Meatless Monday

Idag debuterade jag som deltidsvegeterian. Jag kan vara ärlig och säga att jag lätt skulle kunna tänka mig att vara vegetarian, eftersom jag lider med djur och natur - men begäret är i det här fallet större än medlidandet, jag skulle aldrig kunna ge upp köttätandet ; det skulle försämra min livskvalité tusen gånger om :). Men, så finns det ju någonting som heter Meatless Monday, köttfria måndag. Ett initiativ för alla i min situation! En dag i veckan kan jag låta bli kött, fågel, fisk och mittemellan! Det är för världens bästa - och mitt nästa steg i att bli en mer hänsynsfull människa ur miljösynpunkt.

Min vegetariska frukost var dock inget vidare rolig idag, jag var sjukt dåligt förberedd på att jag verkligen skulle genomföra det här, så jag hade varken ost eller grönsaker hemma. Det blev således en sjuhelsikes jäkla tråkig macka. Bättring nästa måndag, jag lovar :).

Med en kändis i bilen

Igår kväll var jag ute nykter och var lite fyllechaffis sådär. Jag kör inte svarttaxi alltså, utan jag körde mina vänner efter att vi hade varit ute tillsammans, inget konstigt med det - men helt plötsligt slänger sig en gubbe in i baksätet när jag står parkerad inne i stan. När jag ska slänga ut honom ser jag att, jäklar, det här är ju en kändis! Killen hade kommit bort från sina vänner, var kusligt dragen - men på ett gott humör, och jag hade aldrig haft någon kändis i min bil förut, så... jag sa "allright, fine!", han skulle inte så värst långt ifrån där jag bor ändå. Jag tycker det känns lite elakt att nämna honom vid namn nu eftersom jag målat upp honom som ett ensamt tragiskt fyllo, hehe... Alltså, det är ingen stor kändis, men han är rätt känd i de här sydostliga delarna av landet, det är ingen jag lyssnar på visserligen, nästan lite "över min döda kropp" att jag skulle göra det. Men han var artig, trots sitt trashiga rockabilly-utseende, och delade med sig av lite kändisanekdoter längs vägen. Klart värt det :).

Han som käkade upp sin flickvän

Idag fick jag höra att den så kallade "Skara-kannibalen", killen som mördade och åt upp sin flickvän för några år sedan, har en blogg. I dagarna hade han en frågestund på sin blogg där vem som helst fick skriva frågor till honom som han sedan svarade på. Bortsett från någon pajas som frågade irrelevanta frågor om dennes töntiga hund så handlade alla frågor och svar på något sätt om mordet - och uppätandet av - flickvännen.

Det här tycker jag är intressant ur så många perspektiv att jag vet inte vart jag ska börja. Först måste man fråga sig själv hur lämpligt det är att det sitter en psykiskt störd mördare på en anstalt och bloggar (och inspirerar?). Mot offret och hennes familj är det ju tämligen kränkande att han får uttala sig fritt på det här sättet. Samtidigt är det intressant ur ett kriminalvårdsperspektiv, väldigt intrigerande, provocerande - men samtidigt underhållande. Det slår ju faktiskt de flesta andra bloggar jag kollar. Jag har en bokmärkesgrupp med de flesta av mina vänners och vänners vänners bloggar och det mycket är dynga :). Jag nämner inga namn men det är många uppmärksamhetssjuka tjejer som tror att det är intressant för allmänheten att veta vad de har på sig och har för sig dygnet runt och :) Det provocerar mig minst lika mycket som kannibalmördaren på något sätt. Det stör mig inte på något sätt att en dömd mördare har frågelåda och svarar ärligt om sina känslor även om han har sjuka åsikter, men det provocerar mig när vanliga tråkiga människor med för stort ego ber att få ytliga frågor att svara på i sina bloggar. 

Det finns dock en uppsjö av grymma bloggar! Johans blogg om sitt nya liv som muslim i Malaysia skulle kunna uppdateras lite mer frekvent, den är alltid underhållande. Fridas befriande, helt opretentiösa blogg om singellivet i Stockholm är fantastisk läsning! Victors blogg på Café är ett måste, jag läser gärna Johannas feministblogg och Amandas intelligenta blogg om Paris. Annies blogg roar mig otroligt mycket också :) Det finns massa fler, men det fick räcka med de här för idag :) All right people!!

Jag slänger ut nyckeln!

För några dagar sedan skulle Jessica komma förbi och hämta Nalle. Klockan var rätt mycket så porten var låst. Jag var inte klädd propert nog för att springa upp och ner i trappuppgången så jag gjorde som jag brukar; jag slängde ner nyckelknippan från badrumsfönstret och gick tillbaka in. Efter en stund ringde hon och sa att hon inte kunde hitta den. Jag svepte en filt om mig, tog på mig jackan utanpå och gick ner för att hjälpa henne att leta. Men nej, jag kunde inte heller hitta den. Vi letade igenom all snö femton gånger utan att hitta den, det var helt sinnessjukt - hur långt kunde den kommit liksom?! Jessica hade gäster hemma så hon blev tvungen att dra, och jag gick efter ficklampor, borstar och andra verktyg jag tyckte skulle vara lämpliga att fortsätta sökandet med. Efter en timme insåg jag att jag inte kunde gräva effektivt samtidigt som jag höll ficklampan med ena handen, så jag körde upp bilen på trottoaren och satte på helljuset... Hela kvarteret lös upp som vid ett meteoritfall mitt i natten, till grannarnas stora förtjusning. När jag hade legat som en nackskadad nyazeeländsk arkeologutgrävare och finkammat hela framsidan centimeter för centimeter med en svampborste i ytterligare fyrtiofem minuter ringde jag desperat farsan och frågade om han hade kvar sin gamla metalldetektor. Det hade han ju - men den var i Nybro. Han erbjöd sig dock att komma förbi och hjälpa mig leta, och morsan hängde med. När de kom hem till mig hade mina fötter frusit till is och eftersom det hela tiden droppade tösnö från taket var jag blöt som en kalldränkt anka - men skam den som ger sig! Morsan kom då med snilleblixten att jag skulle gå upp och hämta en sked att gräva med! - En skeeed? Jag tyckte det var det dummaste jag hört i hela mitt liv! Men vad händer? Jo, vid första spadtaget... eh, jag menar skedtaget, så hittar jag den! Långt långt ner under isen hade den lagt sig och jag inbillade mig att den hånflinade åt mig (men det var nog bara köldskadorna på min hjärna som spelade mig ett spratt).

Så nuförtiden slänger jag inte ut nyckeln från fönstret längre!
I alla fall inte så länge det är snö ute :)

Jobba till man är sjuttiofem

Fredrik Reinfeldt tycker att det är vettigt att svenska folket ska jobba upp till sjuttiofem års ålder. Han får för övrigt stöd av Blondinbella, såg jag på SVT Debatt, vilket säger en del om hur "bra" det förslaget är. Manliga snittåldern i Sverige idag är 78 år, vilket innebär att väldigt många svenskar skulle arbeta tills de dör - rolig tanke, eller hur? Det finns över en miljon människor idag som är mellan 62 och 75 år, som inte jobbar. Modernaterna kan inte ens fixa jobb åt dagens ungdomar och arbetslösa, hur i hela världen skulle de hitta en miljon nya jobb åt gamla gubbar och tanter? På frågan om hur folk ska palla att arbeta när de är gamla och slitna blev svaret tydligen att folk ska ta studielån och omskola sig. Vänta nu... ska alla högskoleutbildningar fyllas av gamla femtioåriga före detta brevbärare och lärare? Det kommer ju bli lite andra tongångar på studentfesterna, haha... Studentkåren och PRO kan ju slå sig ihop :)

Men den största frågan är förstås - i vilken situation kan du tänka dig att anlita någon över sjuttio år? Kan du tänka dig att gå till en 73-årig frisör? Blir det jobbigt när du hör att din gynekolog snart ska fylla 75? Hur länge tror du att du får vänta på restaurangen när kökspersonalen går med rollator? Se till att din hantverkare inte får betalt i timlön när han är över sjuttio, det lär ju inte gå jättefort och det är dyrt redan som det är. Och var finns tilltron när din optiker själv har åldersstarr på båda ögonen?

Det är ju ingen tillfällighet att förslaget kommer från moderater som tjänar miljoner. De kommer ju ändå inte behöva jobba en dag längre än de själva vill. Det är lite väl mycket nu att vi ska "styra landet som ett företag". Vi ser ju hur det går för svenska storföretag idag, låt inte det bli modellen för hur vi ska sköta vårt land. Sedan moderaterna fick makten har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 600 kronor fattigare varje månad medan de rikaste har ökat sina inkomster med 14900 kronor. Det låter ganska precis som företag som sparkar tusen anställda för att ha råd med styrelsens arvoden.
Dags för ett regimbyte?

En del av mitt hjärta

Två gånger inom loppet har en vecka har följande scenario utspelats i mitt liv:
Jag springer spontant på en person som jag inte sett på länge och när endera av oss slängt ut frågan "vad gör du nu för tiden?" har det uppstått en kort konstpaus innan båda, i exakt samma ögonblick, ropar ut "VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?! Det var alldeles för länge sen vi sågs!"
- Är det här ett vanligt fenomen? Händer det er ofta?

(Öppnar härmed bloggen igen för kommentarer, keep it clean!) :)

Butter up

Okej, så här var det. Jag hade stått i köket ett bra tag, kalopsen var färdig och jag stod bara och väntade ut den perfekta potatiskonsistensen. Jag blev lite otålig och skulle känna i varenda potatis... jag tänkte väl att kanske nån där längst ner var färdig, så jag grävde runt lite - men råkade slinta till så att halva kokvattnet rann ut över min ena hand... jag försökte behålla lugnet, det gick sådär, men jag övertygade mig själv om att inte kyla ner handen med kallt vatten, för det gör ju bara saken värre. "Nånting att smörja med", tänkte jag, "så att huden inte torkar ut"... jag har inte så mycket lotion hemma, åtminstone inget man vill ha på handen, så jag gjorde det absolut smartaste jag kunde komma på. Och det var inte så smart, visade det sig ganska snart - jag smörjde in handen med bakmargarin. Det blev ju förstås inte bättre, det sved som självaste döden, och när jag skulle försöka få bort margarinet lyckades jag endast åstadkomma dess spridning till den andra handen. Frustrationen växte i takt med blåsorna, och är det någon som vet hur ont det gör att skrubba handen ren från fett medan brännblåsor sprider ut sig över hela skinnet på handen? Nä, det är nog inte många som har varit i min situation. Kort sagt; det gjorde ont. Långt sagt; det gjorde oooooont. Nu får handen vila tills imorgon! Och jag ska gå och käka lite underbar kalops! Visserligen med halvkokt potatis... eller är den det? Jag hann ju aldrig riktigt kolla :)