Om ändå alla hade varit lika glada som tyskarna

Att vara förälder

Jag säger inte att det är lätt att vara förälder, det är nog påfrestande ibland och jag tycker mina päron är snälla, omtänksamma och oftast vettiga människor. Men de lever lite i sitt eget tänk, de vill gärna att jag ska vara som de var när de var i min ålder och när det ska till att bli kritiserad blir jag oftast kritiserad enligt normer från deras uppväxt på sextio-sjuttiotalet, som inte har någonting med mig att göra. Nu skriver jag i ett något ilsket tillstånd eftersom jag just fick ringa återbud till Going, som jag lovat vara fyllechaffis åt, jag fick nämligen ett blankt nej på att låna bilen. "Åka iväg mitt i natten? Så GÖR man bara inte", fick jag höra, och mitt "Alltså, jo, så gör man nuförtiden" bet inte alls på dem. Eftersom jag bäst kritiserar med ironi kommer här en topp fem-lista på hur jag bäst skulle jämföra mammas argument med orimliga händelser hämtade från djurriket:

5. En fisk ropar upp till en fågel, "vad i hela fridens namn ska du göra uppe i luften? det verkar ju meningslöst, kom ner hit och var som folk!"

4. En elefant säger till en ökenråtta, "varför är du så jäkla liten? väx upp, så där kan du inte hålla på!"

3. En hund säger till en räv, "du är ju helt röd! lägg av med det, klart folk vill göra päls av dig!"

2.  "Vadå tugga träd?!", sa vargen till bävern, "Så gör man bara inte!"

1. Krokodilen pratar med kamelen; "Du ska inte gå genom öknen! När jag var liten lekte jag med kottar och jag har varit nykter i fem årtionden nu och färgteven kom först när jag var 25 år gammal! Är inte det argument nog, så tänker jag inte prata mer om den saken!"

Too much music

Okej, nu är det för mycket. Jag laddade hem alla album med alla som kommer til Emmabodafestivalen, och nu har jag bara suttit och stirrat på låtlistan som uppstod när jag blandade alltihopa i iTunes, och varje gång jag börjar fundera på vad jag ska lyssna på först så får jag panik och klättrar bort till sängen och lägger mig i  fosterställning. Samtidigt som jag måste panikinlyssna mig på åtminstone 10 akter jag verkligen vill lyssna på, så har jag fått hem Dirty Pretty Things och Coldplays nya skivor och så vill jag lyssna riktigt mycket på både Adele och McKay. För att inte nämna all musik jag redan har i huvudet som jag bara vill lyssna på om och om och om igen. Nä det får nog bli att skita i att gå på spelningarna och koncentrera sig på partajandet :)

Festivaltjejer

Nedräkningen mot årets Emmabodafestival är sedan länge 

påbörjad och när Soko ställde in sin medverkan blev jag 

förstås grinig eftersom jag hade räknat med att jag skulle 

stå längst fram och bara vara jättekär. Men så skrapade 

vinterbadarna fram en minst sagt fullgod ersättare igår,
en lika charmig pianoblondin, så nu verkar det som jag 

kan stå där framme och tråna lite ändå, tack och lov :)

Och i Bergkvara blev det lite dans

Schmyskland

Året är 2008. Tre killar ute på ett viktigt uppdrag: att trotsa 

systemet. De korsar Östersjön - trots att de vet hur farligt det är. 

Efter fem timmars yrande omkring på Tysklands nordligaste ö

hittar de äntligen tillbaka till färjan de kom med och kunde slutföra

uppdraget. Och nu är frågan på allas läppar, 

hur i helvete ska vi lyckas 

dricka upp allt det här? :)

Dryga stockholmare

Inatt besökte Joel och jag en mack här i Stockholm och killen i kassan var sådär Stockholmsdryg. Jag ville ha en Marabou-choklad och la fram den på disken, då han irriterat påpekade att det fanns en större likadan chokladkaka för mindre pengar. Jag borde naturligtvis ha gett honom samma dryga likgiltiga ansiktsuttryck och replikerat iskallt att "det inte intresserar mig", och fått honom att verka precis så girig som han förmodligen var. Istället gick jag med på bytet och kände mig genast som en snåljåp. Usch, den här känslan kommer jag få dras med veckan ut, eller tills jag hittar någon annan snubbe med äcklig attityd att förlöjliga. 

Hur jag blev bannad från Ebay

Jag blev nyss påmind om att jag är bannad från Ebay. Det är lite ovanligt att man är bannad från E-bay, tror jag. Det kom sig iallafall så en gång att jag skulle sälja några skivor på E-bay, det här var nog i gymnasiet när man fortfarande inte hade så mycket pengar, och jag lyssnade inte på skivor längre, nedladdningsindustrin hade redan gett skivindustrin på nöten. Så jag la in någon skiva där och satt spänt och väntade på att budgivningen skulle gå i taket. Nån bjöd tjugo spänn, någon toppade med tjugofem och jag blev förstås missnöjd. Till slut kom jag på en genial idé; jag skulle skapa en ny profil och buda på min egen grej, så att dom andra skulle bli tvingade att betala ännu mer. Det gick direkt åt helvete, ingen ville betala mer, och jag var måttligt road när jag fick besked på min mail, att jag själv vunnit min egen auktion. Ebay skulle tydligen ha sin beskärda del också, tio procent eller någonting, men jag var inte speciellt sugen på att betala pengar för att köpa en skiva jag inte ville ha som jag redan äger, så jag sket i det. Därav blockningen. Och jag kan inte hjälpa att tänka att, någonstans undermedvetet, ville jag verkligen ha den där skivan själv. Det är förstås inte sant. Nu hatar jag den! 

Tandborstartävling

Igår åkte jag upp till Stockholm för att besöka brorsan och Joel. Jag brukar vara ganska bra på att göra en vettig bedömning av hur mycket packning jag ska ha med mig, men när det kommer till en specifik produkt, nämligen tandborsten, så har jag uppenbara problem. Vartenda gång jag åker någonstans, glömmer jag ta med tandborsten. Så det blir alltid att jag får gå in på en mack och köpa en ny, vilket leder till att varje gång jag reser någonstans så får jag fler och fler tandborstar. Jag skulle kunna bada i tandborstar. Men jag väljer att inte göra det, tror det skulle vara obekvämt. Däremot tycker jag att det borde bli lättare och lättare att komma ihåg att ta med en tandborste ju fler tandborstar jag har. När jag flyttar hemifrån kommer jag förmodligen ha ett helt rum med bara tandborstar - och ändå glömma bort det. Då blir det pinsamt på riktigt.

Al Gore i mina fotspår

Inatt drömde jag att Al Gore förföljde mig. Dag ut och dag in var han hack i häl på mig, för att förklara allt jag gjorde som var miljöfarligt. Första gången han dök upp var precis när jag rakat mig för att jag skulle gå ut en kväll, och jag skulle blaska av mig. Då stod han helt plötsligt bredvid mig och höll för vattenkranen. På perfekt svenska, (ja alla i mina drömmar pratar svenska, ibland är det dåligt dubbat och ibland kan alla bara svenska, det beror lite på vilken säsong det är), berättar han för mig att det tär på miljön att använda kranvatten. Den gången orkade jag inte bry mig. Senare på kvällen var jag nere på Sibylla och skulle ha mig en gyrostallrik. Snicksnack, tyckte Al Gore, hela Sibylla är en stor miljöbomb, och så tog han fram en pärm med diagram över energiförbrukning från fritösen. Då blev jag förstås irriterad, jag var bra sugen på mat och han var sådär äckligt självgod som bara amerikaner i mina drömmar kan vara, så jag gick och knuffade ner honom i Systraströmmen. Han sjönk som en sten och jag gick tillbaka och köpte mig en gyrostallrik. Jag tror iallafall att det var en dröm. Annars hamnar jag väl på nyheterna.

Den perfekta knuten

Jag måste få berätta om knuten jag gjorde igår. Smekande perfekt. 

Den nästan doftade perfektion, eller ja, själva knuten doftade perfektion,

skon luktade mer åt murk/unk, det förstörde helhetslukten litegrann.

Nu vill jag iallafall inte längre knyta upp mina skor, för jag har inte

så pass stort knutknytarsjälvförtroende att jag tror jag skulle kunna fixa

den där perfekta knytningen en gång till. Därför satsar jag på tunna

strumpor och skohorn idag. Det är riktigt gött med skohorn.

Ankeborg

Har suttit här och funderat ett tag, Göteborg förkortas ju Gbg, 

Helsingborg förkortas Hgb, men Ankeborg? Är det Agb eller Akgb?

Fylla trettiotvå kommer bli tungt

Igår var det en sån där födelsedag igen. Brukar vara rätt mycket ångest över de dagarna såhär på äldre dar, men igår var ett undantag. Jag har nämligen varit så förvirrad senaste året, att jag inte rktigt vetat hur gammal jag är. Jag tappade väl räkningen lite efter 20, det är lätt hänt, så när folk har frågat om min ålder har jag ofta tvekat, svarat fel, men tagit det på andra eller tredje försöket. Oftast har jag faktiskt sagt att jag är 23 innan jag fått rätta mig själv. Så nu när jag faktiskt fyller 23 känns det lite som att jag har fått tillbaka ett helt år snarare än att jag blivit ett år äldre. Därmed slapp jag åldersnojjan. (Åtminstone all åldersnojja utöver den vanliga).

Fint folk

Going och jag tog uttrycket “fint folk kommer sent” lite väl mycket på orden när vi fixade skjuts ut till Mönsterås på lördagsnatten bara för att upptäcka att festen var slut. Vi rättfärdigade vårt fiasko med att vi tyckte det var skamligt att en husfest slutade före soluppgången, och åkte hem och tog en gyrostallrik. Men jag tror ändå att fint folk kommer sent, och det måste innebära att vi var så jeffla fina igår :).

Dygnsrythm åt helvete

Har bekantat mig med en tjej sedan några dagar tillbaka som är precis som jag var när jag var i hennes ålder, alltså gymnasieålder, och jag blir nästan lite avundsjuk och vill in i de vanorna igen. Det känns som att det var sjukt länge sedan jag och Joel var ute och gick nattpromenader och stannade till vid gungorna på Oxhagsskolan mitt i natten, eller sedan jag och Fredde satt uppe till långt efter soluppgången och spelade Fifa 04 mest hela tiden. Alla filmnätter som morsan avskydde att vi hade alla dagar i veckan, oftast med sjukt mycket cola och snacks. Tre dagar i veckan kom man hem samtidigt som morgontidningen och somnade i uppslaget på sportsektionen, sov man riktigt gott så lämnade man dessutom en liten dregelfläck i tidningen där man haft munnen. Många år sedan nu är det i varje fall, jag blir nöjd och stolt att se att nästa generation har samma goda omdöme gällande att totalt vända på dygnet. Inte bara vända på dygnet förresten, utan verkligen sparka skiten ur allt vad dygnsrytm heter :)

Skylla på saker

I två dagar nu har jag undvikt att gå och träna, och skyllt på att jag inte pallar att gå och träna utan min iPod som jag lyckades filura bort på fyllan i onsdags. Det har fått mitt samvete att gå på självrening, och jag har haft vissa föraningar om vem som har min ipod och vart den är.
- Eftersom den inte ligger i min väska i bilen, tänkte jag, så måste någon annan ha den. Efter viss ansträngning har jag nu fått tillbaka den. Eller rättare sagt, jag gick ner till väskan i bilen där den låg. Undrar om jag undermedvetet letade sjukt dåligt förra gången jag letade, bara för att slippa anstränga mig? :)

POO

Okej, så, många av er har redan nåtts av nyheten att POO är borta. Många har visat sina sympatier, bland annat Fredrik, som poetade ihop ett par sentimentala strofer på min hyllning på bilddagboken. POO var som en gammal vän. Nästan sju år körde jag henne, från ovan övningskörning till erfaren fortkörning.

Världens mest älskvärda skitbil, hon var lite som en gammal hund som inte ville lyda, och man kunde inte göra någonting åt det. Man kan inte lära gamla bilar starta, som det nypåfunna alternativa uttrycket säger. POO och jag har ägt vägarna en längre tid nu, det kanske var dags att trappa ner. Ingen annan bil har vägrat starta så många gånger på E22an som POO, ingen annan bil har blockerat bilköer på väg ut från parkeringsplatser eller vägrat samarbeta när man haft bråttom nånstans som hon. Vi har varit i fyra länder tillsammans, i alla Sveriges hörn och kanter. Hon drog flyttlasset till Oslo trots att hon var sjuk och kände sig hängig; “vad har man vänner till”, brukade hon hosta när hon puttrade fram i trettio på landsväg. Hon brukade inte kunna starta när hon var varm. Då fick man bara respektera hennes beslut och avvakta ett par timmar.

Fredrik och POO och jag slog rekord i Shotgun-driving en höstdag för några år sedan, när Fredrik styrde bilen från passagerarplats hela vägen från Mörbylånga. POO och jag har kört in i fler staket och stolpar än några andra jag vet, och har varit på säkert tio festivaler ihop, vi har festat tillsammans och sovit tillsammans. Nu är du borta. Jag kommer sakna dig.

“ Jag saknar dig redan, passager seat driving, coop och tillbaka, klockan är mycket jag orkar inte cykla, vi behöver ride till systemet, burger king? varför inte, det har varit kallt hon kanske inte startar, nämen alkohol i baksätet får man smaka... ” - Fredrik Austrin, 19/6 2008

Galen resa, duh!

Vilken sjuhelvetes resa... Resan blev lite kortare än väntat, dels eftersom pengarna sinade ordentligt och dels eftersom tio dagar i Europa med ett snitt på 2 promille tär rejält på kroppen :) Själv tog jag bort emot 1000 bilder och ett dussin hysteriskt roliga filmer. Och lika många historier. Men ikväll ska jag sova snarare än att sitta och lägga upp grejor, jag ville bara att du skulle veta att det kommer allt möjligt gött i form av bilder, filmer och sånt imorgon.

Taxi

Om tretton minuter kommer taxin som ska släpa bort mig till stationen. Det kommer bli jäkligt kul, och jäkligt spännande redan om en stund, vem har glömt passet, vem kommer försova sig, vem kommer vara bakfull... Återstår att se. Jag säger, ha ett par bra veckor, så lovar jag att blogga som aldrig förr när jag kommer hem! :) Adjöss!

Kan inte sluta skratta

Idag kunde jag bara inte sluta skratta. Bakgrunden är en elakhet jag gjorde igår, jag var inne hos frisören i grannkvarteret och köpte vax, och såg att dom hade en godis-skål i väntrummet med inplastade färgglada godisar. Förra veckan köpte jag nämligen på mig lite skämtartiklar, bland annat en handfull skämtgodisar, som smakar vitlök. Nu återstod det två och när ingen kollade smög jag ner en av dom i godis-skålen. I morse när jag vaknade kom jag direkt att tänka på det, hur fruktansvärt obehagligt det skulle bli, eller kanske redan hade blivit, för någon, och jag bara började garva som fan och kunde inte sluta förrän lunch, då jag blev tvungen att sluta skratta för att kunna svälja maten.

När man tror ingen ser

Igår var jag ute och åkte massa bil i de smålänska skogarna, för att träffa lite långväga kompisar. Och då gjorde jag en klassisk tabbe; jag trodde att ingen såg eller hörde mig, men tji fick jag. Det händer ganska ofta. Som förut, i Oslo, när jag var ensam hemma i lägenheten ibland och inte orkade klä på mig och stod och lagade mat naken i köket i en halvtimme innan jag insåg att vi bodde på markplan bredvid en gångväg. Det hände typ tre gånger i veckan, men det var ju utomlands, så jag tänkte inte så mycket på det.

Igår blev det desto pinsammare, jag hade bränt ut ett par CD-skivor till resan med låtar jag inte kan låta bli att sjunga med på, och jag körde nercabbat, eftersom solen låg på hela dan. När jag åkte igenom diverse småländska samhällen blev det förstås lite pinsamt när jag ideligen glömde bort att jag förmodligen hördes lika bra som om jag stått på marken utanför bilen. Första gången jag kom på mig själv, hade jag stannat vid ett övergångsställe och var mitt inne i att försöka mig på refrängen till Mando Diaos Long before Rock’n’Roll. Men värst blev det när en hel skolklass fick en gratiskonsert på Queenklassikern Somebody to love. Jag hade stannat för en järnvägsövergång, och sjöng nog hela låten där skulle jag tro. Men jag uppmärksammade inte att trettio tioåringar stod och stirrade på mig som om jag vore tokig förrän i sista refrängen. Jag var mitt uppe i Freddie Mercury-falsetten i slutskedet av sjuminutersversionen då, jag var nog till och med inne på sista ordet, “Love-wowowowow” och då insåg jag att jag tabbat mig igen. Och värst av allt, jag hade en grågrön skjorta som inte alls matchade mina rodnande kinder. Då tog jag upp taket igen och drog en halvmeter maskeringstejp över munnen.

Farligheter

I fredags var jag återigen på köttmarknaden. Bokstavligt talat förstås, jag var nämligen på Coop och letade efter nått gött kött att steka. På sistone har jag unnat mig själv lite för mycket lyxmat, jag har nästan glömt bort smaken av pasta och annan billig skräp jag brukade laga. Iallafall så gick jag omkring lite, och när jag strök förbi hyllan med såser så hittade jag en ulv i fårakläder. Min gamla vapendragare, den mexikanska dippsåsen från Burger King, fanns i monsterförpackning. En tryckflaska med 25 centiliter flytande ondska. Jag kunde naturligtvis inte stå emot, gick och köpte en påse nuggets och innan jag visste ordet av så hade jag ätit tre portioner nuggets-med-ris och nästan tömt hela flaskan. Då fick jag lite dåligt samvete, som jag visserligen sköljde bort med en Caprice Kir. Men nu står den där flaskan i kylskåpsdörren och hånar mig varje gång jag tittar in. Och det är ganska ofta.

Going goes to Germany

I onsdags var det Going som stod för årets första kontinentala raggningsförsök när han hittade en äldre tysk tjej, under karaokesjungandet på Oleary’s, som han trodde att han hade en chans på. Då ryckte hans gode vän Tommy in och presenterade sig som pirat och tjejen försvann snabbare än kvickt. Jag själv var dagen till ära ute nykter och eftersom det var billigt på KM pimplade jag Redbull hela kvällen tills jag var tillsynes fullare än alla andra, en överdos koffein var inte precis idealet, men det höll mig vaken under en fyllechaffis-runda till Öland. Going satt i och för sig i baksätet med Tommy och gnällde och skällde på Tommy under hela resan, han hävdade bestämt att Tommy var skyldig honom en tysk. Sen fick han mig att åka runt stan två gånger för att leta efter henne, trots mina protester om att klockan var fyra och alla hade gått hem. Och så rätt jag fick.

Misslyckan

Igår blev Lyckan tillfälligt Misslyckan när vi förlorade premiärmatchen mot ett annat förmodat topplag, Pedass Utd. För första gången i riktiga spelartröjor som vi låtit trycka upp säsongen till ära. Efter att motståndarna utnyttjat lurigheten i det blöta underlaget till 1-1, kämpade Lyckan sig tillbaka in i matchen genom ett par fina framspel signerade Erik, och undertecknad missade nog två av de chanserna, innan Erik själv placerade in kvitteringen från nära håll. I andra halvlek fick Påse en lysande genomskärare och var sånär på att knorra in bollen i bortre krysset, eftersom Påse valt nummer 25 så var det många som faktiskt trodde att det var Cesar Santin som kommit in i anfallet. Under tiden som Kenneth i målet höll oss kvar i matchen sprang vi mest omkring som höns och lät allting rinna igenom. Resten av matchen är censurerad, men det slutade inte roligt. 4-1.

I nästa match möter vi iallafall ett betydligt yngre lag, ett gäng sextonåringar ska få känna på aggressiva Lyckans revengesug. Benkross nästa, alltså.

Svart hål

Efter lördagens bravader är det så äntligen dags att sätta upp regler för hur man ska bete sig när man befinner sig i en minneslucka. Exempelvis så borde man inte få gå på uteställen, alternativt bara gå till utställen där man inte känner folk. Och mobiltelefonen måste till varje pris hållas avstängd. I händelse av att man träffar ett gäng stockholmshuliganer är det viktigt att man bara kaxar milt till måttligt. Maskeringstejp för munnen är under ständig rekommendation. Dessutom ska man naturligtvis inte köpa mat, för vad har man egentligen för glädje av att ha ätit mat om man inte minns det? Nä, just det! Hur vet man då att man är i en minneslucka, undrar du och det ska jag svara på. Det är när man spenderar mer tid på att försöka sätta eld på den blöta mossan mellan gatstenarna på larmtorget än att stå upp och konversera om världsproblem. Det vet du ju.

Nykomling

Jag och Joel var inne och beställde pizza härnere i helgen och när vi lagt in en beställning frågade nya pizzabagaren om vi ville “spise” där eller ta med. Hajade till, “han snackar ju norska!”, men hann inte sortera ut reaktionen i tid. Jag blev förstås livrädd, eftersom jag vet hur dåliga pizzor är i Norge. Men det var försent att ta tillbaka beställningen och jag höll tummarna för att den andra killen där skulle baka pizzorna. Blev så nervös att vi inte kunde vänta längre inne i pizzerialokalen, så vi satt utanför tills de var färdiga. De var riktigt goda sen ändå, så det kanske är dags att omvärdera norrmännen? But then again... no.

Frågar du ingenting får du ingenting veta?

På SVTs gamla barnprogram “hjärnkontoret” som gick när jag var liten, på tisdagar tror jag, jag vet inte varför jag kommer ihåg det och det är oväsentligt, avslutade de alltid med frasen “Frågar du inget, får du inget veta”. Jag tyckte alltid det var jäkligt konstigt att jag ändå fick veta massa grejer varje vecka, trots att jag aldrig frågade någonting. Så, om jag inte kunde lita på det här, som dom upprepade VARJE avsnitt, hur skulle jag då kunna lita på allting annat dom sa i programmet? Jag blev naturligtvis tvungen att sluta kolla på det. Snacka om att tappa trovärdighet!

Motivation

Motivationen var verkligen på topp idag! För allt annat än att plugga, dock. Hade nämligen planerat en viktig söndagspluggdag, eftersom det snart är dags för en riktigt fet komvuxinlämning. Men så var det så fantastiskt trevligt väder och det ena ledde till det andra och nu har jag varit vaken i femton timmar. Noll procent av den tiden har varit studierelaterad. Förmodligen därför det här var årets bästa söndag såhär långt. För övrigt tränade Lyckan igår för första gången på konstgräset, och övade inlägg och kortpass. Nästan perfekt nu :)

Finne på näsan

Jag vaknade med en finne på näsan idag. Det är så typiskt, det händer alltid när jag ska göra nånting spännande, då bara dyker den upp. Här är en lista på 10 saker jag hellre skulle vakna med än en finne på näsan:

Plockade ögonbryn
Förmågan att flyga
En oskrapad trisslott
Två EM-biljetter till Sverige-Spanien
En plocktallrik från Seven
En tjej med söt pajamas
En skattkarta
Nästa nummer av Offside
En tjock bunt med rikskuponger
En korg med nyplockade svenska smultron

Broder Daniel

Idag kollar jag på sjukligt dåliga livevideor på youtube med kanonbandet Broder Daniel, och skrattar åt intervjuer med Henrik Berggren. Tycker han är så skojig när han säger “Ja, Göteborg är en liten stad, lite alla-känner alla sådär... precis som i Stockholm”. Ja, småstadspojkar, jag vet hur det är.

Jan-Ove och jag

I natt drömde jag att jag helt plötsligt hade förlorat all rörelseförmåga i benen. Jag lyckades ta mig till sjukhuset genom att klättra ut till bilen, och med hjälp av en upptejpad vinklad spegel i taket, kunde jag ligga nere vid pedalerna och både gasa och styra med händerna. Det dröjde dock inte länge förrän polisen stannade mig, och jag förklarade hur det låg till. En av poliserna var lillebror till en gammal klasskompis jag hade i mellanstadiet, och jag förstod inte alls hur han kunde vara gammal nog att vara polis. Jag slapp undan böter, och fick skjuts till sjukhuset, där jag förklarade situationen för en kvinnlig läkare. Hon kollade på mig en stund, kände lite på mina smalben och sen gick hon för att hämta någonting.

Dröm om min förvåning när hon kommer tillbaka med en broschyr om handikappidrott och en blankett jag kunde fylla i för att anmäla mig till en tävling i rullstols-pingis. Men i drömmen var jag måttligt förvånad, var på gott humör och tyckte det lät spännande, så jag fyllde i den och hon lovade att posta den åt mig. Snart sitter jag i gamla bordtennishallen som låg borta där nya Maxi Stormarknad ligger idag, och jag har en rullstol modell äldre under mig, rostig som fan. En man som presenterar sig som tränare rullar fram mig till ett spelbord och ger mig ett racket och en boll och förklarar utan ett endaste litet dugg glimt i ögat att om han nånsin kommer på att jag inte är handikappad på riktigt, ska han se till att jag aldrig får spela bordtennis igen i hela mitt liv. Precis då börjar jag känna hur känseln i benen kommer tillbaka, lite som när en fot har somnat och är på väg tillbaka, men jag vågar inte säga något medan tränar’n är kvar, så jag spelar lite mot honom och låtsas vara handikappad tills han lämnar lokalen. Då springer jag iväg, hämtar min jacka och går mot utgången... Där står han! Där står tränarn i dörrn och pratar i telefon... som i en film, smyger jag ut bakom ryggen på honom, när han plötsligt hajar till och ser mig, då springer jag så snabbt benen bär. Det sista jag ser innan jag vaknar, andfådd av att förmodligen ha spelat luftpingis i sömnen, är, när jag vänder mig om, mitt i mitt livs löpning och ser hur han har sprungit efter mig, och snart är ikapp.
Gudskelov att det var en dröm.

Imorgon har jag därför sett till att jag måste gå upp före gryningen och köra farsan till stan. På så sätt kommer jag att vara vaken när Pingisläraren väntar sig att han lätt ska kunna fånga mig igen i mina morgondrömmar.

Avbockningsdags

Igår hade jag förfest. Inte vilken typ av förfest som helst, det visade sig bli en högstadiefylla, med alla komponenter till en bra högstadiefest; vi hade en som spydde ner toaletten, vi hade broder daniel, vi hade killen som däckade vid tio, vi hade fjortistjejen som snackade om att spöa gamla pojkvänner, vi hade killen som ville mucka bråk med allt och alla, det fanns folköl och skeppet och det lektes med mobiltelefonsignaler. Själv var jag morsan för kvällen.

Så jag sätter härmed ett kryss och bockar av den tidigare efterfrågade
90-talsfyllan. Done and done. Peace out.

Särskolan

Första försäsongsträningen i Kalmarsundsparken idag, iallafall för mig. Det var inte en stålande sommardag, och det var inte perfekta förutsättningar för skönspel, men Erik, Going och jag lyckades leka ut Jakob, Kockens och Tobbes lag med utskåpningsresultat. Sedan började taktiköverläggningarna under eftermiddagen, spelaromdömen förevigades och ett expertinkallande planerades. Det här kommer bli säsongen med stort S. Och Going kommer bryta nåns ben.

Oxhagens finest

Häromdagen när jag var på stan, sprang jag på tjejen som alla i klassen var galet kära i när vi gick på Oxhagsskolan. Det är över tio år sedan, och sedan högstadiet verkar ingen ha träffat henne, så hon är lite av en myt, jag funderade på om hon verkligen fanns. Men det gjorde hon alltså. Men just för att det är tioårsjubileum, så ska jag göra en bäst-off-lista!

Tio saker man såg på Oxhagsskolan 1992-1998:

Going fastbunden i flaggstången med sina tröjärmar. Det var väl inte så länge, men jag tror han fick ta sig loss själv, vi tyckte det var roligt, och jag tror Going har förlåtit oss, åtminstone sa han ingenting om det igår, eller dagen innan det.

Idrottsläraren Bengt, som spelade Baby Love och Hit the road, Jack varje gympalektion. Två timmar i veckan, 40 veckor per år i sex år, det blir 480 timmar, och 480 timmar motsvarar 20 dygn. Jag tycker dom här låtarna är super, men det lustiga är att jag pratade med Bengan för något år sedan och nämnde att jag tyckte det var kul, men han påstod att han inte kunde påminna sig om att “han hade nåt särskilt band han använde”. Så han är nog gravt senil.

Erik Linde och Mladen vill visa sig märkvärdiga genom att hänga sig utför fönstret på andra våningen. Det gick helt okej för Erik, men när Mladen skulle försöka, och fönsterpinnen han klängde i plötsligt gick av, var det inte mycket annat än att hämta läraren som fick dra upp en skräckslagen Mladen som visste att det här buset skulle ge både ett och två straffvarv runt huset.

Ja, det var den bestraffningen vi hade under lärare Tommy H, att springa straffvarv runt huset. Det spelade ingen roll om det var sommar och sol eller det var tre meter snö, avbröt du någon på en lektion blev det straffvarv. Slamrade du med bänkarna så var det två. Det var hårda bud! :)

Minigolfbana som lekplats. Det här är ju faktiskt rätt sjukt, det året som vi började skolan så byggde dom en riktig lekplats på skolgården. Innan det hade det alltid varit en MINIGOLFBANA. Jag vill inte låta pessimistisk, men hur tänkte dom där? Det kan bara ha varit max halvkul att gå ut och ha rast på samma minigolvbana varje rast i sex år. Räkna två timmar rast om dagen, och det blir Fjorton Veckor kvalitetstid på en minigolfbana. Ändå är det ingen, vad jag vet, som blev golfstjärna från mina hoods. Är inte det konstigt?

Dennis ägde alla kulkastning. Ja, ja, Dennis var kung. När alla andra gick och köpte, eller i flesta fall, stal fina glaskulor på Obs!, gick Dennis till sin farsa och tiggde dankar, som alltså var feta metallkulor. Naturligtvis orubbliga, men vi var gamblers redan på den tiden och det ledde förstås till att Dennis snabbt blev den obestridliga kungen på banan. Sen började vi spela boll istället.

Macarena var låten som alla kunde dansen till. Men det var mest en show. Framåt mellanstadiet uppdagades det att alla killarna i klassen hade utvecklat musiksmak. Själv var jag närmast besatt av Beatles. Mladen och Micke var dom coola killarna som lyssnade på Kiss och Shaggy, Fogge var rockern som lyssnade på Metallica, Dennis var mest framme vid DJn på discona i skolmatsalen och önskade E-type. Alen och de andra tror jag mest hängde på. Inget sådär jätteskämmigt i de jag nämnde där, jag tror att den enda som egentligen ser tillbaka på sin musiksmak på den tiden och skäms, är Going. Han tyckte nämligen att Tupac var bäst i hela världen. Det gör han inte idag.

Citronkolorna på Pressbyrån var det bästa vi visste. Refreshers, som dom officiellt hette, jag vet inte när eller vem som bytte namn på dom, men vi tuggade dom som droger på den tiden. Eftersom farsan lät mig hushålla lite med mina egna pengar rätt tidigt, framstod jag lite som överklasskillen som hade råd att köpa kopiösa mängder. Gissar att det var därför man nu har gulnyanserade tänder istället för elfenbensfärgade. Hehe.

Chansfrågningen gick överstyr när lappsystemet infördes. Inledningsvis frågade man vanligtvis chans genom en kompis, eller om man var riktigt modig vågade man göra det själv. Men sen kom lappsystemet, med kryssrutor. “Ja”, “Nej” och “Kanske” hade man att välja på och det måste ha varit ett tryckeri nånstans som tryckte upp dom här lapparna, framåt femman-sexan tycktes alla ha varit ihop med alla och det rådde chansanarki.

Mladen skriver kärleksdagbok. Det är ett av dom bästa minnen jag har, när han var tillsammans med Lina i sexan och förde journal. Han kan förneka det bäst han vill, jag har ändå hans röda nerklottrade “I love Lina”-dagbok överst i min hylla i perfekt skick. Den ska användas till mutbrott när han blir statsminister ;)

Nittiotalsfylla

Jag såg att det är en CD-samling med nittiotalslåtar på reklamen, och kom att tänka på att jag aldrig haft en nittiotalsfylla. Först år 2001 rann den första alkoholhaltiga drycken ner längs min tunga och vidare ner i magen. Det här måste naturligtvis korrigeras med en temafest någongång.

Ace of base, skateboard, Nokia 3210, Tre kronor:
Här kommer jag nu!

Onsdags-KM

Du har aldrig sett någon bränna pengar
förrän du sett Going spela JackVegas

Stockholm-Kalmar, 6 timmar

När jag åkte bussen hem från Stockholm hade jag förstås samma gamla vanliga jobbiga människor runt omkring mig som jag alltid har när jag ska åka nånstans, min vanliga otur. Tre riktigt feta kvinnor satt i närheten, och bakom mig satt två pojkar med riktig torsåsdialekt och gapskrattade åt South Park på sin bärbara dator. Jag ville egentligen bara köra ner den där datorn i halsen på dom redan innan vi kommit till Nyköping, men jag behöll mitt cool och fokuserade på att psyka ut tjejen med nitton dubbelhakor genom att kötta ner kopiösa mängder godis i min mage. När jag var färdig med godiset insåg jag att jag borde ha sålt min sista godisbit till henne, hon hade lätt betalat tusen spänn för en dumle, haha. Gud, vad lätt det är, att vara efterklok! Efter en liten stund fick jag återigen skratta lite när pojkarnas datorbatteri dog mitt i ett avsnitt, då njöt jag flodvis. Men sen roade dom sig med att sjunga Ultima thule- och Björn Rosenström-låtar och leka Parlamentet resten av resan, så jag antar att dom vann psykkriget, trots allt. Den självmordsbenägna busschaffissen missade att köra in i Mönsterås förresten, det finns inget så roligt som att höra tre gamla gnälliga kärringar
döma ut en gammal utsliten stockholmsbusschaffis på bonn-småländska!

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Så är man uppe i Stockholm igen. Träffat Joel, träffat brorsan, träffat släkten, det var ju trevligt, men idag återfinns Allsvensk fotboll på schemat. Igår rådissade jag alla möjligheter att ta mig in till festligheter i stan, trots att fylle-Alen fortsatte övertalningskampanjen ända in på småtimmarna. Men eftersom jag inte är så sugen på att gå på årets första och hittills viktigaste match trött och bakfull och jävlig, så tog jag istället en god natts sömn. Adrenalinet av vinsten idag kommer vara tillräckligt för den här helgen :) Kocken lovade mig en 3-0-vinst idag, det är väl egentligen den enda anledningen till oro. Snart är det dags att gå ner och köpa Sportbladet. Sen är det inte länge kvar.
Sen börjar det här året, 2008, officiellt, vid 15:00.

Land och rike

Sitter på tåget mellan Göteborg och Kalmar och ser fram mot att äntra Småland. De sista dagarna i Oslo var, bortsett från tisdagsutgången, bara en påminnelse om hur skönt det skulle bli att lämna. Sista tre dagarna blev jag säkert frågad nittio gånger om jag ville köpa knark av en och samma - eller nittio olika - ghettonegers, det är svårt att avgöra, och ungefär lika många fejk-tiggare släpade sig efter mina ben när jag för sista gången strök huvudgatan Karl Johan. Så när jag kom till Göteborg igår trodde jag att jag skulle vara befriad från den typen av människor. Men det första som hände på Centralstationen var att en tattare kommer fram till mig och presenterar sig som om han kände mig, vilket jag definitivt inte gjorde. Han hade ett intressant förslag, iallafall tyckte han att det var sjukt intressant; jag skulle låna honom tvåhundra spänn, och för att stärka sin trovärdighet tyckte han att han skulle kalla mig “brorsan!” i varje mening. “Orka det här i Sverige!” tänkte jag, kollade så att jag hade plånboken och mobiltelefonen kvar i fickan, och flydde fältet svärandes. Sen blev det chill i kollektivet Svalan och jag kanske tycker jag bredde på med oartigt mycket trashtalk när jag vann mot Fredde i Fifa med Xboxkontroller som hade sett sina bästa dagar för fem år sedan.

Och så är man snart i Småland igen. Sverige - Kent-låten -i mina öron, och jag har precis lustläst Aftonbladets allsvenska bilaga två gånger och med norska mått är till och med SJs monopolförsäljning av godis och dryck tokbilligt.
Damn it feels gooooood.

Runkbulle

Idag skulle jag baka bullar på jobbet, det gör vi varje morgon. Vi har en bulle som man kan likna vid wienerbröd, med vaniljkräm, glassyr och kokkos. Idag var vaniljkrämen slut, så jag tyckte jag var rolig och fyllde den med räksallad istället.
Det fick jag äta upp. Bokstavligt talat. Vi spelade nämligen kort om vem som skulle tvingas äta upp den. Jag förlorade och var tvungen att käka. Så nu kan jag säga att jag varit med i en tävling där förloraren får äta bullen. Och förlorat!

Jag tror inte det låter så prestigefyllt när man säger det så.

Bio är för tröga

Ja, bio är bättre ju dummare man är. Först och främst; är man smart så betalar man bara för filmer som är säkra kort, eller åtminstone har en dejt. Som liten grabb lämnade man alltid biografen med ett stort smil och orden “bästa filmen jag sett” luftades flitigt i tre år framöver. Den tiden är ju lätt för alltid över. Men jag blev medlurad av Alen och hans kompani från Västerås på biofilm, jag tackade ja över telefon, men frågade inte vilken film det gällde. På vägen dit får jag veta att det är nån riktigt slumpmässig film så vi kommer dit när filmen börjat, och jag inser ganska snart att pengar spenderade på den här biofilmen är pengar nerspolare i toaletten. Jag ska inte säga vilken film det är, för då kommer du aldrig ladda hem den och lida som jag gjorde nyss.

Ska jag lida, ska du lida. Haha!

Världsberömd kock

I natt var jag en världsberömd kock. Ja, okej, det var en dröm, men ändå. Det började med att jag, av någon anledning, skulle hjälpa farsan laga mat. Spagetti och köttfärssås. Men när färsen var stekt, och jag skulle hälla i mina krossade tomater, tog jag fel burk och råkade hälla i en hel burk med konserverade aprikoser i gelé. Det såg ju förjävligt ut, men jag tänkte att med lite kryddor kunde det kanske gå ändå. Men så hade skåpet där vi har kryddorna klibbat igen av aprikos-ångorna, så den enda krydda jag kunde komma åt var den stora burken med kanel. Det ena ledde till det andra och snart var jag världsberömd och hade fått kokbokskontrakt. Vaknade precis när jag skulle komma på en pangbra titel.

I verkligheten är den enda mat jag ska göra idag, min egenkomponerade hamburgarkorv på Pressbyrån. Mums.

Hushållsanarki

Vårt kollektiv håller på att kollapsa. Problemet är att ingen vill köpa nya hushållsgrejer. Alla vet att alla andra tänker “äh, det jämnar ut sig i längden”, men efter tusen incidenter har nu alla istället sluta köpa grejer. Redan i början när vi flyttade in så var det problem. Jag kunde gå och köpa en flaska ketchup och dagen efter, när jag trodde att jag skulle premiäröppna den så var den slut. Mjölk man köpte var alltid tattad på, och så vidare. Nu har det gått ännu längre. Ingen vill vara den som köper tandkräm. Själv tycker jag att eftersom jag stod för diskmedlet, såpan och de senaste tre, informellt gemensamma, dubbelduscharna och även den näst senaste toalettrulleomgången, ska någon annan göra det. Jojje tycker att hans mjölk alltid är slut trots att han aldrig dricker någon, och att han stod för badrumstvålen senast. Going kanske köpte senaste toarullen, och Alen kanske tycker att han stod för, ja whatever, det spelar ingen roll. Som det är nu har vi alla fyra försökt klämma ur det absolut sista ur tre helt tomma tandkrämstuber i badrummet. Imorgon tror jag att vi kommer börja klippa upp tuberna och skrapa upp den allra sista fastkletade krämen från tubens insida.

Hehe, det låter förstås som att vi är sjukt snåla. Så är det inte, jag skulle tvärt om säga att vi alla är mer än både slösaktiga och generösa - bara det att man tröttnar efter trettio gånger man köpt ett mjölkpaket och någon, förmodligen Alen, har svept den till frukost och så står man där som en idiot när man ska ta sin mjölk, som inte längre finns. Jag köpte faktiskt en flaska ketchup idag som jag tänkte använda till matlagning imorgon. Men jag får väl se i stjärnorna om att den är kvar ens i gryningen =)

Ska bli skönt att komma hem och kunna förlita sig på att saker finns igen.

Senilitet vs fylleri

Idag var det en gammal kärring inne på jobbet, senil som tusan, tre gånger kom hon in och frågade efter en adress och varje gång svarade vi att vi inte visste, och att hon skulle fråga norrmännen i butiken mittemot. Dom hade i sin tur sagt preci samma sak, så hon hade gått där fram och tillbaka mellan butikerna tre-fyra gånger och frågat samma fråga åtta gånger eller något.

När Jonatan kom hem inatt berättade han att han fått höra att han varit så packad i lördags att han hade gått omkring utomhus med skorna i handen, för att han hade knutit dom för hårt och inte hittat något skohorn, och vandrat in på ett Seven Eleven och frågat var han var nånstans, helt väck.

Inte så att det är samma sak.
Men alla dagar i veckan föredrar jag fylle-Jojje
före gamla gnälliga senila människor.

Gnarls

Jag har inte vetat om att Gnarls Barkley släpper ny platta tillräckligt länge för att ha hunnit bygga upp några förväntningar, första skivan tokägde, och så tog jag chansen att Pirate Baya hem nya skivan nu för ett par timmar sedan. Några låtar är sådär tokigt klockrena. Jag föll för texten till “Whatever” som en sten.
Känner igen mig; Det kan inte vara hälsosamt =)

Went to my counselour bout how I felt
Everyone agrees I can use some help
I love my girl more than I love myself
She’s going steady with someone else

I don’t know what else to do
Said “fuck me”, well fuck you too
I know it sounds real sad, but true
Being alone is nothing new,

but it’s cool... It could be better.
I don’t care. Whatever.
Whatever, bitch.

La la la la lala la
Whatever
La la la la lala la
Whatever
La la la la lala la
Whatever

Fotboll

Andra säsongen för vårt fotbollslag, Särskolan Lyckan, sätter fart igen om lite mer än en månad och idag började försäsongen. Eftersom Going och jag inte kan spela Fifa längre i brist på TV, gamblade vi i riktig fotboll istället. Jag vann naturligtvis samtliga straffturneringar och håvade in fina hundrafemtio kronor. Alen var förstås också med, men han stod över bettandet idag. Det märks att man inte riktigt är superhet i benen efter en lång vinter, men det ser bra ut!

Alen + 42" TV = Inte redigt sant

Jag tror Alen grät en skvätt när jag och farsan monterade ner min fyrtiotvåtummare från vardagsrumsväggen idag. Han hade knappt hunnit starta sin “men du kan väl ha kvar din TV här”-kampanj innan den var borta som en kylig kalmarvind. Tio dagar kvar tills jag flyr tattarlandet, och jag filurar på att göra en Oslosammanfattning senare i veckan, men jag vet inte om mitt ordförråd innehåller tillräckligt negativa superlativer. Ska ladda hem lite Jerry Springer-avsnitt och anteckna lite, så får vi se. Det kommer bli en riktig diss, tror jag. Om jag inte vaknar på rätt sida imorgon. Rätt sidan gränsen, alltså. Det vore gött.

Ny blogg i stan

Så har mina öron nåtts av nyheten om en ny blogg.
Det är ingen mindre än självaste farsan som startat
en blogg på sin hemsida. Hittills har den handlat om
vilket väder det var på vägen till jobbet, och vad han
tänker kolla på för teveprogram. Farsan har redan
tjugosextusen fler besökare på sin hemsida än jag har
haft på min. Så jag kan bara säga;

Farsan, fortsätt så! http://www.jowil.se/blogg.htm

Jönssonligan vann

Efter inbrottet på mitt jobb för några veckor sedan, var chefen kjempenöjd efter att sett bevakningsfilmen, det var nämligen glasklara ansiktsbilder på tre av de kriminella elementen. Två veckor lagras filmen, sen börjar den spela över sigsjälvt. Lugna puckar, sa polisen, vi kommer och hämtar ut den i tid. Sista kvällen innan den skulle spelas över ringde chefen till norska snuten och var panikslagen över att ingen kommit och hämtat filmen (man behöver en särskild nyckel som bara polisen har för att komma åt filmen, nämligen). “Lugna puckar”, sa polisen, “vi kommer ikväll”. Det kom ingen polis. Förrän tre dagar senare, då var det försent. Idag lades undersökningen ner i brist på spår att gå efter... Tattarland.

Det gäller att prioritera

Jag ser den här bilden på Östra Smålands hemsida och undrar hur det här kunde ske. En bil upp- och- ner i ett dike. Men det var utanför Torsås, så jag blev ändå måttligt förvånad när jag läste artikeln och det visade sig att farsan i den här familjen, hade valt att kasta bilen med sin fru och sina två barn i diket till förmån för en fasan. Sicken tur att fasanen överlevde! Hur det gick för barnen i baksätet på den uppochnervända bilden? Äh, så långt läste jag inte ens, jag var bara glad för fasanen. Tänker på hur den sprätter omkring på en halvfrusen äng i Berga och käkar nudlar med pinnar. Och då blir jag så varm.

Gamla byxor med ny känsla

Idag hittade jag mina mjukisbrallor igen, efter en rad av falska anklagelser och konspirationsteorier mot mina kollektivkamrater. De låg i en gömma av tvättade kläder som jag glömde att jag hade lagt undan, och nu ska jag njuta ballen av mig hela dagen! Tänkte att ni ville veta det :) Vem skulle inte vilja veta det, liksom?

Rätt dag

Eller som going sa i torsdags,
“det känns fan inte som en fredag idag”

No shit

Going, kycklingen

Going och jag har spelat om stora summor i Fifa under vintern. Började med att spela om femtiolappar redan innan jag flyttade till Oslo, sen när han kom hit började vi med hundralappar, snart var vi uppe i både matcher om 300:- och om alkohol. Och sen har vi haft en period när vi kört om tjänster, som att vem som måste gå till affären och bjuda på fyllekäk och sånt, som bonus utöver det. Men i takt med att Going blev pankare och pankare blev han alltmer försynt när det gäller satsningen och idag kom dödsstöten; han ville börja spela om tior igen.

Jag kacklade förstås som en kyckling och visade honom vad jag tyckte.

KollektHIV

Igår var det beslutsångest i kollektivet. Jag fick i uppgift att köpa nåt till Alen när jag ändå var och handlade. Jag tänkte först att Alen, han äter säkert samma sak som jag. Men sen tyckte jag det skulle vara lite tråkigt att komma hem utan alternativ, så jag köpte en dyr färdigkvalitetspizza och en paket microportion av kyckling med gula kryddor. Väl hemma kom vi snabbt på att man inte ska syssla med såna påhitt som variation och valfrihet. Vi stod som två fån i köket och bara stirrade på förpackningarna. Jag var förstås snäll och lät honom välja, och han var förstås snäll och lät inte mig bestämma att han skulle bestämma, så vi körde fast. Bortemot en halvtimme senare stod vi fortfarande och argumenterade om för och nackdelar med respektive rätt. Alen körde in några dödsstötar och antydde att han hellre ville ha kycklingen, vilket vi båda visste var en lögn, eftersom vi suktat efter förpackningarna så länge att vi redan bestämt oss. Pizzan var stor som ett hus, med tre olika sorters pefferoni och medelhavskryddor och skinka och salami, den såg ut som en miljon dollar. Kycklingen såg visserligen jäkligt god ut på bilden, men vi är ju så pass rutinerade att vi vet att man inte blir mätt på - och därav inte blir lika nöjd av - micromat. Vi var nere för den enda lösningen vi lärt oss på våra kollektivproblem, frånsett Pax som inte var tillämpningsbart efter ett så här långt skede, plus att båda var lite för gentlemanniga för att bestämma själv:

Sten, sax & påse
Jag vann första av tre. Påsen mot saxen. Sylvass kände jag mig, men efter ett par omgångar av pepptalk och oavgjorda händer, kvitterade Alen via en likadan sax mot min påse. Svetten rann... mest för att ugnen nu hade stått på 250 grader i en halvtimme. Sista svingen på den sista omgången tycktes gå i slowmotion... Tänkte att, han tar nog stenen nu, jag kände det på mig. Och fick rätt. Jag stängde inte in mina känslor, jag hurrade och njöt istället och Alen måste kännt sig rätt snopen där han stod med en, visserligen dyrare, men liten portion japanesmat. Men jag bara log. Och sen log jag mer. Och sen gick pizzan ner.

Mor och far

Idag fick jag veta att mor och far, mina älskade föräldrar som jag länge försökt hålla utanför den halvan av mitt liv där halvkass gambling, supande och grisande är i majoritet, lyckats snoka reda på min splirrans nya hemsida även utan att jag nämnt den för dem. Anledningen till att jag bytte till att blogga här var väl ungefär till hälften att slippa deras kommentarer inför att jag flyttar hem, så en vind av ruta noll svepte över mig. Sen kom jag på det, det är ju ingen som tvingar dem att läsa, hehe, så jag får helt enkelt ösa på med grövre historier och känsligare superlativer om mitt leverne tills de helt enkelt inte pallar kolla längre :)
Tjatade även på farsan lite att han och mamma själva skulle starta en blogg.
De har säkert mycket jag inte vill veta om dem också :)

Hej, mamma! Hej pappa!

Findus

Jag var sugen på en Finus Fiskgratäng idag, en sån man köper för 25 spänn var som helst hemma, och det finns hundra olika smaker, min personliga favorit är dill. Hursomhelst, jag tänkte att det skulle finnas nån liknande här. Tji fick jag. Visst fanns det ett urval av Findus fiskgratänger, till och med förvånansvärt många. Men ALLA var med - makaroner. Och anledningen till att det fanns olika sorter, var att de hade olika sorters ost i dem. Osaltade och i övrigt okryddade. Jag blev sur, jag var ju sugen, så jag letade tappert vidare, tänkte att, nånstans finns det väl någon med potatismos och sås i. Längst bak hittade jag en som jag såg hette “GAMMELDAGS FISKGRATÄNG” och jag tänkte förstås på nån gammal tant som står vid spisen runt förrförra sekelskiftet och lagade svensk husmanskost. Glöm det. Makaroner ska det vara. Fifan.

Vårstädning

Igår var det första vårdagen och vad passar väl bättre än en riktig vårstädning? Kan lova er att det behövdes, och det behövdes big time! Going/Jojje-pizzakartonghögen hade vuxit sig stor och tre veckors disk, om jag får överdriva lite, låg och gav ett fint os i lägenheten. Vi hade mest gått och väntat på rätt anledning att ta tag i det, och hyresvärden skulle komma och hämta hyran på kvällen. Pantflaskorna som fyllde åtta påsar var goda för nästan tvåhundra kronor och fyra stora sopsäckar blev smängfulla med bara skit. Jag tog disken och Alen skrubbade toaletten. Efteråt vart vi så nöjda att vi firade med att käka på kinaresturang för enorma pengar på extremt lite mat =)

Sen drack vi upp tre sjuttisar på en timme.

Vit månad

Nu har jag haft en vit månad. Det var en lögn. Fem utekvällar på en vecka har satt sina spår och idag var jag något av rekordbakfull. Något som resulterade i att jag är enormt trött på alkohol, och jag tänker inte lägga en enda norsk krona till på alkohol. Runt tjugo dagar kvar här nu. Om två veckor kommer morsan och farsan kommer hit och hämtar min skit med en släpvagn. Vet inte riktigt hur pojkarna ska klara sig utan min TV här de sista månaderna, hehe.

I övrigt är det en lugn söndagskväll i kollektHIVet, Jonatan kom just in igen efter en rök och skrattade länge åt att han inte kunde svänga höger, vad nu det betyder...

Gjorde iallafall en bra sak igår

En bra sak gjorde jag iallafall igår, jag duschade på fyllan och anser därför att bakfylleduschen redan är utagerad. Annars var det en ganska småtrevlig kväll, började med en pokerförfest hos norrlänningen, där Norges tjockaste tjej, som aldrig spelar poker och blev sjukt upprörd när vi var tvungen att förklara för henne att färg faktiskt slår par i ess, vann tiomannaturneringen genom en serie helt ologiska all-ins. Men det gjorde bara festen bättre, sen gick vi via biljardhallen till stan. Bakfyllematen uteblev pågrund av skammens öppettider, ingenting i hela Oslo verkade vara öppet när vi skulle hem, utom Esso där de ville ha femtio spänn för en korv med bröd. Nu ska jag definitivt somna om i fosterställning och hoppas att jag blir pigg tills jag ska börja jobba. Men jag har en bra känsla om det.

4 Fyra 4 Fyra

Så var vi bara fyra kvar. Joakim Schäfer slängde in handduken idag, den 28e Februari, för att flytta hem till Kalmar. Det innebär mer benutrymme för mig.
Ser fram emot att lämna det här tattarlandet också. Tisdagsfesten häromdagen var en av de skamligaste, rent ekonomiskt var det en katastrof. Men sista månaden ska bli rätt snål nu, jag ska leva på makaroner. Jag har faktiskt inte ätit en enda makaron på fyra månader, vilket är lite otippat. Ändring på det nu.

Du skulle se vår toalett nu. Den är så äcklig att jag överväger att bara gå på toaletten på jobbet. Svarta långa hårstrån överallt, grus och smuts, några nerspydda kuddar, äckliga blöta tidningar över hela golvet och en miljon tomma flaskor. För att inte tala om en miljard nakna toarullar som ligger i ett hörn, samt att det inte finns något papper över huvudet taget. I kväll ska jag nog pusha för att vi städar där, eller att vi tar en pokerturnering där förloraren måste städa upp.
That’s the way we do it.

Blivande toffelhjälte

Jag kan knappt bärga mig tills jag blir en riktig jäkla toffel. Reducera festandet till sommaren och några helger då och då, ha en underbar tjej istället och kolla mycket på teve =) Myssöndagar istället för ångest och bakfullhet och gå på bio istället för att supa varje fredag :) Det ska bli helt underbart. Fan vad tråkig jag ska bli, vänta ni bara så ska ni få se! Det ska bli så gött! Till hösten, kanske? =)

// Tråkiga Crille, ja jag är tråkiga Crille!
Tråkiga Crille! Ja jag är tråkiga Crille! :)

Mjukiskris

För tre månader sedan hade Jonatan flyttat in hos oss sen ett tag och han, jag och Alen hade exakt samma par av nike-mjukisbrallor. Sen låg alla i samma tvätt en gång, och ett par försvann spårlöst. I ett möte, som jag måste ha missat, bestämdes det tydligen att det försvunna paret var mitt, så nu har jag alltid jeans på mig hemma, vilket gjort att mina enda snygga par jeans måste ersättas pågrund av förslitningsskador. Imorgon ska jag göra en riktig raid inne på Alen/Jonatans rum och hitta det försvunna paret. Let ya know how it goes... :)

Dags för diss

Nu har jag väntat länge nog med den här diss-bloggen. Jag var sugen på att dra den redan i oktober, sen dess har det trappats upp varje dag och blivit mer och mer outhärdligt, nu har den nått kulmen, bägaren rinner över vilken dag som helst nu. Jag pratar förstås om kollektiv-gitarrerna.

Going sitter här och lirar gitarr. Ackord efter ackord efter ackord efter ackord efter ackord efter ackord, jag blir helt tokig. Han lirade säkert tio timmar igår, tio timmar i fredags, i torsdags, i onsdags, hela tiden, i flera veckor. Det påverkar hela mitt liv, vilket i och för sig inte är så händelserikt just nu, jag hör de här fem ackorden om och om och om och om igen. Innan Going kom var det Jocke som satt dag ut och dag in. Jag kommer seriöst bli tokig. Riktigt vansinnestokig.

Dessutom har vi teven på, två datorer har pokerljud, jag försöker lyssna hörlurar, jocke spelar playstation med ljud, oftast har både going och jocke på musik på sina bärbara också och så konversationer på det. Senaste tio förfesterna vi haft hemma hos oss här har dessutom varit “gitarrförfester”, den överlägset sämsta formen av förfest. Ser fram emot tystnad så mycket att jag funderar på att fylla mina öron med cement, ungefär. .

Lördagsfjärtar

Ja, en missärlördag blir det ikväll. Klockan är snart tolv och jag har suttit i min soffa sedan sex och bara flackat med blicken mellan teven och dotan, haft enormt mycket lördagsångest. Så mycket att jag och Going sitter och spelar Fifa08 om hundralappar bara för att fördriva tiden.

Pojkarna här, förresten, hade ingått en pakt för några helger sedan när jag var i Sälentrakterna, som går ut på att man måste avslöja sig själv offentligt varje gång man fiser. För mig som normalmagad trodde jag inte att det skulle märkas, eftersom man inte fiser sådär jätteofta liksom. Men herre Gud alltså, vad fel jag hade. De här grabbarna fiser tydligen så ofta att, ja, det är som en vulkan av avslöjanden hela tiden. Jag förstår ju visserligen hur det blir så, Going som lever på 100 pizza i månaden och sköljer ner med 100 liter cola, och Alen som lever på ägg och mjölk och har varit i Asien nyligen, hehe. Men jäklar alltså. Jag var en så mycket lyckligare människa när jag inte visste om det här. Nu måste man tänka sig för var man sätter sig :)

Som när vi åkte bil hem till Kalmar, och tillbaka med för den delen, jag lovar dig att du inte vill sitta i en bil med deras fjärtvanor. Alens mökar inledningsvis var bisarra, jag tyckte till och med att luften inne i bilen hade färgats bajsbrun och det blev kletigt på Goings innertak. På hemresan kom jag i och för sig på taktiken, att jag skulle dra ner rutan så att Going i baksätet skulle frysa ihjäl varje gång som straff för att han lagt en mök. Det slutade inte med, som man skulle kunna tro, att han slutade fisa vart femte minut, utan att han satt och gnällde om att det var kallt i fem timmar. Då njöt jag ändå lite av deras pakthelvete :)

Jag borde inte få röra nånting elektriskt

Ikväll gjorde jag bort mig lite. Inte på jobbet, där jag gjorde en kjempeinsats med att städa övertid på övertid efter inbrottet inatt. Och inte på pokern hos Victorn som egentligen var en förfest, där vann jag en slant. Men jag hade lovat bort mig till en kompis, Calles, flickvän, där jag skulle visa framfötterna och visa mina tekniska färdigheter. Men ja, några såna har jag ju inte egentligen, jag hade inte lyckats fixa samma problem som jag skulle fixa där på min egen dator, men jag gissade att det var för att jag har en mac, och... jag vet inte hur jag tänkte, okej, jag sa det. Så jag kommer dit, snackar lite skit och jag tror att jag ska äga den där plåtburken. Men det gör jag inte, fast jag kollat på hemsidorna hurdan det ska gå till. Istället lyckas jag sjabbla så att internet la av och fick gå därifrån med dåligt samvete trots ett “det var snällt att du försökte, iallafall” :) Det känns nästan lite elakt att jag gick in på internet nu, när jag sjabblade nån annans. Revenge imorgon! Då jäklar ska jag dominera :)

Ikväll gav jag upp pojkarnas ölhävande för den där grejen, jag var borta två timmar och när jag kommer hem har Jocke redan lyckats däcka på sin soffa i en position som gravitationen egentligen sätter sig emot med båda benen, båda armarna och huvudet hängandes utanför. Så jag kan nog tänka mig att jag inte missade nåt ikväll - heller. Men imorgon kanske de blir nåt :)

Har jag sagt att jag bor i Ankeborg?

Det här är så bisarrt att det är komiskt. Jag bor i Ankeborg och Björnligan var på mitt jobb inatt med krut och slagborr. Det är inte så komiskt. De kom över grejer för flera miljoner, det är inte heller så roligt. De hade trashat allting som finns att trasha i butiken, inte det heller sådär hysteriskt roligt. Och man skrattar inte jättehögt när polisen kommer sju timmar efter att man ringt dem.

Däremot får man skratta hejdlöst åt förklaringen jag fick när jag undrade hur det var möjligt att Securitas inte hade fått något larm när fyra ryssar borrar med slagborr i flera timmar i centrala Oslo och jag satte själv på larmet innan jag gick kvällen innan: “De hade dragit ur elsladden”. De hade faktiskt, hur dumt det än låter, gått in genom fönstret, hört larm-signalen som säger att man har en minut på sig att stänga av larmet innan Securitas och Polisen larmas, gått bort till larmet vid dörren, följt sladden till vägguttaget och dragit ur den ur jacket.

Vad är det här för tattar/U-landsversion av Sverige jag bor i?

Jag, en säsongs(ar)betare

Jag är lite av en säsongs-betare. Jag byter matvanor nån gång om året typ, av bekvämlighetsskäl. Jag kom nyss fram till att jag käkat samma pressbyrå-korv i två och en halv månad. Tunnbrödsrulle med hamburgerkorven, med gurkmos, hamburgerdressing och chilliketchup. Jag har förmodligen ätit fem om dagen, fem dagar i veckan i snart tre månader. Det är 450 korvar det. Säg att varje korv är femton centimeter lång, det är 67 meter korv.

Det är mycket korv. Gratis är gott.

Nu får norrmännen sluta runka

Igårkväll stod jag och lassade ut nya tidningar i butiken där jag jobbar, som jag gör typ varje arbetsdag. Och just igår hade vi fått en stor kartong med de nya, norska porrtidningarna. Chefen tyckte att vi skulle låsa in dom i en monitor, eftersom norrmännen alltid länsar de här inplastade porrtidningarna på i princip allt utom förstasidan, utan att betala. Jag tyckte det var lite märkligt att kunderna skulle behöva gå fram till disken och säga, som om det vore en ny mobil på SIBA, “ursäkta, jag skulle vilja ha den där porrtidningen som ni har inlåst här borta”. Men chefen var benhård, de skulle helt enkelt låsas in bakom ett plexiglas. Jag kunde egentligen inte ha brytt mig mindre, jag tycker det är kul att se skammen i ögonen på de som kommer in och blixtsnabbt vill hinna hämta tidningen, betala, ha den nerslungad i en påse, helt utan kommentarer eller onda blickar.

Sagt och gjort, så fixade chefen det där, och precis när hon var färdig så kom en läskig bo-hemma-i-morsans-källare-typ och sa att han ville låna nyckeln. Chefen stod i kassan just då och hon ville ju allt annat än att gå bort dit, ställa sig på en pall, och dra fram ett dussin porrtidningar mitt under rusningstid, så hon gav honom helt enkelt nyckeln. Tio sekunder senare är både snubben och nyckeln som bortblåsta. Den enda nyckeln också, visade det sig.
Så nu blir det ingen porr för norrmännen.

Bu-hu, era jävlar.

HIV-sprutor

Vad hände med killen som egentligen skulle fått HIV-sprutan? Hmm.

Alen har ingen blogg

Christopher har ingen egen blogg, så jag måste göra världen en tjänst och berätta vad som hände honom i lördagskväll. Ni förstår, vi hade åkt hem till Kalmar över helgen och det var ingen hemlighet att en av de mest bidragande orsakerna var att vi saknade Kalmars snabbmat. Så vi siktade naturligtvis in oss på Sibylla det första vi gjorde på fredagsnatten. Christopher valde dock, otippat, att skippa tallriken den gången, eftersom han hade legat och sovit ända sen vi pausade på McDonalds på västkusten. Så på lördagskvällen skulle han ta revenge i sin ensamhet på vägen hem. Såhär gick det:

Han köper en tallrik, blir förstås så toknöjd såsom bara en svensk norrman, som ska återförena sin mage med sin bäste vän gyrostallriken, kan bli. Han tänker att han ska ta med den hem och njuta av den, eftersom en sån här godbit inte kan ätas i förbifarten. Men han har ju så svårt att hålla tassarna borta, det är inte konstigt, han kämpar lite mot instinkten, men hjärnhalvorna kompromissar ihop att han trots allt ska öppna och ta en smakbit, bara en liten tugga, för ack, så gott det är. Han har kommit ända till bron vid Systrarströmmen mot Fredrikskans nu. Och så öppnar han locket och blottar pomfritten för den mörkblåa himlen, han måste ha känt hur fantastiskt gott det doftade och skyndat sig med att gräva fram plastgaffeln under papptallriken i lådan. Tar sats och siktar in sig på en liten köttbit som ser oemotståndlig ut, men precis när han ska spetsa den med gaffeln så kommer Vinden. Den elaka kalmarvinden från fjärden som alltid bara är elak, han tappar kontrollen över tallriken och - den faller. Ner över hans kläder, han får sås över hela sig, jackan, tröjan, byxorna - och tallriken hamnar på vägen. Han tros har fällt en tår innan ilskan tog över, han slängde läsken i strömmen symboliskt och obekräftade källor sägs ha sett honom ligga på den iskalla marken i fosterställning och sörpla i sig ett urval av tallriksingridienserna.

Det hade jag också gjort. Sen hade jag hoppat i strömmen själv.
(Men förmodligen bara gått och köpt en ny)

The Egg

Idag vaknade jag bredvid telefonen. Inser ganska snabbt att, eftersom jag inte kommer ihåg någonting från slutet på gårdagskvällen, jag måste ha ringt den där personen jag inte borde ringa till när jag är odrägligt full. Ångesten sköljer naturligtvis över mig, och så kommer jag ihåg hur spriten rann ner i halsen på mig igår, kommer ihåg att jag tänkte "gee, det här smakar ju inte ens sprit" utan att reagera på att det inte är ett bra tecken, kommer ihåg hur vi resonerade att flaskan nästan var slut så vi lika gärna kunde dela på slurken när vi skulle gå ut. Flashbacks från natten kommer lite då och då, jag gör ett bildspelspussel i mitt huvud och snart är de flesta frågetecken uträtade till utropstecken... Bara det där telefonsamtalet kvar att undra över; ringde jag, ringde jag inte? Det står still, jag tänker att jag borde komma ihåg en sån viktig grej om det hände, och det stör mig att min norska mobil inte funkar i Sverige så att jag inte kan skicka iväg ett SMS och fråga.

Ingen dansk Salami för Sadam El Shaelam

Läser följande nyhetsartikel angående danska karikatyrbilden för nåt år sedan; "Libyen, Saudiarabien och Iran drog tillbaka sina ambassadörer från Danmark och i flera länder bojkottades danska produkter".

Så alla ni som tänkt åka ner till Saudiarabien och käka lite dansk pölsa, eller dricka iskall Fadöl i Lybien, ni får nog tänka om. Tyvärr.

Nio Ett

Jag måste bryta tystnaden med ett fint resultat. Igårkväll spöade jag upp Going med 9-1 i NHL2007. Det är osannolikt eftersom Going brukar vara en seg jävel att möta. Oddsen att vinna med åtta måls marginal är ungefär samma som om jag skulle halka på ett bananskal och snubbla upp för en trappa. Det gör man bara inte. Så jag nämnde det på msn...

Going, som var bitter redan innan matchen, eftersom jag precis hade spelat av honom 400 spänn på Fifa2008 och han hade behövt pengarna eftersom han är bitterarbetslös och fattig som en lusian, tyckte han skulle kontra med att dra upp nåt obekräftat resultat av nångång han vunnit över mig med ett par mål i Fifa för sjukt länge sen. Sen sov jag gott hela natten.

Bloguppehåll

Den här veckan suger så mycket så det är inte sant.
Hoppas fortfarande att förra veckan ska komma tillbaka.
Så det blir lite bloggpaus några dagar till iallafall...
Ha de gött.