Klanen W

“If you cannot get rid of the family skeleton, you may as well make it dance.”– George Bernard Shaw

"Other things may change us, but we start and end with the family."

– Anthony Brandt

När vinden dundrar utanför

Alltså, jag ger upp. Jag satte igång att kolla på hundra olika TV-serier samtidigt, men hur mycket jag än ser så dyker det bara upp mer jag vill se, även när jag kollar fem timmar om dagen så hamnar jag efter på något sätt. Har bara kommit halvvägs in på den jag plöjer nu och jag inser hur galet mycket tid det kommer ta om jag ska hinna se allt, varenda serie jag har påbörjat verkar nämligen ha åtminstone fyra säsonger till och varje säsong tar väl åtminstone en vecka att plöja i mitt tempo... Så med tio serier jag vill se och fyra säsonger till av varje, har jag alltså orimliga 40 veckor framför mig. Och för varje säsong jag ser hinner det komma ännu en, och jag upptäcker nya serier hela tiden, så det är ett riktigt evighetsprojekt! Visserligen kvalitetsunderhållning av världsklass, men nu sätter jag ner foten. Allt serie-tittande har verkligen gjort att mina sömnvanor skitit sig fullständigt, "jag kan ju inte sluta nu" och "bara ett till..." – det är samma sak varje kväll, och med mitt nya egenkomponerade schema med tidiga morgnar är det inte hållbart att sitta uppe till efter midnatt varje kväll. Så nu ska jag gå över till att läsa böcker. Böcker är visserligen precis lika beroendeframkallande – men läsning har en sömngivande påverkan på mig :)

Därför beställde jag tio böcker på nätet, som kom idag. Jag vill gärna uppmuntra bokhandeln på stan alltså, men man måste ju vara lite ekonomisk, och dessutom är utbudet betydligt större på nätet, särskilt när man vill läsa på originalspråket (om originalspråket är något språk jag kan, alltså). Nu ska jag börja med tre självbiografier av, i tur och ordning, Morrissey, Sir Alex och Zlatan, innan jag sätter tänderna i lite filosofiska och teologiska böcker, och jag ska försöka klämma in några skönlitterära verk med, tar gärna emot bra boktips!! :)

Nu mot sängen, låta dånet från den "engelska" vinden smeka sovrumsfönstret medhårs och låta doften av ett partylite-ljus rena mina luftvägar så att jag vaknar både utvilad och frisk som en nötkärna :) Men först, ett avsnitt av Breaking bad... Haha, nä jag skojar, jag ska faktiskt läsa, jag lovar. Choo bre!

Morrissey kommer till Göteborg på torsdag

På torsdag släpper sångaren, låtskrivaren tillika min personliga husgud, Morrissey sin självbiografi och han har helt otippat valt att lägga sin enda boksignering i Sverige, på Akademibokhandeln på Nordstan i Göteborg. För mig är han den bästa textförfattaren någonsin, jag har sett honom live i fyra olika länder, och låtarna han gjort både som soloartist och i åttiotalsbandet the Smiths spelas mest hela dagarna på min spotify, och hans insatser för djurens rätt och för mänskligheten är så inspirerande. Det kliar lite i fingrarna nu alltså, jag är riktigt sugen på att åka till Göteborg efter jobbet på torsdag bara för att få en autograf... Det skulle kosta tusentals kronor, och krävas en hel dag i kollektivtrafiken, men ändå överväger jag det. Jag lär inte göra det, för jag jobbar ju tidigt på fredag och jag har ingen bil längre... hade det varit en konsert, då hade jag ju definitivt åkt alla gånger. Men att åka sjuttio mil, stressa runt, betala SJ femtonhundra spänn, och stå i skitlång kö med tusentals andra bara för att få en autograf och ett artigt hello... det är gränsfall. Men det hade varit awsome att hälsa på min idol. Ordet idol har ju förpestats ordentligt de senaste tio åren och förlorat sitt starka värde, men nu använder jag det i sitt ursprungliga syfte. "Person, eller stundom sak, som är föremål för en utomordentligt hög grad beundran" står det att läsa i ordboken. Precis så är det, jag känner stor beundran för den här gubben, för vad han har åstadkommit musikaliskt och hans kloka ord, boken kommer med all sannolikhet vara helt fantastiskt läsvärd. Men ja... Göteborg över en dag, efter jobbet, det kanske man inte pallar med... eller? Får man vara så nördig? 

Crabbies

Ser ni vad läckert? :) Efter långt tjatande på Systembolaget tog de äntligen in Crabbies' Ginger beer till beställningssortimentet. Nu står 24 stycken glada flaskor på kylning i kylskåpet. Kommer behövas för att lugna nerverna till kvällens fotbollsmatch :).

Äntligen en sportjournalist som vågar säga att Sverige suger

Åh, vad befriande att läsa Sportbladet idag, när Robert Laul tog bladet från munnen och totalt sågade det svenska fotbollslandslaget. Alldeles för länge har journalistiken handlat bara om att peppa, tagga, boosta och framhäva landslaget inför varje match, och hylla de svenska spelarna för minsta lilla bagatell utomlands. Trots att sanningshalten ofta är tvekam och journalistiken enkelspårig så tycks folk ta efter det här beteendet och gå in i varje match med väldigt, väldigt höga förväntningar – på ett alldeles fantastiskt dåligt landslag med en ännu sämre förbundskapten.

Zlatan är förstås en av världens bästa offensiva fotbollsspelare. Och Rasmus Elm driver ryska ligans bästa lag med sin lysande kreativitet. Ingen av dem lyckas dock lika bra i landslagets tävlingsmatcher som de gör i sina klubblag. Backlinjen är den sämsta vi har haft under min livstid, tre av fyra spelare som ska starta på fredag sitter på bänken i engelska bottenlag. Den mittfältare som varit bäst senaste matcherna är en trettiosjuåring från en mellansvensk mittenklubb.

Men det stora problemet är förbundskapten Hamrén. Han byter startuppställning för varje match som går, det finns inte någon röd tråd någonstans. Efter ett hyfsat stabilt defensivt EM-kval satte han som en blixt från klarblå himmel allt istället på ett extremt naivt, offensivt kort och förlorade pannkakestil mot slutspelsgruppens absolut sämsta lag och förstörde hela upplevelsen för oss innan vi ens hann bli varma i kläderna. Som det är nu hade det förmodligen varit mer kontinuitet om han hade lottat uppställningen. Kim Källström var först inte ens uttagen i truppen senast för att han var för match-otränad, enligt Hamrén, men sen när en skada öppnade för att ta in någon, gick Källström direkt in i startuppställningen. Hur gick det till? Att han inte var med i truppen borde ju ha betytt att alla mittfältare som blev uttagna istället för honom var bättre än honom, men när han som reserv kom med så gick han ändå före alla de som Hamrén några dagar tidigare hade tagit ut istället för honom? Det är så ologiskt att det inte är klokt.

Eftersom vi är ett litet land i fotbollsmått måste vi vara väldigt ödmjuka när vi tar oss an alla motstånd. När vi är på förhand uträknade i möten med stora fotbollsnationer så spelar vi oftast riktigt bra fotboll. Men när vi möter mediokra lag och blir hajpade i media – så spelar vi i princip alltid jättedåligt. Vad säger det här då? Jo givetvis att ju mer "underdogs" vi är, alltså ju mindre chans vi har, ju mer måste vi kämpa och ju mer vi kämpar ju större chans har vi att göra en bra match. Och således, ju bättre vi tror att vi är, ju större blir chocken när vi inser att pisslaget vi möter kämpar extra mycket för att de nu är underdogs, och ju mer chockade man är ju sämre fotboll spelar man. Om vi bara kan enas om att vårt landslag egentligen är ett ganska halvdåligt lag och att spelarna känner realistiska förväntningar, så kanske vi kan spela på toppen av vår förmåga! Det handlar om att göra det bästa av materialet. Det har inte Eric Hamrén mäktat med hittills, och jag utgår ifrån att han får sparken om vi inte går till mästerskapet och överlåter ämbetet till någon som är mer taktiskt kvalificerad. Laul beskrev förresten backlinjen som att den blir så nervös av en bakåtpass att den faller i kollektivt nervsammanbrott, haha, det är precis så det är, men det är ju som sagt inte så konstigt när tre av fyra inte får någon speltid i sina klubblag.

Nu taggar vi för fredagens match, det är den enskilt viktigaste matchen på flera år, och den blir mångt mycket tuffare än vad media vill göra gällande. Så sänk förväntningarna och låt dig positivt överraskas istället, om det blir så. Själv kommer jag både ha väldigt låga förväntningar och bli så jäääävla förbannad om de spelar dåligt. Det du! Det är dubbelmoral på så hög nivå att det hajar du inte :)

Veckans filmtips - en chans att må dåligt och skämmas över att vår egen passivitet i världen.

Idag var det nästan att jag fällde en tår. Inte så att jag grät, men sådär så att man känner att ögonen blir lite fuktiga för en sekund, oavsett vilket så tillhör det inte vanligheterna, tårar nuförtiden är strikt begränsade till tragedier och lökskalning - men också någon enstaka film. "Pojken med randig payamas" var nog den senaste, och det var några år sedan. Men det förekommer bevisligen, det kanske är vanligare än jag vill erkänna, haha. Men idag såg jag en film som var sådär frustrerande jobbig igen, den Saudiarabiska filmen Den gröna cykeln.

Wadja är en 11-årig tjej som inte vill någonting hellre än att köpa den gröna cykel som hon fått syn på i cykelaffären. Ingen stöttar henne, för i det kvinnoförtryck som råder i Saudiarabien får inte kvinnor cykla på gatorna. Hennes mamma är upptagen med att försöka övertala sin man att inte ta sig an ännu en fru och i skolan får hon ständigt skäll av lärarna för att inte vara tillräckligt underkastande männen. Men en dag utlyses en tävling i Koran-kunskap med tillräcklig prissumma för att köpa den där fina gröna cykeln, och då bestämmer hon sig för att bli en mönsterstudent. Förtrycket är det genomgående temat genom hela filmen, det är fullständigt vidrigt, man äcklas verkligen i varenda scen och skäms att vara människa, men man genomlider det för att man hoppas på att det ska få ett lyckligt slut. Huruvida det blir ett lyckligt slut håller jag för mig själv, jag vill ju att du ska se den som jag såg den. 

Jag tror att det är lätt att förtränga hur dåligt ställt det är i östvärlden. Ingen vill tänka på det här, för att det inte finns någonting vi kan göra. Man vill inte gå och känna hopplöshet hela tiden över människoöden vi aldrig kan påverka. Eller kan vi det? Den arabiska våren gav lite hopp om bättre förutsättningar och författare såsom Waris Dirie (självbiografiska "En blomma i Afrikas öken", mm) och Freidoune Sahebjam (sanna historien "The stoning of Soraya M")  sparkar ner barriärer som inspirerar miljarder av människor. USAs intåg i mellanöstern, som trots att jag inte köper deras resonemang, rör också om i grytan. Ondskefulla förtryckande tyranner har i alla fall störtats och det är ju inte fel. Det finns så många människor som aldrig vågar göra motstånd. Barn som gifts bort till vuxna män, barn som misshandlas regelbundet, länder där kvinnor inte får vistas offentligt, våldtäktsoffer som inte har någon att vända sig till, av rädsla för att själva bli anklagade, vilket de förmodligen blir, eller bara hånade. Miljoner människor som lever hela sina liv i rädsla med känslan att de inte har något värde. Jag tycker att genom att se den här filmen tar du också ditt ansvar och slutar blunda som en idiot. Ju fler som vet om vad som pågår ju större är chansen att det blir en förändring, glöm inte det. 

Filmen har mycket värme och en hoppfullhet också, så det är en fin film i all misär. Det är det som gör den så fantastiskt fin. Här är trailern. 

Skejtare!

När jag var liten var de flesta antingen "inlinare" eller "skejtare" - och de avskydde varandra. Själv hade jag aldrig varken bräda eller rullande skor, jag tyckte både och var ointressant om jag ska vara ärlig, och jag såg till att aldrig behöva välja sida heller, haha, diplomatisk redan som liten grabb!

På jobbet i fredags vann jag en longboard av godisföretaget Mentos - som lottades ut bland personalen. Ingen var särskilt avundsjuk, men jag var nöjd, jag tänkte direkt att det var som gjort för mig eftersom jag hade tagit bussen till jobbet på morgonen, och nu kunde jag rulla hem lite coolt på brädan. Alltså, jag har knappt åkt bräda förut, men Viktor hade en i gymnasiet som jag testade några gånger och en annan vän till mig gav mig en liten lektion en gång i Eksjö av alla ställen, så jag hade tron på mig själv när jag rullade iväg från jobbet, en knapp mil hemifrån, klockan halv åtta på fredagskvällen.

Ursprungsplanen var att jag skulle rulla ner till stora vägen och ta bussen hem, då skulle jag bara behöva åka en kilometer, som en liten test och sen komma hem hyfsat tidigt ändå - men när jag kom till stora vägen hade jag precis testat min första nerförsbacke och lyckats glida hundra meter utan att ta ny fart, det kändes som ett stort genombrott! Så jag bestämde mig för att ta mig över motorvägen och sen ta bussen därifrån... men äh, vägen till motorvägen var bara uppförsbacke så när nedförsbackarna väl började efter motorvägen var jag ju mer sugen på dem än på att ta bussen. Dessutom hade jag nästan ramlat av en skarv på bron, så jag kände ett stort revanschsug! Jag fixade faktiskt hela vägen hem, norra vägen var väl inte den mest inspirerande utmaningen för en longboard, ramlade inte helt någon gång, så jag var stolt. När jag nålade nedförsbacken från Berga Centrum ner till min gamla lägenhet i ett svep med Jamiroquai's funkiga "Traveling without moving"-skiva i lurarna var jag riktigt nöjd. Det var faktiskt riktigt riktigt härligt!

När jag väl kom hem la jag brädan i det enda skåpet i hallen som är stort nog. Där lär den bli liggandes ett tag, vete tusan när jag skulle komma på idén att ta ut den igen, hehe, det kanske blir till sommaren isåfall. Men förmodligen blir den nog bara liggandes, tyvärr. Ska försöka ge mig på den nångång igen. Påminn mig! :)

Nu är det kvällen därpå och jag har någon konstig träningsvärk under vänsterfoten - men det kan ju bara vara nyttigt :) 

Politik och idrott - försök inte att skilja dem åt

Senaste tiden har det varit mycket snack om huruvida politik och idrott hör ihop eller inte. Bakgrunden är framför allt att flera stora tävlingar, såsom friidrotts-VM nyligen och det stundande vinter-OS, lagts i Ryssland, som bland annat förtrycker homosexuella och gör människor hemlösa till förmån för att hänsynslöst bygga nya arenor. Liknande situation är att vänta inför fotbolls-VM nästa sommar där staten satsar många, många miljarder kronor på arenor och infrastruktur som inte gynnar de många som lever där i extrem fattigdom. Då blir det förstås en diskussion! Konstigt hade det ju varit annars, vi lever väldigt privilegierade i vårt relativt trygga samhälle och vi har ingen aning om hur det känns att vara fattig och utsvulten i Sydamerika eller förföljd och trakasserad homosexuell i Putins Ryssland.

Men så finns det folk, främst inom sportvärlden, som håller för både ögon och öron, och säger som i ett mantra att "det här är ingenting vi ska prata om, enda anledningen att vi är här är för att utöva idrott". Som när Hitlers sommarolympiad 1936 förbjöd judar och romer från att delta och bara ett enda land vågade stå på sig och säga "fuck you, Hitler", det var Spanien. Sverige var väl på den tiden i ärlighetens namn lite halv-nazistiskt också även om det är locket på om den saken, så det var kanske aldrig på tapeten att bojkotta evenemanget av det skälet. Men man tycker ju att vi borde ha kommit längre sedan dess, eller? Hur kan någon intelligent människa påstå att sport ska vara helt opolitiskt? Idrotten i sig har naturligtvis inget med politik att göra, det är det ingen som påstår heller, men kontroversiella saker såsom val av arrangörer är politik i varje led, dels vid valprocessen, dels vid utnämningen, dels vid förberedelserna och dels under arrangemangets gång. Ingen kan påstå att det inte är politik. Men flera ledande sportjournalister för de stora tidningarna blir vansinniga när någon nämner samhällsproblem i länderna som arrangerar OS, VM, vad det nu kan vara.

Filip och Fredrik sa i sin podcast för några veckor sedan att de trodde det berodde på att de utsända journalisterna är så okunniga när det gällde allt annat än sport att de blir frustrerande när de inte enbart får skriva om prestationerna på planen och därför försöker tona ner samhällsproblemen, och lite så är det nog annars tar man inte på sig skygglappar och går förbi folk som lider utan att reflektera över sin egen del i det. När Emma Green Tregaro gjorde en fin men diskret demonstration i Ryssland senast så svarade deras inhemska stavhopps-stjärna Jelena Isinbajeva att det var skandalöst att komma till deras land och ifrågasätta deras förtryck mot en folkgrupp. Det var förstås inget hon själv ville gå ut och säga men när hon fick frågan på en presskonferens så kunde hon ju inte säga annat, då hade hon ju själv fått stora problem - och är det någonstans man inte vill ha stora problem med mäktiga människor så är det väl i just Ryssland. Hon var förstås livrädd. Men oavsett det så ledde det här till massiv kritik mot Ryssland och folk fick upp ögonen på deras människosyn, något som kommer fortsätta debatteras både där och i resten av världen. Förhoppningsvis ger debatten mod åt de som är drabbade att fortsätta sin kamp och tack vare det så kanske Ryssland kommer ikapp västvärlden när det gäller människosynen och mänskliga rättigheter någon gång. Så Tregaros tysta protest, som ändå var den tydligaste någon atlet vågade sig på, kanske ledde till att förändra en halv värld, eller kanske bara ge tro och hopp åt några miljoner ryssar, oavsett vilket så är det en underbar prestation. Mycket bättre än prestationen hon stod för i tävlingen.

Igår gjorde Greenpeace en spektakulär protestaktion på schweiziska fotbollslaget Basels hemmamatch i Champions League. Ett 30-tal aktivister planerade och utförde en aktion som gick ut på att fira ner en gigantisk demonstrationsflagga från arenans tak. Världens samlade fotbollsjournalister gick i taket - inte för att, som man skulle kunna tro, att säkerheten på ett internationellt evenemang var så dåligt att en massa folk med en massa utrustning haft möjlighet att utföra nåt (tänk om det varit terrorister!), utan för att deras budskap var politiskt. Det känns nästan som att en del sportjournalister hade föredragit om det varit en terroristaktion. Men nu var det ju inte det, utan tvärtom! Bakgrunden är att Champions League, världens största fotbollstävling för klubblag, är sponsrade av ett av världens mest hänsynslösa oljeborrningsföretag som bland annat just nu håller på att utöka sina borrningar på Arktis och på så sätt riskera att haverera dess djur och natur som redan är extremt skört. "Sånt här hör inte hemma på en fotbollsplan, jag blir förbannad" säger nån snubbe som programleder Aftonbladets TV-satsning, men om man ska protestera mot någonting så måste man ju demonstrera där det berör. Om de stod utanför med plakat så hade ju ingen brytt sig eller fått upp ögonen. 99% av alla som gick på matchen hade inte en aning om vad Gazprom var för företag, men idag vet halva världen vilka de är, och kanske kan debatten som tog vid igår se till att det här ruskiga företaget inte får ha någonting med sportvärlden att göra mer. Dessutom var ju aktionen helt fredlig, som alltid när det gäller Greenpeace, så vad är det att vara så upprörd över?

Hjärntvättad av TV - och jag gillar det, och jag ogillar det. Jag ogillar att jag gillar det.

Puh! Nu tar jag en paus från TV-serien jag håller på att plöja för att skriva lite här. Det finns en värld av TV-serier där ute och jag har uppenbarligen gått miste om den fram tills nu, eller åtminstone större delen av den. Och nu blev det visst ketchup-effekt här, för jag har hittat ungefär hundra serier som jag tycker verkar bra. Alla andra har tydligen redan sett dem och tycker att jag är helt efter, haha, och jag undrar när alla människor har haft tid att följa alla serier, jag själv hinner knappt med ett par avsnitt ens på den ledigaste av dagar :). Senaste månaderna har jag nog påbörjat tio olika serier och alla var så bra att jag vill se mer av dem - men det är tufft att följa tio serier samtidigt, särskilt när i princip alla finns i många och långa säsonger. Så jag har mycket att fylla tiden med, och det är svårt att gå och lägga sig i rimlig tid när man har så mycket gött att se på och allt är så spännande :) Och så frustrerande!!

Under gymnasietiden såg jag första säsongen av "Lost" med familjen framför TVn, jag tyckte den var spännande, det var den första dramaserien jag följde, så jag trodde att avslutningen skulle komma i sista avsnittet. Naiv ung kille var jag då alltså, och serien blev mer och mer invecklad ju närmare säsongsavslutningen det led och först när det var en kvart kvar av sista programmet insåg jag att, "fan, det här kommer inte hinna få en upplösning". Och så var det ju, det slutade med en cliffhanger, och jag gick i taket! Kände mig brutalt lurad, jag hade kollat tjugo timmar på den här smörjan för att jag ville se hur det slutade - och så blev jag blåst på avslutningen, jag såg aldrig ett enda avsnitt på någon av de kommande säsongerna. Samma sak hände när jag såg någon av "Pirates of the Carribian"-uppföljarna på bio för många år sedan, en film som var typ tre timmar lång - och så slutade den ändå med en "fortsättning följer...". Då blev jag förstås också bitter, hade jag betalat för att se en halv film och bli tvungen att betala lika mycket för att se hur den slutar? Det är som att tvingas betala för att gå ut från ett nöjesfält, det gör man ju inte, man betalar bara när man går in, eller hur? Hur som helst, jag laddade väl hem uppföljaren sen när den kom, inte för att jag tyckte det skulle bli spännande att se hur det slutade, det var jag verkligen inte, utan för att ge igen på filmindustrin för att de hade försökt tvinga mig att betala dem ännu mer pengar. Nu bidrog jag istället till den illegala verksamheten som sätter käppar i deras hjul, och bekämpa ondska med ondska.

Men är det inte tragiskt att ALLA serier ska sälja ut sig på det sättet? Nästan inga serier får ett avslut efter första säsongen, i skrivande stund kan jag inte komma på en enda sådan serie, och det äcklar mig hur lite integritet serieskaparna har. Som med Prison Break - den var tänkt att bli typ en serie på tio-femton avsnitt och sen skulle den vara slut. Men nånstans halvvägs, medan första säsongen fortfarande var bra, kom det några finansiärer med stora plånböcker och sa "stopp! det här är ju jättepoppis, och vi skulle tjäna mycket mer pengar om ni gjorde tio avsnitt till... och sen sju säsonger till" och självklart sålde manusförfattarna ut sig och ändrade serien och så blev den till slut så dålig att folk inte längre kom ihåg hur bra den var i början, och hur bra den kunde ha blivit om man hållit sig till originalidén. Så verkar det vara ungefär med alla serier nu, så fort de blir uppmärksammade så kommer det hundra säsonger till - och det är inte ofta det blir sådär jättelyckat. Kan som sagt inte tänka fram en enda dramaserie som är värdig rakt igenom, men jag kan komma på hundra som slutade skamligt. Sopranos är den enda serie jag kan se fem avsnitt av på raken av. Sista säsongen var väl inget vidare till och med där, men... sex av sju bra säsonger är jäkligt bra för en dramaserie idag :) Det är synd att man har så lite förtroende i sina manusförfattare att man inte tror att de kan göra andra projekt lika bra, så att de måste pumpa varenda litet korvöre ur det som redan gått hem hos folk.

Hur som helst, nu ska jag tillbaka till datorn och se något mer avsnitt av Stephen Kings nya serie om en hel stad som blir instängd i en mystisk kupa - fantastiskt bra, men jag har redan fått höra av facebookvänner att det inte kommer få något avslut. Så nu är jag redan frustrerad över slutet och jag har inte ens sett hälften av avsnitten :)

Tacka vet jag långfilmer!! :)