10 rubbat bra jullåtar!

En av mina absoluta favoriter, en allt annat än gullig jullåt som tar mig till en stökig irländsk pub i New York, adderar förlorade drömmar, fylla och spelmissbruk.  Dynamiken mellan Shane MacGowan och Kirsty MacColl gör att sången, inte bara på jultemat, är bland de bästa duetterna nånsin :) Duett-raderna "You took my dreams from me when I first found you/I kept them with me babe, I put them with my own, Can't make it all alone, I've built my dreams around you" är bland de mest romantiska, om än i djupt svårmod.


Vem visste att Bob Dylan kunde göra världens svängigaste jullåt? Barnsligt enkel text innehållandes alla viktiga detaljer om jultomten, till polka-studsande gung? Videon må vara kass, men det här är en av mina bästa jullåtar!


Glöm egentligen videon, ljudet av dålig inspelning i utomhusmiljö gör inte låten rättvis alls. Men på skiva och förstås spotify låter den helt magisk. Ett guldkorn som folk går miste om, väldigt oförtjänt.


Hello Saferide ska förstås vara med, i vanlig ordning med sång och arrangemang i motsatta tonarter; precis blivit dumpad innan jul och sjunger ändå i dur. Det är nåt man är van vid när man gillar Annika Norlin :)


David Bowie är en favorit, och här plockar han dessutom bort det kristna budskapet ur en traditionell 30-talsjulsång och sjunger om fred på jorden. Whats not to like?


Elvis visar varför han kallas The King. Och den här duetten är en efterkonstruktion, Martina McBride var bara två år när den spelades in, så hon är ditplacerad av duktiga redigerare på senare år, rätt läckert!


Brutal text, och egentligen ingen jullåt utan handlar om fattigdomen i Afrika. Anmärkningsvärt nedlåtande mot kristendomen, som har fler anhängare där än i Europa och USA tillsammans; det vore smått besynnerligt om de inte visste att det var jul.


Tänkte jag måste få in lite rap på listan också, och Run DMC är så opretto att det blir kul! Kanske ingen låt som går på repeat, men jag gillar dåraktigheten :)


Tänk, en svenskskriven låt som är så stökig och grisig att "Fairy Tale of New York" framstår som en gullegris i jämförelse. Så spännande kollaboration att den inte får missas, inte någon jul! Och kul att man fått självaste Cindy Lauper att vara till och med grövre i munnen än Howlin' Pelle :)


Can it be Christmas every day? Nä, det hade väl varit lite förfärligt. Men fantastisk låt. Kanske den allra bästaste :)

Vimmerby höstmarknad

Fredagsmys: vietnamesiska vårrullar

Evelina hade fått inspirationen till vietnamesiska vårrullar från bloggen Emmas Vintage så vi provade det. Alla ingredienser skulle vara kalla, sånär som på uppkokt vatten till en av såserna och ljummet vatten att blötlägga rispappret i. Rekommenderar receptet i länkad blogg och bjuder på några bilder :)

Konsumenten

Jag har varit definitionen av konsumtionssamhället. Åtminstone verkade det så när jag flyttade ur min lägenhet. Att flytta ihop med en person på samma yta som vi haft vardera tidigare innebär förenklat att antalet prylar och möbler måste halveras. I mitt fall betydligt mer, eftersom jag varit en kombination av samlare och slösare. Alltid tillåtit mig att köpa vad jag velat ha, alltid köpt det nytt. Dyra prenumerationer, prylar jag egentligen inte behövt, märkesgrejer. Aldrig funderat på andrahandsvärdet.

Utan att vilja räkna närmare på siffror skulle jag nog göra en uppskattning av att jag hade grejer för många hundra tusen kronor som jag inte ville behålla till nästa fas i livet. Oundvikligen skulle en del behöva slängas, även fullt fungerande tekniska prylar och annat som var i lika gott skick nu som när de köptes, för det finns inget tillräckligt effektivt forum för att ens skänka sådana ting. Blocket tar betalt oavsett utgång vilket är förödande för småprylar, tradera är för tidskrävande när man har mycket. Second hand kunde ta emot mycket av såna saker som de trodde de kunde sälja och skänka pengarna till välgörande ändamål – och de tog emot väldigt mycket i volym; men i antal bara en bråkdel. Rimligtvis finns det folk som vill läsa böcker jag inte kan ha kvar, som behöver sladdarna jag inte har någon användning för längre, någon kanske letar efter just den skivan jag fick slänga på tippen. Jag hade inte haft någonting emot att ge bort saker gratis, tvärtom, men det finns inget sådant forum i nuläget. 

När allt är klart känns det ändå som att jag gjorde det bästa av situationen. Jag minimerade lassen till sopstationen och mycket av värde har gått till välgörenhet. En del är sparat i källaren trots allt, för man är inte villig att slänga exakt vad som helst som har ett reellt andrahandsvärde. Men det viktiga är att jag har fått ett helt nytt sätt att se på konsumtionsvärlden jag varit en del av, och att jag har fått ett optimerat hem med tjejen jag tänker mig resten av livet med. Bättre än så blir det inte. 

Poliskåren är utdaterad - men småbarn kan redan nätmobba.

Känner du igen det här? Hundratusentals tjejer och kvinnor blir trakasserade och påhoppade varje dag på internet. De vet vem det är och har bevisen sparade på sin dator; polisen står handfallna och kan inte göra något, fallet läggs ner i samma sekund som det öppnats.

Eller känner du igen det här? Rasister och andra idioter hotar och trycker ner vanliga människor och politiker som vill ha ett bättre Sverige, sprider propaganda och förtalar på sociala medier. Hot om mord och ännu hemskare saker är vardagsmat på alla öppna forum. Polisen har inga resurser, men TV-kanalerna hittar förövarna på två minuter. Aschberg har flåsat fler internet-troll i nacken än hela poliskåren.

Eftersom varenda barnunge vet att polisen inte kan göra något som helst åt elakheter på internet så lär de sig redan i grundskolan att mobbning lönar sig. Polisen tycks inte ha någon som helst koll på internet annat än under riktigt stora utredningar, samtidigt som internet blir öppnare och öppnare. Ett fullständigt ohållbart samhälle. Vi som vill se ökad respekt i samhället tvingas se kampen förloras om och om igen, när polisen inte kan göra någonting åt ens de mest uppenbara fall av kränkningar. Så sent som idag hade en av mina vänner publicerat en konversation med en äcklig man som förföljt henne från hennes gym och kallade henne råa könsord när hon inte ville ha sex mot betalning. Facebook tog bort hennes kommentar, en polisanmälan skulle knappast ge något; hon vet att hon bara kan blocka och hoppas att han slutar, eller vackert vänta tills något händer i verkligheten så att polisen har en rutinbeskrivning att gå till för att kunna göra något. Inkompetens.

Vår viktigaste myndighet har inte resurser att kolla internet, där de allra flesta brott sker idag - hur lät vi det hända? Hur är det möjligt med sådan inkompetens? Illegal fildelning in i absurdum, svinmånga lurendrejare på blocket, identitetskapning av de obehagligaste kaliber, sexuella trakasserier, kontobedrägerier, utnyttjande av barn, spam, olaglig annonsering, propagandaspridning, pedofili, smutskastning, mobbning, stöld av stulna grejer – jag kan hålla på natten lång att rabbla sånt som händer varje minut på internet, men jag orkar inte.

Politiker; ta tag i det här nu. Internet måste vara första prioritet eftersom all kriminell verksamhet på alla nivåer finns där. Sexismen är rå och tongångarna på internet skulle aldrig accepteras i verkligheten, så gör ert jobb och sätt en standard. Jag säger inte att enskilda poliser gör dåliga arbeten, för de är jag säker på att de inte gör. Det här är en politisk fråga och det måste få kosta pengar. För vad kommer vi leva i för samhälle om det här får fortsätta eskalera? 

Ni dansar hela vägen till banken

Barometern recenserade Stiftelsens spelning under stadsfesten. Något av de skönaste dissar jag har läst faktiskt, men låt mig först berätta om Stiftelsen.

Stiftelsen är en grupp från Ånge kommun i Västernorrland. Deras texter är svårt sexistiska och man gissar när man hör dem att de är sådär skönt intelligensbefriade som man blir efter en lobotomi. De har haft ett par irriterande låtar på radio senaste åren och jag har inte fattat grejen överhuvudtaget. Tydligen har många andra gjort det, de fick 300,000:- av kommunens pengar för att spela på stortorget, och det blev publikrekord. Så de har många som vill se dem och de tjänar snuskigt bra pengar, kul för dem. Jag har upprepade gånger, när vänner frågat om jag ska med och kolla på nämnda konsert, påpekat att jag hellre sitter hemma och slår mig själv med en sten i pannan om och om igen under två timmar. Jag gjorde ingetdera.

Barometerns utsände Anna Törnkvist vågar vara ärlig och håller med mig i det jag redan visste; konserten var musikaliskt efterbliven och texterna är lika vidriga live som på skiva. Förutom ett kort uttalande mot Sverigedemokraterna var det en pina från början till slut. Så skönt att läsa det här svart på vitt, efter att flera jag känner har uttryckt sin glädje över hur bra det var. Klart det inte var. Klart det var sämst. "När det gäller det musikaliska saknas förmildrande omständigheter". "Det är verkligen svårt att genomlida en Stiftelsenkonsert". Hela recensionen hittar du här.

Att vara närmare sina idoler

Stjärnstatusen som man kände den förr är borta. Rockstjärnor som knappt gjorde intervjuer, som var okontroversiella annat än till sina festvanor (som förresten ändå bara fick dem att framstå som ännu mer rock'n'roll). Man kände ingen som person, man kände bara artister så som de ville man skulle se dem, på scen, i videos, i låtar och orimliga historier som spreds som legender, allt för att bygga på artistens image. Sen kom youtube och dokusåporna. Ozzys och andra kändisars privatliv kablades ut på bästa sändningstid, man fick se vardagssidor av a-kändisar i media och en del grät ut på helsidor, Hasselhoffs dotter la ut en youtubefilm på the hoff när han fylle-åt pizza – och så var den kultstatusen hotad för all framtid. Det blev ofint att vara politiskt omedveten; vilket drev artister till att ta ställning i aktuella frågor. Att stå upp mot rasism och kämpa mot orättvisor och fattigdom blev självklart för de flesta. Idag har de flesta kändisar egna facebooksidor, instagrammar bilder på sina ungar dagligen eller skriver ärliga bloggar och självkritiska självbiografier. En del säljer ut sig, andra gör det av artistisk glädje. Alla är därute på nätet för vem som helst att se, det finns ingen begränsning på tillgängligheten. Man har kommit artisterna för nära för att känna att de är untouchable – som de brukade vara.

Mycket av det här tycker jag är gött. Och det är den naturliga utvecklingen av den mediala utbredningen, som numera omfattar alla prylar och medier i så gott som alla delar av världen. Att synas är att tjäna pengar. Men det är inte utan att man minns hur det kändes när ens största idoler var legender på ett helt annat sätt. 

Jag och Evelina var på Stensökrogen nyligen, och såg Marit Bergman. Som slog igenom med gladpop runt sekelskiftet och var definitionen på indie i Sverige. Jag såg henne i slutet på hennes första storhetstid flera år senare när hon fick äran att spela på Hawaiiscenen på hultsfred, den största scenen, intill hulingen, där bara de största fick spela. 20,000 fulla festivalare var där för att se henne, hon gjorde en fantastisk konsert och blev hyllad av tidningarna. Sen var det tyst om henne i många år, det ryktades att hon pluggat till lärare; hon hade tidigare startat Popkollo för unga kvinnliga musiker, så det lät rimligt. För något år sedan dök hon upp som ackustiskt husband i någon SVT-talkshow, hon tävlade med en kör i ett annat program och fick synas i Jills veranda. Det var som att hon hade gjort en omstart – och nu satt hon på Stensökrogen för andra kvällen i rad. Ingen av kvällarna var utsålda trots blygsam kapacitet på kanske hundra personer i lokalen. För egen del var det kanon. Hon gjorde en väldigt älskvärd, intim konsert med några kompismusiker, fantastiska nya låtar och vi blev lite nykära, eller åtminstone ruggigt förväntansfulla över hennes kommande skiva. Det var verkligen superbra! Men samtidigt kändes det lite tråkigt, för hennes del, att ha gått från superhajpad av alla med uppträdanden på de riktigt stora festivalscenerna – till att inte sälja ut Stensötorpet. Jag tror inte att hon var ledsen för den utvecklingen, hon hade ju själv valt den vägen och tack vare det hade hon fått tid för familjen som hon säkert uppskattade mer än att vara känd. Men jag kände ändå det som att hon förtjänade bättre på något sätt.

Efter halva gigget var det tjugo minuters paus, tack och lov - för jag var tvungen att lätta på trycket. Men kön till toaletten var lång och bestod endast av kvinnor, så jag förstod att det var kutymt för män att kissa i skogen utanför. När jag hade valt en lämplig buske och påbörjat bevattningen hörde jag röster från krogens baksida. Det tog mig en sekund att förstå att det var Marit och bandet som var på väg mot mig, jag hann precis slutföra mina behov och ta på mig brallorna innan jag såg dem i ögonvrån. Den manliga gitarristen hann ändå uppfatta vad jag hade gjort och skrattade hjärtligt åt min panikartade reaktion. Vi småpratade medan vi gick i samma takt åt samma håll, och jag berömde dem för deras första halva av konserten och de tackade hjärtligt. Innan vi gick åt olika håll kände jag att jag skulle säga något av uppskattning till Marit, men jag visste inte vad jag skulle säga. "Marit!", ropade jag efter henne och vände sig om och såg på mig. Sen stod det still, vad skulle jag säga nu? Jisses... jag hade ju alla hennes skivor, älskar hennes musik, så jag var helt förblindad av stjärnglans...  Jag klämde fram ett "Love yla!", vände mig om och hastade in i lokalen igen. Det var väl egentligen lite pinsamt, men vad fasen :) Kan man få någon att känna sig lite uppskattad så får man väl göra det :) Man ska inte hålla inne på massa komplimanger, de ska föras fram! :)

Marit Bergmans tio bästa låtar (för dig som vill lyssna in dig)
1. I take my wings off you
2. Forever doesn't live here anymore
3. I will always be your soldier
4. This is the year
5. Can I keep him?
6. You can't help me now
7. Let's just fall in love
8. Miss you
9. No party
10. Last word (med Moneybrother)

(Efter att ha hört nya låtar på spelningen här är jag dock rätt övertygad om att nya albumet kommer innehålla låtar som platsar här med!) :)

Silly season

Eftersom jag egentligen aldrig hållit på något utländskt fotbollslag på riktigt, har jag heller aldrig haft de där häftiga explosiva känslorna när jag sett riktigt bra fotboll. Jag har alltid resonerat som så att det har räckt för mig att se bra fotboll för bra fotbolls skull. Och senaste tio åren har svenska fotbollsspelare lyst med sin frånvaro i de stora ligorna, förutom Zlatan – så jag har haft laget som Zlatan spelar i som favoritlag under många år och sett väldigt många av hans matcher, men franska ligan är i övrigt inte särskilt intressant för mig. Så jag har bestämt mig för att jag ska hitta ett favoritlag! 

Jag läste in mig riktigt ordentligt på alla byten som skett inför säsongerna och jag sållade bort lagen som är för pengakåta. Jag ville ha ett lag med hjärta, som står för bra värderingar, som har förhoppningar istället för förväntningar; en underdog - men inte så mycket underdog att de inte har en realistisk chans på grund av att de spelar för dålig fotboll. Jag ville ha ett lag att hålla på som andra människor i min omgivning också håller på - eller åtminstone känner väl till, så man kan snacka om matcherna. Jag ville vara i en liga där många av mina vänner har favoritlag så att man kan gnabbas lite. Efter månader av tänk, kom jag inför helgens premiär fram till att jag ska gå in extra mycket för att heja på Liverpool FC kommande säsong av engelska Premier League. De är lite halvtipppade att komma topp tre-fyra och de har förlorat några eldsjälar men fått in nytt blod och står för en kul utmaning. Det känns som min stil det. Nu kör vi!!

Rockfoto: DDB på Ride for cancer

Pizzavulkan (recension)

Ikväll testade jag pizzeria Oxens pizzavulkan. För er som har missat det så startades nyligen en helt ny pizzatrend i Sverige. Alla kvällstidningar for upp till Norrland där en pizzeria hade skapat en revolutionerande ny pizza. Den är helt enkelt slicad i fem delar på insidan av kanterna och sedan viks slice-topparna ut över pizzakanten så att pizzan blir full av trekanter och det blir ett hål i mitten på pizzan. Då blir det fem olika små ytor att faktiskt göra pizza på och där ska det då vara fem olika sorters pizza – hålet i mitten fylls med en pommestallrik och sallad. Norrlänningarna var uppenbarligen nöjda - och idag visade lokaltidningarna upp pizzeria Oxens variant. Under dagen la Pizzapalatsen i Södercentrum upp en bild på deras version, så det här verkar vara nåt som är på gång. Därför, efter en oväntat lång arbetsdag, smet jag in strax före stängningstid och högg en pizzavulkan på Oxen.

Faktiskt väldigt exalterad tog jag hem den här pizzan, som kostade 109 kronor förresten, vilket är mycket för en pizza, och dessutom var jag på svältgränsen, så självklart hade jag höga förväntningar. Jag hade inte riktigt fattat vikningsprocessen och att det således skulle vara ett hål i mitten, så jag fick en liten chock när jag skulle lyfta över den på en tallrik. Men det gick. Och där slutar ungefär den här behagliga upplevelsen och istället övergick den i en deppig totalbesvikelse...

Första förvirringen uppstod när jag skulle hälla på kebabsåsen. Oxen har jättebra pizzor, men kebabsåsen är deras Akilleshäl, deras skamfläck. Förr innehöll den dill och jäkelskap, det är i alla fall borta nu som tur är. Men den är inte mycket bättre nu, det är typ vattnig yoghurt med vitlök, rätt vidrigt. Och med vulkanen fick man en lika stor såsburk som man får till en stor gyrospizza, trots att det bara var uppskattningsvis fem kvadratcentimeter kebabpizza och fem kvadratmeter gyrospizza. Som tur var, om man får säga så, är deras pommes varken tjocka nog att vara goda eller tunna nog att vara krispiga och inte heller salta nog att vara läckra, så jag behövde såsen för att lyckas få i mig dem. Mellanrummet mellan pizzadelarna var i princip bara degklumpar, för det var ingen fyllning under, riktigt osmakligt. Alltihop var bara så tråkigt. Räkdelen smakade typ som lakeräkor som tillagats för länge och blivit sega och torra, caprichiosadelen var bara torr, kebaben och gyrosen var helt okej men jag kunde bara tänka på hur mycket bättre det varit att ta en vanlig kebab- eller gyrospizza. Det slutade med att jag bara åt delarna som var fyllda och det var typ bara halva pizzan, resten var deg med en gnutta tomatsås. Rekommenderas inte alls, inte till någon, jag känner mig bara dum som gick på att det skulle vara något att ha. Nyhetens behag möjligtvis, men om några månader är den bortglömd igen, i alla fall här.

Reboot Robot P-Bot

Den mindre ansvarsfulla sidan av mig, den som är lite lat och egoistisk, tycker om när jag fel-parkerar eller gratis-parkerar där det egentligen kostar pengar. Slipper jag gå hundra meter extra ibland så blir den halvan av mig löjligt tillfredsställd! Längs min blivande sambos kvarter går en lång väg med parkering för studenter, där har jag stått bekvämt och förnöjt ganska frekvent under senaste halvåret, trots att parallellgatan tjugofem meter bort är gratis och öppen för alla. En gång fick jag en parkeringsbot på 200 kronor, men det är allt. Och alla som är vana att betala för sig, oavsett man har en hyrd plats eller betalar i parkeringsautomater, vet att 200 kronor för sex månader är en pangdeal!

Men när jag var i Stockholm var jag med rätta mer försiktig och ville göra rätt för mig. Jag betalade tullavgiften, hittade en väg där jag såg att andra hade parkerat och försäkrade mig om att det inte fanns någon skyltning om att man inte fick stå där, betalade de femhundraåttiosju-miljarder kronor som det kostar för att stå i innerstan – kom tillbaka en halvtimme senare. Där låg böter på 1000 spänn. #Karma?

30-årskalas

Lillebror, som jag

Det är fredag kväll och man borde låtsas ha bättre saker för sig, men istället för det så sitter jag uppe i mörkret av min lägenhet och kollar på live-inspelningar med nysplittrade Mando Diao. Gustaf Norén, i folkmun ena halvan av gruppen - även om det är ett par killar till, framstod som hög och något bitter i direktsänd Filip och Fredrik-TV häromkvällen när han berättade om uppbrottet, men fick det ändå låta vackert och romantiskt på något sätt.

Mando Diao har för mig alltid varit lillebror till the Hives. Jag tror det är den generella uppfattningen, i alla fall var det den generella uppfattningen när jag senast brydde mig om the Hives, när de var riktigt stora i samma sväng som jag var ute i festivallandskapet på somrarna. Det var dock några år sedan och landskapet har förändrats sedan dess. Hives har fått se sig nedbrutna av dåliga ekonomer och rättsprocesser och har skapat väldigt, väldigt lite vettig musik sen dess. När jag satt och kollade igenom en konsert med Mando Diao ikväll insåg jag att de har minst lika många hits som the Hives har, och att de har en fantastisk utstrålning på scen, och låter svintajta på skiva. The Hives är fortfarande storebror, men bara av det skälet att jag inte kan skaka av mig den bilden. Och för att jag tror att de var något något tidigare. Och så har de kanske lite mer internationella hits. Men Mando Diao, RIP Mando Diao, var ett häftigt band.

Om någon är intresserad tycker jag att denne skulle kolla in den showen från en Tysk festival förra sommaren som ligger på youtube, säkert 20.000-30.000 i publiken och ett himla ös. Hit efter hit efter hit. Och sen avslutar Mando Diao med att punktera stämningen fullständigt, genom att efter en dyster introduktion, om känslan att komma tillbaka till sin hemstad när allt förändrats och alla man känner är döda, spela sin tonsatta Gustaf Fröding-dikt Strövtåg i hembygden på svenska. Haha, det är så sjukt och häftigt på samma gång. Länge leve Mando Diao!

När två (lägenheter) blir en

Lägenheten är uppsagd, efter sommaren lämnar jag Oxhagen för Djurängen. Eller rättare sagt, jag lämnar Oxhagen för goa Evelina :) Inget känns mer rätt! Men först; en högst njutbar sommar.

 

Ateist javisst

Det är väldigt tabu-belagt att säga att man inte tror på någonting övernaturligt. Sverige är visserligen i framkant när det gäller icke-troende och många går ur kyrkan just nu, ungdomar vill inte konfirmeras längre, och påsken firas minst lika mycket för att vi tycker det är dekorativt med ägg och fjädrar som för att Jesus enligt myten återuppstod från döden. Men likväl så är det tabu att säga att man tror på att allting har en naturlig förklaring, det är inte bara religiösa människor som tar illa upp. Så jag slår ett slag för alla som inte tror på någonting övernaturligt och "kommer ut" som ateist här i offentligheten :) Jag ska berätta varför:

Ju mer teologiskt intresserad jag har blivit de senaste åren ju mer har jag insett att jag inte tror. Jag är uppväxt i en familj som aldrig har diskuterat särskilt mycket religion, mer än att kristna högtider varit lika självklara som att döpa nyfödda, gifta sig kyrkligt och begrava bortgångna till ljudet av traditionella psalmer. Jag tror säkert att många i släkten tror på Jesus och det liv efter döden som han lovade om man tror på honom. Jag är bevisligen född in i kristendomen, med dop och traditioner. I skolan uppfattade jag mer eller mindre barn-versionen av bibeln som faktalitteratur, vilket vid sidan av att lära sig bokstavera är mina enda tydliga minnen av lärandet på lågstadiet. Konfirmationen var lika självklar. Alla utom en från min stora klass konfirmerades. I många fall på grund av många andra skäl än sin tro; påtryckande familjetraditioner och löften om presenter var starkare faktorer. Jag ville väldigt gärna tro och anammade en del grejer, vi hade en ungdomlig präst och en ungdomsgrupp som hittade på grejer, perfekt när man var femton att träffa polarna. Trots att aktiviteterna inte nödvändigtvis var av religiös karaktär kunde jag ibland plågas av att jag kände mig skenhelig, för jag ville så gärna tro. Det verkade ju bra med gemenskapen, det eviga livet i himmelen genom syndernas förlåtelse, men jag hade så många frågor som jag inte fick bra svar på;

- Hur kan man leva i tron att Adolf Hitler, om han bad om gudsförlåtelsen innan han tog livet av sig, vilket jag är övertygad om att han gjorde, kom till himmelen – medan Mahatma Gandhi nekades inträde för att han inte gjorde det? (Svenska kyrkan skriver på sin Q&A att det är irrelevant hur många goda gärningar du än gör, det är inte det som räddar dig från helvetet – det är erkännandet av Jesus som Guds son som räddar dig). Dessutom var ju Gud, om det skulle funnits en sådan, väldigt väldigt sparsam med bevis, så att han förväntar sig att man tio, hundra, tusen, en miljon generationer framåt ska lita blint på en hörsägen är han ju väl optimistisk; och dessutom säga att om man inte accepterar och tror, ska man brinna i evigheters evighet... det låter inte som en Gud jag skulle vilja ha.

- Jag förstår inte heller konceptet att Gud skulle ha gett oss en "fri vilja" – samtidigt som Gud vet hur allting ska sluta. Om han redan vet alla val jag ska göra i mitt liv, är jag bara dockteater? Om det fanns ett öde skulle livet förlora sin mening, det skulle ta bort mitt egen ansvar för mitt liv tycker jag. Jag skulle aldrig kunna finna mig i att leva ett liv där jag tror att allt jag gör bara är enligt en plan, jag måste tro att jag väljer min egen framtid och min egen verklighet.

– Gud har, enligt bibeln, en tradition av att förgöra mänskliga civilisationer när de motsatt sig honom. Exempelvis dränkte han städerna Sodom och Gomorra i eld och svavel för att de levde i synd, och vid ett annat tillfälle dränkte hela världen i vatten. Richard Dawkins beskriver såhär: "Gamla testamentets Gud är utan tvivel den obehagligaste gestalten något litterärt verk kan visa upp. Han är svartsjuk och stolt över att vara det. Ett småsint, orättvis, icke-förlåtande kontroll-freak; en hämndlysten, blodtörstig etnisk utrensare; en kvinnofientlig, homofobisk, rasistisk barnamördare, folkmördare, sonmördare, dödsbringare med storhetsvansinne, en sadomasochistisk illviljande översittare." Kristendomen, Islam och Judendomen bygger värderingar från den här boken, om än med olika tolkningar efter senare profeter och människor har använt sig av, alternativt gömt sig bakom, den här gestalten för att kriga tusentals krig, korståg, erövringar och ockupationer, mord, tortyr, arrangerade giftemål med minderåriga, könsstympning, bränna häxor, förtrycka kvinnor, mörda homosexuella, etnisk rensning, hedersmord, människooffer, djurplågeri, självmordsbombare, terrorattentat, slaveri, och så vidare och så vidare. Nåväl - sen ändrade sig Gud plötsligt och skickade in Jesus för att han älskar oss...? Snacka om att göra en personlighetsförändring. Och sen ha mage att be OSS be om ursäkt för VÅRA synder.

- Hur ska jag förhålla mig till att vetenskapen har motbevisat gamla testamentet på i princip varje punkt? Ska jag själv gå in och strecka över bibelverser allteftersom de blir vetenskapligt inaktuella och fortsätta tro på resten tills att nästa strof blir motbevisad? Extremt få stycken ur en extremt omfattande bok, som är bibeln, är bevisat historiska händelser. Moses är i stort sett motbevisad, kung David också, den enda viktiga person seriösa historiker tror generellt på har funnits är Jesus, men till och med om honom finns det väldigt få dokument. Definitivt ingenting som bevisar att han var den han påstod själv, den delen kan man bara hämta från hans närmaste krets, som hade all anledning att få honom att framstå som större än han egentligen var. Om man är en sekt som följer en profet i massa år och man bygger sitt liv runt honom och han sen går och dör... då skulle jag säga att man har motiv att både hitta på, och vilja tro, på historier. Vi vet ju hur oresonliga sekterna vi har idag ofta är. Att nya testamentet har fått sån trovärdighet genom tiden är ganska förvånande när man tänker efter.

Det här var bara några exempel på frågor. Kristendomen har ett par genomsyrande strofer som de kan applicera på alla frågor såsom; "saliga äro de som tror utan att ha sett" och "herrens vägar äro outgrundliga". Med de meningarna kan man trolla bort de flesta frågor, och är man inte ifrågasättande och kritisk så kanske man köper det. Men jag är en nyfiken jäkel och jag köpte det definitivt inte. Alla svar fick jag däremot av vetenskapen. I tesen av att det inte finns någon Gud, eller att han åtminstone inte är delaktig på det sättet som någon religion kan förklara, vet vi nu hur livet utvecklats, vi har teorier om hur universum uppkom och fungerar, man kan förklara varje liten cells bakgrund och vi kan förutse varje naturfenomen. Och utan någon högre makt såsom en Gud har vi har hittat ett svar på vad som är meningen med livet; att vi är vår egen mening. Det finns inget efterliv, så vi måste leva i nuet. Vi är däggdjur som måste göra vårt liv så bra vi kan för oss själva och våra medmänniskor. Moral ska inte komma från att man fruktar att hamna i skärselden.

Den stora missuppfattningen är att det är någonting tragiskt med att inte tro på en högre makt eller ett efterliv. Att det måste vara jättetråkigt att inte känna någon högre mening just med mitt liv. Att det måste vara tråkigt att inte tro på någonting. Sanningen är så långt ifrån det tragiska man kan komma. Istället ser jag det vackra i allting och jag kan leva extra mycket för varje dag istället för att kämpa för att det ska bli bra efter jag är död. Jag kan lägga energi på att göra livet efter min död bra för andra människor istället. För världens nästa generationer. Det finns inget tragiskt i det. Det tragiska är att det fortfarande är tabu att säga att man tror på sig själv och på världen, så vacker och intressant och förstummande som den är, istället för på en Gud.

Rasisterna i kulisserna

Ibland skriver jag eget, eller länkar andras, anti-rasistiska tankar, budskap och artiklar på min Facebook-sida, eftersom det är viktigt att försöka reducera hatet och öka förståelsen för varandra i samhället. En del klickar på gilla, andra kanske skiter i att läsa; scrollar förbi och kollar nåt roligt klipp på en gullig katt istället. Då har jag i alla fall försökt göra något bra.

Men, sen finns det några som alltid kommenterar när jag skrivit något sådant. Det är samma personer alltsomoftast, ibland har jag massor av energi att bemöta och försöka få till en diskussion, det slutar alltid på samma sätt, att jag blir upprörd men försöker att inte sänka mig till deras nivå, och när vi inte kan enas om en nivå att lägga ribban på så blir alla frustrerade – jag för att det är som att snacka med en trasig skiva, och dem för att jag inte vill sänka konversationen till den låga nivå där dem tror att de kan vinna. Gemensamma vänner till oss kan skriva till mig och säga "du vet att jag håller med dig, jag pallar inte lägga så mycket negativ energi på att bemöta de här personerna, men bra att du gör det!". Jag brukar vara väldigt konsekvent med att ta bort alla rasister, fascister och nazister (och andra med medeltida inställning till mänskliga rättigheter) från sociala medier och min umgängeskrets. Några finns kvar av rent praktiska skäl, det finns ju en del man kanske måste träffa, helt enkelt, oavsett det är på grund av arbete eller gemensamma vänner, men jag försöker att alltid vara tydlig i mitt ställningstagande om ämnet kommer på tal. Och dem här som ofta bråkar med mina inlägg på facebook... det vore för lätt att bara ta bort dem. När de kommenterar så uppmärksammas ju inlägget och fler läser, vilket är vad man vill när man försöker sprida budskap. Och eftersom jag aldrig avslutat en diskussion med dem med att tänka "här har jag inte argument nog", så känns det som att när folk läser våra diskussioner så ser de att jag vunnit med mina argument, och då känns det bra ändå att ha tjabbat lite. På så sätt vore det kontraproduktivt att göra sig av med dessa från min vännerlista. Samtidigt är jag naturligtvis enormt frestad, för jag vet att de här personerna inte kommer att börja tänka humanistiskt bara för att jag försöker konversera lite med dem. Det är just den här viljan att ta varje strid som jag hoppas kunna sprida lite. För många är tysta och låter rasismen tala. När hatet talar i ett rum vågar sällan kärleken bryta in. För vi vet ju alla att det kan vara lite jobbigt att börja debattera med någon som är upprörd och full av hat. Men man får göra't bara.

Möte med Iron man

Ikväll var jag ute och sprang med min Iron man-satsande kompis Viktor. Jag blev avskräckt redan innan vi började springa, när han berättade att han brukar göra milen på 40 minuter – såna tider har jag inte varit i närheten av på flera år, särskilt inte sedan benhinneinflammationerna och diskbråcken har börjat avlösa varandra. Jag joggade milen i tisdags på 58 minuter... det här varit någonting helt annat. Men han öste på direkt och jag hängde med rätt hyggligt faktiskt.

Skosnöret gick upp innan vi hunnit lämna stan men jag ville inte slöa ner oss när vi tog tid och allt, och skorna var ändå tillräckligt hårt snörade. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig dessutom visade det sig, var för dåligt förberedd med vätska, och magen fattade ingenting och bröt ihop. Jag flåsade redan ganska tidigt som om jag hade både tuberkulos och tokastma – kan erkänna att när vi nådde spåret på Stensö hade jag kunnat lägga mig ner och dö egentligen, men Viktor manade på med ömsom uppmuntrande ömsom hånflinande tillrop, utan att antyda att det skulle varit ens lite jobbigt för honom själv. Tjatade om att vi skulle höja tempot, "bara en liten stund", "bara fram till bron", "bara den här gatan" :) Men hans inställning smittade av sig och halvvägs var jag faktiskt ikapp honom, om än bara för att slå till honom på axeln lite som payback för att han tjatat så mycket om klockan senaste kilometrarna. Enda gången jag sprang om honom var efter spåret, när vi var tillbaka på den asfalterade vägen tillbaka in till stan; då sprang jag förbi honom och la en riktig fjärt, som en stark markering – och för att få honom ur balans till spurten, innan jag la mig strategiskt i hälarna på honom igen. Trots mina försök till biologisk krigsföring så hade han dock ork kvar att dra ifrån med ett dussin meter till målgången :)

Svinigt nöjd, visserligen blev det inte en mil riktigt, men vi höll en hastighet som skulle göra milen på trekvart. Benen bara skakade, jag fick slänga över ett ben med handkraft till andra sidan cykeln för att komma hem. Att gå ner med cykeln i cykelkällaren var som att bestiga ett berg. Och jag tror på riktigt att det kom tårar från benen. Jag klängde på räcket i trappen som en förlamad fylletratt, kravlade mig upp på ren vilja och vägrade envist att ta hissen trots att det tog tio minuter. Hoppas det går att cykla till jobbet imorgon nu bara... :)