Lövkrattning

MeToo

Ser många som delar med sig av hjärtskärande upplevelser under hashtaggen #metoo. Lika länge som människan kan spåras bakåt i tiden, lika länge har det varit normalt att kvinnor är rädda för män och det har de haft fog för. För män i alla samhällen som någonsin funnits har haft makten och pengarna. Män har bestämt kvinnoidealen som kvinnor ska leva upp till. Män har alltid suttit i rum och bestämt att kvinnor inte ska ha samma makt som män så att män ska kunna fortsätta sitta i rum och bestämma. Världsreligionerna med sina böcker - skrivna av män - har befäst männens rätt till kvinnor i tusentals år.
Ingen som någonsin levt med någorlunda verklighetsförankring har undgått att det finns en närmast genetisk och obehaglig generell manlig föreställning om att män är lite mer värda. Skulle vi fråga hundra män om de tycker att de är mer värda så säger de allihopa nej - men ändå skulle inte samma hundra män bemöda sig ens en minut att motverka den patriarkala strukturen. Många av de hundra skulle ha våldtagit. Många skulle ha slagit sina fruar. Många skulle ha kränkt kvinnor verbalt eller på nätet. Många skulle ha tagit bilder på sina kön och skickat till kvinnor. Många skulle ha tafsat på dansgolvet för att de visste att de skulle komma undan med det. - Och det här är bara av hundra män. I Sverige bor det fem miljoner män. Det blir väldigt många ofredanden, kränkningar och sexuella övergrepp - och alla sa att de tycker att kvinnor är lika mycket värda. Det gör de bevisligen inte.
Det är dags att vi #allamän tar vårt kollektiva ansvar. Vårt kollektiva straff är att skämmas och göra en kollektiv plan för hur vi ska agera för att kväva denna egenskap som är så djupt rotad i många män. Människor skiljer sig från djur genom att vi kan välja vad vi gör, vi vet vad som är rätt från vad som är fel. Om alla män överallt satte ner foten när någon gör orätt, även ens bästa vän eller bror, skulle vi kväva den här jargongen i ett kick. När någon pratar nedvärderande om någon annan, när någon beter sig illa på krogen... när någon har gjort det otänkbara brottet och förstört någons liv. Sätt ner foten. Ställ dig på rätt sida om strecket för ont och gott. Gör dig av med vänner som beter sig som mansgrisar, eller ännu hellre säg till dem att bättra sig för allas bästa. De som är utsatta ska aldrig behöva föra sin egen talan, det måste vi andra göra.
Det är inte ni som har döttrar som ska behöva ta det här samtalet, utan vi som har söner.

10 rubbat bra jullåtar!

En av mina absoluta favoriter, en allt annat än gullig jullåt som tar mig till en stökig irländsk pub i New York, adderar förlorade drömmar, fylla och spelmissbruk.  Dynamiken mellan Shane MacGowan och Kirsty MacColl gör att sången, inte bara på jultemat, är bland de bästa duetterna nånsin :) Duett-raderna "You took my dreams from me when I first found you/I kept them with me babe, I put them with my own, Can't make it all alone, I've built my dreams around you" är bland de mest romantiska, om än i djupt svårmod.


Vem visste att Bob Dylan kunde göra världens svängigaste jullåt? Barnsligt enkel text innehållandes alla viktiga detaljer om jultomten, till polka-studsande gung? Videon må vara kass, men det här är en av mina bästa jullåtar!


Glöm egentligen videon, ljudet av dålig inspelning i utomhusmiljö gör inte låten rättvis alls. Men på skiva och förstås spotify låter den helt magisk. Ett guldkorn som folk går miste om, väldigt oförtjänt.


Hello Saferide ska förstås vara med, i vanlig ordning med sång och arrangemang i motsatta tonarter; precis blivit dumpad innan jul och sjunger ändå i dur. Det är nåt man är van vid när man gillar Annika Norlin :)


David Bowie är en favorit, och här plockar han dessutom bort det kristna budskapet ur en traditionell 30-talsjulsång och sjunger om fred på jorden. Whats not to like?


Elvis visar varför han kallas The King. Och den här duetten är en efterkonstruktion, Martina McBride var bara två år när den spelades in, så hon är ditplacerad av duktiga redigerare på senare år, rätt läckert!


Brutal text, och egentligen ingen jullåt utan handlar om fattigdomen i Afrika. Anmärkningsvärt nedlåtande mot kristendomen, som har fler anhängare där än i Europa och USA tillsammans; det vore smått besynnerligt om de inte visste att det var jul.


Tänkte jag måste få in lite rap på listan också, och Run DMC är så opretto att det blir kul! Kanske ingen låt som går på repeat, men jag gillar dåraktigheten :)


Tänk, en svenskskriven låt som är så stökig och grisig att "Fairy Tale of New York" framstår som en gullegris i jämförelse. Så spännande kollaboration att den inte får missas, inte någon jul! Och kul att man fått självaste Cindy Lauper att vara till och med grövre i munnen än Howlin' Pelle :)


Can it be Christmas every day? Nä, det hade väl varit lite förfärligt. Men fantastisk låt. Kanske den allra bästaste :)

Vimmerby höstmarknad

Fredagsmys: vietnamesiska vårrullar

Evelina hade fått inspirationen till vietnamesiska vårrullar från bloggen Emmas Vintage så vi provade det. Alla ingredienser skulle vara kalla, sånär som på uppkokt vatten till en av såserna och ljummet vatten att blötlägga rispappret i. Rekommenderar receptet i länkad blogg och bjuder på några bilder :)

Konsumenten

Jag har varit definitionen av konsumtionssamhället. Åtminstone verkade det så när jag flyttade ur min lägenhet. Att flytta ihop med en person på samma yta som vi haft vardera tidigare innebär förenklat att antalet prylar och möbler måste halveras. I mitt fall betydligt mer, eftersom jag varit en kombination av samlare och slösare. Alltid tillåtit mig att köpa vad jag velat ha, alltid köpt det nytt. Dyra prenumerationer, prylar jag egentligen inte behövt, märkesgrejer. Aldrig funderat på andrahandsvärdet.

Utan att vilja räkna närmare på siffror skulle jag nog göra en uppskattning av att jag hade grejer för många hundra tusen kronor som jag inte ville behålla till nästa fas i livet. Oundvikligen skulle en del behöva slängas, även fullt fungerande tekniska prylar och annat som var i lika gott skick nu som när de köptes, för det finns inget tillräckligt effektivt forum för att ens skänka sådana ting. Blocket tar betalt oavsett utgång vilket är förödande för småprylar, tradera är för tidskrävande när man har mycket. Second hand kunde ta emot mycket av såna saker som de trodde de kunde sälja och skänka pengarna till välgörande ändamål – och de tog emot väldigt mycket i volym; men i antal bara en bråkdel. Rimligtvis finns det folk som vill läsa böcker jag inte kan ha kvar, som behöver sladdarna jag inte har någon användning för längre, någon kanske letar efter just den skivan jag fick slänga på tippen. Jag hade inte haft någonting emot att ge bort saker gratis, tvärtom, men det finns inget sådant forum i nuläget. 

När allt är klart känns det ändå som att jag gjorde det bästa av situationen. Jag minimerade lassen till sopstationen och mycket av värde har gått till välgörenhet. En del är sparat i källaren trots allt, för man är inte villig att slänga exakt vad som helst som har ett reellt andrahandsvärde. Men det viktiga är att jag har fått ett helt nytt sätt att se på konsumtionsvärlden jag varit en del av, och att jag har fått ett optimerat hem med tjejen jag tänker mig resten av livet med. Bättre än så blir det inte. 

Poliskåren är utdaterad - men småbarn kan redan nätmobba.

Känner du igen det här? Hundratusentals tjejer och kvinnor blir trakasserade och påhoppade varje dag på internet. De vet vem det är och har bevisen sparade på sin dator; polisen står handfallna och kan inte göra något, fallet läggs ner i samma sekund som det öppnats.

Eller känner du igen det här? Rasister och andra idioter hotar och trycker ner vanliga människor och politiker som vill ha ett bättre Sverige, sprider propaganda och förtalar på sociala medier. Hot om mord och ännu hemskare saker är vardagsmat på alla öppna forum. Polisen har inga resurser, men TV-kanalerna hittar förövarna på två minuter. Aschberg har flåsat fler internet-troll i nacken än hela poliskåren.

Eftersom varenda barnunge vet att polisen inte kan göra något som helst åt elakheter på internet så lär de sig redan i grundskolan att mobbning lönar sig. Polisen tycks inte ha någon som helst koll på internet annat än under riktigt stora utredningar, samtidigt som internet blir öppnare och öppnare. Ett fullständigt ohållbart samhälle. Vi som vill se ökad respekt i samhället tvingas se kampen förloras om och om igen, när polisen inte kan göra någonting åt ens de mest uppenbara fall av kränkningar. Så sent som idag hade en av mina vänner publicerat en konversation med en äcklig man som förföljt henne från hennes gym och kallade henne råa könsord när hon inte ville ha sex mot betalning. Facebook tog bort hennes kommentar, en polisanmälan skulle knappast ge något; hon vet att hon bara kan blocka och hoppas att han slutar, eller vackert vänta tills något händer i verkligheten så att polisen har en rutinbeskrivning att gå till för att kunna göra något. Inkompetens.

Vår viktigaste myndighet har inte resurser att kolla internet, där de allra flesta brott sker idag - hur lät vi det hända? Hur är det möjligt med sådan inkompetens? Illegal fildelning in i absurdum, svinmånga lurendrejare på blocket, identitetskapning av de obehagligaste kaliber, sexuella trakasserier, kontobedrägerier, utnyttjande av barn, spam, olaglig annonsering, propagandaspridning, pedofili, smutskastning, mobbning, stöld av stulna grejer – jag kan hålla på natten lång att rabbla sånt som händer varje minut på internet, men jag orkar inte.

Politiker; ta tag i det här nu. Internet måste vara första prioritet eftersom all kriminell verksamhet på alla nivåer finns där. Sexismen är rå och tongångarna på internet skulle aldrig accepteras i verkligheten, så gör ert jobb och sätt en standard. Jag säger inte att enskilda poliser gör dåliga arbeten, för de är jag säker på att de inte gör. Det här är en politisk fråga och det måste få kosta pengar. För vad kommer vi leva i för samhälle om det här får fortsätta eskalera? 

Ni dansar hela vägen till banken

Barometern recenserade Stiftelsens spelning under stadsfesten. Något av de skönaste dissar jag har läst faktiskt, men låt mig först berätta om Stiftelsen.

Stiftelsen är en grupp från Ånge kommun i Västernorrland. Deras texter är svårt sexistiska och man gissar när man hör dem att de är sådär skönt intelligensbefriade som man blir efter en lobotomi. De har haft ett par irriterande låtar på radio senaste åren och jag har inte fattat grejen överhuvudtaget. Tydligen har många andra gjort det, de fick 300,000:- av kommunens pengar för att spela på stortorget, och det blev publikrekord. Så de har många som vill se dem och de tjänar snuskigt bra pengar, kul för dem. Jag har upprepade gånger, när vänner frågat om jag ska med och kolla på nämnda konsert, påpekat att jag hellre sitter hemma och slår mig själv med en sten i pannan om och om igen under två timmar. Jag gjorde ingetdera.

Barometerns utsände Anna Törnkvist vågar vara ärlig och håller med mig i det jag redan visste; konserten var musikaliskt efterbliven och texterna är lika vidriga live som på skiva. Förutom ett kort uttalande mot Sverigedemokraterna var det en pina från början till slut. Så skönt att läsa det här svart på vitt, efter att flera jag känner har uttryckt sin glädje över hur bra det var. Klart det inte var. Klart det var sämst. "När det gäller det musikaliska saknas förmildrande omständigheter". "Det är verkligen svårt att genomlida en Stiftelsenkonsert". Hela recensionen hittar du här.

Att vara närmare sina idoler

Stjärnstatusen som man kände den förr är borta. Rockstjärnor som knappt gjorde intervjuer, som var okontroversiella annat än till sina festvanor (som förresten ändå bara fick dem att framstå som ännu mer rock'n'roll). Man kände ingen som person, man kände bara artister så som de ville man skulle se dem, på scen, i videos, i låtar och orimliga historier som spreds som legender, allt för att bygga på artistens image. Sen kom youtube och dokusåporna. Ozzys och andra kändisars privatliv kablades ut på bästa sändningstid, man fick se vardagssidor av a-kändisar i media och en del grät ut på helsidor, Hasselhoffs dotter la ut en youtubefilm på the hoff när han fylle-åt pizza – och så var den kultstatusen hotad för all framtid. Det blev ofint att vara politiskt omedveten; vilket drev artister till att ta ställning i aktuella frågor. Att stå upp mot rasism och kämpa mot orättvisor och fattigdom blev självklart för de flesta. Idag har de flesta kändisar egna facebooksidor, instagrammar bilder på sina ungar dagligen eller skriver ärliga bloggar och självkritiska självbiografier. En del säljer ut sig, andra gör det av artistisk glädje. Alla är därute på nätet för vem som helst att se, det finns ingen begränsning på tillgängligheten. Man har kommit artisterna för nära för att känna att de är untouchable – som de brukade vara.

Mycket av det här tycker jag är gött. Och det är den naturliga utvecklingen av den mediala utbredningen, som numera omfattar alla prylar och medier i så gott som alla delar av världen. Att synas är att tjäna pengar. Men det är inte utan att man minns hur det kändes när ens största idoler var legender på ett helt annat sätt. 

Jag och Evelina var på Stensökrogen nyligen, och såg Marit Bergman. Som slog igenom med gladpop runt sekelskiftet och var definitionen på indie i Sverige. Jag såg henne i slutet på hennes första storhetstid flera år senare när hon fick äran att spela på Hawaiiscenen på hultsfred, den största scenen, intill hulingen, där bara de största fick spela. 20,000 fulla festivalare var där för att se henne, hon gjorde en fantastisk konsert och blev hyllad av tidningarna. Sen var det tyst om henne i många år, det ryktades att hon pluggat till lärare; hon hade tidigare startat Popkollo för unga kvinnliga musiker, så det lät rimligt. För något år sedan dök hon upp som ackustiskt husband i någon SVT-talkshow, hon tävlade med en kör i ett annat program och fick synas i Jills veranda. Det var som att hon hade gjort en omstart – och nu satt hon på Stensökrogen för andra kvällen i rad. Ingen av kvällarna var utsålda trots blygsam kapacitet på kanske hundra personer i lokalen. För egen del var det kanon. Hon gjorde en väldigt älskvärd, intim konsert med några kompismusiker, fantastiska nya låtar och vi blev lite nykära, eller åtminstone ruggigt förväntansfulla över hennes kommande skiva. Det var verkligen superbra! Men samtidigt kändes det lite tråkigt, för hennes del, att ha gått från superhajpad av alla med uppträdanden på de riktigt stora festivalscenerna – till att inte sälja ut Stensötorpet. Jag tror inte att hon var ledsen för den utvecklingen, hon hade ju själv valt den vägen och tack vare det hade hon fått tid för familjen som hon säkert uppskattade mer än att vara känd. Men jag kände ändå det som att hon förtjänade bättre på något sätt.

Efter halva gigget var det tjugo minuters paus, tack och lov - för jag var tvungen att lätta på trycket. Men kön till toaletten var lång och bestod endast av kvinnor, så jag förstod att det var kutymt för män att kissa i skogen utanför. När jag hade valt en lämplig buske och påbörjat bevattningen hörde jag röster från krogens baksida. Det tog mig en sekund att förstå att det var Marit och bandet som var på väg mot mig, jag hann precis slutföra mina behov och ta på mig brallorna innan jag såg dem i ögonvrån. Den manliga gitarristen hann ändå uppfatta vad jag hade gjort och skrattade hjärtligt åt min panikartade reaktion. Vi småpratade medan vi gick i samma takt åt samma håll, och jag berömde dem för deras första halva av konserten och de tackade hjärtligt. Innan vi gick åt olika håll kände jag att jag skulle säga något av uppskattning till Marit, men jag visste inte vad jag skulle säga. "Marit!", ropade jag efter henne och vände sig om och såg på mig. Sen stod det still, vad skulle jag säga nu? Jisses... jag hade ju alla hennes skivor, älskar hennes musik, så jag var helt förblindad av stjärnglans...  Jag klämde fram ett "Love yla!", vände mig om och hastade in i lokalen igen. Det var väl egentligen lite pinsamt, men vad fasen :) Kan man få någon att känna sig lite uppskattad så får man väl göra det :) Man ska inte hålla inne på massa komplimanger, de ska föras fram! :)

Marit Bergmans tio bästa låtar (för dig som vill lyssna in dig)
1. I take my wings off you
2. Forever doesn't live here anymore
3. I will always be your soldier
4. This is the year
5. Can I keep him?
6. You can't help me now
7. Let's just fall in love
8. Miss you
9. No party
10. Last word (med Moneybrother)

(Efter att ha hört nya låtar på spelningen här är jag dock rätt övertygad om att nya albumet kommer innehålla låtar som platsar här med!) :)

Silly season

Eftersom jag egentligen aldrig hållit på något utländskt fotbollslag på riktigt, har jag heller aldrig haft de där häftiga explosiva känslorna när jag sett riktigt bra fotboll. Jag har alltid resonerat som så att det har räckt för mig att se bra fotboll för bra fotbolls skull. Och senaste tio åren har svenska fotbollsspelare lyst med sin frånvaro i de stora ligorna, förutom Zlatan – så jag har haft laget som Zlatan spelar i som favoritlag under många år och sett väldigt många av hans matcher, men franska ligan är i övrigt inte särskilt intressant för mig. Så jag har bestämt mig för att jag ska hitta ett favoritlag! 

Jag läste in mig riktigt ordentligt på alla byten som skett inför säsongerna och jag sållade bort lagen som är för pengakåta. Jag ville ha ett lag med hjärta, som står för bra värderingar, som har förhoppningar istället för förväntningar; en underdog - men inte så mycket underdog att de inte har en realistisk chans på grund av att de spelar för dålig fotboll. Jag ville ha ett lag att hålla på som andra människor i min omgivning också håller på - eller åtminstone känner väl till, så man kan snacka om matcherna. Jag ville vara i en liga där många av mina vänner har favoritlag så att man kan gnabbas lite. Efter månader av tänk, kom jag inför helgens premiär fram till att jag ska gå in extra mycket för att heja på Liverpool FC kommande säsong av engelska Premier League. De är lite halvtipppade att komma topp tre-fyra och de har förlorat några eldsjälar men fått in nytt blod och står för en kul utmaning. Det känns som min stil det. Nu kör vi!!

Rockfoto: DDB på Ride for cancer

Pizzavulkan (recension)

Ikväll testade jag pizzeria Oxens pizzavulkan. För er som har missat det så startades nyligen en helt ny pizzatrend i Sverige. Alla kvällstidningar for upp till Norrland där en pizzeria hade skapat en revolutionerande ny pizza. Den är helt enkelt slicad i fem delar på insidan av kanterna och sedan viks slice-topparna ut över pizzakanten så att pizzan blir full av trekanter och det blir ett hål i mitten på pizzan. Då blir det fem olika små ytor att faktiskt göra pizza på och där ska det då vara fem olika sorters pizza – hålet i mitten fylls med en pommestallrik och sallad. Norrlänningarna var uppenbarligen nöjda - och idag visade lokaltidningarna upp pizzeria Oxens variant. Under dagen la Pizzapalatsen i Södercentrum upp en bild på deras version, så det här verkar vara nåt som är på gång. Därför, efter en oväntat lång arbetsdag, smet jag in strax före stängningstid och högg en pizzavulkan på Oxen.

Faktiskt väldigt exalterad tog jag hem den här pizzan, som kostade 109 kronor förresten, vilket är mycket för en pizza, och dessutom var jag på svältgränsen, så självklart hade jag höga förväntningar. Jag hade inte riktigt fattat vikningsprocessen och att det således skulle vara ett hål i mitten, så jag fick en liten chock när jag skulle lyfta över den på en tallrik. Men det gick. Och där slutar ungefär den här behagliga upplevelsen och istället övergick den i en deppig totalbesvikelse...

Första förvirringen uppstod när jag skulle hälla på kebabsåsen. Oxen har jättebra pizzor, men kebabsåsen är deras Akilleshäl, deras skamfläck. Förr innehöll den dill och jäkelskap, det är i alla fall borta nu som tur är. Men den är inte mycket bättre nu, det är typ vattnig yoghurt med vitlök, rätt vidrigt. Och med vulkanen fick man en lika stor såsburk som man får till en stor gyrospizza, trots att det bara var uppskattningsvis fem kvadratcentimeter kebabpizza och fem kvadratmeter gyrospizza. Som tur var, om man får säga så, är deras pommes varken tjocka nog att vara goda eller tunna nog att vara krispiga och inte heller salta nog att vara läckra, så jag behövde såsen för att lyckas få i mig dem. Mellanrummet mellan pizzadelarna var i princip bara degklumpar, för det var ingen fyllning under, riktigt osmakligt. Alltihop var bara så tråkigt. Räkdelen smakade typ som lakeräkor som tillagats för länge och blivit sega och torra, caprichiosadelen var bara torr, kebaben och gyrosen var helt okej men jag kunde bara tänka på hur mycket bättre det varit att ta en vanlig kebab- eller gyrospizza. Det slutade med att jag bara åt delarna som var fyllda och det var typ bara halva pizzan, resten var deg med en gnutta tomatsås. Rekommenderas inte alls, inte till någon, jag känner mig bara dum som gick på att det skulle vara något att ha. Nyhetens behag möjligtvis, men om några månader är den bortglömd igen, i alla fall här.

Reboot Robot P-Bot

Den mindre ansvarsfulla sidan av mig, den som är lite lat och egoistisk, tycker om när jag fel-parkerar eller gratis-parkerar där det egentligen kostar pengar. Slipper jag gå hundra meter extra ibland så blir den halvan av mig löjligt tillfredsställd! Längs min blivande sambos kvarter går en lång väg med parkering för studenter, där har jag stått bekvämt och förnöjt ganska frekvent under senaste halvåret, trots att parallellgatan tjugofem meter bort är gratis och öppen för alla. En gång fick jag en parkeringsbot på 200 kronor, men det är allt. Och alla som är vana att betala för sig, oavsett man har en hyrd plats eller betalar i parkeringsautomater, vet att 200 kronor för sex månader är en pangdeal!

Men när jag var i Stockholm var jag med rätta mer försiktig och ville göra rätt för mig. Jag betalade tullavgiften, hittade en väg där jag såg att andra hade parkerat och försäkrade mig om att det inte fanns någon skyltning om att man inte fick stå där, betalade de femhundraåttiosju-miljarder kronor som det kostar för att stå i innerstan – kom tillbaka en halvtimme senare. Där låg böter på 1000 spänn. #Karma?

30-årskalas

Lillebror, som jag

Det är fredag kväll och man borde låtsas ha bättre saker för sig, men istället för det så sitter jag uppe i mörkret av min lägenhet och kollar på live-inspelningar med nysplittrade Mando Diao. Gustaf Norén, i folkmun ena halvan av gruppen - även om det är ett par killar till, framstod som hög och något bitter i direktsänd Filip och Fredrik-TV häromkvällen när han berättade om uppbrottet, men fick det ändå låta vackert och romantiskt på något sätt.

Mando Diao har för mig alltid varit lillebror till the Hives. Jag tror det är den generella uppfattningen, i alla fall var det den generella uppfattningen när jag senast brydde mig om the Hives, när de var riktigt stora i samma sväng som jag var ute i festivallandskapet på somrarna. Det var dock några år sedan och landskapet har förändrats sedan dess. Hives har fått se sig nedbrutna av dåliga ekonomer och rättsprocesser och har skapat väldigt, väldigt lite vettig musik sen dess. När jag satt och kollade igenom en konsert med Mando Diao ikväll insåg jag att de har minst lika många hits som the Hives har, och att de har en fantastisk utstrålning på scen, och låter svintajta på skiva. The Hives är fortfarande storebror, men bara av det skälet att jag inte kan skaka av mig den bilden. Och för att jag tror att de var något något tidigare. Och så har de kanske lite mer internationella hits. Men Mando Diao, RIP Mando Diao, var ett häftigt band.

Om någon är intresserad tycker jag att denne skulle kolla in den showen från en Tysk festival förra sommaren som ligger på youtube, säkert 20.000-30.000 i publiken och ett himla ös. Hit efter hit efter hit. Och sen avslutar Mando Diao med att punktera stämningen fullständigt, genom att efter en dyster introduktion, om känslan att komma tillbaka till sin hemstad när allt förändrats och alla man känner är döda, spela sin tonsatta Gustaf Fröding-dikt Strövtåg i hembygden på svenska. Haha, det är så sjukt och häftigt på samma gång. Länge leve Mando Diao!

När två (lägenheter) blir en

Lägenheten är uppsagd, efter sommaren lämnar jag Oxhagen för Djurängen. Eller rättare sagt, jag lämnar Oxhagen för goa Evelina :) Inget känns mer rätt! Men först; en högst njutbar sommar.

 

Ateist javisst

Det är väldigt tabu-belagt att säga att man inte tror på någonting övernaturligt. Sverige är visserligen i framkant när det gäller icke-troende och många går ur kyrkan just nu, ungdomar vill inte konfirmeras längre, och påsken firas minst lika mycket för att vi tycker det är dekorativt med ägg och fjädrar som för att Jesus enligt myten återuppstod från döden. Men likväl så är det tabu att säga att man tror på att allting har en naturlig förklaring, det är inte bara religiösa människor som tar illa upp. Så jag slår ett slag för alla som inte tror på någonting övernaturligt och "kommer ut" som ateist här i offentligheten :) Jag ska berätta varför:

Ju mer teologiskt intresserad jag har blivit de senaste åren ju mer har jag insett att jag inte tror. Jag är uppväxt i en familj som aldrig har diskuterat särskilt mycket religion, mer än att kristna högtider varit lika självklara som att döpa nyfödda, gifta sig kyrkligt och begrava bortgångna till ljudet av traditionella psalmer. Jag tror säkert att många i släkten tror på Jesus och det liv efter döden som han lovade om man tror på honom. Jag är bevisligen född in i kristendomen, med dop och traditioner. I skolan uppfattade jag mer eller mindre barn-versionen av bibeln som faktalitteratur, vilket vid sidan av att lära sig bokstavera är mina enda tydliga minnen av lärandet på lågstadiet. Konfirmationen var lika självklar. Alla utom en från min stora klass konfirmerades. I många fall på grund av många andra skäl än sin tro; påtryckande familjetraditioner och löften om presenter var starkare faktorer. Jag ville väldigt gärna tro och anammade en del grejer, vi hade en ungdomlig präst och en ungdomsgrupp som hittade på grejer, perfekt när man var femton att träffa polarna. Trots att aktiviteterna inte nödvändigtvis var av religiös karaktär kunde jag ibland plågas av att jag kände mig skenhelig, för jag ville så gärna tro. Det verkade ju bra med gemenskapen, det eviga livet i himmelen genom syndernas förlåtelse, men jag hade så många frågor som jag inte fick bra svar på;

- Hur kan man leva i tron att Adolf Hitler, om han bad om gudsförlåtelsen innan han tog livet av sig, vilket jag är övertygad om att han gjorde, kom till himmelen – medan Mahatma Gandhi nekades inträde för att han inte gjorde det? (Svenska kyrkan skriver på sin Q&A att det är irrelevant hur många goda gärningar du än gör, det är inte det som räddar dig från helvetet – det är erkännandet av Jesus som Guds son som räddar dig). Dessutom var ju Gud, om det skulle funnits en sådan, väldigt väldigt sparsam med bevis, så att han förväntar sig att man tio, hundra, tusen, en miljon generationer framåt ska lita blint på en hörsägen är han ju väl optimistisk; och dessutom säga att om man inte accepterar och tror, ska man brinna i evigheters evighet... det låter inte som en Gud jag skulle vilja ha.

- Jag förstår inte heller konceptet att Gud skulle ha gett oss en "fri vilja" – samtidigt som Gud vet hur allting ska sluta. Om han redan vet alla val jag ska göra i mitt liv, är jag bara dockteater? Om det fanns ett öde skulle livet förlora sin mening, det skulle ta bort mitt egen ansvar för mitt liv tycker jag. Jag skulle aldrig kunna finna mig i att leva ett liv där jag tror att allt jag gör bara är enligt en plan, jag måste tro att jag väljer min egen framtid och min egen verklighet.

– Gud har, enligt bibeln, en tradition av att förgöra mänskliga civilisationer när de motsatt sig honom. Exempelvis dränkte han städerna Sodom och Gomorra i eld och svavel för att de levde i synd, och vid ett annat tillfälle dränkte hela världen i vatten. Richard Dawkins beskriver såhär: "Gamla testamentets Gud är utan tvivel den obehagligaste gestalten något litterärt verk kan visa upp. Han är svartsjuk och stolt över att vara det. Ett småsint, orättvis, icke-förlåtande kontroll-freak; en hämndlysten, blodtörstig etnisk utrensare; en kvinnofientlig, homofobisk, rasistisk barnamördare, folkmördare, sonmördare, dödsbringare med storhetsvansinne, en sadomasochistisk illviljande översittare." Kristendomen, Islam och Judendomen bygger värderingar från den här boken, om än med olika tolkningar efter senare profeter och människor har använt sig av, alternativt gömt sig bakom, den här gestalten för att kriga tusentals krig, korståg, erövringar och ockupationer, mord, tortyr, arrangerade giftemål med minderåriga, könsstympning, bränna häxor, förtrycka kvinnor, mörda homosexuella, etnisk rensning, hedersmord, människooffer, djurplågeri, självmordsbombare, terrorattentat, slaveri, och så vidare och så vidare. Nåväl - sen ändrade sig Gud plötsligt och skickade in Jesus för att han älskar oss...? Snacka om att göra en personlighetsförändring. Och sen ha mage att be OSS be om ursäkt för VÅRA synder.

- Hur ska jag förhålla mig till att vetenskapen har motbevisat gamla testamentet på i princip varje punkt? Ska jag själv gå in och strecka över bibelverser allteftersom de blir vetenskapligt inaktuella och fortsätta tro på resten tills att nästa strof blir motbevisad? Extremt få stycken ur en extremt omfattande bok, som är bibeln, är bevisat historiska händelser. Moses är i stort sett motbevisad, kung David också, den enda viktiga person seriösa historiker tror generellt på har funnits är Jesus, men till och med om honom finns det väldigt få dokument. Definitivt ingenting som bevisar att han var den han påstod själv, den delen kan man bara hämta från hans närmaste krets, som hade all anledning att få honom att framstå som större än han egentligen var. Om man är en sekt som följer en profet i massa år och man bygger sitt liv runt honom och han sen går och dör... då skulle jag säga att man har motiv att både hitta på, och vilja tro, på historier. Vi vet ju hur oresonliga sekterna vi har idag ofta är. Att nya testamentet har fått sån trovärdighet genom tiden är ganska förvånande när man tänker efter.

Det här var bara några exempel på frågor. Kristendomen har ett par genomsyrande strofer som de kan applicera på alla frågor såsom; "saliga äro de som tror utan att ha sett" och "herrens vägar äro outgrundliga". Med de meningarna kan man trolla bort de flesta frågor, och är man inte ifrågasättande och kritisk så kanske man köper det. Men jag är en nyfiken jäkel och jag köpte det definitivt inte. Alla svar fick jag däremot av vetenskapen. I tesen av att det inte finns någon Gud, eller att han åtminstone inte är delaktig på det sättet som någon religion kan förklara, vet vi nu hur livet utvecklats, vi har teorier om hur universum uppkom och fungerar, man kan förklara varje liten cells bakgrund och vi kan förutse varje naturfenomen. Och utan någon högre makt såsom en Gud har vi har hittat ett svar på vad som är meningen med livet; att vi är vår egen mening. Det finns inget efterliv, så vi måste leva i nuet. Vi är däggdjur som måste göra vårt liv så bra vi kan för oss själva och våra medmänniskor. Moral ska inte komma från att man fruktar att hamna i skärselden.

Den stora missuppfattningen är att det är någonting tragiskt med att inte tro på en högre makt eller ett efterliv. Att det måste vara jättetråkigt att inte känna någon högre mening just med mitt liv. Att det måste vara tråkigt att inte tro på någonting. Sanningen är så långt ifrån det tragiska man kan komma. Istället ser jag det vackra i allting och jag kan leva extra mycket för varje dag istället för att kämpa för att det ska bli bra efter jag är död. Jag kan lägga energi på att göra livet efter min död bra för andra människor istället. För världens nästa generationer. Det finns inget tragiskt i det. Det tragiska är att det fortfarande är tabu att säga att man tror på sig själv och på världen, så vacker och intressant och förstummande som den är, istället för på en Gud.

Rasisterna i kulisserna

Ibland skriver jag eget, eller länkar andras, anti-rasistiska tankar, budskap och artiklar på min Facebook-sida, eftersom det är viktigt att försöka reducera hatet och öka förståelsen för varandra i samhället. En del klickar på gilla, andra kanske skiter i att läsa; scrollar förbi och kollar nåt roligt klipp på en gullig katt istället. Då har jag i alla fall försökt göra något bra.

Men, sen finns det några som alltid kommenterar när jag skrivit något sådant. Det är samma personer alltsomoftast, ibland har jag massor av energi att bemöta och försöka få till en diskussion, det slutar alltid på samma sätt, att jag blir upprörd men försöker att inte sänka mig till deras nivå, och när vi inte kan enas om en nivå att lägga ribban på så blir alla frustrerade – jag för att det är som att snacka med en trasig skiva, och dem för att jag inte vill sänka konversationen till den låga nivå där dem tror att de kan vinna. Gemensamma vänner till oss kan skriva till mig och säga "du vet att jag håller med dig, jag pallar inte lägga så mycket negativ energi på att bemöta de här personerna, men bra att du gör det!". Jag brukar vara väldigt konsekvent med att ta bort alla rasister, fascister och nazister (och andra med medeltida inställning till mänskliga rättigheter) från sociala medier och min umgängeskrets. Några finns kvar av rent praktiska skäl, det finns ju en del man kanske måste träffa, helt enkelt, oavsett det är på grund av arbete eller gemensamma vänner, men jag försöker att alltid vara tydlig i mitt ställningstagande om ämnet kommer på tal. Och dem här som ofta bråkar med mina inlägg på facebook... det vore för lätt att bara ta bort dem. När de kommenterar så uppmärksammas ju inlägget och fler läser, vilket är vad man vill när man försöker sprida budskap. Och eftersom jag aldrig avslutat en diskussion med dem med att tänka "här har jag inte argument nog", så känns det som att när folk läser våra diskussioner så ser de att jag vunnit med mina argument, och då känns det bra ändå att ha tjabbat lite. På så sätt vore det kontraproduktivt att göra sig av med dessa från min vännerlista. Samtidigt är jag naturligtvis enormt frestad, för jag vet att de här personerna inte kommer att börja tänka humanistiskt bara för att jag försöker konversera lite med dem. Det är just den här viljan att ta varje strid som jag hoppas kunna sprida lite. För många är tysta och låter rasismen tala. När hatet talar i ett rum vågar sällan kärleken bryta in. För vi vet ju alla att det kan vara lite jobbigt att börja debattera med någon som är upprörd och full av hat. Men man får göra't bara.

Möte med Iron man

Ikväll var jag ute och sprang med min Iron man-satsande kompis Viktor. Jag blev avskräckt redan innan vi började springa, när han berättade att han brukar göra milen på 40 minuter – såna tider har jag inte varit i närheten av på flera år, särskilt inte sedan benhinneinflammationerna och diskbråcken har börjat avlösa varandra. Jag joggade milen i tisdags på 58 minuter... det här varit någonting helt annat. Men han öste på direkt och jag hängde med rätt hyggligt faktiskt.

Skosnöret gick upp innan vi hunnit lämna stan men jag ville inte slöa ner oss när vi tog tid och allt, och skorna var ändå tillräckligt hårt snörade. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig dessutom visade det sig, var för dåligt förberedd med vätska, och magen fattade ingenting och bröt ihop. Jag flåsade redan ganska tidigt som om jag hade både tuberkulos och tokastma – kan erkänna att när vi nådde spåret på Stensö hade jag kunnat lägga mig ner och dö egentligen, men Viktor manade på med ömsom uppmuntrande ömsom hånflinande tillrop, utan att antyda att det skulle varit ens lite jobbigt för honom själv. Tjatade om att vi skulle höja tempot, "bara en liten stund", "bara fram till bron", "bara den här gatan" :) Men hans inställning smittade av sig och halvvägs var jag faktiskt ikapp honom, om än bara för att slå till honom på axeln lite som payback för att han tjatat så mycket om klockan senaste kilometrarna. Enda gången jag sprang om honom var efter spåret, när vi var tillbaka på den asfalterade vägen tillbaka in till stan; då sprang jag förbi honom och la en riktig fjärt, som en stark markering – och för att få honom ur balans till spurten, innan jag la mig strategiskt i hälarna på honom igen. Trots mina försök till biologisk krigsföring så hade han dock ork kvar att dra ifrån med ett dussin meter till målgången :)

Svinigt nöjd, visserligen blev det inte en mil riktigt, men vi höll en hastighet som skulle göra milen på trekvart. Benen bara skakade, jag fick slänga över ett ben med handkraft till andra sidan cykeln för att komma hem. Att gå ner med cykeln i cykelkällaren var som att bestiga ett berg. Och jag tror på riktigt att det kom tårar från benen. Jag klängde på räcket i trappen som en förlamad fylletratt, kravlade mig upp på ren vilja och vägrade envist att ta hissen trots att det tog tio minuter. Hoppas det går att cykla till jobbet imorgon nu bara... :)

SeaWorld

Jag såg precis dokumentären "Blackfish" som befäster hur ofantligt illa vi människor är beredda att göra djur – för att underhålla oss själva. Jag var på SeaWorld när jag var i tonåren, familjen var i Orlando för att hinna se så mycket som möjligt och det här stället erbjöd maffiga shower med stora späckhuggare, sjölejon och delfiner, som glatt gjorde trick för en jublande publik under den stekande amerikanska himmelen. Vad underbart... skulle man kunna tro, men icke. Den här dokumentären avslöjar hur det egentligen ligger till. Späckhuggaren som var där när jag var där har dödat flera människor, det var ingenting de pratade om under showerna, det hade jag kommit ihåg och knappast heller att de är inavlade, deprimerade, isolerade, traumatiserade, agade och plågade. Och totalt har 70 attacker, varav ett tiotal renderat i döda människor, inträffat på SeaWorld och liknande ställen. I det vilda har inte en enda människa blivit dödad av en späckhuggare. Det talar sitt tydliga språk. I det vilda ligger snittåldern för honor på över 100 år, på SeaWorld blir de 25 år. Jag tycker alla borde se den här. Och sen aldrig aldrig aldrig gå på något zoo som har djur som uppenbarligen inte vill vara där de är. Du hittar hela filmen att ladda hem här.

En kväll i skärgården med Fredde och Katja :)

Den inbyggda micken i kameran lämnar en del att önska, så jag gjorde ett litet collage av filmklipp istället, men jag tycker ändå den fångar feelgood-känslan vi hade med oss ut i skärgården igår :)

Halfway crooks

Om någon av er läste i tidningarna om kaoset i Frihamnen sent i onsdags kväll så gissade ni förmodligen inte att jag var där mitt i stöket. Det kom sig så att jag har varit på besök hos killarna i Göteborg i veckan och vi skulle gå på Mobb Deeps klubbspelning på The Docks i Frihamnen. Jag erkände villigt att jag bara kunde två låtar med dem, och kände mig möjligtvis en smula malplacerad i den långa, internationella och högst mångkulturella kön till båten ut dit – men på ett bra sätt, jag såg fram emot det som fan.

När det visade sig att kön rörde sig extreeemt långsamt försvann de andra, men Fredrik och jag stod kvar. En stund, i alla fall, tills Fredde kom på att man kunde ta en taxi dit istället, det var värt en chans. Vi hade ju inga biljetter så det var viktigt att vi kom dit hyfsat tidigt, men klockan var redan mycket. När vi kom fram till klubben var det säkert tusen personer före oss i kön, som var hundra meter lång och tio meter bred, ganska snabbt var det lika många bakom oss. Jag skulle inte säga att vi trängde oss före någon men vi pressade oss rutinerat fram längs kanterna som de gamla festivalrävar vi är. Det kändes smått hopplöst, takten vi höll var kanske bara en meter i minuten och det kändes fortfarande som en horisont fram till klubben. 

Fredrik ringde en bekant som jobbade där och försökte förmå honom att hämta oss, och i hopp om att det skulle lyckas så lämnade vi kön och gick förbi den längs kanten. Vakterna var skeptiska till att vi faktiskt hade någon som skulle kunna legitimt släppa in oss men gick med på att låta oss vänta i höjd med insläppet. Men killen vi hoppades på ringde och styrde av försöket att hämta oss, det skulle inte gå, det var helt enkelt för mycket folk. I tumultet som pågick och när vakterna glömt bort oss för en stund smög vi in i ledet igen, nu väldigt, väldigt mycket längre fram än vad vi egentligen hade förtjänat, bara några meter från biljettluckan. Ingen hade sett oss göra vårt sneaky drag - utom en kille i kön som lovade att inte avslöja oss mot att han fick stå före oss, och vi köpte hans tystnad. Men just då ropade vakterna ut att ingen mer skulle släppas in, inte ens de som hade köpt förköpsbiljett, på grund av en felberäkning vid insläppet. Nu hade klubben av misstag fyllts med för många biljettlösa och alla tusentals människor i kön skulle bli tvungna att åka hem igen. Folk blev av beskedet minst sagt upprörda, det urartade i fullskaligt kaos, folk knuffades och klämdes och ingen ville riktigt inse att det faktiskt var kört. Vakterna försökte förgäves att förmå folk att vända och gå tillbaka därifrån de kommit, och polisen kunde inget göra mer än att försöka lugna de hetsigaste och bekämpa de som desperat försökte planka.  

Vi hade egentligen redan fattat att det var kört när vi sett kön på håll, eller åtminstone hade vi insett att det fanns en överhängande risk att vi inte skulle komma in, men nu hade vi problem igen – det fanns ingenstans att ta vägen, vi var instängda mellan den stora kön och den helt stängda klubbentrén. Den enorma folkmassan bakom oss gjorde det omöjligt att ta oss tillbaka via bron, och klubben låg emellan färjeterminalen och oss så dit kunde vi inte ta oss heller. Fredrik gick bananas och krävde att snuten skulle fixa så att vi åtminstone kunde komma hem, och efter en hel del övertalning gick ägaren i samråd med polisen med på att upprätta ett led som kunde gå igenom klubbens uteplats till båtkajen på andra sidan. Fredrik och jag blev någon slags testpersoner och gick med klubbägaren till utgången mot kajen genom hundratals minglande människor, Det var bara Fredrik, jag och ägaren och det var ett par hundra meter att gå, ibland var vi tio meter ifrån varandra; ibland sida vid sida, festen var tät och det ibland såg vi inte ens varandra. Men då och då såg jag och Fredrik på varandra, vi visste att här hade vi en gyllene chans att smita in på klubben, men vi är ju hederliga killar – jag såg på ägaren att han också såg att vi hade guldläge att smita, som att han nästan förväntade sig att vi skulle göra det, så lätt som det hade varit, men jag försäkrade honom om att vi inte skulle svika det här unika förtroendet. "Att gå igenom det här och se alla glada människor är nästan mer frustrerande än att stå förgäves i kö", sa jag och blickade in mot havet av fulla, dansande människor vid utebarerna. Han kollade snällt på mig och lät ärlig när han sa att "om jag hade kunnat så hade jag släppt in er". Jag var inte sen att kontra, om än med glimten i ögat, "det är klart du kan, kom igen!". Det krävdes inte särskilt mycket övertalan där, han bad oss vänta och försvann tillbaka mot området där polisen och ordningsvakter fortfarande försökte få kontroll på folkmassorna som inte skulle få komma in, och kom tillbaka en stund senare med glädjande besked för oss och han pekade på biljettluckan. Vi fick komma in men vi fick förstås betala som alla andra. Fredrik och jag kunde inte tro att det var sant. Vi sprang in och hann precis som Mobb Deep hade börjat. Systematiskt tog vi oss fram genom kanterna igen tills vi stod mitt framför scenen. Vi hade gått från att bli nekade att ens komma fram till biljettluckan av ordningsvakter till att stå längst fram vid scenen på stans mest hajpade evenemang på ofattbara 20 minuter, hur kunde det hända? Vi bara njöt!

Slagsmålen i publikhavet avlöste varandra, en gång vände jag mig om när jag hörde en flaska gå i golvet och kände att någonting forsade in i min näsa. Chockad sökte jag skydd för mitt ansikte i mina händer, det sved så jävligt att jag för ett ögonblick tänkte att det måste ha varit något kemiskt vapen, hade det kommit in terrorister? Var vi under attack? Jag kippade efter andan med munnen eftersom näsan var helt förstörd, jag kunde bara tänka att nu hade jag fått mjältbrand och jag skulle dö, men jag hejdade mig när jag såg att det var tjejer som slogs med mannen bakom mig, det var först då jag fattade att det måste ha varit en pepparspray. Jag har aldrig blivit pepparsprayad förut och jag förväntade mig att gå genom livet utan att nånsin bli pepparsprayad, men nu fick jag lida av lite passiv pepparspray och medan jag funderade på hur lång tid det tar för en näsa att brinna upp inifrån så hann lugnet ta mig, det som inte dödar, det härdar. Så jag andades med näsan resten av konserten. Ögonen rann, och saliven smakade så starkt att jag tvekade varje gång att svälja. Men jag har sedan många år överkonsumerat extremt stark mat så jag var i alla fall väl förberedd :) 

För alltid vrålhungrig

Jag tycker lite synd om alla blodsugande varlser som finns i skogen. Jag gillar ju inte dem som bråkar med mig givetvis, men det finns så oändligt många mygg, knott och fästingar! Om man går ut mitt i skogen en kväll så ser man miljarder av dem och så kommer man hem med två bett... det verkar inte helt rättvist på något sätt. Tänk att leva hela sitt liv hungrig i skogen med en miljard lika hungriga kusiner, för att en dag kanske, kanske mot alla odds se skymten av ett däggdjur. Tänk om man är ett knott, som flyger i irrationella cirklar, och ser den här enda chansen till käk på håll, men inser att det skulle ta tre dagar att ta sig bort dit. Vad otroligt deprimerande. Det är som om jag skulle gå hungrig ett helt liv och alla andra människor på jorden är lika hungriga, och en dag ser man en hamburgare passera i horisonten. Det är nästan så att jag vill låta dem suga mitt blod när jag tänker på det.

Nalle har visserligen fått säkert en miljon fästingar på sig under våra två dagar i sommarstugan redan, han plöjer genom extrema mängder gräs och dungar när han ränner omkring i skogen, men de som ger sig på Nalle får med mig att göra, så de är inte så lyckligt lottade som man skulle kunna tro. De hamnar i avloppet. One by one I'll take you.

Det är förstås lätt att skriva musik

Kände mig riktigt kaxig när jag satte rubrik nu, med tanke på hur många det finns som försöker skriva låtar som blir helt värdelösa – och framför allt med tanke på att jag själv inte har skrivit ner en endaste not på ett papper. Förstås är det inte heller helt sant, men låt mig berätta hur jag tänker.

Tror du att man föds som duktig låtskrivare – eller är det någonting man blir genom att arbeta hårt? Är låtarna en skänk från högre makter eller är de resultatet av att man haft ett växande musikaliskt intresse sedan barnsben och umgåtts i kreativa miljöer? Visserligen påstod Paul McCartney att han bara skrev ner melodin till megahiten "Yesterday" efter att ha hört den i en dröm, men jag tror ändå att vi kan peta undan alla tänkbara gudar från låtskrivnings-ekvationen (annars hade nog inte Marilyn Manson sålt 50miljoner album?). Dessutom sägs det att original-texten som Paul skrev ihop till melodin började "scrambled eggs, oh my baby how I love your legs", det var inte särskilt gudomligt. Nåväl, naturligtvis föds vi inte till låtskrivare, men det kan ju förstås underlätta om man är uppvuxen i en musikalisk familj som gör att man exempelvis lär sig instrument som liten och har många olika influenser att luta sig på.

Nu har jag inte det, och jag kan egentligen inte spela något instrument särskilt väl. Jag köpte två gitarrer senaste året och jag kan helt ärligt fortfarande inte ta ett enda ackord typ. Jag spelade piano som liten, ganska bra för min ålder, men de senaste tio åren har jag bara klinkat lite på en keyboard som en mer musikbegåvad vän glömde hos mig för fler år sedan än jag vill räkna efter. Så varför tror jag att det är lätt att skriva en låt? För att det finns så många kompletta idioter som kan skriva bra musik förstås. Man behöver inte vara smart, uppenbarligen, och framför allt behöver man inte vara en bra person. Karma tycks nämligen jobba på helt andra sätt än med musik. Man behöver inte ens kunna skriva en bra låt för att skriva en bra låt längre, det finns alltid nån producent eller DJ som kan koka soppa på en spik. Jag hörde Anna Ternheims demo till första EPn och jag kunde inte för mitt liv förstå hur det kunde bli en skitbra CD av den exempelvis, men det blev det.

Och så det bästa exemplet av dem alla: Broder Daniel. Varken Henrik Berggren eller Håkan Hellström kunde spela ett enda instrument och de var inte särskilt intresserade av musik men tänkte ändå att de skulle starta ett band för att de trodde att det var det bästa sättet att skaffa tjejer på. De kunde verklignen ingenting om musik och ingen av dem hade fått ens ett G- i betyg av en sånglärare. Men de jobbade hårt för att bli dugliga på några instrument och nog fan lyckades Henrik skriva tillräckligt bra musik till Broder Daniel för att sälja en miljon skivor på en tioårsperiod – och Håkan slog ju nyss publikrekord på Ullevi som den största manliga svenska artisten någonsin. Jag älskar båda förstås, men det är svårt att förutspå det när man exempelvis ser den här intervjun med dem från ZTVs storhetstid på 90-talet :)


Och när man ser på melodifestivalen och ser vilka otroligt svaga låtar som kommer med där så tänker man ju att det måste vara tämligen enkelt att, om man är kompis med Christer, skriva en låt på en kväll som sedan sjungs av någon lika usel Fame Factory-"artist". Men jag ska inte försöka, jag lovar.

18 gråhåriga gubbar

Det internationella handbollsförbundet har verkligen skämt ut sig och jag tänker muttra semi-groteska svordomar varje gång handbolls-VM kommer på tal. För er som inte hört om det kan jag snabbt sammanfatta det såhär; Australien vann sitt kval och gladdes åt att få spela handbolls-VM. Samtidigt gjorde Tyskland ett dåligt kval och misslyckades att kvalificera sig till mästerskapet och blev förstås ledsna över det. Då helt plötsligt, dagarna före att VM-grupperna ska lottas, sätter sig 18 gråhåriga gubbar ner i ett rum och när de kommer ut har de infört en ny regel: att de 18 gråhåriga gubbarna ska ha fullständig makt att bestämma vilka lag som ska få vara med i VM. (De tycker alltså att landslagen först ska tävla om vilka lag som får spela VM – och sedan ska de 18 gråhåriga gubbarna ändå få välja vilka lag som de tycker är bra nog att spela där). En minut efter att de infört den här nya, jäkligt osportsliga - men väldigt korrupta - regeln, bestämde de att Australien (som hade kvalificerat sig) skulle helt sonika förlora sin slutspelsplats till Tyskland (som inte hade kvalificerat sig), eftersom de 18 gråhåriga gubbarna tyckte att Australien var för dåliga. Regeln som infördes av dessa 18 gråhåriga gubbar - med den ständigt korruptionsanklagade presidenten Hassan Moustafa i toppen – anger heller inga kriterier för när ett lag är för dåligt, utan det "är en subjektiv bedömning som skall göras av" 18 gråhåriga gubbar. 

Huruvida de 18 gråhåriga gubbarna verkligen är gamla och/eller gråhåriga vet jag förstås inte. Men när det finns lika många kvinnor som spelar landslagshandboll som det finns män som spelar landslagshandboll tycker man kanske att i ett modernt samhälle borde det finnas åtminstone en hel del kvinnor med i beslutsorganet. Därför är de 18 åtminstone till sinnet... grottmänniskor ungefär. Och hela handbollsvärlden borde skämmas och ta avstånd från dem. 

Inner Circle på Roots

Jag äger inga rättigheter till musiken- bla bla bla. Däremot äger jag fullständiga rättigheter till följande bilder från Öland Roots, vilket känns bra :) Det var en grym festival som vanligt, även om jag känner igen färre och färre band på förhand, jag hänger inte med särskilt bra i reggae-världen längre. Men det var superbt ändå :)

Hur mycket tur hade Sverige 1994?

VM är över men jag lägger mig i diskussionen som varit huruvida vi ska ha brons-match i fotbollsmästerskap eller inte. Hollands förbundskapten gick ut och sa att han ville avskaffa bronsmatchen. Sedan bärgade han hem bronsmedaljen dagen därpå mot värdnationen och kunde förmodligen ändå le lite under ceremonin. Men har han inte lite rätt?

Som svensk vill man förstås att det ska finnas guld, silver och brons. Det är tack vare tröstmedaljerna som vi ligger så högt på listan över vilka länder som har flest medaljer, faktum är att det bara är sex länder som tagit fler VM-medaljer än vi och det är stora fotbollsnationer såsom, i ordning, Tyskland, Brasilien, Italien, Argentina, Holland och Frankrike.

Dock så är det ju så att det är bara laget som vinner VM som har vunnit alla sina slutspelsmatcher. Tvåan och trean kan – jag vet att vi som svenskar inte vill höra det här – få sina medaljer tack vare andras resultat och tur. Sverige var förstås jättebra i fotbolls-VM 1994 exempelvis. Antar jag? Jag var åtta år och var säkert inte någon superanalytiker av själva matcherna, men vi utgår ifrån att vi spelade riktigt bra. Vi kryssade visserligen bara mot Kamerun som fick storstryk mot alla andra lagen i vår grupp, särskilt mot Ryssland med hela 6-1. Ryssland tog ju även ledningen i matchen mot Sverige, men Brolin kvitterade på straff och efter ett ryskt rött kort kunde vi vända och vinna. Jag säger inte att vi inte hade vunnit om vi varit lika många på planen förstås, det hade kanske gått ändå. Men lite turligt var det ju. Och sedan en gruppavslutning där ett Brasilien som redan hade gått vidare inte hade något att spela för, och sannolikt vilade några fixstjärnor och då lyckades vi få till oavgjort, det är ju bra. Sverige hade ett bra lag med härliga spelare givetvis men summerar man gruppspelet som en match där vi mötte ett lag vi borde vunnit mot, en match där vi vände underläge med en man mer på planen och ett kryss mot ett lag utan motivation, så är det ju inte, rent objektivt, så att man häpnar.

Sedan var det slutspelsomgången, jag har granskat slutspelsträdet noga nu senaste dagarna eftersom jag alltid har känt att det måste ha varit lite skrällar med när vi fick Saudiarabien, Rumänien och Bulgarien i de matcher vi väljer att minnas som våra främsta framgångar genom tiderna. Givetvis en jäääävla flyt, det får man ju säga. Saudiarabien, rankade så dåligt att de inte borde ha haft något i mästerskapet att göra överhuvudtaget, hade tagit sig vidare genom att med nöd och näppe slå Marocco, som förmodligen inte då heller var något superbra landslag. Sedan får man väl säga att det var en superskräll att Rumänien slog ut Argentina i sin åttondel, med tanke på att Argentina hade tagit två guld och ett silver i de senaste fyra världsmästerskapen medan tagit sig till åttondel för första gången i modern tid. Rumänerna som hade åkt på så mycket pisk mot Schweiz (!!) i gruppspelet. Men Rumänien slog vi ju sedan, om än det krävdes både kvittering på extratid och straffsparkar för att vi skulle klå dem. I semifinalen blev vi totalt utspelade av Brasilien givetvis, lyckades ändå försvara hedersamt men hade i princip inte ett enda skott i hela matchen. Blev givetvis inte bättre av att Jonas Thern tog på sig en stört klumpig utvisning. Men 1-0-förlusten var ju ändå en bra kollektiv insats, det verkar på sammanfattningen jag nyss såg på youtube som att vi förmodligen skulle ha förlorat med 5-0.

Så kommer vi då till bronsmatchen. Bulgarien. Förlåt mig, men oavsett hur Bulgarien tar sig till semifinal i VM så är det en gigantisk skräll. Och så var det ju också, deras kvartsfinal mot regerande världsmästarna Tyskland är att betrakta som en av de största skrällarna i VMs historia. Regerande världsmästarna tillika världsetta i fyra år i rad, med Jörgen Klinsmann, Rudi Völler, Lothar Mathäus, Thomas Hässler och Jörgen Kohler för att nämna några giganter, tappar en 1-0-ledning mot ett lag rankat som fjärdeseedat, tjugonionde lag på världsrankingen. Det händer bara inte! Men Bulgarien hade inte samma flyt i semifinalen och fick möta oss i bronsmatchen, och där vann vi ju som bekant lätt. Med all rätt, de var ju rankade på samma position som Panama är på idag och vi var rankade tia, på samma position som England. England-Panama hade också blivit minst 4-0, vilken dag i veckan som helst.

Hur som helst. Nu har jag gjort det förbjudna - granskat vår heliga 94-insats i sulorna och kommit fram till att vi var ett lag som hade en jäkla massa tur. Men vad gör det? Vem trodde på Costa Rica det här VM-slutspelet? Vem trodde på Sydkorea 2002? Vi älskar ju våra solskenshistorier, och jätten mot Goliat. Därför tycker jag matchen om tredjepris är väldigt charmig, den får små nationer som oss att fortsätta drömma om medalj, även om det inte är en helt rättvis installation. Hade vi kommit lika långt i VM94 om vi istället mött Italien, Spanien, Argentina, Tyskland eller Holland? Tveksamt. Men alla priser räknas! Därför tycker jag att EM borde införa en bronsmatch också! Det vore ju skittrevligt, då har man nåt att se kvällen före finalen också. Kaboom!

Ligger tydligen efter

Jag vet inte hur det hände, men plötsligt består en rätt stor del av de jag umgås med, av personer födda på 90-talet. Det är ju inget dumt med det, jag får en känsla av att jag är fem år yngre och kan personifiera uttrycket att åldern bara är en siffra samtidigt som jag bidrar med extrem visdom och massivt kunnande till dessa mindre belevade varelser :)

Men till poängen; och det här hör jag även från jämngamla kompisar ibland om än inte lika ofta; varje gång det diskuteras film så blir jag idiot-förklarad för att jag inte har sett tillräckligt många tecknade filmer. Och ja det stämmer, jag har inte sett särskilt mycket, ärligt talat så kan jag inte ens komma ihåg när jag såg en tecknad film senast... Jag har absolut ingenting emot tecknade och animerade filmer, det har bara inte blivit så – men nu ska det bli ändring på det. Jag ska hitta barnet inom mig, igen. Listan verkar dock vara ganska lång över filmer som folk säger "har du inte sett den?" samtidigt som de formar ansiktet till en förvånad skrynklig hudmassa och fnyser åt mig. Så jag får väl ta tag i det här nu.

Vad jag vet, så har jag inte sett: Hercules, Mulan, Fantasia 2000, Kejsarens nya stil, Atlantis, Lilo & Stitch, Skattkammarplaneten, Björnbröder, Kogänget, Lilla kycklingen, Vilddjuret, Meet the Robinsons, Bolt, Prinsessan och grodan, Trassel, Wreck-it Ralph, Frost, Nalle Puh och jakten på Christopher Robin, Micke och Molle, A bugs life, Dinosaurier, Monsters Inc, Superhjältarna, Ratatoille, Wall-E, Cars, Tinker Bell, Up, Planes, Draktränaren, Dumma mig, Lego, Det regnar köttbullar, Turbo, Epic, Croodarna, Rio, Alvin och gänget, Asterix, Bee Movie, Horton hears a who, Bortspolad, Mary Poppins, Peter och draken, Happy feet, Hjälp jag är en fisk, Hotel Transylvanien, Kung fu panda, Madagaskar, Rango, Robotar, Sammys äventyr, Shrek, Smurfarna, Småkryp, Stuart Little, Transformers, Yogi Bear, Spirited away, Toystory 2, Mary and Max... där fick jag nog med alla. Någon mer jag borde se som du vet om? Eller vet du att det är några av de här som verkligen suger, kommentera eller säg det till mig, så att jag kan hoppa över dem, men generellt sett så ska det bli trevligt med lite lättare filmunderhållning än vad jag är van vid. Och vill du se nån så passa på att komma över... men säg till först :)

Crille som rockfotograf

Bandet på bilderna är DiZEL och deras hemsida hittar ni här!