Hur svårt ska det vara att äta upp det man köper? Det är dags att vi skärper till oss!

Igår kväll såg jag den nya dokumentärfilmen om Bob Marley. Riktigt bra dokumentär, så senare på kvällen satt jag och lyssnade igenom några skivor med honom som jag hade. Och eftersom min simultankapacitet är så oerhört bra läste jag också en nyinköpt bok om konsumtionssamhället. Bland annat om den överkonsumtions som råder, att bara vi i Sverige slänger mat för 25,000,000,000 kronor varje år. Tjugofem miljarder kronor! Ett hundra miljoner ton (100,000,000,000 kg) mat som går till spillo och slängs. En ny rapport hade fastslagit att det allra mesta av den här otroliga mängden bortkastade matvaror kommer från våra svenska hushåll. Samtidigt sjunger Bob Marley i en av sina bästa sånger om situationen som råder i fattigdomens Jamaica; "A pot a-yook, but d' yood* no 'nough". Ni som kan skol-engelska vet förmodligen ändå inte vad det betyder, men det betyder ungefär att "grytan står på spisen men det är inte tillräckligt med mat i den" och det är nog till och med en grov underdrift. Nu skrev han visserligen det för närmare fyrtio år sedan, men man ska vara bra dum och ignorant om man tror att klyftan mellan överklass och underklass har blivit mindre sedan dess. 

Därför har jag nu tagit beslutet att starta ett litet hushållsprojekt hemma hos mig. Jag ska försöka att äta upp exakt all mat som finns hemma hos mig innan jag köper ny. Jag ska nollställa mitt lagersaldo i frysen, kylen och åtminstone till större delen skafferiet. Klart att jag kommer bli tvungen att köpa något enstaka kompletterande för att få det att gå ihop på ett drägligt sätt, men aldrig mer än jag mätt ut att jag behöver använda i ett specifikt syfte. Och klart att jag inte kan äta upp varenda grej i skafferiet, där finns ju saker man aldrig använder, som ett kilo gelésocker och en stor påse med kanelstänger. När sedan uppdraget är utfört och mina matförvaringsutrymmen gapar tomma, ska jag börja planera mina inköp bättre, inte handla saker "bara för att det är billigt", och ha som utgångspunkt att köpa produkter som gynnar miljön i så stor utsträckning som det bara är möjligt. 

Varje dag dör 100,000 människor av svält. Av dem är fyra miljoner barn, som inte hunnit fylla fyra, som dör av undernäring varje år. Ett hundra miljarder kilo mat skulle kunna mätta hela Afrika under ett par månader minst. Det slänger vi. 

Vart femte sekund dör ett barn av svält.

Björnkram

Vaknade av att min morgonpigga hund ville både pussas och kramas.
När vi gick ut i regnet hittade han en vän han också ville krama!
Nu tycker han sig dock ha gosat färdigt för idag och ligger och vilar i hallen :)

Dagen då TV-licensen hann ikapp mig

Idag ringde Radiotjänst till mig och frågade vem de skulle fakturera min TV-licens till? Jag svor en stund tyst och förbannade mig själv för att jag hade svarat på ett "dolt nummer" på en lördag, det brukar jag aldrig göra nämligen, samtidigt som jag försökte komma på en bra halvsanning om att jag inte alls har någon sådan apparat hemma. Tydligen så hade hon fått veta genom Elgiganten att jag nyligen köpt en TV. Och tydligen är det lagstadgat att det får gå till så, vilket gjorde att jag övervägde att gå i taket där en liten stund. Men det gjorde jag inte... även om jag skickade ett argt offentligt mail till Elgiganten för att de inte informerat om detta eländiga avtal :)

Men okej, jag har aldrig betalat svensk TV-licens, så det var väl ganska väntat att radiotjänst skulle komma och sätta en snigel på mitt öga förr eller senare. Men jag tycker det känns en smula förlegat. Avgiften är på ett par tusen kronor om året och det lilla jag kollar på SVT gör knappast att jag känner att jag får vad jag nu ska betala för. Det är väl i så fall samhällsprogram, nyheter och de stora sport-evenemangen som gör att det är värt det, det kostar ju tydligen en miljard för en stor fotbollsturnering och ännu mer för ett olympiskt spel, det kan jag tänka mig att betala lite för... men över två tusen kronor om året? För de pengarna skulle jag ju kunna få tjugofem betalkanaler istället. Så det är inte utan en viss ambivalens som jag nu inväntar den första inbetalningschecken. Ska aldrig mer svara när ett hemligt nummer ringer :)

Frisk, skinande päls

Prima puppy

Jag och Tobbe är ungefär lika kassa på att komma ihåg att ta med schampo till simhallen. Eller snarare, Tobbe är klart sämre på att komma ihåg att ta med det, och jag är klart sämre på att komma ihåg att ta tillbaka den med mig hem. Detta resulterar i att jag köper oresonligt många nya schampoflaskor, det är nu min största månatliga utgift. Hehe, nej det var inte helt sant... i alla fall, så är jag nu i en lucka mellan att jag senast glömde mitt schampo i simhallen och mitt nästa schampo-inköp, och igår när jag skulle duscha efter jobbet så var det total torka hemma, fanns inte en droppe schampo att klämma ut någonstans... men när jag desperat rotade igenom badrumsskåpet, hittade jag någonting jag faktiskt skulle kunna använda... Nalles gamla valpschampo. Först tänkte jag att nää, det kan jag ju inte göra? Det är ju för hundar... Men hur illa kan det vara? Nalle blir ju skitfin i pälsen av det. Så trots att det stod klart och tydligt "Sollte nicht auf menschlichem Haar verwendet werden" på baksidan beslutade jag mig för att ta pyttelite till mitt hår. Och visst fan blänker det nu, så skinande päls har jag nog aldrig haft. Eh, jag menar hår.

Hundar slaktas där, grisar slaktas här. Vad är skillnaden?

Här kommer en liten utskällning till alla er som gråter er fördärvade när ni ser på nyheterna att hundar slaktas i Asien, men sitter och proppar i er moralvidrig mat från McDonalds för glatta livet på daglig basis. 

Varför bli ni mer upprörda över det, än när grisar och kor slaktas - än mer systematiskt - i resten av världen? Är det för att ni tycker att hundar är mer värda än nötkreatur? För att ni kan relatera till dem? Men i stora delar av världen är det tvärtom. Hundar har inte den husdjurs-status i U-världen som de har här. Jag har sett vilda hundar leva längs vägarna i såna länder; folk sparkar på dem och kastar stenar på dem som om de vore den värsta ohyra. Men visar man en bild i Indien från ett slakteri i Sverige, då reagerar dem likadant som ni reagerar på slakten av hundar. Vad är det som säger att vi har rätt och dom har fel? Vad sägs om att det kanske är dubbelmoral!?

Den amerikanska komikern Denis Leary skojade om att man bara äter de fula djuren. Att man skulle ställa upp alla djur på ett led och bedöma deras öde baserat på hur de ser ut. De söta djuren kommer naturligtvis undan för att de är söta och underhållande, medan han skickar in en ko till slakt med motiveringen "du är inget liv, du är en basebollhandske". Det är ju inte så himla långt från sanningen. 

I forskarnas lista över vilka de tio intelligentaste djurarterna är finns inte hundar eller katter med. Däremot finns flera av de djur som vi äter dagligen, bland annat kor och grisar, med på den listan. De är visserligen av praktiska skäl inte särskilt bra husdjursmaterial, och inte lika vackra som exempelvis min Nalle Puhbjörn, men å andra sidan uppfattar de mycket mer av vad som händer under deras liv. Deras lidande blir större! Bara för att vi inte har någon relation till dem, betyder det att de har mindre rätt att leva? 

I Sverige är det tillåtet med minkfarmar. Det är en industri som inte har någonting alls med mat eller några som helst grundläggande behov att göra. Det klagas visserligen en del på det emellanåt, när någon aktivist kommit över någon filmsekvens och spritt den på nätet och orsakat viss kalabalik. Men den där diskussionen brukar dö ut ganska snabbt, för folk orkar bara gnälla en kort tid - tillräckligt länge för att de ska känna att deras samvete är renat, men inte tillräckligt länge för att någonting ska göras åt saken.

Köttindustrin är så egocentrisk och så våldsam, och alla vet om det. Den blir mer aggressiv för varje dag som går, och majoriteten av oss stöttar den genom att köpa och äta dess produkter. Så vi vill inte kritisera den, eller hur? Men en minimal, illegal köttindustri i en annan kultur på andra sidan jorden kan göra oss så sjukt arga att vi skriver protestlistor och debatterar om det på facebook. Ja, i alla fall under en kortare tid efter att inslaget har sänts på teve. Tillräckligt länge för att vi ska få gott samvete, huh?

VARFÖR SKULLE DETTA VARA BÄTTRE?

Bananflugornas död

Jag upptäckte idag att bananflugor ockuperat köket. De hade slagit läger i resterna av en ananas som jag skar upp i söndags. Jag drog mitt vapen - en sprayflaska rengöringsmedel - men de kapitulerade inte, utan bildade en aggressiv svärm runt mig medan jag degraderade deras bosättning till sopsäcken. Nu är de stackarna vilsna och ledsna, irrar planlöst runt i köket och väntar på att få dö. Det är nästan så att jag får lite dåligt samvete.

(Men sen såg jag den här uppförstoringen
av en bananfluga på internet och då tänkte
jag bara, dö din fula jävla flugfan, dö).

Ta Paralympics på allvar istället

Paralympics är ett av världens största idrottsevenemang sett till antalet deltagare, och det är helt fantastiskt hur vissa idrottare kan vara så duktiga trots sina handikapp. Jag såg det brasilianska landslaget i blind-fotboll nyss, jag tappade hakan över hur de här blinda killarna kunde dribbla och göra mål – och försvara sig med bara hjälp av sin hörsel. I varenda sport finns det extremt duktiga män och kvinnor som gör otroliga saker med de resurser de har. Jag twittrade att "paralympics-athleterna kämpar dubbelt så hårt men får hälften av erkännandet", och det är tyvärr till och med en överdrift. I själva verket är Paralympics en väldigt intern tävling; en uppvisning. Åtminstone kan jag inte tolka det på något annat sätt när det handlar mer om ryggdunkningar än om resultat. Det är total tabu mot att kritisera en handikappad idrottsutövare – inte för att de tävlande inte vill ha press på sig, utan för att media är livrädda att säga stötande saker. Men tyvärr, när ingen press finns i förväg och inga tuffa krav ställs under tiden och ingen kritik finns efteråt, blir det lika lite roligt att vinna som det blir tråkigt att förlora. Därför är Paralympics ur ett svenskt medialt perspektiv mer en uppvisning och ett forum för att samla sympatier. Det är ju väldigt ironiskt, eftersom det absolut sista de som kämpat så otroligt hårt för att komma till Paralympics vill, är att bagatelliseras som utställningsobjekt. De vill inte ha sympatier, de vill inte bara visa upp sig - de åker ju och tävlar för att de vill vinna! Men det säger sig självt att om man får en klapp på huvudet oavsett man vinner eller kommer sist, så känns den där klappen bara jäkligt oinspirerande, eller hur? 

Ett annat inslag i Paralympics som tyder på att det mest är en uppvisning, är de många jokrarna som får delta, och de ojämna handikappen som tävlar mot varandra. Det var nyss ett inslag på sporten om en simmare som bara hade höger arm och höger ben att simma med. Han hade tagit sina första simlektioner så sent som i våras och bara gjort två tävlingar innan. Han hade anmält sig till sommarens evenemang redan innan han hade tagit sin första lektion. Naturligtvis hade han inte en chans mot övriga simmare som hade två armar och två ben, han kom i mål när de andra redan hade torkat och suttit i bastun en kvart. Sportkommentatorerna påpekade bara hur inspirerande han var, om och om igen. Och visst... jag kan inte säga att jag inte är imponerad av en kille som pallar kämpa så hårt. Men vill man att det ska vara en sportsligt intressant tävling måste man också respektera tävlingen genom att ställa prestationskrav. Man måste ha ett regelverk som gör tävlingarna rättvisa och kvalificeringsnivåer som gör att tävlingarna blir intressant. Tar man in en kille för att man tycker synd om honom är inte bara att vara respektlös mot alla som förtjänat den platsen på startlinjen mer, det är att reducera hela handikappidrotten till ett menlöst spektakel.