Mord och inga visor

Tredje dagen på semestern idag och vi bröt den vanliga turisthetsen för att åka på kändisjakt. Inför resan kollade jag på två avsnitt av gamla legendariska deckarserien "Mord och inga visor"; två avsnitt som utspelade sig på södra Irland, till skillnad från de andra avsnitten som mestadels utspelade sig i USA. Jag berättade detta för tjejerna jag umgås med och de blev uppspelta med, för de hade inte sett dessa - däremot visste de lite om Angela Lansbury som spelar huvudrollen - hon bor tydligen som en enstöring på Irland! Bara ett par mil bort, i samma county! Några irländska telefonsamtal senare hade vi fått både adress och beskrivning och körde iväg. Lite diskret gick vi upp och ner på hennes gata ett par gånger och låtsades vara vilse i hopp om att få en skymt! Och några spända tjugominutrare senare kom hon gåendes från en blomstrande skogsstig, vi hade inte mod eller var inte snabbtänkta nog att säga något, vi bara kollade på henne och hälsade. Hon hälsade på oss lite halvt glatt, men försvann sen lika snabbt in på sina ägor. Men jag kände mig lycklig just då! Kommer aldrig glömma när jag träffade världens bästa deckare, "Jessica Fletcher"! :)

Sport på duken

Igår kväll visades The Fighter på tv, en film baserad på den verklig historien om boxaren Mickie Ward och hans missbrukande halvbror. Jag tycker att boxning är en extremt tråkig sport att kolla på, på verkligen alla sätt, men jag kan räkna upp tio spelfilmer om boxning som får mig att hoppa upp och ner i soffan som om det var min favoritsport i hela världen. Ett par av Stallones filmer om Rocky Balboa håller världsklass, James Marshall och Cuba Gooding Jr i Gladiator, Hilary Swank i Million dollar baby, Will Smith i Ali, Russell Crowe i Cinderella man, Robert DeNiro i Raging Bull, MMA-filmen Warrior, och så den här filmen med Mark Wahlberg och Christian Bale, för att nämna några. Lika tråkig sport tycker jag Amerikans fotboll är, av vilken sport det finns ännu fler utomordentligt bra filmer. Och baseboll har jag aldrig fattat, och golf går mig helt förbi men det finns tjugo bra golf- och rugbyfilmer som jag blir så uppspelt av att jag måste lägga in mig för hjärtklappning i flera dagar efteråt. Det finns underbara biljardfilmer, en sport jag sällan lägger tid på heller. Men när det gäller sjukt bra, vanliga sporter såsom fotboll och hockey och tennis, där finns det ta mej tusan nästan inte en enda vettig film! Jag finner detta extremt orättvist!! Och ofattbart! Att ingen gjort en vettig hockeyfilm sedan Mighty Ducks, som förmodligen är mer uttänkt som en barnfilm, och fotbollstrilogin Goal innehöll visserligen hyfsad förstadel men de sista två kraschade och brann så hårt att jag kunde gråta. Varför görs det bara skitbra filmer om skitointressanta sporter? Bevisa mig gärna fel om ni vet som nåt inte jag vet!

Crille rasar mot melodifestialen

Melodifestivalen är en fantasivärld för musiker och sångare som under några veckors kändisskap får tro att de är stora artister. De blandar ihop det och tror att de är musikaliska förebilder när de egentligen bara är en del av ett spektakel, eller ett bisarrt skådespel. Ett skådespel som är noga regisserat att lura även tittarna att tro att de är involverade, men ser man närmare på det så är det inget mer än en stor konspiration. Det börjar redan med uttagningarna till delfinalerna, där en liten grupp sitter och väljer ut vilka låtar som ska få kandidera. Att det är samma tio personer som skrivit alla låtar i tio år är förstås ingen tillfällighet. Samma människor bestämmer sedan dessutom turordningen för låtarnas framförande vilket är extremt avgörande för vilka som ska gå vidare till finalen. Väl i finalen där svenska folket ska välja vilken låt de vill ska representera dem, så är det inte alls det svenska folket som får välja vilken låt det blir. För där har man valt att slänga in en jury som har i praktiken all makt över att utse vinnaren. Om hundra personer får dela ut lika många röster som nio miljoner svenskar så är det ju knappast en demokratisk tävling, inte på långa vägar. Man får heller ingen insyn i vilka de här jurymedlemmarna är, finns de ens eller är det Christer Björkmans sätt att få bestämma vinnaren själv? Ingen har egentligen någon som helst aning, så vart finns då trovärdigheten? Det enda man vet är att Sveriges befolkning röstade fram Yohio som vinnare tidigare i år men en hemlig jury sa "nej nej, han ska inte vinna, det ska Robin Stjärnberg göra!" och då sa svenska folket "okej då, vi hade ju honom som trea så han är väl okej". Ingen protesterade. Missförstå mig inte, jag skiter fullständigt i schlagerfestivalen, men jag stör mig på när en tävling förstörs av korruption - och att ingen protesterar eller bryr sig, eftersom tävlingen bara är lättsam menlös underhållning!

Lika stinkande illa är det i den europeiska finalen, där röstningen är helt jävla omöjlig. Först och främst har alla länder lika många poäng att dela ut oavsett landets storlek. Utöver det så har varje land en jury som i praktiken bestämmer och presenterar resultaten. 

Exempel:

- San Marino har 30,000 invånare. Deras jury av människor vi inte vet vilka de är, väger alltså lika tungt som Tysklands 82 miljoner invånare. 

- San Marino, som fick rösta trots att de inte var med i finalen, var förmodligen inte sådär jätteintresserade av att ens se finalen igår, än mindre att rösta... men deras befolkning hade lika mycket inflytande som Rysslands 140 miljoner röstberättigade invånare. 

= Således har ett ointresserat land som har lika många invånare som småländska Vetlanda, lika mycket makt som 222 miljoner människor. 

Men ännu sjukare är det när man ser till helheten. Ett fåtal jurymedlemmar utspridda över 40 länder har lika mycket att säga till om som Europas 750 MILJONER människor som om de vill kan rösta 20 gånger var på varje låt. Varje röst kostar väl fem spänn, så teoretiskt sett kan tävlingen alltså dra in 1950 MILJARDER kronor under kvällen - men det är ett hundratal jurymedlemmar som ingen ens vet vilka de är som avgör. När det handlar om så stora pengar och så många människor, så tänker man ju att allting måste gå rätt till. Men gör det verkligen det? När ett land, även det minsta av länder, väljer sin regering exempelvis så tar röstningen ofta ett par dagar, och sedan kontrollräkning ytterligare ett par dagar och sen extremt noggranna utredningar så att det inte finns något fusk någonstans innan vinnaren koras. Men här röstas det på fem minuter, sen är det paus i fem minuter, och sen är det klart. Är det någon som tror att det finns länder som inte fuskar? Det finns ju många medverkande länder som styrs med järnhand, där folk inte ens får tänka vad de vill, skulle de inte censureras av makten även när det gäller röstningen här? 

Nu kommer folk säga "äh men vad gör det, det är bara en tävling". Men i vilken annan tävling skulle man tycka att en såhär omfattande korruption skulle vara okej? Det enda jag kan komma på som är på samma nivå är brottning. Där är reglerna också difusa och det sitter en jury och bedriver svågerpolitik, men brottning blev ju också utkastade från de olympiska spelen på grund av den anledningen. Kanske är dags att göra samma sak med Eurovision song contest? Tvinga dem att göra tävlingen till folkets tävling igen eller släng skiten på tippen. En jury är BARA okej om den är framröstad som landets representanter. Det här är pinsamt och jag skäms åt alla er som bara sitter och gläds åt spektaklet utan att tänka överhuvudettaget :) Visa att ni är tänkande människor och protestera om ni bryr er om tävlingen. 

Loreen, som med fler poäng än någon annan haft genom tiderna, vann tävlingen inför hundra miljoner tv-tittare, fick exempelvis ställa in sin konsert i Lidköping för att hon bara hade lyckats sälja tvåhundra biljetter. Vet ni hur lite människor det är? Det är sju genomsnittliga gymnasieklasser. Det säger en del om den kändisnivå som Eurovision Song Contest är på. Den bästa av de bästa kunde inte kunna fylla en skolcafeteria i en mellansvensk stad. Det får mig bara att komma till en enda slutsats, som alltid varit ganska självklar: man kan inte tävla i musik. Fatta det :)

v

Vad ska det här vara bra för? ;)

Bilen förändrar mig till en väldigt glupsk och väldigt lat man :)

Det är konstigt, i vanliga fall är jag en sund kille. Jag äter bara godis vid särskilda tillfällen, tycker inte särskilt bra om läsk, jag undviker egentligen all snabbmat, har en välfungerande lägenhet som jag håller i gott skick och slänger till och med fram lite doftljus då och då för att allt ska vara sådär fräscht och snyggt och jag vägrar ha någonting som smular i varken soffan eller sängen :). Men när jag sätter mig i en bil för att åka långt ensam, då förändras allt. Jag blir världens gris! Köper på mig kilovis med snacks, godis, kakor, energidrycker, litervis med juice, och stannar utöver det på varannan vägkrog jag ser för att köpa burgare och sånt :) Sen sitter jag och gottar mig och spelar galet hög musik och sjunger så att kaksmulorna flyger! Jag gissar att det är för att jag blir uttråkad annars :) Det är tur att jag inte äger någon bil så att jag inte får det här beteendet oftare! :) Nu tillbaka till det sunda livet, som börjar med den obligatoriska vegetariska måndagen imorgon :) Mums!

Här är hela familjen idag inträngda i hissen till brorsans nya lägenhet :)

Infall

Underbara helg! Idag vaknade jag med en lycklig känsla i magen, det måste bero på den här plötsliga comebacken av solen! Förkylningen försvann lika snabbt som den kom och luften är full av uppfriskande vitaminer :) Igår var det nästan så att jag ville kyssa varenda liten sten som låg ute och gottade sig i solen, fånga & krama varenda liten hare som skuttade omkring på gården, omfamna allt och alla!  Och stereon har fått sig en riktig makeover, den spelar bara glada, spralliga låtar, och jag sprallar med dom! Pricken på i-et var personalfesten igår, jag har verkligen världens goaste arbetskamrater, och på nåt underligt sätt lyckas de alltid plocka fram det allra bästa efter ett par bärs :). Och idag vaknade jag pigg och glad trots bara några timmars sömn, inte ens en aning bakfull, tog en riktig bauta-frulle med allt från en maffig ägg och bacon-tallrik till skånemejeriers bästa ekologiska yoghurt, och så gårdagens tidning på det - allt till tonerna av Nina Simones hurtigaste alster :) Jag är på ett sånt kanonhumör idag att jag avslutar med en liten dikt av Ferlin!

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv. 
Då slår det mig plötsligt att taket,
- mitt tak - är en annans golv.

Sick times

Förra veckan minns jag att jag "skröt" lite på jobbet om att jag så sällan blir sjuk, att jag lätt kunde räkna mina sjukdagar de senaste fem åren på ena handen. Dagen därpå fick jag höra på en hälsokontroll att jag både hade en misstänkt nervskada och en inflammation och sen, i helgen, exploderade den lilla förkylningen jag haft så att alla vettiga kroppsfunktioner bara la av. När jag vaknade febrig på måndagsmorgonen visste jag knappt var jag var, men skam den som ger sig tänkte jag och tog på mig mina långkalsonger och gick mot bussen. När jag hade kommit ut ur huset upptäckte jag dock att jag hade lyckats glömma att ta på mig mina vanliga byxor utanpå, så jag fick vända uppåt igen. Det var ungefär då jag insåg att jag faktiskt började bli sjuk, och efter att ha hostat sönder lungorna några timmar gick jag hem tidigt från jobbet den dagen och därifrån bara eskalerade det. Nu när jag i princip sovit 48 timmar i sträck är dock hjärnan inte riktigt villig att koppla av när jag verkligen skulle behöva sova inför jobbet imorgon :) Men det jämnar väl ut sig :) Så jag passar på att blogga lite, jag veeet att jag är lite dålig på att hålla bloggen vid liv emellanåt. Nu ska jag väl försöka sova lite i alla fall.

Förresten! Cirkus Scott kommer till Kalmar. Det säger jag inte för att göra reklam för det, utan tvärtom för att jag är besviken på att det år 2013 fortfarande går att betala för att se plågade djur åka runt från stad till stad i trånga lastbilar. I England har man nyligen, trots att premiärminister Cameron av okänd anledning i åratal försökt sätta stopp för det, fått igenom en lag mot att ha med exotiska djur på cirkusar, någonting Sverige också borde ha lagstadgat för länge sedan. Så jag hoppas i alla fall att ni inte går och uppmuntrar den här brutaliteten, det finns bättre saker att göra en fredagskväll än att se en nedbruten el-chockad elefant trumpeta på kommando. Det pinsamma är att Cirkus Scott är den cirkus som faktiskt har tillräckligt med kvalité för att kunna göra en minst lika bra show utan att plåga djur - de har med djuren bara för att de tror att folk betalar mer om det finns några djungeldjur med i programmet. Alla som går och ser spektaklet bidrar därmed till att uppmuntra till fortsatt djurplågeri. Enjoy!

Elefanter och andra vilda djur cyklar inte på cyklar frivilligt, inte heller balanserar de på rullande föremål,  står på huvudet eller hoppar genom brinnande ringar för att de tycker det är roligt. De gör det för att de är livrädda för vad som händer om de inte gör det.

Nya sneakers

För ett par år sen köpte jag nya joggingskor för ett par tusen kronor. De var så väldigt sköna att jag började använda dem dagligen och nu har de varit inne på sista refrängen ett tag; sulan har varit slapp, färgen är borta, en bit av hälpartiet har nästan lossnat helt vilket framkallat ett klippetiklopp-ljud närhelst jag använt dom. Jag har funderat på att ta dem till en skomakare men det har inte blivit av, man köper väl nya skor till våren ändå, har jag tänkt.

Men sen hände något igår. Jag tror inte mycket på varken magi eller mirakel, men kanske ändå... När jag kom till jobbet igår så reagerade jag plötsligt på att det inte längre lät som en hel stepp-orkester när jag gick. Jag granskade skorna flyktigt och mycket riktigt - de var hela! Du skulle sett hur chockad jag bleb! Färgen syns igen, strukturen är intakt, inga lösa delar, helt perfekt skick. Även om jag tror att Gud är god, så tycker jag nog att den enda logiska förklaringen är att jag någongång, någonstans, har förväxlat skor med någon. Jag frågade Viktor, som har stenkoll på TeamSportias sortiment och den skon har inte sålts på flera år, så vad är oddsen att jag hittar nån med samma sko i samma färg och storlek? Aldrig sett den skon på någon annan ens.

Förra vintern råkade jag få med mig en identisk jacka hem från pubben. En jacka som jag köpt långt härifrån i en ovanlig färg, aldrig sett en sån igen varken före eller efter. Tänk om det är samma snubbe! Som går omkring i mina kläder och skor nånstans? Det sägs ju att alla har en dubbelgångare nånstans... men det här är ju löjligt!

(Obs! Om någon vet någon som vill byta tillbaka med mig, säg till! Jag vet nämligen inte ens vart jag ska börja leta... Kan inte minnas att jag tagit av mig skorna offentligt ens!) :)

Den som väntar på nåt gott

Hungrig som en varg kom jag hem ifrån jobbet igår. Jag hade bara trekvart på mig att fixa något att äta, så jag satte igång direkt med en smaskig pastasås med bacon, färsk svamp, lök, mozzarella, grädde och lite kryddor... Jag gör den emellanåt, så jag behöver liksom inte ens smaka för att veta hur perfekt den är. Men när jag stod och väntade på vattnet till pastan skulle koka upp insåg jag att jag inte skulle hinna bli klar och avbröt. "Jag är ju hemma igen om en timme, jag kan äta då", tänkte jag.

Under matchen, som vi var monstruöst dåliga i och förlorade, fick jag en riktig smäll, en klumpig motståndare viftade trött med sina köttiga armar i en duell och träffade med armbågen rätt på adamsäpplet, det kändes som att hela halsen gick ur led så jag gick av planen en minut innan jag kunde fortsätta. Efter matchen berättade de andra i laget mardrömsscenarion om att man kunde dö av ett svullet adamsäpple, det var inte det jag ville höra men det var av omtanke så jag tog in varje ord, blev lite nervös faktiskt, men jag avskyr att gå till doktor.

När jag kom hem kändes det okej, jag kokade upp pastavatten igen och det vattnades så mycket i munnen att jag hade behövt dregelskydd på matchstället. Äntligen skulle jag få äta! Trodde jag. Men det tar typ en kvart att koka upp vatten och under tiden var jag korkad nog att kolla upp halsskador på Flashbacks forum. Där skriver ju typ bara idioter, så det var ju inte så snart. Historia efter historia om folk som inte gått till läkare och vaknat av att de kvävdes av sina inre skador... Jag blev pissnervös, men ville fortfarande inte gå till sjukhuset, för jag kände mig ju helt okej! Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att de skulle lugna mig och säga att jag inte alls kommer kvävas i sömnen. Men tvärtom, tanten i telefonen blev mer hispig än någon, hon gallskrek att jag måste skynda mig till akuten! När hon började snacka ambulans och grejer satte jag dock mer foten, "nu får du lugna ner dig!" typ. Men jag gick med på att åka till akuten, det borde ju gå fort, så jag ringde farsan och bad att få låna bilen. Pappa insisterade på att köra mig dit och snart satt jag där med några sjuksköterskor som planenligt konstaterade att det inte var någon fara. "Men", tillade dem precis när jag skulle gå, "vi tycker nog ändå att du ska få dubbelkolla med en läkare". Så vi satt ner och väntade, och väntade och väntade. Efter midnatt fick jag träffa en läkare som tryckte in den vidrigaste bedövningssalva i näsan på mig, och precis när jag hade kommit över den chocken, tryckte hon ner en kamera på en slang in genom ena näsborren och grävde ner den till stämbanden. Det är en bra bit ner dit!!! Sen sa hon iallafall att det såg bra ut och att jag fick gå hem. Och jag var så hungrig att jag hade kunnat äta upp mina skinnvantar, jag såg framför mig hur underbart det skulle bli att komma hem och sätta tänderna i maten jag tänkt på konstant i fem timmar. Men precis när jag skulle gå säger läkaren det jag minst av allt i hela världen någonsin velat höra. Att jag inte skulle äta på ett par timmar!

När jag kom hem stirrade jag sorgset på pastasåsen en stund... Sen sket jag högaktningsfullt i vad läkaren hade sagt och svepte ett kilo pasta så fort att halsmandlarna nästan följde med ner i magen. Nu är jag så jäkla nöjd, magen är framförallt så jäkla nöjd! Godaste måltiden nånsin!! :)

Julens mirakel

Det här julmiraklet utspelade sig dagen före julafton. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid till busshållsplatsen, tog med min stora matlåda och gick ner tio minuter innan bussen skulle komma, för den hånade mig igår och åkte framför mina ögon. Men jag väntade och väntade och i kylan blev jag helt galet pissenödig, och bussen skymtades ju ändå inte till så jag ställde lunchlådan på bänken och gick till buskaget bakom kuren. Då ser jag ljuset av bussen på hundra meters avstånd, precis när jag fått upp en perfekt stråle. Jag svor rakt ut när jag blev tvungen att antingen kämpa för att nypa av eller vänta två timmar på nästa buss. Men äh, jag är tidsoptimist så jag inbillade mig att jag skulle kunna manuellt öka trycket istället och på så sätt hinna kissa färdigt och sedan springa fram till bussen, jag tog i så hela systemet pulserade av överbelastning, och ja, ja, JAAA, jag skulle verkligen hinna! Jag gylfade upp, pulsade och drumlade runt i snön och fick ögonkontakt med busschauffören precis i tid för honom att stanna. Tro mig när jag säger att jag var sjukt nöjd när jag satt mig på en plats på bussens högersida. I ögonvrån skymtade jag något rött och vackert i busskuren där jag hade stått och tänkte att det var fint att de juldekorerat den. Ja det var så jag tänkte sekunderna före jag kollade ordentligt och såg att det var min röda lunchlåda med köttfärslimpa och brunsås, som blivit kvar där i kalabaliken. I samma sekund började bussen rulla - och jag kan ärligt säga att jag har aldrig varit så sugen på köttfärslimpa som jag var just där och då... 

Men så fick historien ändå ett lyckligt slut. Klockan två på eftermiddagen stod jag och jobbade som bäst, fortfarande lite bitter för matlådan, men jag hoppades att kanske nån stackars hungrig luffare hittat den och blivit glad åtminstone, (fast han hade väl förmodligen ingen microvågsugn ändå och då hade inte maten kommit till sin fulla rätt). Då plötsligt kommer en gammal bekant in på jobbet, Stefan Söderstig, och med sig har han... min matlåda! När jag bodde hos mina föräldrar, när jag var liten, bodde han ovanför oss, han är några år äldre och var i alla fall som jag minns det väldigt busig, haha, och jag har i princip inte sett honom på femton år, inte mer än att vi hälsat om vi setts på stan kanske. Men nu kom han i alla fall in på mitt jobb, långt ifrån busskuren där matlådan blivit liggande. Han önskade god jul, log brett och försvann lika snabbt, och kvar stod jag och fattade inte att det som hände verkligen hände, det var för orealistiskt! Det var för sjukt! Och bakgrundshistorien var helt enkelt att han hade sett mig beklaga mig på facebook över min situation och senare åkt förbi matlådan och tagit omvägen förbi Lindsdal för att lämna den till mig. Vilken julehjälte! 

Fel bil, lilla tant

En tant på min gata stod och skrapade på en bil. Det hade snöat riktigt ordentligt, jag tror dessutom inte att hon använt bilen på ett bra tag, så hennes bil var i princip en tre meter avlång snöboll. Jag tänkte gå fram till henne och säga "Titanic ringde, de ville ha sitt isberg tillbaka" men jag tyckte synd om henne. Tyvärr hade jag brått att göra ett ärende till verkstaden så jag kunde inte vara till någon hjälp. När jag kom tillbaka fyrtiofem minuter senare hade hon precis fått bort snön från huven och skrapat rutorna, jag hjälpte henne borsta bort det som låg på taket. Först när hon ska till att låsa upp sin röda Volvo 740 upptäcker hon att det är någon annans bil hon skrapat fram ur snömassorna! Jag försökte först hålla mig från att skratta mig våt av tårar, men med en blick gav hon mig sin tillåtelse och jag vek mig av skratt, hon började också fnittra lite genant. Vi hjälptes åt att speja efter den bil som egentligen var hennes och den stod mycket riktigt två bilar bak, precis lika insnöad. "Nä då får det va" sa hon och vände på klacken, trots att jag erbjöd henne min assistans. När jag timmen senare gick till busshållsplatsen för att vänta in den alltid lika försenade stadsbussen till jobbet, stod hon där iklädd grotesk trettiotals-päls. "Hoppas bussen är varm" sa hon och log så brett att läppen sprack i vinterkylan. Och det var den :).

Fågelbajs på mitt fönster

Det är så typiskt; jag har inte sett en fågel på flera veckor, trodde alla hade emigrerat, och när jag idag för ovanlighetens skull ser en fågel - så bajsar den på mitt balkongfönster! Vad är oddsen? :)
Nu hoppas jag att det blir plusgrader så att det kan börja regna på allvar, för jag är inte pepp på att skrubba bort fryst fågelskit på min lediga dag -_-

Kan en vettig människa göra vidriga saker och sen bli vettig igen?

Det här med brott och straff är fascinerande. Ska verkligen allting kunna förlåtas och sonas?

I Aftonbladet idag står det om styvpappan som torterade ihjäl tioåriga Bobby i Nässjö tillsammans med sin sambo. De hade torterat hennes son med elchockar, misshandlat honom och tvingat honom sova ute mitt i vintern. När han till slut dog sänkte de honom invirad i tunga kedjor i en småländsk insjö. Nu, sex år senare, är båda föräldrarna friskrivna från fängelse, och får skyddade identiteter. I de flesta länder hade de fått ruttna i fängelse, men i Sverige får de standardiserad förkortning av fängelsetid, villkorlig frigivning med statligt beskydd, och möjligheten att skaffa fler barn (vilket äcklar mig mest av allt). Styvfadern hade tidigare blivit fälld och dömd för "våldtäkt med sadistiska inslag", ett brott han hade "sonat" genom att sitta av sin tid i fängelset för. Men med facit i hand, efter att han sedan sadistiskt mördat ett litet barn, är det verkligen så jävla bra att man bara sitter av sin tid och sen har tillgång till samhället igen? Om man vet att en person är dum i hela huvudet, som man så uppenbart är om man mördar ett barn eller våldtar en annan människa, hur fan kan den människan få tillbaka sina privilegier och gå bland dig och mig som en fri man? Är det någon som tror att han kom ut ur fängelset som en sund, vettig man efter sex år? Han dömdes förresten inte ens för mord, det var väl "vållande till annans död" och "grov misshandel" och sen nåt för mened sedan han och hans fru ljugit om att Bobby försvunnit på semester i Göteborg. Vad är det frågan om?!

Ett annat exempel, sex eller sju ungdomar står och jävlas med 61-årige Carl-Erics bundna hund medan han är inne och handlar mat i Göteborg för något år sedan. Carl-Eric minns inte vad som hände sedan, men när han vaknar upp ur sin koma två månader senare med halvt fungerande hjärna, ett öga mindre och alla fysiska problem man kan tänka sig, får han höra att ungdomarna hade sparkat honom fördärvad när han redan var utslagen och sedan dumpat honom i en fontän. I självförsvar, hävdade killarna själva, så jävla korkat att det köpte dock inte domstolen - som ändå bara gav två av ungdomarna något straff överhuvudtaget, och det var bara nåt larvigt vård-straff. Kan de här ungdomarna egentligen vara fina, trevliga killar? Jag undrar på allvar om någon kan tro det, kommentera gärna isåfall, kan normala människor göra så fruktansvärda saker? I Mariannelund bjöds en ung kvinna in till en fest, men där var ingen fest - där var åtta män mellan tjugo och fyrtio som höll fast henne och våldtog henne på alla sätt en människa kan bli våldtagen på. Hon orkade som tur var anmäla, tvärtemot vad de flesta skulle ha gjort, innan hon fick sättas i rullstol och bli inlagd för de såväl psykiska problem traumat fört med sig. Det är ju inte på något sätt en överdrift att säga att hennes liv för alltid är förstört. Nästan alla killarna fick "relativt" långa straff, de får väl sitta i fängelse motsvarande en gymnasietid i snitt när man dragit av den standardiserade fängelsetidsförkortningen, och utvisning i tjugofem år. Men jämför man afganistansk standard med svensk fängelsestandard, det vetefan om de inte tycker att det är lite värt det? Hur någon alls kunde bli frikänd från det här hemska brottet övergår förresten mitt förstånd.

I veckan var sångaren Chris Brown i Stockholm och uppträdde i Globen framför 8700 människor. Brown är väl egentligen mest känd för att han spöade upp sin flickvän, sångerskan Rihanna, om jag fattat det rätt. I domen mot honom stod det att han vid ett tillfälle i hans bil hade blivit arg då hon konfronterat honom med hans otrohet, och då dunkat hennes ansikte i fönstret, upprepade gånger slagit henne i ansiktet och fortsatt slå henne blodig medan han körde bilen och hotat med att döda henne när de kom hem. Chris Brown satt av sitt straff, det blev säkert inte så länge eftersom hans checkhäfte förmodligen är viktigare för honom än hans kvinnosyn. I mitt tycke så kan man inte ha en sund kvinnosyn "utom en gång då han slog en kvinna blodig". Det går ju inte ihop, eller? Om någon av er åttatusensjuhundra människor som betalade tusen kronor för att uppmuntra den här killen vill kommentera det så är det helt okej, för jag undrar verkligen. Särskilt nyfiken är jag på de tjejer som var på konserten och hörde kvinnomisshandlaren sjunga extremt degraderande texter om tjejer, nu får ni inte ta illa upp, men har ni ingen hjärna? Det är som att en judisk studentförening skulle gå och lyssna på ett nazistband "för att de gillar rytmen". Kan inte folk börja ta lite eget ansvar? Tänka själva? Sätta ner foten någongång ibland och stå för någonting?

Rekord i att missa bussen

Idag jobbade jag ett tolvtimmarspass på jobbet men det är egentligen inget som ursäktar att jag lyckats klanta mig såhär. Jag missade bussen hem vid 20:06 för att jag inte hunnit färdigt med helgens beställningar på jobbet. Jag missade andra bussen hem vid 20:38 för att jag kom på i sista sekunden att jag ville köpa hem lite frukt, sprang ut till busshållsplatsen efter att ha köpt ett par ananaser, bara för att se bussen köra ifrån mig med tio meters marginal. Jag missade bussen 21:08 för att jag satt inne på fikarummet och stirrade på fel tidtabell. Kollade på tidtabellen TILL jobbet istället för FRÅN jobbet, och när jag kom ut hade bussen precis åkt. Vid det laget hade jag redan hunnit köpa en biljett... till jobbet alltså. Nu går 21:38-bussen om tre minuter. Kanske bäst jag går ut och kollar så den inte sticker från mig igen. Erkänn att jag är ganska duktig!

Apelsinen är min, och ingen annans

- Apelsinen du har där... är den till mig? säger busschauffören.
Grejen är att jag hade stått och väntat på bussen i typ en kvart, den skulle kommit :38 men den kom :50. Åker buss till jobbet nu sedan bilen är skrot, och den här morgonen var jag särskilt inte sugen på länstrafikens vanliga strul. Med en apelsin och dagens tidning i handen klev jag ombord och visade min biljett. Chauffören såg minst sagt bitter it, en äldre man av sydländskt ursprung med solglasögon. Istället för att kolla på min SMS-biljett pekade han med hela handen på min stora spanska apelsin. Jag fattade ingenting, sen plötsligt säger han bara, "Den där apelsinen du håller i, är den till mig?". Han ser gravallvarlig ut och jag är inte på humör för nåt jävla larv med en försenad busschaffis. Trodde jag i alla fall, det visade sig vara fel! Jag började typ gapskratta och han började gapskratta och så började jag skratta ännu mer för att hans skratt var så utflippat. Snacka om att börja skratta åt vad som helst, hela bussen bara stirrade på mig. Haha, så tack KLT, jag behövde ett gott skratt idag! :)

Hur svårt ska det vara att äta upp det man köper? Det är dags att vi skärper till oss!

Igår kväll såg jag den nya dokumentärfilmen om Bob Marley. Riktigt bra dokumentär, så senare på kvällen satt jag och lyssnade igenom några skivor med honom som jag hade. Och eftersom min simultankapacitet är så oerhört bra läste jag också en nyinköpt bok om konsumtionssamhället. Bland annat om den överkonsumtions som råder, att bara vi i Sverige slänger mat för 25,000,000,000 kronor varje år. Tjugofem miljarder kronor! Ett hundra miljoner ton (100,000,000,000 kg) mat som går till spillo och slängs. En ny rapport hade fastslagit att det allra mesta av den här otroliga mängden bortkastade matvaror kommer från våra svenska hushåll. Samtidigt sjunger Bob Marley i en av sina bästa sånger om situationen som råder i fattigdomens Jamaica; "A pot a-yook, but d' yood* no 'nough". Ni som kan skol-engelska vet förmodligen ändå inte vad det betyder, men det betyder ungefär att "grytan står på spisen men det är inte tillräckligt med mat i den" och det är nog till och med en grov underdrift. Nu skrev han visserligen det för närmare fyrtio år sedan, men man ska vara bra dum och ignorant om man tror att klyftan mellan överklass och underklass har blivit mindre sedan dess. 

Därför har jag nu tagit beslutet att starta ett litet hushållsprojekt hemma hos mig. Jag ska försöka att äta upp exakt all mat som finns hemma hos mig innan jag köper ny. Jag ska nollställa mitt lagersaldo i frysen, kylen och åtminstone till större delen skafferiet. Klart att jag kommer bli tvungen att köpa något enstaka kompletterande för att få det att gå ihop på ett drägligt sätt, men aldrig mer än jag mätt ut att jag behöver använda i ett specifikt syfte. Och klart att jag inte kan äta upp varenda grej i skafferiet, där finns ju saker man aldrig använder, som ett kilo gelésocker och en stor påse med kanelstänger. När sedan uppdraget är utfört och mina matförvaringsutrymmen gapar tomma, ska jag börja planera mina inköp bättre, inte handla saker "bara för att det är billigt", och ha som utgångspunkt att köpa produkter som gynnar miljön i så stor utsträckning som det bara är möjligt. 

Varje dag dör 100,000 människor av svält. Av dem är fyra miljoner barn, som inte hunnit fylla fyra, som dör av undernäring varje år. Ett hundra miljarder kilo mat skulle kunna mätta hela Afrika under ett par månader minst. Det slänger vi. 

Vart femte sekund dör ett barn av svält.

Björnkram

Vaknade av att min morgonpigga hund ville både pussas och kramas.
När vi gick ut i regnet hittade han en vän han också ville krama!
Nu tycker han sig dock ha gosat färdigt för idag och ligger och vilar i hallen :)

Dagen då TV-licensen hann ikapp mig

Idag ringde Radiotjänst till mig och frågade vem de skulle fakturera min TV-licens till? Jag svor en stund tyst och förbannade mig själv för att jag hade svarat på ett "dolt nummer" på en lördag, det brukar jag aldrig göra nämligen, samtidigt som jag försökte komma på en bra halvsanning om att jag inte alls har någon sådan apparat hemma. Tydligen så hade hon fått veta genom Elgiganten att jag nyligen köpt en TV. Och tydligen är det lagstadgat att det får gå till så, vilket gjorde att jag övervägde att gå i taket där en liten stund. Men det gjorde jag inte... även om jag skickade ett argt offentligt mail till Elgiganten för att de inte informerat om detta eländiga avtal :)

Men okej, jag har aldrig betalat svensk TV-licens, så det var väl ganska väntat att radiotjänst skulle komma och sätta en snigel på mitt öga förr eller senare. Men jag tycker det känns en smula förlegat. Avgiften är på ett par tusen kronor om året och det lilla jag kollar på SVT gör knappast att jag känner att jag får vad jag nu ska betala för. Det är väl i så fall samhällsprogram, nyheter och de stora sport-evenemangen som gör att det är värt det, det kostar ju tydligen en miljard för en stor fotbollsturnering och ännu mer för ett olympiskt spel, det kan jag tänka mig att betala lite för... men över två tusen kronor om året? För de pengarna skulle jag ju kunna få tjugofem betalkanaler istället. Så det är inte utan en viss ambivalens som jag nu inväntar den första inbetalningschecken. Ska aldrig mer svara när ett hemligt nummer ringer :)

Frisk, skinande päls

Prima puppy

Jag och Tobbe är ungefär lika kassa på att komma ihåg att ta med schampo till simhallen. Eller snarare, Tobbe är klart sämre på att komma ihåg att ta med det, och jag är klart sämre på att komma ihåg att ta tillbaka den med mig hem. Detta resulterar i att jag köper oresonligt många nya schampoflaskor, det är nu min största månatliga utgift. Hehe, nej det var inte helt sant... i alla fall, så är jag nu i en lucka mellan att jag senast glömde mitt schampo i simhallen och mitt nästa schampo-inköp, och igår när jag skulle duscha efter jobbet så var det total torka hemma, fanns inte en droppe schampo att klämma ut någonstans... men när jag desperat rotade igenom badrumsskåpet, hittade jag någonting jag faktiskt skulle kunna använda... Nalles gamla valpschampo. Först tänkte jag att nää, det kan jag ju inte göra? Det är ju för hundar... Men hur illa kan det vara? Nalle blir ju skitfin i pälsen av det. Så trots att det stod klart och tydligt "Sollte nicht auf menschlichem Haar verwendet werden" på baksidan beslutade jag mig för att ta pyttelite till mitt hår. Och visst fan blänker det nu, så skinande päls har jag nog aldrig haft. Eh, jag menar hår.

Hundar slaktas där, grisar slaktas här. Vad är skillnaden?

Här kommer en liten utskällning till alla er som gråter er fördärvade när ni ser på nyheterna att hundar slaktas i Asien, men sitter och proppar i er moralvidrig mat från McDonalds för glatta livet på daglig basis. 

Varför bli ni mer upprörda över det, än när grisar och kor slaktas - än mer systematiskt - i resten av världen? Är det för att ni tycker att hundar är mer värda än nötkreatur? För att ni kan relatera till dem? Men i stora delar av världen är det tvärtom. Hundar har inte den husdjurs-status i U-världen som de har här. Jag har sett vilda hundar leva längs vägarna i såna länder; folk sparkar på dem och kastar stenar på dem som om de vore den värsta ohyra. Men visar man en bild i Indien från ett slakteri i Sverige, då reagerar dem likadant som ni reagerar på slakten av hundar. Vad är det som säger att vi har rätt och dom har fel? Vad sägs om att det kanske är dubbelmoral!?

Den amerikanska komikern Denis Leary skojade om att man bara äter de fula djuren. Att man skulle ställa upp alla djur på ett led och bedöma deras öde baserat på hur de ser ut. De söta djuren kommer naturligtvis undan för att de är söta och underhållande, medan han skickar in en ko till slakt med motiveringen "du är inget liv, du är en basebollhandske". Det är ju inte så himla långt från sanningen. 

I forskarnas lista över vilka de tio intelligentaste djurarterna är finns inte hundar eller katter med. Däremot finns flera av de djur som vi äter dagligen, bland annat kor och grisar, med på den listan. De är visserligen av praktiska skäl inte särskilt bra husdjursmaterial, och inte lika vackra som exempelvis min Nalle Puhbjörn, men å andra sidan uppfattar de mycket mer av vad som händer under deras liv. Deras lidande blir större! Bara för att vi inte har någon relation till dem, betyder det att de har mindre rätt att leva? 

I Sverige är det tillåtet med minkfarmar. Det är en industri som inte har någonting alls med mat eller några som helst grundläggande behov att göra. Det klagas visserligen en del på det emellanåt, när någon aktivist kommit över någon filmsekvens och spritt den på nätet och orsakat viss kalabalik. Men den där diskussionen brukar dö ut ganska snabbt, för folk orkar bara gnälla en kort tid - tillräckligt länge för att de ska känna att deras samvete är renat, men inte tillräckligt länge för att någonting ska göras åt saken.

Köttindustrin är så egocentrisk och så våldsam, och alla vet om det. Den blir mer aggressiv för varje dag som går, och majoriteten av oss stöttar den genom att köpa och äta dess produkter. Så vi vill inte kritisera den, eller hur? Men en minimal, illegal köttindustri i en annan kultur på andra sidan jorden kan göra oss så sjukt arga att vi skriver protestlistor och debatterar om det på facebook. Ja, i alla fall under en kortare tid efter att inslaget har sänts på teve. Tillräckligt länge för att vi ska få gott samvete, huh?

VARFÖR SKULLE DETTA VARA BÄTTRE?

Bananflugornas död

Jag upptäckte idag att bananflugor ockuperat köket. De hade slagit läger i resterna av en ananas som jag skar upp i söndags. Jag drog mitt vapen - en sprayflaska rengöringsmedel - men de kapitulerade inte, utan bildade en aggressiv svärm runt mig medan jag degraderade deras bosättning till sopsäcken. Nu är de stackarna vilsna och ledsna, irrar planlöst runt i köket och väntar på att få dö. Det är nästan så att jag får lite dåligt samvete.

(Men sen såg jag den här uppförstoringen
av en bananfluga på internet och då tänkte
jag bara, dö din fula jävla flugfan, dö).

Ta Paralympics på allvar istället

Paralympics är ett av världens största idrottsevenemang sett till antalet deltagare, och det är helt fantastiskt hur vissa idrottare kan vara så duktiga trots sina handikapp. Jag såg det brasilianska landslaget i blind-fotboll nyss, jag tappade hakan över hur de här blinda killarna kunde dribbla och göra mål – och försvara sig med bara hjälp av sin hörsel. I varenda sport finns det extremt duktiga män och kvinnor som gör otroliga saker med de resurser de har. Jag twittrade att "paralympics-athleterna kämpar dubbelt så hårt men får hälften av erkännandet", och det är tyvärr till och med en överdrift. I själva verket är Paralympics en väldigt intern tävling; en uppvisning. Åtminstone kan jag inte tolka det på något annat sätt när det handlar mer om ryggdunkningar än om resultat. Det är total tabu mot att kritisera en handikappad idrottsutövare – inte för att de tävlande inte vill ha press på sig, utan för att media är livrädda att säga stötande saker. Men tyvärr, när ingen press finns i förväg och inga tuffa krav ställs under tiden och ingen kritik finns efteråt, blir det lika lite roligt att vinna som det blir tråkigt att förlora. Därför är Paralympics ur ett svenskt medialt perspektiv mer en uppvisning och ett forum för att samla sympatier. Det är ju väldigt ironiskt, eftersom det absolut sista de som kämpat så otroligt hårt för att komma till Paralympics vill, är att bagatelliseras som utställningsobjekt. De vill inte ha sympatier, de vill inte bara visa upp sig - de åker ju och tävlar för att de vill vinna! Men det säger sig självt att om man får en klapp på huvudet oavsett man vinner eller kommer sist, så känns den där klappen bara jäkligt oinspirerande, eller hur? 

Ett annat inslag i Paralympics som tyder på att det mest är en uppvisning, är de många jokrarna som får delta, och de ojämna handikappen som tävlar mot varandra. Det var nyss ett inslag på sporten om en simmare som bara hade höger arm och höger ben att simma med. Han hade tagit sina första simlektioner så sent som i våras och bara gjort två tävlingar innan. Han hade anmält sig till sommarens evenemang redan innan han hade tagit sin första lektion. Naturligtvis hade han inte en chans mot övriga simmare som hade två armar och två ben, han kom i mål när de andra redan hade torkat och suttit i bastun en kvart. Sportkommentatorerna påpekade bara hur inspirerande han var, om och om igen. Och visst... jag kan inte säga att jag inte är imponerad av en kille som pallar kämpa så hårt. Men vill man att det ska vara en sportsligt intressant tävling måste man också respektera tävlingen genom att ställa prestationskrav. Man måste ha ett regelverk som gör tävlingarna rättvisa och kvalificeringsnivåer som gör att tävlingarna blir intressant. Tar man in en kille för att man tycker synd om honom är inte bara att vara respektlös mot alla som förtjänat den platsen på startlinjen mer, det är att reducera hela handikappidrotten till ett menlöst spektakel.

Sprätta läpp

Jag var inne på vårdcentralen för några veckor sedan för att se över några stygn jag hade haft i min läpp  sedan London, de hade sagt att stygnen skulle försvinna av sig självt. Jag var skeptisk, så jag gick in på vårdcentralen i stan för en koll. Där fick britterna medhåll och jag gick hem i tron om att allt var i sin ordning. Tiden gick men stygnen försvann inte, det stack ut lite trådar här och där medan huden i övrigt hade återhämtat sig och läkt ihop. Jag började ana oråd och gick tillbaka till vårdcentralen, "är det verkligen meningen att jag ska se ut som Frankensteins monster?". Där fick jag mina farhågor bekräftade av en annan läkare: "de här stygnen försvinner inte alls av sig självt", sa han, "vad är det för jävla påhitt?". Jag kan inte ens börja att beskriva smärtan när någon försöker få ut tre stora trådar ur en redan läkt läpp. Hud sprättades, köttslamsor flög som spottloskor åt höger och vänster, extra personal kallades in och ett flertal pincetter nöttes ut och fick slängas under ingreppets gång, det var riktigt kaos. Till slut bedömde läkaren att han äntligen fått ut alla trådar, så jag kunde äntligen andas ut - min sargade läpp och jag fick gå hem. So far so good! Men en vecka senare, hemma under badrumslampan, såg jag ett stygn som satt kvar långt långt in, som de missat att ta bort... nu återstår alltså frågan; ska jag gå dit och sprätta upp den igen, eller ska jag bara låta det va? :) Det lutar åt att låta det vara, det måste jag säga! Tröstade mig med en ny mio-soffa istället. Nice!

Nya Sverige: Skyldig tills motsatsen är bevisad

Hela det svenska rättssystemet står och faller ikväll! Förtroendet för de svenska domstolarna, åklagarna, försvararna och polismyndigheterna når en ny botten, TV4 rapporterade nyss om en SIFO-undersökning där nästan hälften tillfrågade tappat förtroende för såväl polis som domstolar. För i SVT debatt sitter högsta domstolens, i det här fallet högst jäviga, före detta justitiekansler Göran Lambertz och försvarar sig själv genom att säga att de friande domarna på Sture Bergvall är felaktiga. När hela Sverige gör uppror över den rättsskandal där Bergvall, tidigare Thomas Quick, dömdes trots total avsaknad av teknisk bevisning - då sitter Sveriges mest omtalade, numera också mest ökände, företrädare för den högsta domstolen, som en liten barnunge och säger att Sture visst är skyldig - trots att han nu blivit helt friad. Det här är en allvarlig rubbning av hela det svenska domstolsväsendet; ska man börja döma folk på indicier; likvärdigt illa med att som Lambertz; hävda att en man är skyldig trots att han friats som oskyldig. Hur skulle livet se ut för alla åtalade människor, om de automatiskt får stämpeln som skyldiga oavsett rättegångarnas utfall? Vad tjänar det till att ens ha domstolar om man tillåts förtala någon som skyldig även om domen är till den åtalades fördel? Och hur kunde Bergvalls försvarare Claes Borgström överhuvudettaget misslyckas med att få honom frikänd från första början, vems intressen försvarade han egentligen? Sin klient, eller sin bästa vän –Göran Lambertz? Det ser fan inte bra ut någonstans.

Frågan gäller inte längre huruvida Sture Bergvall faktiskt har mördat de människor han suttit inne för – även om Göran Lambertz och slingrande åklagaren Christer van der Kwast gärna vill låta påskynda att så är fallet. Nej, det här handlar om att ha ett säkert och rättvist rättsväsende! Vi trodde – fram tills nu – att vi levde i ett samhälle där det ställs de absolut högsta kraven på bevisning, men här är ett bevisat fall där en man har dömts trots att bevisningen fullkomligt saknats - och där det dessutom tycks självklart att de erkännanden som gjorts är en fabrikation, fabricerad av den svenska rättspsykvården i samarbete med åklagarmyndigheten i de uppenbart ledande förhör som till slut ledde till den enda bevisningen i de här åtta domarna. Där nu de mördade barnens egentliga mördare nu sluppit undan rättvisan – bara det är en tragedi i sig. Och i efterspelet har alla inblandade rättshaverister klarat sig undan genom att hålla varandra om ryggen under många år, och helt åsidosatt de demokratiska rättigheter som finns, för sin egen personliga vinning. Det är absolut ingenting annat än den största rättsskandalen i Sveriges historia. Och det är inte utan att man undrar hur många andra domar som dömts på lika tunn bevisning? Något säger mig att domstolarna kommer ha fullt upp med resningsansökningar ett bra tag framöver. 

Edinburgh vs London 1-0

Sådär ja, nu är jag hemma i Kalmar igen. Det blev fyra dagar i Edinburgh och fyra dagar i London. Edinburgh var verkligen en häftig stad! Alldeles lagom stor, en pågående stadsfestival och en otrolig massa trevliga pubar. Jag visste att nu när jag reste själv skulle jag bli tvungen att vara ännu mer social än vad jag är hemma, och jag skulle bli tvungen att förlita mig på mina språkkunskaper - som jag visste att jag hade i mig men aldrig riktigt kunnat bevisa tidigare. Jag vet inte om det var den internationella atmosfären eller den skotska stadsluften, men jag blev precis den person jag hoppades att jag skulle vara; jag snackade med alla människor jag såg och jag övertygade på engelska. Jag lärde känna så mycket människor bara genom att gå ut och sätta mig på en pub. Någon gick förbi, man sa "hey how you're you doing, where ya from?" och helt plötsligt hade man otroliga konversationer och massor av nya vänner från hela världen. Och jag lärde mig väldigt mycket om mig själv på samma gång. Från Edinburgh har jag uteslutande fantastiska minnen. Tyvärr fick jag senare kameran stulen under min vistelse i London - så jag kommer inte dela med mig av några bilder. Och alla ni som känner mig vet hur mycket jag värdesätter fotografier, så ni förstår vad jag grämer mig över det. Mer om London en annan gång. Just nu är det bara otroligt skönt att vara hemma :)

Ryanair

Då sitter jag på flygplatsen - iklädd strumpor, skor, fyra kalsonger, två shorts och långbyxor, ett linne, tre t-shirts, en tröja, en sweatshirt, en sommarjacka och ett bälte. Det är inte för att här är kallt. Det är för att jag reser med snål-Ryan. Mitt handbagage är mitt enda bagage under resan, och det finns strikta regler för hur ett handbagage får se ut. Min väska klarade vikten med råge men föll enligt väskkontrollanten på två centimeter i bredd. Jag hade väntat mig denna snålhet och gjorde vad varje rutinerad backpacker skulle ha gjort; jag tog på mig hälften av kläderna, pressade ihop väskan och gick igenom kontrollen igen. Crille - Ryan 1-0!

Strepsils

Jag har käkat strepsils som halstabletter ett tag. Det gör susen mot den förkylningshosta som jag har känt varit på gång under någon vecka, och jag har ju velat undvika en utblomning av den här förkylningen inför min resa till Storbritannien imorgon. Så det föll sig naturligt att jag köpte typ fyra paket i torsdags, två tolvpack i varje paket. Att de smakar som de bästa karameller gör ju inte saken sämre. Men igår, när jag kom till Göteborg, såg Katja att jag knaprade strepsils för glatta livet, och påpekade vänligt men bestämt att det faktiskt är medicin - och att man bara får äta typ tre om dagen. Jag var snabb att kolla på förpackningen, och så var det visst. Då var det dock sådags, då hade jag nästan gjort slut på mina fyra paket; och 96 strepsils på två dygn är 16 gånger mer än rekommenderad maxdos. Jag vill inte göra någon orolig men jag tror att jag hade varenda tänkbar bieffekt igår kväll, ögonen snurrade, käkarna krampade, mandlarna svullnade, urinproduktionen nådde en ny maxgräns. Det var spännande! Idag mår jag dock kanoners igen, dagen har precis börjat och jag ska ner och köpa lite Streps... nej, just fan.

Forgot your password?

Jag visste att det skulle sluta såhär. Förr eller senare var det tvunget att hända. Att jag skulle glömma bort alla mina lösenord och koder. För några år sedan var det lugnt, då kunde man ha samma, enkla lösenord till alla internetsidor, och jag hade inte så värst många kort att hålla ordning på... Sen spårade tekniken ur, säkerheten skulle ökas och alla inloggningssidor fick sina egna regler kring hur ett lösenord skulle utformas för maximal säkerhet...

Det började lite lätt med att någon mailklient krävde att man skulle ha med en siffra i lösenordet. Det var väl okej, men plötsligt kom det krav på vilka siffror det skulle vara, man fick exempelvis inte ha siffror som var på något sätt kopplade till personnummer eller årtal - och det hade ju jag haft. På sistone har det dock eskalerat fullständigt. Nu ska man på vissa ställen ha minst en stor bokstav, en del ställer krav på att den stora bokstaven inte ska vara första bokstaven, vilket jag såklart hade haft. I förra veckan höll jag på att sätta morgongröten i halsen när en sida helt plötsligt krävde att jag skulle "förbättra" mitt lösenord – genom att inkludera ett skiljetecken. Vilka jävla nötter! Så, för att sammanfatta... de ville att mitt lösenord skulle vara minst åtta tecken och maximalt 12 tecken, minst två tecken skulle vara siffror, siffror som inte hade någon personlig anknytning till mig, samtidigt som två av bokstäverna skulle vara versaler dock inte den första bokstaven och dessutom skulle jag inkludera ett skiljetecken (alltså typ ett utropstecken/kommatecken). Det ironiska är att mitt ursprungslösenord från början var så perfekt att ingen nånsin hade kunnat komma på det! Och vadå, visst, det finns säkert elaka datorprogram och virus som hade kunnat hacka det – men de kan väl isåfall hacka mitt lösenord även om det är några lustiga tecken i det? Är det något som vi har lärt oss är det väl att kriminella alltid är steget före, det är ju därför man inte tar några extrema risker när man surfar.

Jag har säkert 100 sidor jag loggar in på med jämna mellanrum. Ett par banker, ett par mailklienter, en hel drös spelsidor, flashback och ett par dussin andra forum, några torrentsidor, ett par bloggar, massor av sociala medier, skype och några andra kommunikationsverktyg, mängder av e-handelssidor, e-bay och tradera, flygbolag, ticnet och andra eventföretag, youtube, google, varenda hyfsat onlinebutik som finns, tio olika lösenord inom ICA, inlogg på redaktionen, fotosidor, twitter, apples nya iCloud, typ sexhundrafemtiotusen iphone-appar... det känns som att jag har olika varianter av mitt lösenord på ALLA ställen, hur FAN ska jag lyckas logga in när jag bara får tre usla försök?

Det känns ju som att, när internetföretagen som vill få mig att übersäkra mina lösenord, tvingar mig att skriva ner alla lösenord för att hålla reda på dem, motsäger de sig själv så mycket att det måste vara något slags rekord. Då är det ju bara för hackarna att hacka min oskyddade dator så får de alltihopa istället! Det är ungefär lika motsägelsefullt som att amerikanarna är så rädda för att det finns för mycket vapen i samhället att alla köper sig fem vapen var – för att vara säkra.

Kortföretagen är inte mycket bättre förresten. Inte en chans att man någon gång får välja sin egen pinkod, nej, man ska ha olika koder till alla kort. Och när man uppdaterar sitt kort eller något, så får man självklart en helt ny jäkla kod. Fattas bara att de ändrar så att man har tiosiffriga koder eller något. Sanna mina ord, det är inte långt borta.

Another one bites the dust

Jag tog på mig en ny skjorta på jobbet idag. Skjortor ligger alltid väl emballerade med plast, kartongskivor och snören, jag spenderade säkert fem minuter med förberedelser innan jag kunde ta på den. Under dagen så började den nya skjortan störa mig. Jag fick sår runt halsen och nacken, jag funderade på om det var något jag var allergisk mot, eller om den var för liten – eller vad det kunde vara. Till slut rev den mig så mycket att jag fick gå som en gammal nackskadad krigsveteran, och vända mig med hela överkroppen om jag skulle kolla åt ena hållet, det var helt bisarrt. Vid slutet av arbetsdagen tog jag av den – då upptäckte jag att jag hade glömt ta ut en osynlig, men sylvass plastremsa som suttit kvar inunder kragen. Då hade jag redan ett jämnt märke runtom halsen, det såg ut ungefär som att jag hade försökt att hänga mig. Det har jag alltså inte, om det är någon som tror det. Det är bara ett skjortföretag som försökt ta livet av mig.

Gå till ditt rum

Reflekterar lite över hur man bestraffar sina ungar nuförtiden. Utegångsförbud känns tämligen resultatlöst. "Gå till ditt rum!" är förmodligen inte lika avskräckande nu som på den gamla goda tiden; när jag var liten var "ens rum" ett ganska tråkigt ställe, det fanns en säng och ett skrivbord och i bästa fall lite lego. Idag... oh boy! Varenda unge har ett högteknologiskt center i sitt rum. Smarta telefoner, datorer med höghastighetsinternet, tusen onlinespel och all världens underhållning gratis på internet. Platt-TV med trehundra kanaler och i princip tillgång till alla människor hela tiden. Det här är naturligtvis ingen bestraffning. Det är dit varenda unge vill.

Den enda vettiga bestraffningen idag vore att tvinga ungarna att gå ut. Frisk luft, nyttiga aktiviteter och motion är det absolut värsta de kan tänka sig. Tänk så det kan vända på bara ett par år, inte konstigt den nya generationen är fullkomligt hopplös :). Är det någon som vet mer om det här, säg gärna till mig. Jag är uppriktigt väldigt, väldigt nyfiken på hur det funkar idag.

Vaddå kärnhus?

Det finns inga kärnhus i vanliga conference-päron - här är ett bildbevis eftersom ingen tror mig - och om det finns ett så är det max en kvarts kubikcentimeter. På mitt jobb käkar alla päron som om de vore majskolvar; gnaga lite på skalet runtomkring tills fruktköttet precis börjat synas. Då anser de att de är färdiga, de skulle i princip lika gärna kunnat skala av skalet med en potatisskalare. Sånt slöseri! Sådär, det var dagens uppläxning :) det blev bara en liten idag. Chipp!

Den hårda, tuffa stilen

På väg hem från jobbet ser jag plötsligt en blådåre i backspegeln. Jag hade precis gjort en småtrevlig omkörning av en äldre dam, som vinkat glatt till mig under hela omkörningsprocessen – och när jag ska lägga in mig i det rätta körfältet ser jag att en Volvo håller på att köra om mig på insidan. Jag tutade en gång, som för att säga att "Hej du, killen i Volvon, om du väntar två sekunder så kan du köra om mig på rätt sida. Nu när vi ändå kör i 110 knyck på motorvägen vore det ju bara onödigt att krocka för att du skulle imponera på din tjej. Jag gissar att det inte imponerar så mycket på tjejer att köra ihjäl dem ändå". Han blev helt paff när jag inte ville ha honom på insidan, han tyckte ju att det var en skitbra idé! :) Nu överlevde vi och när han sedan körde om på ett mer propert sätt, även om det fortfarande såg ut som att han aldrig någonsin suttit i en bil förut, passade han på att visa sig riktigt tuff genom att ge mig fingret. Jag ska inte nämna några namn, men sådana nötter förtjänar verkligen att krocka. Fast då helst utan att jag, eller någon annan, råkar illa ut :) Men eftersom vi klarade oss allihopa så tillägnar jag dig och din tjej det här, Kim!

Äggstra äggstra

Varje djurs liv är för det djuret lika viktigt som ditt liv är för dig. Ändå slaktas hundramiljontals djur varje år bara i Sverige. Det är rätt sjukt när man tänker på det. Häromdagen fick jag veta något jag tyckte var riktigt vidrigt. Att för varje äggproducerande höna som föds, föds också en tupp - som inte fyller någon funktion. De gasas eller mals levande, helt enligt livsmedelsverkets regler. Det handlar om tio miljoner fåglar som föds bara för att dö varje år bara i Sverige. 

De som lever vidare som värphöns har dock inte mycket mer att hurra för. De tvingas bo – om de har tur – sju individer per kvadratmeter. Det är om de är frigående alltså. Jag vet inte hur fritt man går om man är sju vuxna hönor på en kvadratmeter, men det heter så i alla fall. Deras kroppar är manipulerade så att de ska producera ägg maximalt effektivt; 100 ägg på ett år är kravet på var och en av dem. Evolutionen har naturligtvis inte bidragit till det här, utan det är ren och skär manipulation, och således är inte hönsen utrustade för att klara av det här. Deras ben och organ slutar fungera allteftersom, så när de har uppnått sina hundra ägg slaktas dem eller slängs. Ett ganska otacksamt jobb, eller hur?

– Allt det här tystas ner. Det är en politisk hemlighet, som skyddas av både myndigheter och företagen. Det handlar om astronomiska summor pengar, om det här uppmärksammades mer skulle det kunna skita sig fullständigt för ägg, mjölk och kött-industrin. Och vanligt folk vill inte veta hur deras kött en gång har varit ett liv med tankar och känslor.

Ja, de här kycklingarna i den gigantiska säcken lever. Åtminstone de som ligger överst, man kan väl anta att de som ligger strax under håller på att kvävas till döds och att de som ligger underst redan har krossats, trängts och kvävts ihjäl. Det här är vardag på ett vanligt svenskt hönseri. 

Efter ett par långa intressanta samtal med en klok vegeterian de senaste dagarna gavs jag idén att jag faktiskt kunde vara med och påverka lite. Jag jobbar ju som mejerist på ICA och har hand om äggen. Först och främst har jag allid sagt nej till burhöns, någon måtta får det vara. Men jag fick ett bra kreativt förslag på hur jag kunde framhäva de ekologiska äggen. Ekologiska ägg produceras av hönor som får springa utomhus, och lever ett helt klart mycket drägligare liv, och det vill man ju verkligen uppmuntra när man hör de här monstruösa siffrorna! Så jag gjorde en tjusig exponering av de ekologiska och KRAV-märkta äggen, och satte upp en skylt som informerade om fördelarna med att handla miljösmart. Redan första dagen slog vi säljrekord på eko-ägg, och jag mår bra. 

Varje människa i Sverige snittar på att äta ungefär 40 kor och 150 grisar under ett liv. I min gymnasieklass var vi typ 28 personer, bara som exempel, vi kommer att ha ätit en bra bit över femtusen stora djur när vi faller av våra pinnar. Vi hade tretton parallellklasser bara på samhällslinjen... det är sextioniotusenetthundrasextio kor och grisar som mördas och äts av bara en årskurs i en gymnasielinje på en skola. Och lägg då till alla andra djur vi äter. Det slaktas nära hundra miljoner kycklingar varje år i Sverige. Alla människor som någon gång haft en relation till ett djur vet att djur kommer till oss i hopp om att bli skyddade och älskade. Vi borde skydda dem, åtminstone så gott det går! Tänk på vad du stoppar i munnen! Jag vet att det kostar några kronor mer, men vad är priset för ditt samvete? 

Christian

Låt honom plugga då

Jag vet inte hur många gånger jag lackar på Aftonbladet på en vecka. Skulle jag få en hjärtinfarkt någon gång i livet så lovar jag att det finns en kvällstidning involverad i upptakten till den, de är så jävla dumma i huvudet. Jag behöver inte ens motivera det, för jag vet att alla håller med mig. Det finns inget vettigt med att läsa Aftonbladet. Man får inte veta mer vad som egentligen händer i världen, man får inga nyheter – man får skvaller och nöje. Och det som faktiskt är av nyhetsvärde förvrängs och klipps och hypas för att sälja fler lösnummer. För någon vecka sedan satt jag och vände blad efter blad i väntan på en stor nyhet jag hade hoppats de hade skrivit om. Ju fler blad jag bläddrade ju löjligare blev artiklarna och till slut insåg jag att de inte hade skrivit någonting alls om den här nyheten, utan istället fick jag se en heljävlasida om att Justin Bieber hade sagt att han var trött på att jämföras med Justin Timberlake. Först och främst, Bieber, om du inte vill jämföras med Timberlake så sluta dansa, sjunga, se ut som och ha samma låtskrivare som honom. Jag vet väldigt lite om det där. Inte för att jag bryr mig, det är det som är hela poängen! Vad är det för jävla journalistik, det var nån snubbe som hade ordbajsat kring ett telegrambyrå-citat, jag lackade ur och spenderade en hel fikapaus på jobbet med att skriva ett upprört mail till honom :) Som om han skulle bry sig. Han fattar nog att han inte är nån jävla Einstein som åkte på att få den artikeln.

Idag kan jag läsa att Aftonbladet gnäller på att Anders Brejvik ska få chansen att plugga i fängelset. Senast jag kollade verkade det fortfarande som att han ska spendera resten av sitt liv inlåst på en anstalt, och sen när är det en nackdel att någon lär sig saker, särskilt någon som varit en komplett idiot i hela sitt liv? Hur ska man annars hantera brottslingar om man inte vill göra dem till bättre människor medan man har dem i förvar? Jag fattar inte vad det gnälls om.
– Får jag förresten påminna om att det var tidningar såsom Aftonbladet och Expressen som gjorde Anders Breivik känd bortom alla gränser i det här landet. Och som belönade honom för de 69 kallblodiga avrättningarna genom att publicera hans sjuka åsikter i sin helhet i sin tidning som om han vore en erkänd tänkare. Sveriedemokraterna hade inte heller varit ett uns av så stora som de är idag om det inte hade varit för Aftonbladet, man kan ju undra var deras lojalitet håller hus. Eller i vilken plånbok. De kör på samma skrämseltaktik som amerikanska politiker använt sig av i årtionden, och som Moderaterna anammat de senaste mandatperioderna; att om man skrämmer upp folk så att folk är rädda för allting hela tiden, så vänder de sig till, och känner trygghet hos, den som från början skrämde upp dem. Det är ett farligt vapen och det kommer förorsaka det här landet i längden om vi inte slutar uppmuntra dem.

Det var dagens aggro.

Jag skriver julklappsrim också.

Budda är iskall...

Någon lustigkurre hade lagt in Budda bland ägg och paprikor i mitt kylskåp igår. Gissa om han frös när jag tog ut honom imorse! Mathias, jag håller dig som skäligen misstänkt!

En kväll ute

Igår blev jag lite förvånad. 

– Först och främst förvånad över att jag gick med ut till stan trots att jag hade tänkt prioritera sömn. Och sedan också förvånad över hur trevligt det blev... Kalmar på sommaren är riktigt härligt alltså. Så fort uteserveringarna blir klimat-dugliga så förändras hela stan! Ett ställe som O'Learys är ett vidrigt ställe på vinterhalvåret förutsatt att man inte får ett hyggligt bord – men det får man inte, det lovar jag. På sommaren är det en helt annan sak. Folk går ut för att bara sitta och ta ett par bärs och snacka, i en trevlig miljö. Och när man fått nog av det så finns det hundra matställen öppna. Jag köpte en gyrostallrik på Café Corner och cyklade ner till stranden där kvällens sällskap beslutat sig för att bada. Satte mig på en kulle och åt, med utsikt över Varvsholmen och Öland. När jag cyklade hem, ackompanjerad av Regina Spektors betydelsefulla "begin to hope"-album, började det duggregna – men jag kände att det gjorde absolut ingenting. För det blir inte mycket bättre än så en lördagskväll. Thanks guys!

den här bilden behöver inte vara i närheten av perfekt

1 juli

It´s not your birthday anymore
There´s no need to be kind to you
And the will to se you smile and belong
has now gone

It´s not your birthday anymore
Did you really think we meant
all of those syrupy, sentimental things
that we said yesterday?

Cykla lugnt

Jag ska inte tjata om min cykel, men... jag kan inte fatta att det är så bra som det faktiskt är!!! Det tog två minuter att cykla bort till Tobbe nyss, det är typ kortare tid än det tar att köra bil, plus att jag slapp betala parkeringsavgiften. Och ändå ser man så mycket mer av stan, man kan variera sina vägval beroende på vad man är på för humör eller på vad klockan är och på vädret. När jag gick i högstadiet kunde jag cykla och läsa tidningen samtidigt hela vägen från där nya polishuset är nu tills järnvägskorsningen efter posten. Än nöjer jag mig med att kolla sporten i mobilen och SMSa medan jag cyklar och det räcker gott nog.

Eftersom jag gärna skämmer ut mig på min blogg ska jag dela med mig av en liten anekdot. Det var just längs vägen mellan köpcentret Giraffen och början av Esplanaden, säkert tio år sedan, och jag hade ett ohyggligt gott självförtroende när det gällde cykeln! Så jag brukade köra den raksträckan och utmana mig själv att blunda medan jag cyklade rakt fram. I början klarade jag bara blinka en halvsekund men efterhand behärskade jag det längre och längre och när jag var i absolut toppform klarade sex-sju sekunder. En fin sommarkväll var jag på väg hem från södra sidan av järnvägen... Det var absolut lugnt ute i trafiken och jag tänkte försöka slå rekordet – genom att räkna till tio sekunder. Det skulle jag inte ha gjort. Innan jag ens hade hunnit räkna till fem hade jag cyklat rätt in i den häck som växer längs vägen. Jag slungades av cykeln och landade på andra sidan häcken. Ett cykelhjul hade kroknat ihop och mitt knä blödde något kopiöst, jag ångrade verkligen min lilla lek just då kan jag säga. Så jag ställde cykeln och gick hem med ett så haltande ben att det bara kan beskrivas såsom Stephen King beskrev en zombie i skräcknovellen "Jurtjyrkogården"; "it was dead... but it was alive too!". Det såret jag fick precis under knät, på det där perfekta stället där inget sår någonsin kan läka eftersom det är i konstant rörelse, det hade jag kvar i ett år. Förmodligen som en påminnelse att jag skulle ha ögonen öppna när jag cyklade i fortsättningen. Att jag vågade ta körkort med såna tvångstankar? :)

Apple bay 1894

Crescent Apple Bay 1894

Att cykeltjuvar härjar i Kalmar är inget nytt. Jag vet ingen som inte fått en cykel stulen, men för mig har de säkert tagit fem-sex cyklar totalt. Jag cyklar inte särskilt mycket, vilket har lett till att jag inte brytt mig särskilt mycket om dem, ställt dem ute i stället istället för att ställa dem i stället i källaren. Det har varit allt från gamla loppisfynd, kärringcyklar med vingliga hjul och familjeklenoder från uthuset i sommarstugan som rullat mer i sidled än i färdriktningen. Och bara med slanglås och billiga hänglås på dem. Så det har inte varit hela världen heller, bara lite snopet. Men idag slog jag till på stort! Jag kände att det var dags att börja hojja lite, så jag kollade med min vän, Viktor, som jobbar på TeamSportia och han MMSade en bild på en klockren cykel i klassisk stil med dugliga växlar, dubbla robusta lås och en spexig cykelkorg på pakethållaren. "Taget!", svarade jag och åkte och köpte den av honom. Så nu jäklar ska det cyklas. Tänkte att om jag cyklar till jobbet varje dag så kan jag stoltisera med att cykla 10 mil i veckan, det är ju rätt schysst både ur miljö- och ekonomisynpunkt. Och inte minst hälsosamt! :)

När jag tog körkort slutade jag i princip cykla. Jag hade ju en fin bil som jag tog till skolan varje dag istället, trots att jag fick parkeringsböter varje månad på grund av att jag ständigt glömde lägga i parkeringstillståndet i framrutan. Det var först sista veckan av trean som jag kom på att jag faktiskt kunde tejpa fast den i rutan - såsom ALLA andra tydligen hade gjort i åratal. Nåja. Nu är den tillbaka - cykeln. Som mitt främsta transportredskap :) Det är ju faktiskt sjukt vad onödigt det är att ha bil när man bor i Kalmar. Ingenting är mer än tio minuter bort med cykel och det går typ alltid snabbare också i och med trafiken.

Lurendrejarna Viktor och Alexander Almquist
lurade listigt på mig en cykel... :)

Fotbollsmatchen igår gjorde mig till ett fullständigt nervvrak förresten, hela dagen gick jag runt och skakade som ett asplöv och ingenting gick rätt. I morse när jag skulle ta bilen till jobbet hittade jag inte nyckeln. Letade som besatt igenom alla ställen jag någonsin varit på! Fick ta bussen och kom givetvis för sent på grund av det. Nu när jag kom hem hittade jag den dock i salladslådan i kylskåpet. Bakom en knippe rädisor. Tur att jag fick dubbla uppsättningar nycklar till cykeln!

Bajs med honungssmak

Till thairestaurangen

Hej Thai-restaurangen på Malmö Central.

"Riktiga thailändska råvaror" är inte till er fördel. Inte när det gäller den s.k. kycklingen.

Inte heller den till synes använda tandpetare som låg bland nudlarna.

Med vänlig hälsning,
Christian Williamsson