Euroshopper

Man har alltid sämsta tänkbara förväntningar när man köper någonting ur Euroshoppers sortiment - ändå blir man ändå besviken. Jag är inte snål på något sätt, men i såna här tider när lönen är slut dagen efter löning och kreditkortet måste nyttjas, blir det ändå att man ibland står och tvekar mellan riktiga märken och euroshopper. Ofta tänker man "Toapapper som toapapper! Hur stor skillnad kan det vara?" och slår till på euroshoppers vara eftersom den var halva priset. Men hela deras sortiment visar sig ändå varenda gång vara ren skit. Bomull som inte absorberar, pasta som slemmar, papper som inte går att skriva på, ostar som inte går att hyvla, energidryck som smakar kemikalier, hushållspapper som man behöver tre rullar av för att torka upp en pytteliten vattenfläck, kaffe som funkar som kräkmedel, ja, alltså allting är så uselt att man kan inte fatta det. Men så finns det ett undantag - deras mozarella. Som undantaget som bekräftar regeln, är det den bästa osten som finns att köpa - för fem spänn. Smaskensfillibajs! Bunkra upp, mina vänner, innan direktörerna på Euroshoppers kontor upptäcker att den faktiskt är god och förpestar den med! De har ju sin image att tänka på! :) Gott nytt år!

El classico

Gustaf och jag brukar lira FIFA över internet året runt, så när han är hemma från Odense någon gång ibland blir det riktigt prestigefyllda livematcher hemma framför teven. Jag hävdar alltid att jag är bäst och hänvisar till statistiken men nu hade han en tursam internetseger i ryggen som han var omåttligt stolt över. Därför blev det extra kul att spöa honom. Gustaf är bortförklaringarnas okrönte konung :), redan innan matchen började han lägga fram att det kanske inte skulle gå så bra ikväll eftersom han var lite trött efter en film och gnällde över att han inte var nöjd med upplösningen på skärmen. När jag gjorde första målet, pausade han och började bläddra igenom kameravinklar och ljusinställningar, och när jag hade vunnit över Real Madrid med mitt Barcelona skyllde han bestämt på dåliga handkontroller innan han smet hem :) El classico till mig! :)

Julfesten!

God jul då :)

God jul alla människor och djur. Det är inte mycket till jul än faktiskt. Jessica och jag hade planerat den perfekta julen. Nalle skulle ha en röd fluga på sig och vi skulle åka och äta traditionsenligt julbord med min familj i Nybro och sen träffa Jessicas tjockasläkt i Emmaboda och äta oss fördärvade på mormors julskinka - något i den stilen. Allting skulle vara vitt och mysigt och dofta nejlikor och röda ljus i fönstren och skumtomtar och knäck och Karl-Bertil Jonsson och bjällror och en fuskmandel i tomtegröten. Så skulle det bli iallafall.

Sen kom stormen. Jag körde och hämtade Jessica från nattjobbet vid niotiden. Körde fast två gånger med bilen på den korta sträckan och vindrutan isade igen vart femtonde meter eftersom jag inte lyckats få vindrutetorkarna fixade innan helgen. Jessica, hon var så trött att hon inte kunde gå, så hon försvann ner i sängen direkt när vi kom hem och morfar ringde och vi kom fram till att vi omöjligt kunde ta oss hela vägen till sommarstugan utanför Nybro såsom vägarna var. Sen ändrade vi oss och tänkte att vi skulle försöka ändå, man vill ju verkligen inte missa mammas julmat och julstämningen med familjerna. Men när morfar väl kom hit så körde han fast utanför vårt hus och kunde inte komma loss. Alla grannar var förresten ute på gatan den här förmiddagen, eftersom allas bilar hade fastnat och alla hade vänner och bekanta med sig som hjälp, så det var mer livat än någonsin förut ute på vår lilla gata i snörusket. Ett par tre vänliga killar stannade för att hjälpa oss knuffa, skjuta, salta, sanda och slutligen dra fram morfars bil ur en snöhög. Samtidigt hade riksbyggens vaktmästare roligare än han någonsin haft förut när han körde rally med snöplogen, aldrig sett någon så barnslig gubbe förut, han tjoade och stojjade medan han körde den där traktorn i femtio kilometer i timmen fram och tillbaka på trottoaren. Det var en riktig julsaga - alla hjälpte till och skojade och skrattade, och jag kan inte hjälpa att undra varför folk blir så himla snälla och vänliga runt jul? Det var helt otroligt iallafall :)

Nu tillbaka till verkligheten som består av mig, sittandes i vårt opyntade vardagsrum med tvättlinor tvärs och kors bakom mig, ingen julmat, ingen mamma och pappa eller brorsan, ingen knäck och inga bjällror. Och framförallt ingen röd fluga på Nalle. Jessica sover fortfarande som en stock och lär nog göra det tills det blir mörkt. Men man får inte ge sig :) Det finns gott om julplaner här vettni! Ska bort och köpa lite halvfabrikat-julmat, vi har förresten fått en färdigkokt julskinka av Jessicas mamma och det finns ICA-köttbullar i kylen. Julmusik är ju lätt fixat med spotify och snön gör ju sitt till. Ni ska se att det här blir en bra jul ändå. Bara det finns knäck att köpa på Maxi? :)

Full som en kastrull

Fick en fråga av vår vän Maja som kan ta en stund att förklara: "Hur kommer det sig att du finns på bild i vår nya zeeländske utbytesstudents kamera, liggandes full som en kastrull i en snödriva?".

Jo, såhär var det. Först och främst var jag inte full. Tja, i alla fall inte som en kastrull, men vi hade haft en liten fest hemma hos oss en kväll och Jessica och hennes kompisar ville fortsätta kvällen på Palace medan jag och killarna ville fortsätta till O'learys. Gentleman som man är, lät jag pojkarna åka i förväg till stan så att jag i lugn och ro kunde eskortera min flickvän och hennes ekipage säkert till danspalejet som de skulle betala sig in på, och gick därefter via tullbron mot larmtorget. Det var kallt, snorhalt och snön var uppskottad meterhögt längs gångstigen. Helt plötsligt gör jag en bananskalshalkning på en isfläck och gör en ofrivilligt majestätisk akrobatkullerbytta för att sedan landa på rygg i snön. Mitt i den här kullerbyttan, som för övrigt kändes som att den tog tio minuter, ser jag ett gäng ungdomar stå och filosofera högt vid fängelsemuren, och jag såg att en ung kvinna iakttog mitt spektakulära fall. I samma stund som jag slår i backen hör jag hur gissningsvis just den dära tjejen toktjuter av skratt - men eftersom jag fortfarande låg kvar på stigen gjorde snöhögarna att jag inte kunde se dem. Tänkte förstås att, "fasen, om jag går upp nu kommer jag känna mig som en jubelsnubblande tönt när jag går förbi dem", så jag tänkte att, eftersom jag inte hade ont utan tvärtom hade hamnat i en skön position, så kunde jag gott ligga kvar där tills de passerat och sedan smyga vidare in till stan. Men innan jag vet ordet av står där tjugotolv youtube-inspirerade ynglingar bredvid mig med kameror. Klick klick, klick klick. Jag försökte snacka mig ur situationen, sa nåt om att jag bara är testpilot för Nikes nya sockiplast, men att de inte verkar hålla måttet. Hur som helst, gick jag vidare till stan och vidare med mitt liv.

Det kunde jag ju ge mig på att den här incidenten skulle komma tillbaka och bita mig i arslet, för nu när Maja satt och planlöst bläddrade igenom sin oceanska väns kamera, såg hon en bild på mig liggandes i snön. Måste ha varit en riktig överraskning för henne att hitta mig där på nån skum aliens digitalkamera, jag höll på att skratta mig av från stolen när hon berättade vad hon hade upplevt ikväll. Men det var tur jag lyckades sitta kvar, annars hade väl någon japansk turist smitit in och tagit en bild på mig liggande bekvämt på parketten. Story of my life.

Orange County

Jag och Jessica har plöjt en TV-serie nu i några veckor. Vi började spåna på det där för längre sen, vi tyckte det skulle vara mysigt att ha nånting som vi kunde kolla på som "godnatt-saga", typ, att man kollar på ett avsnitt om dagen innan man somnar, ungefär som när man var liten och det var helt obligatoriskt att familjen skulle sitta varje torsdagskväll och kolla rederiet tillsammans. Ungefär så. Sen var det lite svårt att enas om vilken serie förstås; hon nobbade mina förslag om Sopranos och Seinfeld, jag nobbade hennes förslag om One tree hill och Gossip girl, till slut gjorde vi en deal och det blev serien "The O.C.", Allmänt känd som en tjejserie, men det fanns absolut ingen anledning att gnälla eftersom första säsongen var riktigt bra. Sen såg vi andra säsongen av bara farten, men det är först nu, när vi är inne på tredje säsongen som jag insett hur, även om Jessica förnekar det, den här serien verkligen är skriven för tjejer.

Det hade varit några avsnitt i rad då jag bara suttit och svurit för mig själv över att alla karaktärer är dumma i huvudet, ungefär, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. I de första två säsongerna hade det varit lite sådär att några tjejer var dumma och några killar var snälla och några killar var dumma och några tjejer var snälla, det hade balanserats ganska bra, men så helt plötsligt började det komma fler och fler avsnitt där ALLA manliga karaktärerna var tröga, dumma, elaka, lögnaktiga och bedrägliga och där det var vinklat som så att man skulle sitta och sympatisera med alla tjejerna i serien. De manipulerande grymma kvinnorna från säsongerna innan hade nu blivit en skara änglar som bara var godhjärtade och välmenande, och alla killarna i serien som tidigare varit roliga och ikoniskt genomgoda - hade nu blivit ondskefulla stenhjärtade monster. Jag satt och gnällde högt för att markera för min flicka att killar inte alls är så jäkla knäppa som på teve, jag slet mitt hår för varje avsnitt i ren frustration, jag ville slita ner teven från väggfästet och slänga ner den från fönstret - men jag är fast, det går inte att sluta titta på eländet! :) Snart är det iallafall slut på serien, då ska jag dansa segerdansen :)!

Dessutom måste jag ställa mig frågande till den här killen som skrivit serien, hur kan han leva med sig själv? Hur kan han sova om nätterna?

Crilleskämt

Christmas!

Hund vs barn 1-0

Nyblivna föräldrar är inte lätta att umgås med. Det är som när ens kompisar kommer tillbaka från lumpen och de plötsligt har glömt bort alla andra samtalsämnen i hela världen och bara kan prata lump, lump, lump - fast det här är tusen resor värre. Jag tycker om barn, jag tycker absolut om folk som får barn, men man kan bara umgås med en småbarnsförälder i taget, försöker man träffa två småbarnsföräldrar samtidigt är det klippt. Det är som att de kliver in i en bubbla på något sätt, en barnpratarzon. Och har man inte barn själv är man bara välkommen att sitta utanför den här bubblan och kika in litegrand.

För nåt år sedan blev jag och Jessica utbjuden till min ko

mpis Henke på grillkväll och vi var det enda paret där som inte hade några barn. Trots att alla de andra paren individuellt är väldigt härliga och trevliga blev tillställningen outhärdlig, jag hörde småbarnsord så många gånger att jag nästan behövde gå i terapi när vi kom hem, vi hade suttit hela kvällen som fån och lyssnat på historier om blöjbyten, haklappar, bitmärken och gudvetvad, våra öron var helt gråa när vi äntligen lyckades smita därifrån.

Häromkvällens var jag tillbaka med ungefär samma gäng, från gamla jobbet, vi träffades och käkade - och de andra tre hade sammanlagt fem småkultingar hemma. Den här gången var jag dock förberedd - eftersom Jessica och jag köpte hundvalpen i somras. Nu körde jag stenhårt på den här taktiken att försöka vika in lite Nalle-historier bland barnpratandet, och det gick faktiskt riktigt bra, när de andra pratade om overaller och snöbollskrig kunde jag helt elegant förklara att min hund minsann brukar försöka käka frusen kaninbajs och att han, som annars är så vit i pälsen, plötsligt ser gul ut när vi gårute i nyfallen snö. När det pratades om hur hårt bebisar kan bitas så kunde jag stoltisera med ett tandavtryck på högerarmen som min lille hade gjort på mig när vi lekte dragkamp med mattes underkläder häromdagen. Jag smälte faktiskt in riktigt bra! :)

Hund vs Barn 1-0

Svensk vinter

Jag har gnällt ganska mycket på vädret redan. Det var någon bitter morgon då plogbilen hade bestämt sig för att ploga ihop hela gatans överskott av snö och lägga det över min bil. Det gjorde det lätt att hålla sig för skratt den dagen. Och en annan morgon då bilbatteriet dött i kylan, jag fick vänta sjutton år på en KLT-busschaufför som direkt vägrade erkänna att han var försenad. Jag har halkat och ramlat redan tusen gånger och jag fryser arslet av mig trots dubbla långkalsonger och de grovaste sockarna i Småland. Mitt i allt det här har vi en busehund som ska rastas, varje tidig morgon och varje sen kväll och ett antal gånger däremellan. Han är vit som snön och oftast ser man bara en svart nos och en uppsättning blinkande svarta ögon som springer omkring.

När folk snackar om hur skönt det vore att bo i ett land där det alltid är varmt är jag inte sen att haka på. Fast det är bara snack. Egentligen tycker jag mer synd om de människor som aldrig får uppleva snöklädda Sverige när det är som finast. Häromdagen, när jag var på vippen att dratta omkull på en isfläck så fick jag en sån där riktig energiboost, helt out of nowhere, och jag kände igen en känsla från när man var liten och morsan hade klätt på en termokläder och stövlar och man kunde leka ute i backarna hela dan utan att bli blöt. När jag gick ute i skogen med Nalle imorse och hela skogen var sådär sjukt vit och vacker som bara svensk vinter kan vara, det kändes som att jag gick omkring i en sagovärld, jag ville liksom aldrig gå därifrån. Det ville inte Nalle heller, förresten. Ändå kom vi därifrån till slut :).