Den som väntar på nåt gott

Hungrig som en varg kom jag hem ifrån jobbet igår. Jag hade bara trekvart på mig att fixa något att äta, så jag satte igång direkt med en smaskig pastasås med bacon, färsk svamp, lök, mozzarella, grädde och lite kryddor... Jag gör den emellanåt, så jag behöver liksom inte ens smaka för att veta hur perfekt den är. Men när jag stod och väntade på vattnet till pastan skulle koka upp insåg jag att jag inte skulle hinna bli klar och avbröt. "Jag är ju hemma igen om en timme, jag kan äta då", tänkte jag.

Under matchen, som vi var monstruöst dåliga i och förlorade, fick jag en riktig smäll, en klumpig motståndare viftade trött med sina köttiga armar i en duell och träffade med armbågen rätt på adamsäpplet, det kändes som att hela halsen gick ur led så jag gick av planen en minut innan jag kunde fortsätta. Efter matchen berättade de andra i laget mardrömsscenarion om att man kunde dö av ett svullet adamsäpple, det var inte det jag ville höra men det var av omtanke så jag tog in varje ord, blev lite nervös faktiskt, men jag avskyr att gå till doktor.

När jag kom hem kändes det okej, jag kokade upp pastavatten igen och det vattnades så mycket i munnen att jag hade behövt dregelskydd på matchstället. Äntligen skulle jag få äta! Trodde jag. Men det tar typ en kvart att koka upp vatten och under tiden var jag korkad nog att kolla upp halsskador på Flashbacks forum. Där skriver ju typ bara idioter, så det var ju inte så snart. Historia efter historia om folk som inte gått till läkare och vaknat av att de kvävdes av sina inre skador... Jag blev pissnervös, men ville fortfarande inte gå till sjukhuset, för jag kände mig ju helt okej! Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att de skulle lugna mig och säga att jag inte alls kommer kvävas i sömnen. Men tvärtom, tanten i telefonen blev mer hispig än någon, hon gallskrek att jag måste skynda mig till akuten! När hon började snacka ambulans och grejer satte jag dock mer foten, "nu får du lugna ner dig!" typ. Men jag gick med på att åka till akuten, det borde ju gå fort, så jag ringde farsan och bad att få låna bilen. Pappa insisterade på att köra mig dit och snart satt jag där med några sjuksköterskor som planenligt konstaterade att det inte var någon fara. "Men", tillade dem precis när jag skulle gå, "vi tycker nog ändå att du ska få dubbelkolla med en läkare". Så vi satt ner och väntade, och väntade och väntade. Efter midnatt fick jag träffa en läkare som tryckte in den vidrigaste bedövningssalva i näsan på mig, och precis när jag hade kommit över den chocken, tryckte hon ner en kamera på en slang in genom ena näsborren och grävde ner den till stämbanden. Det är en bra bit ner dit!!! Sen sa hon iallafall att det såg bra ut och att jag fick gå hem. Och jag var så hungrig att jag hade kunnat äta upp mina skinnvantar, jag såg framför mig hur underbart det skulle bli att komma hem och sätta tänderna i maten jag tänkt på konstant i fem timmar. Men precis när jag skulle gå säger läkaren det jag minst av allt i hela världen någonsin velat höra. Att jag inte skulle äta på ett par timmar!

När jag kom hem stirrade jag sorgset på pastasåsen en stund... Sen sket jag högaktningsfullt i vad läkaren hade sagt och svepte ett kilo pasta så fort att halsmandlarna nästan följde med ner i magen. Nu är jag så jäkla nöjd, magen är framförallt så jäkla nöjd! Godaste måltiden nånsin!! :)

Julens mirakel

Det här julmiraklet utspelade sig dagen före julafton. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid till busshållsplatsen, tog med min stora matlåda och gick ner tio minuter innan bussen skulle komma, för den hånade mig igår och åkte framför mina ögon. Men jag väntade och väntade och i kylan blev jag helt galet pissenödig, och bussen skymtades ju ändå inte till så jag ställde lunchlådan på bänken och gick till buskaget bakom kuren. Då ser jag ljuset av bussen på hundra meters avstånd, precis när jag fått upp en perfekt stråle. Jag svor rakt ut när jag blev tvungen att antingen kämpa för att nypa av eller vänta två timmar på nästa buss. Men äh, jag är tidsoptimist så jag inbillade mig att jag skulle kunna manuellt öka trycket istället och på så sätt hinna kissa färdigt och sedan springa fram till bussen, jag tog i så hela systemet pulserade av överbelastning, och ja, ja, JAAA, jag skulle verkligen hinna! Jag gylfade upp, pulsade och drumlade runt i snön och fick ögonkontakt med busschauffören precis i tid för honom att stanna. Tro mig när jag säger att jag var sjukt nöjd när jag satt mig på en plats på bussens högersida. I ögonvrån skymtade jag något rött och vackert i busskuren där jag hade stått och tänkte att det var fint att de juldekorerat den. Ja det var så jag tänkte sekunderna före jag kollade ordentligt och såg att det var min röda lunchlåda med köttfärslimpa och brunsås, som blivit kvar där i kalabaliken. I samma sekund började bussen rulla - och jag kan ärligt säga att jag har aldrig varit så sugen på köttfärslimpa som jag var just där och då... 

Men så fick historien ändå ett lyckligt slut. Klockan två på eftermiddagen stod jag och jobbade som bäst, fortfarande lite bitter för matlådan, men jag hoppades att kanske nån stackars hungrig luffare hittat den och blivit glad åtminstone, (fast han hade väl förmodligen ingen microvågsugn ändå och då hade inte maten kommit till sin fulla rätt). Då plötsligt kommer en gammal bekant in på jobbet, Stefan Söderstig, och med sig har han... min matlåda! När jag bodde hos mina föräldrar, när jag var liten, bodde han ovanför oss, han är några år äldre och var i alla fall som jag minns det väldigt busig, haha, och jag har i princip inte sett honom på femton år, inte mer än att vi hälsat om vi setts på stan kanske. Men nu kom han i alla fall in på mitt jobb, långt ifrån busskuren där matlådan blivit liggande. Han önskade god jul, log brett och försvann lika snabbt, och kvar stod jag och fattade inte att det som hände verkligen hände, det var för orealistiskt! Det var för sjukt! Och bakgrundshistorien var helt enkelt att han hade sett mig beklaga mig på facebook över min situation och senare åkt förbi matlådan och tagit omvägen förbi Lindsdal för att lämna den till mig. Vilken julehjälte!