Hund vs barn 1-0

Nyblivna föräldrar är inte lätta att umgås med. Det är som när ens kompisar kommer tillbaka från lumpen och de plötsligt har glömt bort alla andra samtalsämnen i hela världen och bara kan prata lump, lump, lump - fast det här är tusen resor värre. Jag tycker om barn, jag tycker absolut om folk som får barn, men man kan bara umgås med en småbarnsförälder i taget, försöker man träffa två småbarnsföräldrar samtidigt är det klippt. Det är som att de kliver in i en bubbla på något sätt, en barnpratarzon. Och har man inte barn själv är man bara välkommen att sitta utanför den här bubblan och kika in litegrand.

För nåt år sedan blev jag och Jessica utbjuden till min ko

mpis Henke på grillkväll och vi var det enda paret där som inte hade några barn. Trots att alla de andra paren individuellt är väldigt härliga och trevliga blev tillställningen outhärdlig, jag hörde småbarnsord så många gånger att jag nästan behövde gå i terapi när vi kom hem, vi hade suttit hela kvällen som fån och lyssnat på historier om blöjbyten, haklappar, bitmärken och gudvetvad, våra öron var helt gråa när vi äntligen lyckades smita därifrån.

Häromkvällens var jag tillbaka med ungefär samma gäng, från gamla jobbet, vi träffades och käkade - och de andra tre hade sammanlagt fem småkultingar hemma. Den här gången var jag dock förberedd - eftersom Jessica och jag köpte hundvalpen i somras. Nu körde jag stenhårt på den här taktiken att försöka vika in lite Nalle-historier bland barnpratandet, och det gick faktiskt riktigt bra, när de andra pratade om overaller och snöbollskrig kunde jag helt elegant förklara att min hund minsann brukar försöka käka frusen kaninbajs och att han, som annars är så vit i pälsen, plötsligt ser gul ut när vi gårute i nyfallen snö. När det pratades om hur hårt bebisar kan bitas så kunde jag stoltisera med ett tandavtryck på högerarmen som min lille hade gjort på mig när vi lekte dragkamp med mattes underkläder häromdagen. Jag smälte faktiskt in riktigt bra! :)

Hund vs Barn 1-0