Ekologisk mjölkkampanj gav mycket mer än önskad effekt

För en månad sedan satte jag upp den här lappen vid den ekologiska mjölken i butiken där jag jobbar. Jag ville göra någonting för att få fler att gå över till att handla ekologiskt, det är en genomgående agenda i mitt arbete, jag tror inte att min passion för djur och natur har undgått någon som känner mig. Nu har jag ett sådant arbete att jag känner att jag har väldigt spännande förutsättningar för att öka medvetandet hos mina medmänniskor, och det är jag väldigt glad för.

Så jag erbjöd att jag skulle göra denna personliga uppoffring att skänka pengar till en djurrättsorganisation – mot att kunderna skulle lägga de där extra kronorna som samvetsgod mjölk kostar. Således skulle alla tjäna på det; kunden skulle få ett godare samvete, de ekologiska bönderna skulle uppmuntras, och en organisation som kämpar för djurens bästa skulle få en extra slant att kämpa för exempelvis förbud mot djurförsök och uppfödande av djur för pälsproduktion, som borde vara självklarheter. Och jag skulle förvisso bli lite fattigare, men jag visste att det inte skulle röra sig om några hisnande summor.

Succén var lika rolig som oväntad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli ett sådant gensvar. Först kom idel positiv ryggdunkande feedback från vänner och bekanta genom sociala medier. Snart också från människor jag inte kände, och från massor glada kunder. Sedan njöt jag av den ökade försäljningen. I vanliga fall kanske vi säljer ett par hundra ekologiska mjölkprodukter i veckan – nu hade vi sålt 519 stycken. Det var mer än vi sålt någon annan vecka någonsin, inräknat storhelger, midsommarveckor, julveckor. Jag kunde inte tro det, det var en ökning på 250% från samma vecka året tidigare. Jag bara mös, och inte nog med det, jag kunde i veckorna som följt se att trenden fortsatt, om än med blygsammare procentsatser, jag är mycket nöjd!

Jag fortsatte att kämpa med inspiration, det finns mycket information om ekologi att tillgå i avdelningen som jag leder, alltså mejeriet. Tack vare vår butiks goda inställning till ekologi, och genom en deal som jag förhandlade fram med Arla så kunde vi under påskveckan erbjuda ett rekordpris på ekologisk mjölk. Bara en ynka krona mer än den, så kallade, "vanliga" mjölken. Det var det många som tyckte att det var värt naturligtvis och ordet succé återkommer till mig. Mitt ekologiska säljrekord från fyra veckor tidigare sprängdes fullständigt, över 500% ökning mot en vanlig vecka. Den vecka var det ovanligt många kor som log, och jag var lyrisk. Jag ser verkligen att fler och fler inser fördelarna med ekologisk mat. Jag personligen bryr mig allra mest om hur djuren har det och hur naturen mår, men också är det nyttigare, fräschare och säkrare. Christian nöjd.

McDonalds?

Handikapptoaletten min

Idag blev jag räddad av min handikappinstallation i badrummet :) När jag flyttade in hade en rullstolsbunden man bott här innan och det fanns diverse ramper, larm, handtag och stöd lite överallt. Allt det här avinstallerades och hämtades inom kort – utom ett handtag som sitter vid dörren på insidan av badrummet. Jag har sprungit in i den, fastnat i den, snubblat på den, ramlat över den och slagit tån i den det här senaste året och förbannat den med alla fula ord jag kan. Eller ja, inte alla jag kan, men alla jag säger. Jag kan en del riktigt fula ord som jag väljer att inte använd också :).

Men tidigt, tidigt i morse när jag stod i duschen kom jag att behöva den. När jag tvålade in mig med en väldoftande dubbeldusch råkade jag få lödder i ögonen och började panikartat att fumla efter duschmunstycket som satt på sin vanliga plats. Men jag måttade fel med händerna och slog till den så att den började flyga omkring som en vansinnig, slingrande orm helt utan kontroll i luften och medan jag försökte att i blindo få fast den snubblade mina morgontrötta ben på min bänkdiskmaskin som jag ställt i ett hörn (varför jag ställt en bänkdiskmaskin i ett hörn i mitt duschrum är en helt annan historia förresten). Jag föll handlöst bakåt och var beredd att slå huvudet i golvet – när jag plötsligt bara av ren jäkla tur fick tag i handtaget och lyckades svinga mig upp igen utan att nudda golvet. Är helt plötsligt så jäkla nöjd med mitt handikapputrustade badrum :)

Game of thrones

På sistone har jag intresserat mig mer och mer för nordisk historia. Läst historiska biografier, romaner baserade på historiska personer, hört mängders ljudböcker av historisk lektyr och sett otaliga timmar dokumentärfilm, ofta signerade Herman Lindqvist. Häromveckan var jag på Kalmar läns museums Kronan-utställning bara för att jag var sugen på det och gick omkring en hel eftermiddag. Fascinerande!

Parallellt med mitt nyfunna intresse har jag under någon månads tid plöjt mig igenom den påkostade och svårt hajpade TV-serien "Game of thrones", och det är förstås ingen tillfällighet. Serien, baserad på en bokserie av George RR Martin utspelar sig i en påhittad medeltid, och regissören älskar att säga "men det var ju så det var på den tiden" för att rättfärdiga ständiga våldtäkt-scener, brutala mord på oskyldiga, barn och kvinnor, och slaveri.

Så, kan regissörerna ha rätt när de säger att de bara speglar en tidsanda? Kan våldet och rädslan ha varit så totalt även här? Kan liv ha varit så lite värda? Var kvinnor bara slavar och horor? Var lojaliteten så oändlig och var maktens män så obegripligt egoistiska i sitt styre? Kunde det verkligen vara så det var?

Först och främst; nej. Det speglar inte en tidsanda eftersom de själva har hittat på tiden det utspelar sig i och även världen det utspelar sig i. Det är svårt att gömma sig bakom historisk fakta när man levererar en helt och hållet påhittad historia. Men skulle det vara en skildring av vår medeltid skulle det kanske vara ganska nära sanningen ändå. Naturligtvis väldigt, väldigt överdrivet dramatiserat i denna nämnda TV-serie och våldet estetiskt förskönat för att passa till rutan.

Vi hade ju ändå en kristen lagstiftning som gjorde fredstiderna hyggligt säkra, men visst var det väldigt mycket våld, otroligt mycket rädsla och skrock, rävspel och maktspel i kungahusen, gigantiska klasskillnader, och kvinnan var ju inte värd många korvöre. Och när det väl var krig så plundrades det ordentligt; byar brändes, folk mördades och kvinnor våldtogs. Det var liksom standard. När Karl X Gustaf tog över Polen exempelvis så mördades procentuellt fler polska invånare än under andra världskriget. Det var nog inte så romantiskt.

Väldigt många händelser, ritualer, namn och mytologiska figurer är förmodligen dessutom hämtade rakt av från vår nordiska historia till Game of thrones. Ju mer jag läser om stormaktstiden ju mer känner jag igen från serien. Och samtidigt lär jag mig mycket om vårt land och vår historia – som man definitivt inte bara ska känna stolthet över! Nästan tvärtom faktiskt :)

Brända läppar

Jag och Sverker befann oss i bastun på gymmet efter ett hårt pass, när ett gäng högljudda medelålders män kom in. Vi hade suttit fem minuter i vad vi tyckte var en ganska sund temperatur, men de här fyra stora karlarna blev direkt rörande överens om att det var alldeles - alldeles - för svalt. De turades om att hämta hink efter hink med vatten till stenarna på aggregatet och efter en kort stund hade graderna gått upp till över hundra grader och vi allihopa led fruktansvärt där inne. Sverker och jag mest av alla. Det var sånär att det inte gick att andas överhuvudtaget, ångorna brände som tusen eldar mot huden och läpparna sveddes. Jag såg på Sverker att han mådde om möjligt ännu sämre än jag, och att han lika mycket som jag bara vill springa ut till en iskall dusch. Men utan att det uttalades i ord så visste vi båda två att det här nu hade blivit en tävling, en klassisk barnslig, manlig tävling. Men det kunde inte hjälpas. Vi måste ha suttit där i tio minuter, det kändes som en evighet, flera gånger var jag nära att slänga in handduken – men jag såg att Sverker kämpade minst lika mycket som jag, han var tyst, satt och gungade fram och tillbaka och slog händerna i träpanelen som om han var på väg att resa sig, han våndades. Föreställer dig min lättnad när han äntligen, lava-färgad och flåsandes, försvann ner mot bastudörren. Jag låtsades oberörd av värmen och gjorde elaka kycklingläten medan han flydde mot duschrummet, ty jag kände mig som om jag hade segrat en viktig tävling. Jag väntade några genomskinliga sekunder innan jag tog samma resa och strax därefter trippade alla de bastanta karlarna efter, förmodligen lika förstörda som vi. Kroppen var slö hela dagen därpå och läpparna har fortfarande inte hämtat sig ordentligt, men... det fick det vara värt.

Ger mig in i debatten om fotbollsvåldet

Först och främst, våldsmomentet har förstås i utgångspunkt ingenting med sporten att göra. Men det är en värld med stora grupper av män. Och män i grupp är tyvärr per automatik hjärndöda ungefär, det är tillbaka till kiss- och bajs, kaxiga attityder och runkahumor. Det spelar ingen roll om det är omklädningsrummet i högstadiet eller ett styrelserummet i ett börsnoterat företag, när grupper med bara killar samlas går vi tillbaka till apstadiet i intelligensnivå; tillbaka till stenålder; tillbaka till apstadiet. I supporterkretsar är dessutom alkohol en extremt stor komponent i sättet man utövar umgänge. Och därtill rivalitet som gränsar, eller passerar gränsen, till hat, och testosterontävlan om att överrösta varandra i hatiska och hetsiga ramsor. Lägg till att förmodligen några redan har aggressionsproblem, eller en riskfylld bokstavskombination, eller har druckit för mycket eller har intagit narkotika – och du förstår att det kommer uppstå problem i allt det här, oavsett det sker på läktaren eller på stan i uppladdningen.

Som mindre grabb, under gymnasiet framför allt, brukade jag och mina vänner åka med på bortaresor med Kalmar FF-supportrarna. Det här var mest innan vi blev myndiga, då var vi förstås alltid nyktra och satt för oss själva i supporterbussen medan de äldre killarna berusade sig och skrålade som vore det den stökigaste pubkvällen hela vägen till motståndarnas stad. Jag minns att en uppblåsbar gris agerade maskot på bussen många gånger, andra gånger uppblåsbara kvinnofigurer, det hela var väldigt grabbigt. Många gånger var fyllan total; ledarna var fulla, arrangörerna var fulla, supportrarna var definitivt fulla, busschauffören... ja, han var förmodligen nykter, men ni vet hur roligt det är att prata med chauffören när man är lite på lyset...? Han måste haft ett helvete när han ansträngde sig till tårar för att undvika att flippa ur och köra i diket med avsikt. 

Hur som helst, jag reflekterade inte så värst mycket över hatet och våldet, för Kalmar FF har aldrig haft någon våldsam supporterkultur, vi är de fulla bönderna från landet i de andras ögon och även om vi varken skulle instämma med att vi bor på landet eller att vi arbetar med jordbruk så ligger det något i det. Men när matcherna var igång så var det mycket "HATA" i verserna som sjöngs och mycket tveksamt organiserade sånger med obscena skälls- och könsord som i klacken var lika självklara som att andas och äta korv. Vi sjöng ju med för det var så man gjorde, att stå tyst kändes aldrig som ett alternativ där, man blev liksom berusad och medryckt av den mansgrisiga medeltidshets som rådde utan att reflektera, kalla det naivism eller grupptryck om du vill. Såhär i efterhand tror jag inte att morsan och farsan hade släppt iväg mig på varken bortaresor eller hemmamatcher om de visste hur jargongen var. Definitivt inget som passade ett par identitetssökande tonåringar (vi klarade oss dock bra). Jag förstår att unga osäkra killar som lever i ett stort utanförskap exempelvis söker sig till huliganklubbar där de får känna att de är en del av någonting – kanske kan imponera på äldre killar genom att säga ännu råare könssvordomar eller slänga en glasflaska på en motståndarsupporter. 

Nu var det länge länge sedan jag valde ståplats. När man växte upp sen och började fatta hur sjuk supporterkulturen är på många, många sätt, så blev man så jävla avtänd på att stå i klacken. Sittplats, som man hade kollektivt hånat så mycket från ståplats tidigare, blev nu alltmer lockande. Men väl sittandes fick man klackens kollektiva hat mot sig för att man köpt sittplatsbiljett – som att det vore att inte stötta laget?! – att man ofta la entréavgiften på en bit käk och en bärs på någon av pubarna som sände matchen istället. Där kunde man koncentrera sig på vad som hände på planen... vilket inte, i just Kalmar FFs fall, varit till supportrarnas fördel alla gånger senaste tre-fyra åren :). Men min kärlek för sporten och laget finns kvar! Nu har vi en spännande ung trupp, jag hoppas vi alla kan älska Kalmar FF utan att behöva hata något annat lag. Man kan kaxa lite och skoja lite med rivalerna på ett bra sätt utan att behöva göra det till en hatisk tillställning.

På måndag kväll är jag på sittplats som ett föredöme och visar hur snäll en supporter kan vara :)
Forza Kalmar :)