Morrissey kommer till Göteborg på torsdag

På torsdag släpper sångaren, låtskrivaren tillika min personliga husgud, Morrissey sin självbiografi och han har helt otippat valt att lägga sin enda boksignering i Sverige, på Akademibokhandeln på Nordstan i Göteborg. För mig är han den bästa textförfattaren någonsin, jag har sett honom live i fyra olika länder, och låtarna han gjort både som soloartist och i åttiotalsbandet the Smiths spelas mest hela dagarna på min spotify, och hans insatser för djurens rätt och för mänskligheten är så inspirerande. Det kliar lite i fingrarna nu alltså, jag är riktigt sugen på att åka till Göteborg efter jobbet på torsdag bara för att få en autograf... Det skulle kosta tusentals kronor, och krävas en hel dag i kollektivtrafiken, men ändå överväger jag det. Jag lär inte göra det, för jag jobbar ju tidigt på fredag och jag har ingen bil längre... hade det varit en konsert, då hade jag ju definitivt åkt alla gånger. Men att åka sjuttio mil, stressa runt, betala SJ femtonhundra spänn, och stå i skitlång kö med tusentals andra bara för att få en autograf och ett artigt hello... det är gränsfall. Men det hade varit awsome att hälsa på min idol. Ordet idol har ju förpestats ordentligt de senaste tio åren och förlorat sitt starka värde, men nu använder jag det i sitt ursprungliga syfte. "Person, eller stundom sak, som är föremål för en utomordentligt hög grad beundran" står det att läsa i ordboken. Precis så är det, jag känner stor beundran för den här gubben, för vad han har åstadkommit musikaliskt och hans kloka ord, boken kommer med all sannolikhet vara helt fantastiskt läsvärd. Men ja... Göteborg över en dag, efter jobbet, det kanske man inte pallar med... eller? Får man vara så nördig? 

Crabbies

Ser ni vad läckert? :) Efter långt tjatande på Systembolaget tog de äntligen in Crabbies' Ginger beer till beställningssortimentet. Nu står 24 stycken glada flaskor på kylning i kylskåpet. Kommer behövas för att lugna nerverna till kvällens fotbollsmatch :).

Äntligen en sportjournalist som vågar säga att Sverige suger

Åh, vad befriande att läsa Sportbladet idag, när Robert Laul tog bladet från munnen och totalt sågade det svenska fotbollslandslaget. Alldeles för länge har journalistiken handlat bara om att peppa, tagga, boosta och framhäva landslaget inför varje match, och hylla de svenska spelarna för minsta lilla bagatell utomlands. Trots att sanningshalten ofta är tvekam och journalistiken enkelspårig så tycks folk ta efter det här beteendet och gå in i varje match med väldigt, väldigt höga förväntningar – på ett alldeles fantastiskt dåligt landslag med en ännu sämre förbundskapten.

Zlatan är förstås en av världens bästa offensiva fotbollsspelare. Och Rasmus Elm driver ryska ligans bästa lag med sin lysande kreativitet. Ingen av dem lyckas dock lika bra i landslagets tävlingsmatcher som de gör i sina klubblag. Backlinjen är den sämsta vi har haft under min livstid, tre av fyra spelare som ska starta på fredag sitter på bänken i engelska bottenlag. Den mittfältare som varit bäst senaste matcherna är en trettiosjuåring från en mellansvensk mittenklubb.

Men det stora problemet är förbundskapten Hamrén. Han byter startuppställning för varje match som går, det finns inte någon röd tråd någonstans. Efter ett hyfsat stabilt defensivt EM-kval satte han som en blixt från klarblå himmel allt istället på ett extremt naivt, offensivt kort och förlorade pannkakestil mot slutspelsgruppens absolut sämsta lag och förstörde hela upplevelsen för oss innan vi ens hann bli varma i kläderna. Som det är nu hade det förmodligen varit mer kontinuitet om han hade lottat uppställningen. Kim Källström var först inte ens uttagen i truppen senast för att han var för match-otränad, enligt Hamrén, men sen när en skada öppnade för att ta in någon, gick Källström direkt in i startuppställningen. Hur gick det till? Att han inte var med i truppen borde ju ha betytt att alla mittfältare som blev uttagna istället för honom var bättre än honom, men när han som reserv kom med så gick han ändå före alla de som Hamrén några dagar tidigare hade tagit ut istället för honom? Det är så ologiskt att det inte är klokt.

Eftersom vi är ett litet land i fotbollsmått måste vi vara väldigt ödmjuka när vi tar oss an alla motstånd. När vi är på förhand uträknade i möten med stora fotbollsnationer så spelar vi oftast riktigt bra fotboll. Men när vi möter mediokra lag och blir hajpade i media – så spelar vi i princip alltid jättedåligt. Vad säger det här då? Jo givetvis att ju mer "underdogs" vi är, alltså ju mindre chans vi har, ju mer måste vi kämpa och ju mer vi kämpar ju större chans har vi att göra en bra match. Och således, ju bättre vi tror att vi är, ju större blir chocken när vi inser att pisslaget vi möter kämpar extra mycket för att de nu är underdogs, och ju mer chockade man är ju sämre fotboll spelar man. Om vi bara kan enas om att vårt landslag egentligen är ett ganska halvdåligt lag och att spelarna känner realistiska förväntningar, så kanske vi kan spela på toppen av vår förmåga! Det handlar om att göra det bästa av materialet. Det har inte Eric Hamrén mäktat med hittills, och jag utgår ifrån att han får sparken om vi inte går till mästerskapet och överlåter ämbetet till någon som är mer taktiskt kvalificerad. Laul beskrev förresten backlinjen som att den blir så nervös av en bakåtpass att den faller i kollektivt nervsammanbrott, haha, det är precis så det är, men det är ju som sagt inte så konstigt när tre av fyra inte får någon speltid i sina klubblag.

Nu taggar vi för fredagens match, det är den enskilt viktigaste matchen på flera år, och den blir mångt mycket tuffare än vad media vill göra gällande. Så sänk förväntningarna och låt dig positivt överraskas istället, om det blir så. Själv kommer jag både ha väldigt låga förväntningar och bli så jäääävla förbannad om de spelar dåligt. Det du! Det är dubbelmoral på så hög nivå att det hajar du inte :)

Veckans filmtips - en chans att må dåligt och skämmas över att vår egen passivitet i världen.

Idag var det nästan att jag fällde en tår. Inte så att jag grät, men sådär så att man känner att ögonen blir lite fuktiga för en sekund, oavsett vilket så tillhör det inte vanligheterna, tårar nuförtiden är strikt begränsade till tragedier och lökskalning - men också någon enstaka film. "Pojken med randig payamas" var nog den senaste, och det var några år sedan. Men det förekommer bevisligen, det kanske är vanligare än jag vill erkänna, haha. Men idag såg jag en film som var sådär frustrerande jobbig igen, den Saudiarabiska filmen Den gröna cykeln.

Wadja är en 11-årig tjej som inte vill någonting hellre än att köpa den gröna cykel som hon fått syn på i cykelaffären. Ingen stöttar henne, för i det kvinnoförtryck som råder i Saudiarabien får inte kvinnor cykla på gatorna. Hennes mamma är upptagen med att försöka övertala sin man att inte ta sig an ännu en fru och i skolan får hon ständigt skäll av lärarna för att inte vara tillräckligt underkastande männen. Men en dag utlyses en tävling i Koran-kunskap med tillräcklig prissumma för att köpa den där fina gröna cykeln, och då bestämmer hon sig för att bli en mönsterstudent. Förtrycket är det genomgående temat genom hela filmen, det är fullständigt vidrigt, man äcklas verkligen i varenda scen och skäms att vara människa, men man genomlider det för att man hoppas på att det ska få ett lyckligt slut. Huruvida det blir ett lyckligt slut håller jag för mig själv, jag vill ju att du ska se den som jag såg den. 

Jag tror att det är lätt att förtränga hur dåligt ställt det är i östvärlden. Ingen vill tänka på det här, för att det inte finns någonting vi kan göra. Man vill inte gå och känna hopplöshet hela tiden över människoöden vi aldrig kan påverka. Eller kan vi det? Den arabiska våren gav lite hopp om bättre förutsättningar och författare såsom Waris Dirie (självbiografiska "En blomma i Afrikas öken", mm) och Freidoune Sahebjam (sanna historien "The stoning of Soraya M")  sparkar ner barriärer som inspirerar miljarder av människor. USAs intåg i mellanöstern, som trots att jag inte köper deras resonemang, rör också om i grytan. Ondskefulla förtryckande tyranner har i alla fall störtats och det är ju inte fel. Det finns så många människor som aldrig vågar göra motstånd. Barn som gifts bort till vuxna män, barn som misshandlas regelbundet, länder där kvinnor inte får vistas offentligt, våldtäktsoffer som inte har någon att vända sig till, av rädsla för att själva bli anklagade, vilket de förmodligen blir, eller bara hånade. Miljoner människor som lever hela sina liv i rädsla med känslan att de inte har något värde. Jag tycker att genom att se den här filmen tar du också ditt ansvar och slutar blunda som en idiot. Ju fler som vet om vad som pågår ju större är chansen att det blir en förändring, glöm inte det. 

Filmen har mycket värme och en hoppfullhet också, så det är en fin film i all misär. Det är det som gör den så fantastiskt fin. Här är trailern. 

Skejtare!

När jag var liten var de flesta antingen "inlinare" eller "skejtare" - och de avskydde varandra. Själv hade jag aldrig varken bräda eller rullande skor, jag tyckte både och var ointressant om jag ska vara ärlig, och jag såg till att aldrig behöva välja sida heller, haha, diplomatisk redan som liten grabb!

På jobbet i fredags vann jag en longboard av godisföretaget Mentos - som lottades ut bland personalen. Ingen var särskilt avundsjuk, men jag var nöjd, jag tänkte direkt att det var som gjort för mig eftersom jag hade tagit bussen till jobbet på morgonen, och nu kunde jag rulla hem lite coolt på brädan. Alltså, jag har knappt åkt bräda förut, men Viktor hade en i gymnasiet som jag testade några gånger och en annan vän till mig gav mig en liten lektion en gång i Eksjö av alla ställen, så jag hade tron på mig själv när jag rullade iväg från jobbet, en knapp mil hemifrån, klockan halv åtta på fredagskvällen.

Ursprungsplanen var att jag skulle rulla ner till stora vägen och ta bussen hem, då skulle jag bara behöva åka en kilometer, som en liten test och sen komma hem hyfsat tidigt ändå - men när jag kom till stora vägen hade jag precis testat min första nerförsbacke och lyckats glida hundra meter utan att ta ny fart, det kändes som ett stort genombrott! Så jag bestämde mig för att ta mig över motorvägen och sen ta bussen därifrån... men äh, vägen till motorvägen var bara uppförsbacke så när nedförsbackarna väl började efter motorvägen var jag ju mer sugen på dem än på att ta bussen. Dessutom hade jag nästan ramlat av en skarv på bron, så jag kände ett stort revanschsug! Jag fixade faktiskt hela vägen hem, norra vägen var väl inte den mest inspirerande utmaningen för en longboard, ramlade inte helt någon gång, så jag var stolt. När jag nålade nedförsbacken från Berga Centrum ner till min gamla lägenhet i ett svep med Jamiroquai's funkiga "Traveling without moving"-skiva i lurarna var jag riktigt nöjd. Det var faktiskt riktigt riktigt härligt!

När jag väl kom hem la jag brädan i det enda skåpet i hallen som är stort nog. Där lär den bli liggandes ett tag, vete tusan när jag skulle komma på idén att ta ut den igen, hehe, det kanske blir till sommaren isåfall. Men förmodligen blir den nog bara liggandes, tyvärr. Ska försöka ge mig på den nångång igen. Påminn mig! :)

Nu är det kvällen därpå och jag har någon konstig träningsvärk under vänsterfoten - men det kan ju bara vara nyttigt :) 

Politik och idrott - försök inte att skilja dem åt

Senaste tiden har det varit mycket snack om huruvida politik och idrott hör ihop eller inte. Bakgrunden är framför allt att flera stora tävlingar, såsom friidrotts-VM nyligen och det stundande vinter-OS, lagts i Ryssland, som bland annat förtrycker homosexuella och gör människor hemlösa till förmån för att hänsynslöst bygga nya arenor. Liknande situation är att vänta inför fotbolls-VM nästa sommar där staten satsar många, många miljarder kronor på arenor och infrastruktur som inte gynnar de många som lever där i extrem fattigdom. Då blir det förstås en diskussion! Konstigt hade det ju varit annars, vi lever väldigt privilegierade i vårt relativt trygga samhälle och vi har ingen aning om hur det känns att vara fattig och utsvulten i Sydamerika eller förföljd och trakasserad homosexuell i Putins Ryssland.

Men så finns det folk, främst inom sportvärlden, som håller för både ögon och öron, och säger som i ett mantra att "det här är ingenting vi ska prata om, enda anledningen att vi är här är för att utöva idrott". Som när Hitlers sommarolympiad 1936 förbjöd judar och romer från att delta och bara ett enda land vågade stå på sig och säga "fuck you, Hitler", det var Spanien. Sverige var väl på den tiden i ärlighetens namn lite halv-nazistiskt också även om det är locket på om den saken, så det var kanske aldrig på tapeten att bojkotta evenemanget av det skälet. Men man tycker ju att vi borde ha kommit längre sedan dess, eller? Hur kan någon intelligent människa påstå att sport ska vara helt opolitiskt? Idrotten i sig har naturligtvis inget med politik att göra, det är det ingen som påstår heller, men kontroversiella saker såsom val av arrangörer är politik i varje led, dels vid valprocessen, dels vid utnämningen, dels vid förberedelserna och dels under arrangemangets gång. Ingen kan påstå att det inte är politik. Men flera ledande sportjournalister för de stora tidningarna blir vansinniga när någon nämner samhällsproblem i länderna som arrangerar OS, VM, vad det nu kan vara.

Filip och Fredrik sa i sin podcast för några veckor sedan att de trodde det berodde på att de utsända journalisterna är så okunniga när det gällde allt annat än sport att de blir frustrerande när de inte enbart får skriva om prestationerna på planen och därför försöker tona ner samhällsproblemen, och lite så är det nog annars tar man inte på sig skygglappar och går förbi folk som lider utan att reflektera över sin egen del i det. När Emma Green Tregaro gjorde en fin men diskret demonstration i Ryssland senast så svarade deras inhemska stavhopps-stjärna Jelena Isinbajeva att det var skandalöst att komma till deras land och ifrågasätta deras förtryck mot en folkgrupp. Det var förstås inget hon själv ville gå ut och säga men när hon fick frågan på en presskonferens så kunde hon ju inte säga annat, då hade hon ju själv fått stora problem - och är det någonstans man inte vill ha stora problem med mäktiga människor så är det väl i just Ryssland. Hon var förstås livrädd. Men oavsett det så ledde det här till massiv kritik mot Ryssland och folk fick upp ögonen på deras människosyn, något som kommer fortsätta debatteras både där och i resten av världen. Förhoppningsvis ger debatten mod åt de som är drabbade att fortsätta sin kamp och tack vare det så kanske Ryssland kommer ikapp västvärlden när det gäller människosynen och mänskliga rättigheter någon gång. Så Tregaros tysta protest, som ändå var den tydligaste någon atlet vågade sig på, kanske ledde till att förändra en halv värld, eller kanske bara ge tro och hopp åt några miljoner ryssar, oavsett vilket så är det en underbar prestation. Mycket bättre än prestationen hon stod för i tävlingen.

Igår gjorde Greenpeace en spektakulär protestaktion på schweiziska fotbollslaget Basels hemmamatch i Champions League. Ett 30-tal aktivister planerade och utförde en aktion som gick ut på att fira ner en gigantisk demonstrationsflagga från arenans tak. Världens samlade fotbollsjournalister gick i taket - inte för att, som man skulle kunna tro, att säkerheten på ett internationellt evenemang var så dåligt att en massa folk med en massa utrustning haft möjlighet att utföra nåt (tänk om det varit terrorister!), utan för att deras budskap var politiskt. Det känns nästan som att en del sportjournalister hade föredragit om det varit en terroristaktion. Men nu var det ju inte det, utan tvärtom! Bakgrunden är att Champions League, världens största fotbollstävling för klubblag, är sponsrade av ett av världens mest hänsynslösa oljeborrningsföretag som bland annat just nu håller på att utöka sina borrningar på Arktis och på så sätt riskera att haverera dess djur och natur som redan är extremt skört. "Sånt här hör inte hemma på en fotbollsplan, jag blir förbannad" säger nån snubbe som programleder Aftonbladets TV-satsning, men om man ska protestera mot någonting så måste man ju demonstrera där det berör. Om de stod utanför med plakat så hade ju ingen brytt sig eller fått upp ögonen. 99% av alla som gick på matchen hade inte en aning om vad Gazprom var för företag, men idag vet halva världen vilka de är, och kanske kan debatten som tog vid igår se till att det här ruskiga företaget inte får ha någonting med sportvärlden att göra mer. Dessutom var ju aktionen helt fredlig, som alltid när det gäller Greenpeace, så vad är det att vara så upprörd över?

Hjärntvättad av TV - och jag gillar det, och jag ogillar det. Jag ogillar att jag gillar det.

Puh! Nu tar jag en paus från TV-serien jag håller på att plöja för att skriva lite här. Det finns en värld av TV-serier där ute och jag har uppenbarligen gått miste om den fram tills nu, eller åtminstone större delen av den. Och nu blev det visst ketchup-effekt här, för jag har hittat ungefär hundra serier som jag tycker verkar bra. Alla andra har tydligen redan sett dem och tycker att jag är helt efter, haha, och jag undrar när alla människor har haft tid att följa alla serier, jag själv hinner knappt med ett par avsnitt ens på den ledigaste av dagar :). Senaste månaderna har jag nog påbörjat tio olika serier och alla var så bra att jag vill se mer av dem - men det är tufft att följa tio serier samtidigt, särskilt när i princip alla finns i många och långa säsonger. Så jag har mycket att fylla tiden med, och det är svårt att gå och lägga sig i rimlig tid när man har så mycket gött att se på och allt är så spännande :) Och så frustrerande!!

Under gymnasietiden såg jag första säsongen av "Lost" med familjen framför TVn, jag tyckte den var spännande, det var den första dramaserien jag följde, så jag trodde att avslutningen skulle komma i sista avsnittet. Naiv ung kille var jag då alltså, och serien blev mer och mer invecklad ju närmare säsongsavslutningen det led och först när det var en kvart kvar av sista programmet insåg jag att, "fan, det här kommer inte hinna få en upplösning". Och så var det ju, det slutade med en cliffhanger, och jag gick i taket! Kände mig brutalt lurad, jag hade kollat tjugo timmar på den här smörjan för att jag ville se hur det slutade - och så blev jag blåst på avslutningen, jag såg aldrig ett enda avsnitt på någon av de kommande säsongerna. Samma sak hände när jag såg någon av "Pirates of the Carribian"-uppföljarna på bio för många år sedan, en film som var typ tre timmar lång - och så slutade den ändå med en "fortsättning följer...". Då blev jag förstås också bitter, hade jag betalat för att se en halv film och bli tvungen att betala lika mycket för att se hur den slutar? Det är som att tvingas betala för att gå ut från ett nöjesfält, det gör man ju inte, man betalar bara när man går in, eller hur? Hur som helst, jag laddade väl hem uppföljaren sen när den kom, inte för att jag tyckte det skulle bli spännande att se hur det slutade, det var jag verkligen inte, utan för att ge igen på filmindustrin för att de hade försökt tvinga mig att betala dem ännu mer pengar. Nu bidrog jag istället till den illegala verksamheten som sätter käppar i deras hjul, och bekämpa ondska med ondska.

Men är det inte tragiskt att ALLA serier ska sälja ut sig på det sättet? Nästan inga serier får ett avslut efter första säsongen, i skrivande stund kan jag inte komma på en enda sådan serie, och det äcklar mig hur lite integritet serieskaparna har. Som med Prison Break - den var tänkt att bli typ en serie på tio-femton avsnitt och sen skulle den vara slut. Men nånstans halvvägs, medan första säsongen fortfarande var bra, kom det några finansiärer med stora plånböcker och sa "stopp! det här är ju jättepoppis, och vi skulle tjäna mycket mer pengar om ni gjorde tio avsnitt till... och sen sju säsonger till" och självklart sålde manusförfattarna ut sig och ändrade serien och så blev den till slut så dålig att folk inte längre kom ihåg hur bra den var i början, och hur bra den kunde ha blivit om man hållit sig till originalidén. Så verkar det vara ungefär med alla serier nu, så fort de blir uppmärksammade så kommer det hundra säsonger till - och det är inte ofta det blir sådär jättelyckat. Kan som sagt inte tänka fram en enda dramaserie som är värdig rakt igenom, men jag kan komma på hundra som slutade skamligt. Sopranos är den enda serie jag kan se fem avsnitt av på raken av. Sista säsongen var väl inget vidare till och med där, men... sex av sju bra säsonger är jäkligt bra för en dramaserie idag :) Det är synd att man har så lite förtroende i sina manusförfattare att man inte tror att de kan göra andra projekt lika bra, så att de måste pumpa varenda litet korvöre ur det som redan gått hem hos folk.

Hur som helst, nu ska jag tillbaka till datorn och se något mer avsnitt av Stephen Kings nya serie om en hel stad som blir instängd i en mystisk kupa - fantastiskt bra, men jag har redan fått höra av facebookvänner att det inte kommer få något avslut. Så nu är jag redan frustrerad över slutet och jag har inte ens sett hälften av avsnitten :)

Tacka vet jag långfilmer!! :)

Skrattförbud

Jag har just nu skrattförbud. Jag får inte skratta. Det är inte nåt projekt jag avsiktligt har skaffat mig, det finns en logisk förklaring - en liten spricka på insidan av min läpp. Av olika anledningar skulle jag öppna en mjölkförpackning med munnen innan helgen och jag slant och skar ett litet jack på insidan av underläppen. Det var ju ingen fara så, det sved lite och sen borde det ha varit över, men sån tur har man ju inte. Istället så kände jag att såret var av den sorten att den lätt kunde spricka upp mer om jag inte passade mig. Jag hade en sprucken läpp när jag var liten nångång och det är de sämst läkande såren, jag vill aldrig uppleva det igen. Så jag har försökt att inte skratta nu i tre dagar, och det är svårt, för jag ler mycket i vanliga fall, men en vecka att se sur ut är lätt att föredra framför en månad med ett jack i läppen, så jag har försökt att ha stenansikte och sådär nu, och det har funkat bra. Förutom när jag kommer hem. Jag har en last just nu, nämligen, jag håller på att plöja komediserien "Louie" sedan någon vecka tillbaka och jag borde verkligen inte kolla på det just nu när jag har mitt skrattförbud, det är otroligt ostrategiskt, för även om jag är hemma själv i mörkret så skrattar jag så mycket att jag gråter ibland av Louis C.K och hans äventyr! Men jag har uppfunnit en teknik, huru jag kan klämma ihop underläppen mellan tummen och pekfingret så att jag kan skratta utan att det påverkar det elastiska i läppen. Jag ser visserligen ut som ett fån när jag gör det, men jag sitter i mörkret och då får det vara värt det :) Men i alla fall, om ni tycker jag verkar sur de kommande dagarna så är det bara för att jag är så glad att se er :)

Påven - Reinfeldt 1-0

Läser i tidningen idag något som verkar vara för bra för att vara sant: den nya Påven, som alla trodde skulle vara den mest trångsynte och konservativa någonsin, välkomnar kvinnor som gjort abort, homosexuella, och frånskilda till den katolska kyrkan igen, en förändring av attityd som är det största som hänt på tusen år, med tanke på att typ en miljard människor ser honom som en religiös förebild, de flesta i konservativa länder där den här attitydförändringen verkligen behövs!

Samtidigt tar Sveriges regering ett stort steg bakåt när statsminister Fredrik Reinfeldt utser en abortmotståndare och homofob till arbetsmarknadsminister. Världen tar ett steg framåt och vi tar ett steg tillbaka, så man kan väl säga att moderaterna faktiskt lyckats minska en klyfta, vilket är extremt ovanligt. Tyvärr blev det så fel... Påven rockar lite däremot! :)

Låt inte "Idol" ta över världen!

Många av er som gick in på min blogg nu är redan trötta på ämnet, för ni tycker ju om TV4s "Idol" - och ni vill inte behöva känna någon ånger för att ni kollar på det. Men jag säger er, att det är den absolut billigaste formen av underhållning - och ni som uppmuntrar det förstör musik-Sverige. Konceptet är att man utnyttjar ungdomars entusiasm, använder extremt förödmjukande metoder för att gallra ut de bästa, och ger dem de pissigaste kontrakt du någonsin kan föreställa dig, som sannolikt förstör artisternas möjligheter att bli kreativa musiker för en överskådlig framtid. Så låt oss ta den här utskällningen i kronologisk ordning.

Auditionsturnén har ingenting med musik att göra. Folk vill se andra människors drömmar (uppfyllas eller) krossas. Jag vet inte vad fan det har tagit åt världen, men tydligen är den bästa underhållningen att se riktiga människor våndas, uträknas, bedömas, förödmjukas, lida, skämmas och tryckas ner. Måste säga att det är helt absurt att vuxna människor sätter exempel för sina barn att det är roligt att vara elak - och i nästa andetag beklaga sig över mobbningen i våra skolor, som om de var bättre själva. Ingen vill se sambandet eftersom man inte vill ha dåligt samvete. Det är det gamla vanliga tricket att blunda för problemen och låtsas som man inte ser dem för att må bra. "En lycklig människa vet aldrig om på vem han slår", sjöng Thåström och han har aldrig haft mer rätt. Hela urvalsprocessen är mörkad dessutom, först får man se tio tusen personer köa och sen får man se tjugo personer sjunga för juryn. Däremellan sållas tusentals personer bort, och de som får komma in är speciellt utvalda för att vara antingen talanger eller exceptionellt pinsamma, allt för att du ska skratta eller gråta hemma i soffan på bästa sändningstid. Det är, om inte teater, så noga uträknad TV-underhållning. Det har ingenting med musik att göra. 

Sen har vi kvalomgångarna, de har ingenting med musik att göra. Det är då de som juryn tycker har störst potential får öva på att sjunga covers inför den riktiga karaoketävlingen. Här är ingen så usel att det blir rolig TV längre, så därför måste man drilla de stackars oerfarna ungdomarna på tusen olika sätt tills de bryter ihop och sedan låta dem våndas i långa röstningsomgångar. Det är här det börjar bli som en riktig dokusåpa, och det har definitivt ingenting med musik att göra. Det är för att människor i dagens Sverige tydligen behöver se människor lida, som kontrast till det Facebook där alla bara låtsas vara orealistiskt lyckliga hela tiden.

Sen har TV4 sina utvalda finalister. De får vara glada i ungefär tjugo sekunder över att ha kommit vidare till den riktiga talangjakten innan de får näsan nedtryckta med en bläckpenna i de sämsta skivkontrakt artistvärlden någonsin har sett. Det har alltid varit allmänt känt att man hellre vill komma tvåa i Idol än att vinna, eftersom den som kommer etta får sin karriär förstörd av kontrakt som bundit dem att göra två snabbproducerade album som inte är anpassade till dem, av låtskrivare som skriver med plånboken och kommersiella bolag som kräver att skivan finns ute till julhandeln några veckor efter finalen. Det tar naturligtvis knäcken på vilken kreativ musiker som helst att behöva ge ut en skitdålig skiva utan att få betalt och sedan vara tvungen att göra en till som man inte får några pengar för och sedan ge sig ut på en slitsam turné för bara trettonåriga tjejer och ändå inte tjäna mer än ungdomarna på McDonalds. Nu har dock kvällstidningarna snokat fram att årets kontrakt är om möjligt ännu sämre. Alla som är med i tävlingen måste skriva på för en manager de aldrig kommer få träffa som inte kommer att bry sig ett dugg om deras individuella intressen och som dessutom kan gälla i flera år framöver. De som inte vinner får visserligen lov att bryta kontraktet, men då inte heller skriva på något annat kontrakt inom ett år, de får alltså inte vara kreativa medan de fortfarande är attraktiva på marknaden. Vinnaren skriver tydligen på ett vidrigt åttaårskontrakt... Åtta år (tvåtusenniohundratjugo dagar) då vinnaren inte kommer tjäna en bråkdel av vad de borde och dessutom tvingas ställa upp på all möjlig skit och sannolikt hinna bli vokabulärt mördade av den samlade musikpressen. Och det finns ingen nyexaminerad musiker som har kraft att genomlida åtta år av den skiten. Beatles hade hela sin karriär under en kortare tid än så, för att ge lite perspektiv på vilket ruttet kontrakt det är. Men så är det idag, unga människor är både lätta byten för miljardbolagen och så besatta av att bli kända att de ändå gärna säljer sin själ. Och att sälja sin skäl för att bli känd har absolut ingenting med kreativt musikskapande att göra.

Och redan där är Idol-konceptet så ruttet att man vill gråta, men det är inte slut där. Det är där pinan börjar ser du, för de som ligger bakom Idol tillhör alla de stora pengakåta musikbolagen och de är smarta jävlar, de vet hur de ska marknadsföra de här så kallade idolerna. Först ser de till att alla som varit med i Idol de senaste åren får vars en låt med i melodifestivalen. Därifrån får de sedan dela på all kommersiell radiotid fram tills nästa Idolsäsong drar igång och så håller det på, år efter år. Och då kan man ju tro att, om jag nu inte gillar det här så kan jag ju bara stänga av radion och TVn så slipper jag lida för det här... och så hade det varit - om det nu inte samtidigt ströp resten av musikindustrin, den delen som är äkta, som görs av musikaliska människor drivna av musikaliskt pulserande hjärtan. Hur ska nya artister ha en chans att slå sig in, när radion bara spelar sån skit? Hur ska de som gör bra låtar få bra skivkontrakt när skivbolagen vet att de tjänar så mycket snabbare pengar på att utnyttja ungdomar som tar vilken usel deal som helst?

Alla som varit med ett tag och som gillar musik håller med om att det "gjordes bättre musik förr". Det är inte helt sant, för det finns fantastiskt mycket bra, nya band och artister som bara väntar på att slå igenom, men lyckas inte eftersom bolagen lägger allt sitt fokus på ett karaokeprogram på TV.

Jag bara tycker det är synd att de som inte är intresserade av musik är de som ska bestämma vad som spelas i radion. Jag säger dock inte att de som varit med i Idol är kassa - TVÄRTOM, jag säger att utan idol kunde många av dem gått hur långt som helst.

Och hur tragiskt är det inte när Idols ansikte utåt, Alexander Bard, mannen som är känd från astromiskt dåliga band såsom Army of lovers och BWO, spyr galla över Lars Winnerbäck, kanske 2000-talets bästa svenska poet och låtskrivare och säger att han inte skulle platsa i Idol? Jag och alla andra som bryr oss om musik, vet att Lars Winnerbäck tar det som en komplimang. Punkt slut.

Nalle gömde min telefon i skogen

Senast jag hade Nalle med mig till sommarstugan tog han min telefon och gömde den i skogen. Det där är inte helt sant, eller man kan väl säga att det var mitt eget fel. Jag var ute och busade med Nalle på en grön äng där han brukar springa lös, och medan han apporterade för glatta livet efter en gammal sunkig boll som han älskar, gick jag och funderade på hur snabb han egentligen är. Vad har en sån hund för maxfart egentligen? Jag mindes när Nalle var valp och jag lätt kunde springa ikapp honom, den tiden var för länge sedan förbi, nu kan jag inte springa ifrån honom ens om jag springer så snabbt benen bär... men hur snabb är han? Jag kom på snilleblixten att jag skulle koppla min tränings-app på iphonen till honom, så jag la min mobil i en mössa och satte den i hans sele... nu var det bara att vänta och se! Trodde jag... men Nalle var inte alls intresserad av mina experiment, så han sprang ut i den täta skogen och försvann några minuter i ren protest. När han kom tillbaka - var mobilen borta. Jag var inte särskilt förvånad, men jag var lugn, för jag hade ju apples "hitta min telefon"-app som skulle göra den lätt att spåra, och ifall den mot förmodan inte skulle funka så kunde jag bara ringa på den. Men nä, i vanlig ordning så går allting fel som kan gå fel, appen funkade inte och när jag försökte ringa på den så var den förmodligen på tyst läge, också. Jag skickade ut Nalle i skogen för att själv hämta den, han borde ju bäst veta vart han hade lagt den. Han fattade förstås ingenting, men var glad att få springa i skogen. Ändock kom han tillbaka efter en stund, med mössan... problemet är bara att han hade lyckats öppna knuten och släppa ut mobilen ur den innan han tog med den tillbaka. Så nu låg mobilen löst var som helst i urskogen, och jag suckade så djupt att det blev en liten tryckvåg över landskapet. Efter mycket sökande hittade sedan pappa telefonen oskadd. Och hur snabbt hade då Nalle sprungit? Inte en aning, han hade lyckats stänga av den där applikationen med. Söthund :)

100,000 visningar på youtube

Igår fick jag veta att mina youtube-videos från partyresan vi gjorde för några somrar sedan har över 100,000 views på youtube. Haha, det är sjukt! Mathias har blivit "igenkänd på stan" några gånger, säger han, haha. Så snurrigt! Efter sommaren 2011 åkte jag med massvis av vänner ner till Bulgariens festhuvudstad och eftersom jag var nykter behövde jag ett kul projekt, det blev ett par filmklipp som jag och en vän publicerade på youtube. Tillsammans har klippen visats mer än hundra tusen gånger. Det är tre gånger fler än vad som bor i Kalmar. Det är som att fylla Globen sju gånger om. Det finns 14 länder i världen som har färre invånare än vad som har sett mina filmklipp. Det ger lite perspektiv. Vem som helst kan bli känd i den här världen där man inte längre behöver ha åstadkommit någonting för att bli känd, det räcker med att bara exponera sig själv tillräckligt mycket.

Den mörka rösten

I mina kretsar går det just nu mycket förkylningar och sånt, och jag brukar aldrig klara mig, även om jag inte brukar bli så förstörd som en del människor blir. Än så länge är det lugnt dock, peppar peppar! Men något jag alltid lyckas få, är den extrema basrösten. Gärna efter ett par dagars hostande, så att rösten blir riktigt raspig, grov och mörk. Det är då jag byter musiksmak. För helt plötsligt kan jag inte sjunga med i majoriteten av mina spotifylåtar, eftersom halsen inte tillåter några ljusa stämmor. Däremot funkar det kanonbra med typ Johnny Cash och Thåström :) När grannarna börjar höra Barry White från min duschhörna i badrummet så vet dem att det är bara lilla jag som är förkyld igen :) 

Så nu ska jag tajma min nästa förkylning så att den kommer lagom till Winnerbäcks nya album släpps. Blir grymt pepp av första singeln! Här har ni den, förresten...

Zinedine Zidane

Korpfotboll är ingen lek, för er som tror det. Det är tufft, och domarna ser ingenting som händer, så det är nära på anarki ute på konstgräset. Vi är ett lag där i princip alla vill vara offensiva, men eftersom jag är lagledare och ansvarsfull nog, så har jag tagit på mig att vara mittback. Men i senaste matchen, i torsdags gjorde jag mål - tyvärr i fel mål, men ändå.

 Det hela var trots allt ganska snyggt. Våra motståndare anföll mot oss och slog ett inlägg från högerkanten. Bollen kom nära mig i axelhöjd och jag ville bara ha bort den, så jag drog på med en riktig karatespark. Men jag nådde ändå inte att få en hård träff, trots sträckt vrist fick jag den bara längst ut på tåspetsen och bollen gick i en vacker båge rakt upp i krysset - helt otagbar för vår målvakt. Vi förlorade matchen med tennissiffror till slut ändå efter en kollektiv kollaps, så jag slapp bli syndabock, men jag kommer aldrig glömma mitt vackraste självmål. Som jag såg det var det ganska likt målet Zinedine Zidane gjorde i Champions League-finalen 2002 :D

Orrefors glasbruk

Igår gick Orrefors glasbruk i graven, ännu ett stort glasbruk som inte klarade den ekonomiska krisen och konkurrensen av den billiga utländska glasmarknaden. Hela Småland sörjer förstås, först och främst för alla familjer som drabbas, och sedan för att det som varit Glasriket nu bara har ett enda glasbruk kvar.

För precis tre år sedan var jag på intervju på just Orrefors glasbruk. Jag jobbade då i Oskarshamn och sökte efter andra jobb och med mitt fina CV fick jag lite hybris, och jag hade en period då jag bara sökte chefsjobb. Det började med en väldigt realistisk chans jag hade att bli säljledare på kött-avdelningen på Maxi här, jag var så bra på intervjun att jag var väldigt optimistisk att få det, men det gick till slut till någon i de egna leden - allt annat hade ju varit respektlöst mot de som jobbat där länge, men det var en stor besvikelse. Efter det sökte jag alla chefsjobb jag såg, de flesta var jag helt okvalificerad för naturligtvis men med bra ansökningar fick jag ändå gå på en hel del intervjuer. Jag var så het på gröten att jag nästan tackade ja till en av stans skoaffärer, haha, men som tur var insåg jag hur misär det hade blivit och drog tillbaka min ansökan i sista stund :).

Men sommaren 2010 lade Orrefors glasbruk ut en platsannons, de skulle ha en ny försäljningschef och jag sökte, men trodde inte på det själv. Men jag fick en intervju, och gjorde oväntat nog succé, helt plötsligt hörde jag mig själv ha en massa kreativa idéer och svar på tal, jag såg mig själv utifrån medan jag pratade om glasförsäljning från sjuttioelva perspektiv. Döm om min förvåning, jag hade kommit till slutintervju med högsta chefen, jag och nån mer. Väl där hade jag tappat gnistan och förlorade platsen, men jag fick en glasskål som tack för visat intresse :) Jag sörjde inte platsen länge, och jag blev snart säljledare i mejeriet på ICA där jag jobbar nu och vi blev prisade som bästa butik i Sverige nåt år därpå och succén bara fortsätter, jag har aldrig ångrat något. Men Orrefors glasbruk är för alltid det glasbruk som ligger närmast hjärtat och det var väldigt tråkigt att det gick som det gick. Rest in piece!

Saxnäs i lördags

Här är ett litet bildkollage från när jag och några vänner från jobbet åkte över till Öland för att se Jonas och grabbarna spela. Himla trevlig och blöt kväll :)

Grannen under

Grannen under röker, det vet jag, det är inget nytt. Oftast tobak men ibland annat också, och jag har inga synpunkter på hur andra människor lever sina liv, men jag glömmer stänga balkongdörren ibland och då stör det mig. Att komma ut i vardagsrummet och känna det som att man går in i rökrummet på sportpuben på Storgatan - eller för den delen, som att gå in på ett holländskt café - är ingen fröjd för luktsinnet. Igår under damfotbollen började, vad som min näsa uppfattade som en armé av dreadsjamaicaner, röka illegala substanser, och min lägenhet såg snart ut som en kraftigt inzoomad röksvamp. Det var då Gustaf, på besök för fotbollshäng, kom på idén att vi skulle youtuba en norsk humorgrupp som heter Ylvis. Just där och då var det nog det absolut roligaste vi sett, vi skrattade så vi kroknade av varenda strof, tills klockan sa ifrån för tredje gången, då gick jag och stängde balkongdörren. Idag har jag jobbat fjorton timmar och nu ska jag hem och se om det verkligen var så roligt som jag tyckte igår eller om jag ska gå ner till grannen och be honom röka någon annanstans. Här är en länk till ett klipp, bedöm själva! :)

http://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=1Un_oHaf798&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3D1Un_oHaf798%26feature%3Dyoutu.be

Mina grannar?

Till jobbet igen jag gå

Imorgon bitti inställer jag mig på jobbet igen efter tre veckors fantastisk semesterfrånvaro. Det känns faktiskt riktigt bra, jag har inte ett dugg ångest över det, tvärtom! Ska bli skönt att få lite rutiner igen, rätta till den dygnsförskjutning jag har lagt mig till med, och komma in i nyttigare vanor. Dessutom älskar jag mitt jobb och mina arbetskamrater, jag vet att det är få förunnat att kunna längta tillbaka till sin arbetsplats mitt under stekande sommardagar, jag känner mig lyckligt lottad :)

Semestern avslutades dock på bästa sätt, igår poolparty med vänner i Smedby, som uppfyllde alla kriterier för ett lyckat poolparty; att ingen drunknade, alltså :) Eventuell bakfylla botades av en dag på stranden och ett skräckslaget hopp från tiometers-tornet på Långviken, följdes upp med ohyggliga mängder skräpmat och glass, såg Sveriges kvartsfinal på fanzone-området och avslutade med en middagsbjudning hos Nisse med vännerna och en bra film. Nu är jag redo att gå tillbaka till jobbet. Nekas problemas! :)  

Kalmars musikscen kan bara bli bättre

När jag är utomlands, exempelvis på Irland som jag var på nyss, brukar jag reagera på att varenda liten pub i vartenda liten gränd i varenda liten by alltid har live-musik. Det ser man ju inte där jag bor i alla fall, det finns nåt enstaka ställe som har utspridda jamkvällar, någon trubadur nångång och några enstaka undantag men live-musikscenen i Sverige tycks mest handla om de nationellt erkända grupperna, och då till höga biljett- eller inträdeskostnader. På den irländska ön spelades det utan inträdeskostnader varje kväll i veckan varje dag på året på alla pubar och klubbar - och det fanns många. Här kommer det häpnadsväckande: Irland har inte haft en internationell musikframgång sedan nittiotalet, det verkar inte ens finnas några stora nationella akter, medan Sveriges musikexporter tillhör världens absolut främsta. Övning ger uppenbarligen inte färdighet, eller? Kan det vara så att svenska artister väljer en mer kommersiell väg i brist på ställen att spela på? Jag är en stor beundrare av den svenska musikscenen, den känns öppenhjärtig och kompromisslös, i alla fall det jag lyssnar på. Jag lyssnar ju inte på Stiftelsen, alltså som ni förstår. Men svenskar är kanske lite girigare, ger sig in i studion tidigare och turnerar mindre med avsikt, drivs till att satsa nationellt - just eftersom det inte finns någon direkt lokal marknad? Medan det är tvärtom utomlands, där det finns så många lokala band i omlopp att det måste kännas uppgivet att slå stort redan från början? Ett irländskt band kan inte börja ta betalt om de inte är så överlägset mycket bättre än alla andra att det är befogat, för vem betalar för att se ett band på ett ställe när det pågår femhundra gratisspelningar inom fem kilometers radie? Jag tycker gott vi kunde kompromissa lite med det sättet att njuta av musik. Få det lite mer levande. Pumpa in mer pengar i fritidsgårdar, kulturell ungdomsverksamhet och sprid bidragen bättre. Det finns mycket som kan bli bättre.

Samma sak med DJs förresten. Sverige har några av världens mest eftertraktade DJs. Men här i Kalmar finns det knappt en enda en som kan mixa överhuvudettaget, de står bara rakt av och väljer låtar, de gör inget själva, de tycker de är ball bara för att de varvar fjolårets untzuntz med nostalgitrippar. Folk verkar uppskatta det i fylleruset, men varför hyr inte krogägarna bara in en spellista (69kr/månad på spotify) om DJn ändå saknar kreativiteten att göra något eget? Lägg de pengarna på band istället, det finns bra lokala band men de har ingen marknad, inte under 9 av våra 12 månader i alla fall. 

Jag är ganska säker på att ni som bor i större städer, Stockholm, Göteborg, Malmö, inte känner igen er i det här. Ni får säkert på alla plan ett bättre kulturellt utbud, så även musikaliskt givetvis. Så det här är mest regional kritik. Kalmar är inte bara en stad under juni, juli och augusti liksom. Våga satsa lite :)

Barbarerna mot de försvarslösa

När jag var i Spanien besökte jag festivalen i Pamplona, en gatufestival med fest dygnet runt under en veckas tid. Tyvärr av det allt annat än nobla temat, tjurfäktning. Min vän som jag reste med hade det som villkor att hänga med, så jag hade pratat med en person jag lärt känna genom PETA om att delta i demonstrationerna istället. Efter att min vän deltagit i tjurrusningen, där tjurar stressas upp att springa ett lopp och sedan provoceras till att gå till attack, också en vidrig form av underhållning, stod jag i ett hörn av ett torg med några djurvänliga eldsjälar med plakat. Tjurfäktningen är nästan en "nationalsport" i Spanien och protester uppskattas inte av spanjorerna. Det var nästan overkligt att se hur annorlunda människors förhållande till djur var där; femtio tjurar skulle dräpas på arenan i staden under åtta framträdanden och den totala publikmängden uppskattades till 1,5 miljoner människor. Hade ens en enda människa kommit och kollat på djur som dödas på en arena i Sverige? Nej, jag tror knappast det, och det skulle givetvis vara förbjudet. Men i Pamplona i Spanien på gränsen till Frankrike, stod jag så en dag i juli i en minoritet i ett hörn i en stad fylld till bredden av människor som kommit för att se matadorer plåga ihjäl tjurar under folkets jubel. Polisen som fanns på plats var beredd att ryka in ifall konflikt skulle uppstå. - till vårt försvar hade jag utgått ifrån eftersom jag inte kunde spanska. Men vissa män blev så utom sig av ilska mot oss att de gick till fysiskt våld, och efter en stund kom polisen - till deras försvar. Utan att förstå ett ord blev vi inhysta i en buss som körde iväg, jag tänkte, inte ens i den här vansinniga världen kan väl de här barbarerna spärra in oss, för att fredligt försvarat försvarslösa djur? Min vän förklarade för mig att de tänkte köra iväg oss till en plats så långt utanför stan att vi inte skulle ha chans att "göra nåt fuffens" under tjurfäktningarna. Sagt och gjort, jag och tjugotalet andra blev avsläppta vid en bensinmack tjugo minuters bilväg från stan och det var bara att börja traska tillbaka i den sjuka värmen. När vi kom in till staden igen hade jublet tystnat, tjurarna var redan dödade, vi mötte folk som med stora gester berättade hur underbart det hade varit när de stora djuren fallit mot sin död i gruset i arenans mitt. Vi kände oss som förlorare och satte oss på bussen tillbaka till Barcelona i Katalonien, där tjurfäktning som tur är har blivit förbjudet sedan ett år tillbaka. Så det går att göra skillnad! Det måste gå! Men det är en oerhört lång och frustrerande kamp, det har jag förstått nu. Nähepp, nu ska jag skriva ett argt mail till SVT och be dem sluta glorifiera tjurfäktningen i Kalle Anka på julafton :) Folk blev ju vansinniga när man tog bort några sekunders rasism förra året - tänk vad arga de skulle bli om jag fick bort tre minuters djurplågeri :) 

Vill du inte ha våra pengar, Christian?

Helt plötsligt är min mailbox fylld till bredden av spam och det gör mig lite irriterad. Förut blev jag uppriktigt nyfiken när det någon gång om dagen plingade för inkommande mail i telefonen, nu känns det som att jag har halvt epilepsianfall hela tiden för att mobilen vibrerar fem gånger i sekunden av dessa otyg. Lite nyfiken är jag dock på vilken målgrupp de riktar sig till? Någon som verkligen går på de här erbjudandena man får, eller? "Ang. stor kontant vinst, vi saknar ditt svar, Christian!". "Hej Christian, finalist dragen idag, du är nog vinnaren av 8000kr på IKEA!", "STORT GRATTIS!! Du kan vara vinnaren av presentkort, vi ber dig omedelbart kontrollera detta!", "Vill du inte ha 14,000kr, Christian?"... Alltså jo, det vill jag, Stella Bengtsson, vem nu fan du är, men jag tror knappast det är så att "mailchansen" har finansiärer som gladeligen slänger bort pengar till slumpmässigt utvalda mailadresser. Och om det nu finns någon hjärndöd stackare som går på sånt här skit, för det antar jag att det finns eftersom spammen fortsätter, och med sin dumhet uppmuntrar spamindustrin, då är du ta mig tusan lika värdelös som de som spammar. Tänk lite!! Okej, förlåt, om någon är efterbliven eller av annan legitim anledning saknar verklighetsförankning så ska jag inte säga att de är värdelösa givetvis. Det finns i alla fall inga gratis pengar, det fanns det inte igår, det finns det inte idag och det kommer inte att finnas det imorgon heller, jag lovar... Nu måste jag sluta, jag fick ett mail om att jag har fått gratis biljetter till en Thailandresa värd 50,000kr. Det kan jag ju inte gå miste om! Ha det bra :)

Familjen först

Ett av de smutsiga golvens länder

Inne på femte dagen i det gröna Irland och jag förvånas hela tiden över hur annorlunda allting är mot hemma. Det känns lite som att resa tillbaka i tiden. I varje hörn står det folk och predikar mot mänskliga rättigheter som religionsfrihet, sexualitet och aborter - som förresten fortfarande är olagligt här oavsett omständigheter. De jag känner här är kluvna, men vill ha bort den lagen - den är under stor debatt sedan en gravid kvinna nyligen dött sedan hon inte fick göra abort efter ett misstänkt missfall. Det finns många ålderdomliga lagar kvar i detta katolska land. Men än har jag inte träffat några med särskilt konservativa ställningstaganden.

Eftersom städerna generellt här är äldre än hemma, och landet har en lång brutal historia av krig, och dessutom varit (och är) plågat av fattigdom, ser samhällen väldigt annorlunda ut här. I Cork ser alla hus risiga ut utifrån och inte många har råd att renovera. Arkitekturen är dock vacker, och städerna här ligger oftast i djupa dalgångar runt floder, det är en fröjd för ögat! Men särskilt praktiskt är det definitivt inte och både hus och vägar är i regel fallfärdiga.

Vad som förvånar mig mest när man kommer utomlands är att i många länder tar man inte av sig skorna när man kommer hem. Här där jag bor under min vistelse har man en hall, vilket inte är självklart, men man använder den inte. Enda gången de tar av sig skorna är när de ska sova. Ändå har de mycket heltäckningsmattor och så :) Underligt att inte vilja ha ett så rent hem som möjligt. Imorse vaknade jag av att en fågel hade kommit in i huset, den bajsade och fjädrade av sig överallt innan vi fick ut den, det var ingen stor grej för de boende - en annan hade ju gått lös med rengöringssprayen :) Varmvatten har man bara i vissa kranar, snålspolande duschar på grund av det dåliga vattensystemet och man har låg temperatur inomhus, jag fryser ihjäl lite i vardagsrummet nu :) Mina skor står i hallen förresten - ja, jag försöker sätta ett gott exempel :)

Tekniskt är landet lite efter, platt-tvn är inte i majoritet, internet är lite slöare, eluttagen inte lika effektiva, och kortläsare saknas i nästan alla restauranger och affärer jag har varit i, vilket ställde till det lite igår kväll när bankomaterna var utslagna. Det finns mycket upphov till frustration bland de som bor här, framför allt de beresta unga människorna som vet hur mycket som skulle kunna förbättras som i andra länder.

De följer inga normala sporter här utan hittar på sina egna varianter. Fotboll finns men det är den irländska fotbollen som är stor, där man på en plan mycket större än en fotbollsplan får rulla, studsa, sparka, slå, knäa, kasta och hålla bollen lite som man vill, och gör mål på ett fotbollsmål. Men missar man målet och skjuter över behöver man inte misströsta - för då blir det istället poäng, haha... Jättekonstigt! Det är final på söndag och folk är helt galna, ska försöka få biljetter.

Maten här är... ja, undermålig är ett elakt ord, men vi betalade 60 spänn för en liten bytta med köttfärssås som smakade pappersmassa igår och det var ungefär det bästa vi åt den dagen, haha... Och sommarna regnar oftast bort hårdare än i Sverige. Trots det här är folk extremt vänliga, alla är muntra, hälsar spontant och pratar friskt, och är uppriktiga hela tiden, det är mycket skratt men inget larv. Jag är väldigt glad att jag tog min första semestervecka här! Vädret har varit fantastiskt med irländska mått! Hoppas det är helt okej hemma med! Tjohej!

Mord och inga visor

Tredje dagen på semestern idag och vi bröt den vanliga turisthetsen för att åka på kändisjakt. Inför resan kollade jag på två avsnitt av gamla legendariska deckarserien "Mord och inga visor"; två avsnitt som utspelade sig på södra Irland, till skillnad från de andra avsnitten som mestadels utspelade sig i USA. Jag berättade detta för tjejerna jag umgås med och de blev uppspelta med, för de hade inte sett dessa - däremot visste de lite om Angela Lansbury som spelar huvudrollen - hon bor tydligen som en enstöring på Irland! Bara ett par mil bort, i samma county! Några irländska telefonsamtal senare hade vi fått både adress och beskrivning och körde iväg. Lite diskret gick vi upp och ner på hennes gata ett par gånger och låtsades vara vilse i hopp om att få en skymt! Och några spända tjugominutrare senare kom hon gåendes från en blomstrande skogsstig, vi hade inte mod eller var inte snabbtänkta nog att säga något, vi bara kollade på henne och hälsade. Hon hälsade på oss lite halvt glatt, men försvann sen lika snabbt in på sina ägor. Men jag kände mig lycklig just då! Kommer aldrig glömma när jag träffade världens bästa deckare, "Jessica Fletcher"! :)

Sport på duken

Igår kväll visades The Fighter på tv, en film baserad på den verklig historien om boxaren Mickie Ward och hans missbrukande halvbror. Jag tycker att boxning är en extremt tråkig sport att kolla på, på verkligen alla sätt, men jag kan räkna upp tio spelfilmer om boxning som får mig att hoppa upp och ner i soffan som om det var min favoritsport i hela världen. Ett par av Stallones filmer om Rocky Balboa håller världsklass, James Marshall och Cuba Gooding Jr i Gladiator, Hilary Swank i Million dollar baby, Will Smith i Ali, Russell Crowe i Cinderella man, Robert DeNiro i Raging Bull, MMA-filmen Warrior, och så den här filmen med Mark Wahlberg och Christian Bale, för att nämna några. Lika tråkig sport tycker jag Amerikans fotboll är, av vilken sport det finns ännu fler utomordentligt bra filmer. Och baseboll har jag aldrig fattat, och golf går mig helt förbi men det finns tjugo bra golf- och rugbyfilmer som jag blir så uppspelt av att jag måste lägga in mig för hjärtklappning i flera dagar efteråt. Det finns underbara biljardfilmer, en sport jag sällan lägger tid på heller. Men när det gäller sjukt bra, vanliga sporter såsom fotboll och hockey och tennis, där finns det ta mej tusan nästan inte en enda vettig film! Jag finner detta extremt orättvist!! Och ofattbart! Att ingen gjort en vettig hockeyfilm sedan Mighty Ducks, som förmodligen är mer uttänkt som en barnfilm, och fotbollstrilogin Goal innehöll visserligen hyfsad förstadel men de sista två kraschade och brann så hårt att jag kunde gråta. Varför görs det bara skitbra filmer om skitointressanta sporter? Bevisa mig gärna fel om ni vet som nåt inte jag vet!

Crille rasar mot melodifestialen

Melodifestivalen är en fantasivärld för musiker och sångare som under några veckors kändisskap får tro att de är stora artister. De blandar ihop det och tror att de är musikaliska förebilder när de egentligen bara är en del av ett spektakel, eller ett bisarrt skådespel. Ett skådespel som är noga regisserat att lura även tittarna att tro att de är involverade, men ser man närmare på det så är det inget mer än en stor konspiration. Det börjar redan med uttagningarna till delfinalerna, där en liten grupp sitter och väljer ut vilka låtar som ska få kandidera. Att det är samma tio personer som skrivit alla låtar i tio år är förstås ingen tillfällighet. Samma människor bestämmer sedan dessutom turordningen för låtarnas framförande vilket är extremt avgörande för vilka som ska gå vidare till finalen. Väl i finalen där svenska folket ska välja vilken låt de vill ska representera dem, så är det inte alls det svenska folket som får välja vilken låt det blir. För där har man valt att slänga in en jury som har i praktiken all makt över att utse vinnaren. Om hundra personer får dela ut lika många röster som nio miljoner svenskar så är det ju knappast en demokratisk tävling, inte på långa vägar. Man får heller ingen insyn i vilka de här jurymedlemmarna är, finns de ens eller är det Christer Björkmans sätt att få bestämma vinnaren själv? Ingen har egentligen någon som helst aning, så vart finns då trovärdigheten? Det enda man vet är att Sveriges befolkning röstade fram Yohio som vinnare tidigare i år men en hemlig jury sa "nej nej, han ska inte vinna, det ska Robin Stjärnberg göra!" och då sa svenska folket "okej då, vi hade ju honom som trea så han är väl okej". Ingen protesterade. Missförstå mig inte, jag skiter fullständigt i schlagerfestivalen, men jag stör mig på när en tävling förstörs av korruption - och att ingen protesterar eller bryr sig, eftersom tävlingen bara är lättsam menlös underhållning!

Lika stinkande illa är det i den europeiska finalen, där röstningen är helt jävla omöjlig. Först och främst har alla länder lika många poäng att dela ut oavsett landets storlek. Utöver det så har varje land en jury som i praktiken bestämmer och presenterar resultaten. 

Exempel:

- San Marino har 30,000 invånare. Deras jury av människor vi inte vet vilka de är, väger alltså lika tungt som Tysklands 82 miljoner invånare. 

- San Marino, som fick rösta trots att de inte var med i finalen, var förmodligen inte sådär jätteintresserade av att ens se finalen igår, än mindre att rösta... men deras befolkning hade lika mycket inflytande som Rysslands 140 miljoner röstberättigade invånare. 

= Således har ett ointresserat land som har lika många invånare som småländska Vetlanda, lika mycket makt som 222 miljoner människor. 

Men ännu sjukare är det när man ser till helheten. Ett fåtal jurymedlemmar utspridda över 40 länder har lika mycket att säga till om som Europas 750 MILJONER människor som om de vill kan rösta 20 gånger var på varje låt. Varje röst kostar väl fem spänn, så teoretiskt sett kan tävlingen alltså dra in 1950 MILJARDER kronor under kvällen - men det är ett hundratal jurymedlemmar som ingen ens vet vilka de är som avgör. När det handlar om så stora pengar och så många människor, så tänker man ju att allting måste gå rätt till. Men gör det verkligen det? När ett land, även det minsta av länder, väljer sin regering exempelvis så tar röstningen ofta ett par dagar, och sedan kontrollräkning ytterligare ett par dagar och sen extremt noggranna utredningar så att det inte finns något fusk någonstans innan vinnaren koras. Men här röstas det på fem minuter, sen är det paus i fem minuter, och sen är det klart. Är det någon som tror att det finns länder som inte fuskar? Det finns ju många medverkande länder som styrs med järnhand, där folk inte ens får tänka vad de vill, skulle de inte censureras av makten även när det gäller röstningen här? 

Nu kommer folk säga "äh men vad gör det, det är bara en tävling". Men i vilken annan tävling skulle man tycka att en såhär omfattande korruption skulle vara okej? Det enda jag kan komma på som är på samma nivå är brottning. Där är reglerna också difusa och det sitter en jury och bedriver svågerpolitik, men brottning blev ju också utkastade från de olympiska spelen på grund av den anledningen. Kanske är dags att göra samma sak med Eurovision song contest? Tvinga dem att göra tävlingen till folkets tävling igen eller släng skiten på tippen. En jury är BARA okej om den är framröstad som landets representanter. Det här är pinsamt och jag skäms åt alla er som bara sitter och gläds åt spektaklet utan att tänka överhuvudettaget :) Visa att ni är tänkande människor och protestera om ni bryr er om tävlingen. 

Loreen, som med fler poäng än någon annan haft genom tiderna, vann tävlingen inför hundra miljoner tv-tittare, fick exempelvis ställa in sin konsert i Lidköping för att hon bara hade lyckats sälja tvåhundra biljetter. Vet ni hur lite människor det är? Det är sju genomsnittliga gymnasieklasser. Det säger en del om den kändisnivå som Eurovision Song Contest är på. Den bästa av de bästa kunde inte kunna fylla en skolcafeteria i en mellansvensk stad. Det får mig bara att komma till en enda slutsats, som alltid varit ganska självklar: man kan inte tävla i musik. Fatta det :)

v

Vad ska det här vara bra för? ;)

Bilen förändrar mig till en väldigt glupsk och väldigt lat man :)

Det är konstigt, i vanliga fall är jag en sund kille. Jag äter bara godis vid särskilda tillfällen, tycker inte särskilt bra om läsk, jag undviker egentligen all snabbmat, har en välfungerande lägenhet som jag håller i gott skick och slänger till och med fram lite doftljus då och då för att allt ska vara sådär fräscht och snyggt och jag vägrar ha någonting som smular i varken soffan eller sängen :). Men när jag sätter mig i en bil för att åka långt ensam, då förändras allt. Jag blir världens gris! Köper på mig kilovis med snacks, godis, kakor, energidrycker, litervis med juice, och stannar utöver det på varannan vägkrog jag ser för att köpa burgare och sånt :) Sen sitter jag och gottar mig och spelar galet hög musik och sjunger så att kaksmulorna flyger! Jag gissar att det är för att jag blir uttråkad annars :) Det är tur att jag inte äger någon bil så att jag inte får det här beteendet oftare! :) Nu tillbaka till det sunda livet, som börjar med den obligatoriska vegetariska måndagen imorgon :) Mums!

Här är hela familjen idag inträngda i hissen till brorsans nya lägenhet :)

Infall

Underbara helg! Idag vaknade jag med en lycklig känsla i magen, det måste bero på den här plötsliga comebacken av solen! Förkylningen försvann lika snabbt som den kom och luften är full av uppfriskande vitaminer :) Igår var det nästan så att jag ville kyssa varenda liten sten som låg ute och gottade sig i solen, fånga & krama varenda liten hare som skuttade omkring på gården, omfamna allt och alla!  Och stereon har fått sig en riktig makeover, den spelar bara glada, spralliga låtar, och jag sprallar med dom! Pricken på i-et var personalfesten igår, jag har verkligen världens goaste arbetskamrater, och på nåt underligt sätt lyckas de alltid plocka fram det allra bästa efter ett par bärs :). Och idag vaknade jag pigg och glad trots bara några timmars sömn, inte ens en aning bakfull, tog en riktig bauta-frulle med allt från en maffig ägg och bacon-tallrik till skånemejeriers bästa ekologiska yoghurt, och så gårdagens tidning på det - allt till tonerna av Nina Simones hurtigaste alster :) Jag är på ett sånt kanonhumör idag att jag avslutar med en liten dikt av Ferlin!

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv. 
Då slår det mig plötsligt att taket,
- mitt tak - är en annans golv.

Sick times

Förra veckan minns jag att jag "skröt" lite på jobbet om att jag så sällan blir sjuk, att jag lätt kunde räkna mina sjukdagar de senaste fem åren på ena handen. Dagen därpå fick jag höra på en hälsokontroll att jag både hade en misstänkt nervskada och en inflammation och sen, i helgen, exploderade den lilla förkylningen jag haft så att alla vettiga kroppsfunktioner bara la av. När jag vaknade febrig på måndagsmorgonen visste jag knappt var jag var, men skam den som ger sig tänkte jag och tog på mig mina långkalsonger och gick mot bussen. När jag hade kommit ut ur huset upptäckte jag dock att jag hade lyckats glömma att ta på mig mina vanliga byxor utanpå, så jag fick vända uppåt igen. Det var ungefär då jag insåg att jag faktiskt började bli sjuk, och efter att ha hostat sönder lungorna några timmar gick jag hem tidigt från jobbet den dagen och därifrån bara eskalerade det. Nu när jag i princip sovit 48 timmar i sträck är dock hjärnan inte riktigt villig att koppla av när jag verkligen skulle behöva sova inför jobbet imorgon :) Men det jämnar väl ut sig :) Så jag passar på att blogga lite, jag veeet att jag är lite dålig på att hålla bloggen vid liv emellanåt. Nu ska jag väl försöka sova lite i alla fall.

Förresten! Cirkus Scott kommer till Kalmar. Det säger jag inte för att göra reklam för det, utan tvärtom för att jag är besviken på att det år 2013 fortfarande går att betala för att se plågade djur åka runt från stad till stad i trånga lastbilar. I England har man nyligen, trots att premiärminister Cameron av okänd anledning i åratal försökt sätta stopp för det, fått igenom en lag mot att ha med exotiska djur på cirkusar, någonting Sverige också borde ha lagstadgat för länge sedan. Så jag hoppas i alla fall att ni inte går och uppmuntrar den här brutaliteten, det finns bättre saker att göra en fredagskväll än att se en nedbruten el-chockad elefant trumpeta på kommando. Det pinsamma är att Cirkus Scott är den cirkus som faktiskt har tillräckligt med kvalité för att kunna göra en minst lika bra show utan att plåga djur - de har med djuren bara för att de tror att folk betalar mer om det finns några djungeldjur med i programmet. Alla som går och ser spektaklet bidrar därmed till att uppmuntra till fortsatt djurplågeri. Enjoy!

Elefanter och andra vilda djur cyklar inte på cyklar frivilligt, inte heller balanserar de på rullande föremål,  står på huvudet eller hoppar genom brinnande ringar för att de tycker det är roligt. De gör det för att de är livrädda för vad som händer om de inte gör det.

Nya sneakers

För ett par år sen köpte jag nya joggingskor för ett par tusen kronor. De var så väldigt sköna att jag började använda dem dagligen och nu har de varit inne på sista refrängen ett tag; sulan har varit slapp, färgen är borta, en bit av hälpartiet har nästan lossnat helt vilket framkallat ett klippetiklopp-ljud närhelst jag använt dom. Jag har funderat på att ta dem till en skomakare men det har inte blivit av, man köper väl nya skor till våren ändå, har jag tänkt.

Men sen hände något igår. Jag tror inte mycket på varken magi eller mirakel, men kanske ändå... När jag kom till jobbet igår så reagerade jag plötsligt på att det inte längre lät som en hel stepp-orkester när jag gick. Jag granskade skorna flyktigt och mycket riktigt - de var hela! Du skulle sett hur chockad jag bleb! Färgen syns igen, strukturen är intakt, inga lösa delar, helt perfekt skick. Även om jag tror att Gud är god, så tycker jag nog att den enda logiska förklaringen är att jag någongång, någonstans, har förväxlat skor med någon. Jag frågade Viktor, som har stenkoll på TeamSportias sortiment och den skon har inte sålts på flera år, så vad är oddsen att jag hittar nån med samma sko i samma färg och storlek? Aldrig sett den skon på någon annan ens.

Förra vintern råkade jag få med mig en identisk jacka hem från pubben. En jacka som jag köpt långt härifrån i en ovanlig färg, aldrig sett en sån igen varken före eller efter. Tänk om det är samma snubbe! Som går omkring i mina kläder och skor nånstans? Det sägs ju att alla har en dubbelgångare nånstans... men det här är ju löjligt!

(Obs! Om någon vet någon som vill byta tillbaka med mig, säg till! Jag vet nämligen inte ens vart jag ska börja leta... Kan inte minnas att jag tagit av mig skorna offentligt ens!) :)

Den som väntar på nåt gott

Hungrig som en varg kom jag hem ifrån jobbet igår. Jag hade bara trekvart på mig att fixa något att äta, så jag satte igång direkt med en smaskig pastasås med bacon, färsk svamp, lök, mozzarella, grädde och lite kryddor... Jag gör den emellanåt, så jag behöver liksom inte ens smaka för att veta hur perfekt den är. Men när jag stod och väntade på vattnet till pastan skulle koka upp insåg jag att jag inte skulle hinna bli klar och avbröt. "Jag är ju hemma igen om en timme, jag kan äta då", tänkte jag.

Under matchen, som vi var monstruöst dåliga i och förlorade, fick jag en riktig smäll, en klumpig motståndare viftade trött med sina köttiga armar i en duell och träffade med armbågen rätt på adamsäpplet, det kändes som att hela halsen gick ur led så jag gick av planen en minut innan jag kunde fortsätta. Efter matchen berättade de andra i laget mardrömsscenarion om att man kunde dö av ett svullet adamsäpple, det var inte det jag ville höra men det var av omtanke så jag tog in varje ord, blev lite nervös faktiskt, men jag avskyr att gå till doktor.

När jag kom hem kändes det okej, jag kokade upp pastavatten igen och det vattnades så mycket i munnen att jag hade behövt dregelskydd på matchstället. Äntligen skulle jag få äta! Trodde jag. Men det tar typ en kvart att koka upp vatten och under tiden var jag korkad nog att kolla upp halsskador på Flashbacks forum. Där skriver ju typ bara idioter, så det var ju inte så snart. Historia efter historia om folk som inte gått till läkare och vaknat av att de kvävdes av sina inre skador... Jag blev pissnervös, men ville fortfarande inte gå till sjukhuset, för jag kände mig ju helt okej! Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att de skulle lugna mig och säga att jag inte alls kommer kvävas i sömnen. Men tvärtom, tanten i telefonen blev mer hispig än någon, hon gallskrek att jag måste skynda mig till akuten! När hon började snacka ambulans och grejer satte jag dock mer foten, "nu får du lugna ner dig!" typ. Men jag gick med på att åka till akuten, det borde ju gå fort, så jag ringde farsan och bad att få låna bilen. Pappa insisterade på att köra mig dit och snart satt jag där med några sjuksköterskor som planenligt konstaterade att det inte var någon fara. "Men", tillade dem precis när jag skulle gå, "vi tycker nog ändå att du ska få dubbelkolla med en läkare". Så vi satt ner och väntade, och väntade och väntade. Efter midnatt fick jag träffa en läkare som tryckte in den vidrigaste bedövningssalva i näsan på mig, och precis när jag hade kommit över den chocken, tryckte hon ner en kamera på en slang in genom ena näsborren och grävde ner den till stämbanden. Det är en bra bit ner dit!!! Sen sa hon iallafall att det såg bra ut och att jag fick gå hem. Och jag var så hungrig att jag hade kunnat äta upp mina skinnvantar, jag såg framför mig hur underbart det skulle bli att komma hem och sätta tänderna i maten jag tänkt på konstant i fem timmar. Men precis när jag skulle gå säger läkaren det jag minst av allt i hela världen någonsin velat höra. Att jag inte skulle äta på ett par timmar!

När jag kom hem stirrade jag sorgset på pastasåsen en stund... Sen sket jag högaktningsfullt i vad läkaren hade sagt och svepte ett kilo pasta så fort att halsmandlarna nästan följde med ner i magen. Nu är jag så jäkla nöjd, magen är framförallt så jäkla nöjd! Godaste måltiden nånsin!! :)

Julens mirakel

Det här julmiraklet utspelade sig dagen före julafton. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid till busshållsplatsen, tog med min stora matlåda och gick ner tio minuter innan bussen skulle komma, för den hånade mig igår och åkte framför mina ögon. Men jag väntade och väntade och i kylan blev jag helt galet pissenödig, och bussen skymtades ju ändå inte till så jag ställde lunchlådan på bänken och gick till buskaget bakom kuren. Då ser jag ljuset av bussen på hundra meters avstånd, precis när jag fått upp en perfekt stråle. Jag svor rakt ut när jag blev tvungen att antingen kämpa för att nypa av eller vänta två timmar på nästa buss. Men äh, jag är tidsoptimist så jag inbillade mig att jag skulle kunna manuellt öka trycket istället och på så sätt hinna kissa färdigt och sedan springa fram till bussen, jag tog i så hela systemet pulserade av överbelastning, och ja, ja, JAAA, jag skulle verkligen hinna! Jag gylfade upp, pulsade och drumlade runt i snön och fick ögonkontakt med busschauffören precis i tid för honom att stanna. Tro mig när jag säger att jag var sjukt nöjd när jag satt mig på en plats på bussens högersida. I ögonvrån skymtade jag något rött och vackert i busskuren där jag hade stått och tänkte att det var fint att de juldekorerat den. Ja det var så jag tänkte sekunderna före jag kollade ordentligt och såg att det var min röda lunchlåda med köttfärslimpa och brunsås, som blivit kvar där i kalabaliken. I samma sekund började bussen rulla - och jag kan ärligt säga att jag har aldrig varit så sugen på köttfärslimpa som jag var just där och då... 

Men så fick historien ändå ett lyckligt slut. Klockan två på eftermiddagen stod jag och jobbade som bäst, fortfarande lite bitter för matlådan, men jag hoppades att kanske nån stackars hungrig luffare hittat den och blivit glad åtminstone, (fast han hade väl förmodligen ingen microvågsugn ändå och då hade inte maten kommit till sin fulla rätt). Då plötsligt kommer en gammal bekant in på jobbet, Stefan Söderstig, och med sig har han... min matlåda! När jag bodde hos mina föräldrar, när jag var liten, bodde han ovanför oss, han är några år äldre och var i alla fall som jag minns det väldigt busig, haha, och jag har i princip inte sett honom på femton år, inte mer än att vi hälsat om vi setts på stan kanske. Men nu kom han i alla fall in på mitt jobb, långt ifrån busskuren där matlådan blivit liggande. Han önskade god jul, log brett och försvann lika snabbt, och kvar stod jag och fattade inte att det som hände verkligen hände, det var för orealistiskt! Det var för sjukt! Och bakgrundshistorien var helt enkelt att han hade sett mig beklaga mig på facebook över min situation och senare åkt förbi matlådan och tagit omvägen förbi Lindsdal för att lämna den till mig. Vilken julehjälte! 

Fel bil, lilla tant

En tant på min gata stod och skrapade på en bil. Det hade snöat riktigt ordentligt, jag tror dessutom inte att hon använt bilen på ett bra tag, så hennes bil var i princip en tre meter avlång snöboll. Jag tänkte gå fram till henne och säga "Titanic ringde, de ville ha sitt isberg tillbaka" men jag tyckte synd om henne. Tyvärr hade jag brått att göra ett ärende till verkstaden så jag kunde inte vara till någon hjälp. När jag kom tillbaka fyrtiofem minuter senare hade hon precis fått bort snön från huven och skrapat rutorna, jag hjälpte henne borsta bort det som låg på taket. Först när hon ska till att låsa upp sin röda Volvo 740 upptäcker hon att det är någon annans bil hon skrapat fram ur snömassorna! Jag försökte först hålla mig från att skratta mig våt av tårar, men med en blick gav hon mig sin tillåtelse och jag vek mig av skratt, hon började också fnittra lite genant. Vi hjälptes åt att speja efter den bil som egentligen var hennes och den stod mycket riktigt två bilar bak, precis lika insnöad. "Nä då får det va" sa hon och vände på klacken, trots att jag erbjöd henne min assistans. När jag timmen senare gick till busshållsplatsen för att vänta in den alltid lika försenade stadsbussen till jobbet, stod hon där iklädd grotesk trettiotals-päls. "Hoppas bussen är varm" sa hon och log så brett att läppen sprack i vinterkylan. Och det var den :).

Fågelbajs på mitt fönster

Det är så typiskt; jag har inte sett en fågel på flera veckor, trodde alla hade emigrerat, och när jag idag för ovanlighetens skull ser en fågel - så bajsar den på mitt balkongfönster! Vad är oddsen? :)
Nu hoppas jag att det blir plusgrader så att det kan börja regna på allvar, för jag är inte pepp på att skrubba bort fryst fågelskit på min lediga dag -_-