Bara när du inte hör

Det finns en textrad i Kents "utan dina andetag" som bara vi som har flickvän kommer att förstå humorn i till fullo. Det är när Jocke Berg, mitt i den sjudundrande kärleksbaladen, smyger in "Jag skulle ge dig allting du pekar på. Men bara när du inte hör vågar jag säga så". Tjejer kommer aldrig att kunna relatera till den texten hur gärna ni än vill :).

Bermudatriangeln

Bruce Campbell sa en gång, i en tidningsintervju, att hans favorit-skräckfilm, genom alla tider, är Roman Polanskis mörka thriller The Tenant (Hyresgästen) från 1976. En film som jag, efter att ha sett den, upptäckt hade extremt sparsamt med dialoger, och den utspelar sig i stort sett bara i en liten tråkigt lägenhet och har oerhört få skådespelare förutom Roman Polanski själv. Den handlar om att han flyttar in i en hyreslägenhet, som han får väldigt billigt eftersom förre hyresgästen försökt ta livet av sig från köksfönstret. Han inbillar sig nu att grannarna försöker få honom att gå samma väg. Nåja. Nu spelar det inte så stor roll vad filmen handlar om, inte hemma hos oss - jag skulle inte kunna få Jessica att se den med mig hur bra den än är - eftersom den är från 1976. Och i princip svartvit. Såna filmer lockar inte alls :).

Nu kom det sig iallafall som så att Jessicas kompis, Jennie, hade hört att det fanns en ny bra skräckfilm att ladda hem (skvallra inte för myndigheterna!). Den heter Triangle och är från 2009. Den handlar om ett gäng unga vuxna som åker ut på en segeltur. Men nåja, nu spelar det ju inte så stor roll vad den handlar om. Inte hemma hos oss. Jessica skulle vilja se den hur kass den än är - eftersom den är från 2009. Och är en skräckfilm. Såna filmer funkar alla gånger! Till min stora förvåning - jag gör ingen hemlighet av att vi hemma hos oss har väldigt, väldigt olika filmsmaker (kan vara både bra och dåligt :D) - var den här filmen lite av en nyversion, eller åtminstone spann på samma deja vu-tema som filmen Bruce Campbell, världens bästa b-skräck-skådis, rekommenderat i en tidningsartikel för flera år sedan. Här har vi alltså två nerviga psykologiska riktigt grymma rysare, såna filmer som är direkt jobbiga för hjärnan efter filmen, som man inte kan sluta tänka på. Filmer som är extremt noggranna med detaljer, fascinerande välgjorda. Se endera av dem när du får chansen! Båda är toppen på sitt eget sätt.

När jag ändå snackar film - Var hemma hos min kompis Viktor Almquist idag, han och hans flickvän och deras hund har inrett ett filmrum i det rummet där alla vi och alla våra vänner brukade sitta och chilla efter skolan i flera års tid, rummet där jag påbörjade min första berusning. Jag blev mäktigt imponerad och gruvligt avundsjuk. Bättre TV än vad vi har, bättre filmmöjligheter och bättre soffa - allting bättre. Allt det här lämnade mig synisk och bitter, så nu går jag och lägger mig. Hehe. Nädå. Men godnatt!

PS: Om det lät på mig nu som att jag menade att deras hund varit inblandad i inredningen så kan jag förtydliga att jag inte menade det så. Han la bara rören. :DS

Oskarshamn Goodbye

Jag skrev på facebook igår att "jag är inte arbetslös, jag är mellan två jobb!". Så som den ständigt arbetslöse Fredrik Segemyhr brukade förklara sin jobbsituation i den dära gamla serien, men jag är faktiskt mellan två jobb, som tur är, jag hade inte orkat gå arbetslös :) Men en ledig helg mellan jobben var rätt skönt att få. Slutade alltså på ICA Maxi Stormarknad i Oskarshamn i fredags, om det undgått någon, efter två år och ungefär 940 timmars totalt pendlande. Så nu blir det ICA Supermarket i Lindsdal och en bekvämare pendlingstid :).

Sista dagen var en av mina favoritkunder inne. Hon är väl en sj

uttio år någonting, vi har väl pratat två minuter en gång i veckan under två år så vi vet rätt mycket om varandra, hon brukar fråga om hon kan få se en bild på vår hund nångång och sista dagarna hade jag kameran med mig på jobbet, då kunde jag visa henne en bild och hon blev eld och lågor. Hon fick förstås en kram, eftersom det var sista dagen, och sen gick hon och betalade. En bra stund senare kommer hon tillbaka igen, koll

ade på mig med tårar i ögonen och berättade att hon tyckte hemskt mycket om mig och att hon skulle sakna mig, och jag fick en kram till. Sen rodnade hon som ett sensommarkörsbär och kutade ut mot parkeringen igen. - Jag blev så himlans glad att det spratt i benen och samtidigt så ledsen när jag insåg att många av de här människorna som jag träffat så mycket, kommer jag förmodligen aldrig att träffa igen. Jag vet att jag har en ganska unik relation till kunderna, men att ett tjugotal äldre kvinnor vill ha kramkalas och hundratals handskakningar och ryggdunkar, det var absolut ingenting jag räknade med. Idag är jag ödmjuk och rörd, två saker jag inte brukar vara, hoppas alla sett min insändare i Östran/Nyheterna idag :) Kommer sakna er, Oskarshamnare. Men nu ska jag charma in mig i Lindsdal istället :) Det blir nog också riktigt bra :)

Scooby Snack

Att Scooby Doo är en hund är det väl ingen som kunnat undgå. Fiction, tror du, men jag vill å det bestämdaste hävda att Scoob' är baserad på en riktigt hund. Jag syftar inte på att riktiga hundar kan göra meterhöga smörgåsar eller lösa spöklika försvinnanden - även om hundar förstås är riktigt duktiga på att nosa upp båda personer och föremål. Nej, jag syftar på att Scooby Doo är en riktig jäkla fegis - men att han gång på gång går med på att göra vad som helst, hur skrämmande det än är, för en "Scooby Snack" - ett hundgodis.

Som valpägare är jag helt beroende av att alltid ha tonvis med hundgodis hemma, så jag vet att det här stämmer. Nalle är världens fegpelle, men gång på gång övervinner han oförsvarligt sin höjdskräck och andra obehag om man bara lockar med ens en pytteliten hundgodisbit. Ofta sitter han i soffan, två decimeter upp från golvet, och gnäller för att han inte vågar hoppa ner. Han kan sitta där och gnälla en timme, men står man då ute i köket och ens råkar nudda hundgodispaketet så säger det bara voff och så står han bakom en och tigger som den hund han är.

Men jag ska inte säga nåt - jag är likadan, om någon lockar med kålpudding.

Nalles sympatier

Nalles politiska sympatier har länge varit ett orosmoln hemma hos oss. Det började innan valet, då han rev sönder och eventuellt åt upp flera av vänsterblockets valsedlar som kommit till oss med posten. Och under en promenad dagen före valdagen kom han bärandes på en valsedel tillhörandes Svenskarnas parti. Nu är ju hundrasen samojed en asiatisk ras så jag försökte tala lite vett i honom, men han vägrade släppa den. Kulmen nåddes när han, utanför vallokalen, skällde ut en socialdemokratisk utsände, och dennes, förmodligen också socialdemokratiske, hund.

Men så kom vändningen! Nalle och jag hade en lång politisk konversation igår och han berättade för mig att han kände att han haft fel och att han nu, med facit i hand, inser att han skulle ha röstat annorlunda i valet, att hans hjärta i själva verket pumpar rött och att han aldrig skulle vilja att SD eller Svenskarnas parti sparkade ut varken honom eller hans utländska hundvänner från Sverige. Han ser mycket fram emot den TV-debatt som utlysts mellan Ohly och Åkelund.