Livförsäkring

En telefonförsäljare ringde mig imorse. Jag hade sovit dåligt, förfrusit händerna när jag skrapat bilen, kört den tråkiga vägen tur och retur till Färjestaden och hade nu en tuff trettontimmars arbetsdag framför mig. Jag brukar aldrig svara på telefonförsäljarsamtal men nu kände jag att det var ett bra tillfälle att få ut lite aggressioner :)

Säljaren ville att jag skulle teckna en livförsäkring av honom till ett billigt pris. Jag la ifrån mig telefonen medan han snackade på om vilket otroligt erbjudande det här var. Jag bestämde mig för att driva lite med honom, och frågade med så seriös röst jag kunde om försäkringen gällde även om jag tog livet av mig. Han bröt nästan ihop och blev helt tyst, jag vet inte, det kanske var väl elakt? Hur som helst så hostade han fram att nej, det gjorde det inte, och så gjorde han en tråkig utläggning om att det måste vara en olycka. Jag fick hålla mig för skratt när jag sa att "man kanske kan linda in det lite? Så att det ser ut som en olycka?"... Haha, han blev tyst i femton sekunder, vilket är en sjukt lång tid för en telefonförsäljare! Sen enades vi ganska snabbt om att han skulle ringa och terrorisera någon annan istället :) Haha... Jag har inte dåligt samvete alls men jag ser att det kan tyckas vara lite lumpet gjort av mig :)

Sista biljetten

När jag var och såg Paul McCartney i Globen i lördags fick jag verkligen en usel plats. Jag fick faktiskt den allra sista biljetten och hamnade således extremt långt från Paul. Max en handfull personer i hela byggnaden hade sämre sikt än vad jag hade, toklångt ut på flanken, nästan bakom scenen, femtio meter upp och människorna på scenen var som små myror. Jag var nästan efterblivet tidigt in för att inta min plats. Men efter att jag hade suttit och surat över min dåliga plats en stund så vände jag tvärt inställning till att, fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget! Och med min nya inställning, storbildsskärmar och perfekt ljud blev det sedan en sjuhelsikes konsertupplevelse! Fem plus!

När jag på söndagen väntade på min buss blev biljetten och delar av mitt bagage stulet ur en värdeförvaringsbox. När jag skulle köpa en ny biljett hem sa den dryge Swebus-representanten att jag hade tur, för jag fick den allra sista snordyra biljetten de hade.
- Ah, tänkte jag, favorit i repris/lyckan ler mot mig igen!
Men den här gången kunde jag inte applicera min positiva inställning på det kassa säte jag fick. Eftersom det var en ersättningsbuss, anpassad för pygméer, satt jag sedan timmar ihoppressad som en småländsk slarvsylta mellan det smutsiga bussfönstret och en maffigt utbredd, svettig Elvis-kopia. Han fes så mycket att det blev kondens i bussens innertak. Gubben framför mig lutade sig bakåt så mycket att jag kunde spegla mig i hans delvis överkammade flint. Den syre jag så väldigt mycket ansträngde mig för att komma åt var onekligen besudlad på alla tänkbara sätt.

Just då försökte jag verkligen att återigen tänka "fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget!". Men det liksom gick inte i det läget. Jag antar att man får vara glad om man kan vara positiv i femtio procent av fallen :)

Julens raserier

Det finns en sak med julen som är för jäkla dåligt, och det är historien om renen Rudolf med den röda mulen. Det är en traditionell amerikansk saga men skulle lika gärna kunnat vara produkten av svensk mobbingpolitik. Här har vi en helt vanlig kille, men han har en lustig näsa. Därför har han i hela sitt liv blivit isolerad i ett utanförskap då alla hans jämnåriga gjort narr av honom, han har aldrig fått vara med att leka - och då får man tänka sig att han är ett djur, det är liksom det ENDA roliga han har. För renar har inte möjligheten att söka tröst hos Broder Daniel eller stänga in sig i fåniga datorspel. I HELA sitt liv har han lidit, bara för att han har en lustig skinande näsa. En dag kommer tomtefar och ber honom ställa upp och så gör han det, för det är en så'n kille han är - en schysst kille som man kan lita på! Då helt plötsligt blir han populär och så tar sagan slut. Det låter ju puttenuttigt förstås men kom igen! Blev han aldrig mobbad sen mer, eller var det bara ett par glada dagar runt jul och sen återgick allting till det vanliga? Eller blev han bästis med alla de andra renarna sen? Och varför skulle han vilja bli det? De hade ju mobbat honom i hela hans liv, varför skulle han vilja umgås med dem nu bara för att han visade sig vara nyttig? Vad är det för sensmoral i en barnvisa?

- Om han inte hade haft en skinande näsa, hade han då fortfarande varit utstött? Dött ensam och olycklig och bortglömd? Och alla andra mobbade renar, man får anta att det fanns fler renar som var mobbade, för mobbare mobbar, det är därför det heter mobbare - vad hände med dem? Det var ju bara Rudolf av alla mobbade renar som fick utföra ett julmirakel och bli hjälte för en dag. Och det framgår inte av sången att han fick någon som helst ursäkt heller! Mobbarna slapp helt undan bestraffning, det framstår nästan som att det var Rudolf det var fel på!

Och vart är tomten i allt det här? Om det hade varit en svensk skolklass vi snackat om så hade han varit läraren som först hade ignorerat problemet i fem år och sen i sjätteklass blev pressad av den mobbades föräldrar att göra någonting, och det enda han kan komma på är att ge en stor häftig uppgift där alla andra blir beroende av honom för en dag, och sen så fort han ser pojken skratta och ha kul en enda gång så anser han saken vara utagerad trots att han egentligen vet att problemen sannolikt kommer fortsätta.

Och allt det här får plats i en gullig liten julvisa som alla barnen älskar och tar till sig av i juletider. Det är helt förkastligt - renj*vlar!

Idag har jag bakat pepparkakor! Ska sanningen fram så är jag inte så förtjust i pepparkakor, men jag gillar pepparkaksdegen som mamma gör :) Jag fyllde ett par plåtar med centimetertjocka pepparkakshjärtan och satte mig sedan ner och såg på när mamma gjorde hundratals pepparkaksgrisar :) Nu börjar det likna jul, ändå :)

Skadeglädjen

Jag har förlorat skadeglädjen i livet. Jag känner ingen skadeglädje alls längre. Jag unnar till och med människor jag inte tycker så vansinnigt mycket om att finna lyckan, jag blir helt ärligt jätteglad av att se lyckliga par och gläds med vänner som är lyckligare än vad jag själv är - och jag har slutat hata de där människorna som vinner pengar i TV. Okej, han som skrapade fram sin andra storvinst medan han väntade på att hämta ut sin första, han är ett gränsfall, men generellt, jag blir glad för allas skull nu för tiden! För några år sedan hade jag inte kunna ge bort en lott, jag hade inte kunnat bli glad ifall någon annan vann pengar på en lott jag köpt åt dem, men nu vore det bara roligt. Jag har kommit till den här slutsatsen nu, men jag vet inte säkert om det beror på att jag var för egoistisk tidigare eller om jag bara har blivit tryggare i mig själv på sistone. Jag tycker att livet är fantastiskt roligt att leva, även om det är snålblåst ute, för mycket reklam på teve och jag har utgången ost i kylen. (Den har jag för övrigt fortfarande inte gett upp hoppet om) Say cheese! :)