Kycklingvingar

I en liten stad längs den amerikanska östkusten, Fort Piers, hade Christopher en vän som vi bodde hos en natt. De tog ut oss på en klassisk amerikansk familjerestaurang med en trubadur som fick så lite uppmärksamhet att han funderade på att gå hem och tv-apparater med amerikansk fotboll, färgglada servitriser och givetvis - massiva portioner. Kycklingen sades vara en specialitet så vi tog en kycklingsallad och varsen bricka med kycklingvingar. Jag vet inte hur de genmanipulerar fåglar i det här landet eller vad de har i marinaden, men... det var inte en måltid, det var en upplevelse. Hade ingen aning om att kycklingvingar kunde vara så JÄVLA goda, för att säga det som det kändes. Kycklingsalladen var också den godaste jag haft men vingarna alltså... Jag kan inte komma över det, jag kommer aldrig kunna se på mat likadant efter det här. Och jag vet inte när det kommer sluta vattnas i munnen på mig. Om nånsin. Det var kanske lika mycket en förbannelse som en välsignelse att ha ätit där :)

Everglades träskmarker

I Miami hyrde vi en flashig bil och påbörjade äntligen vår roadtrip. Alen utsågs till kartläsare och jag till förare och så brände vi iväg på den amerikanska motorvägen. Då och då stannade vi för att äta skräpmat eller för att bunkra beef jerky, torkat kött i olika kryddblandningar som fanns i bisarra storpack. Måste ha konsumerat flera kilo redan :). 

Det är fantastiskt roligt att köra bil i USA, dels för att bilen är grym och dels för att det är såna gigantiska motorvägar. Ibland tio-tolv filer i varje riktning, till och med inne i småstäderna är det typ fyrfilig standard. Ändå lyckas de fylla dessa giganter till vägar med bilar, att gå verkar sällan vara ett alternativ :)

Vi kom ner till den träskiga nationalparken Everglades som sträcker sig många hundra kvadratkilometer mot den mexikanska golf-kusten. Vi hoppade på en fläktdriven träskbåt och åkte ut i det vilda naturlivet för att se en uppsjö av mäktiga fåglar, otroliga sköldpaddor och hungriga alligatorer. Snubben som körde båten hade dock en fetish för växterna i träsket, specifikt var han väldigt, väldigt (väldigt!!) intresserad av vassen. Med outtröttlig entusiasm visade han hur man kunde göra allt från gasbindor till kvällssnacks av dessa långa strån. Men till och med det var faktiskt intressant - och garanterat nyttigare än det torkade köttet vi fyllt bilen med :) 

It wasnt me

Karaoke har blivit en röd tråd när vi varit ute :) Vi försöker bilda jänkarna med en och annan svensk låt, typ Ace of base och sånt som de aldrig hört men som ändå finns med i karaokelistorna :) Vi gjorde en femminuters-freestyle-remix av Shaggys "It wasnt me" häromdagen med en amerikansk flicka på refräng. Den var riktigt vass. USA ligger för våra fötter, helt enkelt :)

Bizarro world

Alen och jag träffade ett gäng Springbreak-firande kanadensiskor på hostellet i Miami beach och de insisterade på att vi skulle hänga med till en känd nattklubb. Det skulle visa sig vara lite annat från vad man är van vid hemma på larmtorget :). Jag har aldrig sett så mycket vakter exempelvis. Det måste ha varit femtio väktare, både inne och ute. De stod uppradade längs yttersidorna av den gigantiska danslokalen, iklädda dyra synkade märkeskläder och blingbling. Klubben hade städare som jobbade i realtid, såtillvida att så fort någon spillde något på dansgolvet så kom städare från flera håll och jobbade bort fläcken på bästa curlingborstar-manér innan de lika snabbt försvann. I baren kostade drinkarna från 20 dollar, och då ingick inte dricks naturligtvis. Inne på toaletten fanns fem artigt påträngande herrar som assisterade med precis allting, ja, utom kanske det mest privata torkningsarbetet... eller de hade säkert gjort det med om man hade velat, men någonstans drar jag gränsen. Men bäde varma och kalla handdukar, parfym, papper, fjorton olika sorters tvålar och handsanitering var några av de alla grejer som erbjöds. Nu tror du att det var gratis, men det är bara för att du är dum - de ville ha fem dollar för besväret. Visserligen valfritt eftersom det var i form av dricks, men där inne ville man hålla sig på god fot med folk tror jag. Vi höll oss varje gång tills blåsorna blivit oroväckande utvidgade. Men det var ett riktigt ballt ställde, ljusuppsättningen och DJn var verkligen något annat! 

I USA när man går ut så är det hiphop och RnB som gäller hela vägen, i alla fall i Miami beach. De spelades de mest obskyra låtarna med så obscena ord och äckligt nedsättande formuleringar att man tappade hakan. Inte för våra nyfunna nordamerikanska vänner dock, trots deras oskyldiga utseenden och trots att de jobbade med hedervärda arbeten såsom småskollärare och djurskötare och sånt, så sjöng de gärna och ljudligt med i de vidrigaste ordkombinationer man tänka sig kan, jag tappade verkligen hakan ibland och undrade hur detta var möjligt :). Det är tydligen bara ännu en av alla de kulturchocker vi sprungit på än så länge :) Kameror var förstås förbjudna så det blir inga bilder inifrån, hoppas jag berättade bildligt nog :)

Kennet Andersson

Igår när vi satt och åt flottiga amerikanska coleslaw-baguetter - som man av någon anledning får en tallrik pommes till - på en restaurang längs strandpromenaden i Miami Beach, gick en amerikansk svart högst förvirrad man förbi oss och skrek ut Kennet Anderssons namn. Ja, Kennet Andersson, den svenska landslagsspelaren som var aktivast i början på nittiotalet. Jag borde inte ha frågat, men jag kunde inte låta bli och då fick jag en lång extremt entusiastisk utläggning om varför "Kennet Andersson is the greatest superstar that the sport of soccer has ever seen". Jag minns inte så mycket av Kennets personlighet eller spelstil, kunde det verkligen stämma? Var han SÅ bra att hysteriska mörka män i södra USA går och spontanhyllar hyllar honom fortfarande? Jag ska fasen hem och googla detta! Förmodligen var det ett sätt att få lite uppmärksamhet i ett turistområde med mycket svenskar, eventuellt i syfte att kunna langa knark. Vi har sett många exempel på såna konstiga öppningafraser som sedan leder till att man får ett kampanjpris på rökherroin. Men ni kan vara lugna, Christopher och jag tackar alltid nej! :) Däremot var vi i stadsdelen Little Havana - en inte så lyckosam stadsdel på fastlandet söder om centrala Miami, där ingen kunde prata annat än spanska och husen såg ut som i trashiga amerikanska filmer - för att äta kubansk mat och delade en efterföljande kubansk cigarr. "When in Rome..." som man säger. Men några halsbloss blev det inte tal om, vi ville bara känna oss lite kubanska för en stund :)

Gymmet på stranden

Hurtiga som vi är, började vi resan i sundhetens tecken! Vi hittade ett utomhusgym i South Beach som passade våra ändamål, och i närheten låg en frukostrestaurang där de hade den här gröten med lättyoghurt och fruktmusli. Sådär - nu kan vi frossa i amerikansk flott och fett resten av dagen med riktigt gott samvete :)

Första dagen

Vaknar till det numera bekanta ljudet av vinter-OS - men det är också den enda likheten. Förutom att det är kommentatorer som pratar engelska, så hörs storstadens brutala morgontrafik från gatan utanför. Jag har ännu inte varit ute och sett Miami i dagsljus, det var kolsvart när planet med slitna skandinaver klämde ut sitt landningsställ. Smålänningar som vi är, eller, i alla fall jag, så hade vi inte köpt den dyra flygplansmaten, och den lilla sketna mackan och den banan jag och Alen delade på var inte mycket att stå sig på under den tio timmar långa flighten. Jag hade startat min resedag 24 timmar tidigare och det kändes verkligen i kroppen. Således var vi utsvultna och dödströtta när vi kom fram till hostellet. 

Av någon anledning, fortfarande lite oklart varför, så tilldelades Christopher och jag en lägenhet med fyra dubbelsängar. Priset var dessutom betydligt högre än avtalat innan, men det var bara att gilla läget. Och rummet var okej på alla sätt utom ett; en extrem stank av marijiana. Helt galet, vi kunde knappt andas och fläkten i rummet låter mer än den verkar kan jag lova! Vi flydde ut i natten för att hitta mat till våra skrikande magar, och vi hamnade på en klassisk amerikansk diner, precis som i filmerna, med bås och servitriser med skrivblock i högsta hugg!

Vi tog varsen stor burgare, och tillhörande pommestallrik. Jag fick i mig hela burgaren, Alen misslyckades med dito, det var helt galna portioner trots vår svultenhet. Vi var helt förstörda så vi betalade bruklig dricks och gick bara hem och däckade. Och nu vaknade vi till curling. Dags att ta sig ut och se vad USA har att säga :) 

Matlådorna från helvetet

Det ligger ett gäng extremt oinspirerade matlådor i min frys. Tidigare i år blev jag tvungen att tömma frysen och istället för att återinfrysa råvarorna som hann tinas medan jag avfrostade, så tänkte jag att jag kunde göra lunchlådor att ha till jobbet och sådär. Det visade sig vara ett dåligt beslut, för halvvägs in i varje spontant komponerad rätt upptäckte jag att det saknades vitala komponenter. Så jag blandade vilt, och - yada yada yada - nu ligger de i alla fall där i frysen. Igår hade jag inget annat - och drog som på lott en av lådorna utan att kolla vilken det var. Det blev en sörja med spenat, kokosmjölk, lax, räkor, och blomkål som nu var ihopfruset till en blek klump - verkligen så långt ifrån ordet matglädje man kan komma. Folk har blivit deprimerade av mindre.

Imorse var jag i samma situation, jag vaknade sent och grabbade tag i första bästa lunchlåda ur frysen på vägen ut. Jag sitter nu på bussen och analyserar innehållet, och jag sjunker djupare och djupare ner i Länstrafikens blåa säten ju fler ingredienser jag lyckas identifiera. Det här är verkligen något i hästväg. Skjut mig :)

Gubbar med klubbor

Eftersom jag har haft ont i ryggen ett par veckor kände jag att det var bäst att rehabilitera och därmed stå över gårdagens innebandy-match med vårt korplag Gubbar med klubbor. Istället så tog jag och filmade matchen, här är ett kort sammandrag :) Videoklippningen blev inte exakt perfekt överallt, den gjordes rätt hastigt och sådär, haha... ha överseende med det. Chipp!

Kommunen gillar att komplicera till det

Kommunen har fått för sig att det är en skitbra idé att dela upp cykelvägar i två filer. I den ena filen ska cyklister cykla i båda riktningarna och i den andra filen ska gångtrafikanterna promenera i båda riktningarna. Det började såvitt jag vet med den nya cykelbron mellan Hansa City och Djurängen. Sedan började man dra dessa linjer lite slumpmässigt på stans cykelvägar. Den mest kluriga är den som går från järnvägspassagen på Esplanaden ända bort till norra Djurängen. Där är typ varannan sträcka målad med dessa nya regler och varannan har de gamla reglerna. Så man får typ byta sida av vägen varje gång man kör över ett övergångsställe. Folk har ju ofta sen tidigare ingen jäkla aning om vilken sida de ska gå eller cykla på, framför allt gångtrafikanterna tror ju ofta att de ska gå till höger. Nu ska de gå till vänster i vänster fil, alternativt alternativt vänster i höger fil, och då riskerar att möta cyklister, som måste cykla höger i vänster fil. Som om det inte var nog, så finns det både vägar som har cykelbanan till höger resp gångtrafik till vänster OCH vägar som har cykelbanan till vänster resp gångtrafik till höger. Det är tydligen lite olika beroende på vem som jobbade den dagen - eller nåt.

De flesta cykelvägar är dessutom inte mer än kanske två och en halv meter. Att två gående personer fixar att mötas inom 1,25 meter köper jag rakt av, vi är ju inte amerikanare, men när det är fullt av cyklister som ska mötas på samma lilla bredd blir det naturligtvis sådant fullkomligt kaos att linjen måste överskridas och förlorar då sin hela mening - vad nu den var?

Om kommunen åtminstone kunde stå för sin nya idiotiska, onödiga regel och konsekvent använda den på samtliga cykelvägar så hade det åtminstone gett intrycket av att det var deras övertygelse att den här grejen var bra. Men nu gäller den lite sporadiskt, här och där, till synes slumpmässigt – och när snön hade lagt sig förut så att man inte kunde se linjerna, blev det fullkomlig anarki och förvirring. Kommunen sammanfattar de nya reglerna på sitt fantastiskt obegripliga vis på sin hemsida:

"I och med att våra gång- och cykelvägar är dubbelriktade och cyklistens yta alltid läggs närmast bilväg, när sådan finns intill, så beror det på vilket håll man färdas om cykeldelen ligger till vänster eller höger. En där man inte har en uppdelning med linje, en där cykeln är till vänster och den sista varianten där cykeln är till höger." 

Så jäkla nöjd!