Fel bil, lilla tant

En tant på min gata stod och skrapade på en bil. Det hade snöat riktigt ordentligt, jag tror dessutom inte att hon använt bilen på ett bra tag, så hennes bil var i princip en tre meter avlång snöboll. Jag tänkte gå fram till henne och säga "Titanic ringde, de ville ha sitt isberg tillbaka" men jag tyckte synd om henne. Tyvärr hade jag brått att göra ett ärende till verkstaden så jag kunde inte vara till någon hjälp. När jag kom tillbaka fyrtiofem minuter senare hade hon precis fått bort snön från huven och skrapat rutorna, jag hjälpte henne borsta bort det som låg på taket. Först när hon ska till att låsa upp sin röda Volvo 740 upptäcker hon att det är någon annans bil hon skrapat fram ur snömassorna! Jag försökte först hålla mig från att skratta mig våt av tårar, men med en blick gav hon mig sin tillåtelse och jag vek mig av skratt, hon började också fnittra lite genant. Vi hjälptes åt att speja efter den bil som egentligen var hennes och den stod mycket riktigt två bilar bak, precis lika insnöad. "Nä då får det va" sa hon och vände på klacken, trots att jag erbjöd henne min assistans. När jag timmen senare gick till busshållsplatsen för att vänta in den alltid lika försenade stadsbussen till jobbet, stod hon där iklädd grotesk trettiotals-päls. "Hoppas bussen är varm" sa hon och log så brett att läppen sprack i vinterkylan. Och det var den :).

Fågelbajs på mitt fönster

Det är så typiskt; jag har inte sett en fågel på flera veckor, trodde alla hade emigrerat, och när jag idag för ovanlighetens skull ser en fågel - så bajsar den på mitt balkongfönster! Vad är oddsen? :)
Nu hoppas jag att det blir plusgrader så att det kan börja regna på allvar, för jag är inte pepp på att skrubba bort fryst fågelskit på min lediga dag -_-

Kan en vettig människa göra vidriga saker och sen bli vettig igen?

Det här med brott och straff är fascinerande. Ska verkligen allting kunna förlåtas och sonas?

I Aftonbladet idag står det om styvpappan som torterade ihjäl tioåriga Bobby i Nässjö tillsammans med sin sambo. De hade torterat hennes son med elchockar, misshandlat honom och tvingat honom sova ute mitt i vintern. När han till slut dog sänkte de honom invirad i tunga kedjor i en småländsk insjö. Nu, sex år senare, är båda föräldrarna friskrivna från fängelse, och får skyddade identiteter. I de flesta länder hade de fått ruttna i fängelse, men i Sverige får de standardiserad förkortning av fängelsetid, villkorlig frigivning med statligt beskydd, och möjligheten att skaffa fler barn (vilket äcklar mig mest av allt). Styvfadern hade tidigare blivit fälld och dömd för "våldtäkt med sadistiska inslag", ett brott han hade "sonat" genom att sitta av sin tid i fängelset för. Men med facit i hand, efter att han sedan sadistiskt mördat ett litet barn, är det verkligen så jävla bra att man bara sitter av sin tid och sen har tillgång till samhället igen? Om man vet att en person är dum i hela huvudet, som man så uppenbart är om man mördar ett barn eller våldtar en annan människa, hur fan kan den människan få tillbaka sina privilegier och gå bland dig och mig som en fri man? Är det någon som tror att han kom ut ur fängelset som en sund, vettig man efter sex år? Han dömdes förresten inte ens för mord, det var väl "vållande till annans död" och "grov misshandel" och sen nåt för mened sedan han och hans fru ljugit om att Bobby försvunnit på semester i Göteborg. Vad är det frågan om?!

Ett annat exempel, sex eller sju ungdomar står och jävlas med 61-årige Carl-Erics bundna hund medan han är inne och handlar mat i Göteborg för något år sedan. Carl-Eric minns inte vad som hände sedan, men när han vaknar upp ur sin koma två månader senare med halvt fungerande hjärna, ett öga mindre och alla fysiska problem man kan tänka sig, får han höra att ungdomarna hade sparkat honom fördärvad när han redan var utslagen och sedan dumpat honom i en fontän. I självförsvar, hävdade killarna själva, så jävla korkat att det köpte dock inte domstolen - som ändå bara gav två av ungdomarna något straff överhuvudtaget, och det var bara nåt larvigt vård-straff. Kan de här ungdomarna egentligen vara fina, trevliga killar? Jag undrar på allvar om någon kan tro det, kommentera gärna isåfall, kan normala människor göra så fruktansvärda saker? I Mariannelund bjöds en ung kvinna in till en fest, men där var ingen fest - där var åtta män mellan tjugo och fyrtio som höll fast henne och våldtog henne på alla sätt en människa kan bli våldtagen på. Hon orkade som tur var anmäla, tvärtemot vad de flesta skulle ha gjort, innan hon fick sättas i rullstol och bli inlagd för de såväl psykiska problem traumat fört med sig. Det är ju inte på något sätt en överdrift att säga att hennes liv för alltid är förstört. Nästan alla killarna fick "relativt" långa straff, de får väl sitta i fängelse motsvarande en gymnasietid i snitt när man dragit av den standardiserade fängelsetidsförkortningen, och utvisning i tjugofem år. Men jämför man afganistansk standard med svensk fängelsestandard, det vetefan om de inte tycker att det är lite värt det? Hur någon alls kunde bli frikänd från det här hemska brottet övergår förresten mitt förstånd.

I veckan var sångaren Chris Brown i Stockholm och uppträdde i Globen framför 8700 människor. Brown är väl egentligen mest känd för att han spöade upp sin flickvän, sångerskan Rihanna, om jag fattat det rätt. I domen mot honom stod det att han vid ett tillfälle i hans bil hade blivit arg då hon konfronterat honom med hans otrohet, och då dunkat hennes ansikte i fönstret, upprepade gånger slagit henne i ansiktet och fortsatt slå henne blodig medan han körde bilen och hotat med att döda henne när de kom hem. Chris Brown satt av sitt straff, det blev säkert inte så länge eftersom hans checkhäfte förmodligen är viktigare för honom än hans kvinnosyn. I mitt tycke så kan man inte ha en sund kvinnosyn "utom en gång då han slog en kvinna blodig". Det går ju inte ihop, eller? Om någon av er åttatusensjuhundra människor som betalade tusen kronor för att uppmuntra den här killen vill kommentera det så är det helt okej, för jag undrar verkligen. Särskilt nyfiken är jag på de tjejer som var på konserten och hörde kvinnomisshandlaren sjunga extremt degraderande texter om tjejer, nu får ni inte ta illa upp, men har ni ingen hjärna? Det är som att en judisk studentförening skulle gå och lyssna på ett nazistband "för att de gillar rytmen". Kan inte folk börja ta lite eget ansvar? Tänka själva? Sätta ner foten någongång ibland och stå för någonting?

Rekord i att missa bussen

Idag jobbade jag ett tolvtimmarspass på jobbet men det är egentligen inget som ursäktar att jag lyckats klanta mig såhär. Jag missade bussen hem vid 20:06 för att jag inte hunnit färdigt med helgens beställningar på jobbet. Jag missade andra bussen hem vid 20:38 för att jag kom på i sista sekunden att jag ville köpa hem lite frukt, sprang ut till busshållsplatsen efter att ha köpt ett par ananaser, bara för att se bussen köra ifrån mig med tio meters marginal. Jag missade bussen 21:08 för att jag satt inne på fikarummet och stirrade på fel tidtabell. Kollade på tidtabellen TILL jobbet istället för FRÅN jobbet, och när jag kom ut hade bussen precis åkt. Vid det laget hade jag redan hunnit köpa en biljett... till jobbet alltså. Nu går 21:38-bussen om tre minuter. Kanske bäst jag går ut och kollar så den inte sticker från mig igen. Erkänn att jag är ganska duktig!

Apelsinen är min, och ingen annans

- Apelsinen du har där... är den till mig? säger busschauffören.
Grejen är att jag hade stått och väntat på bussen i typ en kvart, den skulle kommit :38 men den kom :50. Åker buss till jobbet nu sedan bilen är skrot, och den här morgonen var jag särskilt inte sugen på länstrafikens vanliga strul. Med en apelsin och dagens tidning i handen klev jag ombord och visade min biljett. Chauffören såg minst sagt bitter it, en äldre man av sydländskt ursprung med solglasögon. Istället för att kolla på min SMS-biljett pekade han med hela handen på min stora spanska apelsin. Jag fattade ingenting, sen plötsligt säger han bara, "Den där apelsinen du håller i, är den till mig?". Han ser gravallvarlig ut och jag är inte på humör för nåt jävla larv med en försenad busschaffis. Trodde jag i alla fall, det visade sig vara fel! Jag började typ gapskratta och han började gapskratta och så började jag skratta ännu mer för att hans skratt var så utflippat. Snacka om att börja skratta åt vad som helst, hela bussen bara stirrade på mig. Haha, så tack KLT, jag behövde ett gott skratt idag! :)

Hur svårt ska det vara att äta upp det man köper? Det är dags att vi skärper till oss!

Igår kväll såg jag den nya dokumentärfilmen om Bob Marley. Riktigt bra dokumentär, så senare på kvällen satt jag och lyssnade igenom några skivor med honom som jag hade. Och eftersom min simultankapacitet är så oerhört bra läste jag också en nyinköpt bok om konsumtionssamhället. Bland annat om den överkonsumtions som råder, att bara vi i Sverige slänger mat för 25,000,000,000 kronor varje år. Tjugofem miljarder kronor! Ett hundra miljoner ton (100,000,000,000 kg) mat som går till spillo och slängs. En ny rapport hade fastslagit att det allra mesta av den här otroliga mängden bortkastade matvaror kommer från våra svenska hushåll. Samtidigt sjunger Bob Marley i en av sina bästa sånger om situationen som råder i fattigdomens Jamaica; "A pot a-yook, but d' yood* no 'nough". Ni som kan skol-engelska vet förmodligen ändå inte vad det betyder, men det betyder ungefär att "grytan står på spisen men det är inte tillräckligt med mat i den" och det är nog till och med en grov underdrift. Nu skrev han visserligen det för närmare fyrtio år sedan, men man ska vara bra dum och ignorant om man tror att klyftan mellan överklass och underklass har blivit mindre sedan dess. 

Därför har jag nu tagit beslutet att starta ett litet hushållsprojekt hemma hos mig. Jag ska försöka att äta upp exakt all mat som finns hemma hos mig innan jag köper ny. Jag ska nollställa mitt lagersaldo i frysen, kylen och åtminstone till större delen skafferiet. Klart att jag kommer bli tvungen att köpa något enstaka kompletterande för att få det att gå ihop på ett drägligt sätt, men aldrig mer än jag mätt ut att jag behöver använda i ett specifikt syfte. Och klart att jag inte kan äta upp varenda grej i skafferiet, där finns ju saker man aldrig använder, som ett kilo gelésocker och en stor påse med kanelstänger. När sedan uppdraget är utfört och mina matförvaringsutrymmen gapar tomma, ska jag börja planera mina inköp bättre, inte handla saker "bara för att det är billigt", och ha som utgångspunkt att köpa produkter som gynnar miljön i så stor utsträckning som det bara är möjligt. 

Varje dag dör 100,000 människor av svält. Av dem är fyra miljoner barn, som inte hunnit fylla fyra, som dör av undernäring varje år. Ett hundra miljarder kilo mat skulle kunna mätta hela Afrika under ett par månader minst. Det slänger vi. 

Vart femte sekund dör ett barn av svält.

Björnkram

Vaknade av att min morgonpigga hund ville både pussas och kramas.
När vi gick ut i regnet hittade han en vän han också ville krama!
Nu tycker han sig dock ha gosat färdigt för idag och ligger och vilar i hallen :)

Dagen då TV-licensen hann ikapp mig

Idag ringde Radiotjänst till mig och frågade vem de skulle fakturera min TV-licens till? Jag svor en stund tyst och förbannade mig själv för att jag hade svarat på ett "dolt nummer" på en lördag, det brukar jag aldrig göra nämligen, samtidigt som jag försökte komma på en bra halvsanning om att jag inte alls har någon sådan apparat hemma. Tydligen så hade hon fått veta genom Elgiganten att jag nyligen köpt en TV. Och tydligen är det lagstadgat att det får gå till så, vilket gjorde att jag övervägde att gå i taket där en liten stund. Men det gjorde jag inte... även om jag skickade ett argt offentligt mail till Elgiganten för att de inte informerat om detta eländiga avtal :)

Men okej, jag har aldrig betalat svensk TV-licens, så det var väl ganska väntat att radiotjänst skulle komma och sätta en snigel på mitt öga förr eller senare. Men jag tycker det känns en smula förlegat. Avgiften är på ett par tusen kronor om året och det lilla jag kollar på SVT gör knappast att jag känner att jag får vad jag nu ska betala för. Det är väl i så fall samhällsprogram, nyheter och de stora sport-evenemangen som gör att det är värt det, det kostar ju tydligen en miljard för en stor fotbollsturnering och ännu mer för ett olympiskt spel, det kan jag tänka mig att betala lite för... men över två tusen kronor om året? För de pengarna skulle jag ju kunna få tjugofem betalkanaler istället. Så det är inte utan en viss ambivalens som jag nu inväntar den första inbetalningschecken. Ska aldrig mer svara när ett hemligt nummer ringer :)

Frisk, skinande päls

Prima puppy

Jag och Tobbe är ungefär lika kassa på att komma ihåg att ta med schampo till simhallen. Eller snarare, Tobbe är klart sämre på att komma ihåg att ta med det, och jag är klart sämre på att komma ihåg att ta tillbaka den med mig hem. Detta resulterar i att jag köper oresonligt många nya schampoflaskor, det är nu min största månatliga utgift. Hehe, nej det var inte helt sant... i alla fall, så är jag nu i en lucka mellan att jag senast glömde mitt schampo i simhallen och mitt nästa schampo-inköp, och igår när jag skulle duscha efter jobbet så var det total torka hemma, fanns inte en droppe schampo att klämma ut någonstans... men när jag desperat rotade igenom badrumsskåpet, hittade jag någonting jag faktiskt skulle kunna använda... Nalles gamla valpschampo. Först tänkte jag att nää, det kan jag ju inte göra? Det är ju för hundar... Men hur illa kan det vara? Nalle blir ju skitfin i pälsen av det. Så trots att det stod klart och tydligt "Sollte nicht auf menschlichem Haar verwendet werden" på baksidan beslutade jag mig för att ta pyttelite till mitt hår. Och visst fan blänker det nu, så skinande päls har jag nog aldrig haft. Eh, jag menar hår.

Hundar slaktas där, grisar slaktas här. Vad är skillnaden?

Här kommer en liten utskällning till alla er som gråter er fördärvade när ni ser på nyheterna att hundar slaktas i Asien, men sitter och proppar i er moralvidrig mat från McDonalds för glatta livet på daglig basis. 

Varför bli ni mer upprörda över det, än när grisar och kor slaktas - än mer systematiskt - i resten av världen? Är det för att ni tycker att hundar är mer värda än nötkreatur? För att ni kan relatera till dem? Men i stora delar av världen är det tvärtom. Hundar har inte den husdjurs-status i U-världen som de har här. Jag har sett vilda hundar leva längs vägarna i såna länder; folk sparkar på dem och kastar stenar på dem som om de vore den värsta ohyra. Men visar man en bild i Indien från ett slakteri i Sverige, då reagerar dem likadant som ni reagerar på slakten av hundar. Vad är det som säger att vi har rätt och dom har fel? Vad sägs om att det kanske är dubbelmoral!?

Den amerikanska komikern Denis Leary skojade om att man bara äter de fula djuren. Att man skulle ställa upp alla djur på ett led och bedöma deras öde baserat på hur de ser ut. De söta djuren kommer naturligtvis undan för att de är söta och underhållande, medan han skickar in en ko till slakt med motiveringen "du är inget liv, du är en basebollhandske". Det är ju inte så himla långt från sanningen. 

I forskarnas lista över vilka de tio intelligentaste djurarterna är finns inte hundar eller katter med. Däremot finns flera av de djur som vi äter dagligen, bland annat kor och grisar, med på den listan. De är visserligen av praktiska skäl inte särskilt bra husdjursmaterial, och inte lika vackra som exempelvis min Nalle Puhbjörn, men å andra sidan uppfattar de mycket mer av vad som händer under deras liv. Deras lidande blir större! Bara för att vi inte har någon relation till dem, betyder det att de har mindre rätt att leva? 

I Sverige är det tillåtet med minkfarmar. Det är en industri som inte har någonting alls med mat eller några som helst grundläggande behov att göra. Det klagas visserligen en del på det emellanåt, när någon aktivist kommit över någon filmsekvens och spritt den på nätet och orsakat viss kalabalik. Men den där diskussionen brukar dö ut ganska snabbt, för folk orkar bara gnälla en kort tid - tillräckligt länge för att de ska känna att deras samvete är renat, men inte tillräckligt länge för att någonting ska göras åt saken.

Köttindustrin är så egocentrisk och så våldsam, och alla vet om det. Den blir mer aggressiv för varje dag som går, och majoriteten av oss stöttar den genom att köpa och äta dess produkter. Så vi vill inte kritisera den, eller hur? Men en minimal, illegal köttindustri i en annan kultur på andra sidan jorden kan göra oss så sjukt arga att vi skriver protestlistor och debatterar om det på facebook. Ja, i alla fall under en kortare tid efter att inslaget har sänts på teve. Tillräckligt länge för att vi ska få gott samvete, huh?

VARFÖR SKULLE DETTA VARA BÄTTRE?

Bananflugornas död

Jag upptäckte idag att bananflugor ockuperat köket. De hade slagit läger i resterna av en ananas som jag skar upp i söndags. Jag drog mitt vapen - en sprayflaska rengöringsmedel - men de kapitulerade inte, utan bildade en aggressiv svärm runt mig medan jag degraderade deras bosättning till sopsäcken. Nu är de stackarna vilsna och ledsna, irrar planlöst runt i köket och väntar på att få dö. Det är nästan så att jag får lite dåligt samvete.

(Men sen såg jag den här uppförstoringen
av en bananfluga på internet och då tänkte
jag bara, dö din fula jävla flugfan, dö).

Ta Paralympics på allvar istället

Paralympics är ett av världens största idrottsevenemang sett till antalet deltagare, och det är helt fantastiskt hur vissa idrottare kan vara så duktiga trots sina handikapp. Jag såg det brasilianska landslaget i blind-fotboll nyss, jag tappade hakan över hur de här blinda killarna kunde dribbla och göra mål – och försvara sig med bara hjälp av sin hörsel. I varenda sport finns det extremt duktiga män och kvinnor som gör otroliga saker med de resurser de har. Jag twittrade att "paralympics-athleterna kämpar dubbelt så hårt men får hälften av erkännandet", och det är tyvärr till och med en överdrift. I själva verket är Paralympics en väldigt intern tävling; en uppvisning. Åtminstone kan jag inte tolka det på något annat sätt när det handlar mer om ryggdunkningar än om resultat. Det är total tabu mot att kritisera en handikappad idrottsutövare – inte för att de tävlande inte vill ha press på sig, utan för att media är livrädda att säga stötande saker. Men tyvärr, när ingen press finns i förväg och inga tuffa krav ställs under tiden och ingen kritik finns efteråt, blir det lika lite roligt att vinna som det blir tråkigt att förlora. Därför är Paralympics ur ett svenskt medialt perspektiv mer en uppvisning och ett forum för att samla sympatier. Det är ju väldigt ironiskt, eftersom det absolut sista de som kämpat så otroligt hårt för att komma till Paralympics vill, är att bagatelliseras som utställningsobjekt. De vill inte ha sympatier, de vill inte bara visa upp sig - de åker ju och tävlar för att de vill vinna! Men det säger sig självt att om man får en klapp på huvudet oavsett man vinner eller kommer sist, så känns den där klappen bara jäkligt oinspirerande, eller hur? 

Ett annat inslag i Paralympics som tyder på att det mest är en uppvisning, är de många jokrarna som får delta, och de ojämna handikappen som tävlar mot varandra. Det var nyss ett inslag på sporten om en simmare som bara hade höger arm och höger ben att simma med. Han hade tagit sina första simlektioner så sent som i våras och bara gjort två tävlingar innan. Han hade anmält sig till sommarens evenemang redan innan han hade tagit sin första lektion. Naturligtvis hade han inte en chans mot övriga simmare som hade två armar och två ben, han kom i mål när de andra redan hade torkat och suttit i bastun en kvart. Sportkommentatorerna påpekade bara hur inspirerande han var, om och om igen. Och visst... jag kan inte säga att jag inte är imponerad av en kille som pallar kämpa så hårt. Men vill man att det ska vara en sportsligt intressant tävling måste man också respektera tävlingen genom att ställa prestationskrav. Man måste ha ett regelverk som gör tävlingarna rättvisa och kvalificeringsnivåer som gör att tävlingarna blir intressant. Tar man in en kille för att man tycker synd om honom är inte bara att vara respektlös mot alla som förtjänat den platsen på startlinjen mer, det är att reducera hela handikappidrotten till ett menlöst spektakel.

Sprätta läpp

Jag var inne på vårdcentralen för några veckor sedan för att se över några stygn jag hade haft i min läpp  sedan London, de hade sagt att stygnen skulle försvinna av sig självt. Jag var skeptisk, så jag gick in på vårdcentralen i stan för en koll. Där fick britterna medhåll och jag gick hem i tron om att allt var i sin ordning. Tiden gick men stygnen försvann inte, det stack ut lite trådar här och där medan huden i övrigt hade återhämtat sig och läkt ihop. Jag började ana oråd och gick tillbaka till vårdcentralen, "är det verkligen meningen att jag ska se ut som Frankensteins monster?". Där fick jag mina farhågor bekräftade av en annan läkare: "de här stygnen försvinner inte alls av sig självt", sa han, "vad är det för jävla påhitt?". Jag kan inte ens börja att beskriva smärtan när någon försöker få ut tre stora trådar ur en redan läkt läpp. Hud sprättades, köttslamsor flög som spottloskor åt höger och vänster, extra personal kallades in och ett flertal pincetter nöttes ut och fick slängas under ingreppets gång, det var riktigt kaos. Till slut bedömde läkaren att han äntligen fått ut alla trådar, så jag kunde äntligen andas ut - min sargade läpp och jag fick gå hem. So far so good! Men en vecka senare, hemma under badrumslampan, såg jag ett stygn som satt kvar långt långt in, som de missat att ta bort... nu återstår alltså frågan; ska jag gå dit och sprätta upp den igen, eller ska jag bara låta det va? :) Det lutar åt att låta det vara, det måste jag säga! Tröstade mig med en ny mio-soffa istället. Nice!

Nya Sverige: Skyldig tills motsatsen är bevisad

Hela det svenska rättssystemet står och faller ikväll! Förtroendet för de svenska domstolarna, åklagarna, försvararna och polismyndigheterna når en ny botten, TV4 rapporterade nyss om en SIFO-undersökning där nästan hälften tillfrågade tappat förtroende för såväl polis som domstolar. För i SVT debatt sitter högsta domstolens, i det här fallet högst jäviga, före detta justitiekansler Göran Lambertz och försvarar sig själv genom att säga att de friande domarna på Sture Bergvall är felaktiga. När hela Sverige gör uppror över den rättsskandal där Bergvall, tidigare Thomas Quick, dömdes trots total avsaknad av teknisk bevisning - då sitter Sveriges mest omtalade, numera också mest ökände, företrädare för den högsta domstolen, som en liten barnunge och säger att Sture visst är skyldig - trots att han nu blivit helt friad. Det här är en allvarlig rubbning av hela det svenska domstolsväsendet; ska man börja döma folk på indicier; likvärdigt illa med att som Lambertz; hävda att en man är skyldig trots att han friats som oskyldig. Hur skulle livet se ut för alla åtalade människor, om de automatiskt får stämpeln som skyldiga oavsett rättegångarnas utfall? Vad tjänar det till att ens ha domstolar om man tillåts förtala någon som skyldig även om domen är till den åtalades fördel? Och hur kunde Bergvalls försvarare Claes Borgström överhuvudettaget misslyckas med att få honom frikänd från första början, vems intressen försvarade han egentligen? Sin klient, eller sin bästa vän –Göran Lambertz? Det ser fan inte bra ut någonstans.

Frågan gäller inte längre huruvida Sture Bergvall faktiskt har mördat de människor han suttit inne för – även om Göran Lambertz och slingrande åklagaren Christer van der Kwast gärna vill låta påskynda att så är fallet. Nej, det här handlar om att ha ett säkert och rättvist rättsväsende! Vi trodde – fram tills nu – att vi levde i ett samhälle där det ställs de absolut högsta kraven på bevisning, men här är ett bevisat fall där en man har dömts trots att bevisningen fullkomligt saknats - och där det dessutom tycks självklart att de erkännanden som gjorts är en fabrikation, fabricerad av den svenska rättspsykvården i samarbete med åklagarmyndigheten i de uppenbart ledande förhör som till slut ledde till den enda bevisningen i de här åtta domarna. Där nu de mördade barnens egentliga mördare nu sluppit undan rättvisan – bara det är en tragedi i sig. Och i efterspelet har alla inblandade rättshaverister klarat sig undan genom att hålla varandra om ryggen under många år, och helt åsidosatt de demokratiska rättigheter som finns, för sin egen personliga vinning. Det är absolut ingenting annat än den största rättsskandalen i Sveriges historia. Och det är inte utan att man undrar hur många andra domar som dömts på lika tunn bevisning? Något säger mig att domstolarna kommer ha fullt upp med resningsansökningar ett bra tag framöver. 

Edinburgh vs London 1-0

Sådär ja, nu är jag hemma i Kalmar igen. Det blev fyra dagar i Edinburgh och fyra dagar i London. Edinburgh var verkligen en häftig stad! Alldeles lagom stor, en pågående stadsfestival och en otrolig massa trevliga pubar. Jag visste att nu när jag reste själv skulle jag bli tvungen att vara ännu mer social än vad jag är hemma, och jag skulle bli tvungen att förlita mig på mina språkkunskaper - som jag visste att jag hade i mig men aldrig riktigt kunnat bevisa tidigare. Jag vet inte om det var den internationella atmosfären eller den skotska stadsluften, men jag blev precis den person jag hoppades att jag skulle vara; jag snackade med alla människor jag såg och jag övertygade på engelska. Jag lärde känna så mycket människor bara genom att gå ut och sätta mig på en pub. Någon gick förbi, man sa "hey how you're you doing, where ya from?" och helt plötsligt hade man otroliga konversationer och massor av nya vänner från hela världen. Och jag lärde mig väldigt mycket om mig själv på samma gång. Från Edinburgh har jag uteslutande fantastiska minnen. Tyvärr fick jag senare kameran stulen under min vistelse i London - så jag kommer inte dela med mig av några bilder. Och alla ni som känner mig vet hur mycket jag värdesätter fotografier, så ni förstår vad jag grämer mig över det. Mer om London en annan gång. Just nu är det bara otroligt skönt att vara hemma :)

Ryanair

Då sitter jag på flygplatsen - iklädd strumpor, skor, fyra kalsonger, två shorts och långbyxor, ett linne, tre t-shirts, en tröja, en sweatshirt, en sommarjacka och ett bälte. Det är inte för att här är kallt. Det är för att jag reser med snål-Ryan. Mitt handbagage är mitt enda bagage under resan, och det finns strikta regler för hur ett handbagage får se ut. Min väska klarade vikten med råge men föll enligt väskkontrollanten på två centimeter i bredd. Jag hade väntat mig denna snålhet och gjorde vad varje rutinerad backpacker skulle ha gjort; jag tog på mig hälften av kläderna, pressade ihop väskan och gick igenom kontrollen igen. Crille - Ryan 1-0!

Strepsils

Jag har käkat strepsils som halstabletter ett tag. Det gör susen mot den förkylningshosta som jag har känt varit på gång under någon vecka, och jag har ju velat undvika en utblomning av den här förkylningen inför min resa till Storbritannien imorgon. Så det föll sig naturligt att jag köpte typ fyra paket i torsdags, två tolvpack i varje paket. Att de smakar som de bästa karameller gör ju inte saken sämre. Men igår, när jag kom till Göteborg, såg Katja att jag knaprade strepsils för glatta livet, och påpekade vänligt men bestämt att det faktiskt är medicin - och att man bara får äta typ tre om dagen. Jag var snabb att kolla på förpackningen, och så var det visst. Då var det dock sådags, då hade jag nästan gjort slut på mina fyra paket; och 96 strepsils på två dygn är 16 gånger mer än rekommenderad maxdos. Jag vill inte göra någon orolig men jag tror att jag hade varenda tänkbar bieffekt igår kväll, ögonen snurrade, käkarna krampade, mandlarna svullnade, urinproduktionen nådde en ny maxgräns. Det var spännande! Idag mår jag dock kanoners igen, dagen har precis börjat och jag ska ner och köpa lite Streps... nej, just fan.

Forgot your password?

Jag visste att det skulle sluta såhär. Förr eller senare var det tvunget att hända. Att jag skulle glömma bort alla mina lösenord och koder. För några år sedan var det lugnt, då kunde man ha samma, enkla lösenord till alla internetsidor, och jag hade inte så värst många kort att hålla ordning på... Sen spårade tekniken ur, säkerheten skulle ökas och alla inloggningssidor fick sina egna regler kring hur ett lösenord skulle utformas för maximal säkerhet...

Det började lite lätt med att någon mailklient krävde att man skulle ha med en siffra i lösenordet. Det var väl okej, men plötsligt kom det krav på vilka siffror det skulle vara, man fick exempelvis inte ha siffror som var på något sätt kopplade till personnummer eller årtal - och det hade ju jag haft. På sistone har det dock eskalerat fullständigt. Nu ska man på vissa ställen ha minst en stor bokstav, en del ställer krav på att den stora bokstaven inte ska vara första bokstaven, vilket jag såklart hade haft. I förra veckan höll jag på att sätta morgongröten i halsen när en sida helt plötsligt krävde att jag skulle "förbättra" mitt lösenord – genom att inkludera ett skiljetecken. Vilka jävla nötter! Så, för att sammanfatta... de ville att mitt lösenord skulle vara minst åtta tecken och maximalt 12 tecken, minst två tecken skulle vara siffror, siffror som inte hade någon personlig anknytning till mig, samtidigt som två av bokstäverna skulle vara versaler dock inte den första bokstaven och dessutom skulle jag inkludera ett skiljetecken (alltså typ ett utropstecken/kommatecken). Det ironiska är att mitt ursprungslösenord från början var så perfekt att ingen nånsin hade kunnat komma på det! Och vadå, visst, det finns säkert elaka datorprogram och virus som hade kunnat hacka det – men de kan väl isåfall hacka mitt lösenord även om det är några lustiga tecken i det? Är det något som vi har lärt oss är det väl att kriminella alltid är steget före, det är ju därför man inte tar några extrema risker när man surfar.

Jag har säkert 100 sidor jag loggar in på med jämna mellanrum. Ett par banker, ett par mailklienter, en hel drös spelsidor, flashback och ett par dussin andra forum, några torrentsidor, ett par bloggar, massor av sociala medier, skype och några andra kommunikationsverktyg, mängder av e-handelssidor, e-bay och tradera, flygbolag, ticnet och andra eventföretag, youtube, google, varenda hyfsat onlinebutik som finns, tio olika lösenord inom ICA, inlogg på redaktionen, fotosidor, twitter, apples nya iCloud, typ sexhundrafemtiotusen iphone-appar... det känns som att jag har olika varianter av mitt lösenord på ALLA ställen, hur FAN ska jag lyckas logga in när jag bara får tre usla försök?

Det känns ju som att, när internetföretagen som vill få mig att übersäkra mina lösenord, tvingar mig att skriva ner alla lösenord för att hålla reda på dem, motsäger de sig själv så mycket att det måste vara något slags rekord. Då är det ju bara för hackarna att hacka min oskyddade dator så får de alltihopa istället! Det är ungefär lika motsägelsefullt som att amerikanarna är så rädda för att det finns för mycket vapen i samhället att alla köper sig fem vapen var – för att vara säkra.

Kortföretagen är inte mycket bättre förresten. Inte en chans att man någon gång får välja sin egen pinkod, nej, man ska ha olika koder till alla kort. Och när man uppdaterar sitt kort eller något, så får man självklart en helt ny jäkla kod. Fattas bara att de ändrar så att man har tiosiffriga koder eller något. Sanna mina ord, det är inte långt borta.

Another one bites the dust

Jag tog på mig en ny skjorta på jobbet idag. Skjortor ligger alltid väl emballerade med plast, kartongskivor och snören, jag spenderade säkert fem minuter med förberedelser innan jag kunde ta på den. Under dagen så började den nya skjortan störa mig. Jag fick sår runt halsen och nacken, jag funderade på om det var något jag var allergisk mot, eller om den var för liten – eller vad det kunde vara. Till slut rev den mig så mycket att jag fick gå som en gammal nackskadad krigsveteran, och vända mig med hela överkroppen om jag skulle kolla åt ena hållet, det var helt bisarrt. Vid slutet av arbetsdagen tog jag av den – då upptäckte jag att jag hade glömt ta ut en osynlig, men sylvass plastremsa som suttit kvar inunder kragen. Då hade jag redan ett jämnt märke runtom halsen, det såg ut ungefär som att jag hade försökt att hänga mig. Det har jag alltså inte, om det är någon som tror det. Det är bara ett skjortföretag som försökt ta livet av mig.

Gå till ditt rum

Reflekterar lite över hur man bestraffar sina ungar nuförtiden. Utegångsförbud känns tämligen resultatlöst. "Gå till ditt rum!" är förmodligen inte lika avskräckande nu som på den gamla goda tiden; när jag var liten var "ens rum" ett ganska tråkigt ställe, det fanns en säng och ett skrivbord och i bästa fall lite lego. Idag... oh boy! Varenda unge har ett högteknologiskt center i sitt rum. Smarta telefoner, datorer med höghastighetsinternet, tusen onlinespel och all världens underhållning gratis på internet. Platt-TV med trehundra kanaler och i princip tillgång till alla människor hela tiden. Det här är naturligtvis ingen bestraffning. Det är dit varenda unge vill.

Den enda vettiga bestraffningen idag vore att tvinga ungarna att gå ut. Frisk luft, nyttiga aktiviteter och motion är det absolut värsta de kan tänka sig. Tänk så det kan vända på bara ett par år, inte konstigt den nya generationen är fullkomligt hopplös :). Är det någon som vet mer om det här, säg gärna till mig. Jag är uppriktigt väldigt, väldigt nyfiken på hur det funkar idag.

Vaddå kärnhus?

Det finns inga kärnhus i vanliga conference-päron - här är ett bildbevis eftersom ingen tror mig - och om det finns ett så är det max en kvarts kubikcentimeter. På mitt jobb käkar alla päron som om de vore majskolvar; gnaga lite på skalet runtomkring tills fruktköttet precis börjat synas. Då anser de att de är färdiga, de skulle i princip lika gärna kunnat skala av skalet med en potatisskalare. Sånt slöseri! Sådär, det var dagens uppläxning :) det blev bara en liten idag. Chipp!

Den hårda, tuffa stilen

På väg hem från jobbet ser jag plötsligt en blådåre i backspegeln. Jag hade precis gjort en småtrevlig omkörning av en äldre dam, som vinkat glatt till mig under hela omkörningsprocessen – och när jag ska lägga in mig i det rätta körfältet ser jag att en Volvo håller på att köra om mig på insidan. Jag tutade en gång, som för att säga att "Hej du, killen i Volvon, om du väntar två sekunder så kan du köra om mig på rätt sida. Nu när vi ändå kör i 110 knyck på motorvägen vore det ju bara onödigt att krocka för att du skulle imponera på din tjej. Jag gissar att det inte imponerar så mycket på tjejer att köra ihjäl dem ändå". Han blev helt paff när jag inte ville ha honom på insidan, han tyckte ju att det var en skitbra idé! :) Nu överlevde vi och när han sedan körde om på ett mer propert sätt, även om det fortfarande såg ut som att han aldrig någonsin suttit i en bil förut, passade han på att visa sig riktigt tuff genom att ge mig fingret. Jag ska inte nämna några namn, men sådana nötter förtjänar verkligen att krocka. Fast då helst utan att jag, eller någon annan, råkar illa ut :) Men eftersom vi klarade oss allihopa så tillägnar jag dig och din tjej det här, Kim!

Äggstra äggstra

Varje djurs liv är för det djuret lika viktigt som ditt liv är för dig. Ändå slaktas hundramiljontals djur varje år bara i Sverige. Det är rätt sjukt när man tänker på det. Häromdagen fick jag veta något jag tyckte var riktigt vidrigt. Att för varje äggproducerande höna som föds, föds också en tupp - som inte fyller någon funktion. De gasas eller mals levande, helt enligt livsmedelsverkets regler. Det handlar om tio miljoner fåglar som föds bara för att dö varje år bara i Sverige. 

De som lever vidare som värphöns har dock inte mycket mer att hurra för. De tvingas bo – om de har tur – sju individer per kvadratmeter. Det är om de är frigående alltså. Jag vet inte hur fritt man går om man är sju vuxna hönor på en kvadratmeter, men det heter så i alla fall. Deras kroppar är manipulerade så att de ska producera ägg maximalt effektivt; 100 ägg på ett år är kravet på var och en av dem. Evolutionen har naturligtvis inte bidragit till det här, utan det är ren och skär manipulation, och således är inte hönsen utrustade för att klara av det här. Deras ben och organ slutar fungera allteftersom, så när de har uppnått sina hundra ägg slaktas dem eller slängs. Ett ganska otacksamt jobb, eller hur?

– Allt det här tystas ner. Det är en politisk hemlighet, som skyddas av både myndigheter och företagen. Det handlar om astronomiska summor pengar, om det här uppmärksammades mer skulle det kunna skita sig fullständigt för ägg, mjölk och kött-industrin. Och vanligt folk vill inte veta hur deras kött en gång har varit ett liv med tankar och känslor.

Ja, de här kycklingarna i den gigantiska säcken lever. Åtminstone de som ligger överst, man kan väl anta att de som ligger strax under håller på att kvävas till döds och att de som ligger underst redan har krossats, trängts och kvävts ihjäl. Det här är vardag på ett vanligt svenskt hönseri. 

Efter ett par långa intressanta samtal med en klok vegeterian de senaste dagarna gavs jag idén att jag faktiskt kunde vara med och påverka lite. Jag jobbar ju som mejerist på ICA och har hand om äggen. Först och främst har jag allid sagt nej till burhöns, någon måtta får det vara. Men jag fick ett bra kreativt förslag på hur jag kunde framhäva de ekologiska äggen. Ekologiska ägg produceras av hönor som får springa utomhus, och lever ett helt klart mycket drägligare liv, och det vill man ju verkligen uppmuntra när man hör de här monstruösa siffrorna! Så jag gjorde en tjusig exponering av de ekologiska och KRAV-märkta äggen, och satte upp en skylt som informerade om fördelarna med att handla miljösmart. Redan första dagen slog vi säljrekord på eko-ägg, och jag mår bra. 

Varje människa i Sverige snittar på att äta ungefär 40 kor och 150 grisar under ett liv. I min gymnasieklass var vi typ 28 personer, bara som exempel, vi kommer att ha ätit en bra bit över femtusen stora djur när vi faller av våra pinnar. Vi hade tretton parallellklasser bara på samhällslinjen... det är sextioniotusenetthundrasextio kor och grisar som mördas och äts av bara en årskurs i en gymnasielinje på en skola. Och lägg då till alla andra djur vi äter. Det slaktas nära hundra miljoner kycklingar varje år i Sverige. Alla människor som någon gång haft en relation till ett djur vet att djur kommer till oss i hopp om att bli skyddade och älskade. Vi borde skydda dem, åtminstone så gott det går! Tänk på vad du stoppar i munnen! Jag vet att det kostar några kronor mer, men vad är priset för ditt samvete? 

Christian

Låt honom plugga då

Jag vet inte hur många gånger jag lackar på Aftonbladet på en vecka. Skulle jag få en hjärtinfarkt någon gång i livet så lovar jag att det finns en kvällstidning involverad i upptakten till den, de är så jävla dumma i huvudet. Jag behöver inte ens motivera det, för jag vet att alla håller med mig. Det finns inget vettigt med att läsa Aftonbladet. Man får inte veta mer vad som egentligen händer i världen, man får inga nyheter – man får skvaller och nöje. Och det som faktiskt är av nyhetsvärde förvrängs och klipps och hypas för att sälja fler lösnummer. För någon vecka sedan satt jag och vände blad efter blad i väntan på en stor nyhet jag hade hoppats de hade skrivit om. Ju fler blad jag bläddrade ju löjligare blev artiklarna och till slut insåg jag att de inte hade skrivit någonting alls om den här nyheten, utan istället fick jag se en heljävlasida om att Justin Bieber hade sagt att han var trött på att jämföras med Justin Timberlake. Först och främst, Bieber, om du inte vill jämföras med Timberlake så sluta dansa, sjunga, se ut som och ha samma låtskrivare som honom. Jag vet väldigt lite om det där. Inte för att jag bryr mig, det är det som är hela poängen! Vad är det för jävla journalistik, det var nån snubbe som hade ordbajsat kring ett telegrambyrå-citat, jag lackade ur och spenderade en hel fikapaus på jobbet med att skriva ett upprört mail till honom :) Som om han skulle bry sig. Han fattar nog att han inte är nån jävla Einstein som åkte på att få den artikeln.

Idag kan jag läsa att Aftonbladet gnäller på att Anders Brejvik ska få chansen att plugga i fängelset. Senast jag kollade verkade det fortfarande som att han ska spendera resten av sitt liv inlåst på en anstalt, och sen när är det en nackdel att någon lär sig saker, särskilt någon som varit en komplett idiot i hela sitt liv? Hur ska man annars hantera brottslingar om man inte vill göra dem till bättre människor medan man har dem i förvar? Jag fattar inte vad det gnälls om.
– Får jag förresten påminna om att det var tidningar såsom Aftonbladet och Expressen som gjorde Anders Breivik känd bortom alla gränser i det här landet. Och som belönade honom för de 69 kallblodiga avrättningarna genom att publicera hans sjuka åsikter i sin helhet i sin tidning som om han vore en erkänd tänkare. Sveriedemokraterna hade inte heller varit ett uns av så stora som de är idag om det inte hade varit för Aftonbladet, man kan ju undra var deras lojalitet håller hus. Eller i vilken plånbok. De kör på samma skrämseltaktik som amerikanska politiker använt sig av i årtionden, och som Moderaterna anammat de senaste mandatperioderna; att om man skrämmer upp folk så att folk är rädda för allting hela tiden, så vänder de sig till, och känner trygghet hos, den som från början skrämde upp dem. Det är ett farligt vapen och det kommer förorsaka det här landet i längden om vi inte slutar uppmuntra dem.

Det var dagens aggro.

Jag skriver julklappsrim också.

Budda är iskall...

Någon lustigkurre hade lagt in Budda bland ägg och paprikor i mitt kylskåp igår. Gissa om han frös när jag tog ut honom imorse! Mathias, jag håller dig som skäligen misstänkt!

En kväll ute

Igår blev jag lite förvånad. 

– Först och främst förvånad över att jag gick med ut till stan trots att jag hade tänkt prioritera sömn. Och sedan också förvånad över hur trevligt det blev... Kalmar på sommaren är riktigt härligt alltså. Så fort uteserveringarna blir klimat-dugliga så förändras hela stan! Ett ställe som O'Learys är ett vidrigt ställe på vinterhalvåret förutsatt att man inte får ett hyggligt bord – men det får man inte, det lovar jag. På sommaren är det en helt annan sak. Folk går ut för att bara sitta och ta ett par bärs och snacka, i en trevlig miljö. Och när man fått nog av det så finns det hundra matställen öppna. Jag köpte en gyrostallrik på Café Corner och cyklade ner till stranden där kvällens sällskap beslutat sig för att bada. Satte mig på en kulle och åt, med utsikt över Varvsholmen och Öland. När jag cyklade hem, ackompanjerad av Regina Spektors betydelsefulla "begin to hope"-album, började det duggregna – men jag kände att det gjorde absolut ingenting. För det blir inte mycket bättre än så en lördagskväll. Thanks guys!

den här bilden behöver inte vara i närheten av perfekt

1 juli

It´s not your birthday anymore
There´s no need to be kind to you
And the will to se you smile and belong
has now gone

It´s not your birthday anymore
Did you really think we meant
all of those syrupy, sentimental things
that we said yesterday?

Cykla lugnt

Jag ska inte tjata om min cykel, men... jag kan inte fatta att det är så bra som det faktiskt är!!! Det tog två minuter att cykla bort till Tobbe nyss, det är typ kortare tid än det tar att köra bil, plus att jag slapp betala parkeringsavgiften. Och ändå ser man så mycket mer av stan, man kan variera sina vägval beroende på vad man är på för humör eller på vad klockan är och på vädret. När jag gick i högstadiet kunde jag cykla och läsa tidningen samtidigt hela vägen från där nya polishuset är nu tills järnvägskorsningen efter posten. Än nöjer jag mig med att kolla sporten i mobilen och SMSa medan jag cyklar och det räcker gott nog.

Eftersom jag gärna skämmer ut mig på min blogg ska jag dela med mig av en liten anekdot. Det var just längs vägen mellan köpcentret Giraffen och början av Esplanaden, säkert tio år sedan, och jag hade ett ohyggligt gott självförtroende när det gällde cykeln! Så jag brukade köra den raksträckan och utmana mig själv att blunda medan jag cyklade rakt fram. I början klarade jag bara blinka en halvsekund men efterhand behärskade jag det längre och längre och när jag var i absolut toppform klarade sex-sju sekunder. En fin sommarkväll var jag på väg hem från södra sidan av järnvägen... Det var absolut lugnt ute i trafiken och jag tänkte försöka slå rekordet – genom att räkna till tio sekunder. Det skulle jag inte ha gjort. Innan jag ens hade hunnit räkna till fem hade jag cyklat rätt in i den häck som växer längs vägen. Jag slungades av cykeln och landade på andra sidan häcken. Ett cykelhjul hade kroknat ihop och mitt knä blödde något kopiöst, jag ångrade verkligen min lilla lek just då kan jag säga. Så jag ställde cykeln och gick hem med ett så haltande ben att det bara kan beskrivas såsom Stephen King beskrev en zombie i skräcknovellen "Jurtjyrkogården"; "it was dead... but it was alive too!". Det såret jag fick precis under knät, på det där perfekta stället där inget sår någonsin kan läka eftersom det är i konstant rörelse, det hade jag kvar i ett år. Förmodligen som en påminnelse att jag skulle ha ögonen öppna när jag cyklade i fortsättningen. Att jag vågade ta körkort med såna tvångstankar? :)

Apple bay 1894

Crescent Apple Bay 1894

Att cykeltjuvar härjar i Kalmar är inget nytt. Jag vet ingen som inte fått en cykel stulen, men för mig har de säkert tagit fem-sex cyklar totalt. Jag cyklar inte särskilt mycket, vilket har lett till att jag inte brytt mig särskilt mycket om dem, ställt dem ute i stället istället för att ställa dem i stället i källaren. Det har varit allt från gamla loppisfynd, kärringcyklar med vingliga hjul och familjeklenoder från uthuset i sommarstugan som rullat mer i sidled än i färdriktningen. Och bara med slanglås och billiga hänglås på dem. Så det har inte varit hela världen heller, bara lite snopet. Men idag slog jag till på stort! Jag kände att det var dags att börja hojja lite, så jag kollade med min vän, Viktor, som jobbar på TeamSportia och han MMSade en bild på en klockren cykel i klassisk stil med dugliga växlar, dubbla robusta lås och en spexig cykelkorg på pakethållaren. "Taget!", svarade jag och åkte och köpte den av honom. Så nu jäklar ska det cyklas. Tänkte att om jag cyklar till jobbet varje dag så kan jag stoltisera med att cykla 10 mil i veckan, det är ju rätt schysst både ur miljö- och ekonomisynpunkt. Och inte minst hälsosamt! :)

När jag tog körkort slutade jag i princip cykla. Jag hade ju en fin bil som jag tog till skolan varje dag istället, trots att jag fick parkeringsböter varje månad på grund av att jag ständigt glömde lägga i parkeringstillståndet i framrutan. Det var först sista veckan av trean som jag kom på att jag faktiskt kunde tejpa fast den i rutan - såsom ALLA andra tydligen hade gjort i åratal. Nåja. Nu är den tillbaka - cykeln. Som mitt främsta transportredskap :) Det är ju faktiskt sjukt vad onödigt det är att ha bil när man bor i Kalmar. Ingenting är mer än tio minuter bort med cykel och det går typ alltid snabbare också i och med trafiken.

Lurendrejarna Viktor och Alexander Almquist
lurade listigt på mig en cykel... :)

Fotbollsmatchen igår gjorde mig till ett fullständigt nervvrak förresten, hela dagen gick jag runt och skakade som ett asplöv och ingenting gick rätt. I morse när jag skulle ta bilen till jobbet hittade jag inte nyckeln. Letade som besatt igenom alla ställen jag någonsin varit på! Fick ta bussen och kom givetvis för sent på grund av det. Nu när jag kom hem hittade jag den dock i salladslådan i kylskåpet. Bakom en knippe rädisor. Tur att jag fick dubbla uppsättningar nycklar till cykeln!

Bajs med honungssmak

Till thairestaurangen

Hej Thai-restaurangen på Malmö Central.

"Riktiga thailändska råvaror" är inte till er fördel. Inte när det gäller den s.k. kycklingen.

Inte heller den till synes använda tandpetare som låg bland nudlarna.

Med vänlig hälsning,
Christian Williamsson

3D-glasögon är inte okej

Jag var på bio i tisdags och såg Prometheus. Krisse och Viktor hade styrt upp det medan jag var på jobbet, filmen skulle börja kvart över nio och jag var inte ett dugg säker på att jag skulle hinna. Vid elva minuter över nio stack jag från jobbet och på sekunden rätt kom jag fram till Biostaden,  visserligen flåsandes som en maratonlöpare, men ändå. Helt i onödan förvisso, för trehundraåttio reklamfilmer skulle visas först. De gjorde till och med reklam för filmen vi satt och väntade på att se, hur tänkte de då? Men i alla fall... Någon gubbe rev biljetten och vi gick in. Att jag säger "någon gubbe" förresten är ju för att det kan ha varit i princip vem som helst. Alltså, seriöst, varför har aldrig biljettkontrollanten någon arbetsklädsel? Han ska alltid vara civilklädd, så att man inte har en jäkla aning om ifall det verkligen är han. Jag skulle lika gärna kunna ställa mig och riva folks biljetter, ingen skulle märka något. Nu kommer jag från mitt primära ämne här känner jag. – Det jag skulle komma fram till var att, precis när vi skulle gå in till salongen så klappar den här gubben mig på axeln och säger till mig att jag ska ha glasögon på mig. Först tänkte jag, vadå, hur vet han att jag är närsynt? Och tror han på riktigt att jag inte skulle se den tjugo gånger femton meter stora skärmen? Sen fattar jag att det är 3D-glasögon han menar. Och då blev jag lite ledsen i ögat.

3D-glasögon är det absolut dummaste påhittet sedan talfilmen. Haha, eller det är i alla fall den där jämförelsen med talfilmsövergången som folk försvarar de här glasögonen med. "Jo men alltså för tusen år sedan när de började med talfilm så sa alla såsom du säger nu att fan vad dumt det är med tal på film, men hur dumma var inte dom! Nu är du i samma situation, ska du verkligen kritisera 3D-film?" Nej, jag har aldrig någonsin kritiserat 3D-film, egentligen. Bara brillorna. Kom tillbaka när ni utvecklat en skärm som kan visa 3D-effekter istället, då jäklar ska jag vara först i kön. Men att sitta som en idiot i en salong med hundra andra idioter iklädda färgglada tjocka tonade glasögon är ju verkligen ett skämt. Hela tiden såg jag folk runt omkring mig som tog av sig glasögonen under långa stunder för att de fick ont i ögonen, själva gnällde vi mest på att glasögonen gjorde allting tokmörkt. Men tog man av sig dem så såg allting ut som om man hade halsat en flaska Jägermeister, så det gick ju inte riktigt heller. Sjukt tråkigt, faktiskt, och effekterna gjorde inte brillorna värda heller. Filmen var dock riktigt trevlig.

Nalle 2 år

Nalle fyllde två år idag. Det känns inte som att det var två år sedan vi fick hem en liten ullig mini-björn som bara ville sova inne i duschen och busade i hallen så att nya tapeterna revs ner. Det är klart att det inte är samma sak som att ha ett barn, men på ett sätt är det ändå det, vi har utvecklat honom till den han är idag och har sett under två år nu hur hans personlighet har vuxit fram. Det är mäktigt att ha en sådan vän, som man aldrig riktigt kan kommunicera med, men som man ändå känner så fantastiskt väl. Ett litet rovdjur som vi format till en vän. Att han dessutom är så förtjusande söt är ju ingen nackdel. Stort grattis och all kärlek till Nalle idag! Bjuder på en liten bild från när han just hade flyttat in här, och var sådär sjukt liten och söt, lite som en sockervadd.

Klockan sover och det är jag som ska väcka den

Uhh, jag hade en riktigt kass natt häromnattens. Jag skulle till att lägga mig, det var rätt sent i onsdags, när plötsligt mobiltelefonen vägrade acceptera den strömkälla som jag så omsorgsfullt hade valt ut (en standardiserad iphone-laddare). Likt ett Jehovas vittne som vägrar ta emot en donators organ, höll min mobiltelefon så sakteligen på att dö – och eftersom batterinivån var så vacklande att jag inte vågade röra den, var jag tvungen att hitta en alternativ väckarklocka. Jag sprang upp på vinden för jag tänkte jag kanske hade nån gammal väckarklocka där. Det hade jag inte, och inte heller fick jag liv i min gamla mobiltelefon som jag tyckte dög för ett par år sedan. Jag la mig uppgivet på sängen och oroade mig nåt kopiöst för hur fan jag skulle lyckas vakna dagen därpå. Då kom jag ju på att jag kunde sätta datorn på väckning, genom kalenderfunktionen. Hur riskabelt som helst, jag testade den visserligen, men hur kunde jag veta hur alarmet skulle klara diverse digitala prövningar såsom standby-lägen, skärmsläckare och  lösenordsskydd? Det var mitt enda hopp i alla fall, så jag gick och la mig... men fortfarande den här oron över hur det skulle gå. Tillät inte mig själv att somna förrän jag var så trött att det inte ens hade hjälpt att fästa ögonlocken på pannan med häftstift. Och inte ens då sov jag särskilt skönt, drömde mardrömmar om att jag fick sparken för att jag hade kommit en vecka för sent. Det var ingen sån där realistisk dröm som man måste dubbelkolla när man vaknar om det verkligen hänt, men ändå! Så jag fann mig själv klarvaken klockan halv sex på morgonen, och vågade helt sonika inte somna om. Nalle undrade vad tusan jag höll på med när jag gick upp och startade tvättmaskinen och diskade före soluppgången. Nalle oroar sig nämligen inte för värdsliga saker, som vad klockan är eller vad det är för veckodag. Skönt att vara hund!

Jag stal den här bilden på Nalle från Emma!

Stulna brallor

Igår blev jag bestulen på mina... eh, vad sjukt det känns att säga det här, men ja... Igår blev jag bestulen på mina byxor. Inte dem jag hade på mig förstås, det hade jag märkt. Men jag var på gymmet och hade glömt hänglås. Nuförtiden får man ju inte hyra ett lås om man glömt sitt utan man måste pynta typ hundra spänn för ett niokronors-lås. Jag tog istället med mig alla värdeprylar, såsom mobil och plånbok, upp till gymmet. Kvar i skåpet fanns en urtvättad t-tröja, en luddig handduk och mina brallor. Tjuvarna fattade tydligen mest tycke för mina blåa jeans. Jag typ garvade när jag fattade vad som hade hänt och att nån stackars småtjuv nu försöker kränga mina gamla byxor på svarta marknaden. Jag skrev ihop ett litet tal till tjuven om han eventuellt läser det här:

"Käre herr tjuv. Intressant val av objekt att stjäla, jag tycker verkligen att det är intressant. På riktigt. Du behöver inte ens lämna tillbaka dem, jag bara undrar, hur mycket fick du för dem? Det vore kul att veta på ett ungefär, om mina vardagskläder har något andrahandsvärde? Du hittar mitt nummer på Eniro. Med vänlig hälsning, Christian."

Dagens bästa

På sistone har det kommit ut en hel del nyinspelade Morrissey-konserter i sin helhet på youtube, i riktigt fin kvalité. Jag måste säga att jag är stolt över att leva i en tid då musiken tillhör alla människor. Spotify och youtube gör all världens musik tillgänglig med bara ett knapptryck. Säga vad man vill om att musiken kanske var bättre för, eller om det kanske bara upplevs som så eftersom det samtidigt görs så otroligt mycket själsdöd intetsägande skitmusik idag. Morrissey är en person som vill säga någonting med sitt artisteri, behandlar ämnen med mänskliga känslor och berör, så tack till honom för det.

T.a.T.u gjorde också faktiskt en utmärkt version av den här låten för flera år sedan. Det känns dock inte lika äkta när två vackra, unga tjejer sjunger "There is a club if you want to go//you could meet somebody who really loves you//So you go and you stand on your own//And you leave on your own//And you go home and you cry and you want to die!". Tror nog att de skulle hitta någon som ville prata med dem på en nattklubb :) 

Sagan blir verklighet

Jag satt och kollade på dålig dag-TV eftersom varit ledig idag, och zappade över till SVT en snabbis. Där stod en vuxen karl och grät över den glimt han hade fått av den kungliga prinsessan inför dennes dop. Han hade tagit ledigt och rest hundra mil för att få en skymt av det här spektaklet som utspelade sig idag. Jag har svårt att förstå monarki och hur ett modernt land som Sverige kan lägga miljarder på att underminera det annars så demokratiska samhället. Men även om jag sätter det åt sidan, och även om jag skulle tycka att det var okej att det här flickebarnet föds in i ett yrke där hon blir ekonomiskt oberoende men förlorar alla rättigheter att uttala personliga åsikter och blir en marionettdocka i en sagovärld som bevisligen saknar verklighetsförankring, så tycker jag inte att det är okej att en vuxen karl tar ut ledighet för att gå på ett dop åt en unge han inte känner. Den dagen jag får barn och de ska döpas vill jag inte ha några gråtande gubbar jag inte känner utanför kyrkan. Det hade bara känts fel.

Uppdrag granskning

Ikväll sänds ett "uppdrag granskning" i Sveriges television som handlar om muslimska kvinnors rättigheter i Sverige - och framför allt om huruvida imamer i svenska moskéer verkligen accepterar svensk lagstiftning kring dem. Tabu, tabu, tabu! Så mycket tabu att jag faktiskt trott att jag aldrig skulle få se den här viktiga debatten tas upp i svensk media, men Janne Josefsson är modig. Jag värnar absolut själv om den viktiga rätten till religionsfrihet, och har naturligtvis ingenting emot muslimer eller människor av någon annan religion, men det är viktigt att någon vågar ta upp den här frågan på ett objektivt sätt. Många svenska muslimer i Sverige har vuxit upp i delar av världen där kvinnor överlag anses vara mindre värd - om det är baserat på religion eller på tradition vet jag ingenting om - men i svårt isolerade länder är det svårt att få till förändringar på den fronten, oavsett det gäller könsstympning, månggifte, hedersvåld, censur, brott mot barnkonventionen eller kvinnors rätt till frihet. Låt oss fredligt vägleda dem som av okunskap handlar fel och åtala dem som gör det av elakhet. Av vad som avslöjats i kvällspressen ska sex av tio svenska imamer ha sagt exempelvis att en man har rätt att ligga med sin fru även om hon inte vill det, att en muslimsk man har rätt att gifta sig med flera kvinnor – och dessutom uppmanat misshandlade fruar att inte gå till polisen. Nu kommer det naturligtvis att, (ursäkta språket;), ta hus i helvete. SVT anklagas redan för islamofobi av berörda muslimer, högerextremister kommer att ta tillfället i akt att ge sig på även helt oskyldiga invandrare, och de ohyggliga Sverigedemokraterna kommer att få massor av vatten på sin kvarn. Men trots alla tråkiga sidoeffekter av den här granskningen så är det viktigt att den görs och tas på allvar! Vi måste vara den moraliska förebild som vi behöver vara för att kunna hjälpa kvinnor och barn i underutvecklade länder. Sannolikt finns det många invandrare som inte vet om sina rättigheter i det här landet och det är en viktig uppgift att sprida den informationen. Så nu får vi hoppas att det blir en respektfull och fredlig debatt. Peace!

Är det inte typiskt?

I söndags, när det slagit om till att vara fint väder igen, efter typ tre dagar i rad av regn och rusk - då bestämde sig fåglarna för att bajsa på mitt sovrumsfönster. Man undrar ju om de gör det bara för att jävlas? 

När det knackar på

Min granne har uppenbara problem att säga nej till diverse försäljare och tiggare som kommer och knackar på. Jag vet inte om våra hus är mer drabbade än andra, men vi har åtminstone ett par tiggare i veckan här. Ibland har de prylar de vill sälja, ibland har de målat fotografier och ibland har de någon operation de behöver pengar till. Oavsett vilket, så börjar det alltid med att de försöker visa en lapp där det står om deras tragiska öde. Jag är varken känslokall eller samvetslös men jag säger alltid nej rakt av, jag läser inte lapparna och stänger dörren och låser om mig. Hela förloppet tar inte mer än ett par sekunder. Är det Jehovas vittnen som kommer kan jag rent av unna mig att vara lite otrevlig, för det får jag så sällan chansen att vara annars i livet, då passar jag på! Men grannen, oh... det är en familj, föräldrarna är något yngre än vad jag är och det brukar vara mamman därinne som öppnar. Jag kikar förstås ut lite i titthålet efter att de varit hos mig för att se hur de andra ska reagera, och varje gång läser hon lappen de har med sig. Och när hon väl har läst den så är det kört, även om hon bara läste den för att visa sympati så fortsätter de att visa sina bilder i flera minuter innan hon lyckas bli av med dem. Ibland får hon en bild att lägga i pappersinsamlingen, ibland slipper hon undan.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar och gick i högstadiet hade jag en sådan tiggare som kom och knackade på. Det var förmodligen inte den första gången det hände, men den här gången kände jag mig gammal nog att lösa dörrsituationen själv. Tidigare hade jag bara ropat dit farsan så hade han sagt nej direkt, men den här gången kände jag att jag skulle fixa det själv! Det gjorde jag förstås inte, rätt var det var hade jag köpt en jävla blyertsteckning på en skogsglänta för femtio spänn - vilket var mycket pengar att slänga på skit när man var femton år. Jag konstaterade ganska snabbt att det var ett tryck och inte alls handmålad, men det var snyggt gjort. Jag la den väl i nån hög nånstans och glömde bort den. Sen en dag flera veckor senare när jag var på väg till skolan kom jag på att jag hade glömt att göra en hemuppgift i bildkundskapen. Man skulle rita någonting ur sitt liv, vad som helst. Jag hade skjutit på det för jag var kass på att rita, och nu skulle jag bli tvungen att skamligt säga till bildkunskapsläraren att jag inte hade gjort min läxa. - Eller?

Nej, jag tog förstås luffarens kopierade skitteckning och skrev mitt namn på den med en matchande blyertspenna, och lämnade in den. Bild-Lena blev hur imponerad som helst och MVG fick jag på hemuppgiften. Men senare under terminen blev hon förmodligen misstänksam... ja, eftersom mina övriga prestationer på lektionerna var minst sagt bleka. Jag kommer ihåg en gång att jag hade målat en cykel men när jag skulle visa den för klassen kunde jag inte själv tyda vad som var vad på den, "vänta, har jag målat ett ben här...?" ungefär. Det var skit. Hon blev förstås misstänksam och synade min tidigare bluff genom att be mig teckna något mer i blyerts till nästa uppgift eftersom jag var så talangfull på det. Jag var dock inte mottaglig för att bli synad just då, muttrade någonting om "konstnärlig frihet" och målade en ankdamm i vattenfärg istället. Den fick nätt och jämt godkänt, men jag var nöjd! Så det så! :)

Bäst just nu!

Är det värt 416 kronor i månaden? Nej.

Måndagar jobbar jag kväll. Åtminstone så sent att jag missar Kalmar FF-matcherna som nästan alltid spelas på måndagar. Jag har försökt att lösa det här på olika sätt, antingen att jag hastar hem och ser sista halvtimmen lajv, eller att jag inväntar reprisen som visas vid tio. Jag lyckas inget vidare med någondera. Jag brukar gå på helspänn och undvika mänsklig kontakt i den mån det går, för att inte få råka höra resultatet. Svarar inte i telefonen, läser inga SMS, loggar inte in på Facebook. Första måndagsmatchen tidigare i vår avslöjade en intet ont anande arbetskamrat hur det hade gått. Andra gången råkade morsan spotta ur sig att de hade vunnit innan jag hann säga att jag skulle se matchen i efterhand. Tredje gången fick jag ett vinnarmail från Svenska spel som gratulerade till vinsten. Förra året råkade jag sätta på P4 på vägen hem från jobbet exakt när resultatet utropades minst tre gånger, och råkade se resultaten på de sociala medierna åtminstone lika gånger. I år ska jag ha lite bättre disciplin. Jag betalar ändå 416 kronor i månaden för att få se de här matcherna på TV.

Så igår var det dags igen. Matchen borta mot Örebro började klockan sju, jag slutade klockan åtta. Jag orkade inte stressa hem för att se sista tjugo, så jag bestämde mig för att isolera mig fram till reprisen vid tio. När jag kom hem höll matchen fortfarande på så jag försökte hitta på något annat att göra än att sätta mig vid TVn, men jag vågade inte närma mig datorn eller ens snegla på telefonen. Så då kom jag på att jag kunde dra ut och springa lite. Det var ganska exakt en timme och tio minuter tills matchen skulle börja, och jag räknar med att i vanlig ordning springa en timme och duscha i tio minuter, det skulle bli helt perfekt. Då kunde jag ju OMÖJLIGEN få reda på resultatet, tänkte jag. Kände mig riktigt nöjd när jag sprang ut, men lyckan blev självklart inte långvarig. Jag lyckades förstås sjabbla igen.

Inte på det vanliga sättet dock, jag fick inte reda på resultatet - alltid något. Jag hade varit ute ungefär en halvtimme, borta vid nya arenan och skulle vända hemåt igen. Jag sprang över viadukten vid motorvägen när jag plötsligt fick syn på en stor reklamskylt; "DÄCK SKIFTE 150 kronor" stod det, med ungefär en meters särskrivning i ordet däckskifte och jag kunde inte sluta blänga på den. Jag avskyr särskrivningar och är det någonting som stör mig mer än särskrivningar så är det när seriösa företag lägger tusentals kronor på en skylt och ingenstans under skyltproduktionen har någon endaste jävel lyckas komma på hur det enda ordet på skylten ska stavas. Som om inte det var nog, hade jag misslyckats med att sätta på rätt musiklista på mobilen, så i det här skedet hade jag blivit tvungen att lyssna på Philemon Arthurs minst sagt enerverande låt "blomman". Verkligen världens värsta låt att försöka springa till, folk får epilepsianfall för mindre. Dessutom hade jag två spel igång på wordfeud som jag låg under, jag är verkligen inte van att ligga under på det och jag är rätt dålig förlorare och sprang och tänkte på hur jag skulle vända dem. Allt det här ihop med det katastrofala särskrivningen blev helt enkelt för mycket, jag missade helt att kolla vart jag satte fötterna - och trampade snett på en grästuva bredvid cykelvägen. Jag hörde, eller inbillade mig, ett krasande ljud från foten och det gjorde ont så in i Norden! Jag stannade upp och funderade på hur jag nånsin skulle kunna springa hem i det här skicket, jag kunde knappt gå. Samtidigt såg jag hur klockan tickade på, matchen började närma sig, men jag skulle jäklar inte missa den igen, så jag fortsatte jogga trots att det kändes som att någon satt en kniv genom foten. Jag såg förstås helt missbildad ut där jag kom längs vägen, men jag sket i vilket, jag skulle inte missa matchen. Sista biten kändes foten bra igen och jag fick upp ett normalt tempo, men jag låg ändå långt efter tidsplaneringen. Sju minuter över tio kom jag hem. Ni som såg matchen igår vet säkert om att matchens enda mål kom i den sjätte minuten - resten av matchen var en enda lång plåga av missade passningar och en obefintlig offensiv. Jag visste ju dock inte detta vid det här tillfället och var trots allt ganska nöjd, vi ledde ju och jag skulle få se 83 minuter fotboll. I halvtid gick jag och duschade och när jag kom tillbaka till TVn var jag riktigt seg - och somnade typ direkt när jag såg det sömniga spelet på planen. När jag vaknade var matchen slut. Mission: failed.

Fuck you, McDonalds

Idag ska jag avslöja vad som är det absolut fulaste jag vet; det är gratisglasen man fick på McDonald´s i för några år sedan. De här fula, smala glasen som inte bara har ohyggligt fula färger, utan också är alldeles för små & enormt opraktiska. Jag hatar allting med dem! Ändå har jag haft ett sådant glas i mitt köksskåp hur länge som helst. Varje gång jag öppnat skåpet har jag velat slänga det... nej, förresten - först plåga det, slita loss en skärva i taget för att till slut se den dö långsamt, sen slänga det hårt i marken. Först idag gjorde jag slag i saken... eller alltså, jag gjorde det ganska odramatiskt, lade den i glasinsamlingen nere i sophuset, det blev som en liten ritual som symboliserade mitt behov av att rensa ut vissa delar i mitt liv. Det här var en bra start på det.

We got koka-kola veins - we don't know our names
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola veins - we don't use our brains
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola pumpin' through our veins

Nalle på redaktionen

Nalle fick hänga med husse en sväng till redaktionen.

Live tomorrow

Ikväll stod jag några timmar i spelbutiken, det gör jag ibland. Eftersom det finns diverse kontrollanter i omlopp är det väldigt viktigt att man kollar legitimation på alla som är under tjugofem. Butiken kan bli av med sina tillstånd för tobak, spel och vissa andra produkter, och därför är jag en riktig paragrafryttare bakom disken. Ingen passerar. De flesta har förståelse för detta och en del tar det som en komplimang att bli kollade när de egentligen är typ trettio bast. Men idag hamnade jag i en märklig situation, det kom in två tjejer och skulle köpa cigaretter. Den ena var svensk medan den som skulle betala för cigaretterna var av utländsk härkomst, jag törs inte sia om vartifrån. För mig är mycket svårare att bedöma åldern på en person med annan etnisk bakgrund, men för mig var det uppenbart att de här tjejerna var runt tjugo-tjugofem, om ens det, så jag bad att få se identitetshandlingar. Tjejen lättar ett ID-kort ur sin plånbok och jag fick världens chock! Enligt legitimationen var hon född 1969. Jag kollade på henne i tio sekunder utan att få fram ett ljud, kunde hon verkligen vara sexton år äldre än mig? Jag fortsatte glo en stund medan tankarna bara flög omkring anarkistiskt i mitt huvud. - 1969? frågade jag, är du född 1969? Hon nickade och jag stod mållös som en pajas och kliade mig i huvudet så länge att jag blev flintis på en kvadratcentimeter i bakhuvudet. Jag tänkte lustigt nog på Laleh, sångerskan. Jag kan se en bild på henne och seriöst inte veta om hon är femton eller fyrtio, precis så var det med den här tjejen - eller ja, kvinnan. Hon fick i alla fall sina cigg och jag stod kvar och bara gapade. Vad hände? Det kändes verkligen som att jag hade blivit grundlurad, men jag hade heller ingen större lust att kalla henne för lögnhals, jag kunde ju inte veta. Jag kunde bara sälja giftpinnarna till henne i god tro och hoppas att allt var i sin ordning. Jag kunde ju förstås ha gått lös som en sovjetisk förhörsledare och bett henne rabbla personnummer bakifrån och sånt där, men nä, det kändes inte rätt. Så tänk på det, alla ni som känner på er att ni inte är 20 längre, ha lite överseende med butikspersonal som vill se legg när ni ska köpa snus och lotter och grejer :) det är fan inte lätt.