Euroshopper

Man har alltid sämsta tänkbara förväntningar när man köper någonting ur Euroshoppers sortiment - ändå blir man ändå besviken. Jag är inte snål på något sätt, men i såna här tider när lönen är slut dagen efter löning och kreditkortet måste nyttjas, blir det ändå att man ibland står och tvekar mellan riktiga märken och euroshopper. Ofta tänker man "Toapapper som toapapper! Hur stor skillnad kan det vara?" och slår till på euroshoppers vara eftersom den var halva priset. Men hela deras sortiment visar sig ändå varenda gång vara ren skit. Bomull som inte absorberar, pasta som slemmar, papper som inte går att skriva på, ostar som inte går att hyvla, energidryck som smakar kemikalier, hushållspapper som man behöver tre rullar av för att torka upp en pytteliten vattenfläck, kaffe som funkar som kräkmedel, ja, alltså allting är så uselt att man kan inte fatta det. Men så finns det ett undantag - deras mozarella. Som undantaget som bekräftar regeln, är det den bästa osten som finns att köpa - för fem spänn. Smaskensfillibajs! Bunkra upp, mina vänner, innan direktörerna på Euroshoppers kontor upptäcker att den faktiskt är god och förpestar den med! De har ju sin image att tänka på! :) Gott nytt år!

El classico

Gustaf och jag brukar lira FIFA över internet året runt, så när han är hemma från Odense någon gång ibland blir det riktigt prestigefyllda livematcher hemma framför teven. Jag hävdar alltid att jag är bäst och hänvisar till statistiken men nu hade han en tursam internetseger i ryggen som han var omåttligt stolt över. Därför blev det extra kul att spöa honom. Gustaf är bortförklaringarnas okrönte konung :), redan innan matchen började han lägga fram att det kanske inte skulle gå så bra ikväll eftersom han var lite trött efter en film och gnällde över att han inte var nöjd med upplösningen på skärmen. När jag gjorde första målet, pausade han och började bläddra igenom kameravinklar och ljusinställningar, och när jag hade vunnit över Real Madrid med mitt Barcelona skyllde han bestämt på dåliga handkontroller innan han smet hem :) El classico till mig! :)

Julfesten!

God jul då :)

God jul alla människor och djur. Det är inte mycket till jul än faktiskt. Jessica och jag hade planerat den perfekta julen. Nalle skulle ha en röd fluga på sig och vi skulle åka och äta traditionsenligt julbord med min familj i Nybro och sen träffa Jessicas tjockasläkt i Emmaboda och äta oss fördärvade på mormors julskinka - något i den stilen. Allting skulle vara vitt och mysigt och dofta nejlikor och röda ljus i fönstren och skumtomtar och knäck och Karl-Bertil Jonsson och bjällror och en fuskmandel i tomtegröten. Så skulle det bli iallafall.

Sen kom stormen. Jag körde och hämtade Jessica från nattjobbet vid niotiden. Körde fast två gånger med bilen på den korta sträckan och vindrutan isade igen vart femtonde meter eftersom jag inte lyckats få vindrutetorkarna fixade innan helgen. Jessica, hon var så trött att hon inte kunde gå, så hon försvann ner i sängen direkt när vi kom hem och morfar ringde och vi kom fram till att vi omöjligt kunde ta oss hela vägen till sommarstugan utanför Nybro såsom vägarna var. Sen ändrade vi oss och tänkte att vi skulle försöka ändå, man vill ju verkligen inte missa mammas julmat och julstämningen med familjerna. Men när morfar väl kom hit så körde han fast utanför vårt hus och kunde inte komma loss. Alla grannar var förresten ute på gatan den här förmiddagen, eftersom allas bilar hade fastnat och alla hade vänner och bekanta med sig som hjälp, så det var mer livat än någonsin förut ute på vår lilla gata i snörusket. Ett par tre vänliga killar stannade för att hjälpa oss knuffa, skjuta, salta, sanda och slutligen dra fram morfars bil ur en snöhög. Samtidigt hade riksbyggens vaktmästare roligare än han någonsin haft förut när han körde rally med snöplogen, aldrig sett någon så barnslig gubbe förut, han tjoade och stojjade medan han körde den där traktorn i femtio kilometer i timmen fram och tillbaka på trottoaren. Det var en riktig julsaga - alla hjälpte till och skojade och skrattade, och jag kan inte hjälpa att undra varför folk blir så himla snälla och vänliga runt jul? Det var helt otroligt iallafall :)

Nu tillbaka till verkligheten som består av mig, sittandes i vårt opyntade vardagsrum med tvättlinor tvärs och kors bakom mig, ingen julmat, ingen mamma och pappa eller brorsan, ingen knäck och inga bjällror. Och framförallt ingen röd fluga på Nalle. Jessica sover fortfarande som en stock och lär nog göra det tills det blir mörkt. Men man får inte ge sig :) Det finns gott om julplaner här vettni! Ska bort och köpa lite halvfabrikat-julmat, vi har förresten fått en färdigkokt julskinka av Jessicas mamma och det finns ICA-köttbullar i kylen. Julmusik är ju lätt fixat med spotify och snön gör ju sitt till. Ni ska se att det här blir en bra jul ändå. Bara det finns knäck att köpa på Maxi? :)

Full som en kastrull

Fick en fråga av vår vän Maja som kan ta en stund att förklara: "Hur kommer det sig att du finns på bild i vår nya zeeländske utbytesstudents kamera, liggandes full som en kastrull i en snödriva?".

Jo, såhär var det. Först och främst var jag inte full. Tja, i alla fall inte som en kastrull, men vi hade haft en liten fest hemma hos oss en kväll och Jessica och hennes kompisar ville fortsätta kvällen på Palace medan jag och killarna ville fortsätta till O'learys. Gentleman som man är, lät jag pojkarna åka i förväg till stan så att jag i lugn och ro kunde eskortera min flickvän och hennes ekipage säkert till danspalejet som de skulle betala sig in på, och gick därefter via tullbron mot larmtorget. Det var kallt, snorhalt och snön var uppskottad meterhögt längs gångstigen. Helt plötsligt gör jag en bananskalshalkning på en isfläck och gör en ofrivilligt majestätisk akrobatkullerbytta för att sedan landa på rygg i snön. Mitt i den här kullerbyttan, som för övrigt kändes som att den tog tio minuter, ser jag ett gäng ungdomar stå och filosofera högt vid fängelsemuren, och jag såg att en ung kvinna iakttog mitt spektakulära fall. I samma stund som jag slår i backen hör jag hur gissningsvis just den dära tjejen toktjuter av skratt - men eftersom jag fortfarande låg kvar på stigen gjorde snöhögarna att jag inte kunde se dem. Tänkte förstås att, "fasen, om jag går upp nu kommer jag känna mig som en jubelsnubblande tönt när jag går förbi dem", så jag tänkte att, eftersom jag inte hade ont utan tvärtom hade hamnat i en skön position, så kunde jag gott ligga kvar där tills de passerat och sedan smyga vidare in till stan. Men innan jag vet ordet av står där tjugotolv youtube-inspirerade ynglingar bredvid mig med kameror. Klick klick, klick klick. Jag försökte snacka mig ur situationen, sa nåt om att jag bara är testpilot för Nikes nya sockiplast, men att de inte verkar hålla måttet. Hur som helst, gick jag vidare till stan och vidare med mitt liv.

Det kunde jag ju ge mig på att den här incidenten skulle komma tillbaka och bita mig i arslet, för nu när Maja satt och planlöst bläddrade igenom sin oceanska väns kamera, såg hon en bild på mig liggandes i snön. Måste ha varit en riktig överraskning för henne att hitta mig där på nån skum aliens digitalkamera, jag höll på att skratta mig av från stolen när hon berättade vad hon hade upplevt ikväll. Men det var tur jag lyckades sitta kvar, annars hade väl någon japansk turist smitit in och tagit en bild på mig liggande bekvämt på parketten. Story of my life.

Orange County

Jag och Jessica har plöjt en TV-serie nu i några veckor. Vi började spåna på det där för längre sen, vi tyckte det skulle vara mysigt att ha nånting som vi kunde kolla på som "godnatt-saga", typ, att man kollar på ett avsnitt om dagen innan man somnar, ungefär som när man var liten och det var helt obligatoriskt att familjen skulle sitta varje torsdagskväll och kolla rederiet tillsammans. Ungefär så. Sen var det lite svårt att enas om vilken serie förstås; hon nobbade mina förslag om Sopranos och Seinfeld, jag nobbade hennes förslag om One tree hill och Gossip girl, till slut gjorde vi en deal och det blev serien "The O.C.", Allmänt känd som en tjejserie, men det fanns absolut ingen anledning att gnälla eftersom första säsongen var riktigt bra. Sen såg vi andra säsongen av bara farten, men det är först nu, när vi är inne på tredje säsongen som jag insett hur, även om Jessica förnekar det, den här serien verkligen är skriven för tjejer.

Det hade varit några avsnitt i rad då jag bara suttit och svurit för mig själv över att alla karaktärer är dumma i huvudet, ungefär, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. I de första två säsongerna hade det varit lite sådär att några tjejer var dumma och några killar var snälla och några killar var dumma och några tjejer var snälla, det hade balanserats ganska bra, men så helt plötsligt började det komma fler och fler avsnitt där ALLA manliga karaktärerna var tröga, dumma, elaka, lögnaktiga och bedrägliga och där det var vinklat som så att man skulle sitta och sympatisera med alla tjejerna i serien. De manipulerande grymma kvinnorna från säsongerna innan hade nu blivit en skara änglar som bara var godhjärtade och välmenande, och alla killarna i serien som tidigare varit roliga och ikoniskt genomgoda - hade nu blivit ondskefulla stenhjärtade monster. Jag satt och gnällde högt för att markera för min flicka att killar inte alls är så jäkla knäppa som på teve, jag slet mitt hår för varje avsnitt i ren frustration, jag ville slita ner teven från väggfästet och slänga ner den från fönstret - men jag är fast, det går inte att sluta titta på eländet! :) Snart är det iallafall slut på serien, då ska jag dansa segerdansen :)!

Dessutom måste jag ställa mig frågande till den här killen som skrivit serien, hur kan han leva med sig själv? Hur kan han sova om nätterna?

Crilleskämt

Christmas!

Hund vs barn 1-0

Nyblivna föräldrar är inte lätta att umgås med. Det är som när ens kompisar kommer tillbaka från lumpen och de plötsligt har glömt bort alla andra samtalsämnen i hela världen och bara kan prata lump, lump, lump - fast det här är tusen resor värre. Jag tycker om barn, jag tycker absolut om folk som får barn, men man kan bara umgås med en småbarnsförälder i taget, försöker man träffa två småbarnsföräldrar samtidigt är det klippt. Det är som att de kliver in i en bubbla på något sätt, en barnpratarzon. Och har man inte barn själv är man bara välkommen att sitta utanför den här bubblan och kika in litegrand.

För nåt år sedan blev jag och Jessica utbjuden till min ko

mpis Henke på grillkväll och vi var det enda paret där som inte hade några barn. Trots att alla de andra paren individuellt är väldigt härliga och trevliga blev tillställningen outhärdlig, jag hörde småbarnsord så många gånger att jag nästan behövde gå i terapi när vi kom hem, vi hade suttit hela kvällen som fån och lyssnat på historier om blöjbyten, haklappar, bitmärken och gudvetvad, våra öron var helt gråa när vi äntligen lyckades smita därifrån.

Häromkvällens var jag tillbaka med ungefär samma gäng, från gamla jobbet, vi träffades och käkade - och de andra tre hade sammanlagt fem småkultingar hemma. Den här gången var jag dock förberedd - eftersom Jessica och jag köpte hundvalpen i somras. Nu körde jag stenhårt på den här taktiken att försöka vika in lite Nalle-historier bland barnpratandet, och det gick faktiskt riktigt bra, när de andra pratade om overaller och snöbollskrig kunde jag helt elegant förklara att min hund minsann brukar försöka käka frusen kaninbajs och att han, som annars är så vit i pälsen, plötsligt ser gul ut när vi gårute i nyfallen snö. När det pratades om hur hårt bebisar kan bitas så kunde jag stoltisera med ett tandavtryck på högerarmen som min lille hade gjort på mig när vi lekte dragkamp med mattes underkläder häromdagen. Jag smälte faktiskt in riktigt bra! :)

Hund vs Barn 1-0

Svensk vinter

Jag har gnällt ganska mycket på vädret redan. Det var någon bitter morgon då plogbilen hade bestämt sig för att ploga ihop hela gatans överskott av snö och lägga det över min bil. Det gjorde det lätt att hålla sig för skratt den dagen. Och en annan morgon då bilbatteriet dött i kylan, jag fick vänta sjutton år på en KLT-busschaufför som direkt vägrade erkänna att han var försenad. Jag har halkat och ramlat redan tusen gånger och jag fryser arslet av mig trots dubbla långkalsonger och de grovaste sockarna i Småland. Mitt i allt det här har vi en busehund som ska rastas, varje tidig morgon och varje sen kväll och ett antal gånger däremellan. Han är vit som snön och oftast ser man bara en svart nos och en uppsättning blinkande svarta ögon som springer omkring.

När folk snackar om hur skönt det vore att bo i ett land där det alltid är varmt är jag inte sen att haka på. Fast det är bara snack. Egentligen tycker jag mer synd om de människor som aldrig får uppleva snöklädda Sverige när det är som finast. Häromdagen, när jag var på vippen att dratta omkull på en isfläck så fick jag en sån där riktig energiboost, helt out of nowhere, och jag kände igen en känsla från när man var liten och morsan hade klätt på en termokläder och stövlar och man kunde leka ute i backarna hela dan utan att bli blöt. När jag gick ute i skogen med Nalle imorse och hela skogen var sådär sjukt vit och vacker som bara svensk vinter kan vara, det kändes som att jag gick omkring i en sagovärld, jag ville liksom aldrig gå därifrån. Det ville inte Nalle heller, förresten. Ändå kom vi därifrån till slut :).

Nyårsdjur

Inatt drömde jag en väldigt realistisk dröm. Det var nyårsnatt och jag var tvungen att rädda en talande igelkott från en varg förklädd till skokartong. Obs! Eventuellt en sanndröm!

Snövit och de sju hundarna

Nalle har idag, under vår morgonpromenad, för första gången i sitt liv sett snö. Jag kan bara önska att jag kunde bli så genuint toklycklig som honom över att det är en decimeter snö redan i November. Han skulle gräva sig ner i, bita i, busa med, äta på, hoppa runt i, och kravla omkring i. Även om han hade varit en svart hund så hade han blivit precis så snövit som han är, efter bara den tiominutersrastningen. Om han ska vara såhär förtjust i snö varje gång vi är ute så tror jag det kommer bli en lång kall vinter :).

Inredningstipset

Det sägs att Wayne Gretskys alla hockeytroféer ligger i lådor i hans garage sedan han och hans fru flyttat in i en helt vanlig tjugotvårumsvilla. Hans nio Hart Memorial- troféer ligger numera i Dolebanankartonger och rostar.

I min och Jessicas lägenhet är det min älskling som har taktpinnen gällande möblemanget: hon är duktig på det där och tycker det är roligt så jag brukar inte lägga mig i det särskilt mycket. Det byts runt med inredningsprylar, lampor, blommor, ljusstakar, gardiner, möbler och tavlor lika ofta som jag byter underbyxor. Det görs ingen hemlighet av att såna saker som jag tyckte var heliga i min förra lägenhet inte direkt hamnar i fokus i vår nya lägenhet; min stolta signerade Kalmar ff-tröja från guldåret ligger numera innerst i en ikeabyrå och min kära Macintoshdator blev förpassad till golvnivå häromveckan. Nu när Jessica jobbade natt passade jag på - till grannarnas vansinne och förskräckelse - att flytta runt alla möblerna och hamra upp en ny ikeabyrå. Plötsligt hade jag tagit klivet in i möbeldiskussionen! Det här ska bli riktigt spännande! :)

- Jag får se om det här blir mer poppis än den gången jag tyckte att vi skulle ha lite färg på väggarna och satte upp några snygga Beatles-posters. Jag hann inte ens bre mig en macka innan väggarna stod tomma igen, fast - så gör jag rätt avancerade smörgåsar i och för sig! :)

Att göra en Going

För fem år sedan myntades uttrycket "att göra en Going". Det var när man, under en spelkväll, hade förlorat alla dagens matcher i FIFA. Sen dess har mycket hänt; jag äger inte lika hårt längre. Fredde flyttade till Götla, så honom har jag inte chansen att spöa så mycket som jag kan, Gugge flydde land och rike bara för att han inte stod ut med sin förlustsvit i det här magiska fotbollsspelet - och Going har faktiskt blivit en riktigt värdig motståndare - till och med varit bättre än mig periodvis. Det var evigheter sedan vi spelade en FIFA-session utan att endera av oss vann eller förlorade alla kvällens matcher, men ikväll hände det äntligen - jag spöade honom gul och blå över Xbox Live och vann 60 spänn - visserligen ingen summa som tar mig till Negombos stränder.

I den matchen som kom att bli den sista, fick jag in ett Inzaghimål, alltså ett riktigt skitmål, - och jag kunde riktigt föreställa mig hur handkontrollförstöraren Going fick världens utbrott hemma hos sig, och mycket riktigt avbröt han matchen och vägrade spela mer. Kort därefter fick jag ett SMS av denne Tobias Broberg - "Stängde av spelet! Vi får köra nångång när min målvakt inte är dum i huvudet!". Ä g d.

Att värna om ett beroende

Om två timmar och arton minuter börjar en ny livsstil för mig och hundratusentals andra fotbollsintresserade över hela världen. Det är simuleringsspelet Football manager 2011 som släpps och det finns inget knark, ingen sprit som är i närheten av lika beroendeframkallande. Du kan inte förstå det om du inte har spelat det. Och har du spelat det så har du spelat det veckovis, för det finns verkligen inget halvvägs när det gäller den här livsstilen.

Jag tycker inte om datorspel. Jag tycker tvärtemot illa om de flesta datorspel. Jag skulle till och med uttrycka mig som så att alla datorspel i övrigt är fullkomlig skit, men det ska jag inte göra, för då får jag femtioelva läsarkommentarer på CS-språk som jag ändå inte kommer kunna tyda utan nördhjälp. Men Football Manager-serien är rent guld. Man väljer ett lag och sen ska man vinna allt som går att vinna genom att coacha - inte spela - laget i evigheters evighet. Det är så mycket detaljer man kan leka med att oftast tar det en veckas konstant pillande innan man ens får börja med matcherna. Och särskilt efter den här allsvenska säsongen, då KFF inte kommit upp i toppen som förväntat, är jag extra extra extra taggad att sätta tänderna i det här!! :) Folk som inte är intresserade av fotboll tycker att det här låter så tråkigt att öronen och ögonen faller av, men - sen finns det ju intelligenta människor också :).

Jag vet inte än hur Jessica kommer reagera på det här beteendet. Varje minut i November som jag inte kan sitta vid datorn kommer jag gå och tagga och tänka taktik till mitt, högst påhittade, fotbollslag :).

Bara när du inte hör

Det finns en textrad i Kents "utan dina andetag" som bara vi som har flickvän kommer att förstå humorn i till fullo. Det är när Jocke Berg, mitt i den sjudundrande kärleksbaladen, smyger in "Jag skulle ge dig allting du pekar på. Men bara när du inte hör vågar jag säga så". Tjejer kommer aldrig att kunna relatera till den texten hur gärna ni än vill :).

Bermudatriangeln

Bruce Campbell sa en gång, i en tidningsintervju, att hans favorit-skräckfilm, genom alla tider, är Roman Polanskis mörka thriller The Tenant (Hyresgästen) från 1976. En film som jag, efter att ha sett den, upptäckt hade extremt sparsamt med dialoger, och den utspelar sig i stort sett bara i en liten tråkigt lägenhet och har oerhört få skådespelare förutom Roman Polanski själv. Den handlar om att han flyttar in i en hyreslägenhet, som han får väldigt billigt eftersom förre hyresgästen försökt ta livet av sig från köksfönstret. Han inbillar sig nu att grannarna försöker få honom att gå samma väg. Nåja. Nu spelar det inte så stor roll vad filmen handlar om, inte hemma hos oss - jag skulle inte kunna få Jessica att se den med mig hur bra den än är - eftersom den är från 1976. Och i princip svartvit. Såna filmer lockar inte alls :).

Nu kom det sig iallafall som så att Jessicas kompis, Jennie, hade hört att det fanns en ny bra skräckfilm att ladda hem (skvallra inte för myndigheterna!). Den heter Triangle och är från 2009. Den handlar om ett gäng unga vuxna som åker ut på en segeltur. Men nåja, nu spelar det ju inte så stor roll vad den handlar om. Inte hemma hos oss. Jessica skulle vilja se den hur kass den än är - eftersom den är från 2009. Och är en skräckfilm. Såna filmer funkar alla gånger! Till min stora förvåning - jag gör ingen hemlighet av att vi hemma hos oss har väldigt, väldigt olika filmsmaker (kan vara både bra och dåligt :D) - var den här filmen lite av en nyversion, eller åtminstone spann på samma deja vu-tema som filmen Bruce Campbell, världens bästa b-skräck-skådis, rekommenderat i en tidningsartikel för flera år sedan. Här har vi alltså två nerviga psykologiska riktigt grymma rysare, såna filmer som är direkt jobbiga för hjärnan efter filmen, som man inte kan sluta tänka på. Filmer som är extremt noggranna med detaljer, fascinerande välgjorda. Se endera av dem när du får chansen! Båda är toppen på sitt eget sätt.

När jag ändå snackar film - Var hemma hos min kompis Viktor Almquist idag, han och hans flickvän och deras hund har inrett ett filmrum i det rummet där alla vi och alla våra vänner brukade sitta och chilla efter skolan i flera års tid, rummet där jag påbörjade min första berusning. Jag blev mäktigt imponerad och gruvligt avundsjuk. Bättre TV än vad vi har, bättre filmmöjligheter och bättre soffa - allting bättre. Allt det här lämnade mig synisk och bitter, så nu går jag och lägger mig. Hehe. Nädå. Men godnatt!

PS: Om det lät på mig nu som att jag menade att deras hund varit inblandad i inredningen så kan jag förtydliga att jag inte menade det så. Han la bara rören. :DS

Oskarshamn Goodbye

Jag skrev på facebook igår att "jag är inte arbetslös, jag är mellan två jobb!". Så som den ständigt arbetslöse Fredrik Segemyhr brukade förklara sin jobbsituation i den dära gamla serien, men jag är faktiskt mellan två jobb, som tur är, jag hade inte orkat gå arbetslös :) Men en ledig helg mellan jobben var rätt skönt att få. Slutade alltså på ICA Maxi Stormarknad i Oskarshamn i fredags, om det undgått någon, efter två år och ungefär 940 timmars totalt pendlande. Så nu blir det ICA Supermarket i Lindsdal och en bekvämare pendlingstid :).

Sista dagen var en av mina favoritkunder inne. Hon är väl en sj

uttio år någonting, vi har väl pratat två minuter en gång i veckan under två år så vi vet rätt mycket om varandra, hon brukar fråga om hon kan få se en bild på vår hund nångång och sista dagarna hade jag kameran med mig på jobbet, då kunde jag visa henne en bild och hon blev eld och lågor. Hon fick förstås en kram, eftersom det var sista dagen, och sen gick hon och betalade. En bra stund senare kommer hon tillbaka igen, koll

ade på mig med tårar i ögonen och berättade att hon tyckte hemskt mycket om mig och att hon skulle sakna mig, och jag fick en kram till. Sen rodnade hon som ett sensommarkörsbär och kutade ut mot parkeringen igen. - Jag blev så himlans glad att det spratt i benen och samtidigt så ledsen när jag insåg att många av de här människorna som jag träffat så mycket, kommer jag förmodligen aldrig att träffa igen. Jag vet att jag har en ganska unik relation till kunderna, men att ett tjugotal äldre kvinnor vill ha kramkalas och hundratals handskakningar och ryggdunkar, det var absolut ingenting jag räknade med. Idag är jag ödmjuk och rörd, två saker jag inte brukar vara, hoppas alla sett min insändare i Östran/Nyheterna idag :) Kommer sakna er, Oskarshamnare. Men nu ska jag charma in mig i Lindsdal istället :) Det blir nog också riktigt bra :)

Scooby Snack

Att Scooby Doo är en hund är det väl ingen som kunnat undgå. Fiction, tror du, men jag vill å det bestämdaste hävda att Scoob' är baserad på en riktigt hund. Jag syftar inte på att riktiga hundar kan göra meterhöga smörgåsar eller lösa spöklika försvinnanden - även om hundar förstås är riktigt duktiga på att nosa upp båda personer och föremål. Nej, jag syftar på att Scooby Doo är en riktig jäkla fegis - men att han gång på gång går med på att göra vad som helst, hur skrämmande det än är, för en "Scooby Snack" - ett hundgodis.

Som valpägare är jag helt beroende av att alltid ha tonvis med hundgodis hemma, så jag vet att det här stämmer. Nalle är världens fegpelle, men gång på gång övervinner han oförsvarligt sin höjdskräck och andra obehag om man bara lockar med ens en pytteliten hundgodisbit. Ofta sitter han i soffan, två decimeter upp från golvet, och gnäller för att han inte vågar hoppa ner. Han kan sitta där och gnälla en timme, men står man då ute i köket och ens råkar nudda hundgodispaketet så säger det bara voff och så står han bakom en och tigger som den hund han är.

Men jag ska inte säga nåt - jag är likadan, om någon lockar med kålpudding.

Nalles sympatier

Nalles politiska sympatier har länge varit ett orosmoln hemma hos oss. Det började innan valet, då han rev sönder och eventuellt åt upp flera av vänsterblockets valsedlar som kommit till oss med posten. Och under en promenad dagen före valdagen kom han bärandes på en valsedel tillhörandes Svenskarnas parti. Nu är ju hundrasen samojed en asiatisk ras så jag försökte tala lite vett i honom, men han vägrade släppa den. Kulmen nåddes när han, utanför vallokalen, skällde ut en socialdemokratisk utsände, och dennes, förmodligen också socialdemokratiske, hund.

Men så kom vändningen! Nalle och jag hade en lång politisk konversation igår och han berättade för mig att han kände att han haft fel och att han nu, med facit i hand, inser att han skulle ha röstat annorlunda i valet, att hans hjärta i själva verket pumpar rött och att han aldrig skulle vilja att SD eller Svenskarnas parti sparkade ut varken honom eller hans utländska hundvänner från Sverige. Han ser mycket fram emot den TV-debatt som utlysts mellan Ohly och Åkelund.

Jessicas lila

Imorse var jag inte nådigt trött när jag gick upp vid halv fem och rastade Nalle Puhsson. Sen slängde jag in jycken i vardagsrummet igen, tog vad jag trodde var min hoodtröja och gick till jobbet. Tyckte att tröjan var lite väl tight, muttrade lite bittert att jag måste krymt den i tvätten. Sen hängde jag av tröjan i skåpet och gjorde mitt på jobbet. Vid arbetsdagens slut gick jag till omklädningsrummet för att byta om, och i skåpet hade nån hängt in Jessicas lila huvtröja. Eller ja, så resonerade jag först iallafall, innan jag kom på att jag måste tagit fel tröja från allra första början, redan hemma i hallen tidigt imorse. Det måste sett riktigt dumt ut när jag kom till jobbet i den! Och ännu dummare när jag åkte hem!

Sulan som försvann

Jag var nyss ute med Nalle, och han var ivrig att bajsa,
så vi gick bort till hans lilla avföringsnäste bakom buskarna
längs norra vägen. Han gör sitt och jag tar upp'att.
När jag synade korven - ja alltså det får man lov att göra ibland,
det är inget konstigt med det - så var det några hårda avlånga
grejer ibland bajset. Det var så geggigt att jag inte kunde se
var det var utan stod och kände genom bajspåsen vad det kunde vara.
"det känns ju som såna där metallbitar man har längst ut på skosnören",
tänkte jag men blev genast skeptisk, för såna äter man ju inte!
Men så kollade jag ändå ner mot mina fossingar och mycket riktigt,
alla fyra metallbitar från mina sneakers var avtuggade.

Så jag grävde fram bitarna, tvättade dem och sydde dit dem igen.
Hehe - nä nu skojar jag. Det gjorde jag inte. Men jag får la köpa
nya skosnören imorgon, det är illa nog. Så kommer ni på besök,
ställ alltid skorna på en bra höjd =)

För några veckor sedan var här en tele2-försäljare. Tele2 har orsakat en hel del aggression i vårt hem sedan bredbandet ofta försvinner veckovis, tevekanalerna funkar sällan och telefonen har inte funkat sedan oktober förra året, så jag sa inte till honom att Nalle äter skor. Försäljaren, som var en stockholmsdialekt-blatte med snobbförsäljarskor och bakåtslick,
radade upp sina skor vid dörrmattan och gick, intet ont anande, in till vardagsrummet och satte sig. Kvarten senare skulle han gå igen och plötsligt var skorna borta. Han kliade sig förvånat i huvudet. Då kommer Nalle från köket med ett nöjt léende på läpparna - visst hade han tuggat sönder en sula! Jag låtsades bli upprörd men gav honom i smyg en liten godisbit, och Tele2-killen muttrade när han gick - jag hade dessutom vägrat köpa något av honom.

Nalle - Tele2 1-0

Ett smakprov från videobloggen

Mashmellow

I natt sitter jag nykter på en himla trevlig fest hemma hos kompisar till Jessica. Mörkerfotboll är inne, det har badats och livliga lantliga diskussioner om allt från jakthundar till analsex. Men det mest intressanta var när mashmellow-påsen började ta slut och en av Jessicas kompisar bjöd de sista till mig och festens enda muslim. Jag reagerade blixtsnabbt, skyndade mig in på Wikipedia för att se om det är grisindigriensen gelatin i det. Och det var det. Då hade han redan svalt en mashmellow och var på väg mot ännu en. Jag tordes inte säga det till honom så istället attackerade jag och tömde påsen på de sista fem. Han trodde nog jag var sjukt sniken - men det var ju bara för att han skulle få komma till himmelen eller vart de nu kommer. Dagens goda gärning alltså. Weeee. Ps: Jessica och Josse tycker de är bäst :) och det är de ju.

25

I lördags var det födelsedagsfest hos oss. Eftersom det var första festen i min och Jessicas lägenhet kan man säga att det även var inflyttningsfest. Vi började med att hänga på volleybollgrejen på Långviken, sinnessjukt bra väder men istället för bad och volleybollspel åkte vi hem och kablade fram VM-matchen mellan Argentina och Tyskland. Så fort ryktet spred sig att det visades fotboll strömmade folk in och snart var det knökat. Thomas hade peppat å Argentinas vägnar i flera dagar redan och blev måttligt imponerad av matchen när han kom lagom till Tyskarnas 2-0-mål. Men fotbollen blev till grillning och grillandet uppmuntrade till kröka och genast blev alla tokigt socialt kompetenta och minglade järnet.

I present från killarna fick jag en jädrans massa goa skämtartiklar som nu ingen går fri ifrån. Den vattensprutande tändaren och den vidriga coca cola-imitationen var några jag hann irritera folk med innan kvällen var över. Sen hände nåt magiskt roligt - Going och Thomas var inne på muggen, gud vet varför, det förtäljer inte historien, och resten av folket hade mobiliserat sig i hallen för att stämma upp i vacker födelsedagssång i tron om att det var jag och Martin som var där inne. Jag och Martin var istället uppe på vinden och hämtade mer god dricka när Going/Thomas öppnade toalettdörren och istället för att, som de hoppats, ingen skulle se att de varit på toaletten tillsammans, så stod en armé av överraskningssångare där. De hade redan börjat sjunga när de sett att dörren var på väg upp och sången sattes ganska snart i halsen när det upptäcktes att det var icke födelsedagsbarn som vinglade ut. Innan de visste ordet av så hade jag och Martin studsat ner från vinden och de fick på nytt stämma upp i skön skön sång! Dessutom fyllde Martins tjej Angelica år i samma veva och fick också ta emot folket jubel.

Idag sitter jag på min gamla dator tillfälligtvis eftersom det dagen efter visat sig att någon spillt en gyllene dos jägermeister/redbullkopia över mitt tangentbord och gjort det odugligt. Men lite spill får man räkna med! Nu ska vi inte ha fest på ett tag, så grannarna hinner svalka sina nerver! :)

Lisebergsbestyr

GeoTagged, [N57.69571, W11.99359]

Hej där! Jag står just nu på Liseberg med ett dilemma. Det är nämligen så att Jessica och jag har haft sån sjuk tur på chokladhjulen här på området, vi har vunnit på precis varje grej vi spelat på; en storvinst-mjölkchoklad, två stora chokladkakor, två feta chipspåsar och en go paradisask. Nu står jag här utanför lisebergsbanan dit de andra gått in för ett sista åk och så har jag det här dilemmat -ska jag dra med godiset eller inte? Jag skulle med enkelhet hinna bort till parkeringshuset innan de hunnit ta upp jakten. Men det skulle nog bli så dålig stämning imorgon när jag hämtar dem på stationen... Finns ingen riktigt bra ursäkt för ett sånt beteende - inte än iallafall. Vi får se vad det blir.

Fastighetsägare

Idag... om några minuter går jag till banken och skriver på det sista mecket, sen är lägenheten vår! Så himla gött! Får nyckeln och pappren på att den är min och sen är det bara att börja ombyggnaden och inflyttningen :) Lite nytt golv och nya färger bara, kommer bli sweet! Studsar runt på blåa fluffiga moln just nu! Yeehaa!

Angelina

"Angelina Jolie är förkrossad", börjar en artikel i en skvallerblaska som ligger uppslagen på bordet hemma hos Jessica och Annie. Jag skulle inte tro att någon av dem lagt ut de 29,90 som den kostade, men man vet ju aldrig. Hur som helst, artikeln fortskrider: "Hennes högst privata och hemliga dagbok har försvunnit. Nu är hon livrädd för att de ska hamna i någon utpressares händer. Eller ännu värre - att Brad Pitt tagit dem i beslag för att få reda på sanningen!". Otroligt spännande. Sedan följer en helsida med spekulationer om vad som kunde stå i dessa försvunna, hemliga handskrivna böcker. Dessutom en punktlista med tio saker som absolut måste finnas med, och infällda bilder på kändisar som de tycker känns aktuella. Givetvis har de en expert som hela tiden fäller in sanningsenliga kommentarer. Som bildtexten till bilden på mannen i coola solbrillor: "Angelina har fortfarande mycket starka känslor för exmaken Billy Bob Thornton och har skrivit ner jämförelser mellan hur han och Brad är i sängen". Det här vet skribenten med säkerhet.

Vänder man på bladet ser man att Britney Spears är ensam. De har till och med fått ett citat från henne: "Jag är så ensam!". Det har hon förmodligen sagt till skribent Alexandra Jansdotter på Glaze. Inte! Hehe men den här artikeln börjar på samma nivå ungefär: "Britney Spears känner sig som den ensammaste kvinnan i världen. Hennes orolige far övertalade exet Jason att dejta henne igen. Han gick med på det men vill även träffa andra".

För varje ny sida är det en ny helt och hållet påhittad text om en känd Hollywoodkändis med anonyma experter som säger hur respektive kändis känner sig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur såna här tidningar kan sälja en enda kopia, det kan ju inte finnas någon som tror på ett enda ord? Men så ser jag på framsidan att man fick ett gratis rött läppglans på köpet med tidningen. Jäklar! Vilken deal :)

Toktant

Häromdagen hände nåt sjukt skumt. Jessica hade ett försökringspapper på en födelsedagspresent och en dag hade vi råkat slänga den. Tyckte inte det var hela världen, så jag tänkte inte mer på det. Sen en kväll, i elfte timmen, jag öppnade i nåt pajamas/mjukis-igt, kollade i titthålet eftersom det var så sent och såg en tunn kvinna. Fick direkt associationer till den äckliga systern i Jurtjyrkogården, men riktigt så illa var det inte när jag ändå öppnade dörren. Där stod tanten som jag brukar se i sophuset, hon som en gång sa till mig att man kan spara mycket pengar på att gå igenom tidningsinsamlingen eftersom folk till slut ändå slänger alla tidningar- hur bra de än är. Jag fick lov att instämma den gängen, det var ingen människa jag ville hamna i en dispyt med. Nu hade hon iallafall gått igenom mina förseglade sopor och hittat försäkringsintyget och hon kom för att lämna det till mig tillsammans med några kloka råd om hur man hanterar värdepapper så att inte fel personer får tag i det. Hon försäkrade att hon inte ville ha någon hittelön, något jag aldrig i livet hade fått för mig att erbjuda henne. Det räcker med vetskapen om att hon läser mina gamla illustrerad vetenskap. Där sparar hon in femtioåtta kronor i månaden - DET är vad jag kallar hittelön.

Isabella

GeoTagged, [N56.74984, W15.26924]

Idag har Påsen och jag bilat över till Skånes västkust för att träffa våra sötnosar... Fick köpa en såndär XL-redbull för att inte somna bakom ratten när solen envisades med att ligga precis i ögonhöjd heela vägen. Nu är jag iallafall med Jessicas klass och dom övar slutscenerna på sin musikal, den fick jag ju inte se :) Här är lite smygreklam för musikalen ---> www.musikalenisabella.tk

Kung Crille in reverse

Den första april borde vara årets bästa dag för mig. Men nej. Det började med att jag fick syn schemat i måndags att jag skulle vara ledig idag. Blev förstås förtvivlad över att de aprilskämt jag planerat för Maxis kunder nu inte skulle bli av. Jag hade bland annat tänkt ha smakprov på citroner men skriva gul grapefrukt på skylten. Idag har jag därför inte orkat ta mig för att skoja med en enda själ! Sen nu ikväll har jag själv blivit narrad. Skulle gå bort till verkstan och hämta min bil som blivit lagad. Tänkte, "det är ju på tok för långt dit, nästan ända bort till Lindsdal ju", så jag tog bussen. När jag gått de tio minutrarna från hållplatsen till verkstaden så börjar hagelstormen av aprilskämt mot mig; bilen är inte där! Tror jag iallafall och ringer Eniro och ber dom koppla mig till ägaren. Blir naturligt lurad även av Eniro, felkopplad till en intet ont anande stockholmsblatte. Andra gången kom jag rätt och fick höra att meckarn "kanske" kunde ställa ut den imorgon. Ringde macken och frågade om han kunde hålla den billiga hyrbilen åt mig och det kunde han. I bitterhet gick jag tillbaka till busshållplatsen igen där KLT-chaffisen åkte rätt förbi mig och jag kollade på internet att nästa buss skulle komma först om en halvtimme, så jag fick helt enkelt bita ihop och gå. Gifvetvis skulle KLT ha fler skojess i rockärmen, två gånger när jag vandrade mittimellan två hållplatser kom det likförbannat bussar, sökningen på KLTa hemsida måste haft ett aprilskämtfilter aktiverat. När jag kommer fram till macken tror jag förstås att snubben bakom disken skojar när han ler och säger att bilen jag skulle fått låna inte finns kvar längre, men han höll konsekvent på sitt skämt och jag fick ta den dyra bilen. Nu pallar jag inte att bli aprilskämtad mer utan kapitulerar i sömn. Hehe men se upp ni där ute! De andra 364 dagarna det här året är mina! Hihi. :)

Födelsedagsfest 20.35

GeoTagged, [N56.74322, W15.92784]

Jessica har precis öppnat sina presenter och speciellt fastnat för ett par röda converse som hennes mamma köpt. Hon har också hunnit bli kär i en massa inslagspapper i svart glitter som hon vill spara :) men det ändrar hon sig nog om snart, hihi. Snart hem till oss igen där festen börjar på allvar :)

Födelsedagsfest 19.10

Jessica bjöd mina föräldrar på hennes födelsedagskalas och såhär stiliga hade de gjort sig! :) Snart vankas det toasts och alkoholfri dryck. Har även förhoppningar om tårta, jag har inte frågat men vad vore en födelsedagsfest utan tårta? :)

Elva spänn

Aftonbladet har gått från tio till elva kronor... En krona mer eller mindre, egentligen men det var ju så förbaskat smidigt att bara trolla fram en tia ur bottenskramlet i fickan, en tia har man alltid typ, men nu ska man hitta två separata mynt, eller ännu värre, spräcka en tjuga! Nja nu tror jag minsann det får bli nättidningen ibland istället. Tur att jag har gratis internet nu i två månader sen tele2 strulade som kompensation. :)

Liftaren

Idag tog jag upp en liftare. Det gör jag så ofta jag kan, iallafall när det är någon det är uppenbart synd om. Det här var fortfarande i gryningen, halv sex på morgonen och den här stackars tonårspojken hasade fram med bakfulla klumpsteg. Blött och kallt ute dessutom och det såg ruggigt kallt ut att gå längs E22an utan jacka. Det visade sig att han haft en gammal hederlig sjöfylla och tappat sin mobil, sin plånbok och sitt lokalsinne. Just då var jag riktigt nöjd över ännu en vit helg :)

Flygande hönor

Sitter och läser morgontidningen på jobbet om hönsbur-debatten. Motståndare Linda Björklund på Djurens rätt uttalar sig såhär: "Enligt lagen ska djuren kunna bete sig naturligt. Men de har lika lite utrymme som förut, en yta motsvarande ett A4-papper per höna. I burarna kan inte hönorna sträcka på sig, krafsa i marken och flyga." En skarp analys kan en del mindre intelligenta läsare tycka. Hönor är ju inte direkt kända för att ha förmågan att flyga. Jag har ännu inte sett en höna flyga söderut på hösten, tacka för det. Med alla sveriges miljoner hönsdjur i luften skulle man kunna köpa bajstätade paraplyer i varenda kiosk och det skulle medfölja en biltvätt med varje köpt bil. Det är nog bäst vi har dom jäklarna i bur ändå :)...

Second hand

Inne i en second hand-butik idag och jag förstår inte grejen. Men trettio hysteriskt imponerade kvinnor därinne yttrade öppet sin kärlek för de här trånga rummen fulla med kläder så fula att tidigare ägare mått dåligt av att ha dem kvar hemma. Bland lukten av gammal fuktig källare kan man även hitta smått rostiga smycken, utslitet porslin och gamla lakan. Det är och förblir för mig en gåta hur kvinnor och i viss mån gamla ensamma skröppliga gubbar kan tycka att det här är en så otroligt spännande värld. Nu år 2010 säljer man ju kläder på Blocket och tradera, så i all rimlighet är det bara den skitigaste skiten som hamnar i second handbutikens hyllor. :)