Slår hål på en myt

Myten om att svenskar är asociala är helt fel. Det är ju allmänt känt att vi drar oss för att prata med varandra vid busshållplatsen, och att utomlands är det tvärtom. I Amerika var det förvisso många som kom fram och pratade vid just busshållplatser – men det handlade oftast om mentalt tveksamma människor och sönderknarkade åsiktsmaskiner. Vanliga människor som du och jag är exakt likadana i amerika. Dessutom är vi inte så jäkla osociala, jag tror det där är en generationsfråga.

På bussen från flygplatsen in till Chicago för några veckor sedan satte sig en medelålders man bredvid mig, jag såg redan på hans blick att han var skvatt galen, och i en nästan tom buss valde han att sätta sig smärtsamt nära mig. Han berättade att han var en amatörfilmare inom zombie-genren och hade precis gått över från VHS till DVD - ett stort steg för honom uppenbarligen, trots att ingen annan människa sett, eller ännu mindre köpt, ett VHS-band på tio år. Han berättade hur han med hjälp av en handkamera och en ilsken katt under en fällsäng lyckats åstadkomma stordåd i sin senaste produktion! Jag fick hans visitkort och kollade upp honom på hans Facebook-sida senare på skoj och såg att han fortfarande sålde sina gamla VHS-band för 200 kronor styck. Enligt honom själv var de alla klassiker. Jag är inte lika säker.

Vid fängelset

En vän till mig tipsade om en internetsajt som förmedlar ospecifierade sista-minuten-hotell. Rum som blivit över slumpas ut och man får inte veta förrän man bokat vad hotellet heter eller hur många stjärnor det fått, det är lite av en chansning. I Orlando hade vi inte bokat något boende och testade den här sajten. Allt vi fick veta i förväg var att det skulle ligga i centrum, ha pool, och vara minst tvåstjärnigt. So far so good. Ett par klick och så var det bokat.

När vi kommit fram och lämnat vår första hyrbil hoppade vi in i en taxi och gav honom adressen. "Vart är det här?" suckade taxichauffören, och vi förklarade att vi bara visste att det var downtown någonstans. Han klickade länge på sin GPS, bara skakade på huvudet och sa att "är det här ens i Orlando?". 

GPS-guiden ledde honom ut på motorvägen som tycktes oändlig. Och sedan in på en mörk industristinkande avfart med övergivna hus runt omkring. "Det här området kör jag aldrig till", konstaterade han, "det här är inget bra område". Christopher och jag kollade skeptiskt på varandra medan taxikillen fortsatte håna vårt val av hotell. "Jag har kört taxi här i trettio år men aldrig åkt hit ut", och "titta, där ligger delstatens största fängelse". I skuggan av detta gigantiska fängelse låg ett sketet motell längst vägen. Chaffisen vek sig av skratt när han släppte av oss. Motellets övriga gäster var familjer som tycktes bo där, tvivelaktiga figurer som hade uppenbara problem att fästa blicken, ett par kvinnor som av klädseln att döma arbetade i omoraliska anrättningar. Vi smet in på vårt rum och låste dörrarna med alla fem lås som satt på insidan. Himmel hjälpe!