Skrattförbud

Jag har just nu skrattförbud. Jag får inte skratta. Det är inte nåt projekt jag avsiktligt har skaffat mig, det finns en logisk förklaring - en liten spricka på insidan av min läpp. Av olika anledningar skulle jag öppna en mjölkförpackning med munnen innan helgen och jag slant och skar ett litet jack på insidan av underläppen. Det var ju ingen fara så, det sved lite och sen borde det ha varit över, men sån tur har man ju inte. Istället så kände jag att såret var av den sorten att den lätt kunde spricka upp mer om jag inte passade mig. Jag hade en sprucken läpp när jag var liten nångång och det är de sämst läkande såren, jag vill aldrig uppleva det igen. Så jag har försökt att inte skratta nu i tre dagar, och det är svårt, för jag ler mycket i vanliga fall, men en vecka att se sur ut är lätt att föredra framför en månad med ett jack i läppen, så jag har försökt att ha stenansikte och sådär nu, och det har funkat bra. Förutom när jag kommer hem. Jag har en last just nu, nämligen, jag håller på att plöja komediserien "Louie" sedan någon vecka tillbaka och jag borde verkligen inte kolla på det just nu när jag har mitt skrattförbud, det är otroligt ostrategiskt, för även om jag är hemma själv i mörkret så skrattar jag så mycket att jag gråter ibland av Louis C.K och hans äventyr! Men jag har uppfunnit en teknik, huru jag kan klämma ihop underläppen mellan tummen och pekfingret så att jag kan skratta utan att det påverkar det elastiska i läppen. Jag ser visserligen ut som ett fån när jag gör det, men jag sitter i mörkret och då får det vara värt det :) Men i alla fall, om ni tycker jag verkar sur de kommande dagarna så är det bara för att jag är så glad att se er :)

Påven - Reinfeldt 1-0

Läser i tidningen idag något som verkar vara för bra för att vara sant: den nya Påven, som alla trodde skulle vara den mest trångsynte och konservativa någonsin, välkomnar kvinnor som gjort abort, homosexuella, och frånskilda till den katolska kyrkan igen, en förändring av attityd som är det största som hänt på tusen år, med tanke på att typ en miljard människor ser honom som en religiös förebild, de flesta i konservativa länder där den här attitydförändringen verkligen behövs!

Samtidigt tar Sveriges regering ett stort steg bakåt när statsminister Fredrik Reinfeldt utser en abortmotståndare och homofob till arbetsmarknadsminister. Världen tar ett steg framåt och vi tar ett steg tillbaka, så man kan väl säga att moderaterna faktiskt lyckats minska en klyfta, vilket är extremt ovanligt. Tyvärr blev det så fel... Påven rockar lite däremot! :)

Låt inte "Idol" ta över världen!

Många av er som gick in på min blogg nu är redan trötta på ämnet, för ni tycker ju om TV4s "Idol" - och ni vill inte behöva känna någon ånger för att ni kollar på det. Men jag säger er, att det är den absolut billigaste formen av underhållning - och ni som uppmuntrar det förstör musik-Sverige. Konceptet är att man utnyttjar ungdomars entusiasm, använder extremt förödmjukande metoder för att gallra ut de bästa, och ger dem de pissigaste kontrakt du någonsin kan föreställa dig, som sannolikt förstör artisternas möjligheter att bli kreativa musiker för en överskådlig framtid. Så låt oss ta den här utskällningen i kronologisk ordning.

Auditionsturnén har ingenting med musik att göra. Folk vill se andra människors drömmar (uppfyllas eller) krossas. Jag vet inte vad fan det har tagit åt världen, men tydligen är den bästa underhållningen att se riktiga människor våndas, uträknas, bedömas, förödmjukas, lida, skämmas och tryckas ner. Måste säga att det är helt absurt att vuxna människor sätter exempel för sina barn att det är roligt att vara elak - och i nästa andetag beklaga sig över mobbningen i våra skolor, som om de var bättre själva. Ingen vill se sambandet eftersom man inte vill ha dåligt samvete. Det är det gamla vanliga tricket att blunda för problemen och låtsas som man inte ser dem för att må bra. "En lycklig människa vet aldrig om på vem han slår", sjöng Thåström och han har aldrig haft mer rätt. Hela urvalsprocessen är mörkad dessutom, först får man se tio tusen personer köa och sen får man se tjugo personer sjunga för juryn. Däremellan sållas tusentals personer bort, och de som får komma in är speciellt utvalda för att vara antingen talanger eller exceptionellt pinsamma, allt för att du ska skratta eller gråta hemma i soffan på bästa sändningstid. Det är, om inte teater, så noga uträknad TV-underhållning. Det har ingenting med musik att göra. 

Sen har vi kvalomgångarna, de har ingenting med musik att göra. Det är då de som juryn tycker har störst potential får öva på att sjunga covers inför den riktiga karaoketävlingen. Här är ingen så usel att det blir rolig TV längre, så därför måste man drilla de stackars oerfarna ungdomarna på tusen olika sätt tills de bryter ihop och sedan låta dem våndas i långa röstningsomgångar. Det är här det börjar bli som en riktig dokusåpa, och det har definitivt ingenting med musik att göra. Det är för att människor i dagens Sverige tydligen behöver se människor lida, som kontrast till det Facebook där alla bara låtsas vara orealistiskt lyckliga hela tiden.

Sen har TV4 sina utvalda finalister. De får vara glada i ungefär tjugo sekunder över att ha kommit vidare till den riktiga talangjakten innan de får näsan nedtryckta med en bläckpenna i de sämsta skivkontrakt artistvärlden någonsin har sett. Det har alltid varit allmänt känt att man hellre vill komma tvåa i Idol än att vinna, eftersom den som kommer etta får sin karriär förstörd av kontrakt som bundit dem att göra två snabbproducerade album som inte är anpassade till dem, av låtskrivare som skriver med plånboken och kommersiella bolag som kräver att skivan finns ute till julhandeln några veckor efter finalen. Det tar naturligtvis knäcken på vilken kreativ musiker som helst att behöva ge ut en skitdålig skiva utan att få betalt och sedan vara tvungen att göra en till som man inte får några pengar för och sedan ge sig ut på en slitsam turné för bara trettonåriga tjejer och ändå inte tjäna mer än ungdomarna på McDonalds. Nu har dock kvällstidningarna snokat fram att årets kontrakt är om möjligt ännu sämre. Alla som är med i tävlingen måste skriva på för en manager de aldrig kommer få träffa som inte kommer att bry sig ett dugg om deras individuella intressen och som dessutom kan gälla i flera år framöver. De som inte vinner får visserligen lov att bryta kontraktet, men då inte heller skriva på något annat kontrakt inom ett år, de får alltså inte vara kreativa medan de fortfarande är attraktiva på marknaden. Vinnaren skriver tydligen på ett vidrigt åttaårskontrakt... Åtta år (tvåtusenniohundratjugo dagar) då vinnaren inte kommer tjäna en bråkdel av vad de borde och dessutom tvingas ställa upp på all möjlig skit och sannolikt hinna bli vokabulärt mördade av den samlade musikpressen. Och det finns ingen nyexaminerad musiker som har kraft att genomlida åtta år av den skiten. Beatles hade hela sin karriär under en kortare tid än så, för att ge lite perspektiv på vilket ruttet kontrakt det är. Men så är det idag, unga människor är både lätta byten för miljardbolagen och så besatta av att bli kända att de ändå gärna säljer sin själ. Och att sälja sin skäl för att bli känd har absolut ingenting med kreativt musikskapande att göra.

Och redan där är Idol-konceptet så ruttet att man vill gråta, men det är inte slut där. Det är där pinan börjar ser du, för de som ligger bakom Idol tillhör alla de stora pengakåta musikbolagen och de är smarta jävlar, de vet hur de ska marknadsföra de här så kallade idolerna. Först ser de till att alla som varit med i Idol de senaste åren får vars en låt med i melodifestivalen. Därifrån får de sedan dela på all kommersiell radiotid fram tills nästa Idolsäsong drar igång och så håller det på, år efter år. Och då kan man ju tro att, om jag nu inte gillar det här så kan jag ju bara stänga av radion och TVn så slipper jag lida för det här... och så hade det varit - om det nu inte samtidigt ströp resten av musikindustrin, den delen som är äkta, som görs av musikaliska människor drivna av musikaliskt pulserande hjärtan. Hur ska nya artister ha en chans att slå sig in, när radion bara spelar sån skit? Hur ska de som gör bra låtar få bra skivkontrakt när skivbolagen vet att de tjänar så mycket snabbare pengar på att utnyttja ungdomar som tar vilken usel deal som helst?

Alla som varit med ett tag och som gillar musik håller med om att det "gjordes bättre musik förr". Det är inte helt sant, för det finns fantastiskt mycket bra, nya band och artister som bara väntar på att slå igenom, men lyckas inte eftersom bolagen lägger allt sitt fokus på ett karaokeprogram på TV.

Jag bara tycker det är synd att de som inte är intresserade av musik är de som ska bestämma vad som spelas i radion. Jag säger dock inte att de som varit med i Idol är kassa - TVÄRTOM, jag säger att utan idol kunde många av dem gått hur långt som helst.

Och hur tragiskt är det inte när Idols ansikte utåt, Alexander Bard, mannen som är känd från astromiskt dåliga band såsom Army of lovers och BWO, spyr galla över Lars Winnerbäck, kanske 2000-talets bästa svenska poet och låtskrivare och säger att han inte skulle platsa i Idol? Jag och alla andra som bryr oss om musik, vet att Lars Winnerbäck tar det som en komplimang. Punkt slut.

Nalle gömde min telefon i skogen

Senast jag hade Nalle med mig till sommarstugan tog han min telefon och gömde den i skogen. Det där är inte helt sant, eller man kan väl säga att det var mitt eget fel. Jag var ute och busade med Nalle på en grön äng där han brukar springa lös, och medan han apporterade för glatta livet efter en gammal sunkig boll som han älskar, gick jag och funderade på hur snabb han egentligen är. Vad har en sån hund för maxfart egentligen? Jag mindes när Nalle var valp och jag lätt kunde springa ikapp honom, den tiden var för länge sedan förbi, nu kan jag inte springa ifrån honom ens om jag springer så snabbt benen bär... men hur snabb är han? Jag kom på snilleblixten att jag skulle koppla min tränings-app på iphonen till honom, så jag la min mobil i en mössa och satte den i hans sele... nu var det bara att vänta och se! Trodde jag... men Nalle var inte alls intresserad av mina experiment, så han sprang ut i den täta skogen och försvann några minuter i ren protest. När han kom tillbaka - var mobilen borta. Jag var inte särskilt förvånad, men jag var lugn, för jag hade ju apples "hitta min telefon"-app som skulle göra den lätt att spåra, och ifall den mot förmodan inte skulle funka så kunde jag bara ringa på den. Men nä, i vanlig ordning så går allting fel som kan gå fel, appen funkade inte och när jag försökte ringa på den så var den förmodligen på tyst läge, också. Jag skickade ut Nalle i skogen för att själv hämta den, han borde ju bäst veta vart han hade lagt den. Han fattade förstås ingenting, men var glad att få springa i skogen. Ändock kom han tillbaka efter en stund, med mössan... problemet är bara att han hade lyckats öppna knuten och släppa ut mobilen ur den innan han tog med den tillbaka. Så nu låg mobilen löst var som helst i urskogen, och jag suckade så djupt att det blev en liten tryckvåg över landskapet. Efter mycket sökande hittade sedan pappa telefonen oskadd. Och hur snabbt hade då Nalle sprungit? Inte en aning, han hade lyckats stänga av den där applikationen med. Söthund :)

100,000 visningar på youtube

Igår fick jag veta att mina youtube-videos från partyresan vi gjorde för några somrar sedan har över 100,000 views på youtube. Haha, det är sjukt! Mathias har blivit "igenkänd på stan" några gånger, säger han, haha. Så snurrigt! Efter sommaren 2011 åkte jag med massvis av vänner ner till Bulgariens festhuvudstad och eftersom jag var nykter behövde jag ett kul projekt, det blev ett par filmklipp som jag och en vän publicerade på youtube. Tillsammans har klippen visats mer än hundra tusen gånger. Det är tre gånger fler än vad som bor i Kalmar. Det är som att fylla Globen sju gånger om. Det finns 14 länder i världen som har färre invånare än vad som har sett mina filmklipp. Det ger lite perspektiv. Vem som helst kan bli känd i den här världen där man inte längre behöver ha åstadkommit någonting för att bli känd, det räcker med att bara exponera sig själv tillräckligt mycket.

Den mörka rösten

I mina kretsar går det just nu mycket förkylningar och sånt, och jag brukar aldrig klara mig, även om jag inte brukar bli så förstörd som en del människor blir. Än så länge är det lugnt dock, peppar peppar! Men något jag alltid lyckas få, är den extrema basrösten. Gärna efter ett par dagars hostande, så att rösten blir riktigt raspig, grov och mörk. Det är då jag byter musiksmak. För helt plötsligt kan jag inte sjunga med i majoriteten av mina spotifylåtar, eftersom halsen inte tillåter några ljusa stämmor. Däremot funkar det kanonbra med typ Johnny Cash och Thåström :) När grannarna börjar höra Barry White från min duschhörna i badrummet så vet dem att det är bara lilla jag som är förkyld igen :) 

Så nu ska jag tajma min nästa förkylning så att den kommer lagom till Winnerbäcks nya album släpps. Blir grymt pepp av första singeln! Här har ni den, förresten...

Zinedine Zidane

Korpfotboll är ingen lek, för er som tror det. Det är tufft, och domarna ser ingenting som händer, så det är nära på anarki ute på konstgräset. Vi är ett lag där i princip alla vill vara offensiva, men eftersom jag är lagledare och ansvarsfull nog, så har jag tagit på mig att vara mittback. Men i senaste matchen, i torsdags gjorde jag mål - tyvärr i fel mål, men ändå.

 Det hela var trots allt ganska snyggt. Våra motståndare anföll mot oss och slog ett inlägg från högerkanten. Bollen kom nära mig i axelhöjd och jag ville bara ha bort den, så jag drog på med en riktig karatespark. Men jag nådde ändå inte att få en hård träff, trots sträckt vrist fick jag den bara längst ut på tåspetsen och bollen gick i en vacker båge rakt upp i krysset - helt otagbar för vår målvakt. Vi förlorade matchen med tennissiffror till slut ändå efter en kollektiv kollaps, så jag slapp bli syndabock, men jag kommer aldrig glömma mitt vackraste självmål. Som jag såg det var det ganska likt målet Zinedine Zidane gjorde i Champions League-finalen 2002 :D