Flygsjukan

Reflektioner från ett hemresande fordon tolv tusen meter ovanför Indiens nordvästkust: Sitter och funderar lite över varför de återigen kör en omväg över gamla Sovjetunionen när fågelvägen över Afrika hade varit så mycket mer effektiv, men beslutade mig nyss att trots allt inte gå in och konfrontera piloten.

Eftersom det billigaste planet hem gick sex på morgonen och vi således behövde åka från hotellet redan vid tre på natten, tänkte vi först inte sova alls förrän flyget. Men en blund blev det, en såndär blund som fördriver tiden utan att pigga upp. Och se'n blev det tio minuters slummer på flygplatsen, högst ofrivilligt eftersom jag velat spara all form av sovande till flygplanet, och jag ansträngde mig till det yttersta för att behålla sömnigheten till flygstolen. "Inte bli pigg, inte bli pigg, inte bli pigg", mumlade jag i mantra, men så roligt skulle jag inte få det. Plötsligt, bland alla flytvästinstruktioner och frukostvärdinnor blir jag hyperpigg och det står skrivet i stjärnorna att jag ska sitta inklämd mellan feta tyskar och stressade småbarnsfamiljer med ett stolsutrymme utmätt åt pygmeer. Varför serverar man frukost klockan sex på morgonen, och varför får jag inte fallskärmsinstruktioner istället för flytvästinstruktioner när vi ska resa på femtio tusen fots höjd; det är två frågor som jagar mig medan amerikanaren bredvid mig garvar läppen av sig åt något han fått in på flygplansteven. Så roligt kan det inte vara, muttrar jag.

Jessica gör det inte direkt lättare för mig, hon somnade innan jag hann sätta mig och hon förvandlas numera per automatik till Alien 5 varje gång hon sover. Inte ett ljud, vill hon höra och trots att hennes chokladbruna ben ligger över mig kors och tvärs, så att jag knappt andas, så får jag inte ta bort dem, då får jag det hett om öronen! Det här är verkligen en obekväm färd och än är det tjugofem timmar hem. Slutar inte tysken bakom mig upp med sina äggiga blötfjärtar, som nära på startar brandvarnaren, kommer jag få spelet!

Det lustiga är att mitt favoritskämt sedan länge är "Har du hört om grisen som var trött? Han stack till England och blev pig!". Nu sitter jag här, ironiskt nog på väg till Heathrow i London. En gris. Så pig.

Gratisklinik 2011

Av en händelse befann jag mig på ett av världens fattigaste kvinnosjukhus igår. Oroa er inte, Jessica mår bra, det var inte så. Jessica och jag skulle ha ätit middag hos hennes tamilska släktinga, men det blev inställt eftersom dottern hade blivit inlagd på sjukhuset i Colombo. Inlagd på sjukhus, det låter så fint, men ni ska inte tro det var ens i närheten av någonting ni sett.

Innan helgen hade hon kommit dit och vårt besök ägde rum på måndagen, då hade hon suttit på sjukhuset hela helgen. Bokstavligt talat: suttit. En väldigt sliten plaststol hade varit hennes bostad under fyra dagar och fler skulle det bli om inte doktorn kunde komma den dagen, det var högst osäkert. Alla sängar var upptagna och bara de riktigt sjuka hade prioriterats sängplats, och då pratar jag om kvinnor och barn som såg så sjuka ut att jag på riktigt inte kunde se vilka som levde och vilka som var döda. Bleka och smala varenda en och horder av snuskiga sprutor och nålar över hela avdelningen. En del hade kunnat sova på golvet, under vissa sängar hade mattor lagts ut som sängar men den tjugofyratimmars arbetstiden gjorde det omöjligt att ligga bra. De som hade sittplats kände sig också någorlunda prioriterade eftersom lika många sjuka hade ståplats eller satt i tur.

De sjukdomar man inte hade när man kom hit kunde man mycket väl fått när man skrivits ut, och jag såg framför mig kvinnan på vaccinationsavdelningen i Kalmar och hur hon sa att vi inte skulle vistas i farliga miljöer. Ni förstår att jag inte hade hjärta att fotografera där inne förutom den gången Jessicas morbror bad oss ta en bild på Jessica och hans dotter. Skräckscenario i varje enskild säng på vägen ut lämnade ingen oberörd, ett skralt flickebarn i närmast skelettform satt och skakade okontrollerat och äldre kvinnor som hostade sina lungor ur dess fästen. En sådan syn vill jag aldrig mer se, den psykiskt värsta upplevelsen i mitt liv.

Om hoppet är det sista som lämnar människan är det här det händer, om och om varje dag. Att Jessica biologiska mamma dog vid hennes födsel här för, i övermorgon, på dagen tjugo år sedan, känns inte alls långt borta när man sett det vi såg. Det slår mig snarare vilket fantastiskt mirakel det är att Jessica lever, oddsen måste ha varit en på miljonen.

Let's tea

Writing again from the beach of Negombo, a few steps away from the place where we spent our first week here. We have been traveling the south ourselves and then carried on to a national park in the west with our splended driver. From a very dirty old jeep we saw parrots, elephants, crocodiles, water buffaloes, leopards, brown bears, monkeys and squirrles. The jeep driver were though even more excited than we were, many times he went out of the car screaming and waving of enthusiasm. We got so many pictures, and Jessica were furious because of zoom isnt nearly enough for this sort of adventures, but still I think we got perfectly fine photographs and many of you will see them in her blog and in our place.

Then the tour went to the hill side, and believe me when I tell you this is the most spectacular landscapes there is. Hundreds of mountains, each higher than the highest in Scandinavia, filled with heavy jungle, beautiful lakes and numbers of waterfalls, and a horizon of tea plantages. And other plantages too; carrots, bananas, coffee, potatoes, pineapples, coconus... and pretty all the fruits you can imagine. Very impressing views and we went to a numerous plantages and factories. Highly fascinating, but the thing that captured our hearts and minds were when we had a break to photograph some tea picking women who had a tea picking break. It started out with just a few and suddenly the hill exploded with ladies. Everyone more curious than the last, who where these crazy people who wanted to photograph them? Our driver explained in sinhalese that Jessicas biological mother were also a tea picker, and they all gather around us when we showed them a photobook of Jessicas life and Sri Lankan relatives. Some of them started to cry, and this unexpected emotional situation were only to an end because we had to leave them behind.

And we continued our journey to Nuwara-Eliya, a mountain top town. We met a wonderful australian/indonesian couple, the man were some kind of a amature bookwriter and asked us to be a part of his new book about mixed couples. They were the sweetest couple too and now we hope this book will be a bestseller - they promised us royalties it if would :). Then we went on a really rough ride down from the mountains, the roads were so poor the driver had to zigzag within the road to avoid dangerous holes. Did I say the car had only one functional seatbelt out of nine... Well well.

The city of Kandy, next stop, were a city in extacy because they were cohosting the World Cup of Cricket at the moment and this very night Sri Lanka were up against England, just a few blocks from our expensive hotel. All the prices were up because of this, you see, and we had to check with ten dffrent hotels before we could get a room anywhere in the region. At the hotel there was a bit of a party going on because of the cricket. For you who dont know the game of cricket, the world cup matches starts at two in the afternoon and goes on into the late night. Originally, cricket games are held for two or three or even four days, but they have shorter games in the world cup for practical reasons. We thought about going to a game, originally the tickets were 18 kronor each but since its been sold out the secondhand tickets were now ten times that. Still not a lot, but we thought it would be a little disrespectful to go see this event just because we could - when lankans all over the country cried their eyes out because they couldnt afford it. But Sri Lanka won, we understood from the happy screams and the all night long singing at the hotel.

Now back in the place where it all began, the beach of Negombo. We thought since its our last hotel night we would have a nice one for a change, a one with swimming pool and AC. Its really nice and all the people there are scandinavians because it seems to have agreements with one of the leading swedish travel agencies. The food is like a swedish restaurants with cheeseburgers and wienerschnitzlers, and french fries. Very far from where we have stayed previous nights with seriously spiced curry and weird cardgames with natives. Tomorrow is the last day here and then we have a 24 hour traveling back to Stockholm and then another five hours to Kalmar. Work again the following day, but it will be pleassant. We both miss our dog and our friends and families a lot and there is much to be done concerning the upcoming celebration of Jessicas 20th birthday... By the way, dont get her Sri Lankan dresses for birthdaypresents, she has already bought like twenty... which each will last until the first wash :) Dont tell her I said that... :)

En smula sent

Lite sent men, det här inlägget skrev jag ursprungligen redan på flyget ner hit. Då gick det inte att publicera det så nu, två veckor senare, är det dags :)
___________________________
I förrgår lämnade vi Nalle hos svärmor, det var riktigt tungt att lämna honom men han hade inte gillat klimatet runt ekvatorn nåt vidare. Sedan fick vi både middag och en god natts sömn hos morbror Lars med familj när vi kom upp till Stockholm, som också snällt körde oss till flygplatsen.

Nu är vi verkligen på gång, jag skriver från flygplanet och vi glider längs indiska västkusten ner mot Maldiverna. Jag skulle vilja beskriva hur härligt det ser ut, men vår utsikt skyms av en bred vinge och det är runt femtio minusgrader här uppe. Eventuellt får vi en bensträckare när vi mellanlandar, det hade vi behövt. Att försöka sova i ekonomiklassen är sannerligen ingen lek; armar och ben överallt, och inte blir det bättre när de annars så sympatiska homokillarna framför oss, med matchande frissyrer, skjortor och glasögon, bestämde sig för att luta tillbaka stolarna så att de nära på snuddade vid våra ännu icke solbrända nästippar.

Men Sri Lankan airlines har verkligen gjort allt de kunnat för att få oss att må bra, det började direkt med en kudde och filt, vilka hjältar. Sedan fanns det en skärm i sätet framför med både film och spel, och hur mycket gratis mat och dryck man ville ha typ, i alla fall mycket mer än vi nånsin orkade äta upp. Ingen sån där vanlig måttligt aptitretande micromat det brukar vara på flyg, nej det var riktig indisk mat som snarare såg ut som vanliga lunchlådor man gjort med sig till jobbet ibland - och med färska frukter. Annat var det igår när vi åkte till London med SAS: vars en sketen torr macka med något Coca Cola-plagiat - 150 kronor. Känns svenskt på nåt vis.

Friendly people

People in Sri Lanka is generally very friendly, as I have already said in most blogposts. Yesterday a friend of our driver, who is working in this hotel we now are staying in, introduced himself to us and we became good friends, one of the most friendly person I have ever met. I can't believe how easygoing they are down here, they are so openhearted and sincerely happy to help- and talk to people. So, he told us the inspiring story of how he grew up fatherless with nine brothers and sisters, and he almost got us weeping. His strong mother tried to feed the whole family of ten children, but every day she did not succeed. Now, many years later, thanks to their will to educate, all the children except from those who passed away had great jobs as teachers and lawyers. Himself is a student to become a lawyer and work here in tourist season to make ends meet, its not as easy to become a student here as in the rest of the world. He had to take a test and only a handful out of fifteen thousand people got in. Very impressing, coming from this extremely poor background. And, such a nice guy! We told him a bit of Sweden and he told us everything about Sri Lanka, it was really interesting and we had many great laughes.

But everybody is not nice even in Sri Lanka. Obviously. Because we read in Aftonbladet that a swedish woman is missing here - in this very village we are visiting at the moment, Mirissa. It appears she was last seen here with two men, after writing a desperate note on Facebook that she had been abused and locked up. So you see why I won't let Jessica go around on her own here, we keep together. This new friend of ours wasn't surprised, he said that many people also here are dangerous, violent and greedy. Because of the desperation of being poor, he thought, but also because we are human beings. And everywhere you go there are some bad people. We agreed and went to sleep that night feeling lucky because we had not met any of those really bad people here. I hope we wont, and we pray that the missing girl will be found alive and in good health.

Tuc tucs

There are three million tuctucs in Sri Lanka. Its hard to understand how many tuctucs that is, but if you would fit them all in one traffic cue, this cue would go from Los Angeles to New York. In an island who isnt bigger than one twelveth of Sweden. Every tuc tuc is individually designed, for an example they can dress the seats in a flag, have a picture with the president on the roof, or put fake awards on the outside to make them look good. But today we had the weirdest tuctuc ever! He had the whole front panel filled out with miniture animal figures and buddha statues and fake grass, about a hundred pictures of budhism gods. He litterary couldnt see, he had to bend his back like an old man to be able to see through all this crap. And where usually the luggage go, he had put in boomblasters! We had to sit with three very uncomfortable bags in our laps because he wanted to play noisy music like an american gangster. He started out with a soft, slow Inner Circle-album and then continued with a horrible greatest hits-album with Akon! I had to clean my ears with a toothbrush when we got here...

Lemon shrimps

Woke up today in Hikkaduwa, by lunch we were already fifty kilometers away, in the little village of Mirissa, famous for its untouched beaches and surferfriendly waves. Our driver, Jabeer, put us up to this wonderful beach hotell, and its kind of a whole world in a hotell - though its small. Here we have very fast broadband internet, which is very very rare in Sri Lanka. And on the roof is a restaurant that soon turned out to be the best restaurant of this whole trip so far.

For very little money we picked out fried shrimps with fries from the menue. Actually we went up on the roof not quite sure wether it was a restaurant or not but there were tables there that made it look a little bit like a school cafeteria. It was totally empty except from this little boy with bloody teeth who sat in the corner writing in a economy journal of some kind. He turned out to be the chef and we definitly had very low expectations to start with. Then a austrian surfer woman turned up and claimed it to be the best food she had ever tasted, so we didnt know exactly what to believe. But she was indeed correct, this food... the schrimps were p e r f e c t! Lemonfried, with perfectly salted french fries and spicy coldslaw salad. Amazed, we ordered banana pancaces for desert, hoping it would be as spectacular, and it was. We rolled down the stairs into our room for a brief nap.

The waiter recommended a gingerbeer for us to drink. We originally wanted the ordinary Coca Cola for Jessica and Fanta for me, but appearantly he didnt have either one, at least not cold ones, so he thought we'd be better of trying this beer made of ginger. It was not very bad. I dont know why it was called beer, it tasted nothing like it, but it was very spicy and sweet. When I, later, asked him for a supermarket so that I could buy "lemon puffs" he told us that he prefered the "ginger puffs" but thats when I draw the line. The ginger line! I got hooked on these lemonpuffs just a few days ago. When I wrote about when Jessicas biological uncle here gave us "what we assumed to be their last cookies" - it was lemonpuffs we were given. By then I thought they tasted awful, I had to force myself to eat one because of politeness. But then I had another one someplace and I started to like them. Now I seem to be addicted, ha ha. People will think Im crazy comming to this tropical island to eat lemoncookies!

Kackerlackor och sytråd

Vi brukar sova tidigt här nere om kvällarna, det är nog solen som tar musten ur oss, men å andra sidan blir det ganska tidiga morgonar. Imorse gick jag upp runt solens uppgång, satt och kollade internet lite nere vid havet, tog en bensträckare några kilometer till stan och hittade en skräddare som satte dit en knapp på mina byxor som fallit bort. Jag lagade dem själv innan vi åkte, men jag har aldrig påstått att det där med att sy är min starka sida. Fast jag tyckte nog att de skjorts jag sydde i syslöjden i femman var rätt funktionella. Hursomhelst är jag tillbaka på hotellet nu och ska försöka väcka Jessica, hon sover som en stock inne i vårt rum där ACn inte fungerar så att det är hundra grader varmt. Ett par kackerlackor stora som torg samsades med oss om badrummet igårkväll så jag misstänker att vi inte tar någon morgondusch. Vi får se :)

Svensk gyros

Jag pratade med Tobias på facebook nyss och han satt och skulle till att käka svensk gyros därhemma. Trots att vi käkar rätt flott här nere varje dag och varje måltid innehåller hela färgskalan, blir jag ändå lite avundsjuk. Ana gärna ett uns av hemlängtan när jag skriver det här, hemma är alltid bäst. Maten i Sri Lanka är underbar, men restaurangerna är väldigt utpräglade av fattigdom. Det är just bristen på kött som stör mig lite, köper man en kycklingrätt får man ett halvt kycklingben i befintligt skick och köper man en rätt med räkor får man tre futtiga oskalade räkor. Visserligen med så mycket tillbehör att till och med jag blir sjösjuk, så det är klart man inte ska klaga, kött är ju så dyrt för dem här nere. Därför ska jag nu göra en kovändning och satsa på fiskmåltider från och med nu. Fisk har man nämligen så mycket av att man inte vet vad man ska göra med allt. Vi var ute i en fiskeby här om dagen, en fattig by där varenda man for ut med båten före gryningen och la ut nät. När de kom hem hade varje man också en båtfull med fisk med sig. Så nu ska vi se till att klämma ner fisk efter fisk tills halva oceanen är utfiskad. Och sen kan vi ta itu med gyrosen när vi kommer hem! :)

Vykortskriveri

Ikväll har mörkret omfamnat Hikkaduwa med bestämdhet, så Jessica och jag sitter på en mysig hotellterass och producerar vykort. Det är lustigt det här med vykort, första och andra skriver man i ren entusiasm, men sen när man börjar närma sig vykort fem och sex är man redan trött på dem - och då har man ändå lika många kvar.

I vykort vill man ju gärna skriva allt bra man är med om men man har bara en kvadratdecimeter och det är svårt att sammanfatta så många känslor och intryck som vi är med om på så lite yta. Och till de äldre måste man ju skriva stort...

Lanka leverne

Ingen kan anklaga oss för att slita ut oss. Sedan vi kom till södra Sri Lanka igår har vi egentligen bara lämnat det tropiska hotellet någon enstaka gång för att äta. Jessica shoppade lite lankesiska kläder idag. En tämligen behaglig upplevelse för plånboken, bland klänningar hon köpte för femtio kronor styck klämde jag in ett par badbrallor för några tjugolappar. Ändå fick damen vi handlade av samvetskval och gav bort två väskor på köpet, det är inte klokt.

Hotellet vi bor på är egentligen ett hänge för surfare, vågorna är monstruösa och strömmarna lömska, men det är så vackert. Läskedryckerna i hotellbaren kostar motsvarande några kronor, fast drinkarna är dyra, eftersom det egentligen är förbjudet att dricka på helgdagar. Men surfarna här verkar inte direkt bry sig om landets hinduiska traditioner

.

Hikkaduwa

In Sri Lanka we had found new friends. Among them, a traveling swedish couple in their 60's and their Sri Lankan driver, the man who helped us get in touch with, and translate our dialog, with Jessicas biological relatives in Ja-Elle two days ago, which I wrote about in my last blog. This driver also arranged the one day trip to the north Sri Lanka yesterday that we went on to see dolphins and whales. It sounds exclusive to have a personal driver, I know, but very cheap. The second day after arriving to Sri Lanka he invited us, as the friendly man he is, to his house to dine with him and his family. His family of wife and doughters was not allowed to sit at the same table as us, they had their meal on the kitchen floor, possibly because of the way women are treated in this culture. He refused all kinds of money in return, so the wonderful meal was free for us, which made us feel again, guilty, because they are poor people in the suburb of a dirty city. This swedish Couple from Stockholm thought it would be a nice gesture to take this driver and his family out to a restaurant because it was their final day in Sri Lanka. The man of this couple insisted and insisted until the driver said OK to this dinner request. He hesitated but eventually he showed up with his family, looking obviously uncomfortable in the situation. Neither of his family members had e v e r been to a restaurant before and did not know how to act or behave in this new situation. After splitting the total bill, we left the restaurant without really knowing if it was a good deed or if we just shamed them. I hope, in the end, they will think of this experience as something exciting.

Nu skriver jag lite på svenska igen, vi har nämligen kommit till ett nytt hotell, en ny stad och helt nya möjligheter att använda internet. Jag tar det från början. Vi hade planerat sedan ett par dagar att idag skulle vi åka ner till de fina stränderna vi hört så mycket om, nere i södra Sri Lanka. Det är en bra bit och på Sri Lanka är varken buss eller tåg särskilt bekväma alternativ, vi har hört att busschaufförerna gärna tar sig några huttar av den inhemska spritedrycken Arrak innan de sätter sig bakom ratten och sedan kör därefter, med en buss som är smockfull av människor. Tågen är tydligen extremt långsamma och bara om man har en oerhörd tur får man en vagn med Air Condition, annars får man sitta (men förmodligen stå) i en kokhet tågvagn. Det här gjorde att vi inte direkt såg fram emot själva resan ner. Men så träffade vi en väldigt härlig tuctuc-kille igårkväll som erbjöd sig att köra oss hela vägen ner till Hikkaduwa. Vi skruvade på oss, eftersom det skulle kosta betydligt mer än att åka kollektivt, men onekligen vore det skönt att sitta i en egen liten "bil". Tuctuc, för den som inte vet det, är en trehjuling med mopedmotor, som fastän den kör långsamt är betydligt snabbare än att åka kollektivt. Hur som helst, han lovade oss att vi skulle komma undan billigt och dessutom få en liten rundtur på köpet, så vi slog till! Morgonen därpå knackade någon på hotelldörren redan klockan nio. Klockan nio sover vi, förstås, så jag kravlade fram till dörren med sov i ögat, och vem står där? Jo vår lille ettrige nyfunne tuctucvän. Han ville bara se så att vi var uppe :)

Resan sedan gick riktigt bra, det var en riktigt bumpig resa, men vi såg väldigt mycket intressanta saker. Bland annat så åkte vi längs den tsunamidrabbade kusten och fick verkligen se vad den orsakat. Hus som fortfarande var i ruiner, gravstenar längs stranden och monument som var uppresta som en hyllning till offren. Det var verkligen en otäck upplevelse, men samtidigt hoppfullt med alla nybyggen, nya vägar och människor som återuppbyggde sina hem. Tuctucen gnotade på i dryga fyrtio kilometer i timmen och trafiken var mestadels riktigt brutal. Det var så mycket avgaser i luften att varje gång jag svalde kändes det som att jag hade slickat insidan av framförkörande bussens avgasrös. Vi kippade efter andan hela vägen genom tvåkommatvåmiljonersstaden och huvudstaden Colombo.

Vi hade redan kollat ut ett hotell i vår resebibel "Lonely planet: Sri Lanka", och när vi kom ner i Hikkaduwa framåt eftermiddagen åkte vi direkt dit. De här förarna man har här nere ska alltid försöka pracka på en massa andra hotell och erbjudanden, men vi var bestämda. Vi nekade både att åka hem till hans storebror och käka curry och att sova på det femstjärniga hotell han tyckte vi skulle till. Sen slängde vi åt honom ett par i våra ögon pinsamma pengar, kostade väl ungefär lika mycket som att åka från Larmtorget i Kalmar till vår lägenhet med taxi. Det här hotellet var helt fantastiskt. Inte ens i våra drömmar hade ett så här härligt hotell funnits. Vi hade med avsikt valt ett boende som hade ett amerikanskklingande namn, "A frame surf shop", där tänkte vi att vi äntligen skulle få prata med lite engelskkunniga människor och säkert få trådlöst internet. Hotellet ligger precis där Indiska Oceanen lägger sina stora vågor vackert i solnedgången, strandbaren påminner om någonting från Tom Cruisefilmen Coctail, med sin runda palmbladsbar. Vi fick ett rum på översta våningen med otrolig utsikt över havet och stranden. Just nu sitter vi faktiskt och skriver det här från ett bord på serveringen, så nära vattnet att vi nästan kan doppa tårna samtidigt som vi smuttar på soliga drinkar. Natten är svart men stämningen är glödande. Vi tänker på er därhemma i kylan och småler, och nu ska vi ägna resten av kvällen åt mys i värmen. Ha det bra, puss och kram /Christian och Jessica

Ceylon

Today I will write my blog from Sri Lanka in english. No, not because I want to sound more international and no, not because I want all the curious hindus who is obviously sneaking up behind me at this internet cafe to understand what I'm writing. It's simply because I really don't care much for writing in swedish without the three last letter å, ae and oe. Walking around in the streets of Kalmar you honestly can't understand how important these three letters are, but trust me for it, there is no worse feeling than blogwriting in an incomplete swedish alphabet. So until we find a swedish computer - that will not happen, we are lucky if we even have a working indian keyboard, most internet cafes offer a discountless broken machine.

Anyway, that is more to our amusement, we are not here to feel at home. In fact we have been having a great few days already. This early morning our driver took us hunting for Jessicas biological relatives in the jungle. The jungle, litterary. When the guide with ease found this place with only a few stops at a post office and to ask some people on the street, they really lived more like in a jungle than I have seen jungle on the nature channel. The houses they lived in were very poorly made by her uncle himself, one house, or... a shact morelike, built with logs and pretty much whatever wooden material they could get their hands on to. In the other house there were two bedrooms, it was built with the cheapest bricks I could even present to you and with nothing protecting it from the sun, it was like a finnish sauna in both bedrooms. I did not try their beds but its no long-shot guess that they were dreadfully uncomfortable. Inspite of this poor circumstances they wouldn't take no for an answer when they asked to give us what we can assume were their last cookies and their only bottle of very cheap soda. Filled with guilt we ate and drank these not very delicious gifts. Our friendly muslim driver knew both big languages in Sri Lanka; sinhala and tamil along with english and arabic, so who could be more excellent to speak for us.

You would not believe this, but when Jessica visited these people eleven years ago when they were living in a completely diffrent part of the island, her parents brought them a picture of Jessica. This picture they had framed practically in the best spot of the inside wall. They had no other pictures, they had a free calendar a la some big Negombo Supermarket and a couple of broken clocks, and that was it. What a celebration! They were so happy to see her they almost cried, their kids a.k.a Jessicas cousins, they couldn't take their eyes off of her. Maybe because cousins are allowed to marry eachother here, I don't know, but preferably because they were sentimental about this missing piece of their family. Families are very close here, I cannot start do discribe it, and neighbours are like family as well. In Sweden we don't know the names of ours nextdoor neighbour but here they practically know everything about their whole villages. And our guide, who ofcouse never had met Jessicas uncle Sundara before, started talking to him like if it was his brother and they were talking like chipmunks before we even sat down and then went on even faster. What a community! What fiendly people! Totally unbelievable.

Anyway, since they were unprepared for us they had ofcouse not any time to offer us a meal as they were sad they could not, and neither would we ever demand it, but they asked us very modestly if we could come back later during our journey and tho it would mean for us to rearrange a lot of our upcomming tour we could not deny them this. We will see them again shortly, how very lovely. As a present for us, and as a gesture of their thankfulness when we gave them a little money, they cut open three coconut from their garden palmtree and let us eat and drink from it. We gave them a very small amount of money for us, 5000 rupies which means 360 kronors, but for them our guide said they could buy 1000 bottles of water. One thousand! This, for a family who usually get their water from a small dirty fountain in the yard which is rarely pouring with water during the out-out-rainseason such as now. Very emotionally touched we left waving from the car, back to our beach guest house and a completely diffrent world from what we just had experienced, still very very far from our own.

Other from that today will be a slow day for us, having no worries what so ever, except from maybe a bunch of mosquito bites that itches like there is no tomorrow. Tough mosquitoes here, they got through our net and didn't mind our quality anti-spray at all. I was thinking about giving blood again when I come back home but now it seems I should not have much left to give away, ha ha. This will be my struggle for this trip, Jessica has a few too but she claims they aren't itchying on her. Oh my gosh, this blogpost went on and on I see, I didn't mean for it to but it did, but now I will put a stop for it so that I have something to write about tomorrow. There is lots to say about this country. Please take a look at Jessicas very beautiful blog at http://jessicaaalm.blogspot.com/ and see the photos she posted today from our trip so far, may I add that she is getting extraordinary pictures with our camera, she is really gifted as a photographer. The following one, though, is my work of art :)

Vi har det bra...

Det verkar som att SMHI lurade oss nar de sa att det skulle vara elva dagar konsekutivt regnande, hittills har det varit trettio grader och molnfritt varje dag, peppar peppar. Nu har det varit lite problem med kommunikationen hem, det skulle finnas wireless internet vid hotellet men det visade sig att det var en gammal nittiotalsdator i hotellets kulisser, det nyttjade vi aldrig. Vi skaffade simkort men det funkade inte, troligtvis for att jag har bundit telefonen till telenor hemma. Nu bloggar bade Jessica och jag fran ett internetcafe nara hotellet.

Det ar lustigt hur alla glor pa Jessica harnere, de gnuggar verkligen sina ogon nar de ser henne komma hand i hand med en vit kille (jag). Alla ar verkligen harliga har, vi blev faktiskt hembjudna till en taxichauffors hem idag, en som vi traffat genom ett annat par som vi traffade pa hotellet. De levde modernt for att vara Sri Lanka, toaletten var visserligen en grop i marken, elen hangde som i ett riktigt daligt avsnitt av Fuskbyggarna, och man hade varken fonster eller dorrar i huset. Trots det bjod han in oss pa en riktig festmaltid, hans fru och hela slakten stod i koket och lagade mat, aldsta dottern hade fatt ledigt fran skolan for att delta, aldrig sett pa maken till gastfrihet.

Hotellet vi bott pa, eller ja, vandrarhemmet... inte mycket till vandrarhem egentligen. Stora rattor sprang pa golvet, det luktade kiss i rummet, och jag har aldrig sett samre standard pa toalett. Det var sakert 50 grader varmt darinne i natt och den felriktade fastmonterade flakten gjorde oss tji gott. Guiden vi bokat till resan som ocksa ager hotellet, han hade dragit utomlands och skulle inte komma hem pa flera veckor, sa vi hade ingen direkt anledning att stanna kvar, redan forsta morgonen sprang vi over till grannhotellet och bokade rum - nagot dyrare men otroligt mycket battre.

Jag skrev ett langt blogginlagg pa mobiltelefonen pa planet, det kan jag inte fa ut harifran sa blogginlaggen kommer hadanefter inte nodvandigtvis i kronologisk ording. Vi kom forstas pa att vi glomt vissa viktiga detaljer med i packningen men vi ska nog reda ut allt bra :) I overmorgon ska var nye van taxichaufforen ta oss ut och leta efter Jessicas biologiska morbror istallet och vi har en hel del saker vi vill gora narmaste tiden. Det ar sjukt varmt och ingenting ar pa nagot satt svenskt, alla manniskor vi traffat ar allt vad motsatsen till svenskar nansin kan vara, men visst ar det sa att alla vill tjana pengar pa oss, ingenting ar sa billigt som vi trodde. Eller ja, vi betalade under hundra kronor for forsta natten sa man ska val inte klaga pa standarden. Man far vad man betalar for har ocksa. Hoppas alla mar bra hemma, vi saknar er inte sa mycket annu, haha, mest Nalle Puhsson, men vi har bilder pa honom med oss :) Puss och kram

Regn och rusk

Jessica har varit sjuk några dagar nu och idag fick jag sjukanmäla mig också. Man kan väl inte säga att det ser helt lysande ut med tanke på att vi skulle åka till Stockholm i övermorgon för att sedan sitta i ett flygplan hela helgen typ. Dessutom läste jag på Aftonbladet Väders femtondagarsprognos att det väntas regn tio dagar i sträck där nere, det känns ju lagom pepp... hehe men å andra sidan är det ändå 30 grader varmt och mycket av det jag ser fram emot där nere är inte alls väderbaserat. Dessutom vet man ju hur bra SMHI är på att gissa väder. Det kommer nog bli alla tiders hur det än blir :).

Kalles kaviar; del 2

Jag nämnde som hastigast i ett blogginlägg nyligen att jag funderade på att skicka ett argt mail till Kalles kaviar då en tub gick sönder hemma hos oss. Tuben var gammal och nästan tom och jag tryckte så att tånaglarna fick tryckskador när den gick sönder, men jag var inne i ett stim av arga mail den kvällen och Kalle fick ta del av min internetvrede, här är ett utdrag ur mailet jag skrev (och ja, jag kanske överdrev lite) :)

Hej Kalle.

Igår kväll när jag hade klätt mig proper för ett styrelsemöte,
blev jag lite hungrig och tänkte mig en kaviar- och äggmacka.
När jag förberett mackan med ägg och bara skulle vackert
fördela ut kaviar över den, exploderade den. Istället för att,
som vanligt, kaviaren kommer ut genom den vanliga änden,
brast bottenpartiet och halva tuben kom över mig och mina granna kläder. Det här förstörde inte bara mina kläder för kvällen utan också mitt humör och delar av mitt förtroende för Kalles kaviar.

Jag bifogar en bild på tuben som jag fotograferade och inväntar kompensation.

Ingenting hände på flera dagar, så jag tänkte att de sket väl fullständigt i mig och min gamla kaviartub, men idag dök ett brev från Abba Seafood ner i brevlådan och eftersom jag hann före Nalle till brevlådan kunde jag dessutom läsa det. Det kanske låter som en självklarhet, men Nalle hade faktiskt käkat upp ett helt brev från Alecta förra veckan, någonting om pensionssparande, så Nalle förstod väl att jag ändå inte hade velat läsa det. Men Abba Seafoods brev var riktigt fint, Kalle bad så heeemskt mycket om ursäkt för "incidenten där tuben öppnade sig där bak" och så fick jag en hel bunt med presentkort! Säkert 300 kronor i kaviarvaluta... vet inte hur jag ska kunna äta så mycket kaviar, i vanliga fall går det åt en tub om året här. Vi får käka mer äggmackor helt enkelt, och så min favorit; kaviar-ost-och-gurka-macka! Vilken hyvens kille den där Kalle är!! Hur skön som helst!

Tonårsfest igen

Häromkvällens var jag på tonårsfest igen, det var ett tag sedan. Husfest med uteslutande småttingar i gymnasieåldern och jag kände mig ändå inte farligt gammal trots att jag var nykter, det var tvärtom riktigt trevligt. Men jag kunde konstatera att gymnasiefester inte har förändrats särskilt mycket. Det har visserligen tillkommit några sommarplågor till itunes-repertoaren, men fortfarande står tidiga Håkan Hellström-låtar och jaegermeister i centrum. Det här var förresten Majas artonårsfest och den hölls hemma hos henne i Nybro. Ett stort plus i kanten för den decimetertjocka MAD-toalettboken som trollband mig att sitta längre på dass än brukligt. Här kommer ett litet klipp från festen också:

Plånboksmysteriet

Kära bloggläsare. Idag har varit en dag fylld med frustration! Vi var på hundpensionatet tidigt imorse, vi skulle lära känna stället där vår hund ska bo veckorna vi är utomlands, och det verkade trevligt. På vägen hem kom jag på att bensinen nästan var slut igen, men när jag skulle tanka kom jag på att, rackarns! Plånboken är borta. Plånboken som innehåller halva reskassan, den halvan som vi planerat att växla in! Katastrof! Vi körde super-ecodriving hem och jag letade huvudet av mig hemma efter den under tiden som jag hade en hårtork á la Sir Alex Ferguson i hasorna. Jag hittade pappas Preem-kort i jackan som tur var, så jag kunde tanka och åka runt från ställe till ställe som jag varit på sen igår, jag ringde alla jag överhuvudettaget träffat sedan jag sett plånkan senast, frustrationen blev värre och värre och till slut fick jag inse att plånboken är borta, och åkte hem med svansen mellan benen.

Men! När jag gick och letade längs trottoarerna hemma utanför huset, slog det mig att jag varit på vinden som hastigast igår efter jobbet, så jag sprang upp dit - och där låg den och verkligen hånflinade mot mig direkt när jag öppnade dörren. Som att den visste hur jag hade slitit i flera timmar för att hitta den. Som ett barn som lyckats hitta det perfekta gömstället under kurragömma och inte velat komma fram eftersom den tycker den själv är så genialisk.

- Jag menar, om min nötskinn-plånbok är så självbelåten nu, hur blir det då när vi kommer till ett hinduistiskt land? Snacka om att den kommer få hybris. Nåja, idag: Slutet gott allting gott.

Kalles kaviar

Igår hände någonting man inte tror ska kunna hända. Vi hade parkerat uppe på baronens andraplan och gick in och handlade i frid och fröjd. Men när vi skulle åka hem hade en bil ställt sig bakom bilen, fullt korrekt i enparkeringsruta och en bil hade ställt sig framför bilen, - också helt korrekt i en parkeringsruta. Då undrar man ju lite smart hur det kan vara så att ett modernt parkeringsföretag kan sätta upp en parkeringsplats som gör att det inte går att ta sig ut, jag ringde en jourtelefon och fick tala med en sömnig kille som uppenbarligen hade större problem än att jag var instängd på baronen, hur som helst så fanns det absolut ingenting han kunde eller ville göra åt saken. Arg som ett bi, eller tja, iallafall småsur som en humla, satt jag kvar i bilen tills att en av de andra parkerade bilarna lämnade platsen. Nu har jag skrivit ett lugnt, men ursinnigt, mail till ansvarig.

Jag vet inte vad det är med mig på sistone, jag har börjat skriva ursinnig mail till folk hit och dit, här om dagen var det djursjukhuset som fick min verbala vrede över sig när de inte svarade i jourtelefonen och nu på morgonkvisten så exploderade min nya kaviartub ifrån botten och jag överväger att skriva ett rekordlångt mail till Kalle. Alltså det måste väl vara Kalle, på bilden, man skriver till?