"Det är döden"

Jag måste bara få berätta om när jag mötte min gamla jobbarpolare från HSB idag, där jag jobbade sommaren -05. Eller, jobbade och jobbade, jag käkade glass och sov mest för där fanns inget att göra. Jag mötte iallafall gubben som jag vikarierade för, i spelkön utanför Maxi ikväll och han ser fortfarande ut precis som en sliten gammal hund. Han har gett uttrycket "påsar under ögonen" en helt ny dimension, eller ja, påsar kan man nog inte säga, det är snarare säckar. Stora, mörka sopsäckar tyngda med tegelstenar på bottnen av ett dunkelt & spöklikt hav. Jag frågade honom om han fortfarande var kvar som fastighetsskötare och hur läget var. Han svarade, med blicken som vanligt ner i backen, "jag kommer nog aldrig från den där skiten" och så suckade han så djupt att det blev tvärdrag inne i butiken, och fortsatte, "såhär års när det börjar bli höst... då är det så jävla risigt, man vill bara skita i allt för det är så jävla tråkigt, men det kan man ju inte heller". Och så kollade han upp på mig en sekund innan han sänkte blicken i backen igen och muttrade, "det är döden.". 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta en sådan konversation, satt och hoppades på att kärringen bakom disken skulle jobba snabbare så att vi kom därifrån nångång, men eftersom jag inte pallade med den pinsamma tystnaden, men å andra sidan inte prata mer med honom heller eftersom hans depressiva mentalitet smittade så att man ville ta livet av sig efter att ha pratat med honom i tre minuter. Så jag tänkte jag skulle muntra upp honom med något som han säkert gillade att prata om; sina travkuponger. "Nu är du här och spelar iallafall?", mumlade jag och han lös upp så mycket som han kunde (vilket inte var särskilt mycket, det kan jag lova), "det är det jag lever för nu". Hans ton var mindre begravningsliknande nu så jag följde upp med att fråga, "Vinner du något då?". Då föll hans blick i marken igen.

"Inte ett skit"

Komplikationer igen

Nu har jag blivit uppmärksammad på ytterligare ett dilemma. Det här med ordstäv som slingrar ihop sig och säger emot varandra, de håller mig förstås sömnlös varje natt. 

Tiden går fort när man har roligt. Det håller nog alla med om. 

Men -

Ett gott skratt förlänger livet. 

Hur kan det vara så? 

Jag blir så förvirrad.

Stucken

Hallåhallå! I lördags hade Erik inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Malmö, den var väldigt fin och det var så högt i taket att om man kastade en boll rakt upp så var det inte säkert att den kom tillbaka ner igen. Och det var väldigt trevligt hela kvällen, en vakt kastade ut oss från McDonald's, under väldigt ovanliga omständigheter. Själv var jag för en gångs skull den nyktraste i sällskapet och hade därmed mått bäst av alla morgonen efter, om det inte varit för en jävla insekt.

Jag vaknade nämligen vid åtta på morgonen av att någon insekt bitit eller stuckit mig i nacken. Jag var yrvaken och hann inte reagera förrän insekten hunnit försvinna, jag visste inte vad det var för något. Tänkte att det förmodligen var en geting och jag är ju inte allergisk så det var bara att somna om. Icke sa nicke, så lätt skulle det förstås inte gå. Istället domnade fötterna bort. Jag låg där och tänkte att jag förmodligen fått en släng av hypokondri. Eller var det den där Svarta änkan och det här var slutet på mitt liv? Snart började händerna skaka, bli kokheta, och svullna, och det började klia över hela kroppen, jag slet nästan mitt hår när jag kliade mig tokig i huvudet, och benen blev blodiga efter en stund. Jag började ana oråd och gick in och väckte läkarstudent-Gugge i rummet intill, där han och Viktor tävlade i vem som kunde vara bakfullast. Gugge synade mig noga och la en diagnos, att det var ett getingstick och att jag fått min första allergiska reaktion. Som tur var hade han antihistamin-tabletter och kortison-sprutor i sin magiska väska. Efter ett par timmar försvann kliandet, yrseln, svulnaderna och således skriken, svordomarna och klösandet på Eriks nya väggar.










En geting är förresten gul. Gult är fult. Bara så du vet. Jäkla geting.
Nu ska jag inte köpa Expressen på resten av året.

Arena-överklagan

Jaha, då var det förstås någon som överklagat arenabygget igen, det var väntat, men jag läste precis motiveringen till varför Stefan Siverud vill överklaga: Han tycker att Kalmar kommun lägger pengar på för mycket skit. I intervjun med honom säger han såhär; 

- "Överklaganden har hittills inte stoppat andra prestigebyggen och kommer säkert inte göra det den här gången heller, men det kommer fördyra projektet"

Den här killen - som man förresten förväntar sig skulle vara en gammal grinig gubbe men som istället är yngre än mig - säger med andra ord att han inte tycker att kommunen ska lägga pengar på ett arenabygge, men om man ändå lägger pengar på ett arenabygge ska det åtminstone kosta ännu mer pengar och ta ännu längre tid. Där hade han tänkt till. Eh?

Finnmarkgata 46

Det var ett tag sedan jag lämnade Oslo bakom mig nu, men då och då tänker jag tillbaka och ler. Idag var det dags för de kvarstående medlemmarna av Kollekthivet att lämna lägenheten som Alen, Schäfer och jag skaffade förra sommaren. Medlemmar i kronologisk ordning; Alen, jag, Schäfer, Jonatan, Going, Johan, Nicklas, Frida P. Nu känner jag att det är dags att göra en topplista över saker från Finnmarkgata 46.

10. Eftersom vi bara fick två nycklar när vi flyttade in blev vi tvungna att hitta en alternativ lösning, eftersom vi var tre. Först kom jag och Schäfer på snilleblixten att vi skulle duplicera nyckeln illegalt när vi var hemma på besök. Men när vi kom tillbaka till Oslo med den nygjorda nyckeln insåg vi att vi glömt att kopiera nyckeln till porten också, så att kopian blev meningslös. Istället kom vi på att eftersom vi bodde på markplan, kunde vi använda balkongen som alternativ ingång. Det krävdes lite klättring, men det var ganska lätt att komma in. Det här resulterade i att balkongdörren stod olåst jämt, och grannarna måste ha tyckt det sett konstigt ut när vi klättrade in och ut genom balkongen dagarna i ända. Inte minst sen när vi blev fem med Jojje och Going.

9. Goings pizzor är ett klassiskt finnmarkskt recept: Ta en mozarellapizza, ta bort mozarellan och grädda i ugn tills pizzan är så bränd att den måste ätas som en skorpa. Den här pizzan åt Going två gånger om dagen i tre månader.

8. Jag måste säga att vårt största kollektiva regelbundna fiasko var tvättstugan. Vi tvättade alla samtidigt eftersom husets snålregler gjorde det till enda möjligheten. Typ i snitt, fyra av fem gånger när vi gick ner och skulle tvätta så hade vi satt upp oss på fel dag, och fick helt sonika skriva upp oss på en ny tid och invänta den. Det kunde ta flera veckor, det fanns aldrig lediga tider snart, man fick en efter två-tre veckor ibland. Andra kända tvättincidenter är när Going glömde en bläckpenna i byxfickorna, när jag krympte Alens svindyra myströja, och när Schäfer/Alen glömde alla mina kläder i tvättstugan, jag hittade dem där tre dagar senare när jag började undra vartfan alla mina kläder tagit vägen som jag lagt i tvätten. Vi var helt sagt förjäkla dåliga på det där med detaljer. 

7. Väldigt ofta när man var själv hemma, om de andra åkt till Sverige eller vad som helst, så gick man omkring naken hemma, precis som man gör om man bor själv. Laga mat naken var min favorit. Och varje gång kom jag på mig själv, när jag stod där i köket, naken vid spisen, med att vi faktiskt bodde på markplan, med köksfönstret med perfekt insyn från gångvägen utanför. Det här hände väl 20 gånger. Jag brydde mig inte så mycket efter ett tag. 

6. Världens bästa uppköp av säng gjorde jag i december förra året. Då hade jag sovit på endast en 3 cm tunn bäddmadrass varje natt i fyra månader och min rygg borde varit krökt som en banan. Då kom jag på att jag skulle köpa en bäddsoffa. Och det gjorde jag! Det blev min räddning. Resten av nätterna var det jag som sov som en prins i kollekthivets största och skönaste säng. Eller ja, kanske Alens var lite mjukare. Whatever :)

5. Gitarrspelandet var det största problemet i kollektivet runt årsskiftet. Jocke hade suttit och klinkat på sin gitarr redan i många månader, när man kom hem från jobbet satt alltid Jocke hemma och spelade och sjöng glatt. Men efter nyår när Going kom och bodde med oss exploderad gitarranvändningen. Eftersom Going var precis så usel på att söka jobb som vi gissat, spenderade han dagarna hemma istället med Alens gitarr. Så nu, varje dag när man kom hem satt Going och Jocke och spelade och sjöng glatt. Det var illa nog. Sen eskalerade det in i absurdum, Going hade inget liv annat än med gitarren, han satt och nötte samma ackord om och om och om igen i tre månader. Jag var så nära ett nervsammanbrott att jag började se stjärnor. Som tur var kom vi på, jag kommer inte ihåg om det var jag under en fylla eller om det var Alens genidrag, att vi kunde gömma Goings gitarr. Så det gjorde vi. Och därefter gick det att bo i kollektivet igen. Trumhinnorna hämtade

 sig efter doktorordinerad vila i tre veckor.

4. Going skulle börja jobba på ett ställe en morgon vid elva. Han gick hemifrån i god tid på morgonen - trodde han. Men istället så får jag ett telefonsamtal klockan halv tolv från Going, som gått vilse och inte hittar adressen dit varhan skulle infinna sig klockan elva. Det här resulterade i att arbetsgivaren ringde och sa att han fick sparken, och så kom han hem igen och fortsatte vara arbetslös.

3. Ekonomiskt kaos! Ja det var väl egentligen bara förnamnet. Hälften av månaderna vi bodde där hade vi inga pengar till hyra samma dag som den skulle betalas. Schäfer jobbade ju bara några timmar om dagen och tjänade minst av oss samtidigt som han redan från början var skyldig oss andra pengar, Going spelade bort alla sina pengar på poker, och på att köpa glasflask-cola för 100 norska kronor om dagen. Och Jojje bytte ut sina kontanter mot något negrerna borta vid bron hade att erbjuda på nätterna. Alen är sen alltid känd för sin oförmåga att spara pengar, man blev sällan förvånad om han kom hem och hade lagt sina sista tusen spänn på en ny tröja. Så i slutet av månaden hade kanske nån några tusen för mycket och några någon tusenlapp för lite så oftast jämnade det ut sig om man lånade lite. Var nog bara en gång hyresvärden var upprörd när vi inte svarade på hans samtal två veckor efter tiden :)

2. Köksanarki rådde under hela tiden vi bodde där. Man köpte någonting och ställde i kylen tills nästa dag så var det förstås borta. Köpte man ägg eller mjölk var man bara rent dum, det försvann i princip innan man hunnit stänga kylskåpsdörren. Se'n diskmaskinen slutade funka var det ingen som ville diska heller, och snart blev det högvis med disk, och mögel och fruktflugor och det enda och det andra. Soporna blev säckvis, ingen ville gå ut med dom, "jag gjorde det ju förra gången" och "ska vi spela kort om det" och "vänta tills två till blir fulla så slipper vi gå flera gånger". Hygienen i badrummet var också undermålig. Jockes avfällda långa svarta hårstrån låg så utspridda på golvet att man fick känslan av att gå på en halmmatta och smuts och skit överallt. Ja, man kan nog fördöma hygienen i hela lägenheten nu när jag tänker efter. Underligt att man inte blev sjuk av ett dussin olika åkommor. Tur, kanske.

1) Städfest var ett begrepp vi uppfann. Man städade hela dagen, så att alla var riktigt übernöjda, det var ren

t precis överallt och man fick gott samvete. Tillräckligt gott samvete för att unna sig ett par supar och rätt var det var vaknade man upp i sin säng efter en hård natt och lägenheten såg exakt lika stökig ut som innan man städat överhuvudettaget. Här är en bild från när vi lagt ner allt skräp och burkar och skit i 4 överfulla sopsäckar och arton soppåsar. Det var lite mer än lagom, egentligen. :)

Demokrati

En ensam person lägger in sitt veto mot ett

majoritetsbeslut taget av hela Kalmars utvalda

kommunmedlemmar. Och lyckas.

Vänta nu, var det inte majoritet jag skrev att

det här inlägget skulle handla om? Jo just det ja.

En hel stad lägger upp en generell hotbild mot en man

som lagt in ett korkat veto, och övertalar honom att ta tillbaka det.

Så, ja. D-e-m-o-k-r-a-t-i.

Hur firar man ett SM-guld?

Jag började spela fotboll när jag var åtta-nio år, i Kalmar FFs knattelag. Kalmar FF var idolerna, de låg i division två, och var inte speciellt framgångsrika. Rent av dåliga antar jag, oftast var det väl ingen publik, ibland blev det plattmatcher mot lag som var så dåliga att ögonen trillade ut. På den tiden var det aldrig någon som ens pratade om att Kalmar skulle kunna gå upp i Allsvenskan, än mindre att det skulle kunna gå bra. De enda meriterna Kalmar hade var några segrar i Svenska Cupen för länge sedan och en massa gubbar som tyckte det var bättre förr. 

Nu ser det onekligen annorlunda ut. Kalmar spelar ut de traditionellt stora svenska fotbollslagen, spelar stundtals bländande fotboll, har några av Sveriges bästa fotbollsspelare, gör fler mål per match än vad världens bästa lag gör, leder Allsvenskan med sju poäng och leder även både skytteligan och assistligan, och är ett av de mest kapitalstarka lagen i Allsvenkan. Och utöver det så är vi i final i Svenska Cupen för andra året i rad, och vi är en ynka omgång från att komma med i slutspelet i UEFA-cupen som enda svenska lag.

Det är förstås en jäkla omställning för mig. Jag har alltid hejat på ett gäng medelmåttor, och nu har medelmåttorna blivit bäst. Inom två månader kommer de kanske ha bärgat SM-guldet. Jag har INGEN ANING om hur man tacklar en sån framgång. Hur firar man ett SM-guld? Hur firar man?! Är man full och glad en kväll och sen är firandet slut? Tar man det lugnt och njuter fullt ut med gott käk och sitta och kolla på Best Off-DVDn dygnet runt, sju dagar i veckan, hela vintern? Jag är rädd att glädjefnattet kommer bli så stort att jag inte kommer veta vart jag ska ta vägen och få panik och lägga mig under ett täcke i fosterställning och bara skaka. 

 

Hur firar man ett SM-guld?

Fysikens lagar

Det har blivit lite strul med reglerna. 

De fysiska lagarna säger emot sig själva och

nu är det upp till mig att hitta en lösning. Snabbt!

Tappar man en smörgås landar den alltid med

smör&pålägg-sidan neråt. Eller hur?

Släpper man en katt upp- och ner, landar

den ändå alltid på fötterna. Eller hur?

En fasttejpad macka på en kattrygg - 

då blir det genast ett jädra dilemma...?

På hal is

Ibland händer det att en individ eller en grupp människor förändrar ett uttrycks innebörd genom en specifik händelse. Igår var det ett gäng tjejer från Bulgarien som gav uttrycket "förlorare" en hejdundrande ny innebörd. Närmare bestämt deras landslag i ishockey. Jag bryr mig inte så mycket om hockey, jag ler visserligen lite när HV71 då och då vinner över Färjestad i Elitserien, och jag har deltagit i mången debatt om att internationell hockeyorganisation är pajas-artad, men i grund och botten skiter jag å det fullständigaste i vem som vinner var, vem som spelar här och där och vilka tävlingar som är hur, var och när. Jag brukar tänka att, hockeysäsongen är ju ändå samtidigt som fotbollssäsongerna håller på som bäst ute i Europa, så jag behöver inte engagera mig i hockey för att hålla mig sysselsatt.

Däremot lockar hockey ofta till skratt. Skadeglädjen är den sanna glädjen, så när tränare får sparken brukar jag le lite åt kvällstidningarnas hånfulla kommentarer. Och när Mats Sundin lite titt som tätt skjuter en puck trettio meter för högt och träffar en tjock kanadensare i nyllet så att hans näsben splittras i femton bitar, då blir smilgroparna också rätt djupa. Men den här storyn kvällstidningarna spred ikväll fick mig nästan att ramla ur stolen:

"Bulgariens målvakt Liubomira Shosheva
hade en minst sagt tung afton. Och 18.35
in på tredje perioden, vid ställning 79–0
till Slovakien, fick hon nog.
Men ersättaren Kamelia Drazheva visade
knappast att hon är värd att få vakta
kassen i framtiden. På matchens
avslutande 85 sekunder hann hon släppa
in tre mål, det första redan efter nio sekunder."