Varför man gör lilla på E22an

Varje gång jag åker hem från jobbet så blir jag antingen nödig eller sjukt trött. Antingen eller. Varje gång. Det slår aldrig fel! Och oavsett vilket av det som jag drabbas av så eskalerar problemet hela vägen tills jag till slut når kulmen precis innan jag kommer in på norra vägen. Då bara försvinner problemet av sig självt. Jag får slå mig själv med en tegelsten, sträcka ut huvudet genom rutan, ha högsta volymen i stereon och sånt för att hålla mig vaken i 46 minuter men när jag svänger av min avfart så blir jag plötsligt sjukt pigg, som om någon doserat mig med tidsinställt koffein varje dag bara för att jävlas. Ännu värre är det när det gäller nödighet. Vi säger som exempel att det handlar om kissnödighet, för att hålla dagens inlägg någorlunda rumsrent, så blir jag kissnödig som från en klarblå himmel, som om jag hade bongat hundratjugo Heineken. Sitter som på nålar i 48 minuter, kämpar med livet som insats för att slippa behovet av en extratvätt när jag kommer hem, tills jag springer in genom yttre porten till huset. Då försvinner det, rakt av, kan inte ens kissa om jag försöker. Det är då själva fan så tokig man blir! Nån däruppe som skojar med mig? Så ser ni en metallblå Mitsubishi Space Wagon stilla längs vägen, räds då inte, ty det är förmodligen bara jag som gör ett av livets behov - intill motorvägen.

Olé

Den största skillnaden på att vara barn och vuxen är hur man reagerar på post. Som barn ÄLSKAR man förstås post för det kan bara vara balla kataloger, födelsedagskort med pengar, brev från folk som man tycker är häftiga och sådär. Som vuxen vet man att allt som kommer i brevlådan är skit. Idag kom inga brev till mig på domaregatan, således inga räkningar, så jag kostar på mig ett léende idag! Olé!