Bingolotto

Ikväll satt vi några vänner och kryssade bingolotter igen. Det var femton år sedan sist. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Leif Loket Olsson, bingo och dansband kunde locka tittare, men det uppenbarligen - för Bingolotto var gigantiskt förr! Varenda fotbollsunge var ute och sålde lotter i allt från trapphus till parkeringsgarage.

Sen hände massa grejer, TV4 ville väl förändra sig, Loket försvann och programmet flyttades till TV4+ som ingen överhuvudtaget hade på den tiden... De bytte programledare, lokaler, sändningstider och kanal varje år. Gunde Svan, Lotta Engberg, Richard Olsson, Lasse Kroner, Jan Bylund... Inte ens flickscouterna ville sälja lotterna längre. Då satsade man stort igen - och ändrade loggan så att L:et också fick stor bokstav. Succén uteblev ändå! Idag står jag ganska ofta i spelbutiken på ICA men oftast säljer jag inte ens en bingolott i veckan.

Ikväll köpte vi några lotter, myste framför teven och kryssade. Programmet var sämre än jag nånsin kunnat tro, vinstchansen var skrattretande och vann nåt - nä det gjorde vi definitivt inte :) Synd - det svenska föreningslivet förtjänar bättre!

En timme tillbaka

Jag hade faktiskt riktigt bra koll på tidsomställningen till vintertid i år, jag brukar vara duktigt kass på det. Nu hade jag förvisso god hjälp av en automatisk klocka på mobilen och en hund som knappast skulle gå med på att vänta en timme längre med sin morgonpromenad bara för att nån fått för sig att ställa om klickan! Men när jag och Nalle gick bort till Netto på förmiddagen för att köpa tvättmedel, stod där trettio personer i kö att komma in. Det var förstås trettio klantarslen som glömt ställa om klockan, och nu stod allihopa ute i morgonregnet och kände sig fåniga. Jag och Nalle kände oss ganska fåniga också, som nu tvingades köa till Netto - den enda butik mig veterligen där man finner salami, hallonjuice, kaviar, kladdkaka och champinjoner på samma hylla.

Busskalkylation

Idag åker jag buss till jobbet, vi har ju bara en bil så ibland när Jessica måste transportera Nalle finner jag mig i att åka kommunalt. Mannen som kliver på bussen före mig blir rasande när han får höra biljettpriset, och jag kan hålla med honom om att 22 kronor för att åka några kvarter är i överkant. Skulle fem personer åka samma bil till mitt jobb exempelvis skulle det kosta två kronor per person. Tur och retur med länstrafiken kostar 220 kronor för samma gäng, så det är ju inte särskilt ekonomiskt att åka buss. Men ibland får man såna trevliga busschaufförer att det är inte klokt, och särskilt på min linje, 402an, verkar det som att varenda chaffis överdoserar lyckopiller, så det är värt stålarna. Ibland :)

Fransk ostbricka

För inte så länge sen hade jag ett par knippen läckra, röda druvor på kylning bredvid ett hekto Seine-et-Marne. En omsorgsfullt utvald kväll lade jag upp druvorna, vitmögelosten och ett dussin passande kex på en fin bricka, satte mig i den stela delen av soffan och slog på en invecklad samhällskritisk dokumentär om den bristande statliga kontrollen och insynen i den privata utbildningssektorn. Kort sagt: jag kände mig kultiverad. Jag kände att den här franska, nästan rebelliska osten, i kombination med den här isande samtidsintrigen, skulle göra mig precis så upprymd som jag ville bli...

... men så hände någonting! Jag råkade fumla och med fötterna sparka till ostbrickan så att två, möjligen tre vindruvor flög iväg och rullade in under soffan. Att rummet var mörkt, IKEA-lampan dålig, soffan låg och mattan röd underlättade definitivt inte mitt sökande, snarare tvärtom, jag hittade ingenting. Jag sprang bort och väckte Nalle, för jag tänkte att han kunde nosa reda på dem - han hittar ju all möjlig skit och här hade jag äntligen en vettig utmaning till honom! Men tror ni det? Nä, han kollade på mig som om jag var helt skvatt galen och somnade om, märkbart irriterad. Jag lyfte soffan åt alla tänkbara håll, vände upp och ner på soffbordet och snurrade omkring så mycket att grannen trodde jag höll på att vika pappersflygplan av ryamattan. Det var fullt krig, men jag blev tvungen att kapitulera. Jag hann se de sista tio minutrarna av dokumentären, blev inte det minsta uppjagad av den och jag tror att jag hann somna redan före eftertexterna. När jag vaknar - vad tror ni det första jag ser är? Jo, druvorna! De hade inte alls rullat ner under mattan, de låg mitt på parkettgolvet. De log åt mig, inbillade jag mig iallafall, så jag tryckte ner dem i soptunnan. Slutet gott allting gott.

Gubbighet

I tidningen idag fanns det ett test, "få fram din egentliga ålder". Jag var 19, men jag tycker inte riktigt det stämmer med verkligheten. Ikväll när förfesten jag och min flickvän stod som värdar för tog slut, körde jag nykter in de andra till stan, körde hem den som var för full och tog en långpromenad med hunden. Sen gjorde jag storkok vid spisen; ett och ett halvt kilo kålpudding, tjugofyra potatisar och en halvliter gräddsås. Medan köttfärsen stod och gottade sig i ugnen löste jag ett och ett halvt korsord och läste dagens tidning, samt städade. Jag skulle nog säga att min egentliga ålder är runt femtio =) Så mycket vuxenpoäng att jag inte hinner med!

Klaus Kinski

Gustaf, hemma en vecka från sina danska studier, var hemma hos mig en stund i torsdags och spelade FIFA 2012 och det hela slutade med att han var skyldig mig en gyrostallrik. Redan samma kväll hedrade han skulden och jag njöt av min gratis måltid medan vi satt hemma hos Viktor och kollade på den fantastiska dokumentären "my best fiend" ("min bäste ovän"). Regissören Verner Herzog berättar om vänskapen till skådespelaren Klaus Kinski. De spelade in monumentala filmer tillsammans men bakom kulisserna hade han uppenbarligen extrema aggressionsproblem. Det finns tusen exempel på det i den här galet underhållande dokumentären, men mitt favoritklipp är när Herzog berättar om när Kinski bodde i ett slags härbärge och en dag blev helt vansinnig. Jag kan inte ens försöka skriva det så bra som han berättar om det, så jag direktöversätter. Se den sen om du får chansen, det är en orgie i aggressionshumor.

"En dag, började Kinski en helt vansinnig löpning genom korridoren medan vi satt och åt. Jag hörde ett konstig ljud och sen kom dörren exploderandes in, den lossnade från sina gängor och landade mitt i rummet. Han måste ha hoppat emot den i full fart och nu stod han där... viftandes som en galning, helt hysterisk och kritvit i ansiktet. Han hade fradga runt munnen och frustade som en best. Någonting kom forsande ner från taket som höstlöv - det var hans skjortor. Hans skrik var otroligt gälla, han kunde faktiskt ha sönder vinglas med sin röst, och nu skrek han, tre oktaver för högt, "KLARA! SIN SUGGA!!". Saken var den att hon hade inte strykt hans skjortkragar snyggt nog. Klara, som lät honom bo hos henne gratis, gav honom mat och tvättade hans kläder...."

Enkel biljett till Ukraina

En enkelbiljett till Ukraina låter inte särskilt trevligt, men en sådan tycker moderaternas Tobias Billström att man ska ge till uppmärksammade dementa 91-åringen Ganna. En kvinna som inte överhuvudettaget belastar det svenska samhället; hon bor hemma hos sitt barnbarn och har inte fått ett öre av Sverige! Henne vill man köra iväg till ett land där hon inte känner någon, och inte har möjlighet till någon av den vård hon behöver. Hon skulle fattig, sjuk och övergiven bli hemlös i Ukraina. Detta tycker på allvar Sveriges migrationsminister och får medialt stöd av stadsminister Fredrik Reinfeldt. "Det är en ekonomisk fråga" har de uttalat sig om idag i tidningen.

Europadomstolen grep som tur var in och sköt upp deporteringen, men man undrar ju hur man värderar människor på regeringskansliet. Det sista man vill där är att fall som det här ska uppmärksammas, men jag kan inte hjälpa att tänka på hur många liknande människor det funnits tidigare som förblivit anonyma och deporterats. De som inte haft någon som kämpat för dem eller fått sympatier genom media, som blivit ivägskickade utan någon värdighet - mot kanske en säker död. Pengar är inte allt, (M). Allt kan inte styras med knapptryck på en dator, det finns riktiga människor bakom varje beslut. Dags att börja forma ett tryggare Sverige!

Sir Paul

Jag har inte riktigt fattat det än, men jag har en biljett till att se Sir Paul McCartney i Globen den 10e december. Jag fick tag på den absolut sista biljetten ticnet hade, det fanns inte en enda plats till efter den, så det är säkert inte den bästa platsen i världen: men det spelar absolut ingen roll. Jag är så glad att jag blir yr av glädje varje gång jag tänker på det. Egentligen är det bara konstigt att jag inte sett honom tidigare, så många gånger som han varit i Sverige senaste åren. The Beatles är i min värld det största bandet som någonsin funnits och jag kan varenda textrad i varenda låt och varenda strof och varenda ton, jag var besatt av dem under grundskolan och även om det är länge sedan så lyssnar jag fortfarande på dem i princip dagligen. Jag älskar vad de står för och vad de ville säga, först tillsammans och sedan var för sig. Jag googlade fram vilka låtar han tänker spela och det är den mest otroliga låtrepertoar jag någonsin sett, 40 låtar som fortfarande efter fyrtio år spelas varje dag på alla radiokanaler i hela världen. Nu blir det ingen fancy parkett för min del, det blir en av de billigare platserna längst bak, jag har faktiskt inte brytt mig om ens att se vart den är. Det spelar liksom ingen roll. Det kommer bli en sån sinnessjuk upplevelse.

Elite

Den här veckan har hantverkare varit här och bytt ut våra fönster. De vi haft förut har suttit där sedan femtiotalet när huset byggdes och de läckte när det regnade, blåste upp när det blåste och gnisslade jämt. De gick aldrig att få upp när man ville öppna dem och de gick alltid upp när man ville att de skulle vara stängda... så det är riktigt gött nu! :)

Men de satte in frostade glas i badrummet, så nu kan jag inte längre stå och duscha och se ut över kvarteret... det är lite ledsamt :)

Little tortilla boy

Jag tycker verkligen inte om att handla på Konsum, men för någon vecka sedan hade jag ändå bilen parkerad utanför bolaget och tänkte att jag säkert kunde hitta tortillabröd därinne. Jag var inställd på att det skulle vara väldigt dyrt, men när jag kom fram till tacohyllan blev jag nästan misstänksam över det generösa priset. Tre paket för 30 spänn! Och ingenting om att man behövde medlemskort för att få det heller, jag blev naturligtvis misstänksam och frågade en ur personalstyrkan. Han blev lite skärrad nästan för han var uppenbarligen inte van att kommunicera med kunder, men han fick ur sig att priset gällde även mig och då tog jag förstås tre paket och gick till kassan. Tanten i kassan slog in mina tortillas och försökte kräva mig på sextio spänn. Jag blev en smula irriterad och försökte förklara att priset var trettio kronor, hon verkade inte särskilt intresserad av förklaringar, utan av sextio kronor. "Ska du inte ha dom nu då", sa hon och kollade på mig som att jag var världens snålaste människa, men då hade jag redan blivit apatisk av situationen och betalade sextio kronor och gick.

Första tortillapaketet gick åt följande kväll och jag sparade medvetet de andra två paketen tills igår kväll. Jag hade gjort en nästan snuskigt god tacogratäng, skurit sallad, öppnat majsburkar och blandat tacosåser och allt var sådär perfekt... fram tills att jag skulle ta fram tortilla ur skåpet där jag visste att de låg och bara väntade på mig... det skulle inte vara så lätt visade det sig. För där fanns minsann inga tortillabröd! Jag tömde skåpet men de var inte där. Jag frågade Jessica om hon visste vart mina tortillas hade tagit vägen, hon hade "ingen aaaaaaning". Hon har aldrig varit särskilt bra på att ljuga så jag frågade igen och igen och igen tills hon erkände att hon kaaaaanske hade flyttat på dem och lagt dem på diskbänken för någon vecka sedan. Men när jag kände att ett erkännande var på väg vände hon istället på klacken och vägrade prata om det mer, och jag drog slutsatsen att hon förmodligen "råkat" slänga dem ;)

Så fort ner till Netto, som är närmaste butiken... jag tänkte så, för jag ville ju ha mina tortillas snabbt, innan maten blev alltför kall - hur roligt är det att micra fredagsmysmat en fredagsmyskväll? Men på netto fanns heller inga tortillas, hur mycket jag än sökte. Jag frågade en i personalen... eller först fick jag ju leta hundra år efter den obefintliga personalen, och när jag inte hittade någon ställde jag mig i världens slöaste kassakö för att fråga världens slöaste butiksanställd varför det inte fanns några tortillas? "Det är för att vi håller på att bygga om butiken", fick jag höra, och fastän jag inte förstod varför utbyggnaden av fasaden utesluter att man kan sälja tortillas, så gick jag vidare till ICA, där jag äntligen kunde få köpa mina tortillas. När jag kom hem hade Jessica typ redan ätit upp och gått och lagt sig, så jag satte mig framför nyheterna medan tacotallriken snurrade runt runt i micron. Eller nä förresten, snurr-plattan i micron är paj så den snurrade inte alls runt, den värmde bara maten på ena halvan... men men! Ljummen tacos och TV4s ekonominyheter, det är fredagsmys det! :)

Defeated at last

Mina dagar som obesegrad i alfapetliknande telefonspelet "wordfeud" är räknade. I en månad har jag alltid haft tio matcher på gång samtidigt, hitintills utan att förlora en enda, och det har varit lite jobbigt att ha den pressen på sig :) Varje gång man har rast på jobbet, varje gång man vaknar, varje gång man överhuvudettaget har något lite tid till övers så tar man gärna upp telefonen och spelar lite. Jag vet inte om jag har mött för lätt motstånd tidigare, men efter över hundra vunna matcher ser det ut som att min svit är över! För några veckor sedan var jag nära på att åka på däng när jag körde en omgång på skolengelska mot Annie, hon ledde matchen marginellt men bröt den halvvägs in utan vidare förklaring, men där hade jag eventuellt kunnat torska :) Men nu kör jag en dubbelmatch mot Jakob varav jag kommer vinna en och förlora en... men det känns bra faktiskt, nu kan jag spela lite mer avslappnat framöver, förhoppningsvis lite mindre tvångsbetonat :)

Normalt vinner jag, som i den här 555-poängsledningen mot Carina på Maxi! :)

Jessica

Jessica vill höra på radio när vi åker bil och jag vill höra mina CDs. Jag har några skivor jag ofta förespråkar och Jessica utger sig för att avsky dem, men jag kommer på henne ganska ofta när hon sjunger med, då skäms hon och blir defensiv, men jag vet att hon egentligen tycker om dem :) Hon kan alla melodierna utantill men det stör henne jättemycket, det är något jag verkligen älskar i henne :) Jag gillar verkligen inte musiken i kommersiell radio, så det underlättar att veta att hon egentligen inte hatar mina musikaliska husgudar :)