SeaWorld

Jag såg precis dokumentären "Blackfish" som befäster hur ofantligt illa vi människor är beredda att göra djur – för att underhålla oss själva. Jag var på SeaWorld när jag var i tonåren, familjen var i Orlando för att hinna se så mycket som möjligt och det här stället erbjöd maffiga shower med stora späckhuggare, sjölejon och delfiner, som glatt gjorde trick för en jublande publik under den stekande amerikanska himmelen. Vad underbart... skulle man kunna tro, men icke. Den här dokumentären avslöjar hur det egentligen ligger till. Späckhuggaren som var där när jag var där har dödat flera människor, det var ingenting de pratade om under showerna, det hade jag kommit ihåg och knappast heller att de är inavlade, deprimerade, isolerade, traumatiserade, agade och plågade. Och totalt har 70 attacker, varav ett tiotal renderat i döda människor, inträffat på SeaWorld och liknande ställen. I det vilda har inte en enda människa blivit dödad av en späckhuggare. Det talar sitt tydliga språk. I det vilda ligger snittåldern för honor på över 100 år, på SeaWorld blir de 25 år. Jag tycker alla borde se den här. Och sen aldrig aldrig aldrig gå på något zoo som har djur som uppenbarligen inte vill vara där de är. Du hittar hela filmen att ladda hem här.

En kväll i skärgården med Fredde och Katja :)

Den inbyggda micken i kameran lämnar en del att önska, så jag gjorde ett litet collage av filmklipp istället, men jag tycker ändå den fångar feelgood-känslan vi hade med oss ut i skärgården igår :)

Halfway crooks

Om någon av er läste i tidningarna om kaoset i Frihamnen sent i onsdags kväll så gissade ni förmodligen inte att jag var där mitt i stöket. Det kom sig så att jag har varit på besök hos killarna i Göteborg i veckan och vi skulle gå på Mobb Deeps klubbspelning på The Docks i Frihamnen. Jag erkände villigt att jag bara kunde två låtar med dem, och kände mig möjligtvis en smula malplacerad i den långa, internationella och högst mångkulturella kön till båten ut dit – men på ett bra sätt, jag såg fram emot det som fan.

När det visade sig att kön rörde sig extreeemt långsamt försvann de andra, men Fredrik och jag stod kvar. En stund, i alla fall, tills Fredde kom på att man kunde ta en taxi dit istället, det var värt en chans. Vi hade ju inga biljetter så det var viktigt att vi kom dit hyfsat tidigt, men klockan var redan mycket. När vi kom fram till klubben var det säkert tusen personer före oss i kön, som var hundra meter lång och tio meter bred, ganska snabbt var det lika många bakom oss. Jag skulle inte säga att vi trängde oss före någon men vi pressade oss rutinerat fram längs kanterna som de gamla festivalrävar vi är. Det kändes smått hopplöst, takten vi höll var kanske bara en meter i minuten och det kändes fortfarande som en horisont fram till klubben. 

Fredrik ringde en bekant som jobbade där och försökte förmå honom att hämta oss, och i hopp om att det skulle lyckas så lämnade vi kön och gick förbi den längs kanten. Vakterna var skeptiska till att vi faktiskt hade någon som skulle kunna legitimt släppa in oss men gick med på att låta oss vänta i höjd med insläppet. Men killen vi hoppades på ringde och styrde av försöket att hämta oss, det skulle inte gå, det var helt enkelt för mycket folk. I tumultet som pågick och när vakterna glömt bort oss för en stund smög vi in i ledet igen, nu väldigt, väldigt mycket längre fram än vad vi egentligen hade förtjänat, bara några meter från biljettluckan. Ingen hade sett oss göra vårt sneaky drag - utom en kille i kön som lovade att inte avslöja oss mot att han fick stå före oss, och vi köpte hans tystnad. Men just då ropade vakterna ut att ingen mer skulle släppas in, inte ens de som hade köpt förköpsbiljett, på grund av en felberäkning vid insläppet. Nu hade klubben av misstag fyllts med för många biljettlösa och alla tusentals människor i kön skulle bli tvungna att åka hem igen. Folk blev av beskedet minst sagt upprörda, det urartade i fullskaligt kaos, folk knuffades och klämdes och ingen ville riktigt inse att det faktiskt var kört. Vakterna försökte förgäves att förmå folk att vända och gå tillbaka därifrån de kommit, och polisen kunde inget göra mer än att försöka lugna de hetsigaste och bekämpa de som desperat försökte planka.  

Vi hade egentligen redan fattat att det var kört när vi sett kön på håll, eller åtminstone hade vi insett att det fanns en överhängande risk att vi inte skulle komma in, men nu hade vi problem igen – det fanns ingenstans att ta vägen, vi var instängda mellan den stora kön och den helt stängda klubbentrén. Den enorma folkmassan bakom oss gjorde det omöjligt att ta oss tillbaka via bron, och klubben låg emellan färjeterminalen och oss så dit kunde vi inte ta oss heller. Fredrik gick bananas och krävde att snuten skulle fixa så att vi åtminstone kunde komma hem, och efter en hel del övertalning gick ägaren i samråd med polisen med på att upprätta ett led som kunde gå igenom klubbens uteplats till båtkajen på andra sidan. Fredrik och jag blev någon slags testpersoner och gick med klubbägaren till utgången mot kajen genom hundratals minglande människor, Det var bara Fredrik, jag och ägaren och det var ett par hundra meter att gå, ibland var vi tio meter ifrån varandra; ibland sida vid sida, festen var tät och det ibland såg vi inte ens varandra. Men då och då såg jag och Fredrik på varandra, vi visste att här hade vi en gyllene chans att smita in på klubben, men vi är ju hederliga killar – jag såg på ägaren att han också såg att vi hade guldläge att smita, som att han nästan förväntade sig att vi skulle göra det, så lätt som det hade varit, men jag försäkrade honom om att vi inte skulle svika det här unika förtroendet. "Att gå igenom det här och se alla glada människor är nästan mer frustrerande än att stå förgäves i kö", sa jag och blickade in mot havet av fulla, dansande människor vid utebarerna. Han kollade snällt på mig och lät ärlig när han sa att "om jag hade kunnat så hade jag släppt in er". Jag var inte sen att kontra, om än med glimten i ögat, "det är klart du kan, kom igen!". Det krävdes inte särskilt mycket övertalan där, han bad oss vänta och försvann tillbaka mot området där polisen och ordningsvakter fortfarande försökte få kontroll på folkmassorna som inte skulle få komma in, och kom tillbaka en stund senare med glädjande besked för oss och han pekade på biljettluckan. Vi fick komma in men vi fick förstås betala som alla andra. Fredrik och jag kunde inte tro att det var sant. Vi sprang in och hann precis som Mobb Deep hade börjat. Systematiskt tog vi oss fram genom kanterna igen tills vi stod mitt framför scenen. Vi hade gått från att bli nekade att ens komma fram till biljettluckan av ordningsvakter till att stå längst fram vid scenen på stans mest hajpade evenemang på ofattbara 20 minuter, hur kunde det hända? Vi bara njöt!

Slagsmålen i publikhavet avlöste varandra, en gång vände jag mig om när jag hörde en flaska gå i golvet och kände att någonting forsade in i min näsa. Chockad sökte jag skydd för mitt ansikte i mina händer, det sved så jävligt att jag för ett ögonblick tänkte att det måste ha varit något kemiskt vapen, hade det kommit in terrorister? Var vi under attack? Jag kippade efter andan med munnen eftersom näsan var helt förstörd, jag kunde bara tänka att nu hade jag fått mjältbrand och jag skulle dö, men jag hejdade mig när jag såg att det var tjejer som slogs med mannen bakom mig, det var först då jag fattade att det måste ha varit en pepparspray. Jag har aldrig blivit pepparsprayad förut och jag förväntade mig att gå genom livet utan att nånsin bli pepparsprayad, men nu fick jag lida av lite passiv pepparspray och medan jag funderade på hur lång tid det tar för en näsa att brinna upp inifrån så hann lugnet ta mig, det som inte dödar, det härdar. Så jag andades med näsan resten av konserten. Ögonen rann, och saliven smakade så starkt att jag tvekade varje gång att svälja. Men jag har sedan många år överkonsumerat extremt stark mat så jag var i alla fall väl förberedd :) 

För alltid vrålhungrig

Jag tycker lite synd om alla blodsugande varlser som finns i skogen. Jag gillar ju inte dem som bråkar med mig givetvis, men det finns så oändligt många mygg, knott och fästingar! Om man går ut mitt i skogen en kväll så ser man miljarder av dem och så kommer man hem med två bett... det verkar inte helt rättvist på något sätt. Tänk att leva hela sitt liv hungrig i skogen med en miljard lika hungriga kusiner, för att en dag kanske, kanske mot alla odds se skymten av ett däggdjur. Tänk om man är ett knott, som flyger i irrationella cirklar, och ser den här enda chansen till käk på håll, men inser att det skulle ta tre dagar att ta sig bort dit. Vad otroligt deprimerande. Det är som om jag skulle gå hungrig ett helt liv och alla andra människor på jorden är lika hungriga, och en dag ser man en hamburgare passera i horisonten. Det är nästan så att jag vill låta dem suga mitt blod när jag tänker på det.

Nalle har visserligen fått säkert en miljon fästingar på sig under våra två dagar i sommarstugan redan, han plöjer genom extrema mängder gräs och dungar när han ränner omkring i skogen, men de som ger sig på Nalle får med mig att göra, så de är inte så lyckligt lottade som man skulle kunna tro. De hamnar i avloppet. One by one I'll take you.

Det är förstås lätt att skriva musik

Kände mig riktigt kaxig när jag satte rubrik nu, med tanke på hur många det finns som försöker skriva låtar som blir helt värdelösa – och framför allt med tanke på att jag själv inte har skrivit ner en endaste not på ett papper. Förstås är det inte heller helt sant, men låt mig berätta hur jag tänker.

Tror du att man föds som duktig låtskrivare – eller är det någonting man blir genom att arbeta hårt? Är låtarna en skänk från högre makter eller är de resultatet av att man haft ett växande musikaliskt intresse sedan barnsben och umgåtts i kreativa miljöer? Visserligen påstod Paul McCartney att han bara skrev ner melodin till megahiten "Yesterday" efter att ha hört den i en dröm, men jag tror ändå att vi kan peta undan alla tänkbara gudar från låtskrivnings-ekvationen (annars hade nog inte Marilyn Manson sålt 50miljoner album?). Dessutom sägs det att original-texten som Paul skrev ihop till melodin började "scrambled eggs, oh my baby how I love your legs", det var inte särskilt gudomligt. Nåväl, naturligtvis föds vi inte till låtskrivare, men det kan ju förstås underlätta om man är uppvuxen i en musikalisk familj som gör att man exempelvis lär sig instrument som liten och har många olika influenser att luta sig på.

Nu har jag inte det, och jag kan egentligen inte spela något instrument särskilt väl. Jag köpte två gitarrer senaste året och jag kan helt ärligt fortfarande inte ta ett enda ackord typ. Jag spelade piano som liten, ganska bra för min ålder, men de senaste tio åren har jag bara klinkat lite på en keyboard som en mer musikbegåvad vän glömde hos mig för fler år sedan än jag vill räkna efter. Så varför tror jag att det är lätt att skriva en låt? För att det finns så många kompletta idioter som kan skriva bra musik förstås. Man behöver inte vara smart, uppenbarligen, och framför allt behöver man inte vara en bra person. Karma tycks nämligen jobba på helt andra sätt än med musik. Man behöver inte ens kunna skriva en bra låt för att skriva en bra låt längre, det finns alltid nån producent eller DJ som kan koka soppa på en spik. Jag hörde Anna Ternheims demo till första EPn och jag kunde inte för mitt liv förstå hur det kunde bli en skitbra CD av den exempelvis, men det blev det.

Och så det bästa exemplet av dem alla: Broder Daniel. Varken Henrik Berggren eller Håkan Hellström kunde spela ett enda instrument och de var inte särskilt intresserade av musik men tänkte ändå att de skulle starta ett band för att de trodde att det var det bästa sättet att skaffa tjejer på. De kunde verklignen ingenting om musik och ingen av dem hade fått ens ett G- i betyg av en sånglärare. Men de jobbade hårt för att bli dugliga på några instrument och nog fan lyckades Henrik skriva tillräckligt bra musik till Broder Daniel för att sälja en miljon skivor på en tioårsperiod – och Håkan slog ju nyss publikrekord på Ullevi som den största manliga svenska artisten någonsin. Jag älskar båda förstås, men det är svårt att förutspå det när man exempelvis ser den här intervjun med dem från ZTVs storhetstid på 90-talet :)


Och när man ser på melodifestivalen och ser vilka otroligt svaga låtar som kommer med där så tänker man ju att det måste vara tämligen enkelt att, om man är kompis med Christer, skriva en låt på en kväll som sedan sjungs av någon lika usel Fame Factory-"artist". Men jag ska inte försöka, jag lovar.

18 gråhåriga gubbar

Det internationella handbollsförbundet har verkligen skämt ut sig och jag tänker muttra semi-groteska svordomar varje gång handbolls-VM kommer på tal. För er som inte hört om det kan jag snabbt sammanfatta det såhär; Australien vann sitt kval och gladdes åt att få spela handbolls-VM. Samtidigt gjorde Tyskland ett dåligt kval och misslyckades att kvalificera sig till mästerskapet och blev förstås ledsna över det. Då helt plötsligt, dagarna före att VM-grupperna ska lottas, sätter sig 18 gråhåriga gubbar ner i ett rum och när de kommer ut har de infört en ny regel: att de 18 gråhåriga gubbarna ska ha fullständig makt att bestämma vilka lag som ska få vara med i VM. (De tycker alltså att landslagen först ska tävla om vilka lag som får spela VM – och sedan ska de 18 gråhåriga gubbarna ändå få välja vilka lag som de tycker är bra nog att spela där). En minut efter att de infört den här nya, jäkligt osportsliga - men väldigt korrupta - regeln, bestämde de att Australien (som hade kvalificerat sig) skulle helt sonika förlora sin slutspelsplats till Tyskland (som inte hade kvalificerat sig), eftersom de 18 gråhåriga gubbarna tyckte att Australien var för dåliga. Regeln som infördes av dessa 18 gråhåriga gubbar - med den ständigt korruptionsanklagade presidenten Hassan Moustafa i toppen – anger heller inga kriterier för när ett lag är för dåligt, utan det "är en subjektiv bedömning som skall göras av" 18 gråhåriga gubbar. 

Huruvida de 18 gråhåriga gubbarna verkligen är gamla och/eller gråhåriga vet jag förstås inte. Men när det finns lika många kvinnor som spelar landslagshandboll som det finns män som spelar landslagshandboll tycker man kanske att i ett modernt samhälle borde det finnas åtminstone en hel del kvinnor med i beslutsorganet. Därför är de 18 åtminstone till sinnet... grottmänniskor ungefär. Och hela handbollsvärlden borde skämmas och ta avstånd från dem. 

Inner Circle på Roots

Jag äger inga rättigheter till musiken- bla bla bla. Däremot äger jag fullständiga rättigheter till följande bilder från Öland Roots, vilket känns bra :) Det var en grym festival som vanligt, även om jag känner igen färre och färre band på förhand, jag hänger inte med särskilt bra i reggae-världen längre. Men det var superbt ändå :)

Hur mycket tur hade Sverige 1994?

VM är över men jag lägger mig i diskussionen som varit huruvida vi ska ha brons-match i fotbollsmästerskap eller inte. Hollands förbundskapten gick ut och sa att han ville avskaffa bronsmatchen. Sedan bärgade han hem bronsmedaljen dagen därpå mot värdnationen och kunde förmodligen ändå le lite under ceremonin. Men har han inte lite rätt?

Som svensk vill man förstås att det ska finnas guld, silver och brons. Det är tack vare tröstmedaljerna som vi ligger så högt på listan över vilka länder som har flest medaljer, faktum är att det bara är sex länder som tagit fler VM-medaljer än vi och det är stora fotbollsnationer såsom, i ordning, Tyskland, Brasilien, Italien, Argentina, Holland och Frankrike.

Dock så är det ju så att det är bara laget som vinner VM som har vunnit alla sina slutspelsmatcher. Tvåan och trean kan – jag vet att vi som svenskar inte vill höra det här – få sina medaljer tack vare andras resultat och tur. Sverige var förstås jättebra i fotbolls-VM 1994 exempelvis. Antar jag? Jag var åtta år och var säkert inte någon superanalytiker av själva matcherna, men vi utgår ifrån att vi spelade riktigt bra. Vi kryssade visserligen bara mot Kamerun som fick storstryk mot alla andra lagen i vår grupp, särskilt mot Ryssland med hela 6-1. Ryssland tog ju även ledningen i matchen mot Sverige, men Brolin kvitterade på straff och efter ett ryskt rött kort kunde vi vända och vinna. Jag säger inte att vi inte hade vunnit om vi varit lika många på planen förstås, det hade kanske gått ändå. Men lite turligt var det ju. Och sedan en gruppavslutning där ett Brasilien som redan hade gått vidare inte hade något att spela för, och sannolikt vilade några fixstjärnor och då lyckades vi få till oavgjort, det är ju bra. Sverige hade ett bra lag med härliga spelare givetvis men summerar man gruppspelet som en match där vi mötte ett lag vi borde vunnit mot, en match där vi vände underläge med en man mer på planen och ett kryss mot ett lag utan motivation, så är det ju inte, rent objektivt, så att man häpnar.

Sedan var det slutspelsomgången, jag har granskat slutspelsträdet noga nu senaste dagarna eftersom jag alltid har känt att det måste ha varit lite skrällar med när vi fick Saudiarabien, Rumänien och Bulgarien i de matcher vi väljer att minnas som våra främsta framgångar genom tiderna. Givetvis en jäääävla flyt, det får man ju säga. Saudiarabien, rankade så dåligt att de inte borde ha haft något i mästerskapet att göra överhuvudtaget, hade tagit sig vidare genom att med nöd och näppe slå Marocco, som förmodligen inte då heller var något superbra landslag. Sedan får man väl säga att det var en superskräll att Rumänien slog ut Argentina i sin åttondel, med tanke på att Argentina hade tagit två guld och ett silver i de senaste fyra världsmästerskapen medan tagit sig till åttondel för första gången i modern tid. Rumänerna som hade åkt på så mycket pisk mot Schweiz (!!) i gruppspelet. Men Rumänien slog vi ju sedan, om än det krävdes både kvittering på extratid och straffsparkar för att vi skulle klå dem. I semifinalen blev vi totalt utspelade av Brasilien givetvis, lyckades ändå försvara hedersamt men hade i princip inte ett enda skott i hela matchen. Blev givetvis inte bättre av att Jonas Thern tog på sig en stört klumpig utvisning. Men 1-0-förlusten var ju ändå en bra kollektiv insats, det verkar på sammanfattningen jag nyss såg på youtube som att vi förmodligen skulle ha förlorat med 5-0.

Så kommer vi då till bronsmatchen. Bulgarien. Förlåt mig, men oavsett hur Bulgarien tar sig till semifinal i VM så är det en gigantisk skräll. Och så var det ju också, deras kvartsfinal mot regerande världsmästarna Tyskland är att betrakta som en av de största skrällarna i VMs historia. Regerande världsmästarna tillika världsetta i fyra år i rad, med Jörgen Klinsmann, Rudi Völler, Lothar Mathäus, Thomas Hässler och Jörgen Kohler för att nämna några giganter, tappar en 1-0-ledning mot ett lag rankat som fjärdeseedat, tjugonionde lag på världsrankingen. Det händer bara inte! Men Bulgarien hade inte samma flyt i semifinalen och fick möta oss i bronsmatchen, och där vann vi ju som bekant lätt. Med all rätt, de var ju rankade på samma position som Panama är på idag och vi var rankade tia, på samma position som England. England-Panama hade också blivit minst 4-0, vilken dag i veckan som helst.

Hur som helst. Nu har jag gjort det förbjudna - granskat vår heliga 94-insats i sulorna och kommit fram till att vi var ett lag som hade en jäkla massa tur. Men vad gör det? Vem trodde på Costa Rica det här VM-slutspelet? Vem trodde på Sydkorea 2002? Vi älskar ju våra solskenshistorier, och jätten mot Goliat. Därför tycker jag matchen om tredjepris är väldigt charmig, den får små nationer som oss att fortsätta drömma om medalj, även om det inte är en helt rättvis installation. Hade vi kommit lika långt i VM94 om vi istället mött Italien, Spanien, Argentina, Tyskland eller Holland? Tveksamt. Men alla priser räknas! Därför tycker jag att EM borde införa en bronsmatch också! Det vore ju skittrevligt, då har man nåt att se kvällen före finalen också. Kaboom!

Ligger tydligen efter

Jag vet inte hur det hände, men plötsligt består en rätt stor del av de jag umgås med, av personer födda på 90-talet. Det är ju inget dumt med det, jag får en känsla av att jag är fem år yngre och kan personifiera uttrycket att åldern bara är en siffra samtidigt som jag bidrar med extrem visdom och massivt kunnande till dessa mindre belevade varelser :)

Men till poängen; och det här hör jag även från jämngamla kompisar ibland om än inte lika ofta; varje gång det diskuteras film så blir jag idiot-förklarad för att jag inte har sett tillräckligt många tecknade filmer. Och ja det stämmer, jag har inte sett särskilt mycket, ärligt talat så kan jag inte ens komma ihåg när jag såg en tecknad film senast... Jag har absolut ingenting emot tecknade och animerade filmer, det har bara inte blivit så – men nu ska det bli ändring på det. Jag ska hitta barnet inom mig, igen. Listan verkar dock vara ganska lång över filmer som folk säger "har du inte sett den?" samtidigt som de formar ansiktet till en förvånad skrynklig hudmassa och fnyser åt mig. Så jag får väl ta tag i det här nu.

Vad jag vet, så har jag inte sett: Hercules, Mulan, Fantasia 2000, Kejsarens nya stil, Atlantis, Lilo & Stitch, Skattkammarplaneten, Björnbröder, Kogänget, Lilla kycklingen, Vilddjuret, Meet the Robinsons, Bolt, Prinsessan och grodan, Trassel, Wreck-it Ralph, Frost, Nalle Puh och jakten på Christopher Robin, Micke och Molle, A bugs life, Dinosaurier, Monsters Inc, Superhjältarna, Ratatoille, Wall-E, Cars, Tinker Bell, Up, Planes, Draktränaren, Dumma mig, Lego, Det regnar köttbullar, Turbo, Epic, Croodarna, Rio, Alvin och gänget, Asterix, Bee Movie, Horton hears a who, Bortspolad, Mary Poppins, Peter och draken, Happy feet, Hjälp jag är en fisk, Hotel Transylvanien, Kung fu panda, Madagaskar, Rango, Robotar, Sammys äventyr, Shrek, Smurfarna, Småkryp, Stuart Little, Transformers, Yogi Bear, Spirited away, Toystory 2, Mary and Max... där fick jag nog med alla. Någon mer jag borde se som du vet om? Eller vet du att det är några av de här som verkligen suger, kommentera eller säg det till mig, så att jag kan hoppa över dem, men generellt sett så ska det bli trevligt med lite lättare filmunderhållning än vad jag är van vid. Och vill du se nån så passa på att komma över... men säg till först :)

Crille som rockfotograf

Bandet på bilderna är DiZEL och deras hemsida hittar ni här!

När musiken dör

"There he was, walking – lurching – up the road. Dead pale, eyes like raisins and bread dough. He's hands was dangling, chin pushed out, he even walked wrong, like an old man.. And I can't tell it as bad at it was; he was dead, Louis. But he was alive too!!" 

Det där var ursprungligen skrivet av Stephen King för att beskriva zombien Timmy Baterman i Jurtjyrkogården från 1983. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara en beskrivning av mig för en stund sedan. Du förstår, jag bestämde mig för att springa en halvmaraton ikväll för att bevisa att konditionen fortfarande var intakt. Klockan 22:00 hade jag dragit på mig löpskorna och kläder lämpade att springa i, jag hade laddat batteriet i mobilen och installerat hörlurarna: 

- Det var dags att bege sig ut i natten.

Jag hade bestämt mig för att springa två mil och jag hade en ganska enkel målsättning, att snitta en mil i timmen. Jag svängde vänster efter polishuset och löpte sedan via bron över Södra vägen till Dämmet och därifrån genom Karlsro-rondellen bort till västra Smedby. Första milen på 55 minuter imponerade inte i hastighet direkt men högerfoten har krånglat inomhus hela vintern så jag var nöjd. Men här började kvällens problem. Jag blev helt jäkla vilse i Smedby. Jag hade tidigare cyklat ut till kvarteret där Mathias och Tobbe bor, så jag trodde jag visste hur jag skulle hitta vägen via flygplatsen som jag hade tänkt ta hem. Men tji fick jag, och min envishet nådde nya höjder när jag vägrade öppna kartan i mobilen eftersom "jag kan ju det här". Men efter att ha sprungit runt ett par kilometer oerhört planlöst så öppnade jag kartan och insåg att jag var helt fel ute. Samtidigt som jag följde kartguiden mot flygplatsen såg jag hur batterimätaren sjönk och sjönk, särskilt eftersom både spotify och träningsappen var på samtidigt. Men det var ändå 40-50% kvar, så jag var inte allt för orolig, och fortsatte springa mot flyget. Nu var jag på rätt spår, igen.

Passerade flygplatsen efter 15 kilometer och jag tänkte ta den långa vägen hem via Skälby, då skulle jag lätt komma över 2 mil. Jag var inte ens särskilt trött i kroppen, och sinnet var piggt, jag kände det som att jag inte hade ett problem i världen, motivationen var på topp. 

- Då kom nästa pungspark; när jag sprungit en bit till så slutade min träningsapp att funka, den som sparar data om hur man springer och hur snabbt och sådär. Den bara la av, men musiken fortsatte köras. Jag stannade till en sekund för att reda ut problemet, och i samma sekund som jag kollade på mobilen så dog dess batteri fullständigt. Jag kände hur orken bara säckade ihop. Kroppen stelnade och motivationen dog, alla kroppsdelar bara strejkade. "Utan musik tänker jag inte röra på mig", signalerade kroppen och hjärnan bara höll med. Jag gjorde några stapplande steg att försöka komma igång men jag hade varit stilla för länge. Jag började gå. Skitsur förstås, för det var fortfarande en halvmil hem och klockan började ticka mot midnatt.

Då hittade jag åtminstone en genväg längs motorvägen så att jag skulle slippa ta den långa vägen hem, nu när jag gick och allt. Så jag gick... och gick... och gick. Jag kände inte igen mig någonstans, jag hade aldrig varit här förut, så mycket visste jag, massa företag som jag inte kände igen tills jag till slut passerade materialbutiken Beijer... jag kliade mig så hårt i huvudet att det nästan gick hål, för jag visste mycket väl att Beijer inte ligger på vägen hem. Inte alls, faktiskt. Det ligger halvvägs ut till IKEA, som låg åt andra hållet än det håll jag ville. Jag hade gått helt fel - igen. Men det var bara att gå vidare, nu var jag på den långa vägen jag hade tänkt ta från början. Kroppen var helt förlamad, låren hade kraschat, fötterna värkte sönder, ryggen reagerade också, och skavsåren på ett knä som jag fick på fotbollen igår gjorde sig påminda, jag kunde inte komma på en enda kroppsdel jag inte hade ont i. 

Då lyckades jag få liv i mobilen igen. Jag hurrade för mig själv, nu kanske jag skulle få igång lite musik så att jag skulle palla springa hem, då skulle det bara ta en kvart. Men den gubben gick inte heller... jag fick visserligen på spotify och med Cypress Hills "whats your number" i hörlurarna lyckades jag få benen att rotera lite snabbare än innan men jag såg fortfarande helt jävla handikappad ut, som om jag hade lokalbedövat halva kroppen och brutit resten. Och så stört törstig hade jag hunnit bli, att jag bestämde mig för att ta en liten omväg för att komma till en kran som jag visste fanns vid kolonilotterna. Jag gick omvägen dit bara för att upptäcka att den var avstängd. Jag kissade lite på någons potatisland och vände om för att gå de sista kilometrarna hem. Takten var obefintlig och jag övervägde att lifta, haha, men jag skulle palla det här, det var bara så. När jag kom till bron över E22an orkade jag knappt ta mig över den. 

Iklädd bara t-shirt och joggingbyxor, klockan 00:40 natten till en tisdag i börja på Maj syntes jag alltså kämpa mig över stans minsta bro, och det var där jag slutligen fick slut på mobilbatteriet helt och hållet, genom att lägga den sista energin jag hade på en serie självömkande selfies. Butiken Seven-Eleven var öppen när jag passerade, och jag hade förstås inga pengar med mig, men jag lovar – trots att det bara är fem hundra meter hemifrån så hade jag lätt lagt en femhundring på ett glas vatten där om jag hade haft en med mig, så törstig var jag. Jag genade över den ojämna gräsmatten utanför kupan och upptäckte genast att balanssinnet var lika borta som snön, jag fick verkligen kämpa för att inte snubbla och ramla omkull på någon tuva. Jag visste att jag inte skulle orka ta mig upp igen om jag väl ramlat där. Strax före klockan 01:00, efter nästan 3 timmars motionerande, och efter 22 kilometer i alla möjliga tempon, ramlade jag in i duschen. Men jag lever uppenbarligen fortfarande :) 

Nästa gång springer jag bara runt huset.

Ekologisk mjölkkampanj gav mycket mer än önskad effekt

För en månad sedan satte jag upp den här lappen vid den ekologiska mjölken i butiken där jag jobbar. Jag ville göra någonting för att få fler att gå över till att handla ekologiskt, det är en genomgående agenda i mitt arbete, jag tror inte att min passion för djur och natur har undgått någon som känner mig. Nu har jag ett sådant arbete att jag känner att jag har väldigt spännande förutsättningar för att öka medvetandet hos mina medmänniskor, och det är jag väldigt glad för.

Så jag erbjöd att jag skulle göra denna personliga uppoffring att skänka pengar till en djurrättsorganisation – mot att kunderna skulle lägga de där extra kronorna som samvetsgod mjölk kostar. Således skulle alla tjäna på det; kunden skulle få ett godare samvete, de ekologiska bönderna skulle uppmuntras, och en organisation som kämpar för djurens bästa skulle få en extra slant att kämpa för exempelvis förbud mot djurförsök och uppfödande av djur för pälsproduktion, som borde vara självklarheter. Och jag skulle förvisso bli lite fattigare, men jag visste att det inte skulle röra sig om några hisnande summor.

Succén var lika rolig som oväntad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli ett sådant gensvar. Först kom idel positiv ryggdunkande feedback från vänner och bekanta genom sociala medier. Snart också från människor jag inte kände, och från massor glada kunder. Sedan njöt jag av den ökade försäljningen. I vanliga fall kanske vi säljer ett par hundra ekologiska mjölkprodukter i veckan – nu hade vi sålt 519 stycken. Det var mer än vi sålt någon annan vecka någonsin, inräknat storhelger, midsommarveckor, julveckor. Jag kunde inte tro det, det var en ökning på 250% från samma vecka året tidigare. Jag bara mös, och inte nog med det, jag kunde i veckorna som följt se att trenden fortsatt, om än med blygsammare procentsatser, jag är mycket nöjd!

Jag fortsatte att kämpa med inspiration, det finns mycket information om ekologi att tillgå i avdelningen som jag leder, alltså mejeriet. Tack vare vår butiks goda inställning till ekologi, och genom en deal som jag förhandlade fram med Arla så kunde vi under påskveckan erbjuda ett rekordpris på ekologisk mjölk. Bara en ynka krona mer än den, så kallade, "vanliga" mjölken. Det var det många som tyckte att det var värt naturligtvis och ordet succé återkommer till mig. Mitt ekologiska säljrekord från fyra veckor tidigare sprängdes fullständigt, över 500% ökning mot en vanlig vecka. Den vecka var det ovanligt många kor som log, och jag var lyrisk. Jag ser verkligen att fler och fler inser fördelarna med ekologisk mat. Jag personligen bryr mig allra mest om hur djuren har det och hur naturen mår, men också är det nyttigare, fräschare och säkrare. Christian nöjd.

McDonalds?

Handikapptoaletten min

Idag blev jag räddad av min handikappinstallation i badrummet :) När jag flyttade in hade en rullstolsbunden man bott här innan och det fanns diverse ramper, larm, handtag och stöd lite överallt. Allt det här avinstallerades och hämtades inom kort – utom ett handtag som sitter vid dörren på insidan av badrummet. Jag har sprungit in i den, fastnat i den, snubblat på den, ramlat över den och slagit tån i den det här senaste året och förbannat den med alla fula ord jag kan. Eller ja, inte alla jag kan, men alla jag säger. Jag kan en del riktigt fula ord som jag väljer att inte använd också :).

Men tidigt, tidigt i morse när jag stod i duschen kom jag att behöva den. När jag tvålade in mig med en väldoftande dubbeldusch råkade jag få lödder i ögonen och började panikartat att fumla efter duschmunstycket som satt på sin vanliga plats. Men jag måttade fel med händerna och slog till den så att den började flyga omkring som en vansinnig, slingrande orm helt utan kontroll i luften och medan jag försökte att i blindo få fast den snubblade mina morgontrötta ben på min bänkdiskmaskin som jag ställt i ett hörn (varför jag ställt en bänkdiskmaskin i ett hörn i mitt duschrum är en helt annan historia förresten). Jag föll handlöst bakåt och var beredd att slå huvudet i golvet – när jag plötsligt bara av ren jäkla tur fick tag i handtaget och lyckades svinga mig upp igen utan att nudda golvet. Är helt plötsligt så jäkla nöjd med mitt handikapputrustade badrum :)

Game of thrones

På sistone har jag intresserat mig mer och mer för nordisk historia. Läst historiska biografier, romaner baserade på historiska personer, hört mängders ljudböcker av historisk lektyr och sett otaliga timmar dokumentärfilm, ofta signerade Herman Lindqvist. Häromveckan var jag på Kalmar läns museums Kronan-utställning bara för att jag var sugen på det och gick omkring en hel eftermiddag. Fascinerande!

Parallellt med mitt nyfunna intresse har jag under någon månads tid plöjt mig igenom den påkostade och svårt hajpade TV-serien "Game of thrones", och det är förstås ingen tillfällighet. Serien, baserad på en bokserie av George RR Martin utspelar sig i en påhittad medeltid, och regissören älskar att säga "men det var ju så det var på den tiden" för att rättfärdiga ständiga våldtäkt-scener, brutala mord på oskyldiga, barn och kvinnor, och slaveri.

Så, kan regissörerna ha rätt när de säger att de bara speglar en tidsanda? Kan våldet och rädslan ha varit så totalt även här? Kan liv ha varit så lite värda? Var kvinnor bara slavar och horor? Var lojaliteten så oändlig och var maktens män så obegripligt egoistiska i sitt styre? Kunde det verkligen vara så det var?

Först och främst; nej. Det speglar inte en tidsanda eftersom de själva har hittat på tiden det utspelar sig i och även världen det utspelar sig i. Det är svårt att gömma sig bakom historisk fakta när man levererar en helt och hållet påhittad historia. Men skulle det vara en skildring av vår medeltid skulle det kanske vara ganska nära sanningen ändå. Naturligtvis väldigt, väldigt överdrivet dramatiserat i denna nämnda TV-serie och våldet estetiskt förskönat för att passa till rutan.

Vi hade ju ändå en kristen lagstiftning som gjorde fredstiderna hyggligt säkra, men visst var det väldigt mycket våld, otroligt mycket rädsla och skrock, rävspel och maktspel i kungahusen, gigantiska klasskillnader, och kvinnan var ju inte värd många korvöre. Och när det väl var krig så plundrades det ordentligt; byar brändes, folk mördades och kvinnor våldtogs. Det var liksom standard. När Karl X Gustaf tog över Polen exempelvis så mördades procentuellt fler polska invånare än under andra världskriget. Det var nog inte så romantiskt.

Väldigt många händelser, ritualer, namn och mytologiska figurer är förmodligen dessutom hämtade rakt av från vår nordiska historia till Game of thrones. Ju mer jag läser om stormaktstiden ju mer känner jag igen från serien. Och samtidigt lär jag mig mycket om vårt land och vår historia – som man definitivt inte bara ska känna stolthet över! Nästan tvärtom faktiskt :)

Brända läppar

Jag och Sverker befann oss i bastun på gymmet efter ett hårt pass, när ett gäng högljudda medelålders män kom in. Vi hade suttit fem minuter i vad vi tyckte var en ganska sund temperatur, men de här fyra stora karlarna blev direkt rörande överens om att det var alldeles - alldeles - för svalt. De turades om att hämta hink efter hink med vatten till stenarna på aggregatet och efter en kort stund hade graderna gått upp till över hundra grader och vi allihopa led fruktansvärt där inne. Sverker och jag mest av alla. Det var sånär att det inte gick att andas överhuvudtaget, ångorna brände som tusen eldar mot huden och läpparna sveddes. Jag såg på Sverker att han mådde om möjligt ännu sämre än jag, och att han lika mycket som jag bara vill springa ut till en iskall dusch. Men utan att det uttalades i ord så visste vi båda två att det här nu hade blivit en tävling, en klassisk barnslig, manlig tävling. Men det kunde inte hjälpas. Vi måste ha suttit där i tio minuter, det kändes som en evighet, flera gånger var jag nära att slänga in handduken – men jag såg att Sverker kämpade minst lika mycket som jag, han var tyst, satt och gungade fram och tillbaka och slog händerna i träpanelen som om han var på väg att resa sig, han våndades. Föreställer dig min lättnad när han äntligen, lava-färgad och flåsandes, försvann ner mot bastudörren. Jag låtsades oberörd av värmen och gjorde elaka kycklingläten medan han flydde mot duschrummet, ty jag kände mig som om jag hade segrat en viktig tävling. Jag väntade några genomskinliga sekunder innan jag tog samma resa och strax därefter trippade alla de bastanta karlarna efter, förmodligen lika förstörda som vi. Kroppen var slö hela dagen därpå och läpparna har fortfarande inte hämtat sig ordentligt, men... det fick det vara värt.

Ger mig in i debatten om fotbollsvåldet

Först och främst, våldsmomentet har förstås i utgångspunkt ingenting med sporten att göra. Men det är en värld med stora grupper av män. Och män i grupp är tyvärr per automatik hjärndöda ungefär, det är tillbaka till kiss- och bajs, kaxiga attityder och runkahumor. Det spelar ingen roll om det är omklädningsrummet i högstadiet eller ett styrelserummet i ett börsnoterat företag, när grupper med bara killar samlas går vi tillbaka till apstadiet i intelligensnivå; tillbaka till stenålder; tillbaka till apstadiet. I supporterkretsar är dessutom alkohol en extremt stor komponent i sättet man utövar umgänge. Och därtill rivalitet som gränsar, eller passerar gränsen, till hat, och testosterontävlan om att överrösta varandra i hatiska och hetsiga ramsor. Lägg till att förmodligen några redan har aggressionsproblem, eller en riskfylld bokstavskombination, eller har druckit för mycket eller har intagit narkotika – och du förstår att det kommer uppstå problem i allt det här, oavsett det sker på läktaren eller på stan i uppladdningen.

Som mindre grabb, under gymnasiet framför allt, brukade jag och mina vänner åka med på bortaresor med Kalmar FF-supportrarna. Det här var mest innan vi blev myndiga, då var vi förstås alltid nyktra och satt för oss själva i supporterbussen medan de äldre killarna berusade sig och skrålade som vore det den stökigaste pubkvällen hela vägen till motståndarnas stad. Jag minns att en uppblåsbar gris agerade maskot på bussen många gånger, andra gånger uppblåsbara kvinnofigurer, det hela var väldigt grabbigt. Många gånger var fyllan total; ledarna var fulla, arrangörerna var fulla, supportrarna var definitivt fulla, busschauffören... ja, han var förmodligen nykter, men ni vet hur roligt det är att prata med chauffören när man är lite på lyset...? Han måste haft ett helvete när han ansträngde sig till tårar för att undvika att flippa ur och köra i diket med avsikt. 

Hur som helst, jag reflekterade inte så värst mycket över hatet och våldet, för Kalmar FF har aldrig haft någon våldsam supporterkultur, vi är de fulla bönderna från landet i de andras ögon och även om vi varken skulle instämma med att vi bor på landet eller att vi arbetar med jordbruk så ligger det något i det. Men när matcherna var igång så var det mycket "HATA" i verserna som sjöngs och mycket tveksamt organiserade sånger med obscena skälls- och könsord som i klacken var lika självklara som att andas och äta korv. Vi sjöng ju med för det var så man gjorde, att stå tyst kändes aldrig som ett alternativ där, man blev liksom berusad och medryckt av den mansgrisiga medeltidshets som rådde utan att reflektera, kalla det naivism eller grupptryck om du vill. Såhär i efterhand tror jag inte att morsan och farsan hade släppt iväg mig på varken bortaresor eller hemmamatcher om de visste hur jargongen var. Definitivt inget som passade ett par identitetssökande tonåringar (vi klarade oss dock bra). Jag förstår att unga osäkra killar som lever i ett stort utanförskap exempelvis söker sig till huliganklubbar där de får känna att de är en del av någonting – kanske kan imponera på äldre killar genom att säga ännu råare könssvordomar eller slänga en glasflaska på en motståndarsupporter. 

Nu var det länge länge sedan jag valde ståplats. När man växte upp sen och började fatta hur sjuk supporterkulturen är på många, många sätt, så blev man så jävla avtänd på att stå i klacken. Sittplats, som man hade kollektivt hånat så mycket från ståplats tidigare, blev nu alltmer lockande. Men väl sittandes fick man klackens kollektiva hat mot sig för att man köpt sittplatsbiljett – som att det vore att inte stötta laget?! – att man ofta la entréavgiften på en bit käk och en bärs på någon av pubarna som sände matchen istället. Där kunde man koncentrera sig på vad som hände på planen... vilket inte, i just Kalmar FFs fall, varit till supportrarnas fördel alla gånger senaste tre-fyra åren :). Men min kärlek för sporten och laget finns kvar! Nu har vi en spännande ung trupp, jag hoppas vi alla kan älska Kalmar FF utan att behöva hata något annat lag. Man kan kaxa lite och skoja lite med rivalerna på ett bra sätt utan att behöva göra det till en hatisk tillställning.

På måndag kväll är jag på sittplats som ett föredöme och visar hur snäll en supporter kan vara :)
Forza Kalmar :)

Slår hål på en myt

Myten om att svenskar är asociala är helt fel. Det är ju allmänt känt att vi drar oss för att prata med varandra vid busshållplatsen, och att utomlands är det tvärtom. I Amerika var det förvisso många som kom fram och pratade vid just busshållplatser – men det handlade oftast om mentalt tveksamma människor och sönderknarkade åsiktsmaskiner. Vanliga människor som du och jag är exakt likadana i amerika. Dessutom är vi inte så jäkla osociala, jag tror det där är en generationsfråga.

På bussen från flygplatsen in till Chicago för några veckor sedan satte sig en medelålders man bredvid mig, jag såg redan på hans blick att han var skvatt galen, och i en nästan tom buss valde han att sätta sig smärtsamt nära mig. Han berättade att han var en amatörfilmare inom zombie-genren och hade precis gått över från VHS till DVD - ett stort steg för honom uppenbarligen, trots att ingen annan människa sett, eller ännu mindre köpt, ett VHS-band på tio år. Han berättade hur han med hjälp av en handkamera och en ilsken katt under en fällsäng lyckats åstadkomma stordåd i sin senaste produktion! Jag fick hans visitkort och kollade upp honom på hans Facebook-sida senare på skoj och såg att han fortfarande sålde sina gamla VHS-band för 200 kronor styck. Enligt honom själv var de alla klassiker. Jag är inte lika säker.

Vid fängelset

En vän till mig tipsade om en internetsajt som förmedlar ospecifierade sista-minuten-hotell. Rum som blivit över slumpas ut och man får inte veta förrän man bokat vad hotellet heter eller hur många stjärnor det fått, det är lite av en chansning. I Orlando hade vi inte bokat något boende och testade den här sajten. Allt vi fick veta i förväg var att det skulle ligga i centrum, ha pool, och vara minst tvåstjärnigt. So far so good. Ett par klick och så var det bokat.

När vi kommit fram och lämnat vår första hyrbil hoppade vi in i en taxi och gav honom adressen. "Vart är det här?" suckade taxichauffören, och vi förklarade att vi bara visste att det var downtown någonstans. Han klickade länge på sin GPS, bara skakade på huvudet och sa att "är det här ens i Orlando?". 

GPS-guiden ledde honom ut på motorvägen som tycktes oändlig. Och sedan in på en mörk industristinkande avfart med övergivna hus runt omkring. "Det här området kör jag aldrig till", konstaterade han, "det här är inget bra område". Christopher och jag kollade skeptiskt på varandra medan taxikillen fortsatte håna vårt val av hotell. "Jag har kört taxi här i trettio år men aldrig åkt hit ut", och "titta, där ligger delstatens största fängelse". I skuggan av detta gigantiska fängelse låg ett sketet motell längst vägen. Chaffisen vek sig av skratt när han släppte av oss. Motellets övriga gäster var familjer som tycktes bo där, tvivelaktiga figurer som hade uppenbara problem att fästa blicken, ett par kvinnor som av klädseln att döma arbetade i omoraliska anrättningar. Vi smet in på vårt rum och låste dörrarna med alla fem lås som satt på insidan. Himmel hjälpe!

Kycklingvingar

I en liten stad längs den amerikanska östkusten, Fort Piers, hade Christopher en vän som vi bodde hos en natt. De tog ut oss på en klassisk amerikansk familjerestaurang med en trubadur som fick så lite uppmärksamhet att han funderade på att gå hem och tv-apparater med amerikansk fotboll, färgglada servitriser och givetvis - massiva portioner. Kycklingen sades vara en specialitet så vi tog en kycklingsallad och varsen bricka med kycklingvingar. Jag vet inte hur de genmanipulerar fåglar i det här landet eller vad de har i marinaden, men... det var inte en måltid, det var en upplevelse. Hade ingen aning om att kycklingvingar kunde vara så JÄVLA goda, för att säga det som det kändes. Kycklingsalladen var också den godaste jag haft men vingarna alltså... Jag kan inte komma över det, jag kommer aldrig kunna se på mat likadant efter det här. Och jag vet inte när det kommer sluta vattnas i munnen på mig. Om nånsin. Det var kanske lika mycket en förbannelse som en välsignelse att ha ätit där :)

Everglades träskmarker

I Miami hyrde vi en flashig bil och påbörjade äntligen vår roadtrip. Alen utsågs till kartläsare och jag till förare och så brände vi iväg på den amerikanska motorvägen. Då och då stannade vi för att äta skräpmat eller för att bunkra beef jerky, torkat kött i olika kryddblandningar som fanns i bisarra storpack. Måste ha konsumerat flera kilo redan :). 

Det är fantastiskt roligt att köra bil i USA, dels för att bilen är grym och dels för att det är såna gigantiska motorvägar. Ibland tio-tolv filer i varje riktning, till och med inne i småstäderna är det typ fyrfilig standard. Ändå lyckas de fylla dessa giganter till vägar med bilar, att gå verkar sällan vara ett alternativ :)

Vi kom ner till den träskiga nationalparken Everglades som sträcker sig många hundra kvadratkilometer mot den mexikanska golf-kusten. Vi hoppade på en fläktdriven träskbåt och åkte ut i det vilda naturlivet för att se en uppsjö av mäktiga fåglar, otroliga sköldpaddor och hungriga alligatorer. Snubben som körde båten hade dock en fetish för växterna i träsket, specifikt var han väldigt, väldigt (väldigt!!) intresserad av vassen. Med outtröttlig entusiasm visade han hur man kunde göra allt från gasbindor till kvällssnacks av dessa långa strån. Men till och med det var faktiskt intressant - och garanterat nyttigare än det torkade köttet vi fyllt bilen med :) 

It wasnt me

Karaoke har blivit en röd tråd när vi varit ute :) Vi försöker bilda jänkarna med en och annan svensk låt, typ Ace of base och sånt som de aldrig hört men som ändå finns med i karaokelistorna :) Vi gjorde en femminuters-freestyle-remix av Shaggys "It wasnt me" häromdagen med en amerikansk flicka på refräng. Den var riktigt vass. USA ligger för våra fötter, helt enkelt :)

Bizarro world

Alen och jag träffade ett gäng Springbreak-firande kanadensiskor på hostellet i Miami beach och de insisterade på att vi skulle hänga med till en känd nattklubb. Det skulle visa sig vara lite annat från vad man är van vid hemma på larmtorget :). Jag har aldrig sett så mycket vakter exempelvis. Det måste ha varit femtio väktare, både inne och ute. De stod uppradade längs yttersidorna av den gigantiska danslokalen, iklädda dyra synkade märkeskläder och blingbling. Klubben hade städare som jobbade i realtid, såtillvida att så fort någon spillde något på dansgolvet så kom städare från flera håll och jobbade bort fläcken på bästa curlingborstar-manér innan de lika snabbt försvann. I baren kostade drinkarna från 20 dollar, och då ingick inte dricks naturligtvis. Inne på toaletten fanns fem artigt påträngande herrar som assisterade med precis allting, ja, utom kanske det mest privata torkningsarbetet... eller de hade säkert gjort det med om man hade velat, men någonstans drar jag gränsen. Men bäde varma och kalla handdukar, parfym, papper, fjorton olika sorters tvålar och handsanitering var några av de alla grejer som erbjöds. Nu tror du att det var gratis, men det är bara för att du är dum - de ville ha fem dollar för besväret. Visserligen valfritt eftersom det var i form av dricks, men där inne ville man hålla sig på god fot med folk tror jag. Vi höll oss varje gång tills blåsorna blivit oroväckande utvidgade. Men det var ett riktigt ballt ställde, ljusuppsättningen och DJn var verkligen något annat! 

I USA när man går ut så är det hiphop och RnB som gäller hela vägen, i alla fall i Miami beach. De spelades de mest obskyra låtarna med så obscena ord och äckligt nedsättande formuleringar att man tappade hakan. Inte för våra nyfunna nordamerikanska vänner dock, trots deras oskyldiga utseenden och trots att de jobbade med hedervärda arbeten såsom småskollärare och djurskötare och sånt, så sjöng de gärna och ljudligt med i de vidrigaste ordkombinationer man tänka sig kan, jag tappade verkligen hakan ibland och undrade hur detta var möjligt :). Det är tydligen bara ännu en av alla de kulturchocker vi sprungit på än så länge :) Kameror var förstås förbjudna så det blir inga bilder inifrån, hoppas jag berättade bildligt nog :)

Kennet Andersson

Igår när vi satt och åt flottiga amerikanska coleslaw-baguetter - som man av någon anledning får en tallrik pommes till - på en restaurang längs strandpromenaden i Miami Beach, gick en amerikansk svart högst förvirrad man förbi oss och skrek ut Kennet Anderssons namn. Ja, Kennet Andersson, den svenska landslagsspelaren som var aktivast i början på nittiotalet. Jag borde inte ha frågat, men jag kunde inte låta bli och då fick jag en lång extremt entusiastisk utläggning om varför "Kennet Andersson is the greatest superstar that the sport of soccer has ever seen". Jag minns inte så mycket av Kennets personlighet eller spelstil, kunde det verkligen stämma? Var han SÅ bra att hysteriska mörka män i södra USA går och spontanhyllar hyllar honom fortfarande? Jag ska fasen hem och googla detta! Förmodligen var det ett sätt att få lite uppmärksamhet i ett turistområde med mycket svenskar, eventuellt i syfte att kunna langa knark. Vi har sett många exempel på såna konstiga öppningafraser som sedan leder till att man får ett kampanjpris på rökherroin. Men ni kan vara lugna, Christopher och jag tackar alltid nej! :) Däremot var vi i stadsdelen Little Havana - en inte så lyckosam stadsdel på fastlandet söder om centrala Miami, där ingen kunde prata annat än spanska och husen såg ut som i trashiga amerikanska filmer - för att äta kubansk mat och delade en efterföljande kubansk cigarr. "When in Rome..." som man säger. Men några halsbloss blev det inte tal om, vi ville bara känna oss lite kubanska för en stund :)

Gymmet på stranden

Hurtiga som vi är, började vi resan i sundhetens tecken! Vi hittade ett utomhusgym i South Beach som passade våra ändamål, och i närheten låg en frukostrestaurang där de hade den här gröten med lättyoghurt och fruktmusli. Sådär - nu kan vi frossa i amerikansk flott och fett resten av dagen med riktigt gott samvete :)

Första dagen

Vaknar till det numera bekanta ljudet av vinter-OS - men det är också den enda likheten. Förutom att det är kommentatorer som pratar engelska, så hörs storstadens brutala morgontrafik från gatan utanför. Jag har ännu inte varit ute och sett Miami i dagsljus, det var kolsvart när planet med slitna skandinaver klämde ut sitt landningsställ. Smålänningar som vi är, eller, i alla fall jag, så hade vi inte köpt den dyra flygplansmaten, och den lilla sketna mackan och den banan jag och Alen delade på var inte mycket att stå sig på under den tio timmar långa flighten. Jag hade startat min resedag 24 timmar tidigare och det kändes verkligen i kroppen. Således var vi utsvultna och dödströtta när vi kom fram till hostellet. 

Av någon anledning, fortfarande lite oklart varför, så tilldelades Christopher och jag en lägenhet med fyra dubbelsängar. Priset var dessutom betydligt högre än avtalat innan, men det var bara att gilla läget. Och rummet var okej på alla sätt utom ett; en extrem stank av marijiana. Helt galet, vi kunde knappt andas och fläkten i rummet låter mer än den verkar kan jag lova! Vi flydde ut i natten för att hitta mat till våra skrikande magar, och vi hamnade på en klassisk amerikansk diner, precis som i filmerna, med bås och servitriser med skrivblock i högsta hugg!

Vi tog varsen stor burgare, och tillhörande pommestallrik. Jag fick i mig hela burgaren, Alen misslyckades med dito, det var helt galna portioner trots vår svultenhet. Vi var helt förstörda så vi betalade bruklig dricks och gick bara hem och däckade. Och nu vaknade vi till curling. Dags att ta sig ut och se vad USA har att säga :) 

Matlådorna från helvetet

Det ligger ett gäng extremt oinspirerade matlådor i min frys. Tidigare i år blev jag tvungen att tömma frysen och istället för att återinfrysa råvarorna som hann tinas medan jag avfrostade, så tänkte jag att jag kunde göra lunchlådor att ha till jobbet och sådär. Det visade sig vara ett dåligt beslut, för halvvägs in i varje spontant komponerad rätt upptäckte jag att det saknades vitala komponenter. Så jag blandade vilt, och - yada yada yada - nu ligger de i alla fall där i frysen. Igår hade jag inget annat - och drog som på lott en av lådorna utan att kolla vilken det var. Det blev en sörja med spenat, kokosmjölk, lax, räkor, och blomkål som nu var ihopfruset till en blek klump - verkligen så långt ifrån ordet matglädje man kan komma. Folk har blivit deprimerade av mindre.

Imorse var jag i samma situation, jag vaknade sent och grabbade tag i första bästa lunchlåda ur frysen på vägen ut. Jag sitter nu på bussen och analyserar innehållet, och jag sjunker djupare och djupare ner i Länstrafikens blåa säten ju fler ingredienser jag lyckas identifiera. Det här är verkligen något i hästväg. Skjut mig :)

Gubbar med klubbor

Eftersom jag har haft ont i ryggen ett par veckor kände jag att det var bäst att rehabilitera och därmed stå över gårdagens innebandy-match med vårt korplag Gubbar med klubbor. Istället så tog jag och filmade matchen, här är ett kort sammandrag :) Videoklippningen blev inte exakt perfekt överallt, den gjordes rätt hastigt och sådär, haha... ha överseende med det. Chipp!

Kommunen gillar att komplicera till det

Kommunen har fått för sig att det är en skitbra idé att dela upp cykelvägar i två filer. I den ena filen ska cyklister cykla i båda riktningarna och i den andra filen ska gångtrafikanterna promenera i båda riktningarna. Det började såvitt jag vet med den nya cykelbron mellan Hansa City och Djurängen. Sedan började man dra dessa linjer lite slumpmässigt på stans cykelvägar. Den mest kluriga är den som går från järnvägspassagen på Esplanaden ända bort till norra Djurängen. Där är typ varannan sträcka målad med dessa nya regler och varannan har de gamla reglerna. Så man får typ byta sida av vägen varje gång man kör över ett övergångsställe. Folk har ju ofta sen tidigare ingen jäkla aning om vilken sida de ska gå eller cykla på, framför allt gångtrafikanterna tror ju ofta att de ska gå till höger. Nu ska de gå till vänster i vänster fil, alternativt alternativt vänster i höger fil, och då riskerar att möta cyklister, som måste cykla höger i vänster fil. Som om det inte var nog, så finns det både vägar som har cykelbanan till höger resp gångtrafik till vänster OCH vägar som har cykelbanan till vänster resp gångtrafik till höger. Det är tydligen lite olika beroende på vem som jobbade den dagen - eller nåt.

De flesta cykelvägar är dessutom inte mer än kanske två och en halv meter. Att två gående personer fixar att mötas inom 1,25 meter köper jag rakt av, vi är ju inte amerikanare, men när det är fullt av cyklister som ska mötas på samma lilla bredd blir det naturligtvis sådant fullkomligt kaos att linjen måste överskridas och förlorar då sin hela mening - vad nu den var?

Om kommunen åtminstone kunde stå för sin nya idiotiska, onödiga regel och konsekvent använda den på samtliga cykelvägar så hade det åtminstone gett intrycket av att det var deras övertygelse att den här grejen var bra. Men nu gäller den lite sporadiskt, här och där, till synes slumpmässigt – och när snön hade lagt sig förut så att man inte kunde se linjerna, blev det fullkomlig anarki och förvirring. Kommunen sammanfattar de nya reglerna på sitt fantastiskt obegripliga vis på sin hemsida:

"I och med att våra gång- och cykelvägar är dubbelriktade och cyklistens yta alltid läggs närmast bilväg, när sådan finns intill, så beror det på vilket håll man färdas om cykeldelen ligger till vänster eller höger. En där man inte har en uppdelning med linje, en där cykeln är till vänster och den sista varianten där cykeln är till höger." 

Så jäkla nöjd!

Schindlers hiss

Det har blivit ett storbråk i mitt hus om vår hiss. Den fungerar bra, det är inte det, utan bråket gäller istället namnet på det företag som ansvarar för hissen. Två gånger den senaste veckan har jag hört folk argumentera vildsint om detta - sent i natt vaknade jag av att flera högljudda grannar i princip stod och skrek på varandra i trapphuset. Nyfiken som jag var så smög jag upp i hallen och gläntade på dörren för att få veta vad i hela världen som stod på.

Kalmarhem anlitar nämligen ett företag som heter "Schindler's hiss". Det är ju såklart väldigt svårt att inte associera till "Schindler's list" - den sanna berättelsen om en man som hjälpte judar från att dödas i Hitlers koncentrationsläger. Tydligen har en av mina grannar tyckt att hissföretagets namn är ett hån mot denna hjälte - och har därför försökt att riva ner klisterlappen med hissföretagets information från hissens interiör. Problemet med detta är att det är samma klisterlapp som också anger vilket nummer man ska ringa om hissen skulle fastna vid exempelvis ett strömavbrott eller något annat nödfall – och ett par andra grannar som är väldigt nervösa för att hissen ska fastna har därför tagit upp kampen. Så, i natt vaknade jag av att jag hörde hur ett par personer stod i hissen i trappuppgången runt två på natten och tjabbade för fullt om det här under en lång stund. Jag tyckte hela situationen var så absurd så jag bara skakade på huvudet och gick tillbaka till sängen. En kvart senare blev det tyst.

Jag kollade för säkerhetens skull upp företaget Schindler's hiss på internet och företaget grundades redan 1874 - alltså 65 år innan andra världskriget bröt ut. Således får man väl säga att företagets namn inte på något sätt är en kommentar till Oskar Schindlers lista. Om jag hör att de bråkar om det igen kanske jag lägger mig i och framför detta :). Alla ni som inte sett filmen, förresten, gör det. Nu.

Bara äta blomkål och kvarg 2014

Dags att avlägga spaltmeter med nyårslöften, om hur man ska ta hand om sig själv bättre, vara mer mot andra såsom man vill att de ska vara mot en själv, och sätta personliga målsättningar för det kommande året, eller ännu bättre, för resten av livet. Det blir ofta lite larvigt när man talar om nyårslöften, för det man ser och hör är folk som "ska börja banta" - och sen säljs det lite mer grönkål och keso ett par veckor och träningslokalerna blir tillfälligtvis fyllda av nya tillsynes ivriga människor som egentligen bara väntar på att få återgå till sina vanliga livsstilar. På det sättet blir det lite larvigt. Men om man tar det lite seriöst, om man känner att man har kommit till det stadiet i sin personliga utveckling att man med ärlig självinsikt kan namnge sina egna brister och fel, då kan man därefter - skriftligen eller ej - kategoriskt formulera hur man ska arbeta för att förbättra sig själv i olika avseenden utifrån sina egna ideal.

Traditionen med nyårslöften som vi känner den, kommer från USA, och det sägs att vetenskapsmannen Benjamin Franklin satte normen. Han sade, eller det har i alla fall blivit ett berömt citat, "var alltid i krig med dina laster, i fred med dina grannar, och låt varje nyår se dig som en bättre människa". Och där har vi den, kampen att alltid försöka bli bättre. Varje människa styr sin egen verklighet och sätter sina egna gränser för vad som är möjligt att uppnå. Är du inte nöjd med ditt jobb, sluta. Känner du dig stor och trött, lägg om din kost och motionera. Misstycker du med delar av hur samhället ser ut, våga ta diskussionen. Är du uttråkad eller ensam, ta alla chanser att bryta det mönstret. Börjar du känna att ditt rökande och drickande påverkar människor i din närhet, fundera över dina vanor och vad du kan göra åt dem, var alltid ditt eget största fan men också din största kritiker! Det finns alltid så mycket du kan göra - och det finns egentligen ingen vettig anledning att vänta till nästkommande nyårsafton att formulera förändringen - men om den här dagen kan få dig att reflektera mer än andra dagar så kör hårt.

Förra året hade jag helt ärligt formulerat sida efter sida, allt som allt hundratals "löften", allt från färdiga målsättningar till fragment av idéer om vart jag ska med mitt liv. I år har jag inte formulerat någonting, men jag är väldigt tillfreds med hur jag lyckats utveckla mig själv sedan förra året och jag fortsätter målmedvetet på samma spår. Ändå har det här året varit något av ett mellanår för mig, jag skulle inte säga att jag ångrar någonting av det, men jag har betydligt högre förväntningar både av mig själv och på året 2014. Så se det som mitt nyårslöfte att jag ska kunna se tillbaka på året även nästa nyår och känna mig minst lika stolt.

'Cause this is the year/ this is the year it all will happen
Its finally here/ I have been waiting for all my life
There'll be no mistakes/ its just gonna be one big departure
This year I will do everything right/ this year is mine
- This is the year, Marit Bergman