Rasisterna i kulisserna

Ibland skriver jag eget, eller länkar andras, anti-rasistiska tankar, budskap och artiklar på min Facebook-sida, eftersom det är viktigt att försöka reducera hatet och öka förståelsen för varandra i samhället. En del klickar på gilla, andra kanske skiter i att läsa; scrollar förbi och kollar nåt roligt klipp på en gullig katt istället. Då har jag i alla fall försökt göra något bra.

Men, sen finns det några som alltid kommenterar när jag skrivit något sådant. Det är samma personer alltsomoftast, ibland har jag massor av energi att bemöta och försöka få till en diskussion, det slutar alltid på samma sätt, att jag blir upprörd men försöker att inte sänka mig till deras nivå, och när vi inte kan enas om en nivå att lägga ribban på så blir alla frustrerade – jag för att det är som att snacka med en trasig skiva, och dem för att jag inte vill sänka konversationen till den låga nivå där dem tror att de kan vinna. Gemensamma vänner till oss kan skriva till mig och säga "du vet att jag håller med dig, jag pallar inte lägga så mycket negativ energi på att bemöta de här personerna, men bra att du gör det!". Jag brukar vara väldigt konsekvent med att ta bort alla rasister, fascister och nazister (och andra med medeltida inställning till mänskliga rättigheter) från sociala medier och min umgängeskrets. Några finns kvar av rent praktiska skäl, det finns ju en del man kanske måste träffa, helt enkelt, oavsett det är på grund av arbete eller gemensamma vänner, men jag försöker att alltid vara tydlig i mitt ställningstagande om ämnet kommer på tal. Och dem här som ofta bråkar med mina inlägg på facebook... det vore för lätt att bara ta bort dem. När de kommenterar så uppmärksammas ju inlägget och fler läser, vilket är vad man vill när man försöker sprida budskap. Och eftersom jag aldrig avslutat en diskussion med dem med att tänka "här har jag inte argument nog", så känns det som att när folk läser våra diskussioner så ser de att jag vunnit med mina argument, och då känns det bra ändå att ha tjabbat lite. På så sätt vore det kontraproduktivt att göra sig av med dessa från min vännerlista. Samtidigt är jag naturligtvis enormt frestad, för jag vet att de här personerna inte kommer att börja tänka humanistiskt bara för att jag försöker konversera lite med dem. Det är just den här viljan att ta varje strid som jag hoppas kunna sprida lite. För många är tysta och låter rasismen tala. När hatet talar i ett rum vågar sällan kärleken bryta in. För vi vet ju alla att det kan vara lite jobbigt att börja debattera med någon som är upprörd och full av hat. Men man får göra't bara.

Möte med Iron man

Ikväll var jag ute och sprang med min Iron man-satsande kompis Viktor. Jag blev avskräckt redan innan vi började springa, när han berättade att han brukar göra milen på 40 minuter – såna tider har jag inte varit i närheten av på flera år, särskilt inte sedan benhinneinflammationerna och diskbråcken har börjat avlösa varandra. Jag joggade milen i tisdags på 58 minuter... det här varit någonting helt annat. Men han öste på direkt och jag hängde med rätt hyggligt faktiskt.

Skosnöret gick upp innan vi hunnit lämna stan men jag ville inte slöa ner oss när vi tog tid och allt, och skorna var ändå tillräckligt hårt snörade. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig dessutom visade det sig, var för dåligt förberedd med vätska, och magen fattade ingenting och bröt ihop. Jag flåsade redan ganska tidigt som om jag hade både tuberkulos och tokastma – kan erkänna att när vi nådde spåret på Stensö hade jag kunnat lägga mig ner och dö egentligen, men Viktor manade på med ömsom uppmuntrande ömsom hånflinande tillrop, utan att antyda att det skulle varit ens lite jobbigt för honom själv. Tjatade om att vi skulle höja tempot, "bara en liten stund", "bara fram till bron", "bara den här gatan" :) Men hans inställning smittade av sig och halvvägs var jag faktiskt ikapp honom, om än bara för att slå till honom på axeln lite som payback för att han tjatat så mycket om klockan senaste kilometrarna. Enda gången jag sprang om honom var efter spåret, när vi var tillbaka på den asfalterade vägen tillbaka in till stan; då sprang jag förbi honom och la en riktig fjärt, som en stark markering – och för att få honom ur balans till spurten, innan jag la mig strategiskt i hälarna på honom igen. Trots mina försök till biologisk krigsföring så hade han dock ork kvar att dra ifrån med ett dussin meter till målgången :)

Svinigt nöjd, visserligen blev det inte en mil riktigt, men vi höll en hastighet som skulle göra milen på trekvart. Benen bara skakade, jag fick slänga över ett ben med handkraft till andra sidan cykeln för att komma hem. Att gå ner med cykeln i cykelkällaren var som att bestiga ett berg. Och jag tror på riktigt att det kom tårar från benen. Jag klängde på räcket i trappen som en förlamad fylletratt, kravlade mig upp på ren vilja och vägrade envist att ta hissen trots att det tog tio minuter. Hoppas det går att cykla till jobbet imorgon nu bara... :)