som jag brukar; jag slängde ner nyckelknippan från badrumsfönstret och gick tillbaka in. Efter en stund ringde hon och sa att hon inte kunde hitta den. Jag svepte en filt om mig, tog på mig jackan utanpå och gick ner för att hjälpa henne att leta. Men nej, jag kunde inte heller hitta den. Vi letade igenom all snö femton gånger utan att hitta den, det var helt sinnessjukt - hur långt kunde den kommit liksom?! Jessica hade gäster hemma så hon blev tvungen att dra, och jag gick efter ficklampor, borstar och andra verktyg jag tyckte skulle vara lämpliga att fortsätta sökandet med. Efter en timme insåg jag att jag inte kunde gräva effektivt samtidigt som jag höll ficklampan med ena handen, så jag körde upp bilen på trottoaren och satte på helljuset... Hela kvarteret lös upp som vid ett meteoritfall mitt i natten, till grannarnas stora förtjusning. När jag hade legat som en nackskadad nyazeeländsk arkeologutgrävare och finkammat hela framsidan centimeter för centimeter med en svampborste i ytterligare fyrtiofem minuter ringde jag desperat farsan och frågade om han hade kvar sin gamla metalldetektor. Det hade han ju - men den var i Nybro. Han erbjöd sig dock att komma förbi och hjälpa mig leta, och morsan hängde med. När de kom hem till mig hade mina fötter frusit till is och eftersom det hela tiden droppade tösnö från taket var jag blöt som en kalldränkt anka - men skam den som ger sig! Morsan kom då med snilleblixten att jag skulle gå upp och hämta en sked att gräva med! - En skeeed? Jag tyckte det var det dummaste jag hört i hela mitt liv! Men vad händer? Jo, vid första spadtaget... eh, jag menar skedtaget, så hittar jag den! Långt långt ner under isen hade den lagt sig och jag inbillade mig att den hånflinade åt mig (men det var nog bara köldskadorna på min hjärna som spelade mig ett spratt).

Så nuförtiden slänger jag inte ut nyckeln från fönstret längre!
I alla fall inte så länge det är snö ute :)

Jobba till man är sjuttiofem

Fredrik Reinfeldt tycker att det är vettigt att svenska folket ska jobba upp till sjuttiofem års ålder. Han får för övrigt stöd av Blondinbella, såg jag på SVT Debatt, vilket säger en del om hur "bra" det förslaget är. Manliga snittåldern i Sverige idag är 78 år, vilket innebär att väldigt många svenskar skulle arbeta tills de dör - rolig tanke, eller hur? Det finns över en miljon människor idag som är mellan 62 och 75 år, som inte jobbar. Modernaterna kan inte ens fixa jobb åt dagens ungdomar och arbetslösa, hur i hela världen skulle de hitta en miljon nya jobb åt gamla gubbar och tanter? På frågan om hur folk ska palla att arbeta när de är gamla och slitna blev svaret tydligen att folk ska ta studielån och omskola sig. Vänta nu... ska alla högskoleutbildningar fyllas av gamla femtioåriga före detta brevbärare och lärare? Det kommer ju bli lite andra tongångar på studentfesterna, haha... Studentkåren och PRO kan ju slå sig ihop :)

Men den största frågan är förstås - i vilken situation kan du tänka dig att anlita någon över sjuttio år? Kan du tänka dig att gå till en 73-årig frisör? Blir det jobbigt när du hör att din gynekolog snart ska fylla 75? Hur länge tror du att du får vänta på restaurangen när kökspersonalen går med rollator? Se till att din hantverkare inte får betalt i timlön när han är över sjuttio, det lär ju inte gå jättefort och det är dyrt redan som det är. Och var finns tilltron när din optiker själv har åldersstarr på båda ögonen?

Det är ju ingen tillfällighet att förslaget kommer från moderater som tjänar miljoner. De kommer ju ändå inte behöva jobba en dag längre än de själva vill. Det är lite väl mycket nu att vi ska "styra landet som ett företag". Vi ser ju hur det går för svenska storföretag idag, låt inte det bli modellen för hur vi ska sköta vårt land. Sedan moderaterna fick makten har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 600 kronor fattigare varje månad medan de rikaste har ökat sina inkomster med 14900 kronor. Det låter ganska precis som företag som sparkar tusen anställda för att ha råd med styrelsens arvoden.
Dags för ett regimbyte?

En del av mitt hjärta

Två gånger inom loppet har en vecka har följande scenario utspelats i mitt liv:
Jag springer spontant på en person som jag inte sett på länge och när endera av oss slängt ut frågan "vad gör du nu för tiden?" har det uppstått en kort konstpaus innan båda, i exakt samma ögonblick, ropar ut "VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?! Det var alldeles för länge sen vi sågs!"
- Är det här ett vanligt fenomen? Händer det er ofta?

(Öppnar härmed bloggen igen för kommentarer, keep it clean!) :)

Butter up

Okej, så här var det. Jag hade stått i köket ett bra tag, kalopsen var färdig och jag stod bara och väntade ut den perfekta potatiskonsistensen. Jag blev lite otålig och skulle känna i varenda potatis... jag tänkte väl att kanske nån där längst ner var färdig, så jag grävde runt lite - men råkade slinta till så att halva kokvattnet rann ut över min ena hand... jag försökte behålla lugnet, det gick sådär, men jag övertygade mig själv om att inte kyla ner handen med kallt vatten, för det gör ju bara saken värre. "Nånting att smörja med", tänkte jag, "så att huden inte torkar ut"... jag har inte så mycket lotion hemma, åtminstone inget man vill ha på handen, så jag gjorde det absolut smartaste jag kunde komma på. Och det var inte så smart, visade det sig ganska snart - jag smörjde in handen med bakmargarin. Det blev ju förstås inte bättre, det sved som självaste döden, och när jag skulle försöka få bort margarinet lyckades jag endast åstadkomma dess spridning till den andra handen. Frustrationen växte i takt med blåsorna, och är det någon som vet hur ont det gör att skrubba handen ren från fett medan brännblåsor sprider ut sig över hela skinnet på handen? Nä, det är nog inte många som har varit i min situation. Kort sagt; det gjorde ont. Långt sagt; det gjorde oooooont. Nu får handen vila tills imorgon! Och jag ska gå och käka lite underbar kalops! Visserligen med halvkokt potatis... eller är den det? Jag hann ju aldrig riktigt kolla :)

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag var ute på en tidig runda med Nalle imorse, och ni som har hund vet ju precis hur inspirerande det är att gå från en varm, mjuk säng ut i fem minus, snöhalka och snålvindar. Men jag lyckades tagga till rätt bra, tog på mig femton lager kläder till min poppiga spotifylista och snart var jag ute. Och då hinner jag ta ungefär fem steg ner längs gatan innan jag halkar till på en isfläck och gör världens jäkla vurpa! Och vad värre är, när jag reser mig upp ser jag att en tant på andra sidan vägen har sett min vurpa och hon står och skrattar arslet av sig, bokstavligt talat! Jag känner liksom inte människan, jag har aldrig sett henne förr, men skadeglad som få uppenbarligen, jag vänder mig om för att gå åt andra hållet... Plötsligt sträcker rättvisan ut en hand åt mig, när jag i ögonvrån ser kärringjäkeln halka till på sin sida av vägen och göra en fysiskt omöjlig 360-snurr i luften. Hon har så mycket dun i sin dunjacka att hon borde landat mjukt, men det blev en otäck kollision när hon landar i asfalten. Trots att jag gärna hade ställt mig att garva tillbaka, gick jag fram och hjälpte henne upp istället. Nu känner jag mig nästan för snäll... Grrrr... :)

Den som har flest yrken på sitt CV när han dör vinner!

Vaktmästare, styckare på länsslakteriet, livsmedelsproducent, maskinoperatör, lokalvårdare, slaktare, gårdsvaktmästare, expeditör, kvalitetskontrollant, kioskbiträde, butiksbiträde, fotograf, avdelningsansvarig i tre ICA-butiker, biträdande butikschef i Norge, frukt och grönt-handlare, mejerist, lastbilschaufför, butiksstyckare, fiskrensare, schemaläggare, sportjournalist, fastighetsskötare på HSB, emballerare, säljare, kassabiträde, styrelsesuppleant på Riksbyggen, truckförare, charkuterits, produktionschef, kört budbil, sysslat med avfallshantering, varit arbetsledare, jobbat i storkök, haft helgjobb i svenska kyrkan, sålt hamburgare på BK, varit ungdomsledare, tränat ungar i fotboll, säljledare, ansvarat för en parkeringsplats, varit butiksbagare, arbetat på Ölands djurpark, stått i en korvmov, agerat svarttaxi...

 Jag har tydligen haft ett par jobb i mitt liv.

Nyårsfilmen 2011 :)

Livförsäkring

En telefonförsäljare ringde mig imorse. Jag hade sovit dåligt, förfrusit händerna när jag skrapat bilen, kört den tråkiga vägen tur och retur till Färjestaden och hade nu en tuff trettontimmars arbetsdag framför mig. Jag brukar aldrig svara på telefonförsäljarsamtal men nu kände jag att det var ett bra tillfälle att få ut lite aggressioner :)

Säljaren ville att jag skulle teckna en livförsäkring av honom till ett billigt pris. Jag la ifrån mig telefonen medan han snackade på om vilket otroligt erbjudande det här var. Jag bestämde mig för att driva lite med honom, och frågade med så seriös röst jag kunde om försäkringen gällde även om jag tog livet av mig. Han bröt nästan ihop och blev helt tyst, jag vet inte, det kanske var väl elakt? Hur som helst så hostade han fram att nej, det gjorde det inte, och så gjorde han en tråkig utläggning om att det måste vara en olycka. Jag fick hålla mig för skratt när jag sa att "man kanske kan linda in det lite? Så att det ser ut som en olycka?"... Haha, han blev tyst i femton sekunder, vilket är en sjukt lång tid för en telefonförsäljare! Sen enades vi ganska snabbt om att han skulle ringa och terrorisera någon annan istället :) Haha... Jag har inte dåligt samvete alls men jag ser att det kan tyckas vara lite lumpet gjort av mig :)

Sista biljetten

När jag var och såg Paul McCartney i Globen i lördags fick jag verkligen en usel plats. Jag fick faktiskt den allra sista biljetten och hamnade således extremt långt från Paul. Max en handfull personer i hela byggnaden hade sämre sikt än vad jag hade, toklångt ut på flanken, nästan bakom scenen, femtio meter upp och människorna på scenen var som små myror. Jag var nästan efterblivet tidigt in för att inta min plats. Men efter att jag hade suttit och surat över min dåliga plats en stund så vände jag tvärt inställning till att, fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget! Och med min nya inställning, storbildsskärmar och perfekt ljud blev det sedan en sjuhelsikes konsertupplevelse! Fem plus!

När jag på söndagen väntade på min buss blev biljetten och delar av mitt bagage stulet ur en värdeförvaringsbox. När jag skulle köpa en ny biljett hem sa den dryge Swebus-representanten att jag hade tur, för jag fick den allra sista snordyra biljetten de hade.
- Ah, tänkte jag, favorit i repris/lyckan ler mot mig igen!
Men den här gången kunde jag inte applicera min positiva inställning på det kassa säte jag fick. Eftersom det var en ersättningsbuss, anpassad för pygméer, satt jag sedan timmar ihoppressad som en småländsk slarvsylta mellan det smutsiga bussfönstret och en maffigt utbredd, svettig Elvis-kopia. Han fes så mycket att det blev kondens i bussens innertak. Gubben framför mig lutade sig bakåt så mycket att jag kunde spegla mig i hans delvis överkammade flint. Den syre jag så väldigt mycket ansträngde mig för att komma åt var onekligen besudlad på alla tänkbara sätt.

Just då försökte jag verkligen att återigen tänka "fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget!". Men det liksom gick inte i det läget. Jag antar att man får vara glad om man kan vara positiv i femtio procent av fallen :)

Julens raserier

Det finns en sak med julen som är för jäkla dåligt, och det är historien om renen Rudolf med den röda mulen. Det är en traditionell amerikansk saga men skulle lika gärna kunnat vara produkten av svensk mobbingpolitik. Här har vi en helt vanlig kille, men han har en lustig näsa. Därför har han i hela sitt liv blivit isolerad i ett utanförskap då alla hans jämnåriga gjort narr av honom, han har aldrig fått vara med att leka - och då får man tänka sig att han är ett djur, det är liksom det ENDA roliga han har. För renar har inte möjligheten att söka tröst hos Broder Daniel eller stänga in sig i fåniga datorspel. I HELA sitt liv har han lidit, bara för att han har en lustig skinande näsa. En dag kommer tomtefar och ber honom ställa upp och så gör han det, för det är en så'n kille han är - en schysst kille som man kan lita på! Då helt plötsligt blir han populär och så tar sagan slut. Det låter ju puttenuttigt förstås men kom igen! Blev han aldrig mobbad sen mer, eller var det bara ett par glada dagar runt jul och sen återgick allting till det vanliga? Eller blev han bästis med alla de andra renarna sen? Och varför skulle han vilja bli det? De hade ju mobbat honom i hela hans liv, varför skulle han vilja umgås med dem nu bara för att han visade sig vara nyttig? Vad är det för sensmoral i en barnvisa?

- Om han inte hade haft en skinande näsa, hade han då fortfarande varit utstött? Dött ensam och olycklig och bortglömd? Och alla andra mobbade renar, man får anta att det fanns fler renar som var mobbade, för mobbare mobbar, det är därför det heter mobbare - vad hände med dem? Det var ju bara Rudolf av alla mobbade renar som fick utföra ett julmirakel och bli hjälte för en dag. Och det framgår inte av sången att han fick någon som helst ursäkt heller! Mobbarna slapp helt undan bestraffning, det framstår nästan som att det var Rudolf det var fel på!

Och vart är tomten i allt det här? Om det hade varit en svensk skolklass vi snackat om så hade han varit läraren som först hade ignorerat problemet i fem år och sen i sjätteklass blev pressad av den mobbades föräldrar att göra någonting, och det enda han kan komma på är att ge en stor häftig uppgift där alla andra blir beroende av honom för en dag, och sen så fort han ser pojken skratta och ha kul en enda gång så anser han saken vara utagerad trots att han egentligen vet att problemen sannolikt kommer fortsätta.

Och allt det här får plats i en gullig liten julvisa som alla barnen älskar och tar till sig av i juletider. Det är helt förkastligt - renj*vlar!

Idag har jag bakat pepparkakor! Ska sanningen fram så är jag inte så förtjust i pepparkakor, men jag gillar pepparkaksdegen som mamma gör :) Jag fyllde ett par plåtar med centimetertjocka pepparkakshjärtan och satte mig sedan ner och såg på när mamma gjorde hundratals pepparkaksgrisar :) Nu börjar det likna jul, ändå :)

Skadeglädjen

Jag har förlorat skadeglädjen i livet. Jag känner ingen skadeglädje alls längre. Jag unnar till och med människor jag inte tycker så vansinnigt mycket om att finna lyckan, jag blir helt ärligt jätteglad av att se lyckliga par och gläds med vänner som är lyckligare än vad jag själv är - och jag har slutat hata de där människorna som vinner pengar i TV. Okej, han som skrapade fram sin andra storvinst medan han väntade på att hämta ut sin första, han är ett gränsfall, men generellt, jag blir glad för allas skull nu för tiden! För några år sedan hade jag inte kunna ge bort en lott, jag hade inte kunnat bli glad ifall någon annan vann pengar på en lott jag köpt åt dem, men nu vore det bara roligt. Jag har kommit till den här slutsatsen nu, men jag vet inte säkert om det beror på att jag var för egoistisk tidigare eller om jag bara har blivit tryggare i mig själv på sistone. Jag tycker att livet är fantastiskt roligt att leva, även om det är snålblåst ute, för mycket reklam på teve och jag har utgången ost i kylen. (Den har jag för övrigt fortfarande inte gett upp hoppet om) Say cheese! :)

Bensin på petflaska

För några veckor sedan kunde man se en mysko typ nere vid macken stå och tappa upp nittiofem-oktanig bensin i gamla mjölkkartonger och petflaskor. Det var jag. Jag hade nämligen fått lite bilproblem några kilometer bort och efter att ha eliminerat alla andra tänkbara bilfel genom uteslutningsmetoden kom jag fram till att det måste vara soppatorsk. Macken låg en kilometer upp längs vägen så jag gick för att hämta dunken... men nä, vet du vad! Den ligger ju hemma på vinden, kom jag på, för sedan bakluckan blev Nalles revir har alla sorters föremål blivit tvugna att förflyttas på grund av skaderisken. Således tog jag vad jag hade... en petflaska, en mjölkkartong, och några sprayflaskor med diverse rengöringsmedel som jag fick offra. Folk tyckte nog det var lite märkligt när jag stod och fyllde på med bränsle i en Ajaxflaska, men förmodligen ännu märkligare när jag tömde en mjölkkartong i bensintanken... Sen visade det sig att det inte alls var soppatorsk utan batterihaveri, men det spelar ju mindre roll nu... :)

Ibland gör jag saker fel...

Jag kan konstatera att jag inte är helt felfri. Kolla här exempelvis när jag skulle sätta i nya knoppar på köksskåpen förra veckan, det gick sådär. Det värsta är inte att jag satte en av knopparna inåt istället för utåt utan det värsta var att jag gjorde samma sak igen när jag skulle göra om och göra rätt... Men klockan var väldigt sent på kvällen, det får vara min ursäkt :) Kolla så snyggt i alla fall:

Reklambudet som blåste iväg

Ikväll blåser det så mycket att balkongdörren slås in gång på gång. Den nya balkongdörren skulle ha kommit för två månader sedan, den hade jag nog kunnat tänka mig att ha nu annars :). Och huset på andra sidan gatan som har en presenning över taket påminner mer om en stor bongotrumma. Den lilla reklamutdelaren som valde att ta sovmorgon imorse och gå ut med reklamen framåt kvällen istället ångrar sig nog duktigt nu när han kämpar för sitt liv för att inte alla reklamblad ska flyga iväg till andra sidan stan. Nu ser jag honom inte från mitt fönster längre. Han har nog blåst bort...

Ett kallt täcke förgyller inte

Igår när jag kom hem efter en trevlig kväll hos Mathias och Sofia, och hade fyllekört ett par mil, tyckte jag det skulle bli väldigt skönt att sova några timmar, det tyckte jag inte längre när jag hade upptäckt att någon hade lagt ut alla täcken på balkongen på vädring. På balkongen var det nämligen så kallt att rutorna frostat igen och täckena var därför stela och kalla som djupfryst torsk. Nalle gosade ner sig varmt och skönt ryamattan - jag kräver lite mer än en ullig matta, så jag försökte tina upp ett täcke med en hårttork. Det tog en stund! Så ikväll ska jag ta igen sömn! :)

En stank av blod

Det luktar sår, blod och var i mitt sovrum i natt, men det är inte jag som stinker. Det är Nalle. Efter att han blev biten av en kompishund förra veckan har han haft ett stort blått bandage på sig, han har sett jättelöjlig ut och det har han vetat om. Men idag tog veterinären av bandaget och blottade såren som nu ska luftas. Såren är inte det värsta dock - det är dräneringsslangarna som sticker ut lite här och där från honom, de får honom att se ut som Frankensteins hund. Och genom dessa slangar droppar det friskt med redan nämnda hundkroppsvätskor som sätter sig i pälsen, därav den vedervärdiga stanken i lägenheten ikväll. Längtar tills det bara luktar flåsande äcklig hundandedräkt igen, som jag är van vid :) Det är det bästa!

Bingolotto

Ikväll satt vi några vänner och kryssade bingolotter igen. Det var femton år sedan sist. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Leif Loket Olsson, bingo och dansband kunde locka tittare, men det uppenbarligen - för Bingolotto var gigantiskt förr! Varenda fotbollsunge var ute och sålde lotter i allt från trapphus till parkeringsgarage.

Sen hände massa grejer, TV4 ville väl förändra sig, Loket försvann och programmet flyttades till TV4+ som ingen överhuvudtaget hade på den tiden... De bytte programledare, lokaler, sändningstider och kanal varje år. Gunde Svan, Lotta Engberg, Richard Olsson, Lasse Kroner, Jan Bylund... Inte ens flickscouterna ville sälja lotterna längre. Då satsade man stort igen - och ändrade loggan så att L:et också fick stor bokstav. Succén uteblev ändå! Idag står jag ganska ofta i spelbutiken på ICA men oftast säljer jag inte ens en bingolott i veckan.

Ikväll köpte vi några lotter, myste framför teven och kryssade. Programmet var sämre än jag nånsin kunnat tro, vinstchansen var skrattretande och vann nåt - nä det gjorde vi definitivt inte :) Synd - det svenska föreningslivet förtjänar bättre!

En timme tillbaka

Jag hade faktiskt riktigt bra koll på tidsomställningen till vintertid i år, jag brukar vara duktigt kass på det. Nu hade jag förvisso god hjälp av en automatisk klocka på mobilen och en hund som knappast skulle gå med på att vänta en timme längre med sin morgonpromenad bara för att nån fått för sig att ställa om klickan! Men när jag och Nalle gick bort till Netto på förmiddagen för att köpa tvättmedel, stod där trettio personer i kö att komma in. Det var förstås trettio klantarslen som glömt ställa om klockan, och nu stod allihopa ute i morgonregnet och kände sig fåniga. Jag och Nalle kände oss ganska fåniga också, som nu tvingades köa till Netto - den enda butik mig veterligen där man finner salami, hallonjuice, kaviar, kladdkaka och champinjoner på samma hylla.

Busskalkylation

Idag åker jag buss till jobbet, vi har ju bara en bil så ibland när Jessica måste transportera Nalle finner jag mig i att åka kommunalt. Mannen som kliver på bussen före mig blir rasande när han får höra biljettpriset, och jag kan hålla med honom om att 22 kronor för att åka några kvarter är i överkant. Skulle fem personer åka samma bil till mitt jobb exempelvis skulle det kosta två kronor per person. Tur och retur med länstrafiken kostar 220 kronor för samma gäng, så det är ju inte särskilt ekonomiskt att åka buss. Men ibland får man såna trevliga busschaufförer att det är inte klokt, och särskilt på min linje, 402an, verkar det som att varenda chaffis överdoserar lyckopiller, så det är värt stålarna. Ibland :)

Fransk ostbricka

För inte så länge sen hade jag ett par knippen läckra, röda druvor på kylning bredvid ett hekto Seine-et-Marne. En omsorgsfullt utvald kväll lade jag upp druvorna, vitmögelosten och ett dussin passande kex på en fin bricka, satte mig i den stela delen av soffan och slog på en invecklad samhällskritisk dokumentär om den bristande statliga kontrollen och insynen i den privata utbildningssektorn. Kort sagt: jag kände mig kultiverad. Jag kände att den här franska, nästan rebelliska osten, i kombination med den här isande samtidsintrigen, skulle göra mig precis så upprymd som jag ville bli...

... men så hände någonting! Jag råkade fumla och med fötterna sparka till ostbrickan så att två, möjligen tre vindruvor flög iväg och rullade in under soffan. Att rummet var mörkt, IKEA-lampan dålig, soffan låg och mattan röd underlättade definitivt inte mitt sökande, snarare tvärtom, jag hittade ingenting. Jag sprang bort och väckte Nalle, för jag tänkte att han kunde nosa reda på dem - han hittar ju all möjlig skit och här hade jag äntligen en vettig utmaning till honom! Men tror ni det? Nä, han kollade på mig som om jag var helt skvatt galen och somnade om, märkbart irriterad. Jag lyfte soffan åt alla tänkbara håll, vände upp och ner på soffbordet och snurrade omkring så mycket att grannen trodde jag höll på att vika pappersflygplan av ryamattan. Det var fullt krig, men jag blev tvungen att kapitulera. Jag hann se de sista tio minutrarna av dokumentären, blev inte det minsta uppjagad av den och jag tror att jag hann somna redan före eftertexterna. När jag vaknar - vad tror ni det första jag ser är? Jo, druvorna! De hade inte alls rullat ner under mattan, de låg mitt på parkettgolvet. De log åt mig, inbillade jag mig iallafall, så jag tryckte ner dem i soptunnan. Slutet gott allting gott.

Gubbighet

I tidningen idag fanns det ett test, "få fram din egentliga ålder". Jag var 19, men jag tycker inte riktigt det stämmer med verkligheten. Ikväll när förfesten jag och min flickvän stod som värdar för tog slut, körde jag nykter in de andra till stan, körde hem den som var för full och tog en långpromenad med hunden. Sen gjorde jag storkok vid spisen; ett och ett halvt kilo kålpudding, tjugofyra potatisar och en halvliter gräddsås. Medan köttfärsen stod och gottade sig i ugnen löste jag ett och ett halvt korsord och läste dagens tidning, samt städade. Jag skulle nog säga att min egentliga ålder är runt femtio =) Så mycket vuxenpoäng att jag inte hinner med!

Klaus Kinski

Gustaf, hemma en vecka från sina danska studier, var hemma hos mig en stund i torsdags och spelade FIFA 2012 och det hela slutade med att han var skyldig mig en gyrostallrik. Redan samma kväll hedrade han skulden och jag njöt av min gratis måltid medan vi satt hemma hos Viktor och kollade på den fantastiska dokumentären "my best fiend" ("min bäste ovän"). Regissören Verner Herzog berättar om vänskapen till skådespelaren Klaus Kinski. De spelade in monumentala filmer tillsammans men bakom kulisserna hade han uppenbarligen extrema aggressionsproblem. Det finns tusen exempel på det i den här galet underhållande dokumentären, men mitt favoritklipp är när Herzog berättar om när Kinski bodde i ett slags härbärge och en dag blev helt vansinnig. Jag kan inte ens försöka skriva det så bra som han berättar om det, så jag direktöversätter. Se den sen om du får chansen, det är en orgie i aggressionshumor.

"En dag, började Kinski en helt vansinnig löpning genom korridoren medan vi satt och åt. Jag hörde ett konstig ljud och sen kom dörren exploderandes in, den lossnade från sina gängor och landade mitt i rummet. Han måste ha hoppat emot den i full fart och nu stod han där... viftandes som en galning, helt hysterisk och kritvit i ansiktet. Han hade fradga runt munnen och frustade som en best. Någonting kom forsande ner från taket som höstlöv - det var hans skjortor. Hans skrik var otroligt gälla, han kunde faktiskt ha sönder vinglas med sin röst, och nu skrek han, tre oktaver för högt, "KLARA! SIN SUGGA!!". Saken var den att hon hade inte strykt hans skjortkragar snyggt nog. Klara, som lät honom bo hos henne gratis, gav honom mat och tvättade hans kläder...."

Enkel biljett till Ukraina

En enkelbiljett till Ukraina låter inte särskilt trevligt, men en sådan tycker moderaternas Tobias Billström att man ska ge till uppmärksammade dementa 91-åringen Ganna. En kvinna som inte överhuvudettaget belastar det svenska samhället; hon bor hemma hos sitt barnbarn och har inte fått ett öre av Sverige! Henne vill man köra iväg till ett land där hon inte känner någon, och inte har möjlighet till någon av den vård hon behöver. Hon skulle fattig, sjuk och övergiven bli hemlös i Ukraina. Detta tycker på allvar Sveriges migrationsminister och får medialt stöd av stadsminister Fredrik Reinfeldt. "Det är en ekonomisk fråga" har de uttalat sig om idag i tidningen.

Europadomstolen grep som tur var in och sköt upp deporteringen, men man undrar ju hur man värderar människor på regeringskansliet. Det sista man vill där är att fall som det här ska uppmärksammas, men jag kan inte hjälpa att tänka på hur många liknande människor det funnits tidigare som förblivit anonyma och deporterats. De som inte haft någon som kämpat för dem eller fått sympatier genom media, som blivit ivägskickade utan någon värdighet - mot kanske en säker död. Pengar är inte allt, (M). Allt kan inte styras med knapptryck på en dator, det finns riktiga människor bakom varje beslut. Dags att börja forma ett tryggare Sverige!

Sir Paul

Jag har inte riktigt fattat det än, men jag har en biljett till att se Sir Paul McCartney i Globen den 10e december. Jag fick tag på den absolut sista biljetten ticnet hade, det fanns inte en enda plats till efter den, så det är säkert inte den bästa platsen i världen: men det spelar absolut ingen roll. Jag är så glad att jag blir yr av glädje varje gång jag tänker på det. Egentligen är det bara konstigt att jag inte sett honom tidigare, så många gånger som han varit i Sverige senaste åren. The Beatles är i min värld det största bandet som någonsin funnits och jag kan varenda textrad i varenda låt och varenda strof och varenda ton, jag var besatt av dem under grundskolan och även om det är länge sedan så lyssnar jag fortfarande på dem i princip dagligen. Jag älskar vad de står för och vad de ville säga, först tillsammans och sedan var för sig. Jag googlade fram vilka låtar han tänker spela och det är den mest otroliga låtrepertoar jag någonsin sett, 40 låtar som fortfarande efter fyrtio år spelas varje dag på alla radiokanaler i hela världen. Nu blir det ingen fancy parkett för min del, det blir en av de billigare platserna längst bak, jag har faktiskt inte brytt mig om ens att se vart den är. Det spelar liksom ingen roll. Det kommer bli en sån sinnessjuk upplevelse.

Elite

Den här veckan har hantverkare varit här och bytt ut våra fönster. De vi haft förut har suttit där sedan femtiotalet när huset byggdes och de läckte när det regnade, blåste upp när det blåste och gnisslade jämt. De gick aldrig att få upp när man ville öppna dem och de gick alltid upp när man ville att de skulle vara stängda... så det är riktigt gött nu! :)

Men de satte in frostade glas i badrummet, så nu kan jag inte längre stå och duscha och se ut över kvarteret... det är lite ledsamt :)

Little tortilla boy

Jag tycker verkligen inte om att handla på Konsum, men för någon vecka sedan hade jag ändå bilen parkerad utanför bolaget och tänkte att jag säkert kunde hitta tortillabröd därinne. Jag var inställd på att det skulle vara väldigt dyrt, men när jag kom fram till tacohyllan blev jag nästan misstänksam över det generösa priset. Tre paket för 30 spänn! Och ingenting om att man behövde medlemskort för att få det heller, jag blev naturligtvis misstänksam och frågade en ur personalstyrkan. Han blev lite skärrad nästan för han var uppenbarligen inte van att kommunicera med kunder, men han fick ur sig att priset gällde även mig och då tog jag förstås tre paket och gick till kassan. Tanten i kassan slog in mina tortillas och försökte kräva mig på sextio spänn. Jag blev en smula irriterad och försökte förklara att priset var trettio kronor, hon verkade inte särskilt intresserad av förklaringar, utan av sextio kronor. "Ska du inte ha dom nu då", sa hon och kollade på mig som att jag var världens snålaste människa, men då hade jag redan blivit apatisk av situationen och betalade sextio kronor och gick.

Första tortillapaketet gick åt följande kväll och jag sparade medvetet de andra två paketen tills igår kväll. Jag hade gjort en nästan snuskigt god tacogratäng, skurit sallad, öppnat majsburkar och blandat tacosåser och allt var sådär perfekt... fram tills att jag skulle ta fram tortilla ur skåpet där jag visste att de låg och bara väntade på mig... det skulle inte vara så lätt visade det sig. För där fanns minsann inga tortillabröd! Jag tömde skåpet men de var inte där. Jag frågade Jessica om hon visste vart mina tortillas hade tagit vägen, hon hade "ingen aaaaaaning". Hon har aldrig varit särskilt bra på att ljuga så jag frågade igen och igen och igen tills hon erkände att hon kaaaaanske hade flyttat på dem och lagt dem på diskbänken för någon vecka sedan. Men när jag kände att ett erkännande var på väg vände hon istället på klacken och vägrade prata om det mer, och jag drog slutsatsen att hon förmodligen "råkat" slänga dem ;)

Så fort ner till Netto, som är närmaste butiken... jag tänkte så, för jag ville ju ha mina tortillas snabbt, innan maten blev alltför kall - hur roligt är det att micra fredagsmysmat en fredagsmyskväll? Men på netto fanns heller inga tortillas, hur mycket jag än sökte. Jag frågade en i personalen... eller först fick jag ju leta hundra år efter den obefintliga personalen, och när jag inte hittade någon ställde jag mig i världens slöaste kassakö för att fråga världens slöaste butiksanställd varför det inte fanns några tortillas? "Det är för att vi håller på att bygga om butiken", fick jag höra, och fastän jag inte förstod varför utbyggnaden av fasaden utesluter att man kan sälja tortillas, så gick jag vidare till ICA, där jag äntligen kunde få köpa mina tortillas. När jag kom hem hade Jessica typ redan ätit upp och gått och lagt sig, så jag satte mig framför nyheterna medan tacotallriken snurrade runt runt i micron. Eller nä förresten, snurr-plattan i micron är paj så den snurrade inte alls runt, den värmde bara maten på ena halvan... men men! Ljummen tacos och TV4s ekonominyheter, det är fredagsmys det! :)

Defeated at last

Mina dagar som obesegrad i alfapetliknande telefonspelet "wordfeud" är räknade. I en månad har jag alltid haft tio matcher på gång samtidigt, hitintills utan att förlora en enda, och det har varit lite jobbigt att ha den pressen på sig :) Varje gång man har rast på jobbet, varje gång man vaknar, varje gång man överhuvudettaget har något lite tid till övers så tar man gärna upp telefonen och spelar lite. Jag vet inte om jag har mött för lätt motstånd tidigare, men efter över hundra vunna matcher ser det ut som att min svit är över! För några veckor sedan var jag nära på att åka på däng när jag körde en omgång på skolengelska mot Annie, hon ledde matchen marginellt men bröt den halvvägs in utan vidare förklaring, men där hade jag eventuellt kunnat torska :) Men nu kör jag en dubbelmatch mot Jakob varav jag kommer vinna en och förlora en... men det känns bra faktiskt, nu kan jag spela lite mer avslappnat framöver, förhoppningsvis lite mindre tvångsbetonat :)

Normalt vinner jag, som i den här 555-poängsledningen mot Carina på Maxi! :)

Jessica

Jessica vill höra på radio när vi åker bil och jag vill höra mina CDs. Jag har några skivor jag ofta förespråkar och Jessica utger sig för att avsky dem, men jag kommer på henne ganska ofta när hon sjunger med, då skäms hon och blir defensiv, men jag vet att hon egentligen tycker om dem :) Hon kan alla melodierna utantill men det stör henne jättemycket, det är något jag verkligen älskar i henne :) Jag gillar verkligen inte musiken i kommersiell radio, så det underlättar att veta att hon egentligen inte hatar mina musikaliska husgudar :)

Biopepp

Ikväll ska vi på bio, och se filmen "crazy stupid love". Jag har redan tjuvsett början! Det är nämligen så att bion börjar 18.00 - precis när jag slutar jobbet. Det tar ungefär tio minuter in till stan från jobbet, plus ett snabbt klädbyte och att hitta parkeringsplats, jag är nog på plats i biosalongen vid tjugo över. Borde jag vara ledsen för det? Näpp, ser du, för Christian var ovanligt smart imorse, och laddade ner filmen. Och mellan att jag skjutsat Nalle och Jessica till dagis respektive jobbet (vem som åkte vart får du lista ut själv) och att jag själv började jobba vid nio fick jag en lucka där jag passade på att se de första tjugo minutrarna av filmen. Även om kvalitén på det jag såg imorse, som var filmad från femtio meter med en handhållen mobilkamera i mörker, konstant oskärpa och med holländsk undertext, så har jag ändå sett tillräckligt för att inte känna mig helt bortkommen när jag smiter in i biostaden. Jag är riktigt nöjd :) Dessutom verkar filmen riktigt bra :)! Weehoo!

Kurragömma i sitt eget hem

Hehe, frustrationen är stor! Jessica är inte hemma och jag skulle äntligen inviga mitt nya fotbollsspel, det skulle bli fantastiskt! Men det skulle inte vara enkelt visade det sig: först hittade jag inte xboxet. Jag letade överallt, som besatt! Till slut, efter en halvtimme hittade jag den under en kartong med kuddar på balkongen! Blev förstås hur nöjd som helst, kopplade in det i teven och satte i spelet... Då kom nästa problem: vart är fjärrkontrollen? Nu har jag letat en timme, jag kan inte förstå vart hon kan ha lagt dem, och inte får jag tag på henne heller :) Jag är så nära nu, men det är ändå så oerhört långt borta... Nån som kan nån magisk formel?

FIFA 12

Haha, alltså vad sjukt. Tobbe och jag tänkte vi skulle vara lite hardcore och hänga på låset till MediaMarkt idag eftersom nya FIFA släpps. Tydligen hade många andra tänkt samma sak, nu står vi utanför och väntar på att det ska öppna, och här är över hundra andra killar :) folk verkar ha samåkt från andra städer, tagit ledigt från jobbet, sjukanmält sig i veckor! Sjukt vilket tryck det är, som en rockkonsert :)

Pepparkaka

Jag förstår inte riktigt fazer, som startat tillverkningen av sin Dumle med pepparkaksmak. Vi fick lite smakprov på jobbet idag och den smakar verkligen... ja, pepparkaka. En bra ide till jul om du blir sugen på pepparkakor - ät en pepparkaka istället! Jag blev nästan ledsen av att äta juldumlen... Vad ska det här tjäna till? :( Hihi

Mjukis maan

Jessica och jag var på väg till stan idag och plötsligt reagerade hon på att jag hade mjukisbyxor på mig. Tidigare under dagen hade vi nämligen diskuterat kläder och jag sa att jag skulle ha mjukisstilen idag för att det var min lediga dag. Inte för att jag behöver någons godkännande - men hon "godkände" det ändå :)

Men nu hade hon hastigt och lustigt ändrat sig lagom tills vi precis skulle parkera utanför banken :) "Alltså, folk klär upp sig för att gå på banken", resonerade hon och övertalade mig med sin kvinnliga envishet att åka hem och byta. Jessica satt kvar i bilen medan jag gick för att byta om, så jag tänkte, nu jäklar ska jag klä upp mig så jäkla överdrivet jag bara kan: rakade mig, kammade mig, tog varsamt på mig mina svartaste byxor. Finskjortan som jag inte använt sedan en viktig jobbintervju förra året strök jag också omsorgsfullt och jag tänkte ta på mig kostymen också men den ligger tyvärr kvar hemma hos mamma sedan morfars åttioårskalas.

Sen när jag kom ut till Jessica i bilen igen tjugo minuter senare kollade hon på mig som att jag var skvatt galen men jag stod på mig och förklarade ironiskt att jag "självklart måste vara riktigt stilig när jag går in på banken". "Man kan ju inte växla pengar och se ut som en dagdrivare", fortsatte jag och övervägde att ta sarkasmen till en helt ny nivå när jag på stan konstaterade att jag borde tagit mina kostymbyxor istället och att jag nog måste hem och byta igen :) Efter tio minuters resonerande övergav jag ändå de planerna och gick in på banken och gjorde mitt 45 sekunder långa ärende :) Då ångrade hon sig nog att hon tjabbat om mina mjukis :D Så mogna är vi här hemma! :)

Ett helt vanigt kalas

Old chief

Igår sprang jag på en chef jag hade på Guldfågeln, han var alltid väldigt stressad och det i kombination med ikonisk öländsk kaxighet gjorde det väldigt svårt att veta om han var nöjd med ens arbete. Men efter några år hade jag blivit bland de bästa och snabbaste i alla moment och sen när jag hade sagt upp mig skröt jag lite om mina skills i packrummet. Jag var överlägsen på att packa tvåkiloslådor, men chefen kaxade upp sig och sa att det allt var han som var bäst. Det slutade med en vadslagning; han sa att om han vann i en gammal hederlig packningstävling skulle jag få spendera min sista månad på "urbenan". Det är det allra långtråkigaste momentet, man står vid ett band och klipper bort ben från lårbitar, och jag kan garantera att man är så trött på det redan efter fem minuter att man nästan dör. Om jag vann, däremot, skulle jag få välja mitt eget schema sista månaden, vilket är något jag inte tror någon någonsin hade fått göra. Tävlingen blev således nervkittlande, jag visste att om jag vek ett enda hörn fel och skulle bli tvungen att göra om en låda så skulle jag tappa för mycket tid... Men när tävlingen startade var jag säkerheten själv och vann med hästlängder. Jag var tjugo bast, och kaxigast i länet, och sista tiden på jobbet stod jag bara och övervakade påsmaskinen och rörde knappt en enda kyckling! Alla var gruvligt avundsjuka och, som jag vill komma ihåg det, imponerade, men förmodligen bara bittra :)

Hursomhelst, jag träffade jag honom efter gymmet igår och det visade sig att han varit till stor, stor hjälp i mitt arbetsliv efter det. Jag har ju angett Guldfågeln AB i mitt CV och utan att tänka på det har jag alltid haft honom som referens, och nu berättade han om flera företag som hade ringt och frågat om mig, och att han hade sagt väldigt bra saker, det gjorde mig väldigt stolt, nästan lite rörd faktiskt :) Så han visste precis vart jag jobbat och sådär. En riktigt bra start på helgen.

Vad är klockan?

Jag skruvade fram mitt armbandsur fem minuter häromdagen & det visade sig vara något av det smartaste jag gjort. Som en helt ny människa glider jag nuförtiden in på jobbet i godan tid, missar inga bra tv-program och hämtar Nalle i tid på dagis. Dundersuccé :)!

Det här är andra försöket kan jag berätta, förresten... förra gången jag tänkte vara smart och skruva fram klockan var för ett par år sedan. Jag skulle på ett morgonmöte och ställde fram min mobilklocka trettio minuter, för då är jag ju bergsäker, resonerade jag. Så jag litade ju fullständigt på klockan när jag vaknade och stressade inte iväg direkt för jag visste ju att jag skulle komma i god tid... Men den luriga mobiltelefonen hade synkroniserats med någon satellit under natten - tydligen gör iphones det för att alltid visa rätt tid - så när jag kom fram, hur nöjd som helst, till jobbet, var mötet redan slut. Gissa om jag ville slänga mobilen i väggen! :)

Duktig hund!

Vår hund är så himla duktig! Idag hade byggfirman som jobbar med vårt hus råkat välta "förbjudet att rasta hundar"-skylten så att den hade hamnat upp- och ner. Ändå visste han på något sätt instinktivt vilket förtryck den här skylten betydde för honom - så han pinkade ner den tills den nästan kunde flyta iväg. Gissa om han var stolt efter det! Fri att pinka var han vill! Duktig hund! :)

Chilli powder

Jag hade tinat upp en kyckling jag hade i frysen, men Jessica var mer sugen på potatis och köttfärsbiffar. Det här resulterade i att jag verkligen fick visa min simultankapacitet när jag både lagade köttfärsbiffar med potatis och en asiatisk kokosdoftande kycklinggryta med kål och bambuskott. Dessutom gjorde jag två olika uppsättningar av brunsås, eftersom Jessica helst vill ha pulverbrunsås och jag tycker min egen är den bästa som finns! För att tänja på gränserna nu när burken med sambal olek var slut så brassade jag på med den illröda hemmagjorda kryddan vi fick av en vän i Sri Lanka, det borde ha varit en dödskallesymbol på den visade det sig!
Nu ska den stå och gotta sig i kylen under natten, är riktigt nervös om den ska bränna bort mina läppar fullständigt imorgon... Jag kommer ha tredje gradens brännskador och bara kunna äta mat med sugrör ett bra tag framöver, jag blev nästan dålig i magen bara av att lukta på den :) Wish me luck!

Ett skrik från skogen

Det hördes ett vrål från skogen ikväll. Ett glädjevrål var det och det kom från mig. Jag hade suttit hemma och följt IFK Göteborg-Kalmar FF genom internet, men när Kalmar tappat sin ledning och matchen gick till förlängning kunde jag inte sitta still längre! Nalle tyckte inte mindre om min ide att gå ut bara för att han var ett svepskäl, och jag hade lurarna på med P4 så att jag skulle kunna fortsätta följa dramatiken på Gamla Ullevi.

Mellan en vedervärdig countrylåt och Sveriges radios hyllningsinslag om Sveriges radio fick så till slut sporten en minut. Kalmar anföll på kanten, det gick snabbt. Snett inåt bakåt, Erik Israelsson, mål! Jag kunde inte behärska mig utan vrålade rakt ut! En späd tant som gick några hundra meter bakom mig på den mörka cykelvägen mellan Lindö och Funkabo stannade upp och funderade på att vända och ta en annan väg runt mig, men jag gestikulerade välmenande och hon började stappla framåt igen. Sen när vi gick hemåt gjorde Göteborg mål igen och jag kände mig åter så svag att Nalle nästan fick släpa mig upp för trapporna... Snart fick även grannarna höra mitt tjohoande när Tobias Carlsson nickade in vårt segermål! Nu är jag trött efter en känslomässig berg- och dalbana som nästan resulterade i ett eller tre nervsammanbrott :) Chipp!

In the future when all is well

Min mobiltelefon är så död att den bara startar med hjärt- och lungräddning. Jag har en iphone 3, - och jag brukar vara väldigt vänligt inställd till apple-produkter, men en pryl som kostade säkert fem tusen kronor borde väl åtminstone ha kvar sina mest grundläggande funktioner efter ett och ett halvt år? :) Envis som jag är, tänker jag inte köpa iphone 4 i sitt slutskede, när jag vet att den betydligt bättre uppföljaren kommer vilken dag som helst :). Så tills vidare får jag hålla tillgodo med det här vraket till mobiltelefon. Sen tycker jag att killen i mobiltelefonbutiken var väldigt rolig när han fick frågan vilken mobiltelefon han skulle rekommendera och han svarade "vad ska du ha den till?" Eh.

Jag är nog precis på gränsen till den generationen som tycker att mobiltelefonin har urartat. Alla som är äldre än mig verkar tycka att det är vansinne att ha mp3-spelare, kamera, tv, spel, photoshop, busstidtabeller, aftonbladet sport, blogg, svenska spel, tändare och gräsklippare i sin mobiltelefon. Jag tycker BARA att det är riktigt gutt. Jag hoppas att det urartar fullständigt.

- Tänk en vanlig dag i framtiden: man vaknar av väckarklockan på sin mobiltelefon, går upp och rostar ett gott lantbröd i sin mobiltelefon. Sen rakar man sig lite snabbt med sin mobiltelefon och rollar sig under armarna med deodorantapplikationen på mobiltelefonen och läser tidningen i mobiltelefonen medan man låter mobiltelefonen köra fram bilen åt en. Sen jobbar man hela dagen med mobiltelefonen och kommer hem, öppnar en kall öl med sin mobiltelefonölöppnare, kollar på en 3D-film i mobiltelefondisplayen och sen låter man mobiltelefonen gå ut sista rundan med hunden innan man somnar. Hur kan nån inte gilla framtiden?

Bilprovningen

Imorse när jag skulle på ombesiktning på Bilprovningen var det lång, lång kö. En lapp uppsatt på dörren indikerade att det skulle ta väldigt lång tid innan jag skulle få min Mitsubishi besiktigad. Och den hypernervösa gubben framför mig i kön till anmälningsautomaten gjorde inget för att dämpa den frustration jag kände över att jag nu skulle få spendera hela förmiddagen på denna statliga anläggning. Han tog sån evinnerlig tid på sig att trycka på dataskärmen att jag seriöst funderade på att gå ut och lägga mig att sova i bilen, för varje knapptryck fick han tänka tjugo sekunder. Hela tiden glömde han bort att han skulle trycka på skärmen och började leta efter ett tangentbord - och till viss del hade han väl rätt för det borde verkligen ha funnits ett tangentbord så rysligt okalibrerad som den skärmen var. Tryckte man på en bokstav på skärmen så blev det en helt annan, och det underlättade definitivt inte för den här 70+gubben. När han hade försökt i fem minuter att skriva sitt registreringsnummer gick jag in och medlade mellan honom och datorn och det hela var över på ett kick. Han var nöjd, jag var nöjdare - men nöjdast var nog... tja, ingen var väl egentligen nöjdast, det var en väldigt obekväm situation och någon bilprovning blev det ändå inte eftersom kön sen visade sig vara tre hundra år ungefär. Nytt försök imorgon!

Lunchlådan

Jag ska berätta hur morgondagens lunchlåda ser ut för mig. Det började i förrgår med att Jessica och vår vän Tobias hade ätit kinamat och när jag kom hem fanns det tre små rätter över till mig. Jag åt lite men sen när jag skulle göra en lunchlåda av det som blivit över kom jag på att riset var slut. Jag avfärdade det då som ett morgondagens problem.

Igår lagade jag kycklingfilé med ris och bearnaissås. Kvar blev, förutom det som gick till Jessicas lunchlåda, bara en kycklingfilé. Jag tryckte ner den i samma box som jag lagt kinamaten. "det funkar", tänkte jag.

Idag kom vi sent på att vi skulle äta hemlagat så runt sju satte jag igång att stuva makaroner och steka falukorv. Eftersom Jessica först ville ha resterna med sig till sitt nya jobb imorgon stekte jag upp köttbullar åt mig som komplement. Men sen ändrade hon sig och ville inte göra någon matlåda :)

Så nu har jag en knökfull lunchlåda som väntar på mig när jag vaknar imorgon. Asiatisk biffgryta med bambuskott, friterat fläsk, currykyckling, en kycklingfilé, bearnaissås, stuvade makaroner, välstekt falukorv och köttbullar. Lät gott, va? :) Mums!

Sunny Beach - the movie

För några veckor sedan kom vi hem från Bulgarien efter en veckas solande, badande och festande. En del var mer slitna än andra, helt klart, och många av pinsamheterna fångades på film. Därför har jag nu klippt ihop ett best of-klipp... jag ville hålla det kort, men det var så jäkla mycket material att det blev nästan en halvtimme ändå! :) Tack vare underbart underhållande vänner; presenterar jag här årets bästa feel good-film.

Kbh

I helgen har jag varit i Köpenhamn med jobbet, och förutom härlig firmafest på Tivoli och krogrundor, hann jag och min vän Sverker att bli nästan rånade och nästan nerslagna i slummkvarteren. En till synes skvatt galen kille av Mellanöstern-utseende kom fram till oss på den mörkaste av gator och frågade om vi hade cigg och mobiltelefoner. När vi ignorerade honom sprang han ikapp oss och började sparka som besatt i luften framför Sverker, och medan vi stod och funderade på vilken färg det kan ha varit på hans amfetamintabletter, lyckades han sno åt sig Sverkers plånbok. Men Sverker är en kampsportare med kvick reaktionsförmåga och lyckades sno tillbaka den i ett svep. Sen gick vi därifrån, men snart träffade vi på den här killen och hans gäng igen. Den gången gick vi bara förbi medan de var i bråk med några andra och plötsligt kom en glasflaska susande förbi mitt öra, riktigt nära. Så återigen fick vi lägga benen på ryggen! Vilket galet land, tänkte vi, beställde vars en avskyvärd kebab och gick hem. Tacka vet jag Kalmar :)

Nya spännande smaker

På Burgaskusten mot Svarta havet har man en mycket egendomlig trend gällande chips. De tycker helt på riktigt att det allra hetaste just nu är 1) Rostad kyckling-chips 2) Chips med Heinz Ketchup-smak. Eftersom vi var ett nyfiket gäng som åkte dit blev det förstås så att vi köpte och smakade på de här populära sorterna. Vi bestämde oss dock, efter noggrannt övervägande, för att inte försöka smuggla hem det till Sverige.

En annan populär smak är den här, den grisigaste av alla chips jag någonsin sett. Den rör jag inte med en tång ens: Lamm och mint-chips.

- Den står jag nog över även om det blir hungersnöd.

Homofobiska präster

På facebook hade en vän till mig lagt upp en fantastiskt rolig och tänkvärd tidningsinsändare, som jag kände att alla bara måste få tillgång till. Den är en stövel i skrevet på alla de så kallade kristna människor och homofobiska präster som använder extremt förlegade stycken ur Bibelns gamla testamente som ursäkt för att hävda att två människor av samma kön inte får gifta sig eller ens älska varandra. Det här är ironi när den är som allra bäst, satir såsom den ursprungligen var tänkt att användas! Nu vet jag att såna här människor som den är riktad till går inte att övertala, de är så fulla av hat att de greppar vilka halmstrån som helst för att försöka rättfärdiga sig. Men nu har vi kommit så långt i utvecklingen att det bara är några få inskränkta avundsjuka hycklare som motsätter sig alla människors lika värde, och de människorna skiter vi faktiskt i när det är år 2011. Alla bögar och flator därute; ta aldrig åt er av någonting en ond själ har att säga er, kärleken övervinner allt.

OBS! Skulle bilden vara för liten för att du ska kunna läsa den finns den förstås även i ett något större format här!

Glasögonorm

Ett par veckor innan vi åkte på den här solsemestern var jag inne på internet och beställde böcker. Inte bara för att ha på resan, men det var den tanken som var drivande under beställningsprocessen; jag inser också att jag inte hade hunnit läsa ut alla de böcker jag hade beställt, det blev ganska många till slut. Hur som helst så kom inte de här böckerna fram i tid så jag fick ta med det jag hade istället... och det första som hände när jag kom fram till hotellet i Bulgarien var att jag fick ett SMS från ICA att de hade ett paket till mig...

Så idag kom vi hem till Kalmar igen och jag var först inte alls särskilt ivrig att åka och hämta mitt bokpaket, jag hade typ glömt bort vad jag hade beställt och läspeppen hade låst sig ute. Men jag fick några minuter över på eftermiddagen och hämtade det. Tungt paket, fem komma fem kilogram - vilket är väldigt mycket när det gäller pocketböcker. När jag öppnade paketet kändes det ändå lite som julafton, för varje bok kändes helt klockren och jag ville bara börja läsa allihopa! Sju självbiografier, bland annat b-skräckskådespelaren Bruce Campbells "If chins could kill" och Jenna Jamesons "Att älska som en porrstjärna". Martin Norbergs fantastiska bok om Broder Daniel och den matgranskande "Den hemliga kocken" ser jag också fram emot att sätta huggtänderna i... Ja, jag ska bli en riktig bokmask i höst! Först ska jag läsa klart Johnny Cashs självbiografi som jag maniskt plöjt de senaste dagarna, jäklar vilka historier den gubben har!

Basshunter

Delar med mig av en liten kändisanekdot idag: vi var på ett uteställe härnere i söndags där Basshunter skulle uppträda. Killen som är mest känd för sina fjorton olika versioner av "booten Anna", kom in på scenen och kaxade upp sig i en timme, helt vedervärdig föreställning. Det rådde ingen tvekan om att han själv tyckte att han var bäst, snyggast och vackrast. Därför blev avslutningen desto bättre; Han bjöd upp några slumpmässigt utvalda killar ur publiken, från olika länder, gav dem en öl och en shot och sa att den som druckit upp först skulle vinna. När publiken räknat ner svepte alla de andra sina drycker före Basshunter, särskilt en blixtsnabb irländare som fick motta publikens jubel. Basshunter själv hade satt i halsen efter halva sin öl och hängde mot dj-båset och hulkade som om han skulle spy i några minuter. Irländaren hånade honom från scenen och publiken buade ut Basshunter totalt. Klubbägaren gick sen upp på scen och försökte avbryta hela spelningen. Rättvisa! :)

Resan tar slut

Nu har sista kvällen på semestern avverkats, eller den pågår fortfarande - men det är nog sista gången på bra länge som jag kan sitta ute såhär och njuta av varma havsvindar. Har haft en härlig vecka med riktigt trevliga vänner, och då gör det inte så mycket att maten smakat tidningspapper och att hotellpersonalen slagit rekord i otrevlighet :)! Det har faktiskt inte varit ett dugg frustrerande att vara nykter bland hårt festande, jag har haft så roligt att jag inte ens tänkt på att jag haft mindre alkohol i blodet, allt har verkligen varit awsome. Vi hade ett eget litet favoritnäste på ett par kebabgrillars avstånd, där vi suttit var kväll och taggat. Själv har jag inte dansat så mycket som de andra, det får jag erkänna, varken på dansgolv eller strippstänger, men det var nog lika bra det :) De andra säger att "det som händer i Sunny beach stannar i Sunny beach", så jag kommer inte publicera så mycket bilder! Tyvärr :) för i kameran finns alltfrån karaoke och tjurridning till sång och stepp, bilder som säkert kommer läcka ut till Facebook i sinom tid ändå :)! Men nu snart hem till verkligheten och en skön höst, älskar faktiskt att sommaren slår över till höst och det hektiska levernet blir vardag igen! Ses snart! Chipp!

Sunny beach

Ikväll är det fjärde kvällen i Bulgarien och jag hänger bland Jessicas vänner på balkongen på nionde våningen på vårt hotell. Solen gick ner tidigt här men tack vare stadens storslagna belysning ser man svartahavskusten och alla partyglada människor längs gatorna. Jag har lite otur med hälsan; en aggressiv förkyldning, en vaxpropp, massiv skoskav och sönderbränd av solen. :) Men jag försöker inte låta det hämma någonting av reseupplevelsen; igår var vi på ett vattenland hela dagen och innan det har det varit två sena festkvällar. Det är perfekt att både Jessicas och mina polare är här på samma hotell, jag är lite som en jojjo, det är riktigt lyxigt :) All inclusivehotellet var billigt av en fullt logisk anledning; återanvändning av mat, tjurig personal och ruggig ohygien. Men jag väntade mig intet bättre, det är en fantastiskt härlig resa! :) Ses om några dagar! Chipp!

Det är ditt fel att du är mobbad

Svenska dagbladet skriver idag att 44 av 66 mobbade skolbarn själva får skulden för att de är mobbade. Att de ska skylla sig själva för att de är mobbade, att det beror på att de är annorlunda och att deras eget beteende är orsaken till att de blir retade, sparkade, bespottade, utfrusna. Jag kan inte förstå hur en vuxen person kan säga till ett litet utsatt barn att det är hans fel att han blir trakasserad. Och hur kan 44 vuxna pedagogiskt utbildade personer göra samma sak? Visst är det säkert lättare att hitta på glåpord åt någon som inte har några vänner eller som ser annorlunda ut, men elaka barn är så pass kreativa att de garanterat kan hitta på något annat sätt att mobba på - eller ge sig på någon annan som är ett lättare offer. Mobbare mobbar, det är själva definitionen av en mobbare - han eller hon hittar någon annan att trycka ner tills mobbaren själv blivit tillrättavisad. Det är ingen skillnad mot hur det går till i djurriket.

Jag har läst två artiklar om mobbning idag och de som beskylls är generellt lärarna, rektorerna och kuratorerna. Man älskar tydligen att skylla på lilla syslöjdsfröken och skolgårdsvaktmästaren - säkert helt korrekt många gånger, men varför nämner ingen det mest uppenbara: att det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn? Har man glömt bort det eller? 2000-talets föräldrar gillar bevisligen att låta datorspel och kanal 5 uppfostra sina ungar, och låt dom göra det - men när det blir problem får de väl för fan kliva in och berätta för dem vad som är rätt och vad som är fel. Men nej, i debatten om mobbning nämner man hellre skolans bespisningspersonal före föräldrarna.

Så strunta i att ge skulden till barnen - gå direkt till föräldrarna. Bestraffa föräldrarna när ungarna är jävliga så kommer det att lösa sig av sig självt. Precis som när minderåriga gör vilket annat brott som helst! Det är klart att lärare och rektorer har ansvaret för att inga elakheter förekommer på skoltid, och att det är de som får initiera kontakt med föräldrarna, men det här är en uppfostringsfråga - och inga elaka ungar kommer någonsin låta sig uppfostras av stränga rektorn.

Ulrik, du är kass

Eftersom jag skulle åka tåg hela kvällen ikväll valde jag att vänta med att läsa Aftonbladet, och tidningen är precis som alltid helt jäkla komplett värdelös, om än några intetsägande men roliga hittepå-artiklar. Men jag skrattar väldigt gott åt att fotbollsexperten Ulrik Sandebäck fått 7 rätt på ett 864-kronors Stryktipset, trots att hans rad representerar hans "Senaste stryktipsnytt!". Jag vet att de flesta av mina läsare inte skulle ha en aning om vad ni skulle göra med någon av lapparna inne i spelbutiken, men det här är ungefär som att SMHI skulle få tretton chanser att gissa hur vädret är om fem minuter och ändå ha fel alla gånger. Vilket i och för sig ganska ofta händer, det också.

Kocken, Jakob, Erik, Påsen och jag tävlar numera varje helg om vem som får flest rätt på stryktipset. Varje gång kaxar vi allihopa upp oss som sprängkåta ungtuppar och alla säger att "jag har minsann den rätta raden den här helgen" - något vi givetvis aldrig har, ingen av oss. Idag ägde jag visserligen skjortsen av de andra, fast det säger mer om de andra än om mig då jag ändå inte ens hade tio rätt, kanske bara åtta. Men ändå fler än stackars Ulrik på Sportbladet som förmodligen inte vågar sig in på redaktionen imorgon. För att prata i bebisspråk så har han stått vid strandkanten och försökt träffa vattnet med en sten tio gånger och missat varje gång. Ä g d!

Det du glömt i fickan

Jag använder kavaj väldigt sällan. En gång om året, som mest, jag kan nog nästan räkna gångerna totalt på mina två händer, och ändå har jag två kavajer. Jag tror inte det finns en enda bild av mig i slips, möjligen jag hade det på studenten, men jag tror inte det, jag har aldrig ägt någon. Idag var det dock dags igen, att använda kavaj, för morfar hade åttioårskalas uppe i Stockholm. Det mest spännande med att använda kavaj är att man alltid hittar ledtrådar i fickorna som skvallrar om vad man gjorde senaste gången man hade den på sig. Gamla kvitton, servetter med tryck eller gratiskarameller från någon konferansanläggning, det kan vara i princip vad som helst - men varje gång jag tar på mig kavajen lyckas jag med hjälp av de här närmast arkeologiska fynden från fickornas djup komma på vart jag var och vad jag gjorde senast den bars. Och om jag är någonstans där det inte finns något särskilt minnesvärt föremål att lägga ner i fickan så kan man plantera något helt främmande föremål för att man ska få lite huvudbry när man använder den nästa gång...

Flugan Hugo

Vi hade en liten besökare i sovrummet ikväll vid läggdags, det var flugan Hugo! Tumultet uppstod här för tio minuter sedan när Jessica skulle peka på flugan för att visa mig vart den var, men ögonmåttade fel och råkade vidröra den. Det tyckte hon var oerhört äckligt, hon hoppade upp i sängen och tjöt!

Nu blev det bli fullt krig på riktigt! Medan Jessica, beväpnad med en hårt ihoprullad HM-katalog, slog opreciserat och vilt omkring sig i rummet försökte jag locka ut den i hallen genom att tända lamporna i de andra rummen. Nalle var minst lika ivrig som Jessica, han hoppade runt som besatt och högg med tänderna i luften medan han följde flugan med blicken och morrade.

Till slut gav vi upp och släckte lamporna... Vi tyckte det var pest att den här lille skitflugan skulle få vinna... Men så hörde vi Nalle ligga och glaffsa på nåt! Vi tände nattduksbordslampan för att se om han hittat nån gammal strumpa eller något, det tillhör vanligheterna, nämligen. Men nej - den sluge lille hunden hade i mörkret lyckats dräpa Hugo och låg nu och smakade på segerns sötma. Sjukt nöjd :)

Sommar

Sitter på jobbet och har en välförtjänt rast, det finns inte sådär vansinnigt mycket annat att göra än att läsa kvällstidningarna. Jag slog precis upp långtidsprognosen på vädersidorna och ser att det ska bli mulet tretton dagar i sträck framöver. Förmodligen längre - men det är så långt framåt som SMHI kunnat tänka sig presentera. Om de nu ändå ska gissa, känner jag, kan de väl lika gärna gissa resten av året? Så kanske staten kan hitta någon annan arbetsuppgift åt de stackarna :)

Men med SMHI är det ungefär såhär; när de säger att det ska bli sol så har de fel. När de säger att det ska bli mulet så har de rätt. Det betyder att de skulle öka sin träffsäkerhet med 25% om de alltid förutspådde tråkväder :). Nåja, jag ska inte revolutionera vädervetenskapen idag heller, jag har massa annat som ska göras :) Chipp!

Väckarklockan 06:30

Imorse vaknade jag halv sju av att tjejens mobilalarm ringde. Och ringde, och ringde och ringde, jag drog kudden över huvudet men alarmet hördes genom kudden, så jag försökte förgäves väcka Jessica i fem minuter innan jag själv gick upp och stängde av den. Men innan jag ens hunnit lägga mig ner så började den ringa igen. Och vid halv sju på morgonen är jag inte nödvändigtvis lika glad som du är van att se mig, nä jag muttrade för mig själv och försökte vara envisare än klockan i Jessicas mobil. Efter flera minuter lyckades jag få liv i Jessica som till slut förstod att det var hennes alarm som ringde, och stängde av den. En halvtimme senare när vi vaknat till säger hon, helt imponerad, "shit vad sjukt att jag vaknade av den tysta ljudsignalen!" :)

Badhusets bästa

Jag förstår att folk sjunger högt i duschen, alltså - jag sjunger själv alldeles för mycket i duschen, men idag i herrarnas duschrum på Äventyrsbadet stod en äldre man för sig själv och sjöng högt och länge i sin del av duschrummet. Det blev en minst sagt pinsam tystnad bland resterande duschbesökare, eftersom sångrösten var så usel att man kunnat använda den som propplösare nere på reningsverket. Den skar i märg och ben, så efter en stund stod han helt ensam. Jag hörde honom fortfarande när jag hade hunnit torka, klä mig och lämna området. När jag stod i entrén för att returnera mitt låne-hänglås frågade den lilla tanten bakom disken om någon hade en radio på inne i vårt omklädningsrum - för det fick man ju inte ha. - Nej nej, sa jag, det är någon som står och sjunger inne i duschen. Hon rodnade lite granna när hon hade sagt att hon trodde att det kanske var "den dära Håkan Hellström". Hon fick mitt bredaste leende innan jag gick.

Jag hörde förresten historien om när Mladen hade gått in i tjejernas omklädningsrum, bytt om där och sedan när tjejer kom in hade han sagt "Ehh.. nu har ni nog gått lite fel!". Haha, jag lider lite med honom, för senaste gången jag var i simhallen, och under hela min uppväxt, har killarnas omklädningsrum varit till vänster och tjejernas till höger. Men nu när kommunen ville rusta upp simhallen, ville man göra något riktigt drastiskt, en sån förändring ingen människa kunde undgå att bli imponerad över, något som skulle sätta Äventyrsbadet i Kalmar på kartan för alltid: nåt snille kom på idén att låta tjejerna ta killarnas omklädningsrum och vice versa. Jäkligt spännande ideer de har därnere i kommunhuset :)

Och när jag ändå pratar om simhallen måste jag berätta om den roligaste informationstavlan jag sett, det är deras säkerhetsplan utifall det skulle börja brinna. Där står bland annat att man i händelse av brand inte får använda hissen! Mycket viktig information, eftersom i princip hela byggnaden är i markplan och på övervåningen finns bara en liten del av gymmet. Och det tycker ju jag att, det vore ett väldigt märkligt beteende att bli sugen på spinning när det brinner. Och om man nu är sugen på att träna - varför ens bemöda sig att ta hissen upp när det finns trappor? Nåja! Mycket tankar för en liten man på en varm dag. Tjoflöjt!

Max 2 köp/hushåll

Det här är en riktig klassiker. Jag är verkligen glad att jag jobbade i den här butiken när det hände, men jag lovar att jag inte var inblandad i skämtet... :)

Rötmånad

En vecka har gått av det som kallas rötmånad, de 30 dagarna varje år då alla grönsaker i kylen plötsligt faller ihop platt, då mjölken börjar floppa trots hållbarhetsdatumet och då bananflugorna frenetiskt fortplantar sig snabbare än jag hinner googla fram de äckliga blandningar med ättika och sirap som man behöver för att ha ihjäl dem. Men i år tycker jag att vi har klarat oss fantastiskt bra, inte en enda fluga och inte så mycket som en brun fläck på isbergssalladen i kylskåpet. Nu har det visserligen bara gått en dryg vecka, så allt kan ju fortfarande hända, men det här kriget mot flugor och mögel ser ut att bli en komfortabel seger för - mig! :)

Att ge en mördare vad han vill ha

Idag vet alla svenskar och norrmän vem Anders Behring Breivik är. Alla danskar, finnar, tyskar, britter och holländare med, och alla andra i världen kan läsa varje minsta detalj om honom på nyhetssidorna världen över. Expressen vill gärna att jag ska veta varför han mördade alla de där ungdomarna i Oslos skärgård och vad han tycker om ditten och datten, alla kvällstidningar ger Anders Behring Brejvik exakt det han vill ha: uppmärksamhet. Han mördade folk för att få sprida sitt 1500 sidor långa manifest. Och hur vill Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen välja att hylla de som dog? Genom att sida efter sida efter sida i sina tidningar ge mördaren precis det han vill - de publicerar manifestet ord för ord, dag ut och dag in. Det är för jävligt! Den här terroristen, mördaren, han borde diskret föras in i tystnaden, förbli identitetslös, inte få ett enda dugg uppmärksamhet och sen spärras in för resten av sitt liv.

Han visste att ingen skulle bry sig ett skit om hans manifest när han var en vanlig dödlig. Ingen skulle vara intresserad av hans muslimhat, inte på någon större skala i alla fall, han skulle inte kunna inspirera folk att tycka som honom och han skulle absolut inte sprida det politiska hat han kände till miljoners miljoner människor. Sen mördade han nästan hundra personer - och belönades med att få sina åsikter publicerade för hela världen att läsa, tidningarna bokstavligt talat trycker upp hans tankar i ansiktet på mig varje dag.

Var och en av offren fick fyra kubikcentimeters utrymme i Aftonbladet häromdagen. Mördaren har fått 160 uppslag av samma tidning sen det hände. Mördaren ville tysta arbetarpartiet och hindra dem från att utveckla nya starka ledare. Hittills har jag inte sett en enda av de unga starka politikernas tankar publicerade. Deras åsikter är tystade. Mördarens åsikter hörs om och om igen, nästan som i ett mantra i mediasuset. Kvällstidningsjournalistiken brukar vara extraordinärt oetisk, men den här veckan har jag verkligen skämts varje gång jag öppnat en tidning, nästan. Det är riktigt uselt.

Hattfesten 2011

För många år sedan, när jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade Tobias och jag en förfest på mitt rum, och genom fönstret mot gården såg vi några grannar på en balkong med hattar på sig. Vi anammade det här beteendet på en gång och tog på oss gamla hattar. Vi kände oss som kungar när vi tog en svarttaxi hela vägen ut till Mönsterås, iklädda vars en gammal hatt. Och eftersom vi hade hattar på oss kände vi oss fortfarande som kungar när vi var tvugna att be chauffören att köra hela vägen tillbaka igen eftersom festen redan var slut när vi kom fram. Hattfest-traditionen var därmed ett faktum.

Igår följdes traditionen upp, Tobias och Annie styrde upp det här stjärnsprakande evenemanget som hölls i Tobbes residens. Bland de allra bästa hattarna var Nisses meterbreda cowboyhatt, Johannas dansanta silverhatt och hattfest-värdens egen holländska långfnatthatt.

Thats a cold shot, babe

Många av de polare som bara varit hemma lite över sommaren flyttar nu tillbaka till sina arbeten och skolor på andra orter, för att lämna Kalmar åt ännu en höst tom på gamla vänner. Hehe, eller nåja, några finns här ju kvar; ganska många faktiskt, men det är ändå lite tråkigt. Igår for först Mladen tillbaka till Stockholm, han dök upp utanför vår dörr före soluppgången och ville säga so long. Lite mer vaken var jag senare på kvällen när det var dags att säga see you later till Gustaf som spelade på Söderport sista kvällen innan han bilar ner till Odense igen. Och förutom att han är en trevlig kille, damn - vad han kan den där gitarren! Jag kan inte låta bli att publicera en filmsnutt från när han och hans spelglada vänner framförde "Cold shot", here it is:

Sunny Beach, Bulgarien

Jepp, nu var resan beställd! Med en stor portion tur och ett par snälla chefer gick det att boka in mig på samma resa som Jessica, Going, Annie, Emelie, Mathias, Nisse, Sofia, Josse, Ida, Anton och alla de andra! :) Riktigt nöjt är det och nu bara ser jag fram mot den 21 augusti! Här kommer en liten peppvideo jag gjorde nyss, som speglar ungefär hur det kommer att se ut på stranden i Bulgarien om en dryg månad :)

Det är så mycket lättare att rasera än att bygga upp

Det som hände i Oslo igår är verkligen fasansfullt. Jag tänker naturligtvis på massmordet på Utøya och terrorbomben i stan. Man ser det på ett helt annat sätt när det händer så nära inpå sitt eget liv, även om man hör om terrordåd och folkmord i mellanöstern och u-länder nästan varje dag. Det är svårt att ta in att det faktiskt har hänt. Jag har många vänner i Oslo och jag har varit där bomben small fler gånger än jag kan räkna till, jag ringde Christopher igår så snart jag fick höra vad som hänt och försäkrade mig om att han mådde bra - och Jessicas kompisar som bor där är turligt hemma på besök i Småland. Med snart 100 bekräftade dödsoffer får man räkna med att i princip alla i Oslo känner någon som känner någon som dött. Jag lider verkligen med alla mina norska vänner och tidigare arbetskamrater, med hela det norska folket!

Att en människa helt kallblodigt kan mörda så många människor och orsaka så mycket förödelse är helt ofattbart. Var och en av de historier man hör i nyhetsflödet som följde, är ren skräck! Att de fick tag i förövaren levande är visserligen en smula förvånande, jag hade förväntat mig att han var självmordsbenägen, men han var väl för feg för att göra det! Och även om jag är glad att han togs så att han kan få ett straff känns det lite som ett hån att han fortfarande lever. Jag läste i kvällstidningen att norsk lag eventuellt kan göra så att han får ett maxstraff på 14 år, men det kan bara inte stämma. Oavsett vilket så kommer han lindrigt undan - Oklahomabombarna fick väl tio tusen år och avrättning? Det är förstås inte läge att börja med dödsstraff i Scandinavien efter det här heller men det känns som ett hån att han lever när minst 86 oskyldiga unga människor blivit brutalt avrättade av honom.

Jag och min flickvän är släkt

Jessica plöjer gamla TV4-såpan Skilda världar hemma hos oss. Hundra avsnitt har hon plöjt och jag kan väl erkänna att jag sett några av bara farten. Fast jag såg ju typ alla avsnitten från mitt pojkrum när de sändes i mitten på nittiotalet, det är betydligt pinsammare. Skilda Världar handlar ursprungligen om två unga människor som blir kära i varandra för att sedan upptäcka att de är släkt.

Det lustiga är att samma sak hände mig och Jessica idag! Eller, vi är ju uppenbart inte tvillingar som Daniel och Sandra i Skilda världar är, men lite avlägset. Min pappa släktforskar litegrann och hade gjort ett släktträd som vi kollade på när vi var över på middag där tidigare ikväll. På trädet råkade Jessica se någon hon kände där bland namnen! En kille som gift in sig i hennes släkt på hennes pappas sida och reproducerat sig, vilket gör mig och Jessica till släktingar! Visst är det läskigt?

Min farfars mors sonsons sons döttrars mor är Jessicas pappas brorsdotter. Visserligen inte biologiskt, men ändå, jag och min flickvän är släkt. Det hade jag inte förväntat mig när jag vaknade imorse, men nu förstår jag ungefär hur den fiktiva såpafiguren Daniel Toivonen kände sig 1997; Vem kan man lita på? :)

Den fallande telefonen

Tand för en tand

Igårkväll var jag fyllechaffis åt tjejerna som skulle till Strand, och somnade gott i soffan när jag kom hem. Nalle var ovanligt lömsk och smet upp medan jag sov och sniffade upp en av Jessicas alla skor och så gick han och gnagde lite på den. Ganska mycket, förresten :) Han tänkte nog att hon ändå hade så många skor, och han hade inga leksaker, vad är det för rättvisa? :) När Jessica vaknade dagen efter och såg hennes blå sko ligga i trasor på golvet tyckte hon att jag borde haft bättre koll på Nalle och gjorde det som hon tyckte var rättvisast - att ge honom mina skor också! :) Så löser vi konflikter hemma hos oss :)

Vart tog blåbären vägen?

Förra gången jag var ute och gick med Nalle i skogen var det helt blått av blåbär. Gubbig som jag är blev jag genast ivrig att gå ut och plocka! Men nu när jag är ute finns det inte ett enda jäkla bär kvar... Jag har inget emot polacker, men hey, några kunde de väl sparat åt mig?

På resande fot

Utifrån ett rent objektivt perspektiv kan jag förstå hur de flesta inte skulle kunna uppskatta min resa idag. Det är det värsta regnet jag sett och jag har tre timmar kvar till destinationen, Helsingborg. Där väntas om möjligt ännu mer regn till utomhuskonserten jag ska på, och sen återstår bara fyra timmars minst lika jobbig körning hem igen, lagom tills mitt arbetspass börjar. Jag inser att ingen vill byta sits med mig, jag inser det, men det kittlar i magen när jag pepplyssnar kvällens låtar i pappas bilstereo. Folk har uttryckt sin förvåning över att jag åker själv på en spelning på andra sidan Sverige, men vad är egentligen ett resesällskap under en Morrisseykonsert annat än ett distraktionsmoment? :)

Flest telefonnummer när han dör vinner

Jag sökte på mig själv på www.hitta.se och förvånades en smula över att jag står listad på fem telefonnummer. Och på www.eniro.se hade jag också fem nummer - dock inte samma fem nummer. Totalt sex olika telefonnummer har jag alltså, men det stämmer inte riktigt. Där finns mycket riktigt (1) mitt mobilnummer och (2) mitt hemtelefonnummer. Även (3) mitt IP-telefonnummer som jag inte fått att fungera och (4) ett mobiltelefonnummer som också är kopplat till min hemtelefon samt (5 & 6) två inte längre aktuella mobiltelefonnummer varav ett jag inte tror att jag någonsin haft, ens. Flest listade telefonnummer när han dör vinner :)

Från att ropa hej till att måla fan

Jag blev väldigt ivrig när jag såg att de satt upp en "thai take away"-restaurangskylt på taket på den gamla övergivna byggnaden under Ölandsleden. Det som brukade vara en sunkig kiosk när jag var liten och sen en sunkig frisersalong när jag blev lite äldre och sen bara ett generellt sunkigt skjul de senaste åren, skulle nu äntligen bli en sunkig thai-restaurang. Det är väldigt nära oss, bara ett kvarter bort och det hade ju varit ett perfekt alternativ till den inte helt lyckade pizzerian på andra sidan gatan. Men jag hade ropat hej lite för snabbt visade det sig. Jag har sett att de satt upp en lapp på entrédörren och idag fick jag äntligen chans att se vad det stod - inte det jag ville. Det var istället en personal-sökes-annons. De sökte en hel uppsättning thailändska tjejer som skulle laga maten. Och om man söker på det viset kan man ju anta att det dröjer en liten stund innan de sätter igång köket =) Nåja. Den som väntar på nåt gott, va...?