Att ge en mördare vad han vill ha

Idag vet alla svenskar och norrmän vem Anders Behring Breivik är. Alla danskar, finnar, tyskar, britter och holländare med, och alla andra i världen kan läsa varje minsta detalj om honom på nyhetssidorna världen över. Expressen vill gärna att jag ska veta varför han mördade alla de där ungdomarna i Oslos skärgård och vad han tycker om ditten och datten, alla kvällstidningar ger Anders Behring Brejvik exakt det han vill ha: uppmärksamhet. Han mördade folk för att få sprida sitt 1500 sidor långa manifest. Och hur vill Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen välja att hylla de som dog? Genom att sida efter sida efter sida i sina tidningar ge mördaren precis det han vill - de publicerar manifestet ord för ord, dag ut och dag in. Det är för jävligt! Den här terroristen, mördaren, han borde diskret föras in i tystnaden, förbli identitetslös, inte få ett enda dugg uppmärksamhet och sen spärras in för resten av sitt liv.

Han visste att ingen skulle bry sig ett skit om hans manifest när han var en vanlig dödlig. Ingen skulle vara intresserad av hans muslimhat, inte på någon större skala i alla fall, han skulle inte kunna inspirera folk att tycka som honom och han skulle absolut inte sprida det politiska hat han kände till miljoners miljoner människor. Sen mördade han nästan hundra personer - och belönades med att få sina åsikter publicerade för hela världen att läsa, tidningarna bokstavligt talat trycker upp hans tankar i ansiktet på mig varje dag.

Var och en av offren fick fyra kubikcentimeters utrymme i Aftonbladet häromdagen. Mördaren har fått 160 uppslag av samma tidning sen det hände. Mördaren ville tysta arbetarpartiet och hindra dem från att utveckla nya starka ledare. Hittills har jag inte sett en enda av de unga starka politikernas tankar publicerade. Deras åsikter är tystade. Mördarens åsikter hörs om och om igen, nästan som i ett mantra i mediasuset. Kvällstidningsjournalistiken brukar vara extraordinärt oetisk, men den här veckan har jag verkligen skämts varje gång jag öppnat en tidning, nästan. Det är riktigt uselt.

Hattfesten 2011

För många år sedan, när jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade Tobias och jag en förfest på mitt rum, och genom fönstret mot gården såg vi några grannar på en balkong med hattar på sig. Vi anammade det här beteendet på en gång och tog på oss gamla hattar. Vi kände oss som kungar när vi tog en svarttaxi hela vägen ut till Mönsterås, iklädda vars en gammal hatt. Och eftersom vi hade hattar på oss kände vi oss fortfarande som kungar när vi var tvugna att be chauffören att köra hela vägen tillbaka igen eftersom festen redan var slut när vi kom fram. Hattfest-traditionen var därmed ett faktum.

Igår följdes traditionen upp, Tobias och Annie styrde upp det här stjärnsprakande evenemanget som hölls i Tobbes residens. Bland de allra bästa hattarna var Nisses meterbreda cowboyhatt, Johannas dansanta silverhatt och hattfest-värdens egen holländska långfnatthatt.

Thats a cold shot, babe

Många av de polare som bara varit hemma lite över sommaren flyttar nu tillbaka till sina arbeten och skolor på andra orter, för att lämna Kalmar åt ännu en höst tom på gamla vänner. Hehe, eller nåja, några finns här ju kvar; ganska många faktiskt, men det är ändå lite tråkigt. Igår for först Mladen tillbaka till Stockholm, han dök upp utanför vår dörr före soluppgången och ville säga so long. Lite mer vaken var jag senare på kvällen när det var dags att säga see you later till Gustaf som spelade på Söderport sista kvällen innan han bilar ner till Odense igen. Och förutom att han är en trevlig kille, damn - vad han kan den där gitarren! Jag kan inte låta bli att publicera en filmsnutt från när han och hans spelglada vänner framförde "Cold shot", here it is:

Sunny Beach, Bulgarien

Jepp, nu var resan beställd! Med en stor portion tur och ett par snälla chefer gick det att boka in mig på samma resa som Jessica, Going, Annie, Emelie, Mathias, Nisse, Sofia, Josse, Ida, Anton och alla de andra! :) Riktigt nöjt är det och nu bara ser jag fram mot den 21 augusti! Här kommer en liten peppvideo jag gjorde nyss, som speglar ungefär hur det kommer att se ut på stranden i Bulgarien om en dryg månad :)

Det är så mycket lättare att rasera än att bygga upp

Det som hände i Oslo igår är verkligen fasansfullt. Jag tänker naturligtvis på massmordet på Utøya och terrorbomben i stan. Man ser det på ett helt annat sätt när det händer så nära inpå sitt eget liv, även om man hör om terrordåd och folkmord i mellanöstern och u-länder nästan varje dag. Det är svårt att ta in att det faktiskt har hänt. Jag har många vänner i Oslo och jag har varit där bomben small fler gånger än jag kan räkna till, jag ringde Christopher igår så snart jag fick höra vad som hänt och försäkrade mig om att han mådde bra - och Jessicas kompisar som bor där är turligt hemma på besök i Småland. Med snart 100 bekräftade dödsoffer får man räkna med att i princip alla i Oslo känner någon som känner någon som dött. Jag lider verkligen med alla mina norska vänner och tidigare arbetskamrater, med hela det norska folket!

Att en människa helt kallblodigt kan mörda så många människor och orsaka så mycket förödelse är helt ofattbart. Var och en av de historier man hör i nyhetsflödet som följde, är ren skräck! Att de fick tag i förövaren levande är visserligen en smula förvånande, jag hade förväntat mig att han var självmordsbenägen, men han var väl för feg för att göra det! Och även om jag är glad att han togs så att han kan få ett straff känns det lite som ett hån att han fortfarande lever. Jag läste i kvällstidningen att norsk lag eventuellt kan göra så att han får ett maxstraff på 14 år, men det kan bara inte stämma. Oavsett vilket så kommer han lindrigt undan - Oklahomabombarna fick väl tio tusen år och avrättning? Det är förstås inte läge att börja med dödsstraff i Scandinavien efter det här heller men det känns som ett hån att han lever när minst 86 oskyldiga unga människor blivit brutalt avrättade av honom.

Jag och min flickvän är släkt

Jessica plöjer gamla TV4-såpan Skilda världar hemma hos oss. Hundra avsnitt har hon plöjt och jag kan väl erkänna att jag sett några av bara farten. Fast jag såg ju typ alla avsnitten från mitt pojkrum när de sändes i mitten på nittiotalet, det är betydligt pinsammare. Skilda Världar handlar ursprungligen om två unga människor som blir kära i varandra för att sedan upptäcka att de är släkt.

Det lustiga är att samma sak hände mig och Jessica idag! Eller, vi är ju uppenbart inte tvillingar som Daniel och Sandra i Skilda världar är, men lite avlägset. Min pappa släktforskar litegrann och hade gjort ett släktträd som vi kollade på när vi var över på middag där tidigare ikväll. På trädet råkade Jessica se någon hon kände där bland namnen! En kille som gift in sig i hennes släkt på hennes pappas sida och reproducerat sig, vilket gör mig och Jessica till släktingar! Visst är det läskigt?

Min farfars mors sonsons sons döttrars mor är Jessicas pappas brorsdotter. Visserligen inte biologiskt, men ändå, jag och min flickvän är släkt. Det hade jag inte förväntat mig när jag vaknade imorse, men nu förstår jag ungefär hur den fiktiva såpafiguren Daniel Toivonen kände sig 1997; Vem kan man lita på? :)

Den fallande telefonen

Tand för en tand

Igårkväll var jag fyllechaffis åt tjejerna som skulle till Strand, och somnade gott i soffan när jag kom hem. Nalle var ovanligt lömsk och smet upp medan jag sov och sniffade upp en av Jessicas alla skor och så gick han och gnagde lite på den. Ganska mycket, förresten :) Han tänkte nog att hon ändå hade så många skor, och han hade inga leksaker, vad är det för rättvisa? :) När Jessica vaknade dagen efter och såg hennes blå sko ligga i trasor på golvet tyckte hon att jag borde haft bättre koll på Nalle och gjorde det som hon tyckte var rättvisast - att ge honom mina skor också! :) Så löser vi konflikter hemma hos oss :)

Vart tog blåbären vägen?

Förra gången jag var ute och gick med Nalle i skogen var det helt blått av blåbär. Gubbig som jag är blev jag genast ivrig att gå ut och plocka! Men nu när jag är ute finns det inte ett enda jäkla bär kvar... Jag har inget emot polacker, men hey, några kunde de väl sparat åt mig?

På resande fot

Utifrån ett rent objektivt perspektiv kan jag förstå hur de flesta inte skulle kunna uppskatta min resa idag. Det är det värsta regnet jag sett och jag har tre timmar kvar till destinationen, Helsingborg. Där väntas om möjligt ännu mer regn till utomhuskonserten jag ska på, och sen återstår bara fyra timmars minst lika jobbig körning hem igen, lagom tills mitt arbetspass börjar. Jag inser att ingen vill byta sits med mig, jag inser det, men det kittlar i magen när jag pepplyssnar kvällens låtar i pappas bilstereo. Folk har uttryckt sin förvåning över att jag åker själv på en spelning på andra sidan Sverige, men vad är egentligen ett resesällskap under en Morrisseykonsert annat än ett distraktionsmoment? :)

Flest telefonnummer när han dör vinner

Jag sökte på mig själv på www.hitta.se och förvånades en smula över att jag står listad på fem telefonnummer. Och på www.eniro.se hade jag också fem nummer - dock inte samma fem nummer. Totalt sex olika telefonnummer har jag alltså, men det stämmer inte riktigt. Där finns mycket riktigt (1) mitt mobilnummer och (2) mitt hemtelefonnummer. Även (3) mitt IP-telefonnummer som jag inte fått att fungera och (4) ett mobiltelefonnummer som också är kopplat till min hemtelefon samt (5 & 6) två inte längre aktuella mobiltelefonnummer varav ett jag inte tror att jag någonsin haft, ens. Flest listade telefonnummer när han dör vinner :)

Från att ropa hej till att måla fan

Jag blev väldigt ivrig när jag såg att de satt upp en "thai take away"-restaurangskylt på taket på den gamla övergivna byggnaden under Ölandsleden. Det som brukade vara en sunkig kiosk när jag var liten och sen en sunkig frisersalong när jag blev lite äldre och sen bara ett generellt sunkigt skjul de senaste åren, skulle nu äntligen bli en sunkig thai-restaurang. Det är väldigt nära oss, bara ett kvarter bort och det hade ju varit ett perfekt alternativ till den inte helt lyckade pizzerian på andra sidan gatan. Men jag hade ropat hej lite för snabbt visade det sig. Jag har sett att de satt upp en lapp på entrédörren och idag fick jag äntligen chans att se vad det stod - inte det jag ville. Det var istället en personal-sökes-annons. De sökte en hel uppsättning thailändska tjejer som skulle laga maten. Och om man söker på det viset kan man ju anta att det dröjer en liten stund innan de sätter igång köket =) Nåja. Den som väntar på nåt gott, va...?

En bioupplevelse (eh)

På senaste tiden, ända sen jag köpte en hemmabioanläggning, har jag varit sugen på att betala för att se film. Dels är det för att jag tycker det är tjusigt att ha snygga filmfodral hemma i hyllan, och dels har jag på sistone tänkt att jag faktiskt vill uppmuntra de som gör bra film. Kort sagt, någon slags anti-reaktion mot många år av illegal nedladdning, har jag fått dåligt samvete?

Så när Jessica föreslog häromkvällen att vi skulle gå på bio och se nya "Kronjuvelerna" var jag inte svår att haka på. Jag taggade stenhårt! Äntligen skulle jag få göra rätt för mig, uppmuntra svensk filmindustri och samtidigt ha en mysig kväll med tjejen! Bättre blir det ju inte - trodde jag. Jag trodde fel. Istället satt jag halva filmen och övervägde att bara gå därifrån, men Jessica ville sitta kvar, trots att hon också tyckte att filmen var sinnessjukt dålig. Sinnessjukt dålig är inte ens i närheten av hur dålig "Kronjuvelerna" var. Jag visste egentligen ingenting om den alls innan och efteråt berättade Jessica att hon mest ville se den för att huvudrollen varit med i teve-såpan "Andra avenyn" - jag borde ha anat oråd, men jag var så nöjd över att gå på bio att det inte ens tog emot att betala typ 300 spänn för två biljetter och en liten påse popcorn.

Jag har ingenting emot filmer som provocerar, det kan vara riktigt skönt att se filmer som sprider känslor även om det är negativa känslor. Men filmer som provocerar en till vansinne bara för att de är just så dåliga att man vill lägga sig ner och dö kan jag inte uppskatta. Jag hörde om en bio-film där en man låg och sov framför kameran i två och en halv timme, publiken hade inte fått veta så mycket om den innan, gissar jag, inte heller fått se en trailer. De blev arga och gick därifrån förstås och om jag inte till fullo förstod hur de kände förut så förstår jag det nu. Och om jag förut ville uppmuntra svenska filmer vill jag nu göra tvärtom och se till att ingen av er som läser den här bloggen går och ser den filmen. Det är en haffsig, flummig, oigenomtänkt film med sömniga skådespelare, och vad sensmoralen blir vet nog inte filmskaparna själva. Och om Jägarna 2 som kommer senare i sommar är lika dålig får jag nog emigrera till Danmark där man bevisligen kan göra riktiga filmer (även om jag sällan fattar vad de säger) :)

Midsommar 2011

Tanterna på klippet

Jessica vill helst att jag går till någon av de trendriktiga frissörerna inne i stan, de där som verkligen vet hur man tar betalt, för att där finns de hippa, unga tjejerna som vet hur en kille ska se ut sommaren 2011. Jag går nästan varje gång ändå till lilla Kungsgårdsklippet halvvägs till förorten, en liten källare med två gulliga tanter i pensionsåldern. Jag har klippt mig där till och från så länge jag kan minnas, jag får nästan ångest om jag går någonannanstans :).

Hur som helst så var jag där häromdagen, det måste ha varit ett år sedan sist, för jag klipper mig inte sådär vansinnigt ofta och senaste gången var jag på nåt sånt där trendigt ställe. Men när man kommer in dit så är det som att de känner mig ändå. Fråga mig inte hur de bär sig åt men de vet allting om mig. Den här gången var det bara en av tanterna där, men hon visste allt om vår hund och var vi bodde och vart jag jobbade; hon hade till och med en gammal tidningsartikel jag skrivit uppsatt på kylskåpsdörren inne i deras lilla fikarum, och hon kunde inte nog förklara hur duktig hon tyckte att jag var på att skriva och hur kul hon tyckte det var att jag jobbade där jag jobbar och bor där jag bor och har den hund vi har :) Det är lite som att träffa några gamla mostrar varje gång man kommer in dit, nästan så att det hänger kindnypningar i luften. Jag blir så glad varje gång! :) Dessutom tycker jag de är riktigt duktiga på att klippa med och varje gång jag kommer ner dit har de nån ny klippteknik de har hört om på någon skojig kurs! Och dagen därpå när jag med nysnaggat hår är inne på stan springer jag på den andre av de två tanterna. Sommarfin och lika glad som solen, hon stannade mig för ett kort prat för att gå igenom ungefär samma saker som jag gått igenom dan därpå :) Så mysigt!