Ryanair

Då sitter jag på flygplatsen - iklädd strumpor, skor, fyra kalsonger, två shorts och långbyxor, ett linne, tre t-shirts, en tröja, en sweatshirt, en sommarjacka och ett bälte. Det är inte för att här är kallt. Det är för att jag reser med snål-Ryan. Mitt handbagage är mitt enda bagage under resan, och det finns strikta regler för hur ett handbagage får se ut. Min väska klarade vikten med råge men föll enligt väskkontrollanten på två centimeter i bredd. Jag hade väntat mig denna snålhet och gjorde vad varje rutinerad backpacker skulle ha gjort; jag tog på mig hälften av kläderna, pressade ihop väskan och gick igenom kontrollen igen. Crille - Ryan 1-0!

Strepsils

Jag har käkat strepsils som halstabletter ett tag. Det gör susen mot den förkylningshosta som jag har känt varit på gång under någon vecka, och jag har ju velat undvika en utblomning av den här förkylningen inför min resa till Storbritannien imorgon. Så det föll sig naturligt att jag köpte typ fyra paket i torsdags, två tolvpack i varje paket. Att de smakar som de bästa karameller gör ju inte saken sämre. Men igår, när jag kom till Göteborg, såg Katja att jag knaprade strepsils för glatta livet, och påpekade vänligt men bestämt att det faktiskt är medicin - och att man bara får äta typ tre om dagen. Jag var snabb att kolla på förpackningen, och så var det visst. Då var det dock sådags, då hade jag nästan gjort slut på mina fyra paket; och 96 strepsils på två dygn är 16 gånger mer än rekommenderad maxdos. Jag vill inte göra någon orolig men jag tror att jag hade varenda tänkbar bieffekt igår kväll, ögonen snurrade, käkarna krampade, mandlarna svullnade, urinproduktionen nådde en ny maxgräns. Det var spännande! Idag mår jag dock kanoners igen, dagen har precis börjat och jag ska ner och köpa lite Streps... nej, just fan.

Forgot your password?

Jag visste att det skulle sluta såhär. Förr eller senare var det tvunget att hända. Att jag skulle glömma bort alla mina lösenord och koder. För några år sedan var det lugnt, då kunde man ha samma, enkla lösenord till alla internetsidor, och jag hade inte så värst många kort att hålla ordning på... Sen spårade tekniken ur, säkerheten skulle ökas och alla inloggningssidor fick sina egna regler kring hur ett lösenord skulle utformas för maximal säkerhet...

Det började lite lätt med att någon mailklient krävde att man skulle ha med en siffra i lösenordet. Det var väl okej, men plötsligt kom det krav på vilka siffror det skulle vara, man fick exempelvis inte ha siffror som var på något sätt kopplade till personnummer eller årtal - och det hade ju jag haft. På sistone har det dock eskalerat fullständigt. Nu ska man på vissa ställen ha minst en stor bokstav, en del ställer krav på att den stora bokstaven inte ska vara första bokstaven, vilket jag såklart hade haft. I förra veckan höll jag på att sätta morgongröten i halsen när en sida helt plötsligt krävde att jag skulle "förbättra" mitt lösenord – genom att inkludera ett skiljetecken. Vilka jävla nötter! Så, för att sammanfatta... de ville att mitt lösenord skulle vara minst åtta tecken och maximalt 12 tecken, minst två tecken skulle vara siffror, siffror som inte hade någon personlig anknytning till mig, samtidigt som två av bokstäverna skulle vara versaler dock inte den första bokstaven och dessutom skulle jag inkludera ett skiljetecken (alltså typ ett utropstecken/kommatecken). Det ironiska är att mitt ursprungslösenord från början var så perfekt att ingen nånsin hade kunnat komma på det! Och vadå, visst, det finns säkert elaka datorprogram och virus som hade kunnat hacka det – men de kan väl isåfall hacka mitt lösenord även om det är några lustiga tecken i det? Är det något som vi har lärt oss är det väl att kriminella alltid är steget före, det är ju därför man inte tar några extrema risker när man surfar.

Jag har säkert 100 sidor jag loggar in på med jämna mellanrum. Ett par banker, ett par mailklienter, en hel drös spelsidor, flashback och ett par dussin andra forum, några torrentsidor, ett par bloggar, massor av sociala medier, skype och några andra kommunikationsverktyg, mängder av e-handelssidor, e-bay och tradera, flygbolag, ticnet och andra eventföretag, youtube, google, varenda hyfsat onlinebutik som finns, tio olika lösenord inom ICA, inlogg på redaktionen, fotosidor, twitter, apples nya iCloud, typ sexhundrafemtiotusen iphone-appar... det känns som att jag har olika varianter av mitt lösenord på ALLA ställen, hur FAN ska jag lyckas logga in när jag bara får tre usla försök?

Det känns ju som att, när internetföretagen som vill få mig att übersäkra mina lösenord, tvingar mig att skriva ner alla lösenord för att hålla reda på dem, motsäger de sig själv så mycket att det måste vara något slags rekord. Då är det ju bara för hackarna att hacka min oskyddade dator så får de alltihopa istället! Det är ungefär lika motsägelsefullt som att amerikanarna är så rädda för att det finns för mycket vapen i samhället att alla köper sig fem vapen var – för att vara säkra.

Kortföretagen är inte mycket bättre förresten. Inte en chans att man någon gång får välja sin egen pinkod, nej, man ska ha olika koder till alla kort. Och när man uppdaterar sitt kort eller något, så får man självklart en helt ny jäkla kod. Fattas bara att de ändrar så att man har tiosiffriga koder eller något. Sanna mina ord, det är inte långt borta.

Another one bites the dust

Jag tog på mig en ny skjorta på jobbet idag. Skjortor ligger alltid väl emballerade med plast, kartongskivor och snören, jag spenderade säkert fem minuter med förberedelser innan jag kunde ta på den. Under dagen så började den nya skjortan störa mig. Jag fick sår runt halsen och nacken, jag funderade på om det var något jag var allergisk mot, eller om den var för liten – eller vad det kunde vara. Till slut rev den mig så mycket att jag fick gå som en gammal nackskadad krigsveteran, och vända mig med hela överkroppen om jag skulle kolla åt ena hållet, det var helt bisarrt. Vid slutet av arbetsdagen tog jag av den – då upptäckte jag att jag hade glömt ta ut en osynlig, men sylvass plastremsa som suttit kvar inunder kragen. Då hade jag redan ett jämnt märke runtom halsen, det såg ut ungefär som att jag hade försökt att hänga mig. Det har jag alltså inte, om det är någon som tror det. Det är bara ett skjortföretag som försökt ta livet av mig.

Gå till ditt rum

Reflekterar lite över hur man bestraffar sina ungar nuförtiden. Utegångsförbud känns tämligen resultatlöst. "Gå till ditt rum!" är förmodligen inte lika avskräckande nu som på den gamla goda tiden; när jag var liten var "ens rum" ett ganska tråkigt ställe, det fanns en säng och ett skrivbord och i bästa fall lite lego. Idag... oh boy! Varenda unge har ett högteknologiskt center i sitt rum. Smarta telefoner, datorer med höghastighetsinternet, tusen onlinespel och all världens underhållning gratis på internet. Platt-TV med trehundra kanaler och i princip tillgång till alla människor hela tiden. Det här är naturligtvis ingen bestraffning. Det är dit varenda unge vill.

Den enda vettiga bestraffningen idag vore att tvinga ungarna att gå ut. Frisk luft, nyttiga aktiviteter och motion är det absolut värsta de kan tänka sig. Tänk så det kan vända på bara ett par år, inte konstigt den nya generationen är fullkomligt hopplös :). Är det någon som vet mer om det här, säg gärna till mig. Jag är uppriktigt väldigt, väldigt nyfiken på hur det funkar idag.

Vaddå kärnhus?

Det finns inga kärnhus i vanliga conference-päron - här är ett bildbevis eftersom ingen tror mig - och om det finns ett så är det max en kvarts kubikcentimeter. På mitt jobb käkar alla päron som om de vore majskolvar; gnaga lite på skalet runtomkring tills fruktköttet precis börjat synas. Då anser de att de är färdiga, de skulle i princip lika gärna kunnat skala av skalet med en potatisskalare. Sånt slöseri! Sådär, det var dagens uppläxning :) det blev bara en liten idag. Chipp!

Den hårda, tuffa stilen

På väg hem från jobbet ser jag plötsligt en blådåre i backspegeln. Jag hade precis gjort en småtrevlig omkörning av en äldre dam, som vinkat glatt till mig under hela omkörningsprocessen – och när jag ska lägga in mig i det rätta körfältet ser jag att en Volvo håller på att köra om mig på insidan. Jag tutade en gång, som för att säga att "Hej du, killen i Volvon, om du väntar två sekunder så kan du köra om mig på rätt sida. Nu när vi ändå kör i 110 knyck på motorvägen vore det ju bara onödigt att krocka för att du skulle imponera på din tjej. Jag gissar att det inte imponerar så mycket på tjejer att köra ihjäl dem ändå". Han blev helt paff när jag inte ville ha honom på insidan, han tyckte ju att det var en skitbra idé! :) Nu överlevde vi och när han sedan körde om på ett mer propert sätt, även om det fortfarande såg ut som att han aldrig någonsin suttit i en bil förut, passade han på att visa sig riktigt tuff genom att ge mig fingret. Jag ska inte nämna några namn, men sådana nötter förtjänar verkligen att krocka. Fast då helst utan att jag, eller någon annan, råkar illa ut :) Men eftersom vi klarade oss allihopa så tillägnar jag dig och din tjej det här, Kim!

Äggstra äggstra

Varje djurs liv är för det djuret lika viktigt som ditt liv är för dig. Ändå slaktas hundramiljontals djur varje år bara i Sverige. Det är rätt sjukt när man tänker på det. Häromdagen fick jag veta något jag tyckte var riktigt vidrigt. Att för varje äggproducerande höna som föds, föds också en tupp - som inte fyller någon funktion. De gasas eller mals levande, helt enligt livsmedelsverkets regler. Det handlar om tio miljoner fåglar som föds bara för att dö varje år bara i Sverige. 

De som lever vidare som värphöns har dock inte mycket mer att hurra för. De tvingas bo – om de har tur – sju individer per kvadratmeter. Det är om de är frigående alltså. Jag vet inte hur fritt man går om man är sju vuxna hönor på en kvadratmeter, men det heter så i alla fall. Deras kroppar är manipulerade så att de ska producera ägg maximalt effektivt; 100 ägg på ett år är kravet på var och en av dem. Evolutionen har naturligtvis inte bidragit till det här, utan det är ren och skär manipulation, och således är inte hönsen utrustade för att klara av det här. Deras ben och organ slutar fungera allteftersom, så när de har uppnått sina hundra ägg slaktas dem eller slängs. Ett ganska otacksamt jobb, eller hur?

– Allt det här tystas ner. Det är en politisk hemlighet, som skyddas av både myndigheter och företagen. Det handlar om astronomiska summor pengar, om det här uppmärksammades mer skulle det kunna skita sig fullständigt för ägg, mjölk och kött-industrin. Och vanligt folk vill inte veta hur deras kött en gång har varit ett liv med tankar och känslor.

Ja, de här kycklingarna i den gigantiska säcken lever. Åtminstone de som ligger överst, man kan väl anta att de som ligger strax under håller på att kvävas till döds och att de som ligger underst redan har krossats, trängts och kvävts ihjäl. Det här är vardag på ett vanligt svenskt hönseri. 

Efter ett par långa intressanta samtal med en klok vegeterian de senaste dagarna gavs jag idén att jag faktiskt kunde vara med och påverka lite. Jag jobbar ju som mejerist på ICA och har hand om äggen. Först och främst har jag allid sagt nej till burhöns, någon måtta får det vara. Men jag fick ett bra kreativt förslag på hur jag kunde framhäva de ekologiska äggen. Ekologiska ägg produceras av hönor som får springa utomhus, och lever ett helt klart mycket drägligare liv, och det vill man ju verkligen uppmuntra när man hör de här monstruösa siffrorna! Så jag gjorde en tjusig exponering av de ekologiska och KRAV-märkta äggen, och satte upp en skylt som informerade om fördelarna med att handla miljösmart. Redan första dagen slog vi säljrekord på eko-ägg, och jag mår bra. 

Varje människa i Sverige snittar på att äta ungefär 40 kor och 150 grisar under ett liv. I min gymnasieklass var vi typ 28 personer, bara som exempel, vi kommer att ha ätit en bra bit över femtusen stora djur när vi faller av våra pinnar. Vi hade tretton parallellklasser bara på samhällslinjen... det är sextioniotusenetthundrasextio kor och grisar som mördas och äts av bara en årskurs i en gymnasielinje på en skola. Och lägg då till alla andra djur vi äter. Det slaktas nära hundra miljoner kycklingar varje år i Sverige. Alla människor som någon gång haft en relation till ett djur vet att djur kommer till oss i hopp om att bli skyddade och älskade. Vi borde skydda dem, åtminstone så gott det går! Tänk på vad du stoppar i munnen! Jag vet att det kostar några kronor mer, men vad är priset för ditt samvete? 

Christian

Låt honom plugga då

Jag vet inte hur många gånger jag lackar på Aftonbladet på en vecka. Skulle jag få en hjärtinfarkt någon gång i livet så lovar jag att det finns en kvällstidning involverad i upptakten till den, de är så jävla dumma i huvudet. Jag behöver inte ens motivera det, för jag vet att alla håller med mig. Det finns inget vettigt med att läsa Aftonbladet. Man får inte veta mer vad som egentligen händer i världen, man får inga nyheter – man får skvaller och nöje. Och det som faktiskt är av nyhetsvärde förvrängs och klipps och hypas för att sälja fler lösnummer. För någon vecka sedan satt jag och vände blad efter blad i väntan på en stor nyhet jag hade hoppats de hade skrivit om. Ju fler blad jag bläddrade ju löjligare blev artiklarna och till slut insåg jag att de inte hade skrivit någonting alls om den här nyheten, utan istället fick jag se en heljävlasida om att Justin Bieber hade sagt att han var trött på att jämföras med Justin Timberlake. Först och främst, Bieber, om du inte vill jämföras med Timberlake så sluta dansa, sjunga, se ut som och ha samma låtskrivare som honom. Jag vet väldigt lite om det där. Inte för att jag bryr mig, det är det som är hela poängen! Vad är det för jävla journalistik, det var nån snubbe som hade ordbajsat kring ett telegrambyrå-citat, jag lackade ur och spenderade en hel fikapaus på jobbet med att skriva ett upprört mail till honom :) Som om han skulle bry sig. Han fattar nog att han inte är nån jävla Einstein som åkte på att få den artikeln.

Idag kan jag läsa att Aftonbladet gnäller på att Anders Brejvik ska få chansen att plugga i fängelset. Senast jag kollade verkade det fortfarande som att han ska spendera resten av sitt liv inlåst på en anstalt, och sen när är det en nackdel att någon lär sig saker, särskilt någon som varit en komplett idiot i hela sitt liv? Hur ska man annars hantera brottslingar om man inte vill göra dem till bättre människor medan man har dem i förvar? Jag fattar inte vad det gnälls om.
– Får jag förresten påminna om att det var tidningar såsom Aftonbladet och Expressen som gjorde Anders Breivik känd bortom alla gränser i det här landet. Och som belönade honom för de 69 kallblodiga avrättningarna genom att publicera hans sjuka åsikter i sin helhet i sin tidning som om han vore en erkänd tänkare. Sveriedemokraterna hade inte heller varit ett uns av så stora som de är idag om det inte hade varit för Aftonbladet, man kan ju undra var deras lojalitet håller hus. Eller i vilken plånbok. De kör på samma skrämseltaktik som amerikanska politiker använt sig av i årtionden, och som Moderaterna anammat de senaste mandatperioderna; att om man skrämmer upp folk så att folk är rädda för allting hela tiden, så vänder de sig till, och känner trygghet hos, den som från början skrämde upp dem. Det är ett farligt vapen och det kommer förorsaka det här landet i längden om vi inte slutar uppmuntra dem.

Det var dagens aggro.

Jag skriver julklappsrim också.

Budda är iskall...

Någon lustigkurre hade lagt in Budda bland ägg och paprikor i mitt kylskåp igår. Gissa om han frös när jag tog ut honom imorse! Mathias, jag håller dig som skäligen misstänkt!

En kväll ute

Igår blev jag lite förvånad. 

– Först och främst förvånad över att jag gick med ut till stan trots att jag hade tänkt prioritera sömn. Och sedan också förvånad över hur trevligt det blev... Kalmar på sommaren är riktigt härligt alltså. Så fort uteserveringarna blir klimat-dugliga så förändras hela stan! Ett ställe som O'Learys är ett vidrigt ställe på vinterhalvåret förutsatt att man inte får ett hyggligt bord – men det får man inte, det lovar jag. På sommaren är det en helt annan sak. Folk går ut för att bara sitta och ta ett par bärs och snacka, i en trevlig miljö. Och när man fått nog av det så finns det hundra matställen öppna. Jag köpte en gyrostallrik på Café Corner och cyklade ner till stranden där kvällens sällskap beslutat sig för att bada. Satte mig på en kulle och åt, med utsikt över Varvsholmen och Öland. När jag cyklade hem, ackompanjerad av Regina Spektors betydelsefulla "begin to hope"-album, började det duggregna – men jag kände att det gjorde absolut ingenting. För det blir inte mycket bättre än så en lördagskväll. Thanks guys!

den här bilden behöver inte vara i närheten av perfekt

1 juli

It´s not your birthday anymore
There´s no need to be kind to you
And the will to se you smile and belong
has now gone

It´s not your birthday anymore
Did you really think we meant
all of those syrupy, sentimental things
that we said yesterday?

Cykla lugnt

Jag ska inte tjata om min cykel, men... jag kan inte fatta att det är så bra som det faktiskt är!!! Det tog två minuter att cykla bort till Tobbe nyss, det är typ kortare tid än det tar att köra bil, plus att jag slapp betala parkeringsavgiften. Och ändå ser man så mycket mer av stan, man kan variera sina vägval beroende på vad man är på för humör eller på vad klockan är och på vädret. När jag gick i högstadiet kunde jag cykla och läsa tidningen samtidigt hela vägen från där nya polishuset är nu tills järnvägskorsningen efter posten. Än nöjer jag mig med att kolla sporten i mobilen och SMSa medan jag cyklar och det räcker gott nog.

Eftersom jag gärna skämmer ut mig på min blogg ska jag dela med mig av en liten anekdot. Det var just längs vägen mellan köpcentret Giraffen och början av Esplanaden, säkert tio år sedan, och jag hade ett ohyggligt gott självförtroende när det gällde cykeln! Så jag brukade köra den raksträckan och utmana mig själv att blunda medan jag cyklade rakt fram. I början klarade jag bara blinka en halvsekund men efterhand behärskade jag det längre och längre och när jag var i absolut toppform klarade sex-sju sekunder. En fin sommarkväll var jag på väg hem från södra sidan av järnvägen... Det var absolut lugnt ute i trafiken och jag tänkte försöka slå rekordet – genom att räkna till tio sekunder. Det skulle jag inte ha gjort. Innan jag ens hade hunnit räkna till fem hade jag cyklat rätt in i den häck som växer längs vägen. Jag slungades av cykeln och landade på andra sidan häcken. Ett cykelhjul hade kroknat ihop och mitt knä blödde något kopiöst, jag ångrade verkligen min lilla lek just då kan jag säga. Så jag ställde cykeln och gick hem med ett så haltande ben att det bara kan beskrivas såsom Stephen King beskrev en zombie i skräcknovellen "Jurtjyrkogården"; "it was dead... but it was alive too!". Det såret jag fick precis under knät, på det där perfekta stället där inget sår någonsin kan läka eftersom det är i konstant rörelse, det hade jag kvar i ett år. Förmodligen som en påminnelse att jag skulle ha ögonen öppna när jag cyklade i fortsättningen. Att jag vågade ta körkort med såna tvångstankar? :)

Apple bay 1894

Crescent Apple Bay 1894

Att cykeltjuvar härjar i Kalmar är inget nytt. Jag vet ingen som inte fått en cykel stulen, men för mig har de säkert tagit fem-sex cyklar totalt. Jag cyklar inte särskilt mycket, vilket har lett till att jag inte brytt mig särskilt mycket om dem, ställt dem ute i stället istället för att ställa dem i stället i källaren. Det har varit allt från gamla loppisfynd, kärringcyklar med vingliga hjul och familjeklenoder från uthuset i sommarstugan som rullat mer i sidled än i färdriktningen. Och bara med slanglås och billiga hänglås på dem. Så det har inte varit hela världen heller, bara lite snopet. Men idag slog jag till på stort! Jag kände att det var dags att börja hojja lite, så jag kollade med min vän, Viktor, som jobbar på TeamSportia och han MMSade en bild på en klockren cykel i klassisk stil med dugliga växlar, dubbla robusta lås och en spexig cykelkorg på pakethållaren. "Taget!", svarade jag och åkte och köpte den av honom. Så nu jäklar ska det cyklas. Tänkte att om jag cyklar till jobbet varje dag så kan jag stoltisera med att cykla 10 mil i veckan, det är ju rätt schysst både ur miljö- och ekonomisynpunkt. Och inte minst hälsosamt! :)

När jag tog körkort slutade jag i princip cykla. Jag hade ju en fin bil som jag tog till skolan varje dag istället, trots att jag fick parkeringsböter varje månad på grund av att jag ständigt glömde lägga i parkeringstillståndet i framrutan. Det var först sista veckan av trean som jag kom på att jag faktiskt kunde tejpa fast den i rutan - såsom ALLA andra tydligen hade gjort i åratal. Nåja. Nu är den tillbaka - cykeln. Som mitt främsta transportredskap :) Det är ju faktiskt sjukt vad onödigt det är att ha bil när man bor i Kalmar. Ingenting är mer än tio minuter bort med cykel och det går typ alltid snabbare också i och med trafiken.

Lurendrejarna Viktor och Alexander Almquist
lurade listigt på mig en cykel... :)

Fotbollsmatchen igår gjorde mig till ett fullständigt nervvrak förresten, hela dagen gick jag runt och skakade som ett asplöv och ingenting gick rätt. I morse när jag skulle ta bilen till jobbet hittade jag inte nyckeln. Letade som besatt igenom alla ställen jag någonsin varit på! Fick ta bussen och kom givetvis för sent på grund av det. Nu när jag kom hem hittade jag den dock i salladslådan i kylskåpet. Bakom en knippe rädisor. Tur att jag fick dubbla uppsättningar nycklar till cykeln!

Bajs med honungssmak

Till thairestaurangen

Hej Thai-restaurangen på Malmö Central.

"Riktiga thailändska råvaror" är inte till er fördel. Inte när det gäller den s.k. kycklingen.

Inte heller den till synes använda tandpetare som låg bland nudlarna.

Med vänlig hälsning,
Christian Williamsson

3D-glasögon är inte okej

Jag var på bio i tisdags och såg Prometheus. Krisse och Viktor hade styrt upp det medan jag var på jobbet, filmen skulle börja kvart över nio och jag var inte ett dugg säker på att jag skulle hinna. Vid elva minuter över nio stack jag från jobbet och på sekunden rätt kom jag fram till Biostaden,  visserligen flåsandes som en maratonlöpare, men ändå. Helt i onödan förvisso, för trehundraåttio reklamfilmer skulle visas först. De gjorde till och med reklam för filmen vi satt och väntade på att se, hur tänkte de då? Men i alla fall... Någon gubbe rev biljetten och vi gick in. Att jag säger "någon gubbe" förresten är ju för att det kan ha varit i princip vem som helst. Alltså, seriöst, varför har aldrig biljettkontrollanten någon arbetsklädsel? Han ska alltid vara civilklädd, så att man inte har en jäkla aning om ifall det verkligen är han. Jag skulle lika gärna kunna ställa mig och riva folks biljetter, ingen skulle märka något. Nu kommer jag från mitt primära ämne här känner jag. – Det jag skulle komma fram till var att, precis när vi skulle gå in till salongen så klappar den här gubben mig på axeln och säger till mig att jag ska ha glasögon på mig. Först tänkte jag, vadå, hur vet han att jag är närsynt? Och tror han på riktigt att jag inte skulle se den tjugo gånger femton meter stora skärmen? Sen fattar jag att det är 3D-glasögon han menar. Och då blev jag lite ledsen i ögat.

3D-glasögon är det absolut dummaste påhittet sedan talfilmen. Haha, eller det är i alla fall den där jämförelsen med talfilmsövergången som folk försvarar de här glasögonen med. "Jo men alltså för tusen år sedan när de började med talfilm så sa alla såsom du säger nu att fan vad dumt det är med tal på film, men hur dumma var inte dom! Nu är du i samma situation, ska du verkligen kritisera 3D-film?" Nej, jag har aldrig någonsin kritiserat 3D-film, egentligen. Bara brillorna. Kom tillbaka när ni utvecklat en skärm som kan visa 3D-effekter istället, då jäklar ska jag vara först i kön. Men att sitta som en idiot i en salong med hundra andra idioter iklädda färgglada tjocka tonade glasögon är ju verkligen ett skämt. Hela tiden såg jag folk runt omkring mig som tog av sig glasögonen under långa stunder för att de fick ont i ögonen, själva gnällde vi mest på att glasögonen gjorde allting tokmörkt. Men tog man av sig dem så såg allting ut som om man hade halsat en flaska Jägermeister, så det gick ju inte riktigt heller. Sjukt tråkigt, faktiskt, och effekterna gjorde inte brillorna värda heller. Filmen var dock riktigt trevlig.

Nalle 2 år

Nalle fyllde två år idag. Det känns inte som att det var två år sedan vi fick hem en liten ullig mini-björn som bara ville sova inne i duschen och busade i hallen så att nya tapeterna revs ner. Det är klart att det inte är samma sak som att ha ett barn, men på ett sätt är det ändå det, vi har utvecklat honom till den han är idag och har sett under två år nu hur hans personlighet har vuxit fram. Det är mäktigt att ha en sådan vän, som man aldrig riktigt kan kommunicera med, men som man ändå känner så fantastiskt väl. Ett litet rovdjur som vi format till en vän. Att han dessutom är så förtjusande söt är ju ingen nackdel. Stort grattis och all kärlek till Nalle idag! Bjuder på en liten bild från när han just hade flyttat in här, och var sådär sjukt liten och söt, lite som en sockervadd.

Klockan sover och det är jag som ska väcka den

Uhh, jag hade en riktigt kass natt häromnattens. Jag skulle till att lägga mig, det var rätt sent i onsdags, när plötsligt mobiltelefonen vägrade acceptera den strömkälla som jag så omsorgsfullt hade valt ut (en standardiserad iphone-laddare). Likt ett Jehovas vittne som vägrar ta emot en donators organ, höll min mobiltelefon så sakteligen på att dö – och eftersom batterinivån var så vacklande att jag inte vågade röra den, var jag tvungen att hitta en alternativ väckarklocka. Jag sprang upp på vinden för jag tänkte jag kanske hade nån gammal väckarklocka där. Det hade jag inte, och inte heller fick jag liv i min gamla mobiltelefon som jag tyckte dög för ett par år sedan. Jag la mig uppgivet på sängen och oroade mig nåt kopiöst för hur fan jag skulle lyckas vakna dagen därpå. Då kom jag ju på att jag kunde sätta datorn på väckning, genom kalenderfunktionen. Hur riskabelt som helst, jag testade den visserligen, men hur kunde jag veta hur alarmet skulle klara diverse digitala prövningar såsom standby-lägen, skärmsläckare och  lösenordsskydd? Det var mitt enda hopp i alla fall, så jag gick och la mig... men fortfarande den här oron över hur det skulle gå. Tillät inte mig själv att somna förrän jag var så trött att det inte ens hade hjälpt att fästa ögonlocken på pannan med häftstift. Och inte ens då sov jag särskilt skönt, drömde mardrömmar om att jag fick sparken för att jag hade kommit en vecka för sent. Det var ingen sån där realistisk dröm som man måste dubbelkolla när man vaknar om det verkligen hänt, men ändå! Så jag fann mig själv klarvaken klockan halv sex på morgonen, och vågade helt sonika inte somna om. Nalle undrade vad tusan jag höll på med när jag gick upp och startade tvättmaskinen och diskade före soluppgången. Nalle oroar sig nämligen inte för värdsliga saker, som vad klockan är eller vad det är för veckodag. Skönt att vara hund!

Jag stal den här bilden på Nalle från Emma!

Stulna brallor

Igår blev jag bestulen på mina... eh, vad sjukt det känns att säga det här, men ja... Igår blev jag bestulen på mina byxor. Inte dem jag hade på mig förstås, det hade jag märkt. Men jag var på gymmet och hade glömt hänglås. Nuförtiden får man ju inte hyra ett lås om man glömt sitt utan man måste pynta typ hundra spänn för ett niokronors-lås. Jag tog istället med mig alla värdeprylar, såsom mobil och plånbok, upp till gymmet. Kvar i skåpet fanns en urtvättad t-tröja, en luddig handduk och mina brallor. Tjuvarna fattade tydligen mest tycke för mina blåa jeans. Jag typ garvade när jag fattade vad som hade hänt och att nån stackars småtjuv nu försöker kränga mina gamla byxor på svarta marknaden. Jag skrev ihop ett litet tal till tjuven om han eventuellt läser det här:

"Käre herr tjuv. Intressant val av objekt att stjäla, jag tycker verkligen att det är intressant. På riktigt. Du behöver inte ens lämna tillbaka dem, jag bara undrar, hur mycket fick du för dem? Det vore kul att veta på ett ungefär, om mina vardagskläder har något andrahandsvärde? Du hittar mitt nummer på Eniro. Med vänlig hälsning, Christian."

Dagens bästa

På sistone har det kommit ut en hel del nyinspelade Morrissey-konserter i sin helhet på youtube, i riktigt fin kvalité. Jag måste säga att jag är stolt över att leva i en tid då musiken tillhör alla människor. Spotify och youtube gör all världens musik tillgänglig med bara ett knapptryck. Säga vad man vill om att musiken kanske var bättre för, eller om det kanske bara upplevs som så eftersom det samtidigt görs så otroligt mycket själsdöd intetsägande skitmusik idag. Morrissey är en person som vill säga någonting med sitt artisteri, behandlar ämnen med mänskliga känslor och berör, så tack till honom för det.

T.a.T.u gjorde också faktiskt en utmärkt version av den här låten för flera år sedan. Det känns dock inte lika äkta när två vackra, unga tjejer sjunger "There is a club if you want to go//you could meet somebody who really loves you//So you go and you stand on your own//And you leave on your own//And you go home and you cry and you want to die!". Tror nog att de skulle hitta någon som ville prata med dem på en nattklubb :) 

Sagan blir verklighet

Jag satt och kollade på dålig dag-TV eftersom varit ledig idag, och zappade över till SVT en snabbis. Där stod en vuxen karl och grät över den glimt han hade fått av den kungliga prinsessan inför dennes dop. Han hade tagit ledigt och rest hundra mil för att få en skymt av det här spektaklet som utspelade sig idag. Jag har svårt att förstå monarki och hur ett modernt land som Sverige kan lägga miljarder på att underminera det annars så demokratiska samhället. Men även om jag sätter det åt sidan, och även om jag skulle tycka att det var okej att det här flickebarnet föds in i ett yrke där hon blir ekonomiskt oberoende men förlorar alla rättigheter att uttala personliga åsikter och blir en marionettdocka i en sagovärld som bevisligen saknar verklighetsförankring, så tycker jag inte att det är okej att en vuxen karl tar ut ledighet för att gå på ett dop åt en unge han inte känner. Den dagen jag får barn och de ska döpas vill jag inte ha några gråtande gubbar jag inte känner utanför kyrkan. Det hade bara känts fel.

Uppdrag granskning

Ikväll sänds ett "uppdrag granskning" i Sveriges television som handlar om muslimska kvinnors rättigheter i Sverige - och framför allt om huruvida imamer i svenska moskéer verkligen accepterar svensk lagstiftning kring dem. Tabu, tabu, tabu! Så mycket tabu att jag faktiskt trott att jag aldrig skulle få se den här viktiga debatten tas upp i svensk media, men Janne Josefsson är modig. Jag värnar absolut själv om den viktiga rätten till religionsfrihet, och har naturligtvis ingenting emot muslimer eller människor av någon annan religion, men det är viktigt att någon vågar ta upp den här frågan på ett objektivt sätt. Många svenska muslimer i Sverige har vuxit upp i delar av världen där kvinnor överlag anses vara mindre värd - om det är baserat på religion eller på tradition vet jag ingenting om - men i svårt isolerade länder är det svårt att få till förändringar på den fronten, oavsett det gäller könsstympning, månggifte, hedersvåld, censur, brott mot barnkonventionen eller kvinnors rätt till frihet. Låt oss fredligt vägleda dem som av okunskap handlar fel och åtala dem som gör det av elakhet. Av vad som avslöjats i kvällspressen ska sex av tio svenska imamer ha sagt exempelvis att en man har rätt att ligga med sin fru även om hon inte vill det, att en muslimsk man har rätt att gifta sig med flera kvinnor – och dessutom uppmanat misshandlade fruar att inte gå till polisen. Nu kommer det naturligtvis att, (ursäkta språket;), ta hus i helvete. SVT anklagas redan för islamofobi av berörda muslimer, högerextremister kommer att ta tillfället i akt att ge sig på även helt oskyldiga invandrare, och de ohyggliga Sverigedemokraterna kommer att få massor av vatten på sin kvarn. Men trots alla tråkiga sidoeffekter av den här granskningen så är det viktigt att den görs och tas på allvar! Vi måste vara den moraliska förebild som vi behöver vara för att kunna hjälpa kvinnor och barn i underutvecklade länder. Sannolikt finns det många invandrare som inte vet om sina rättigheter i det här landet och det är en viktig uppgift att sprida den informationen. Så nu får vi hoppas att det blir en respektfull och fredlig debatt. Peace!

Är det inte typiskt?

I söndags, när det slagit om till att vara fint väder igen, efter typ tre dagar i rad av regn och rusk - då bestämde sig fåglarna för att bajsa på mitt sovrumsfönster. Man undrar ju om de gör det bara för att jävlas? 

När det knackar på

Min granne har uppenbara problem att säga nej till diverse försäljare och tiggare som kommer och knackar på. Jag vet inte om våra hus är mer drabbade än andra, men vi har åtminstone ett par tiggare i veckan här. Ibland har de prylar de vill sälja, ibland har de målat fotografier och ibland har de någon operation de behöver pengar till. Oavsett vilket, så börjar det alltid med att de försöker visa en lapp där det står om deras tragiska öde. Jag är varken känslokall eller samvetslös men jag säger alltid nej rakt av, jag läser inte lapparna och stänger dörren och låser om mig. Hela förloppet tar inte mer än ett par sekunder. Är det Jehovas vittnen som kommer kan jag rent av unna mig att vara lite otrevlig, för det får jag så sällan chansen att vara annars i livet, då passar jag på! Men grannen, oh... det är en familj, föräldrarna är något yngre än vad jag är och det brukar vara mamman därinne som öppnar. Jag kikar förstås ut lite i titthålet efter att de varit hos mig för att se hur de andra ska reagera, och varje gång läser hon lappen de har med sig. Och när hon väl har läst den så är det kört, även om hon bara läste den för att visa sympati så fortsätter de att visa sina bilder i flera minuter innan hon lyckas bli av med dem. Ibland får hon en bild att lägga i pappersinsamlingen, ibland slipper hon undan.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar och gick i högstadiet hade jag en sådan tiggare som kom och knackade på. Det var förmodligen inte den första gången det hände, men den här gången kände jag mig gammal nog att lösa dörrsituationen själv. Tidigare hade jag bara ropat dit farsan så hade han sagt nej direkt, men den här gången kände jag att jag skulle fixa det själv! Det gjorde jag förstås inte, rätt var det var hade jag köpt en jävla blyertsteckning på en skogsglänta för femtio spänn - vilket var mycket pengar att slänga på skit när man var femton år. Jag konstaterade ganska snabbt att det var ett tryck och inte alls handmålad, men det var snyggt gjort. Jag la den väl i nån hög nånstans och glömde bort den. Sen en dag flera veckor senare när jag var på väg till skolan kom jag på att jag hade glömt att göra en hemuppgift i bildkundskapen. Man skulle rita någonting ur sitt liv, vad som helst. Jag hade skjutit på det för jag var kass på att rita, och nu skulle jag bli tvungen att skamligt säga till bildkunskapsläraren att jag inte hade gjort min läxa. - Eller?

Nej, jag tog förstås luffarens kopierade skitteckning och skrev mitt namn på den med en matchande blyertspenna, och lämnade in den. Bild-Lena blev hur imponerad som helst och MVG fick jag på hemuppgiften. Men senare under terminen blev hon förmodligen misstänksam... ja, eftersom mina övriga prestationer på lektionerna var minst sagt bleka. Jag kommer ihåg en gång att jag hade målat en cykel men när jag skulle visa den för klassen kunde jag inte själv tyda vad som var vad på den, "vänta, har jag målat ett ben här...?" ungefär. Det var skit. Hon blev förstås misstänksam och synade min tidigare bluff genom att be mig teckna något mer i blyerts till nästa uppgift eftersom jag var så talangfull på det. Jag var dock inte mottaglig för att bli synad just då, muttrade någonting om "konstnärlig frihet" och målade en ankdamm i vattenfärg istället. Den fick nätt och jämt godkänt, men jag var nöjd! Så det så! :)

Bäst just nu!

Är det värt 416 kronor i månaden? Nej.

Måndagar jobbar jag kväll. Åtminstone så sent att jag missar Kalmar FF-matcherna som nästan alltid spelas på måndagar. Jag har försökt att lösa det här på olika sätt, antingen att jag hastar hem och ser sista halvtimmen lajv, eller att jag inväntar reprisen som visas vid tio. Jag lyckas inget vidare med någondera. Jag brukar gå på helspänn och undvika mänsklig kontakt i den mån det går, för att inte få råka höra resultatet. Svarar inte i telefonen, läser inga SMS, loggar inte in på Facebook. Första måndagsmatchen tidigare i vår avslöjade en intet ont anande arbetskamrat hur det hade gått. Andra gången råkade morsan spotta ur sig att de hade vunnit innan jag hann säga att jag skulle se matchen i efterhand. Tredje gången fick jag ett vinnarmail från Svenska spel som gratulerade till vinsten. Förra året råkade jag sätta på P4 på vägen hem från jobbet exakt när resultatet utropades minst tre gånger, och råkade se resultaten på de sociala medierna åtminstone lika gånger. I år ska jag ha lite bättre disciplin. Jag betalar ändå 416 kronor i månaden för att få se de här matcherna på TV.

Så igår var det dags igen. Matchen borta mot Örebro började klockan sju, jag slutade klockan åtta. Jag orkade inte stressa hem för att se sista tjugo, så jag bestämde mig för att isolera mig fram till reprisen vid tio. När jag kom hem höll matchen fortfarande på så jag försökte hitta på något annat att göra än att sätta mig vid TVn, men jag vågade inte närma mig datorn eller ens snegla på telefonen. Så då kom jag på att jag kunde dra ut och springa lite. Det var ganska exakt en timme och tio minuter tills matchen skulle börja, och jag räknar med att i vanlig ordning springa en timme och duscha i tio minuter, det skulle bli helt perfekt. Då kunde jag ju OMÖJLIGEN få reda på resultatet, tänkte jag. Kände mig riktigt nöjd när jag sprang ut, men lyckan blev självklart inte långvarig. Jag lyckades förstås sjabbla igen.

Inte på det vanliga sättet dock, jag fick inte reda på resultatet - alltid något. Jag hade varit ute ungefär en halvtimme, borta vid nya arenan och skulle vända hemåt igen. Jag sprang över viadukten vid motorvägen när jag plötsligt fick syn på en stor reklamskylt; "DÄCK SKIFTE 150 kronor" stod det, med ungefär en meters särskrivning i ordet däckskifte och jag kunde inte sluta blänga på den. Jag avskyr särskrivningar och är det någonting som stör mig mer än särskrivningar så är det när seriösa företag lägger tusentals kronor på en skylt och ingenstans under skyltproduktionen har någon endaste jävel lyckas komma på hur det enda ordet på skylten ska stavas. Som om inte det var nog, hade jag misslyckats med att sätta på rätt musiklista på mobilen, så i det här skedet hade jag blivit tvungen att lyssna på Philemon Arthurs minst sagt enerverande låt "blomman". Verkligen världens värsta låt att försöka springa till, folk får epilepsianfall för mindre. Dessutom hade jag två spel igång på wordfeud som jag låg under, jag är verkligen inte van att ligga under på det och jag är rätt dålig förlorare och sprang och tänkte på hur jag skulle vända dem. Allt det här ihop med det katastrofala särskrivningen blev helt enkelt för mycket, jag missade helt att kolla vart jag satte fötterna - och trampade snett på en grästuva bredvid cykelvägen. Jag hörde, eller inbillade mig, ett krasande ljud från foten och det gjorde ont så in i Norden! Jag stannade upp och funderade på hur jag nånsin skulle kunna springa hem i det här skicket, jag kunde knappt gå. Samtidigt såg jag hur klockan tickade på, matchen började närma sig, men jag skulle jäklar inte missa den igen, så jag fortsatte jogga trots att det kändes som att någon satt en kniv genom foten. Jag såg förstås helt missbildad ut där jag kom längs vägen, men jag sket i vilket, jag skulle inte missa matchen. Sista biten kändes foten bra igen och jag fick upp ett normalt tempo, men jag låg ändå långt efter tidsplaneringen. Sju minuter över tio kom jag hem. Ni som såg matchen igår vet säkert om att matchens enda mål kom i den sjätte minuten - resten av matchen var en enda lång plåga av missade passningar och en obefintlig offensiv. Jag visste ju dock inte detta vid det här tillfället och var trots allt ganska nöjd, vi ledde ju och jag skulle få se 83 minuter fotboll. I halvtid gick jag och duschade och när jag kom tillbaka till TVn var jag riktigt seg - och somnade typ direkt när jag såg det sömniga spelet på planen. När jag vaknade var matchen slut. Mission: failed.

Fuck you, McDonalds

Idag ska jag avslöja vad som är det absolut fulaste jag vet; det är gratisglasen man fick på McDonald´s i för några år sedan. De här fula, smala glasen som inte bara har ohyggligt fula färger, utan också är alldeles för små & enormt opraktiska. Jag hatar allting med dem! Ändå har jag haft ett sådant glas i mitt köksskåp hur länge som helst. Varje gång jag öppnat skåpet har jag velat slänga det... nej, förresten - först plåga det, slita loss en skärva i taget för att till slut se den dö långsamt, sen slänga det hårt i marken. Först idag gjorde jag slag i saken... eller alltså, jag gjorde det ganska odramatiskt, lade den i glasinsamlingen nere i sophuset, det blev som en liten ritual som symboliserade mitt behov av att rensa ut vissa delar i mitt liv. Det här var en bra start på det.

We got koka-kola veins - we don't know our names
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola veins - we don't use our brains
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola pumpin' through our veins

Nalle på redaktionen

Nalle fick hänga med husse en sväng till redaktionen.

Live tomorrow

Ikväll stod jag några timmar i spelbutiken, det gör jag ibland. Eftersom det finns diverse kontrollanter i omlopp är det väldigt viktigt att man kollar legitimation på alla som är under tjugofem. Butiken kan bli av med sina tillstånd för tobak, spel och vissa andra produkter, och därför är jag en riktig paragrafryttare bakom disken. Ingen passerar. De flesta har förståelse för detta och en del tar det som en komplimang att bli kollade när de egentligen är typ trettio bast. Men idag hamnade jag i en märklig situation, det kom in två tjejer och skulle köpa cigaretter. Den ena var svensk medan den som skulle betala för cigaretterna var av utländsk härkomst, jag törs inte sia om vartifrån. För mig är mycket svårare att bedöma åldern på en person med annan etnisk bakgrund, men för mig var det uppenbart att de här tjejerna var runt tjugo-tjugofem, om ens det, så jag bad att få se identitetshandlingar. Tjejen lättar ett ID-kort ur sin plånbok och jag fick världens chock! Enligt legitimationen var hon född 1969. Jag kollade på henne i tio sekunder utan att få fram ett ljud, kunde hon verkligen vara sexton år äldre än mig? Jag fortsatte glo en stund medan tankarna bara flög omkring anarkistiskt i mitt huvud. - 1969? frågade jag, är du född 1969? Hon nickade och jag stod mållös som en pajas och kliade mig i huvudet så länge att jag blev flintis på en kvadratcentimeter i bakhuvudet. Jag tänkte lustigt nog på Laleh, sångerskan. Jag kan se en bild på henne och seriöst inte veta om hon är femton eller fyrtio, precis så var det med den här tjejen - eller ja, kvinnan. Hon fick i alla fall sina cigg och jag stod kvar och bara gapade. Vad hände? Det kändes verkligen som att jag hade blivit grundlurad, men jag hade heller ingen större lust att kalla henne för lögnhals, jag kunde ju inte veta. Jag kunde bara sälja giftpinnarna till henne i god tro och hoppas att allt var i sin ordning. Jag kunde ju förstås ha gått lös som en sovjetisk förhörsledare och bett henne rabbla personnummer bakifrån och sånt där, men nä, det kändes inte rätt. Så tänk på det, alla ni som känner på er att ni inte är 20 längre, ha lite överseende med butikspersonal som vill se legg när ni ska köpa snus och lotter och grejer :) det är fan inte lätt.

Lite vardagspoesi

Sometimes a stranger can be your best friend

Sometimes being angry is the best mood

Sometimes seeing you feel good makes me feel even better

Sometimes hunger is the best food

Sometimes good just ain´t good enough

and other times evil will get you even

Sometimes faith is not knowing any better

Sometimes nothing is what you believe in

Sometimes you fail trying

and sometimes happiness hurts worse

Sometime people live dying

Sometimes it´s the last person that makes you first

Sometimes you´ll keep what you don´t want

and other times you´ll give away what you really need

Sometimes a rich man won´t have a dollar

and all a poor man has is greed

Sometimes I don´t think people know I´m as good as I really am

Att gå till tandläkaren. Eller att nästan gå dit.

Först och främst, jag är en ganska ordningsam person. Men när det gäller tandläkarbesök... tja, låt oss bara konstatera att jag inte alltid är helt motiverad att gå dit, och det går ut över min förmåga att hålla bokade besök. Nu är det väl bara max en gång om året man är där, så det är väl ingen större fara, men det känns ändå lite tråkigt att behöva ta den där timmen att gå till någon som ska utvärdera och bedöma kvalitén på mina tänder.

För en månad sedan hade jag en tid. Jag visste att det var på torsdag förmiddag, men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag körde Nalle till dagis vid sju, och medan jag körde hem grubblade jag lite och blev lite nervös, "tänk om det var nu före åtta?". Ju mer jag tänkte på det ju mer började hjärnspöken retas med mig, när jag kom hem rusade jag bort till anslagstavlan för att kolla. Med anslagstavla menar jag en trave med papper som jag har på en hylla i klädkammaren. Förstås så hade jag mycket riktigt en tidig tid - tjugo över sju. Jag kollade på klockan, den var halv åtta, och jag svor tyst för mig själv en liten stund innan jag samlade mig och kom på min mästerplan. Jag tog bilen och brände ner till Folktandvården och gick fram till receptionen. Jag tvingade fram ett beklagande ansiktsuttryck och sa att jag var tjugo minuter sen för att bussen var försenad. Bytte till hundögon och frågade om jag verkligen var tvungen att betala dedär femhundra kronorna i straffavgift. Succén var klappad och given redan innan jag frågade om det, jag hade spelat så skickligt att jag inte bara slapp ifrån straffavgiften utan också blev nominerad till en Golden Globe. Eller nej, det där sista var inte riktigt sant. Men jag fick - en ny tid, en månad senare.

Den månaden senare var idag. Jag visste att det var idag, för det var torsdag, och jag tar alltid sånt där tråkigt på torsdagar - men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag vaknade tidigt på morgonen, vid fem och jag misstänkte att det var för att min hjärna var lite nervös över den här tidsbokningen. Hjärnspökena hånade mig, och efter att ha slumrat en stund gick jag upp för att kolla på lappen. Men det fanns ingen lapp, jag hade bara fått en sån där liten papperstuss med en tid på och den hade jag knycklat ner i en ficka på en byxa som säkert redan hunnit både tvättats och tumlats. Smått panik, rände jag iväg till Folktandvården och flåsade fram ett "är jag sen?!" till receptionisten. Hon bara garvade åt mig och sa att jag var två timmar tidig men att jag var välkommen att sitta i deras väntrum och läsa deras nötta exemplar av Kalle Anka & Co-tidningen från typ mars 1996 hundra gånger. Eller det sa hon förstås inte, men jag förstod att det var det enda jag skulle ha att göra i väntrummet. Så jag smet förstås hem, la mig tillrätta i sängen och somnade. Tror ni jag vaknade, eller? Haha, äh! Klart jag gjorde! Fast bara sju minuter före jag skulle sitta i tandläkarstolen... Jag tryckte ut en halv tub tandkräm på en borste och borstade intensivt medan jag körde som en tok de två kilometrarna till tandläkaren. När jag kom fram till parkeringen hade jag så mycket tandkrämslödder i munnen att jag knappt kunde hålla det inne. Jag hittade en buske att spotta i, och för den lilla nervösa damen som passerade bakom mig, måste det ha sett ut som att jag stod och kräktes som en idiot.

Men jag hann! Flera minuter tillgodo dessutom och jag hann läsa några sidor ur den där Kalle-tidningen, innan jag blev uppropad av en vitklädd punkare. Jag trodde att det var en prao-elev eller något sånt, ung kille, och han var rakad runt hela huvudet med en kolsvart tuppkam i mitten, piercade öron... jag har inga fördomar - eller jo, det har jag väl, men jag tycker att folk ska få se ut precis som de vill, åtminstone privat. Men när jag upptäckte att han VAR min tandläkare blev jag lite först en smula förskräckt, och inledningsvis hade han samma arbetshygien som Per Morberg. Men jag ska inte säga nåt, han var trevlig och sådär, förmodligen väldigt duktig på sitt jobb - vad vet jag om det? Man kan ju inte gärna ifrågasätta en tandläkare om man inte är tandläkare själv. Men det gick bra, nu ska jag ägna mig åt resten av mitt liv ett tag.

Frågefeud

I fredags jobbade jag hela dagen, i princip från halv sju på morgonen till elva på kvällen. På rasterna stressade jag omkring med hunden och när jag till slut kom hem var jag så sliten att jag slängde mig på sängen :) äntligen skulle jag få lite sömn tänkte jag, men först var jag ju tvungen att kolla till facebook och twitter och sånt där, så jag inte gått miste om några skandaler. Då ser jag att en god vän tipsat mig om ett nytt mobilspel, ett frågesportspel i multiplayerformat och jag tänkte, "jag kan väl testa"... Tre timmar senare ligger jag fortfarande och spelar skiten, helt beroende, men lyckades ta mig samman och sova lite till slut. Så jag ber nu er allihopa att sluta tipsa mig om roliga spel :) Jag vill helt enkelt inget veta :) Let me be the last one to know.

Klippt mig kort

Frisörskan jag har haft i en massa år har alltid velat klippa mig kort. Varje gång jag har klippt mig har hon förberett en lista med argument över varför. Jag brukar alltid säga att jag inte vill ha det särskilt kort, och så brukar hon klippa något mindre än vad jag säger, och så brukar hon tycka att hon vunnit och jag betalar och går hem. Men den här gången behövdes ingen övertalning. Jag är uppriktigt less på mitt hår, och att jag aldrig vågat göra något nytt med det, så jag gick in i salongen med vit flagg. "Hår är en konst och jag är din konstnär", sade frisörskan och slog upp en bild i en tidning, "såhär ska du se ut!". Det var en bild på någon sminkad hårmodell med femton lager vax i håret, snett-inåt-bakåt-kammad med trendiga glasögon utan styrka. Jag suckade lite men lät henne hållas. I bakhuvudet hörde jag min mamma hurra och tjoa, hon har aldrig varit något stort fan av att jag oftast varit långhårig, och varje gång jag klippt mig har hon sagt "åh så fin du är i KORT HÅR!" :). Nu vet jag inte hur snyggt det här blev, jag tyckte det såg rätt bra ut när det var klart, men sedan jag kom hem har jag stirrat mig blind på min hjässa. Det där med att stirra länge på något är ungefär som att upprepa ett helt vanligt ord tusen gånger. Det spelar ingen roll vilket ord det är, det låter ändå konstigt när du sagt det många gånger och funderat över det. Den känslan har jag när jag ser mitt hår nu. Men jag måste säga att det är sjukt skönt, rent funktionellt :)

Kortklippt!

Visning 6

Jag hade i helgen visning på min lägenhet. Den har legat ute på hemnet i ungefär tre månader och jag har haft fem visningar tidigare. Jag är egentligen bara sugen på att flytta om jag tjänar lite på det samt hittar en ännu finare lägenhet - och det är inte särskilt troligt. Mäklaren är dock sjukt pepp och trots att det bara inkommit skambud ville hon försöka nu en sista gång. För min del är det bra i en annan aspekt; jag har hållit bättre ordning på min lägenhet än någonsin förut. Att alltid ha en liten röst som säger "ha det snyggt för när som helst kan mäklaren ringa och vilja visa den för någon spekulant" :) Igår städade jag så noggrant att jag inte vågade röra någonting, sängen var sådär perfekt bäddad att jag fick dåligt samvete och gick och la mig på soffan istället. Det känns lite som mitt hem är ett museum. "Kom och titta, här bodde Christian Williamsson. Här satt han och åt och där är hans toalett där han uträttade sina behov." Nu får vi se om den förfaller när visningarna upphör :)

Killen i dödskallejackan

Polisen har det inte lätt med sina prioriteringar. Istället för att sätta dit skurkar och banditer sitter de inne på kontoret och blåser i sina egna alkoholmätare för att det ska se ut som att de testat många förare och förlöjligar samtidigt den viktiga statistiken över antalet livsfarliga rattfyllon som egentligen finns ute på vägarna. Som om det inte är illa nog att de bara är ute och gör riktiga alkoholtester på tidpunkter då det är extremt osannolikt att de ska hitta någon som druckit, istället för att ta dem där de vet att de finns. Det finns väl inte tid och pengar att sätta dit folk för riktiga saker längre. Varje dag står det i tidningen om folk som fått leta upp sina egna bevis och lämna in eftersom polisen lagt ner utredningarna utan att lyfta ett finger. Jag har själv fått de mest solklara fallen nedlagda på grund av bristande bevisning. Vid en händelse för något år sedan där min bil fick en smäll av en annan bil hade jag en hel drös med vittnen, polisen visste precis vilka det var och fick ett erkännande. Ändå fick jag höra några dagar senare att det lagts ner. Förklaringen jag fick när jag ringde ansvarig polisman var som hämtad ur en Kalle Anka-tidning. WTF? 

Men när jag läser på Aftonbladet idag att det är "så synd" om motorcyklisten som blev jagad av två hånflinande poliser så till den milda grad att han körde in i en vägg i 250 knyck blir jag ändå lite lack. Den här motorcyklisten iklädd dödskalle-jacka kör i 250 kilometer i timmen genom Stockholm utan nummerplåt, kör mot rött gång på gång inne i Stockholms innerstad och beter sig som en idiot, spexar till det och kör med en hand på styret för att han tycker att han behöver den andra till att ge polisen fingret... allt det här med en 17-årig tjej som passagerare utan någon som helst säkerhet. Man ska inte säga att någon förtjänar att dö, men är man så jävla dum i huvudet så kanske man åtminstone inte skulle finnas i frihet. Bra att snuten tog den striden, även om den nu slutade väldigt tragiskt. Och jag tycker inte heller att snuten borde tycka att jakten är rolig, men jag har sett polisvideon som läckt ut på youtube och de verkar översiktligt vara seriösa. Jag har också blivit av med körkortet en gång och jag förtjänade det. Det dör tillräckligt många även utan en massa nötter ute i trafiken, se till att få bort framförallt rattfyllona. Det är pinsamt att någon måste dö för att det ska uppmärksammas. Jag känner ingen som dött av ett rattfyllo, inte än i alla fall, och jag vill inte göra det heller. 

Ett glas mjölk till överpris, tack

Under ett antal nyktra utekvällar under senaste tiden har jag inspekterat det alkoholfria utbudet på Kalmars krogar och kommit fram till att det finns ett tvångsmässigt beteende att ta överpriser. Det började med att jag en kväll skulle köpa en ginger ale på stadshotellet, och den visade sig kosta trettiofem kronor. Det var en vanlig tjugofemcentiliters backläsk, som man köper exempelvis på ICA Magneten för [tre kronor plus sextio öre pant], vilket innebär att stadshotellet förmodligen betalat två kronor för den. Jag orkade förstås inte tjabba mer än lovligt länge med barntendern utan betalade och försökte inbilla mig själv att den faktiskt var värd femton kronor klunken. Det var den absolut inte. Ginger ale är sketaäckligt!

Igår styrde Fredrik upp så att vi träffades några gamla vänner på O´learys. Jag kom direkt från jobbet, grinig efter att ha fått veta hur det gick i fotbollen och var definitivt inte sugen på att dricka bärs, så jag tog en red bull. Den kostade fyrtio kronor - men det kan jag ändå acceptera, eftersom en red bull är dyr i vanliga fall med, var man än köper den. Sen gick vi vidare till Krögers och jag köpte ett glas mjölk för att framstå som lite nyttig i sällskapet. Fick ett litet sketet glas, som ett litet IKEA-mjölkglas, knappt fyllt till trekvarten, och jag väntade mig att det skulle kosta en spottstyver. Tur att jag var lika delar trött och apatisk, annars hade jag gått i taket när bartendern försökte få fyrtio spänn av mig. Metodiskt studerade jag först kvittot innan jag tog upp kontanterna, noterade att han slagit in priset för en stor kaffe och påpekade det här för honom. Det var sent på kvällen och han var märkbart trött och ville bara gå hem, och det utnyttjade jag till att tjabba ner priset med en tjuga. Tyckte fortfarande det var dyrt med tjugofem spänn för några klunkar mjölk och jag tyckte inte det blev mindre tråkigt när jag upptäckte att det var såndär vidrig tysk kaffemjölk som håller i tre år och smakar gammal tågkupé.

Vatten är i alla fall gratis. Eller?

Soko till Rassle

Jag har inte bestämt mig om jag är för gammal för festivaler nu när jag fyller tjugosju i sommar, men när Emmabodafestivalen bokar en såhär charmig psykotisk fransk tjej blir det svårt att motstå ett besök.

Nej det är inte sommartid

Sommartider hej hej! Idag hade min mobil blivit helt galen, den hade ställt in sig på isländsk tid av någon anledning... Jag gick upp och gjorde lunch i en tid som verkade rimlig och upptäckte först när jag hade satt mig vid matbordet att köksklockan gick fel. Eller ja, nu gick den ju inte fel, uppenbarligen, det var bara jag som satt som en idiot och åt maffig lasagne klockan tio i tio på förmiddagen. Brunch?

Schampovandalism

Imorse hade hela grannskapet samlats utanför vårt hus. Okej, inte alla, men när jag var ute med Nalle så stod där plötsligt tre grannar och kollade på någonting som låg på marken. Jag blev nyfiken och gick dit, det visade sig att någon hade slängt in en gammal schampoflaska i husväggen. Grannarna ojade sig och suckade över dagens ungdom som bara förstör och förstör och förstör! Jag slöt mig till skaran och suckade över eländet! Vad är det för pajas som slänger sånt på vårt hus?!

Vi hjälpte till att ta bort kladdet och gick in igen. Eftersom det är söndag så gick jag och plockade lite hemma, hängde lite tvätt och skurade lite på toaletten, sånt där! Och när jag stod inne i badrummet kom jag på att det saknades någonting i duschen...
- Ja, det var schampoflaskan!

Vi går tolv timmar tillbaka i tiden: det är lördag eftermiddag som går mot kväll och jag håller på att fixa mig inför kvällen. Jag ska hoppa in i duschen så jag gör mina vanliga förberedelser; radar upp alla hygienartiklar i fönstret, i den ordning såsom jag ska använda dem, spolar upp så att varmvattnet kommer igång, öppnar fönstret något på glänt för att jag tycker om att höra fågelsången från skogsdungen när jag duschar. Eller sång... de kraxar outhärdligt gällt, men jag genomlider ljudet eftersom det ändå ger lite vårkänslor. När jag sen står i duschen går allting fel! Jag skär mig på rakhyveln, får schampo i ögonen och när jag fumlar i blindo efter duschslangen lossnar den från sitt fäste och sprider vatten som en thailändsk vattenspridare över hela badrummet. I jakten på denne lömske ormliknande slang, fortfarande förblindad av schampot, halkar på kaklet och slår till hela raden av hygienartiklar i fönstret. Jag hör att de flyger åt alla håll, det mesta inåt men raklöddret hinner jag fånga medan det rullar ut på fönsterbläcket. Jag kollar inte ner på marken utan tror att jag räddat situationen strålande. Det hade jag alltså inte. Nu när jag går ut från huset känner jag varje gång en doft av... mitt hår. Det är lite udda, men jag har redan hunnit vänja mig :) Så nu ska vi ut igen och besöka brottsplatsen. Säg inget till mina grannar!!!

Apelsiner i mängder

Fruktmästare Ulf på jobbet har pratat om sin favoritapelsin i ett halvår. "Nu kommer den snart!", och det har hoppats och hållits tummar, och nu kom de. De marockanska Sanguine-apelsinerna. Jag hade höga förväntningar, men det här... Det är fan magi!! Jag har suttit på balkongen i värmen och käkat två kilo av dem nu på tjugo minuter, enda anledningen att jag inte åt fler var att de tog slut... Jag är så nära att åka ut till Lindsdal och köpa tio kilo till :) men det ska jag inte... Tror jag :)

Mad world

Ikväll valde jag att kolla på SVTs "Korrespondenterna" om barnslaveri. I ett land fanns det femtio tusen barnprostituerade och de statliga domstolarna hjälper de som driver bordellerna med pappersarbetet. I en stad fanns tiotusentals barn som skickades ut av religiösa skolor att tigga mellan halv fem på morgonen och nio på kvällen, de som inte lyckades håva in tillräckligt med pengar (åt sina lärare) fick spöstraff och blev utslängda och lämnade åt sitt öde på gatan. Och det värsta av allt var att den utnyttjade och förnedrade tiggarpojken log när han förklarade att hans högsta dröm var att bli en likadan koran-skolelärare som de som utnyttjade honom. Det är det hämndbegäret som sätter stopp för u-ländernas utveckling, och vilka är vi att säga att han ska vara den sista i sitt led att bli utsatt för dessa övergrepp?  När Nelson Mandela tog makten i Sydafrika efter hundratals år av rasistiskt förtryck uppmanade han alla svarta i landet att FÖRLÅTA allt de vita som trakasserat dem i tiotals generationer. En tillsynes omöjlig uppgift, men det gick ändå ganska bra. Men Sydafrika är till stora delar ett civiliserat land... Uganda, Haiti, Bangladesh, och Senegal från kvällens inslag är länder där korruptionen är total och absolut ingen bryr sig om barnen ett enda dugg, tvärtom! Deras förlorade barndomar gör alltid någon annan lite rikare.

Och man kan förstås sitta här uppe i Sverige och tänka att om jag skickar ner lite pengar eller skaffar ett fadderbarn så räddar jag ett liv. Det kanske man gör - och det stillar ditt samvete - men på sikt, hur hjälper man samhällen som styrs av människor som inte vill bli hjälpta? Och en analfabetisk befolkning som inte vet någonting annat än den värld de lever i, hur förklarar man för dem att de behöver göra revolution? Tidigare i veckan såg jag inslag om muslimska länder där männen fick ha fyra fruar vardera. Enligt sin tro var det berättigat att ha fyra under förutsättningar att de kunde försörja dem allihopa likvärdigt, men i praktiken var det vanligaste att man samvetslöst övergav en av sina familjer. - Men om kvinnorna ville skiljas fick de hela samhället emot sig, hur sjukt är det? I arabländerna finns det gott om länder där kvinnor inte får vistas utomhus utan manlig ledsagare. I mer än halva världen finns det inget som heter människors lika värde. 

I Sverige är inte ens tjejerna feminister längre, inte den generationen som växer upp nu i alla fall, striderna har redan tagits och rättigheterna tas för självklarheter - vilket de visserligen ska göra i varje modernt samhälle. Men att inte stå upp för sina rättigheter bara för att man redan har dem är ett hån mot alla barn och kvinnor i världen som inte har några alls, och som i stort sett inte har någon som tar deras kamp. En hund har det tusen gånger bättre i Sverige än vad något fattigt barn i Bangladesh någonsin har haft det. En miljon kvinnor våldtas varje dag i Afrika. Trettio miljoner barn är slavar utan lön under de värsta omständigheter du kan tänka dig. I långt mer än hälften av världens länder är det tillåtet att slå sina barn och fruar. En tredjedel av världens befolkning svälter. 

- Vilket är ditt störta problem? Bensinpriset?

Ta en titt på dig själv och se över hur du lever ditt liv. Det ska jag göra.

"How can you be sitting there, telling me that you care, that you care?

When everytime I look around the people suffer - and they suffer in every way!"

- Bob Marley

Mekaniker-Crille

Det kom sig så att jag var ute på en rejäl långpromenad med Nalle igår och när vi gick längs kyrkogården stod där en kvinna med en uppgiven cykel och ett lika uppgivet ansiktsuttryck. Nalle och jag tyckte så synd om henne att vi erbjöd oss att hjälpa henne. Det visade sig att det bara var kedjan som hade hoppat - och det är ungefär så långt mina mekaniska färdigheter sträcker sig, så jag fixade biffen och hon cyklade iväg hur nöjd som helst. So far so good, tänkte jag. Sen imorse stod en man på min gata och suckade över sin bil... Jag frågade förstås om jag kunde hjälpa honom med något - trots att jag absolut inte kan någonting om bilar. Men hör och häpna, det kunde jag! Det var bara batteriet som lagt av, så jag hämtade min bil och en uppsättning startkablar och så åkte han iväg hur nöjd som helst, han med! Jag var naturligtvis lite stolt över mina mekaniska insatser de senaste tolv timmarna, nästan lyrisk, faktiskt! Så mycket otur som jag har med min egen bil så hoppas jag att det här gav mig lite positiv karma :) Det kommer att behövas, det är jag helt säker på :)

Christer är trög

Eftersom jag hade ovanligt lite att göra en lördagkväll gick jag över till mamma och pappa och kollade på melodifestivalen. Jag tycker inget vidare om konceptet att tävla i musik, men det är ett intressant medialt spektakel. Schlagerchefen Christer Björkman är dock världens drygaste människa och i år ska tydligen bara det svenska folket ha hälften av inflytandet över utfallet. Andra hälften bestäms av våra konkurrerande tävlingsländer. - Härnågonstans tappar jag allt förtroende för SVT och Björkmans taktiska kunnande. Vi ska alltså låta de vi ska tävla emot bestämma vilken låt vi ska tävla med? De som vill se oss förlora ska bestämma lika mycket som folket? Haha, det är ju så dumt att det totalt saknar motstycke! Det är som att låta Polen ta ut den svenska landslagstruppen till fotbolls-EM! Då skulle varken Zlatan eller Rasmus vara med! Tur att Hamrén är något smartare :)

Pucko

Kärleken är så förunderligt stark

kuvas av intet i världen

Rosor slår ut ur den hårdaste mark

som sol över mörka gärden

Mitt hjärta är ditt

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter

Min lycka är din

din lycka är min

och gråten är min när du gråter

Meatless Monday

Idag debuterade jag som deltidsvegeterian. Jag kan vara ärlig och säga att jag lätt skulle kunna tänka mig att vara vegetarian, eftersom jag lider med djur och natur - men begäret är i det här fallet större än medlidandet, jag skulle aldrig kunna ge upp köttätandet ; det skulle försämra min livskvalité tusen gånger om :). Men, så finns det ju någonting som heter Meatless Monday, köttfria måndag. Ett initiativ för alla i min situation! En dag i veckan kan jag låta bli kött, fågel, fisk och mittemellan! Det är för världens bästa - och mitt nästa steg i att bli en mer hänsynsfull människa ur miljösynpunkt.

Min vegetariska frukost var dock inget vidare rolig idag, jag var sjukt dåligt förberedd på att jag verkligen skulle genomföra det här, så jag hade varken ost eller grönsaker hemma. Det blev således en sjuhelsikes jäkla tråkig macka. Bättring nästa måndag, jag lovar :).

Med en kändis i bilen

Igår kväll var jag ute nykter och var lite fyllechaffis sådär. Jag kör inte svarttaxi alltså, utan jag körde mina vänner efter att vi hade varit ute tillsammans, inget konstigt med det - men helt plötsligt slänger sig en gubbe in i baksätet när jag står parkerad inne i stan. När jag ska slänga ut honom ser jag att, jäklar, det här är ju en kändis! Killen hade kommit bort från sina vänner, var kusligt dragen - men på ett gott humör, och jag hade aldrig haft någon kändis i min bil förut, så... jag sa "allright, fine!", han skulle inte så värst långt ifrån där jag bor ändå. Jag tycker det känns lite elakt att nämna honom vid namn nu eftersom jag målat upp honom som ett ensamt tragiskt fyllo, hehe... Alltså, det är ingen stor kändis, men han är rätt känd i de här sydostliga delarna av landet, det är ingen jag lyssnar på visserligen, nästan lite "över min döda kropp" att jag skulle göra det. Men han var artig, trots sitt trashiga rockabilly-utseende, och delade med sig av lite kändisanekdoter längs vägen. Klart värt det :).

Han som käkade upp sin flickvän

Idag fick jag höra att den så kallade "Skara-kannibalen", killen som mördade och åt upp sin flickvän för några år sedan, har en blogg. I dagarna hade han en frågestund på sin blogg där vem som helst fick skriva frågor till honom som han sedan svarade på. Bortsett från någon pajas som frågade irrelevanta frågor om dennes töntiga hund så handlade alla frågor och svar på något sätt om mordet - och uppätandet av - flickvännen.

Det här tycker jag är intressant ur så många perspektiv att jag vet inte vart jag ska börja. Först måste man fråga sig själv hur lämpligt det är att det sitter en psykiskt störd mördare på en anstalt och bloggar (och inspirerar?). Mot offret och hennes familj är det ju tämligen kränkande att han får uttala sig fritt på det här sättet. Samtidigt är det intressant ur ett kriminalvårdsperspektiv, väldigt intrigerande, provocerande - men samtidigt underhållande. Det slår ju faktiskt de flesta andra bloggar jag kollar. Jag har en bokmärkesgrupp med de flesta av mina vänners och vänners vänners bloggar och det mycket är dynga :). Jag nämner inga namn men det är många uppmärksamhetssjuka tjejer som tror att det är intressant för allmänheten att veta vad de har på sig och har för sig dygnet runt och :) Det provocerar mig minst lika mycket som kannibalmördaren på något sätt. Det stör mig inte på något sätt att en dömd mördare har frågelåda och svarar ärligt om sina känslor även om han har sjuka åsikter, men det provocerar mig när vanliga tråkiga människor med för stort ego ber att få ytliga frågor att svara på i sina bloggar. 

Det finns dock en uppsjö av grymma bloggar! Johans blogg om sitt nya liv som muslim i Malaysia skulle kunna uppdateras lite mer frekvent, den är alltid underhållande. Fridas befriande, helt opretentiösa blogg om singellivet i Stockholm är fantastisk läsning! Victors blogg på Café är ett måste, jag läser gärna Johannas feministblogg och Amandas intelligenta blogg om Paris. Annies blogg roar mig otroligt mycket också :) Det finns massa fler, men det fick räcka med de här för idag :) All right people!!

Jag slänger ut nyckeln!

För några dagar sedan skulle Jessica komma förbi och hämta Nalle. Klockan var rätt mycket så porten var låst. Jag var inte klädd propert nog för att springa upp och ner i trappuppgången så jag gjorde som jag brukar; jag slängde ner nyckelknippan från badrumsfönstret och gick tillbaka in. Efter en stund ringde hon och sa att hon inte kunde hitta den. Jag svepte en filt om mig, tog på mig jackan utanpå och gick ner för att hjälpa henne att leta. Men nej, jag kunde inte heller hitta den. Vi letade igenom all snö femton gånger utan att hitta den, det var helt sinnessjukt - hur långt kunde den kommit liksom?! Jessica hade gäster hemma så hon blev tvungen att dra, och jag gick efter ficklampor, borstar och andra verktyg jag tyckte skulle vara lämpliga att fortsätta sökandet med. Efter en timme insåg jag att jag inte kunde gräva effektivt samtidigt som jag höll ficklampan med ena handen, så jag körde upp bilen på trottoaren och satte på helljuset... Hela kvarteret lös upp som vid ett meteoritfall mitt i natten, till grannarnas stora förtjusning. När jag hade legat som en nackskadad nyazeeländsk arkeologutgrävare och finkammat hela framsidan centimeter för centimeter med en svampborste i ytterligare fyrtiofem minuter ringde jag desperat farsan och frågade om han hade kvar sin gamla metalldetektor. Det hade han ju - men den var i Nybro. Han erbjöd sig dock att komma förbi och hjälpa mig leta, och morsan hängde med. När de kom hem till mig hade mina fötter frusit till is och eftersom det hela tiden droppade tösnö från taket var jag blöt som en kalldränkt anka - men skam den som ger sig! Morsan kom då med snilleblixten att jag skulle gå upp och hämta en sked att gräva med! - En skeeed? Jag tyckte det var det dummaste jag hört i hela mitt liv! Men vad händer? Jo, vid första spadtaget... eh, jag menar skedtaget, så hittar jag den! Långt långt ner under isen hade den lagt sig och jag inbillade mig att den hånflinade åt mig (men det var nog bara köldskadorna på min hjärna som spelade mig ett spratt).

Så nuförtiden slänger jag inte ut nyckeln från fönstret längre!
I alla fall inte så länge det är snö ute :)

Jobba till man är sjuttiofem

Fredrik Reinfeldt tycker att det är vettigt att svenska folket ska jobba upp till sjuttiofem års ålder. Han får för övrigt stöd av Blondinbella, såg jag på SVT Debatt, vilket säger en del om hur "bra" det förslaget är. Manliga snittåldern i Sverige idag är 78 år, vilket innebär att väldigt många svenskar skulle arbeta tills de dör - rolig tanke, eller hur? Det finns över en miljon människor idag som är mellan 62 och 75 år, som inte jobbar. Modernaterna kan inte ens fixa jobb åt dagens ungdomar och arbetslösa, hur i hela världen skulle de hitta en miljon nya jobb åt gamla gubbar och tanter? På frågan om hur folk ska palla att arbeta när de är gamla och slitna blev svaret tydligen att folk ska ta studielån och omskola sig. Vänta nu... ska alla högskoleutbildningar fyllas av gamla femtioåriga före detta brevbärare och lärare? Det kommer ju bli lite andra tongångar på studentfesterna, haha... Studentkåren och PRO kan ju slå sig ihop :)

Men den största frågan är förstås - i vilken situation kan du tänka dig att anlita någon över sjuttio år? Kan du tänka dig att gå till en 73-årig frisör? Blir det jobbigt när du hör att din gynekolog snart ska fylla 75? Hur länge tror du att du får vänta på restaurangen när kökspersonalen går med rollator? Se till att din hantverkare inte får betalt i timlön när han är över sjuttio, det lär ju inte gå jättefort och det är dyrt redan som det är. Och var finns tilltron när din optiker själv har åldersstarr på båda ögonen?

Det är ju ingen tillfällighet att förslaget kommer från moderater som tjänar miljoner. De kommer ju ändå inte behöva jobba en dag längre än de själva vill. Det är lite väl mycket nu att vi ska "styra landet som ett företag". Vi ser ju hur det går för svenska storföretag idag, låt inte det bli modellen för hur vi ska sköta vårt land. Sedan moderaterna fick makten har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 600 kronor fattigare varje månad medan de rikaste har ökat sina inkomster med 14900 kronor. Det låter ganska precis som företag som sparkar tusen anställda för att ha råd med styrelsens arvoden.
Dags för ett regimbyte?

En del av mitt hjärta

Två gånger inom loppet har en vecka har följande scenario utspelats i mitt liv:
Jag springer spontant på en person som jag inte sett på länge och när endera av oss slängt ut frågan "vad gör du nu för tiden?" har det uppstått en kort konstpaus innan båda, i exakt samma ögonblick, ropar ut "VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?! Det var alldeles för länge sen vi sågs!"
- Är det här ett vanligt fenomen? Händer det er ofta?

(Öppnar härmed bloggen igen för kommentarer, keep it clean!) :)

Butter up

Okej, så här var det. Jag hade stått i köket ett bra tag, kalopsen var färdig och jag stod bara och väntade ut den perfekta potatiskonsistensen. Jag blev lite otålig och skulle känna i varenda potatis... jag tänkte väl att kanske nån där längst ner var färdig, så jag grävde runt lite - men råkade slinta till så att halva kokvattnet rann ut över min ena hand... jag försökte behålla lugnet, det gick sådär, men jag övertygade mig själv om att inte kyla ner handen med kallt vatten, för det gör ju bara saken värre. "Nånting att smörja med", tänkte jag, "så att huden inte torkar ut"... jag har inte så mycket lotion hemma, åtminstone inget man vill ha på handen, så jag gjorde det absolut smartaste jag kunde komma på. Och det var inte så smart, visade det sig ganska snart - jag smörjde in handen med bakmargarin. Det blev ju förstås inte bättre, det sved som självaste döden, och när jag skulle försöka få bort margarinet lyckades jag endast åstadkomma dess spridning till den andra handen. Frustrationen växte i takt med blåsorna, och är det någon som vet hur ont det gör att skrubba handen ren från fett medan brännblåsor sprider ut sig över hela skinnet på handen? Nä, det är nog inte många som har varit i min situation. Kort sagt; det gjorde ont. Långt sagt; det gjorde oooooont. Nu får handen vila tills imorgon! Och jag ska gå och käka lite underbar kalops! Visserligen med halvkokt potatis... eller är den det? Jag hann ju aldrig riktigt kolla :)