Nalle 2 år

Nalle fyllde två år idag. Det känns inte som att det var två år sedan vi fick hem en liten ullig mini-björn som bara ville sova inne i duschen och busade i hallen så att nya tapeterna revs ner. Det är klart att det inte är samma sak som att ha ett barn, men på ett sätt är det ändå det, vi har utvecklat honom till den han är idag och har sett under två år nu hur hans personlighet har vuxit fram. Det är mäktigt att ha en sådan vän, som man aldrig riktigt kan kommunicera med, men som man ändå känner så fantastiskt väl. Ett litet rovdjur som vi format till en vän. Att han dessutom är så förtjusande söt är ju ingen nackdel. Stort grattis och all kärlek till Nalle idag! Bjuder på en liten bild från när han just hade flyttat in här, och var sådär sjukt liten och söt, lite som en sockervadd.

Klockan sover och det är jag som ska väcka den

Uhh, jag hade en riktigt kass natt häromnattens. Jag skulle till att lägga mig, det var rätt sent i onsdags, när plötsligt mobiltelefonen vägrade acceptera den strömkälla som jag så omsorgsfullt hade valt ut (en standardiserad iphone-laddare). Likt ett Jehovas vittne som vägrar ta emot en donators organ, höll min mobiltelefon så sakteligen på att dö – och eftersom batterinivån var så vacklande att jag inte vågade röra den, var jag tvungen att hitta en alternativ väckarklocka. Jag sprang upp på vinden för jag tänkte jag kanske hade nån gammal väckarklocka där. Det hade jag inte, och inte heller fick jag liv i min gamla mobiltelefon som jag tyckte dög för ett par år sedan. Jag la mig uppgivet på sängen och oroade mig nåt kopiöst för hur fan jag skulle lyckas vakna dagen därpå. Då kom jag ju på att jag kunde sätta datorn på väckning, genom kalenderfunktionen. Hur riskabelt som helst, jag testade den visserligen, men hur kunde jag veta hur alarmet skulle klara diverse digitala prövningar såsom standby-lägen, skärmsläckare och  lösenordsskydd? Det var mitt enda hopp i alla fall, så jag gick och la mig... men fortfarande den här oron över hur det skulle gå. Tillät inte mig själv att somna förrän jag var så trött att det inte ens hade hjälpt att fästa ögonlocken på pannan med häftstift. Och inte ens då sov jag särskilt skönt, drömde mardrömmar om att jag fick sparken för att jag hade kommit en vecka för sent. Det var ingen sån där realistisk dröm som man måste dubbelkolla när man vaknar om det verkligen hänt, men ändå! Så jag fann mig själv klarvaken klockan halv sex på morgonen, och vågade helt sonika inte somna om. Nalle undrade vad tusan jag höll på med när jag gick upp och startade tvättmaskinen och diskade före soluppgången. Nalle oroar sig nämligen inte för värdsliga saker, som vad klockan är eller vad det är för veckodag. Skönt att vara hund!

Jag stal den här bilden på Nalle från Emma!

Stulna brallor

Igår blev jag bestulen på mina... eh, vad sjukt det känns att säga det här, men ja... Igår blev jag bestulen på mina byxor. Inte dem jag hade på mig förstås, det hade jag märkt. Men jag var på gymmet och hade glömt hänglås. Nuförtiden får man ju inte hyra ett lås om man glömt sitt utan man måste pynta typ hundra spänn för ett niokronors-lås. Jag tog istället med mig alla värdeprylar, såsom mobil och plånbok, upp till gymmet. Kvar i skåpet fanns en urtvättad t-tröja, en luddig handduk och mina brallor. Tjuvarna fattade tydligen mest tycke för mina blåa jeans. Jag typ garvade när jag fattade vad som hade hänt och att nån stackars småtjuv nu försöker kränga mina gamla byxor på svarta marknaden. Jag skrev ihop ett litet tal till tjuven om han eventuellt läser det här:

"Käre herr tjuv. Intressant val av objekt att stjäla, jag tycker verkligen att det är intressant. På riktigt. Du behöver inte ens lämna tillbaka dem, jag bara undrar, hur mycket fick du för dem? Det vore kul att veta på ett ungefär, om mina vardagskläder har något andrahandsvärde? Du hittar mitt nummer på Eniro. Med vänlig hälsning, Christian."

Dagens bästa

På sistone har det kommit ut en hel del nyinspelade Morrissey-konserter i sin helhet på youtube, i riktigt fin kvalité. Jag måste säga att jag är stolt över att leva i en tid då musiken tillhör alla människor. Spotify och youtube gör all världens musik tillgänglig med bara ett knapptryck. Säga vad man vill om att musiken kanske var bättre för, eller om det kanske bara upplevs som så eftersom det samtidigt görs så otroligt mycket själsdöd intetsägande skitmusik idag. Morrissey är en person som vill säga någonting med sitt artisteri, behandlar ämnen med mänskliga känslor och berör, så tack till honom för det.

T.a.T.u gjorde också faktiskt en utmärkt version av den här låten för flera år sedan. Det känns dock inte lika äkta när två vackra, unga tjejer sjunger "There is a club if you want to go//you could meet somebody who really loves you//So you go and you stand on your own//And you leave on your own//And you go home and you cry and you want to die!". Tror nog att de skulle hitta någon som ville prata med dem på en nattklubb :) 

Sagan blir verklighet

Jag satt och kollade på dålig dag-TV eftersom varit ledig idag, och zappade över till SVT en snabbis. Där stod en vuxen karl och grät över den glimt han hade fått av den kungliga prinsessan inför dennes dop. Han hade tagit ledigt och rest hundra mil för att få en skymt av det här spektaklet som utspelade sig idag. Jag har svårt att förstå monarki och hur ett modernt land som Sverige kan lägga miljarder på att underminera det annars så demokratiska samhället. Men även om jag sätter det åt sidan, och även om jag skulle tycka att det var okej att det här flickebarnet föds in i ett yrke där hon blir ekonomiskt oberoende men förlorar alla rättigheter att uttala personliga åsikter och blir en marionettdocka i en sagovärld som bevisligen saknar verklighetsförankring, så tycker jag inte att det är okej att en vuxen karl tar ut ledighet för att gå på ett dop åt en unge han inte känner. Den dagen jag får barn och de ska döpas vill jag inte ha några gråtande gubbar jag inte känner utanför kyrkan. Det hade bara känts fel.

Uppdrag granskning

Ikväll sänds ett "uppdrag granskning" i Sveriges television som handlar om muslimska kvinnors rättigheter i Sverige - och framför allt om huruvida imamer i svenska moskéer verkligen accepterar svensk lagstiftning kring dem. Tabu, tabu, tabu! Så mycket tabu att jag faktiskt trott att jag aldrig skulle få se den här viktiga debatten tas upp i svensk media, men Janne Josefsson är modig. Jag värnar absolut själv om den viktiga rätten till religionsfrihet, och har naturligtvis ingenting emot muslimer eller människor av någon annan religion, men det är viktigt att någon vågar ta upp den här frågan på ett objektivt sätt. Många svenska muslimer i Sverige har vuxit upp i delar av världen där kvinnor överlag anses vara mindre värd - om det är baserat på religion eller på tradition vet jag ingenting om - men i svårt isolerade länder är det svårt att få till förändringar på den fronten, oavsett det gäller könsstympning, månggifte, hedersvåld, censur, brott mot barnkonventionen eller kvinnors rätt till frihet. Låt oss fredligt vägleda dem som av okunskap handlar fel och åtala dem som gör det av elakhet. Av vad som avslöjats i kvällspressen ska sex av tio svenska imamer ha sagt exempelvis att en man har rätt att ligga med sin fru även om hon inte vill det, att en muslimsk man har rätt att gifta sig med flera kvinnor – och dessutom uppmanat misshandlade fruar att inte gå till polisen. Nu kommer det naturligtvis att, (ursäkta språket;), ta hus i helvete. SVT anklagas redan för islamofobi av berörda muslimer, högerextremister kommer att ta tillfället i akt att ge sig på även helt oskyldiga invandrare, och de ohyggliga Sverigedemokraterna kommer att få massor av vatten på sin kvarn. Men trots alla tråkiga sidoeffekter av den här granskningen så är det viktigt att den görs och tas på allvar! Vi måste vara den moraliska förebild som vi behöver vara för att kunna hjälpa kvinnor och barn i underutvecklade länder. Sannolikt finns det många invandrare som inte vet om sina rättigheter i det här landet och det är en viktig uppgift att sprida den informationen. Så nu får vi hoppas att det blir en respektfull och fredlig debatt. Peace!

Är det inte typiskt?

I söndags, när det slagit om till att vara fint väder igen, efter typ tre dagar i rad av regn och rusk - då bestämde sig fåglarna för att bajsa på mitt sovrumsfönster. Man undrar ju om de gör det bara för att jävlas? 

När det knackar på

Min granne har uppenbara problem att säga nej till diverse försäljare och tiggare som kommer och knackar på. Jag vet inte om våra hus är mer drabbade än andra, men vi har åtminstone ett par tiggare i veckan här. Ibland har de prylar de vill sälja, ibland har de målat fotografier och ibland har de någon operation de behöver pengar till. Oavsett vilket, så börjar det alltid med att de försöker visa en lapp där det står om deras tragiska öde. Jag är varken känslokall eller samvetslös men jag säger alltid nej rakt av, jag läser inte lapparna och stänger dörren och låser om mig. Hela förloppet tar inte mer än ett par sekunder. Är det Jehovas vittnen som kommer kan jag rent av unna mig att vara lite otrevlig, för det får jag så sällan chansen att vara annars i livet, då passar jag på! Men grannen, oh... det är en familj, föräldrarna är något yngre än vad jag är och det brukar vara mamman därinne som öppnar. Jag kikar förstås ut lite i titthålet efter att de varit hos mig för att se hur de andra ska reagera, och varje gång läser hon lappen de har med sig. Och när hon väl har läst den så är det kört, även om hon bara läste den för att visa sympati så fortsätter de att visa sina bilder i flera minuter innan hon lyckas bli av med dem. Ibland får hon en bild att lägga i pappersinsamlingen, ibland slipper hon undan.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar och gick i högstadiet hade jag en sådan tiggare som kom och knackade på. Det var förmodligen inte den första gången det hände, men den här gången kände jag mig gammal nog att lösa dörrsituationen själv. Tidigare hade jag bara ropat dit farsan så hade han sagt nej direkt, men den här gången kände jag att jag skulle fixa det själv! Det gjorde jag förstås inte, rätt var det var hade jag köpt en jävla blyertsteckning på en skogsglänta för femtio spänn - vilket var mycket pengar att slänga på skit när man var femton år. Jag konstaterade ganska snabbt att det var ett tryck och inte alls handmålad, men det var snyggt gjort. Jag la den väl i nån hög nånstans och glömde bort den. Sen en dag flera veckor senare när jag var på väg till skolan kom jag på att jag hade glömt att göra en hemuppgift i bildkundskapen. Man skulle rita någonting ur sitt liv, vad som helst. Jag hade skjutit på det för jag var kass på att rita, och nu skulle jag bli tvungen att skamligt säga till bildkunskapsläraren att jag inte hade gjort min läxa. - Eller?

Nej, jag tog förstås luffarens kopierade skitteckning och skrev mitt namn på den med en matchande blyertspenna, och lämnade in den. Bild-Lena blev hur imponerad som helst och MVG fick jag på hemuppgiften. Men senare under terminen blev hon förmodligen misstänksam... ja, eftersom mina övriga prestationer på lektionerna var minst sagt bleka. Jag kommer ihåg en gång att jag hade målat en cykel men när jag skulle visa den för klassen kunde jag inte själv tyda vad som var vad på den, "vänta, har jag målat ett ben här...?" ungefär. Det var skit. Hon blev förstås misstänksam och synade min tidigare bluff genom att be mig teckna något mer i blyerts till nästa uppgift eftersom jag var så talangfull på det. Jag var dock inte mottaglig för att bli synad just då, muttrade någonting om "konstnärlig frihet" och målade en ankdamm i vattenfärg istället. Den fick nätt och jämt godkänt, men jag var nöjd! Så det så! :)

Bäst just nu!

Är det värt 416 kronor i månaden? Nej.

Måndagar jobbar jag kväll. Åtminstone så sent att jag missar Kalmar FF-matcherna som nästan alltid spelas på måndagar. Jag har försökt att lösa det här på olika sätt, antingen att jag hastar hem och ser sista halvtimmen lajv, eller att jag inväntar reprisen som visas vid tio. Jag lyckas inget vidare med någondera. Jag brukar gå på helspänn och undvika mänsklig kontakt i den mån det går, för att inte få råka höra resultatet. Svarar inte i telefonen, läser inga SMS, loggar inte in på Facebook. Första måndagsmatchen tidigare i vår avslöjade en intet ont anande arbetskamrat hur det hade gått. Andra gången råkade morsan spotta ur sig att de hade vunnit innan jag hann säga att jag skulle se matchen i efterhand. Tredje gången fick jag ett vinnarmail från Svenska spel som gratulerade till vinsten. Förra året råkade jag sätta på P4 på vägen hem från jobbet exakt när resultatet utropades minst tre gånger, och råkade se resultaten på de sociala medierna åtminstone lika gånger. I år ska jag ha lite bättre disciplin. Jag betalar ändå 416 kronor i månaden för att få se de här matcherna på TV.

Så igår var det dags igen. Matchen borta mot Örebro började klockan sju, jag slutade klockan åtta. Jag orkade inte stressa hem för att se sista tjugo, så jag bestämde mig för att isolera mig fram till reprisen vid tio. När jag kom hem höll matchen fortfarande på så jag försökte hitta på något annat att göra än att sätta mig vid TVn, men jag vågade inte närma mig datorn eller ens snegla på telefonen. Så då kom jag på att jag kunde dra ut och springa lite. Det var ganska exakt en timme och tio minuter tills matchen skulle börja, och jag räknar med att i vanlig ordning springa en timme och duscha i tio minuter, det skulle bli helt perfekt. Då kunde jag ju OMÖJLIGEN få reda på resultatet, tänkte jag. Kände mig riktigt nöjd när jag sprang ut, men lyckan blev självklart inte långvarig. Jag lyckades förstås sjabbla igen.

Inte på det vanliga sättet dock, jag fick inte reda på resultatet - alltid något. Jag hade varit ute ungefär en halvtimme, borta vid nya arenan och skulle vända hemåt igen. Jag sprang över viadukten vid motorvägen när jag plötsligt fick syn på en stor reklamskylt; "DÄCK SKIFTE 150 kronor" stod det, med ungefär en meters särskrivning i ordet däckskifte och jag kunde inte sluta blänga på den. Jag avskyr särskrivningar och är det någonting som stör mig mer än särskrivningar så är det när seriösa företag lägger tusentals kronor på en skylt och ingenstans under skyltproduktionen har någon endaste jävel lyckas komma på hur det enda ordet på skylten ska stavas. Som om inte det var nog, hade jag misslyckats med att sätta på rätt musiklista på mobilen, så i det här skedet hade jag blivit tvungen att lyssna på Philemon Arthurs minst sagt enerverande låt "blomman". Verkligen världens värsta låt att försöka springa till, folk får epilepsianfall för mindre. Dessutom hade jag två spel igång på wordfeud som jag låg under, jag är verkligen inte van att ligga under på det och jag är rätt dålig förlorare och sprang och tänkte på hur jag skulle vända dem. Allt det här ihop med det katastrofala särskrivningen blev helt enkelt för mycket, jag missade helt att kolla vart jag satte fötterna - och trampade snett på en grästuva bredvid cykelvägen. Jag hörde, eller inbillade mig, ett krasande ljud från foten och det gjorde ont så in i Norden! Jag stannade upp och funderade på hur jag nånsin skulle kunna springa hem i det här skicket, jag kunde knappt gå. Samtidigt såg jag hur klockan tickade på, matchen började närma sig, men jag skulle jäklar inte missa den igen, så jag fortsatte jogga trots att det kändes som att någon satt en kniv genom foten. Jag såg förstås helt missbildad ut där jag kom längs vägen, men jag sket i vilket, jag skulle inte missa matchen. Sista biten kändes foten bra igen och jag fick upp ett normalt tempo, men jag låg ändå långt efter tidsplaneringen. Sju minuter över tio kom jag hem. Ni som såg matchen igår vet säkert om att matchens enda mål kom i den sjätte minuten - resten av matchen var en enda lång plåga av missade passningar och en obefintlig offensiv. Jag visste ju dock inte detta vid det här tillfället och var trots allt ganska nöjd, vi ledde ju och jag skulle få se 83 minuter fotboll. I halvtid gick jag och duschade och när jag kom tillbaka till TVn var jag riktigt seg - och somnade typ direkt när jag såg det sömniga spelet på planen. När jag vaknade var matchen slut. Mission: failed.

Fuck you, McDonalds

Idag ska jag avslöja vad som är det absolut fulaste jag vet; det är gratisglasen man fick på McDonald´s i för några år sedan. De här fula, smala glasen som inte bara har ohyggligt fula färger, utan också är alldeles för små & enormt opraktiska. Jag hatar allting med dem! Ändå har jag haft ett sådant glas i mitt köksskåp hur länge som helst. Varje gång jag öppnat skåpet har jag velat slänga det... nej, förresten - först plåga det, slita loss en skärva i taget för att till slut se den dö långsamt, sen slänga det hårt i marken. Först idag gjorde jag slag i saken... eller alltså, jag gjorde det ganska odramatiskt, lade den i glasinsamlingen nere i sophuset, det blev som en liten ritual som symboliserade mitt behov av att rensa ut vissa delar i mitt liv. Det här var en bra start på det.

We got koka-kola veins - we don't know our names
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola veins - we don't use our brains
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola pumpin' through our veins

Nalle på redaktionen

Nalle fick hänga med husse en sväng till redaktionen.

Live tomorrow

Ikväll stod jag några timmar i spelbutiken, det gör jag ibland. Eftersom det finns diverse kontrollanter i omlopp är det väldigt viktigt att man kollar legitimation på alla som är under tjugofem. Butiken kan bli av med sina tillstånd för tobak, spel och vissa andra produkter, och därför är jag en riktig paragrafryttare bakom disken. Ingen passerar. De flesta har förståelse för detta och en del tar det som en komplimang att bli kollade när de egentligen är typ trettio bast. Men idag hamnade jag i en märklig situation, det kom in två tjejer och skulle köpa cigaretter. Den ena var svensk medan den som skulle betala för cigaretterna var av utländsk härkomst, jag törs inte sia om vartifrån. För mig är mycket svårare att bedöma åldern på en person med annan etnisk bakgrund, men för mig var det uppenbart att de här tjejerna var runt tjugo-tjugofem, om ens det, så jag bad att få se identitetshandlingar. Tjejen lättar ett ID-kort ur sin plånbok och jag fick världens chock! Enligt legitimationen var hon född 1969. Jag kollade på henne i tio sekunder utan att få fram ett ljud, kunde hon verkligen vara sexton år äldre än mig? Jag fortsatte glo en stund medan tankarna bara flög omkring anarkistiskt i mitt huvud. - 1969? frågade jag, är du född 1969? Hon nickade och jag stod mållös som en pajas och kliade mig i huvudet så länge att jag blev flintis på en kvadratcentimeter i bakhuvudet. Jag tänkte lustigt nog på Laleh, sångerskan. Jag kan se en bild på henne och seriöst inte veta om hon är femton eller fyrtio, precis så var det med den här tjejen - eller ja, kvinnan. Hon fick i alla fall sina cigg och jag stod kvar och bara gapade. Vad hände? Det kändes verkligen som att jag hade blivit grundlurad, men jag hade heller ingen större lust att kalla henne för lögnhals, jag kunde ju inte veta. Jag kunde bara sälja giftpinnarna till henne i god tro och hoppas att allt var i sin ordning. Jag kunde ju förstås ha gått lös som en sovjetisk förhörsledare och bett henne rabbla personnummer bakifrån och sånt där, men nä, det kändes inte rätt. Så tänk på det, alla ni som känner på er att ni inte är 20 längre, ha lite överseende med butikspersonal som vill se legg när ni ska köpa snus och lotter och grejer :) det är fan inte lätt.

Lite vardagspoesi

Sometimes a stranger can be your best friend

Sometimes being angry is the best mood

Sometimes seeing you feel good makes me feel even better

Sometimes hunger is the best food

Sometimes good just ain´t good enough

and other times evil will get you even

Sometimes faith is not knowing any better

Sometimes nothing is what you believe in

Sometimes you fail trying

and sometimes happiness hurts worse

Sometime people live dying

Sometimes it´s the last person that makes you first

Sometimes you´ll keep what you don´t want

and other times you´ll give away what you really need

Sometimes a rich man won´t have a dollar

and all a poor man has is greed

Sometimes I don´t think people know I´m as good as I really am

Att gå till tandläkaren. Eller att nästan gå dit.

Först och främst, jag är en ganska ordningsam person. Men när det gäller tandläkarbesök... tja, låt oss bara konstatera att jag inte alltid är helt motiverad att gå dit, och det går ut över min förmåga att hålla bokade besök. Nu är det väl bara max en gång om året man är där, så det är väl ingen större fara, men det känns ändå lite tråkigt att behöva ta den där timmen att gå till någon som ska utvärdera och bedöma kvalitén på mina tänder.

För en månad sedan hade jag en tid. Jag visste att det var på torsdag förmiddag, men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag körde Nalle till dagis vid sju, och medan jag körde hem grubblade jag lite och blev lite nervös, "tänk om det var nu före åtta?". Ju mer jag tänkte på det ju mer började hjärnspöken retas med mig, när jag kom hem rusade jag bort till anslagstavlan för att kolla. Med anslagstavla menar jag en trave med papper som jag har på en hylla i klädkammaren. Förstås så hade jag mycket riktigt en tidig tid - tjugo över sju. Jag kollade på klockan, den var halv åtta, och jag svor tyst för mig själv en liten stund innan jag samlade mig och kom på min mästerplan. Jag tog bilen och brände ner till Folktandvården och gick fram till receptionen. Jag tvingade fram ett beklagande ansiktsuttryck och sa att jag var tjugo minuter sen för att bussen var försenad. Bytte till hundögon och frågade om jag verkligen var tvungen att betala dedär femhundra kronorna i straffavgift. Succén var klappad och given redan innan jag frågade om det, jag hade spelat så skickligt att jag inte bara slapp ifrån straffavgiften utan också blev nominerad till en Golden Globe. Eller nej, det där sista var inte riktigt sant. Men jag fick - en ny tid, en månad senare.

Den månaden senare var idag. Jag visste att det var idag, för det var torsdag, och jag tar alltid sånt där tråkigt på torsdagar - men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag vaknade tidigt på morgonen, vid fem och jag misstänkte att det var för att min hjärna var lite nervös över den här tidsbokningen. Hjärnspökena hånade mig, och efter att ha slumrat en stund gick jag upp för att kolla på lappen. Men det fanns ingen lapp, jag hade bara fått en sån där liten papperstuss med en tid på och den hade jag knycklat ner i en ficka på en byxa som säkert redan hunnit både tvättats och tumlats. Smått panik, rände jag iväg till Folktandvården och flåsade fram ett "är jag sen?!" till receptionisten. Hon bara garvade åt mig och sa att jag var två timmar tidig men att jag var välkommen att sitta i deras väntrum och läsa deras nötta exemplar av Kalle Anka & Co-tidningen från typ mars 1996 hundra gånger. Eller det sa hon förstås inte, men jag förstod att det var det enda jag skulle ha att göra i väntrummet. Så jag smet förstås hem, la mig tillrätta i sängen och somnade. Tror ni jag vaknade, eller? Haha, äh! Klart jag gjorde! Fast bara sju minuter före jag skulle sitta i tandläkarstolen... Jag tryckte ut en halv tub tandkräm på en borste och borstade intensivt medan jag körde som en tok de två kilometrarna till tandläkaren. När jag kom fram till parkeringen hade jag så mycket tandkrämslödder i munnen att jag knappt kunde hålla det inne. Jag hittade en buske att spotta i, och för den lilla nervösa damen som passerade bakom mig, måste det ha sett ut som att jag stod och kräktes som en idiot.

Men jag hann! Flera minuter tillgodo dessutom och jag hann läsa några sidor ur den där Kalle-tidningen, innan jag blev uppropad av en vitklädd punkare. Jag trodde att det var en prao-elev eller något sånt, ung kille, och han var rakad runt hela huvudet med en kolsvart tuppkam i mitten, piercade öron... jag har inga fördomar - eller jo, det har jag väl, men jag tycker att folk ska få se ut precis som de vill, åtminstone privat. Men när jag upptäckte att han VAR min tandläkare blev jag lite först en smula förskräckt, och inledningsvis hade han samma arbetshygien som Per Morberg. Men jag ska inte säga nåt, han var trevlig och sådär, förmodligen väldigt duktig på sitt jobb - vad vet jag om det? Man kan ju inte gärna ifrågasätta en tandläkare om man inte är tandläkare själv. Men det gick bra, nu ska jag ägna mig åt resten av mitt liv ett tag.