Inlägg
Ju mer teologiskt intresserad jag har blivit de senaste åren ju mer har jag insett att jag inte tror. Jag är uppväxt i en familj som aldrig har diskuterat särskilt mycket religion, mer än att kristna högtider varit lika självklara som att döpa nyfödda, gifta sig kyrkligt och begrava bortgångna till ljudet av traditionella psalmer. Jag tror säkert att många i släkten tror på Jesus och det liv efter döden som han lovade om man tror på honom. Jag är bevisligen född in i kristendomen, med dop och traditioner. I skolan uppfattade jag mer eller mindre barn-versionen av bibeln som faktalitteratur, vilket vid sidan av att lära sig bokstavera är mina enda tydliga minnen av lärandet på lågstadiet. Konfirmationen var lika självklar. Alla utom en från min stora klass konfirmerades. I många fall på grund av många andra skäl än sin tro; påtryckande familjetraditioner och löften om presenter var starkare faktorer. Jag ville väldigt gärna tro och anammade en del grejer, vi hade en ungdomlig präst och en ungdomsgrupp som hittade på grejer, perfekt när man var femton att träffa polarna. Trots att aktiviteterna inte nödvändigtvis var av religiös karaktär kunde jag ibland plågas av att jag kände mig skenhelig, för jag ville så gärna tro. Det verkade ju bra med gemenskapen, det eviga livet i himmelen genom syndernas förlåtelse, men jag hade så många frågor som jag inte fick bra svar på;
- Hur kan man leva i tron att Adolf Hitler, om han bad om gudsförlåtelsen innan han tog livet av sig, vilket jag är övertygad om att han gjorde, kom till himmelen – medan Mahatma Gandhi nekades inträde för att han inte gjorde det? (Svenska kyrkan skriver på sin Q&A att det är irrelevant hur många goda gärningar du än gör, det är inte det som räddar dig från helvetet – det är erkännandet av Jesus som Guds son som räddar dig). Dessutom var ju Gud, om det skulle funnits en sådan, väldigt väldigt sparsam med bevis, så att han förväntar sig att man tio, hundra, tusen, en miljon generationer framåt ska lita blint på en hörsägen är han ju väl optimistisk; och dessutom säga att om man inte accepterar och tror, ska man brinna i evigheters evighet... det låter inte som en Gud jag skulle vilja ha.
- Jag förstår inte heller konceptet att Gud skulle ha gett oss en "fri vilja" – samtidigt som Gud vet hur allting ska sluta. Om han redan vet alla val jag ska göra i mitt liv, är jag bara dockteater? Om det fanns ett öde skulle livet förlora sin mening, det skulle ta bort mitt egen ansvar för mitt liv tycker jag. Jag skulle aldrig kunna finna mig i att leva ett liv där jag tror att allt jag gör bara är enligt en plan, jag måste tro att jag väljer min egen framtid och min egen verklighet.
– Gud har, enligt bibeln, en tradition av att förgöra mänskliga civilisationer när de motsatt sig honom. Exempelvis dränkte han städerna Sodom och Gomorra i eld och svavel för att de levde i synd, och vid ett annat tillfälle dränkte hela världen i vatten. Richard Dawkins beskriver såhär: "Gamla testamentets Gud är utan tvivel den obehagligaste gestalten något litterärt verk kan visa upp. Han är svartsjuk och stolt över att vara det. Ett småsint, orättvis, icke-förlåtande kontroll-freak; en hämndlysten, blodtörstig etnisk utrensare; en kvinnofientlig, homofobisk, rasistisk barnamördare, folkmördare, sonmördare, dödsbringare med storhetsvansinne, en sadomasochistisk illviljande översittare." Kristendomen, Islam och Judendomen bygger värderingar från den här boken, om än med olika tolkningar efter senare profeter och människor har använt sig av, alternativt gömt sig bakom, den här gestalten för att kriga tusentals krig, korståg, erövringar och ockupationer, mord, tortyr, arrangerade giftemål med minderåriga, könsstympning, bränna häxor, förtrycka kvinnor, mörda homosexuella, etnisk rensning, hedersmord, människooffer, djurplågeri, självmordsbombare, terrorattentat, slaveri, och så vidare och så vidare. Nåväl - sen ändrade sig Gud plötsligt och skickade in Jesus för att han älskar oss...? Snacka om att göra en personlighetsförändring. Och sen ha mage att be OSS be om ursäkt för VÅRA synder.
- Hur ska jag förhålla mig till att vetenskapen har motbevisat gamla testamentet på i princip varje punkt? Ska jag själv gå in och strecka över bibelverser allteftersom de blir vetenskapligt inaktuella och fortsätta tro på resten tills att nästa strof blir motbevisad? Extremt få stycken ur en extremt omfattande bok, som är bibeln, är bevisat historiska händelser. Moses är i stort sett motbevisad, kung David också, den enda viktiga person seriösa historiker tror generellt på har funnits är Jesus, men till och med om honom finns det väldigt få dokument. Definitivt ingenting som bevisar att han var den han påstod själv, den delen kan man bara hämta från hans närmaste krets, som hade all anledning att få honom att framstå som större än han egentligen var. Om man är en sekt som följer en profet i massa år och man bygger sitt liv runt honom och han sen går och dör... då skulle jag säga att man har motiv att både hitta på, och vilja tro, på historier. Vi vet ju hur oresonliga sekterna vi har idag ofta är. Att nya testamentet har fått sån trovärdighet genom tiden är ganska förvånande när man tänker efter.
Det här var bara några exempel på frågor. Kristendomen har ett par genomsyrande strofer som de kan applicera på alla frågor såsom; "saliga äro de som tror utan att ha sett" och "herrens vägar äro outgrundliga". Med de meningarna kan man trolla bort de flesta frågor, och är man inte ifrågasättande och kritisk så kanske man köper det. Men jag är en nyfiken jäkel och jag köpte det definitivt inte. Alla svar fick jag däremot av vetenskapen. I tesen av att det inte finns någon Gud, eller att han åtminstone inte är delaktig på det sättet som någon religion kan förklara, vet vi nu hur livet utvecklats, vi har teorier om hur universum uppkom och fungerar, man kan förklara varje liten cells bakgrund och vi kan förutse varje naturfenomen. Och utan någon högre makt såsom en Gud har vi har hittat ett svar på vad som är meningen med livet; att vi är vår egen mening. Det finns inget efterliv, så vi måste leva i nuet. Vi är däggdjur som måste göra vårt liv så bra vi kan för oss själva och våra medmänniskor. Moral ska inte komma från att man fruktar att hamna i skärselden.
Den stora missuppfattningen är att det är någonting tragiskt med att inte tro på en högre makt eller ett efterliv. Att det måste vara jättetråkigt att inte känna någon högre mening just med mitt liv. Att det måste vara tråkigt att inte tro på någonting. Sanningen är så långt ifrån det tragiska man kan komma. Istället ser jag det vackra i allting och jag kan leva extra mycket för varje dag istället för att kämpa för att det ska bli bra efter jag är död. Jag kan lägga energi på att göra livet efter min död bra för andra människor istället. För världens nästa generationer. Det finns inget tragiskt i det. Det tragiska är att det fortfarande är tabu att säga att man tror på sig själv och på världen, så vacker och intressant och förstummande som den är, istället för på en Gud.
