Poliskåren är utdaterad - men småbarn kan redan nätmobba.

Känner du igen det här? Hundratusentals tjejer och kvinnor blir trakasserade och påhoppade varje dag på internet. De vet vem det är och har bevisen sparade på sin dator; polisen står handfallna och kan inte göra något, fallet läggs ner i samma sekund som det öppnats.

Eller känner du igen det här? Rasister och andra idioter hotar och trycker ner vanliga människor och politiker som vill ha ett bättre Sverige, sprider propaganda och förtalar på sociala medier. Hot om mord och ännu hemskare saker är vardagsmat på alla öppna forum. Polisen har inga resurser, men TV-kanalerna hittar förövarna på två minuter. Aschberg har flåsat fler internet-troll i nacken än hela poliskåren.

Eftersom varenda barnunge vet att polisen inte kan göra något som helst åt elakheter på internet så lär de sig redan i grundskolan att mobbning lönar sig. Polisen tycks inte ha någon som helst koll på internet annat än under riktigt stora utredningar, samtidigt som internet blir öppnare och öppnare. Ett fullständigt ohållbart samhälle. Vi som vill se ökad respekt i samhället tvingas se kampen förloras om och om igen, när polisen inte kan göra någonting åt ens de mest uppenbara fall av kränkningar. Så sent som idag hade en av mina vänner publicerat en konversation med en äcklig man som förföljt henne från hennes gym och kallade henne råa könsord när hon inte ville ha sex mot betalning. Facebook tog bort hennes kommentar, en polisanmälan skulle knappast ge något; hon vet att hon bara kan blocka och hoppas att han slutar, eller vackert vänta tills något händer i verkligheten så att polisen har en rutinbeskrivning att gå till för att kunna göra något. Inkompetens.

Vår viktigaste myndighet har inte resurser att kolla internet, där de allra flesta brott sker idag - hur lät vi det hända? Hur är det möjligt med sådan inkompetens? Illegal fildelning in i absurdum, svinmånga lurendrejare på blocket, identitetskapning av de obehagligaste kaliber, sexuella trakasserier, kontobedrägerier, utnyttjande av barn, spam, olaglig annonsering, propagandaspridning, pedofili, smutskastning, mobbning, stöld av stulna grejer – jag kan hålla på natten lång att rabbla sånt som händer varje minut på internet, men jag orkar inte.

Politiker; ta tag i det här nu. Internet måste vara första prioritet eftersom all kriminell verksamhet på alla nivåer finns där. Sexismen är rå och tongångarna på internet skulle aldrig accepteras i verkligheten, så gör ert jobb och sätt en standard. Jag säger inte att enskilda poliser gör dåliga arbeten, för de är jag säker på att de inte gör. Det här är en politisk fråga och det måste få kosta pengar. För vad kommer vi leva i för samhälle om det här får fortsätta eskalera? 

Ni dansar hela vägen till banken

Barometern recenserade Stiftelsens spelning under stadsfesten. Något av de skönaste dissar jag har läst faktiskt, men låt mig först berätta om Stiftelsen.

Stiftelsen är en grupp från Ånge kommun i Västernorrland. Deras texter är svårt sexistiska och man gissar när man hör dem att de är sådär skönt intelligensbefriade som man blir efter en lobotomi. De har haft ett par irriterande låtar på radio senaste åren och jag har inte fattat grejen överhuvudtaget. Tydligen har många andra gjort det, de fick 300,000:- av kommunens pengar för att spela på stortorget, och det blev publikrekord. Så de har många som vill se dem och de tjänar snuskigt bra pengar, kul för dem. Jag har upprepade gånger, när vänner frågat om jag ska med och kolla på nämnda konsert, påpekat att jag hellre sitter hemma och slår mig själv med en sten i pannan om och om igen under två timmar. Jag gjorde ingetdera.

Barometerns utsände Anna Törnkvist vågar vara ärlig och håller med mig i det jag redan visste; konserten var musikaliskt efterbliven och texterna är lika vidriga live som på skiva. Förutom ett kort uttalande mot Sverigedemokraterna var det en pina från början till slut. Så skönt att läsa det här svart på vitt, efter att flera jag känner har uttryckt sin glädje över hur bra det var. Klart det inte var. Klart det var sämst. "När det gäller det musikaliska saknas förmildrande omständigheter". "Det är verkligen svårt att genomlida en Stiftelsenkonsert". Hela recensionen hittar du här.

Att vara närmare sina idoler

Stjärnstatusen som man kände den förr är borta. Rockstjärnor som knappt gjorde intervjuer, som var okontroversiella annat än till sina festvanor (som förresten ändå bara fick dem att framstå som ännu mer rock'n'roll). Man kände ingen som person, man kände bara artister så som de ville man skulle se dem, på scen, i videos, i låtar och orimliga historier som spreds som legender, allt för att bygga på artistens image. Sen kom youtube och dokusåporna. Ozzys och andra kändisars privatliv kablades ut på bästa sändningstid, man fick se vardagssidor av a-kändisar i media och en del grät ut på helsidor, Hasselhoffs dotter la ut en youtubefilm på the hoff när han fylle-åt pizza – och så var den kultstatusen hotad för all framtid. Det blev ofint att vara politiskt omedveten; vilket drev artister till att ta ställning i aktuella frågor. Att stå upp mot rasism och kämpa mot orättvisor och fattigdom blev självklart för de flesta. Idag har de flesta kändisar egna facebooksidor, instagrammar bilder på sina ungar dagligen eller skriver ärliga bloggar och självkritiska självbiografier. En del säljer ut sig, andra gör det av artistisk glädje. Alla är därute på nätet för vem som helst att se, det finns ingen begränsning på tillgängligheten. Man har kommit artisterna för nära för att känna att de är untouchable – som de brukade vara.

Mycket av det här tycker jag är gött. Och det är den naturliga utvecklingen av den mediala utbredningen, som numera omfattar alla prylar och medier i så gott som alla delar av världen. Att synas är att tjäna pengar. Men det är inte utan att man minns hur det kändes när ens största idoler var legender på ett helt annat sätt. 

Jag och Evelina var på Stensökrogen nyligen, och såg Marit Bergman. Som slog igenom med gladpop runt sekelskiftet och var definitionen på indie i Sverige. Jag såg henne i slutet på hennes första storhetstid flera år senare när hon fick äran att spela på Hawaiiscenen på hultsfred, den största scenen, intill hulingen, där bara de största fick spela. 20,000 fulla festivalare var där för att se henne, hon gjorde en fantastisk konsert och blev hyllad av tidningarna. Sen var det tyst om henne i många år, det ryktades att hon pluggat till lärare; hon hade tidigare startat Popkollo för unga kvinnliga musiker, så det lät rimligt. För något år sedan dök hon upp som ackustiskt husband i någon SVT-talkshow, hon tävlade med en kör i ett annat program och fick synas i Jills veranda. Det var som att hon hade gjort en omstart – och nu satt hon på Stensökrogen för andra kvällen i rad. Ingen av kvällarna var utsålda trots blygsam kapacitet på kanske hundra personer i lokalen. För egen del var det kanon. Hon gjorde en väldigt älskvärd, intim konsert med några kompismusiker, fantastiska nya låtar och vi blev lite nykära, eller åtminstone ruggigt förväntansfulla över hennes kommande skiva. Det var verkligen superbra! Men samtidigt kändes det lite tråkigt, för hennes del, att ha gått från superhajpad av alla med uppträdanden på de riktigt stora festivalscenerna – till att inte sälja ut Stensötorpet. Jag tror inte att hon var ledsen för den utvecklingen, hon hade ju själv valt den vägen och tack vare det hade hon fått tid för familjen som hon säkert uppskattade mer än att vara känd. Men jag kände ändå det som att hon förtjänade bättre på något sätt.

Efter halva gigget var det tjugo minuters paus, tack och lov - för jag var tvungen att lätta på trycket. Men kön till toaletten var lång och bestod endast av kvinnor, så jag förstod att det var kutymt för män att kissa i skogen utanför. När jag hade valt en lämplig buske och påbörjat bevattningen hörde jag röster från krogens baksida. Det tog mig en sekund att förstå att det var Marit och bandet som var på väg mot mig, jag hann precis slutföra mina behov och ta på mig brallorna innan jag såg dem i ögonvrån. Den manliga gitarristen hann ändå uppfatta vad jag hade gjort och skrattade hjärtligt åt min panikartade reaktion. Vi småpratade medan vi gick i samma takt åt samma håll, och jag berömde dem för deras första halva av konserten och de tackade hjärtligt. Innan vi gick åt olika håll kände jag att jag skulle säga något av uppskattning till Marit, men jag visste inte vad jag skulle säga. "Marit!", ropade jag efter henne och vände sig om och såg på mig. Sen stod det still, vad skulle jag säga nu? Jisses... jag hade ju alla hennes skivor, älskar hennes musik, så jag var helt förblindad av stjärnglans...  Jag klämde fram ett "Love yla!", vände mig om och hastade in i lokalen igen. Det var väl egentligen lite pinsamt, men vad fasen :) Kan man få någon att känna sig lite uppskattad så får man väl göra det :) Man ska inte hålla inne på massa komplimanger, de ska föras fram! :)

Marit Bergmans tio bästa låtar (för dig som vill lyssna in dig)
1. I take my wings off you
2. Forever doesn't live here anymore
3. I will always be your soldier
4. This is the year
5. Can I keep him?
6. You can't help me now
7. Let's just fall in love
8. Miss you
9. No party
10. Last word (med Moneybrother)

(Efter att ha hört nya låtar på spelningen här är jag dock rätt övertygad om att nya albumet kommer innehålla låtar som platsar här med!) :)

Silly season

Eftersom jag egentligen aldrig hållit på något utländskt fotbollslag på riktigt, har jag heller aldrig haft de där häftiga explosiva känslorna när jag sett riktigt bra fotboll. Jag har alltid resonerat som så att det har räckt för mig att se bra fotboll för bra fotbolls skull. Och senaste tio åren har svenska fotbollsspelare lyst med sin frånvaro i de stora ligorna, förutom Zlatan – så jag har haft laget som Zlatan spelar i som favoritlag under många år och sett väldigt många av hans matcher, men franska ligan är i övrigt inte särskilt intressant för mig. Så jag har bestämt mig för att jag ska hitta ett favoritlag! 

Jag läste in mig riktigt ordentligt på alla byten som skett inför säsongerna och jag sållade bort lagen som är för pengakåta. Jag ville ha ett lag med hjärta, som står för bra värderingar, som har förhoppningar istället för förväntningar; en underdog - men inte så mycket underdog att de inte har en realistisk chans på grund av att de spelar för dålig fotboll. Jag ville ha ett lag att hålla på som andra människor i min omgivning också håller på - eller åtminstone känner väl till, så man kan snacka om matcherna. Jag ville vara i en liga där många av mina vänner har favoritlag så att man kan gnabbas lite. Efter månader av tänk, kom jag inför helgens premiär fram till att jag ska gå in extra mycket för att heja på Liverpool FC kommande säsong av engelska Premier League. De är lite halvtipppade att komma topp tre-fyra och de har förlorat några eldsjälar men fått in nytt blod och står för en kul utmaning. Det känns som min stil det. Nu kör vi!!