Hikkaduwa

In Sri Lanka we had found new friends. Among them, a traveling swedish couple in their 60's and their Sri Lankan driver, the man who helped us get in touch with, and translate our dialog, with Jessicas biological relatives in Ja-Elle two days ago, which I wrote about in my last blog. This driver also arranged the one day trip to the north Sri Lanka yesterday that we went on to see dolphins and whales. It sounds exclusive to have a personal driver, I know, but very cheap. The second day after arriving to Sri Lanka he invited us, as the friendly man he is, to his house to dine with him and his family. His family of wife and doughters was not allowed to sit at the same table as us, they had their meal on the kitchen floor, possibly because of the way women are treated in this culture. He refused all kinds of money in return, so the wonderful meal was free for us, which made us feel again, guilty, because they are poor people in the suburb of a dirty city. This swedish Couple from Stockholm thought it would be a nice gesture to take this driver and his family out to a restaurant because it was their final day in Sri Lanka. The man of this couple insisted and insisted until the driver said OK to this dinner request. He hesitated but eventually he showed up with his family, looking obviously uncomfortable in the situation. Neither of his family members had e v e r been to a restaurant before and did not know how to act or behave in this new situation. After splitting the total bill, we left the restaurant without really knowing if it was a good deed or if we just shamed them. I hope, in the end, they will think of this experience as something exciting.

Nu skriver jag lite på svenska igen, vi har nämligen kommit till ett nytt hotell, en ny stad och helt nya möjligheter att använda internet. Jag tar det från början. Vi hade planerat sedan ett par dagar att idag skulle vi åka ner till de fina stränderna vi hört så mycket om, nere i södra Sri Lanka. Det är en bra bit och på Sri Lanka är varken buss eller tåg särskilt bekväma alternativ, vi har hört att busschaufförerna gärna tar sig några huttar av den inhemska spritedrycken Arrak innan de sätter sig bakom ratten och sedan kör därefter, med en buss som är smockfull av människor. Tågen är tydligen extremt långsamma och bara om man har en oerhörd tur får man en vagn med Air Condition, annars får man sitta (men förmodligen stå) i en kokhet tågvagn. Det här gjorde att vi inte direkt såg fram emot själva resan ner. Men så träffade vi en väldigt härlig tuctuc-kille igårkväll som erbjöd sig att köra oss hela vägen ner till Hikkaduwa. Vi skruvade på oss, eftersom det skulle kosta betydligt mer än att åka kollektivt, men onekligen vore det skönt att sitta i en egen liten "bil". Tuctuc, för den som inte vet det, är en trehjuling med mopedmotor, som fastän den kör långsamt är betydligt snabbare än att åka kollektivt. Hur som helst, han lovade oss att vi skulle komma undan billigt och dessutom få en liten rundtur på köpet, så vi slog till! Morgonen därpå knackade någon på hotelldörren redan klockan nio. Klockan nio sover vi, förstås, så jag kravlade fram till dörren med sov i ögat, och vem står där? Jo vår lille ettrige nyfunne tuctucvän. Han ville bara se så att vi var uppe :)

Resan sedan gick riktigt bra, det var en riktigt bumpig resa, men vi såg väldigt mycket intressanta saker. Bland annat så åkte vi längs den tsunamidrabbade kusten och fick verkligen se vad den orsakat. Hus som fortfarande var i ruiner, gravstenar längs stranden och monument som var uppresta som en hyllning till offren. Det var verkligen en otäck upplevelse, men samtidigt hoppfullt med alla nybyggen, nya vägar och människor som återuppbyggde sina hem. Tuctucen gnotade på i dryga fyrtio kilometer i timmen och trafiken var mestadels riktigt brutal. Det var så mycket avgaser i luften att varje gång jag svalde kändes det som att jag hade slickat insidan av framförkörande bussens avgasrös. Vi kippade efter andan hela vägen genom tvåkommatvåmiljonersstaden och huvudstaden Colombo.

Vi hade redan kollat ut ett hotell i vår resebibel "Lonely planet: Sri Lanka", och när vi kom ner i Hikkaduwa framåt eftermiddagen åkte vi direkt dit. De här förarna man har här nere ska alltid försöka pracka på en massa andra hotell och erbjudanden, men vi var bestämda. Vi nekade både att åka hem till hans storebror och käka curry och att sova på det femstjärniga hotell han tyckte vi skulle till. Sen slängde vi åt honom ett par i våra ögon pinsamma pengar, kostade väl ungefär lika mycket som att åka från Larmtorget i Kalmar till vår lägenhet med taxi. Det här hotellet var helt fantastiskt. Inte ens i våra drömmar hade ett så här härligt hotell funnits. Vi hade med avsikt valt ett boende som hade ett amerikanskklingande namn, "A frame surf shop", där tänkte vi att vi äntligen skulle få prata med lite engelskkunniga människor och säkert få trådlöst internet. Hotellet ligger precis där Indiska Oceanen lägger sina stora vågor vackert i solnedgången, strandbaren påminner om någonting från Tom Cruisefilmen Coctail, med sin runda palmbladsbar. Vi fick ett rum på översta våningen med otrolig utsikt över havet och stranden. Just nu sitter vi faktiskt och skriver det här från ett bord på serveringen, så nära vattnet att vi nästan kan doppa tårna samtidigt som vi smuttar på soliga drinkar. Natten är svart men stämningen är glödande. Vi tänker på er därhemma i kylan och småler, och nu ska vi ägna resten av kvällen åt mys i värmen. Ha det bra, puss och kram /Christian och Jessica

Ceylon

Today I will write my blog from Sri Lanka in english. No, not because I want to sound more international and no, not because I want all the curious hindus who is obviously sneaking up behind me at this internet cafe to understand what I'm writing. It's simply because I really don't care much for writing in swedish without the three last letter å, ae and oe. Walking around in the streets of Kalmar you honestly can't understand how important these three letters are, but trust me for it, there is no worse feeling than blogwriting in an incomplete swedish alphabet. So until we find a swedish computer - that will not happen, we are lucky if we even have a working indian keyboard, most internet cafes offer a discountless broken machine.

Anyway, that is more to our amusement, we are not here to feel at home. In fact we have been having a great few days already. This early morning our driver took us hunting for Jessicas biological relatives in the jungle. The jungle, litterary. When the guide with ease found this place with only a few stops at a post office and to ask some people on the street, they really lived more like in a jungle than I have seen jungle on the nature channel. The houses they lived in were very poorly made by her uncle himself, one house, or... a shact morelike, built with logs and pretty much whatever wooden material they could get their hands on to. In the other house there were two bedrooms, it was built with the cheapest bricks I could even present to you and with nothing protecting it from the sun, it was like a finnish sauna in both bedrooms. I did not try their beds but its no long-shot guess that they were dreadfully uncomfortable. Inspite of this poor circumstances they wouldn't take no for an answer when they asked to give us what we can assume were their last cookies and their only bottle of very cheap soda. Filled with guilt we ate and drank these not very delicious gifts. Our friendly muslim driver knew both big languages in Sri Lanka; sinhala and tamil along with english and arabic, so who could be more excellent to speak for us.

You would not believe this, but when Jessica visited these people eleven years ago when they were living in a completely diffrent part of the island, her parents brought them a picture of Jessica. This picture they had framed practically in the best spot of the inside wall. They had no other pictures, they had a free calendar a la some big Negombo Supermarket and a couple of broken clocks, and that was it. What a celebration! They were so happy to see her they almost cried, their kids a.k.a Jessicas cousins, they couldn't take their eyes off of her. Maybe because cousins are allowed to marry eachother here, I don't know, but preferably because they were sentimental about this missing piece of their family. Families are very close here, I cannot start do discribe it, and neighbours are like family as well. In Sweden we don't know the names of ours nextdoor neighbour but here they practically know everything about their whole villages. And our guide, who ofcouse never had met Jessicas uncle Sundara before, started talking to him like if it was his brother and they were talking like chipmunks before we even sat down and then went on even faster. What a community! What fiendly people! Totally unbelievable.

Anyway, since they were unprepared for us they had ofcouse not any time to offer us a meal as they were sad they could not, and neither would we ever demand it, but they asked us very modestly if we could come back later during our journey and tho it would mean for us to rearrange a lot of our upcomming tour we could not deny them this. We will see them again shortly, how very lovely. As a present for us, and as a gesture of their thankfulness when we gave them a little money, they cut open three coconut from their garden palmtree and let us eat and drink from it. We gave them a very small amount of money for us, 5000 rupies which means 360 kronors, but for them our guide said they could buy 1000 bottles of water. One thousand! This, for a family who usually get their water from a small dirty fountain in the yard which is rarely pouring with water during the out-out-rainseason such as now. Very emotionally touched we left waving from the car, back to our beach guest house and a completely diffrent world from what we just had experienced, still very very far from our own.

Other from that today will be a slow day for us, having no worries what so ever, except from maybe a bunch of mosquito bites that itches like there is no tomorrow. Tough mosquitoes here, they got through our net and didn't mind our quality anti-spray at all. I was thinking about giving blood again when I come back home but now it seems I should not have much left to give away, ha ha. This will be my struggle for this trip, Jessica has a few too but she claims they aren't itchying on her. Oh my gosh, this blogpost went on and on I see, I didn't mean for it to but it did, but now I will put a stop for it so that I have something to write about tomorrow. There is lots to say about this country. Please take a look at Jessicas very beautiful blog at http://jessicaaalm.blogspot.com/ and see the photos she posted today from our trip so far, may I add that she is getting extraordinary pictures with our camera, she is really gifted as a photographer. The following one, though, is my work of art :)

Vi har det bra...

Det verkar som att SMHI lurade oss nar de sa att det skulle vara elva dagar konsekutivt regnande, hittills har det varit trettio grader och molnfritt varje dag, peppar peppar. Nu har det varit lite problem med kommunikationen hem, det skulle finnas wireless internet vid hotellet men det visade sig att det var en gammal nittiotalsdator i hotellets kulisser, det nyttjade vi aldrig. Vi skaffade simkort men det funkade inte, troligtvis for att jag har bundit telefonen till telenor hemma. Nu bloggar bade Jessica och jag fran ett internetcafe nara hotellet.

Det ar lustigt hur alla glor pa Jessica harnere, de gnuggar verkligen sina ogon nar de ser henne komma hand i hand med en vit kille (jag). Alla ar verkligen harliga har, vi blev faktiskt hembjudna till en taxichauffors hem idag, en som vi traffat genom ett annat par som vi traffade pa hotellet. De levde modernt for att vara Sri Lanka, toaletten var visserligen en grop i marken, elen hangde som i ett riktigt daligt avsnitt av Fuskbyggarna, och man hade varken fonster eller dorrar i huset. Trots det bjod han in oss pa en riktig festmaltid, hans fru och hela slakten stod i koket och lagade mat, aldsta dottern hade fatt ledigt fran skolan for att delta, aldrig sett pa maken till gastfrihet.

Hotellet vi bott pa, eller ja, vandrarhemmet... inte mycket till vandrarhem egentligen. Stora rattor sprang pa golvet, det luktade kiss i rummet, och jag har aldrig sett samre standard pa toalett. Det var sakert 50 grader varmt darinne i natt och den felriktade fastmonterade flakten gjorde oss tji gott. Guiden vi bokat till resan som ocksa ager hotellet, han hade dragit utomlands och skulle inte komma hem pa flera veckor, sa vi hade ingen direkt anledning att stanna kvar, redan forsta morgonen sprang vi over till grannhotellet och bokade rum - nagot dyrare men otroligt mycket battre.

Jag skrev ett langt blogginlagg pa mobiltelefonen pa planet, det kan jag inte fa ut harifran sa blogginlaggen kommer hadanefter inte nodvandigtvis i kronologisk ording. Vi kom forstas pa att vi glomt vissa viktiga detaljer med i packningen men vi ska nog reda ut allt bra :) I overmorgon ska var nye van taxichaufforen ta oss ut och leta efter Jessicas biologiska morbror istallet och vi har en hel del saker vi vill gora narmaste tiden. Det ar sjukt varmt och ingenting ar pa nagot satt svenskt, alla manniskor vi traffat ar allt vad motsatsen till svenskar nansin kan vara, men visst ar det sa att alla vill tjana pengar pa oss, ingenting ar sa billigt som vi trodde. Eller ja, vi betalade under hundra kronor for forsta natten sa man ska val inte klaga pa standarden. Man far vad man betalar for har ocksa. Hoppas alla mar bra hemma, vi saknar er inte sa mycket annu, haha, mest Nalle Puhsson, men vi har bilder pa honom med oss :) Puss och kram

Regn och rusk

Jessica har varit sjuk några dagar nu och idag fick jag sjukanmäla mig också. Man kan väl inte säga att det ser helt lysande ut med tanke på att vi skulle åka till Stockholm i övermorgon för att sedan sitta i ett flygplan hela helgen typ. Dessutom läste jag på Aftonbladet Väders femtondagarsprognos att det väntas regn tio dagar i sträck där nere, det känns ju lagom pepp... hehe men å andra sidan är det ändå 30 grader varmt och mycket av det jag ser fram emot där nere är inte alls väderbaserat. Dessutom vet man ju hur bra SMHI är på att gissa väder. Det kommer nog bli alla tiders hur det än blir :).

Kalles kaviar; del 2

Jag nämnde som hastigast i ett blogginlägg nyligen att jag funderade på att skicka ett argt mail till Kalles kaviar då en tub gick sönder hemma hos oss. Tuben var gammal och nästan tom och jag tryckte så att tånaglarna fick tryckskador när den gick sönder, men jag var inne i ett stim av arga mail den kvällen och Kalle fick ta del av min internetvrede, här är ett utdrag ur mailet jag skrev (och ja, jag kanske överdrev lite) :)

Hej Kalle.

Igår kväll när jag hade klätt mig proper för ett styrelsemöte,
blev jag lite hungrig och tänkte mig en kaviar- och äggmacka.
När jag förberett mackan med ägg och bara skulle vackert
fördela ut kaviar över den, exploderade den. Istället för att,
som vanligt, kaviaren kommer ut genom den vanliga änden,
brast bottenpartiet och halva tuben kom över mig och mina granna kläder. Det här förstörde inte bara mina kläder för kvällen utan också mitt humör och delar av mitt förtroende för Kalles kaviar.

Jag bifogar en bild på tuben som jag fotograferade och inväntar kompensation.

Ingenting hände på flera dagar, så jag tänkte att de sket väl fullständigt i mig och min gamla kaviartub, men idag dök ett brev från Abba Seafood ner i brevlådan och eftersom jag hann före Nalle till brevlådan kunde jag dessutom läsa det. Det kanske låter som en självklarhet, men Nalle hade faktiskt käkat upp ett helt brev från Alecta förra veckan, någonting om pensionssparande, så Nalle förstod väl att jag ändå inte hade velat läsa det. Men Abba Seafoods brev var riktigt fint, Kalle bad så heeemskt mycket om ursäkt för "incidenten där tuben öppnade sig där bak" och så fick jag en hel bunt med presentkort! Säkert 300 kronor i kaviarvaluta... vet inte hur jag ska kunna äta så mycket kaviar, i vanliga fall går det åt en tub om året här. Vi får käka mer äggmackor helt enkelt, och så min favorit; kaviar-ost-och-gurka-macka! Vilken hyvens kille den där Kalle är!! Hur skön som helst!

Tonårsfest igen

Häromkvällens var jag på tonårsfest igen, det var ett tag sedan. Husfest med uteslutande småttingar i gymnasieåldern och jag kände mig ändå inte farligt gammal trots att jag var nykter, det var tvärtom riktigt trevligt. Men jag kunde konstatera att gymnasiefester inte har förändrats särskilt mycket. Det har visserligen tillkommit några sommarplågor till itunes-repertoaren, men fortfarande står tidiga Håkan Hellström-låtar och jaegermeister i centrum. Det här var förresten Majas artonårsfest och den hölls hemma hos henne i Nybro. Ett stort plus i kanten för den decimetertjocka MAD-toalettboken som trollband mig att sitta längre på dass än brukligt. Här kommer ett litet klipp från festen också:

Plånboksmysteriet

Kära bloggläsare. Idag har varit en dag fylld med frustration! Vi var på hundpensionatet tidigt imorse, vi skulle lära känna stället där vår hund ska bo veckorna vi är utomlands, och det verkade trevligt. På vägen hem kom jag på att bensinen nästan var slut igen, men när jag skulle tanka kom jag på att, rackarns! Plånboken är borta. Plånboken som innehåller halva reskassan, den halvan som vi planerat att växla in! Katastrof! Vi körde super-ecodriving hem och jag letade huvudet av mig hemma efter den under tiden som jag hade en hårtork á la Sir Alex Ferguson i hasorna. Jag hittade pappas Preem-kort i jackan som tur var, så jag kunde tanka och åka runt från ställe till ställe som jag varit på sen igår, jag ringde alla jag överhuvudettaget träffat sedan jag sett plånkan senast, frustrationen blev värre och värre och till slut fick jag inse att plånboken är borta, och åkte hem med svansen mellan benen.

Men! När jag gick och letade längs trottoarerna hemma utanför huset, slog det mig att jag varit på vinden som hastigast igår efter jobbet, så jag sprang upp dit - och där låg den och verkligen hånflinade mot mig direkt när jag öppnade dörren. Som att den visste hur jag hade slitit i flera timmar för att hitta den. Som ett barn som lyckats hitta det perfekta gömstället under kurragömma och inte velat komma fram eftersom den tycker den själv är så genialisk.

- Jag menar, om min nötskinn-plånbok är så självbelåten nu, hur blir det då när vi kommer till ett hinduistiskt land? Snacka om att den kommer få hybris. Nåja, idag: Slutet gott allting gott.

Kalles kaviar

Igår hände någonting man inte tror ska kunna hända. Vi hade parkerat uppe på baronens andraplan och gick in och handlade i frid och fröjd. Men när vi skulle åka hem hade en bil ställt sig bakom bilen, fullt korrekt i enparkeringsruta och en bil hade ställt sig framför bilen, - också helt korrekt i en parkeringsruta. Då undrar man ju lite smart hur det kan vara så att ett modernt parkeringsföretag kan sätta upp en parkeringsplats som gör att det inte går att ta sig ut, jag ringde en jourtelefon och fick tala med en sömnig kille som uppenbarligen hade större problem än att jag var instängd på baronen, hur som helst så fanns det absolut ingenting han kunde eller ville göra åt saken. Arg som ett bi, eller tja, iallafall småsur som en humla, satt jag kvar i bilen tills att en av de andra parkerade bilarna lämnade platsen. Nu har jag skrivit ett lugnt, men ursinnigt, mail till ansvarig.

Jag vet inte vad det är med mig på sistone, jag har börjat skriva ursinnig mail till folk hit och dit, här om dagen var det djursjukhuset som fick min verbala vrede över sig när de inte svarade i jourtelefonen och nu på morgonkvisten så exploderade min nya kaviartub ifrån botten och jag överväger att skriva ett rekordlångt mail till Kalle. Alltså det måste väl vara Kalle, på bilden, man skriver till?

Livsmedelsförpackningar

Riktigt fina juicer står alltid i kylen i butikerna med fina förpackningar och ordet "nypressade" och "färskpressade" står i varje mening. Sen finns det budgetvarianten i kylarnas mindre attraktiva områden som vågar erkänna att de är "gjorda på koncentrat". På sämsta platsen långtifrån kylen står dock Euroshoppers juice med texten "innehåller inga farliga ämnen". Tacka för det!

Sen undrar jag om det verkligen stämmer, som det står på i Red bulls innehållsförteckning, att den håller 100% av RI (rekommenderat dagligt intag av vitaminer och mineraler). Senast jag kollade innehöll energidrycker bara socker, tillsatser, e-ämnen och koffein - och om man har tur, vatten.

En bragd? Jo tjena.

Det enda som är säkert, varje skid-VM eller vinter-OS eller vilket event som helst som innehåller någon slags skidor, det är att det förr eller senare kommer stå "BRAGD" med stora bokstäver på löpsedlarna. Jag hatar verkligen det ordet, det är ett ord som skidförbundet tagit över för att skididrotten ska låta lite häftigare. För mig är en bragd att göra med små medel någonting väldigt mäktigt, som att lilla Sverige tog VM-brons i fotbolls-VM trots att det fanns tio lag med på pappret femtioelva så bra trupper, eller som jättegamla Henke Larsson när han kom in från bänken utan att någon trodde på honom och avgjorde Champions League. Sånt som man bara inte tror ska kunna gå händer ändå, det är väl vad själva ordet betyder. I ordböcker står det synonymt med ord som "mirakel"! Det säger en hel del.

Jag vet inte huruvida det är ett mirakel att den här svenske Hellner, som alla tycker är BÄST, vinner en tävling? Att en svensk vinner en skidtävling, är det ett MIRAKEL? Det är för jäkelen mer en självklarhet att en svensk ska vinna! Vad är problemet? Under hela mitt liv har skidtävlingarna handlat om ifall det ska vara Sverige eller Norge som vinner, och visst är det säkert roligt varje gång om man tycker det är roligt att se på folk som glider fram på skidor.

Som när Anja Pärsson fick bragdguldet häromåret, jag är inte insatt, hon gjorde säkert någon jättejättebra utförsåkning som ingen trodde hon skulle vinna men så vann hon ändå. Ett MIRAKEL! säkerligen. Men sen året därpå vinner hon bragdguldet igen? Vadå, var det INGEN som kunde ANA att hon skulle vinna den här utförstävlingen igen?? Hon var ju BÄST I VÄRLDEN och REGERANDE MÄSTARE och MÅSTE ha varit FÖRHANDSFAVORIT? Hur är det ett mirakel när världsettan vinner någonting överhuvudettaget? Hallå?

Däremot vore det FIASKO om hon misslyckades, men det står det aldrig, du kommer aldrig se att det står något negativt ord intill svensk skidåkning. Det kan vara "bäste svensk på 93e plats" och det är ändå folk som hurrar, vad är det frågan om? Är skidåkning någon konstig religös hyllnings-sekt? Och är Sverige så sopdåliga på fotboll nuförtiden att vi måste lägga energi på såna här sporter? :) Hehe, nåja okej, det är förstås jättemånga som tycker skidåkning är den bästa sporten någonsin, som ni märker håller jag inte med. Det är en nordlänsk version av att springa, bara att man tagit bort alla roliga kortdistansgrenar. 110 meter häck på långskidåkor, det hade jag kollat på, ja jädrar :)

Tainted love

Ägnade lite dötid hemma åt att redigera ett härligt dansframträdande från Jessicas tidigare klass Musikal-07/10 :) Verkligen grymt duktiga tjejer, varenda en, jag är så stolt över dem :)

Ni är så löjliga

Jag sitter och kollar på Aftonbladets live-sändning från Olof Palme-gruppens presskonferens, det är riktigt underhållande. De två högsta hönsen står framme vid podiet och försöker försvara det här årtusondets praktfiasko. Över en halv miljard kronor har utredningen kostat, alla som hittills varit häktade för mordet är idag döda, 400 nötter har erkänt mordet och man har testat tusen puffror utan att ens vara i närheten av att hitta det som var mordvapnet. Totalt har man tvåhundrafemtio hyllmeter med fulla pärmar angående Palme-utredningen och ändå har man inte kommit fram till någonting. Det här är så löjligt, på måndag skulle egentligen mordet preskriberas men eftersom någon fåne bestämt att man inte längre ska preskribera mord, så kommer de fyra heltidsanställda Olof Palme-utredarna fortsätta sitta och rulla tummarna runt ett skrivbord i Stockholm. När journalisterna grillar utredarna visar det sig snart att det inte finns någonting att gå på och man har inga överhuvudettaget misstänkta.

Samtidigt som den här snordyra, löjliga prestige-jakten på Olof Palmes mördare fortlöper står det i tidningen idag att 1000 personer bara i Kalmar kommer förlora sina sjukpengar och tvingas arbetspröva eller studera även om man är över 60 år gammal. Och när det väl är något aktuellt brott som borde utredas, eller när det inte finns poliser att sätta in för att de är så underbemannade, då kan ni tänka på de här tre poliserna och deras chef som sitter och få fulltidsbetalt för att leta nålar ur höstackar i Stockholm. En nål som förmodligen är död.

Fanatisk miss

Nu när jag har varit ensam hemma några dagar, Jessica är i Oslo med sina vänner nämligen, så jag har kunnat plöja lite Seinfeld igen. Jag köpte på mig den STORA fanatiker-boxen med typ femtio DVD-skivor och hundra timmar extramaterial för något år sedan men det har inte blivit av att jag kollat på den särskilt mycket ändå. Men nu när jag varit själv hemma har jag kunnat se rätt mycket, och hurrijäkelen!! Igår såg jag ett par avsnitt jag inte hade sett förut och jag blev så glad att benen sprätte! Satt framför teven som ett litet barn som ser tomten för första gången, klappade nästan händerna! Det är som när man har ätit en påse godis, och det bara är dumle- och kola-papper kvar som prasslar i botten av påsen - och så precis innan man ska slänga den hittar man en liten liten supergod godisbit där ändå. Då blir man också sådär hejdlöst glad :) Men iallafall:

Nu sitter jag och "skajpar" med Jessica och tjejerna i Oslo, och min älskling är världens finaste så här kommer en liten fin bild på henne som jag smygtog nu :) Nalle och jag saknar henne väldigt mycket här hemma :)

Reinfeldt vs Johan Nensén

Appropå Johan Nenséns flytt till Malaysia skickade jag, eh, jag menar, stadsminister Fredrik Reinfeldt, ett vykort till honom som ett försökt att övertala honom att stanna. Vi får hoppas det funkar, för det vore inte särskilt roligt att inte ha honom hemma nu när fotbollssäsongen börjar snart igen. Men han flyttar visserligen av den enda godkända anledningen - kärleken :)

Mer om vykortet på Johans blogg http://izzzy.se/?p=2423 :)

Styrelsesnack!

Sedan en tid tillbaka (arton timmar, närmare bestämt) sitter jag i styrelsen för bostadsrättföreningen Riksbyggen hus 6 - eller nåt i den stilen. Jäkligt maffigt, tänker du nu, men njäe, det är inte så himla överballt som det låter, riktigt.

Visserligen bjöds det på smörgåstårta och vichyvatten, och visserligen var det någon enstaka punkt på dagordningen jag faktiskt förstod, men när klockan började närma sig halv tio igår kväll och vi hade kommit till punkt tolv av sextiotre, då kände jag att det faktiskt finns roligare saker att göra här i livet än att deltaga i nomineringsprocessen av en eventuell valberedning inför valet av en, i praktiken - men ej formellt - redan vald, vice-sekreterare med nytillträde våren tvåtusentolv.

Det finns faktiskt roligare saker här i livet. Det finns det faktiskt.

And the Oscar goes to...

Toalyx

Jag har just uppdaterat toalettsitsen från plast till trä och det känns förlösande. Jag känner mig så dum som inte upptäckt det här tidigare! Det är som att jag suttit och kollat på SVTs testbild en hel kväll och sen läst dagen efter i tidningen att det var Svamp-Bob Fyrkant-special på Nickelodeon. Eller som att jag tuggat på en gammal förvälld trasa i en vecka när det funnits kalopps i kylen hela tiden... åh! Vad SKÖNT!

Dessutom har jag städat vinden... gudars, det tog hela eftermiddagen, en del av er har haft privilegiet att se hur välstädat det är på vår vind, inte minst Going som skulle ha ett flak och fick bokstavligt talat klättra sig in :) Direkt när man öppnade dörren var det en vägg av prylar och det blev bara värre ju längre in man kom, lite som en farlig djungel fast med bråde istället för anacondor. Nu ser det helt underbart ut, som ett litet rum, med klädhängare och förvaringsmöbler och en lång vacker matta som leder fram till två fåtöljer. Synd att man inte har nån el däruppe annars hade det blivit ett hängrum :)

Föna Nalle

En så himlans fin bild på mina två älsklingar, från häromdagen då vi blev tvugna att bada Nalle sen han gyttjat ner sig i hundhagen :) Han verkligen älskade att bli kallblåst av sin matte med hårfönen :). Jag vet inte varför jag börjat säga fön istället för tork, förresten. Det är nog sen den där tanten i filmen Smala Sussie sa det ett par gånger, det låter sjukt töntigt :) Nu får jag skärpa till mig och återgå till småländskan. Vi tåkade hann å senn vade ente mer me dä!

Fult att vara rik

Ingvar Kamprad gömmer undan 100 miljarder till närmast skattefria konton i Lichtenstein och överallt i Sverige ser man direktörer som avgår med miljonfallskärmar i företag där man tvingas avskeda folk. Och andra företag som faktiskt går med plus flyttar ändå utomlands för att tjäna lite mer och överger städer som är helt beroende av dem. Och det enda man hör är att vi bara är avundsjuka på de som tjänar pengar, att vi tycker att det är fult att vara rik. Det är inte att vara rik som är fult, det är att pissa på de som inte är det - och det gör man genom att sparka folk för att själv bli rikare eller att undvika betala 30 miljarder i skatt. Skatten, som är direkt avgörande för att Sverige ska vara välmående. Visst är det en trend nu att alla vill ha lägre skatt, för man ser till sig själv först och litar på att politikerna ska trolla lite och få det att gå ihop ändå. Sen när det inte gör det, och man måste spara in på sjukvården och skolan, vem skyller vi på? Vem kan senast komma ihåg ett år då man hörde att vården gick runt? Inte jag, men alla gnäller på långa köer, dålig skolmat, dåligt plogade vägar och cancersjuka som tvingas söka jobb. Det är för att vårt nuvarande högerstyre vill att de som redan har pengar ska ha mer pengar. Det skits nämligen fullständigt i om det inte finns pengar i vården "generellt" eftersom de själva ändå har de pengarna som behövs om något skulle hända dem. Det struntas i om det finns pengar för arbetslösa eftersom de redan säkrat sin ekonomiska framtid genom kompisavtal. Hur kan såna människor få styra Sverige?

30 000 000 000 kronor skulle täcka hela Sveriges arbetslöshet under ett år, eller göra fullständigt underverk för ett fattigt land, tänk på det. Istället hamnar de på ett bankkonto i Lichtenstein. Vem tror att 80-plus-gubben Kamprad egentligen bryr sig om han har 100 miljarder eller 70 miljarder på "sitt" konto? Och det enda jag hör är att jag är avundsjuk, att jag tycker det är fult att vara rik. Det är klart att det är fult att vara rik om man inte kan axla ansvaret man får på köpet. Det är svårare för en rik man att komma in i himmelen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, sa Jesus, vi får se vart Kamprad hamnar om inget drastiskt händer med hans samvete. Att dö med åtkomst till hundra miljarder kronor i en värld där miljarder människor svälter, det måste väl tära på en? Eller kan man stirra så mycket på sina sedelbuntar att man glömmer alla andra människor, att man inte kan se helheten i någonting?

A girl named Hasse

Igår kväll när Nalle ivrigt trippade ner för trappen satte han kvällskaffet i halsen - ty där satt en liten rädd kissemiss och såg helt vilsen ut på ett kallt trappsteg. Lite längre ner hade någon ställt en cigarettrök-stinkande väska med en lapp som sa något i stil med "HJÄLP! Jag är en liten kattunge som heter Hasse, katthemmet ville inte ta emot mig så jag har inget hem! Snälla hjälp mig!". En stackars lite kissekatt, skör och smal som en tändsticka, jag och Jessica Olausson som var med, kom fram till att vi inte kunde låtaden ligga kvar alldeles ensam där utan hon tog med den hem till sin farmor - men jäklar vad grymt att bara slänga in en kattunge i ett trapphus sådär. Tänk om den smitit ut genom dörren, den hade snart varit död då. Eller om bara ingen hade tagit den under sina vingar, hade den svultit ihjäl härutanför ensam. Vad är det för fel på folk egentligen? Jag bara tänker på vår hundvalp, om han skulle få ungar - inte bokstavligt talat då förstås eftersom han är en kille - inte tusan skulle man ha hjärta att överge dem... Nu slutar den här historien lyckligt förvisso, men... det var ju bara tur!

Sen finns det en viss humor inblandad här också, i att personen som övergett katten först hade döpt den till Hasse. Det tog ett par titt, men det finns absolut inga tvivel om att det här är en flicka. Det får mig att tänka på den gamla Johnny Cash-låten "A boy named Sue" som handlar om en far som övergett sin son, men innan han överger honom döper han honom till tjejnamnet Sue. Sen handlar resten av låten om hur Sue spenderar sitt liv åt att hitta sin far och hämnas namnet som gett honom ett skämmigt liv. Jag tror dock det blir svårt för Hasse att hitta sin tidigare ägare och hämnas, men man vet ju aldrig. Det är en liten värld :)

Oschlo

På sistone har många av mina och Jessicas kompisar flyttat till Oslo. Jag var där en sväng i somras och Jessica ska dit och hälsa på om några veckor, så det är mycket snack om Oslo just nu. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka till den tiden då jag och Schäfer tog vårt pick och pack och flyttade dit en sommar för länge sen, då Alen hade fixat en schysst central lägenhet vi kunde flytta in i. Senare anslöt Jonatan och Going också, vi bodde större delen av tiden där utan möblemang. Vi hade min teve, Schäfers gamla (!) soffa och varsen dator. Alen hade väl visserligen en säng men vi andra hade madrasser - jag hade inte ens en madrass, jag hade en centimetertjock bäddmadrass tills att jag efter ett halvår köpte Jysks billigaste säng. Eftersom vi inte hade nycklar till alla så fick vi alltid ha balkongdörren öppen - och den användes som ingång. Grannarna måste ha tyckt det såg lagom lustigt ut när vi hoppade in och ut från balkongen varenda dag, men grannarna var gamla och halvblinda allihopa så det gjorde nog inget. Johan Nensén gjorde dunkvis med vin och tog med sig till oss, vilket senare ledde till att Jonatan fick årets mest otippade fylla; han skulle bara ta ett par glas vin för att fira att han flyttat in- utan att veta att vinet var riktigt lurigt - och gick och la sig i tron om att han var nykterheten själv. Men fyllan slog till bigtime när han somnat och han vaknade packad bortom all rimlighet och gick lös på lägenheten. Åt upp min mango som låg och mognade till perfektion, ordnade en översvämning i badrummet och ett stopp i toaletten. Dessutom länsade han burken med skivade rödbetor och försökte krypa ner under Jockes täcke. Det finns en miljon såna här historier, hinner inte dra alla nu :) Tyvärr finns inte alla goda minnen på film längre sedan ett datorhaveri året därpå men jag har lyckats skrapa ihop lite soft material till en clipshow - hoppas du gillar den :)

Sri Lanka 2011

Jessica och jag har en riktig mysdag i sängen idag, vi ligger och planerar vår Sri Lanka-resa om lite drygt en månad och vi drömmer oss bort dit redan nu, fantiserar om vackra solnedgångar vid långa stränder, lekande vilda elefanter och stekande hetta med svalkande dopp i turkosblåa Indiska Oceanen. Jag drömmer om kryddstarka grytor, nyplockade mangos och perfekt mognade ananaser. Jag ligger här och blir hungrig bara av tanken.

Det finns så mycket att se och göra i det här landet, det känns helt enkelt overkligt att vi ska dit. En helt ny värld, för att citera en gammal arabisk prins, som vi inte har någonting gemensamt med. Total fattigdom och hundra år av krig under en stekande sol, det är många stenkast från vår vardag med fullkornsbaguetter, lördagsgodis och mobiltelefonkameror med HD-kvalité. Vi ska försöka att utnyttja vår tid där så solidariskt som möjligt, vi har fixat boende på ett oglamouröst vandrarhem i ett mindre attraktivt område och vi ska besöka barnhem och fattiga områden och hjälpa till emellanåt, det skulle inte kännas rätt att komma till ett sånthär land och ligga med kalla drinkar vid lyxhotellens poolar, även om jag inte moraliserar - det är ju förstås nödvändigt för Sri Lanka att det finns god turism också. Morgan, programledare i P3-programmet Christer, berättade en gång att han åkt taxi i Indien. Rest långt och dessutom var taxiföraren väldigt trevlig. När de anlänt ville chaffören ha motsvarande åtta kronor. Morgan förklarade att han inte med gott samvete kunde ge den här fattiga killen bara åtta kronor så han tvingade på honom nåt i stil med det dubbla. Den här historien blev jag berörd av för många år sedan och den är en riktlinje för hur jag vill vara som person. Varför skulle vi pruta och snåla bort femkronor bland människor som inte har nog med pengar för ens de billigaste matvarorna i ett av världens valutafattigaste länderna?

Som tur är finns det gott om nöjen också i det här tropiska paradiset som inte är på någon annans bekostnad :). Vi ska besöka elefantdagis, åka på magiska safarin, se otroliga bergslandskap med teodlingar, och se byggnader som i princip skulle kunna platsa bland världens sju underverk. Bilderna vi ligger och kollar på från böcker och internets resesidor får oss att känna oss lyckligt lottade, överallt är det så vackert och färgsprakande. Den kommande månaden av svenskt snöslask och nordliga isande vindar känns inte alls lockande :) Inte ett dugg, faktiskt...

Jag avundas mig själv

Idag när jag satt och kollade runt på piratebay, i färd med att ladda hem filmer, råkade jag hitta en gammal skräckfilm, "the cannibal holocaust". Från åttiotalets början nånstans, skitdålig! Totalt värdelös, faktiskt, se den absolut inte!

Men när jag var en femton och gick på högstadiet, visste man fortfarande inte vad DVD var för nåt, och att ladda hem film var inget man kunde överhuvudettaget föreställa sig. I bästa fall kunde man ladda hem en enstaka låt, men det skulle ta en hel dag isåfall plus att man fick räkna med att någon plötsligt lyfte telefonluren tre rum bort och då fick man börja om från början igen. Man hade bara sin sunkiga VHS-spelare, hookad till en fjortontums tjockteve. På den tiden trånade alla efter den här nämnda filmen på sidor som Ginza.se och... ja, det fanns bara Ginza, egentligen. Den hade rykte om sig att vara den hemskaste skräckfilmen som någonsin gjorts! När någon väl investerade i den, säkert vidrigt dyrt, cirkulerade den i vänskapskretsen i ett år. Tills alla hade upptäckt hur sjukt jäkla dålig den var.

Tja, jag bara kom att tänka på det där när jag såg den på piratebay, hur bortskämd man är idag, det finns tusen filmer på TV varje dag - i och för sig med betydligt mer reklam än det var då - och hade jag fattat då hur mycket lättare det skulle bli hade jag definitivt varit avundsjuk på mig själv. Avundsjuk så in i helsike... :)

Älskling + Körkort = Sant

Imorse tog en av mina älsklingar körkort!

Grattis, älskling! Galet stolt över dig! :)

Att sjunga fult är fint

Jag har en sångröst som låter lite som en överkörd krabba som döende skriker i desperation på hjälp - ändå tycker jag om de tolkningarna jag gör av mina favoritlåtar i duschen så mycket att när jag kommer ut ur duschen har jag tröttnat på originalen. Så från och med nu sjunger jag bara riktigt riktigt dåliga låtar i duschen och lyssnar på bra musik i bilen istället :)

Sanningen om Sigtuna

Det har kommit till min kännedom att juli 2011 kommer innehålla fem fredagar, fem lördagar och fem söndagar. Enligt bekräftade uppgifter ska detta bara hända var 823e år. Sannolikt kommer ingen av er som läser den här bloggen få uppleva nästa gång det händer - eftersom året då är 2833. Det här ger upphov till två viktiga frågeställningar:

1) Hur ska man fira det här? Ska man ens fira det? Och isåfall, ska man fira det den första juli, eller den sista, eller genom hela månaden? Kan det då bli möjligt att förklara juli en enda lång helgdag och således kunna ha en månads legitim non-stopfylla genom obligatorisk ledighet från arbeten och skolor?

2) Hur firade Sveriges dåvarande konung, Knut Eriksson, den här väldigt viktiga händelse år 1188? Enligt säkra källor var Knut i en sån extas att han inte kunde hålla sig från firandet redan året innan - och brände ner hela Sigtuna på fyllan. Den bakfylleångesten var förstås inte nådig, men han lyckades rädda situationen hyffsat genom att skylla på ryssarna.

Det blir svårt att toppa det.

Pimp my blog

Ikväll lät jag min Jessica pimpa upp min blogg litegrann. Hon tyckte den var lite tråkig nämligen och jag kunde först inte bry mig mindre - men nu när hon är färdig tycker jag den blev väldigt fin och hipp :). Och det känns som det är sommar ute varje gång jag ser bakgrundsbilden! :) Så nu drar jag ner persiennerna för ett par månader och låtsas som att det är bakgrunden på min blogg som är världen utanför vår lägenhet. 33 grader och sol, någon?

Grattis Mamma :)

Mamma fyllde år igår.

Jag har lovat att inte avslöja hur mycket,

men, även om hon gärna vill tro det, så

är det inte trettiosju den här gången heller :)

Världens bästa mamma!

Fyra månader med Malm

Jag är så jäkla trött på IKEA-byrån Malm. Inte på själva möbeln förstås, utan på annonsen jag la ut på blocket tidigt i höstas. Jag la ut den här möbeln på blocket tidigt i höstas - ingen svarade. Inte nån. Jag höll på att ge upp, sen ringde ett äldre par och prutade och jag gav mig rätt lätt eftersom jag inte ville ha en gammal byrå ståendes i hallen hur länge som helst.

Men - när jag äntligen blivit av med den så fullkomligt exploderade intresset för den här byrån. ALLA ville ha den. SMS forsade in på telefonen, mailboxen var helt knökafull av människor som desperat ville ha en Malmbyrå, under en period kunde jag förlita mig så hundraprocentigt på att någon skulle ringa och fråga om den att jag inte ens behövde sätta väckarklockan på morgonen. Folk jag kände började kommentera att de sett den på blocket, en gång när jag var i Stockholm kom en man fram till mig på stan och frågade "är inte du han den där killen från blocketannonsen?". Eller nej okej, det sista var lögn, men det hade tamigtusan inte förvånat mig.

Imorgon firar min gamla blocketannons fyramånadersjubileum! Det är då på dagen fyra månader sedan jag satte in den. Funderar på att ta bort den... Kanske! :)

Det som göms i snö...

Som hundägare måste man motvilligt pulsa i snö ett par gånger om dagen och det här är dagens sanning: alla hundägare har någon gång under vintern synkroniserat sluta plocka upp sina hundars bajshögar. Som om vi hade ingått en hemlig pakt! Fast det har vi ju inte. Inte som jag kan avslöja här iallafall :)! Se´n blev det ju inte bättre av att några ungar med fyrverkeripjäser sprängde hundbajslådan härutanför så att det ligger bajspåsar överallt, för det enda som Nalle tycker är roligare än bajs på snön är bajs som man måste ta sönder en svart påse för att komma åt. Vart man än går är det hundbajs, hundbajs, hundbajs. Man kan inte gå längs någon väg i stan utan att Nalle ska nosa på bajs, gräva upp fruset bajs, äta upphittat bajs, bära omkring på bajskorvar, sprätta bajs, leka kurragömma med bajs, dela sönder bitar av bajs, och så vidare. Det här är det roligaste han vet! Jag hade ingen aning om att det var så här innan jag skaffade hund. Men vänta bara tills tövädret kommer och solen ligger på igen. Säg att, fem tusen hundar har bajsat tre gånger om dagen i två månader - det är nästan en miljon gömda djupfrysta hundskitar som väntar på att bli upptinade, bara i Kalmar!

MacGuyver

Imorse ringde någon på dörren hos oss när vi ännu låg och sov. Klockan var visserligen närmre tolv än elva men det är min lediga dag. Nalle är så lat så han orkade inte ens gå upp och ställa sig vid dörren som han alltid gör, han bara lyfte på huvudet och gick och la sig på mattes sida av sängen. Just när jag skulle öppna dörren slog dagens post ner på mina fötter så jag hade precis fattat att det var brevbäraren när jag såg henne. Ett brev som var för tjockt för lådan, sken hon ikapp med solen och sprang hurtigt ner för trappan igen. Jag kan inte förstå hur någon som springer hela dagen upp och ner för trapphus kan se så genuint lycklig ut men det är ju toppen :). Jag vände på brevet och såg avsändaren - Mikael Samuelsson - jag trodde jag skulle dö av skratt!

För fem år sedan jobbade jag på Burger King, de hade just öppnat i Kalmar och vi var ett jäkla gött gäng som jobbade där. Om man jobbade stängning någon utekväll så var det lika naturligt som att andas, att man blandade jägermesiter-milkshake medan man städade ihop så att man enkelt kunde rulla in till stan efteråt, men det är en helt annan historia. Här jobbade också en Mikael Samuelsson, rödtoppig Göteborgare som senare flyttade tillbaka till Göteborg -men innan det hann han låna min MacGuyver DVD-box. På den tiden kostade en sån tio gånger mer än den gör idag, men jag och Joel hade nog sett sönder den, varav jag lånade ut den. Och nästa gång jag kom att tänka på McGuyver hade han redan flyttat och boxen sjunkit till sunkiga 99 kronor på discshop. Nu har det gått ytterligare några år och så händer det här :) det var det jag väntade mig allra minst idag när jag öppnade dörren. Nu har jag fått ett ansikte till ordstävet "bättre sent än aldrig". Kanske blir till att se ett avsnitt nu med mannen som redan i piloten bygger en flygmaskin av ett gammalt tuggummi och några palmblad. Men
först ska jag väcka vår late hund och ta ett par varv i blötsnön. Vete katten om inte det är roligare :)

Nyårsfesten -10

Till alla oss som kanske inte kommer ihåg riktigt hela nyårsfesten:

Här kommer en liten påminnare :)

Euroshopper

Man har alltid sämsta tänkbara förväntningar när man köper någonting ur Euroshoppers sortiment - ändå blir man ändå besviken. Jag är inte snål på något sätt, men i såna här tider när lönen är slut dagen efter löning och kreditkortet måste nyttjas, blir det ändå att man ibland står och tvekar mellan riktiga märken och euroshopper. Ofta tänker man "Toapapper som toapapper! Hur stor skillnad kan det vara?" och slår till på euroshoppers vara eftersom den var halva priset. Men hela deras sortiment visar sig ändå varenda gång vara ren skit. Bomull som inte absorberar, pasta som slemmar, papper som inte går att skriva på, ostar som inte går att hyvla, energidryck som smakar kemikalier, hushållspapper som man behöver tre rullar av för att torka upp en pytteliten vattenfläck, kaffe som funkar som kräkmedel, ja, alltså allting är så uselt att man kan inte fatta det. Men så finns det ett undantag - deras mozarella. Som undantaget som bekräftar regeln, är det den bästa osten som finns att köpa - för fem spänn. Smaskensfillibajs! Bunkra upp, mina vänner, innan direktörerna på Euroshoppers kontor upptäcker att den faktiskt är god och förpestar den med! De har ju sin image att tänka på! :) Gott nytt år!

El classico

Gustaf och jag brukar lira FIFA över internet året runt, så när han är hemma från Odense någon gång ibland blir det riktigt prestigefyllda livematcher hemma framför teven. Jag hävdar alltid att jag är bäst och hänvisar till statistiken men nu hade han en tursam internetseger i ryggen som han var omåttligt stolt över. Därför blev det extra kul att spöa honom. Gustaf är bortförklaringarnas okrönte konung :), redan innan matchen började han lägga fram att det kanske inte skulle gå så bra ikväll eftersom han var lite trött efter en film och gnällde över att han inte var nöjd med upplösningen på skärmen. När jag gjorde första målet, pausade han och började bläddra igenom kameravinklar och ljusinställningar, och när jag hade vunnit över Real Madrid med mitt Barcelona skyllde han bestämt på dåliga handkontroller innan han smet hem :) El classico till mig! :)

Julfesten!

God jul då :)

God jul alla människor och djur. Det är inte mycket till jul än faktiskt. Jessica och jag hade planerat den perfekta julen. Nalle skulle ha en röd fluga på sig och vi skulle åka och äta traditionsenligt julbord med min familj i Nybro och sen träffa Jessicas tjockasläkt i Emmaboda och äta oss fördärvade på mormors julskinka - något i den stilen. Allting skulle vara vitt och mysigt och dofta nejlikor och röda ljus i fönstren och skumtomtar och knäck och Karl-Bertil Jonsson och bjällror och en fuskmandel i tomtegröten. Så skulle det bli iallafall.

Sen kom stormen. Jag körde och hämtade Jessica från nattjobbet vid niotiden. Körde fast två gånger med bilen på den korta sträckan och vindrutan isade igen vart femtonde meter eftersom jag inte lyckats få vindrutetorkarna fixade innan helgen. Jessica, hon var så trött att hon inte kunde gå, så hon försvann ner i sängen direkt när vi kom hem och morfar ringde och vi kom fram till att vi omöjligt kunde ta oss hela vägen till sommarstugan utanför Nybro såsom vägarna var. Sen ändrade vi oss och tänkte att vi skulle försöka ändå, man vill ju verkligen inte missa mammas julmat och julstämningen med familjerna. Men när morfar väl kom hit så körde han fast utanför vårt hus och kunde inte komma loss. Alla grannar var förresten ute på gatan den här förmiddagen, eftersom allas bilar hade fastnat och alla hade vänner och bekanta med sig som hjälp, så det var mer livat än någonsin förut ute på vår lilla gata i snörusket. Ett par tre vänliga killar stannade för att hjälpa oss knuffa, skjuta, salta, sanda och slutligen dra fram morfars bil ur en snöhög. Samtidigt hade riksbyggens vaktmästare roligare än han någonsin haft förut när han körde rally med snöplogen, aldrig sett någon så barnslig gubbe förut, han tjoade och stojjade medan han körde den där traktorn i femtio kilometer i timmen fram och tillbaka på trottoaren. Det var en riktig julsaga - alla hjälpte till och skojade och skrattade, och jag kan inte hjälpa att undra varför folk blir så himla snälla och vänliga runt jul? Det var helt otroligt iallafall :)

Nu tillbaka till verkligheten som består av mig, sittandes i vårt opyntade vardagsrum med tvättlinor tvärs och kors bakom mig, ingen julmat, ingen mamma och pappa eller brorsan, ingen knäck och inga bjällror. Och framförallt ingen röd fluga på Nalle. Jessica sover fortfarande som en stock och lär nog göra det tills det blir mörkt. Men man får inte ge sig :) Det finns gott om julplaner här vettni! Ska bort och köpa lite halvfabrikat-julmat, vi har förresten fått en färdigkokt julskinka av Jessicas mamma och det finns ICA-köttbullar i kylen. Julmusik är ju lätt fixat med spotify och snön gör ju sitt till. Ni ska se att det här blir en bra jul ändå. Bara det finns knäck att köpa på Maxi? :)

Full som en kastrull

Fick en fråga av vår vän Maja som kan ta en stund att förklara: "Hur kommer det sig att du finns på bild i vår nya zeeländske utbytesstudents kamera, liggandes full som en kastrull i en snödriva?".

Jo, såhär var det. Först och främst var jag inte full. Tja, i alla fall inte som en kastrull, men vi hade haft en liten fest hemma hos oss en kväll och Jessica och hennes kompisar ville fortsätta kvällen på Palace medan jag och killarna ville fortsätta till O'learys. Gentleman som man är, lät jag pojkarna åka i förväg till stan så att jag i lugn och ro kunde eskortera min flickvän och hennes ekipage säkert till danspalejet som de skulle betala sig in på, och gick därefter via tullbron mot larmtorget. Det var kallt, snorhalt och snön var uppskottad meterhögt längs gångstigen. Helt plötsligt gör jag en bananskalshalkning på en isfläck och gör en ofrivilligt majestätisk akrobatkullerbytta för att sedan landa på rygg i snön. Mitt i den här kullerbyttan, som för övrigt kändes som att den tog tio minuter, ser jag ett gäng ungdomar stå och filosofera högt vid fängelsemuren, och jag såg att en ung kvinna iakttog mitt spektakulära fall. I samma stund som jag slår i backen hör jag hur gissningsvis just den dära tjejen toktjuter av skratt - men eftersom jag fortfarande låg kvar på stigen gjorde snöhögarna att jag inte kunde se dem. Tänkte förstås att, "fasen, om jag går upp nu kommer jag känna mig som en jubelsnubblande tönt när jag går förbi dem", så jag tänkte att, eftersom jag inte hade ont utan tvärtom hade hamnat i en skön position, så kunde jag gott ligga kvar där tills de passerat och sedan smyga vidare in till stan. Men innan jag vet ordet av står där tjugotolv youtube-inspirerade ynglingar bredvid mig med kameror. Klick klick, klick klick. Jag försökte snacka mig ur situationen, sa nåt om att jag bara är testpilot för Nikes nya sockiplast, men att de inte verkar hålla måttet. Hur som helst, gick jag vidare till stan och vidare med mitt liv.

Det kunde jag ju ge mig på att den här incidenten skulle komma tillbaka och bita mig i arslet, för nu när Maja satt och planlöst bläddrade igenom sin oceanska väns kamera, såg hon en bild på mig liggandes i snön. Måste ha varit en riktig överraskning för henne att hitta mig där på nån skum aliens digitalkamera, jag höll på att skratta mig av från stolen när hon berättade vad hon hade upplevt ikväll. Men det var tur jag lyckades sitta kvar, annars hade väl någon japansk turist smitit in och tagit en bild på mig liggande bekvämt på parketten. Story of my life.

Orange County

Jag och Jessica har plöjt en TV-serie nu i några veckor. Vi började spåna på det där för längre sen, vi tyckte det skulle vara mysigt att ha nånting som vi kunde kolla på som "godnatt-saga", typ, att man kollar på ett avsnitt om dagen innan man somnar, ungefär som när man var liten och det var helt obligatoriskt att familjen skulle sitta varje torsdagskväll och kolla rederiet tillsammans. Ungefär så. Sen var det lite svårt att enas om vilken serie förstås; hon nobbade mina förslag om Sopranos och Seinfeld, jag nobbade hennes förslag om One tree hill och Gossip girl, till slut gjorde vi en deal och det blev serien "The O.C.", Allmänt känd som en tjejserie, men det fanns absolut ingen anledning att gnälla eftersom första säsongen var riktigt bra. Sen såg vi andra säsongen av bara farten, men det är först nu, när vi är inne på tredje säsongen som jag insett hur, även om Jessica förnekar det, den här serien verkligen är skriven för tjejer.

Det hade varit några avsnitt i rad då jag bara suttit och svurit för mig själv över att alla karaktärer är dumma i huvudet, ungefär, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. I de första två säsongerna hade det varit lite sådär att några tjejer var dumma och några killar var snälla och några killar var dumma och några tjejer var snälla, det hade balanserats ganska bra, men så helt plötsligt började det komma fler och fler avsnitt där ALLA manliga karaktärerna var tröga, dumma, elaka, lögnaktiga och bedrägliga och där det var vinklat som så att man skulle sitta och sympatisera med alla tjejerna i serien. De manipulerande grymma kvinnorna från säsongerna innan hade nu blivit en skara änglar som bara var godhjärtade och välmenande, och alla killarna i serien som tidigare varit roliga och ikoniskt genomgoda - hade nu blivit ondskefulla stenhjärtade monster. Jag satt och gnällde högt för att markera för min flicka att killar inte alls är så jäkla knäppa som på teve, jag slet mitt hår för varje avsnitt i ren frustration, jag ville slita ner teven från väggfästet och slänga ner den från fönstret - men jag är fast, det går inte att sluta titta på eländet! :) Snart är det iallafall slut på serien, då ska jag dansa segerdansen :)!

Dessutom måste jag ställa mig frågande till den här killen som skrivit serien, hur kan han leva med sig själv? Hur kan han sova om nätterna?

Crilleskämt

Christmas!

Hund vs barn 1-0

Nyblivna föräldrar är inte lätta att umgås med. Det är som när ens kompisar kommer tillbaka från lumpen och de plötsligt har glömt bort alla andra samtalsämnen i hela världen och bara kan prata lump, lump, lump - fast det här är tusen resor värre. Jag tycker om barn, jag tycker absolut om folk som får barn, men man kan bara umgås med en småbarnsförälder i taget, försöker man träffa två småbarnsföräldrar samtidigt är det klippt. Det är som att de kliver in i en bubbla på något sätt, en barnpratarzon. Och har man inte barn själv är man bara välkommen att sitta utanför den här bubblan och kika in litegrand.

För nåt år sedan blev jag och Jessica utbjuden till min ko

mpis Henke på grillkväll och vi var det enda paret där som inte hade några barn. Trots att alla de andra paren individuellt är väldigt härliga och trevliga blev tillställningen outhärdlig, jag hörde småbarnsord så många gånger att jag nästan behövde gå i terapi när vi kom hem, vi hade suttit hela kvällen som fån och lyssnat på historier om blöjbyten, haklappar, bitmärken och gudvetvad, våra öron var helt gråa när vi äntligen lyckades smita därifrån.

Häromkvällens var jag tillbaka med ungefär samma gäng, från gamla jobbet, vi träffades och käkade - och de andra tre hade sammanlagt fem småkultingar hemma. Den här gången var jag dock förberedd - eftersom Jessica och jag köpte hundvalpen i somras. Nu körde jag stenhårt på den här taktiken att försöka vika in lite Nalle-historier bland barnpratandet, och det gick faktiskt riktigt bra, när de andra pratade om overaller och snöbollskrig kunde jag helt elegant förklara att min hund minsann brukar försöka käka frusen kaninbajs och att han, som annars är så vit i pälsen, plötsligt ser gul ut när vi gårute i nyfallen snö. När det pratades om hur hårt bebisar kan bitas så kunde jag stoltisera med ett tandavtryck på högerarmen som min lille hade gjort på mig när vi lekte dragkamp med mattes underkläder häromdagen. Jag smälte faktiskt in riktigt bra! :)

Hund vs Barn 1-0

Svensk vinter

Jag har gnällt ganska mycket på vädret redan. Det var någon bitter morgon då plogbilen hade bestämt sig för att ploga ihop hela gatans överskott av snö och lägga det över min bil. Det gjorde det lätt att hålla sig för skratt den dagen. Och en annan morgon då bilbatteriet dött i kylan, jag fick vänta sjutton år på en KLT-busschaufför som direkt vägrade erkänna att han var försenad. Jag har halkat och ramlat redan tusen gånger och jag fryser arslet av mig trots dubbla långkalsonger och de grovaste sockarna i Småland. Mitt i allt det här har vi en busehund som ska rastas, varje tidig morgon och varje sen kväll och ett antal gånger däremellan. Han är vit som snön och oftast ser man bara en svart nos och en uppsättning blinkande svarta ögon som springer omkring.

När folk snackar om hur skönt det vore att bo i ett land där det alltid är varmt är jag inte sen att haka på. Fast det är bara snack. Egentligen tycker jag mer synd om de människor som aldrig får uppleva snöklädda Sverige när det är som finast. Häromdagen, när jag var på vippen att dratta omkull på en isfläck så fick jag en sån där riktig energiboost, helt out of nowhere, och jag kände igen en känsla från när man var liten och morsan hade klätt på en termokläder och stövlar och man kunde leka ute i backarna hela dan utan att bli blöt. När jag gick ute i skogen med Nalle imorse och hela skogen var sådär sjukt vit och vacker som bara svensk vinter kan vara, det kändes som att jag gick omkring i en sagovärld, jag ville liksom aldrig gå därifrån. Det ville inte Nalle heller, förresten. Ändå kom vi därifrån till slut :).

Nyårsdjur

Inatt drömde jag en väldigt realistisk dröm. Det var nyårsnatt och jag var tvungen att rädda en talande igelkott från en varg förklädd till skokartong. Obs! Eventuellt en sanndröm!

Snövit och de sju hundarna

Nalle har idag, under vår morgonpromenad, för första gången i sitt liv sett snö. Jag kan bara önska att jag kunde bli så genuint toklycklig som honom över att det är en decimeter snö redan i November. Han skulle gräva sig ner i, bita i, busa med, äta på, hoppa runt i, och kravla omkring i. Även om han hade varit en svart hund så hade han blivit precis så snövit som han är, efter bara den tiominutersrastningen. Om han ska vara såhär förtjust i snö varje gång vi är ute så tror jag det kommer bli en lång kall vinter :).

Inredningstipset

Det sägs att Wayne Gretskys alla hockeytroféer ligger i lådor i hans garage sedan han och hans fru flyttat in i en helt vanlig tjugotvårumsvilla. Hans nio Hart Memorial- troféer ligger numera i Dolebanankartonger och rostar.

I min och Jessicas lägenhet är det min älskling som har taktpinnen gällande möblemanget: hon är duktig på det där och tycker det är roligt så jag brukar inte lägga mig i det särskilt mycket. Det byts runt med inredningsprylar, lampor, blommor, ljusstakar, gardiner, möbler och tavlor lika ofta som jag byter underbyxor. Det görs ingen hemlighet av att såna saker som jag tyckte var heliga i min förra lägenhet inte direkt hamnar i fokus i vår nya lägenhet; min stolta signerade Kalmar ff-tröja från guldåret ligger numera innerst i en ikeabyrå och min kära Macintoshdator blev förpassad till golvnivå häromveckan. Nu när Jessica jobbade natt passade jag på - till grannarnas vansinne och förskräckelse - att flytta runt alla möblerna och hamra upp en ny ikeabyrå. Plötsligt hade jag tagit klivet in i möbeldiskussionen! Det här ska bli riktigt spännande! :)

- Jag får se om det här blir mer poppis än den gången jag tyckte att vi skulle ha lite färg på väggarna och satte upp några snygga Beatles-posters. Jag hann inte ens bre mig en macka innan väggarna stod tomma igen, fast - så gör jag rätt avancerade smörgåsar i och för sig! :)

Att göra en Going

För fem år sedan myntades uttrycket "att göra en Going". Det var när man, under en spelkväll, hade förlorat alla dagens matcher i FIFA. Sen dess har mycket hänt; jag äger inte lika hårt längre. Fredde flyttade till Götla, så honom har jag inte chansen att spöa så mycket som jag kan, Gugge flydde land och rike bara för att han inte stod ut med sin förlustsvit i det här magiska fotbollsspelet - och Going har faktiskt blivit en riktigt värdig motståndare - till och med varit bättre än mig periodvis. Det var evigheter sedan vi spelade en FIFA-session utan att endera av oss vann eller förlorade alla kvällens matcher, men ikväll hände det äntligen - jag spöade honom gul och blå över Xbox Live och vann 60 spänn - visserligen ingen summa som tar mig till Negombos stränder.

I den matchen som kom att bli den sista, fick jag in ett Inzaghimål, alltså ett riktigt skitmål, - och jag kunde riktigt föreställa mig hur handkontrollförstöraren Going fick världens utbrott hemma hos sig, och mycket riktigt avbröt han matchen och vägrade spela mer. Kort därefter fick jag ett SMS av denne Tobias Broberg - "Stängde av spelet! Vi får köra nångång när min målvakt inte är dum i huvudet!". Ä g d.

Att värna om ett beroende

Om två timmar och arton minuter börjar en ny livsstil för mig och hundratusentals andra fotbollsintresserade över hela världen. Det är simuleringsspelet Football manager 2011 som släpps och det finns inget knark, ingen sprit som är i närheten av lika beroendeframkallande. Du kan inte förstå det om du inte har spelat det. Och har du spelat det så har du spelat det veckovis, för det finns verkligen inget halvvägs när det gäller den här livsstilen.

Jag tycker inte om datorspel. Jag tycker tvärtemot illa om de flesta datorspel. Jag skulle till och med uttrycka mig som så att alla datorspel i övrigt är fullkomlig skit, men det ska jag inte göra, för då får jag femtioelva läsarkommentarer på CS-språk som jag ändå inte kommer kunna tyda utan nördhjälp. Men Football Manager-serien är rent guld. Man väljer ett lag och sen ska man vinna allt som går att vinna genom att coacha - inte spela - laget i evigheters evighet. Det är så mycket detaljer man kan leka med att oftast tar det en veckas konstant pillande innan man ens får börja med matcherna. Och särskilt efter den här allsvenska säsongen, då KFF inte kommit upp i toppen som förväntat, är jag extra extra extra taggad att sätta tänderna i det här!! :) Folk som inte är intresserade av fotboll tycker att det här låter så tråkigt att öronen och ögonen faller av, men - sen finns det ju intelligenta människor också :).

Jag vet inte än hur Jessica kommer reagera på det här beteendet. Varje minut i November som jag inte kan sitta vid datorn kommer jag gå och tagga och tänka taktik till mitt, högst påhittade, fotbollslag :).

Bara när du inte hör

Det finns en textrad i Kents "utan dina andetag" som bara vi som har flickvän kommer att förstå humorn i till fullo. Det är när Jocke Berg, mitt i den sjudundrande kärleksbaladen, smyger in "Jag skulle ge dig allting du pekar på. Men bara när du inte hör vågar jag säga så". Tjejer kommer aldrig att kunna relatera till den texten hur gärna ni än vill :).

Bermudatriangeln

Bruce Campbell sa en gång, i en tidningsintervju, att hans favorit-skräckfilm, genom alla tider, är Roman Polanskis mörka thriller The Tenant (Hyresgästen) från 1976. En film som jag, efter att ha sett den, upptäckt hade extremt sparsamt med dialoger, och den utspelar sig i stort sett bara i en liten tråkigt lägenhet och har oerhört få skådespelare förutom Roman Polanski själv. Den handlar om att han flyttar in i en hyreslägenhet, som han får väldigt billigt eftersom förre hyresgästen försökt ta livet av sig från köksfönstret. Han inbillar sig nu att grannarna försöker få honom att gå samma väg. Nåja. Nu spelar det inte så stor roll vad filmen handlar om, inte hemma hos oss - jag skulle inte kunna få Jessica att se den med mig hur bra den än är - eftersom den är från 1976. Och i princip svartvit. Såna filmer lockar inte alls :).

Nu kom det sig iallafall som så att Jessicas kompis, Jennie, hade hört att det fanns en ny bra skräckfilm att ladda hem (skvallra inte för myndigheterna!). Den heter Triangle och är från 2009. Den handlar om ett gäng unga vuxna som åker ut på en segeltur. Men nåja, nu spelar det ju inte så stor roll vad den handlar om. Inte hemma hos oss. Jessica skulle vilja se den hur kass den än är - eftersom den är från 2009. Och är en skräckfilm. Såna filmer funkar alla gånger! Till min stora förvåning - jag gör ingen hemlighet av att vi hemma hos oss har väldigt, väldigt olika filmsmaker (kan vara både bra och dåligt :D) - var den här filmen lite av en nyversion, eller åtminstone spann på samma deja vu-tema som filmen Bruce Campbell, världens bästa b-skräck-skådis, rekommenderat i en tidningsartikel för flera år sedan. Här har vi alltså två nerviga psykologiska riktigt grymma rysare, såna filmer som är direkt jobbiga för hjärnan efter filmen, som man inte kan sluta tänka på. Filmer som är extremt noggranna med detaljer, fascinerande välgjorda. Se endera av dem när du får chansen! Båda är toppen på sitt eget sätt.

När jag ändå snackar film - Var hemma hos min kompis Viktor Almquist idag, han och hans flickvän och deras hund har inrett ett filmrum i det rummet där alla vi och alla våra vänner brukade sitta och chilla efter skolan i flera års tid, rummet där jag påbörjade min första berusning. Jag blev mäktigt imponerad och gruvligt avundsjuk. Bättre TV än vad vi har, bättre filmmöjligheter och bättre soffa - allting bättre. Allt det här lämnade mig synisk och bitter, så nu går jag och lägger mig. Hehe. Nädå. Men godnatt!

PS: Om det lät på mig nu som att jag menade att deras hund varit inblandad i inredningen så kan jag förtydliga att jag inte menade det så. Han la bara rören. :DS

Oskarshamn Goodbye

Jag skrev på facebook igår att "jag är inte arbetslös, jag är mellan två jobb!". Så som den ständigt arbetslöse Fredrik Segemyhr brukade förklara sin jobbsituation i den dära gamla serien, men jag är faktiskt mellan två jobb, som tur är, jag hade inte orkat gå arbetslös :) Men en ledig helg mellan jobben var rätt skönt att få. Slutade alltså på ICA Maxi Stormarknad i Oskarshamn i fredags, om det undgått någon, efter två år och ungefär 940 timmars totalt pendlande. Så nu blir det ICA Supermarket i Lindsdal och en bekvämare pendlingstid :).

Sista dagen var en av mina favoritkunder inne. Hon är väl en sj

uttio år någonting, vi har väl pratat två minuter en gång i veckan under två år så vi vet rätt mycket om varandra, hon brukar fråga om hon kan få se en bild på vår hund nångång och sista dagarna hade jag kameran med mig på jobbet, då kunde jag visa henne en bild och hon blev eld och lågor. Hon fick förstås en kram, eftersom det var sista dagen, och sen gick hon och betalade. En bra stund senare kommer hon tillbaka igen, koll

ade på mig med tårar i ögonen och berättade att hon tyckte hemskt mycket om mig och att hon skulle sakna mig, och jag fick en kram till. Sen rodnade hon som ett sensommarkörsbär och kutade ut mot parkeringen igen. - Jag blev så himlans glad att det spratt i benen och samtidigt så ledsen när jag insåg att många av de här människorna som jag träffat så mycket, kommer jag förmodligen aldrig att träffa igen. Jag vet att jag har en ganska unik relation till kunderna, men att ett tjugotal äldre kvinnor vill ha kramkalas och hundratals handskakningar och ryggdunkar, det var absolut ingenting jag räknade med. Idag är jag ödmjuk och rörd, två saker jag inte brukar vara, hoppas alla sett min insändare i Östran/Nyheterna idag :) Kommer sakna er, Oskarshamnare. Men nu ska jag charma in mig i Lindsdal istället :) Det blir nog också riktigt bra :)

Scooby Snack

Att Scooby Doo är en hund är det väl ingen som kunnat undgå. Fiction, tror du, men jag vill å det bestämdaste hävda att Scoob' är baserad på en riktigt hund. Jag syftar inte på att riktiga hundar kan göra meterhöga smörgåsar eller lösa spöklika försvinnanden - även om hundar förstås är riktigt duktiga på att nosa upp båda personer och föremål. Nej, jag syftar på att Scooby Doo är en riktig jäkla fegis - men att han gång på gång går med på att göra vad som helst, hur skrämmande det än är, för en "Scooby Snack" - ett hundgodis.

Som valpägare är jag helt beroende av att alltid ha tonvis med hundgodis hemma, så jag vet att det här stämmer. Nalle är världens fegpelle, men gång på gång övervinner han oförsvarligt sin höjdskräck och andra obehag om man bara lockar med ens en pytteliten hundgodisbit. Ofta sitter han i soffan, två decimeter upp från golvet, och gnäller för att han inte vågar hoppa ner. Han kan sitta där och gnälla en timme, men står man då ute i köket och ens råkar nudda hundgodispaketet så säger det bara voff och så står han bakom en och tigger som den hund han är.

Men jag ska inte säga nåt - jag är likadan, om någon lockar med kålpudding.

Nalles sympatier

Nalles politiska sympatier har länge varit ett orosmoln hemma hos oss. Det började innan valet, då han rev sönder och eventuellt åt upp flera av vänsterblockets valsedlar som kommit till oss med posten. Och under en promenad dagen före valdagen kom han bärandes på en valsedel tillhörandes Svenskarnas parti. Nu är ju hundrasen samojed en asiatisk ras så jag försökte tala lite vett i honom, men han vägrade släppa den. Kulmen nåddes när han, utanför vallokalen, skällde ut en socialdemokratisk utsände, och dennes, förmodligen också socialdemokratiske, hund.

Men så kom vändningen! Nalle och jag hade en lång politisk konversation igår och han berättade för mig att han kände att han haft fel och att han nu, med facit i hand, inser att han skulle ha röstat annorlunda i valet, att hans hjärta i själva verket pumpar rött och att han aldrig skulle vilja att SD eller Svenskarnas parti sparkade ut varken honom eller hans utländska hundvänner från Sverige. Han ser mycket fram emot den TV-debatt som utlysts mellan Ohly och Åkelund.

Jessicas lila

Imorse var jag inte nådigt trött när jag gick upp vid halv fem och rastade Nalle Puhsson. Sen slängde jag in jycken i vardagsrummet igen, tog vad jag trodde var min hoodtröja och gick till jobbet. Tyckte att tröjan var lite väl tight, muttrade lite bittert att jag måste krymt den i tvätten. Sen hängde jag av tröjan i skåpet och gjorde mitt på jobbet. Vid arbetsdagens slut gick jag till omklädningsrummet för att byta om, och i skåpet hade nån hängt in Jessicas lila huvtröja. Eller ja, så resonerade jag först iallafall, innan jag kom på att jag måste tagit fel tröja från allra första början, redan hemma i hallen tidigt imorse. Det måste sett riktigt dumt ut när jag kom till jobbet i den! Och ännu dummare när jag åkte hem!

Sulan som försvann

Jag var nyss ute med Nalle, och han var ivrig att bajsa,
så vi gick bort till hans lilla avföringsnäste bakom buskarna
längs norra vägen. Han gör sitt och jag tar upp'att.
När jag synade korven - ja alltså det får man lov att göra ibland,
det är inget konstigt med det - så var det några hårda avlånga
grejer ibland bajset. Det var så geggigt att jag inte kunde se
var det var utan stod och kände genom bajspåsen vad det kunde vara.
"det känns ju som såna där metallbitar man har längst ut på skosnören",
tänkte jag men blev genast skeptisk, för såna äter man ju inte!
Men så kollade jag ändå ner mot mina fossingar och mycket riktigt,
alla fyra metallbitar från mina sneakers var avtuggade.

Så jag grävde fram bitarna, tvättade dem och sydde dit dem igen.
Hehe - nä nu skojar jag. Det gjorde jag inte. Men jag får la köpa
nya skosnören imorgon, det är illa nog. Så kommer ni på besök,
ställ alltid skorna på en bra höjd =)

För några veckor sedan var här en tele2-försäljare. Tele2 har orsakat en hel del aggression i vårt hem sedan bredbandet ofta försvinner veckovis, tevekanalerna funkar sällan och telefonen har inte funkat sedan oktober förra året, så jag sa inte till honom att Nalle äter skor. Försäljaren, som var en stockholmsdialekt-blatte med snobbförsäljarskor och bakåtslick,
radade upp sina skor vid dörrmattan och gick, intet ont anande, in till vardagsrummet och satte sig. Kvarten senare skulle han gå igen och plötsligt var skorna borta. Han kliade sig förvånat i huvudet. Då kommer Nalle från köket med ett nöjt léende på läpparna - visst hade han tuggat sönder en sula! Jag låtsades bli upprörd men gav honom i smyg en liten godisbit, och Tele2-killen muttrade när han gick - jag hade dessutom vägrat köpa något av honom.

Nalle - Tele2 1-0

Ett smakprov från videobloggen

Mashmellow

I natt sitter jag nykter på en himla trevlig fest hemma hos kompisar till Jessica. Mörkerfotboll är inne, det har badats och livliga lantliga diskussioner om allt från jakthundar till analsex. Men det mest intressanta var när mashmellow-påsen började ta slut och en av Jessicas kompisar bjöd de sista till mig och festens enda muslim. Jag reagerade blixtsnabbt, skyndade mig in på Wikipedia för att se om det är grisindigriensen gelatin i det. Och det var det. Då hade han redan svalt en mashmellow och var på väg mot ännu en. Jag tordes inte säga det till honom så istället attackerade jag och tömde påsen på de sista fem. Han trodde nog jag var sjukt sniken - men det var ju bara för att han skulle få komma till himmelen eller vart de nu kommer. Dagens goda gärning alltså. Weeee. Ps: Jessica och Josse tycker de är bäst :) och det är de ju.

25

I lördags var det födelsedagsfest hos oss. Eftersom det var första festen i min och Jessicas lägenhet kan man säga att det även var inflyttningsfest. Vi började med att hänga på volleybollgrejen på Långviken, sinnessjukt bra väder men istället för bad och volleybollspel åkte vi hem och kablade fram VM-matchen mellan Argentina och Tyskland. Så fort ryktet spred sig att det visades fotboll strömmade folk in och snart var det knökat. Thomas hade peppat å Argentinas vägnar i flera dagar redan och blev måttligt imponerad av matchen när han kom lagom till Tyskarnas 2-0-mål. Men fotbollen blev till grillning och grillandet uppmuntrade till kröka och genast blev alla tokigt socialt kompetenta och minglade järnet.

I present från killarna fick jag en jädrans massa goa skämtartiklar som nu ingen går fri ifrån. Den vattensprutande tändaren och den vidriga coca cola-imitationen var några jag hann irritera folk med innan kvällen var över. Sen hände nåt magiskt roligt - Going och Thomas var inne på muggen, gud vet varför, det förtäljer inte historien, och resten av folket hade mobiliserat sig i hallen för att stämma upp i vacker födelsedagssång i tron om att det var jag och Martin som var där inne. Jag och Martin var istället uppe på vinden och hämtade mer god dricka när Going/Thomas öppnade toalettdörren och istället för att, som de hoppats, ingen skulle se att de varit på toaletten tillsammans, så stod en armé av överraskningssångare där. De hade redan börjat sjunga när de sett att dörren var på väg upp och sången sattes ganska snart i halsen när det upptäcktes att det var icke födelsedagsbarn som vinglade ut. Innan de visste ordet av så hade jag och Martin studsat ner från vinden och de fick på nytt stämma upp i skön skön sång! Dessutom fyllde Martins tjej Angelica år i samma veva och fick också ta emot folket jubel.

Idag sitter jag på min gamla dator tillfälligtvis eftersom det dagen efter visat sig att någon spillt en gyllene dos jägermeister/redbullkopia över mitt tangentbord och gjort det odugligt. Men lite spill får man räkna med! Nu ska vi inte ha fest på ett tag, så grannarna hinner svalka sina nerver! :)

Lisebergsbestyr

GeoTagged, [N57.69571, W11.99359]

Hej där! Jag står just nu på Liseberg med ett dilemma. Det är nämligen så att Jessica och jag har haft sån sjuk tur på chokladhjulen här på området, vi har vunnit på precis varje grej vi spelat på; en storvinst-mjölkchoklad, två stora chokladkakor, två feta chipspåsar och en go paradisask. Nu står jag här utanför lisebergsbanan dit de andra gått in för ett sista åk och så har jag det här dilemmat -ska jag dra med godiset eller inte? Jag skulle med enkelhet hinna bort till parkeringshuset innan de hunnit ta upp jakten. Men det skulle nog bli så dålig stämning imorgon när jag hämtar dem på stationen... Finns ingen riktigt bra ursäkt för ett sånt beteende - inte än iallafall. Vi får se vad det blir.