Vid fängelset

En vän till mig tipsade om en internetsajt som förmedlar ospecifierade sista-minuten-hotell. Rum som blivit över slumpas ut och man får inte veta förrän man bokat vad hotellet heter eller hur många stjärnor det fått, det är lite av en chansning. I Orlando hade vi inte bokat något boende och testade den här sajten. Allt vi fick veta i förväg var att det skulle ligga i centrum, ha pool, och vara minst tvåstjärnigt. So far so good. Ett par klick och så var det bokat.

När vi kommit fram och lämnat vår första hyrbil hoppade vi in i en taxi och gav honom adressen. "Vart är det här?" suckade taxichauffören, och vi förklarade att vi bara visste att det var downtown någonstans. Han klickade länge på sin GPS, bara skakade på huvudet och sa att "är det här ens i Orlando?". 

GPS-guiden ledde honom ut på motorvägen som tycktes oändlig. Och sedan in på en mörk industristinkande avfart med övergivna hus runt omkring. "Det här området kör jag aldrig till", konstaterade han, "det här är inget bra område". Christopher och jag kollade skeptiskt på varandra medan taxikillen fortsatte håna vårt val av hotell. "Jag har kört taxi här i trettio år men aldrig åkt hit ut", och "titta, där ligger delstatens största fängelse". I skuggan av detta gigantiska fängelse låg ett sketet motell längst vägen. Chaffisen vek sig av skratt när han släppte av oss. Motellets övriga gäster var familjer som tycktes bo där, tvivelaktiga figurer som hade uppenbara problem att fästa blicken, ett par kvinnor som av klädseln att döma arbetade i omoraliska anrättningar. Vi smet in på vårt rum och låste dörrarna med alla fem lås som satt på insidan. Himmel hjälpe!