Milkshake

Okej, jag har lite ångest över att jag inte bloggar så ofta. Det får bli ett av mina nyårslöften :) Men som kompensation för uteblivet lidande så kommer här mitt recept på en riktig sockerbomb.

Storstadsliv

Det jobbar en tjej på min fruktavdelning som inte är särskilt klipsk. Hon är visserligen tio år äldre än mig, och anledningen till att hon inte är så smart är att hon har något mentalt handikapp, hon kommer in några timmar om dagen och tjänar inga pengar, det är mer som ett socialt experiment. Hon är iallafall en mästare på att dra ut historier i oändlighet. När första snön kom förklarade hon på tre timmar att hon inte gillar snö. När bussen var sen en morgon berättade hon i tre timmar att bussen varit tre minuter sen. Det är en berättartimme per försenad minut. Tänk dig att någon kan berätta vad som hänt under en minut - på en timme. Det är faktiskt väldigt imponerande, det är en berättarminut per sekund. Kan du på en minut beskriva för mig vad som hänt i en sekund? Näe, det kan du fan inte. Så hon kanske inte är så jeffla dum ändå. Hon kanske är ett geni. Fast ja, jag orkar ju inte lyssna, förstås.

Förra veckan kom första följetongsberättelsen. Eftersom tre minuter tar tre timmar att berätta om, förstår du säkert att det tar avsevärt längre tid för henne att avhandla när hon var hos tandläkaren i Kalmar i måndags. Jajjamen. Det började måndagen veckan innan det, då började hon berätta om att hon skulle till tandläkaren i Kalmar. Det tog tre timmar. Sen berättade hon att hon skulle åka färdtjänst till tandläkaren i Kalmar. Det tog också tre timmar. Sen berättade hon att hon var orolig att det skulle vara kallt när hon ska åka bil till Kalmar för att gå till tandläkaren. Tre timmar. Tandläkarkostnaden, tre timmar. Och sen på fredagen var jag ledig, men jag hörde att hon hade pratat om köldrädslan i tre timmar igen.

Nu så har hon ju varit hos tandläkaren. Gissa om jag kommer få höra henne prata om tandläkaren i Kalmar mycket de närmaste veckorna! Här kommer därför en lista på tio bra saker att stoppa i öronen för att inte höra, om man är riktigt jävla desperat men inte har tillgång till hörlurar eller öronproppar:

1. Sockervadd.
2. Jordnötsmör
3. Mangopuré
4. En blötlagd tupsocka
5. Torktumlarludd
6. Stelfrusen rotmos
7. En ihoprullad langos
8. En dammvippa
9. Pasta hjul
10. Norsk fiskpudding

The Kalmar Christmas Calendar Massacre

Jag slaktade nyss en julkalender. Ja, verkligen slaktade! Kom över en reklam-julkalender ikväll och jag har aldrig haft en julkalender i mitt vuxna liv, så jag tänkte jag skulle göra det jag aldrig vågade göra när jag var liten, nämligen - öppna luckorna i förväg. Jag började försiktigt, första luckan öppnade jag omsorgsfullt, sedan lite aggressivare på andra luckan och när jag var färdig med julkalendern såg den ut som ett slagfält i miniatyr. Jag brydde mig inte ens om att kolla vad som fanns under luckorna, det var totalt oväsentligt i sammanhanget.
- Nu har jag gjort det. Nu kan jag gå vidare med mitt liv.

Se ut som skit men vara god ändå

Tre bakfulla sömntutor upptar hela min 200/180-säng och jag är förpassad till soffan. Då är det läge att reflektera lite över svensk matkultur. Eller okej, jag tänkte inte på mat som är specifikt svensk. Och ja, den är inte så kulturell heller när jag tänker efter, jag tänkte på min egen version av fiskpinnar med mos. Jag brukar göra nämligen göra mat som ser helt åt helvete äcklig ut, och mina fiskpinnar är inget undantag. Men det är ändå jäkligt gott, se'rru! Så, den här bilden får representera tankesättet "Det ska ändå blandas i magen" idag, den 23/11/08.

Quick

Nu har tydligen gamle pedofilmördaren Quick tagit tillbaka alla erkännanden om 30 mord på barn och kvinnor, efter att preskribationstiden för brotten har gått ut, alltså den gränsen varefter man lägger ner alla utredningar om brottet, efter 25 år. Jag satt och filosoferade lite på hur det kommer sig att det finns en preskribationstid överhuvudet taget. Det är lite kurragömma, efter 25 år kan en mördare kliva fram och säga "Ha ha! Jag gjorde det, men nu är det för sent för er att sätta dit mig!!". Den enda logiska tanken till att man tog fram en sån tidsgräns är ju att det skulle finnas en bonus för brottslingarna också; "är du riktigt bra på att vara kriminell? ja här har du belöningen. passa gärna på att kaxa lite när du erkänner det tjugosjätte året". Tycker det är lite synd att Krister Pettersson inte får chansen nu att kaxa lite om några år. Det hade han varit värd. 

När jag ändå nämner Quick, man kan inte nämna honom utan att göra en snabb parallell till det gamla skämtet;

Thomas Quick och en liten flicka gick hand i hand in i skogen, det var kallt och efter skymning och flickan frös så hon hackade tänder. Mörkret skrämde henne lite också. "Måste vi gå in i skogen", frågade flickan, "jag är så mörkrädd". "Men tänk på mig då", sa Quick, "som måste gå tillbaka ensam".

Snåland

Jag jobbar ju som bekant på Maxi. Där är medelkunden tillräckligt snål för att klaga på minsta lilla pris men inte tillräckligt snål för att övervinna rädslan för förortsbutikerna Lidl och Netto. Så vid minst ett par gyllene tillfällen varje dag får man klagomål från äldre människor som fått betala sextio öre för mycket. Ibland kommer kunder tillbaka en timme efter att dom handlat för att dom upptäckt att kaffet kostade två spänn mer än vad de hade trott. Då undrar man ju hur det kan löna sig att ta sig tid att köra till maxi och ägna en hel timme åt att priskriga sig till en femma. Men så bor jag ju och arbetar i Småland, där snålheten är ett lika stort varumärke som Ikea och Kalmar FF, jag borde inte bli förvånad, men när en människa från äldre stenåldern kommer in och säger att hon minsann har vägt nötterna i en påse och upptäckt att det bara var 95 gram istället för 100g som det stod på påsen, då kan man inte annat än att le ändå. Vad skönt att ha så mycket tid över, tänker jag, att man kan ta sig tid till såna projekt. Fatta vad världen skulle kunna bli en så mycket bättre plats om såna människor kunde använda den tiden till någonting kreativt istället, än att räkna russin i en solroslimpa.

Grattis Pappa

Jag trodde det skulle räcka att gratulera farsan två gånger i år, men han lyckades klämma in en dag mellan födelsedagen och farsdag; han har nämligen gått och fyllt "20.000 dagar" idag. Tårtor och gratulationer i mängder, farsan har koll på siffror han. Själv är jag inte mer än runt 8.500 dagar gammal. 

Subjektiva ord och Objektiva ord.

Jag skrev just till en kompis att jag är lite dödstrött efter en dag på jobbet. Sen fick jag ångest, fällde en tår över min bristande grammatik och övergick i fosterställning, tröst-hivade i mig kopiösa mängder med högkalori-glass, fick kallsvettningar, gick till en psykolog, förnekade men  blev diagnosticerad som skvatt galen och nu ligger jag med en tvångströja på mentalvården och försöker sprätta upp grammatikdelen i min ordbok för att få veta svaret på frågan som gör att jag inte kan sova om nätterna:

- Kan man verkligen vara LITE dödstrött?

Åka bil

Jag åker bil en och en halv timme varje dag. Det låter jäkligt jobbigt. Men jag ser till fördelarna. Möjligheterna är oändliga. Jag har alltid gnällt på att jag inte hinner lyssna in mig på all musik jag vill lyssna in mig på, och jag har en hemlig förkärlek för lokalradion på P4. Och sen har jag all tid i världen att lyssna på talböcker och hemladdade radioprogram, håller på att beta av senaste årens program av Sommar i P1 just nu, en del är så jäkla bra, det kan jag tipsa er alla om att ni ska ladda hem från iTunes gratis. Och Hej Domstol-avsnitten förstås. Förstås blir det mycket hemmagjorda spellistor på ipoden så att man kan öva på att sjunga falskt. Och så kan man prata i telefon massor också, och studera folks körtekniker. Idag hade jag feber när jag åkte hem från jobbet och jag satt och torterade mig själv med att ha ömsom iskall ömsom stekhet luft från fläkten. Iskallt - stekhett - iskallt - stekhett, så höll jag på. När jag kom hem var jag helt vimmelkantig och var totalt apatisk gentemot den kyliga kvällsluften. qJa, I bilen kan man få saker gjorda!

DdaAgGeEnNs SsaAnnNNiInNgG

Hårt att jobba

Hujedanamej, vilken dag. Tog morgonduschen vid kvart över fyra imorse och stack till jobbet. Inte gjort något annat än att vara på jobbet idag och kom hem nu vid halv elva på kvällen. Arton och en halv-timmesdagar på jobbet är inte världens roligaste idag heller och nu blir det en powernap innan jag ska upp vid halv fem imorgon för att jobba en 11-timmarsdag. Sen har jag ivarjefall min endaste lediga dag den här veckan på fredag. Får se om jag överlever helgen. Dessutom är jag pankare än jag någonsin varit, eller egentligen inte, jag skulle fått mina Norge-pengar för typ en månad sen, men Alen har varit utomlands lite och nu hade han bankproblem, så jag har fått låna enorma summor av mamma istället. Tror hon skulle kunna säga upp sig från sitt jobb nu och leva bara på räntan :)! 

Listerin vs Flux

Jag var hos tandläkaren för ett tag sedan och fick mitt livs chock. Har du lite koll på min blogg så vet du att jag är en flitig förespråkare av Listerin. När jag gjort en rutincheck hos tandläkaren frågade hon om jag brukade använda munskölj av något slag och jag svarade stolt att jag använder Listerin dagligen. Och det stämmer ju förstås, jag brukar till och med sjunga med i radioreklamen. There's no deeper clean than listerin. Min min tandläkare såg bitter ut och sa att det var bättre att jag bytte till munsköljet "Flux". "FLUX?! Skojar hon eller?" tänkte jag och funderade seriöst på att lappa till henne. Men så kan man ju inte göra. Inte slå sin tandläkare, upprepade jag tyst för mig själv tio gånger, sen tog jag min jacka och gick. Eller gicka och jack. Nu är hela min världsbild osäker. Om jag hade fel om listerin, vad mer kan jag ha haft fel om? Eller är det här en konspiration?

Älgsafari

I tisdags när jag åkte till jobbet satt jag och lyssnade på radion, och trafiknyheterna meddelade dem att det var en älg som sprang på E22an norr om Mönsterås. Jag blev förstås skitglad, jag hade aldrig sett en vild älg förr, så jag byggde upp förväntningarna om att jag skulle få en skymt av den här älgen. Jag förberedde kameran, så att jag skulle kunna föreviga ögonblicket. Vid tiden då jag nådde Påskallavik satt jag och rullade fram i 50 kilometer i timmen med kameran redo i handen och känslan av att jag var som en överspänd asiatisk paparazzi-turist på älgsafari i Norrland. Och precis som på en riktig älgsafari kom det förstås ingen älg. Gjorde en besviken min åt migsjälv i backspegeln och åkte vidare.

En ny kötträtt

En gammal idé jag brukar trolla fram på fyllan är att jag ska marknadsföra en helt ny köttprodukt. Lika enkelt som genialt. Jag ska kalla den för Fläskast. För att förstå namnvalet är det inte svårare än att kolla adjektivdelen i ordboken. Snabb, snabbare, snabbast. Mörk, mörkare, mörkast. Blå, blåare, blåast. Ful, fulare, fulast. 

Och så, fläsk, fläskkarré, fläskast. Det ultimata köttet. 

Om att glorifiera sigsjälv

Haha, jag måste bara citera en halvt ödmjuk kille från sin egen blygsamma hemsida. Nämligen Michael Jackson, vars hemsida är en hyllning till honom själv, och han gillar att framställa sig själv som bäst i världen, ungefär som Hussein och Stalin gjorde. Missförstå mig rätt, jag diggar snubben, han har visserligen inte gjort mer än ett tre/fyra-tal bra skivor, men av dom är å andra sidan minst två skivor bland de bästa som någonsin gjorts. Hursomhelst, Michael har haft en omröstning på sin site där fans fått välja vilka låtar de vill ska vara med på hans nya best off-skiva. Michael Jackson är förstås för ödmjuk för att själv välja ut vilka som är hans bästa låtar. 

Visserligen släppte han dubbel-samlingsskivan HIStory redan 2001 och sedan dess har han bara gjort ett album, som ingen tyckte särskilt mycket om, så man tycker kanske att det skulle räcka med den samlingsskivan? Nä, inte när det gäller Michael Jackson. 2002 släppte han en renodlad "Greatest hits"-skiva. 2003 kom skivan "Number One's" med alla hans listettor samlade. 2004 gav han ut "The One", med sina bästa låtar och en bonuslåt. 2004 släpptes också samlingsskivan "Maximum Michael Jackson" som följdes upp 2005 med "More Maximum Michael Jackson". Och i slutet på 2005 släppte han "Essential Michael Jackson", som han själv tyckte blev en sån succe att han lät trycka upp en "Essential Michael Jackson 2" kort därefter. Ja, och 2006 kom trippelskivan "Collectors box" med hans bästa låtar från fyra album utvalda på tre skivor. Jag tror det var en låt som inte fick plats. Så han blev tvungen att skrapa fram ett samlingsalbum till, året därpå, 2007, "Colour collection" där resten fick plats. Och året efter det, gissa vad han kände för då? Jo, precis, han kände att han behövde en ny samlingsskiva med alla sina bästa låtar igen. Den fick heta "Gold". Nämnde jag förresten att Michael Jackson släppt 8 DVDer på 2000-talet med sina bästa musikvideos och liveklipp? Visserligen samma videos på alla skivorna, men ändå.

Så nu när Michael fyllt 50 kände han att det var någonting som saknades. Någonting han ännu inte givit ut?! En samlingsskiva! Jag kan riktigt se mig honom framför mig när han kom på snilleblixten, vad nöjd han måste ha varit. Och så kom han på att han skulle låta en omröstning göras, vilka låtar som var bäst. Det mest komiska är iallafall uttalandet på hans hemsida i samband med utgivningen av den här nya samlingsskivan, hans tionde samlings-CD på åtta år:

"Återigen har Michael Jackson varit en pionjär i att låta sina fans medverka i processen, att hylla det största musikaliska geniet som någonsin funnits"

Jobb å sånt

Just det ja, jag har ju helt glömt berätta om mitt nya jobb som jag haft i två veckor. Eftersom jag tröttnade ganska snabbt på att vara arbetslös i Kalmar, sökte jag lite överallt och gick på ett par tre intervjuer, yada-yada-yada och sen en dag för några veckor sedan ringde ägaren av Maxi Stormarknad i Oskarshamn och erbjöd mig chansen att ta ansvaret över deras frukt och grönt-avdelning, och det lät ju rätt gött. Det passade rätt bra i mina dietplaner, hehe. När jag jobbade på guldfågeln åt jag kyckling varje dag, när jag jobbade på Scan åt jag kotletter varje dag, på Burger king åt jag hamburgare varje dag, på Ica i Oslo åt jag oxfilé varje dag och på Narvesen åt jag korv varje dag. Dittills var mina yrkesval alltså inte så hälsosamma. Men nu när jag jobbar på frukt & grönt, då blir det förstås helt andra vanor. Igår åt jag exempelvis ett halvkilo ekologiska solrosskott. Det var sjukt gott. Fast ja. Kött är ju gott, också. 

Men än så länge är jag mest omkringhunsad på olika kurser. Förra veckan var det kurs och nästa vecka skeppas jag till Norrland exempelvis. Det är en bit att åka. Jag får förstås höra reaktioner varje dag på att jag pendlar från Kalmar, folk tycker jag är dum i huvudet, ungefär, jag har lagt in en del halvsanningar, osanningar och vinkade sanningar för att få det att låta bättre. Men det är väl i och för sig sant att det är en jävligt dum idé. Fast det är ett riktigt kul ställe, jag trivs som fisken i vattnet.

Att bygga en måltid runt brysselkål

Jag har varit sugen på brysselkål hela veckan. Säkert i två veckor till och med, jag vet inte riktigt varför, det är någonting jag bara äter ytterst sällan, och jag har aldrig gått och suktat efter det förut. Idag så nådde suget kulmen och jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Brysselkål och brunsås är ju det bästa, tänkte jag och kokade lite brunsås på blomkålsvattnet. När jag överblickade min stundande måltid, tio små brysselkål i brunsås, kändes det förstås ganska tunt, och jag bestämde mig för att koka lite pulvermos, det är ju gott till brunsås. Men när jag hade gjort potatismoset färdigt såg det fortfarande så ynkligt ut, det värsta jag vet är måltider utan kött, så jag ställde mig och gjorde lite köttbullar från scratch, det tog ju en halvtimme. Till slut stod iallafall maten färdig på bordet; brysselkål, potatismos, köttbullar och brunsås. Mjaah, tänkte jag, och ställde in potatismoset, brunsåsen och köttbullarna i kylen, det var ju faktiskt inte dom jag var sugen på. Så jag la mig framför teven, åt upp brysselkålen som jag formerat i en 4-3-3-uppställning på magen, och somnade. Snipp snapp snut, så var kålen slut - men min köttbullsmåltid, som jag är sugen på tills imorgon, den ligger där och väntar på mig. Mmm! Snacka om att slå två flugor i en smäll.

"Det är döden"

Jag måste bara få berätta om när jag mötte min gamla jobbarpolare från HSB idag, där jag jobbade sommaren -05. Eller, jobbade och jobbade, jag käkade glass och sov mest för där fanns inget att göra. Jag mötte iallafall gubben som jag vikarierade för, i spelkön utanför Maxi ikväll och han ser fortfarande ut precis som en sliten gammal hund. Han har gett uttrycket "påsar under ögonen" en helt ny dimension, eller ja, påsar kan man nog inte säga, det är snarare säckar. Stora, mörka sopsäckar tyngda med tegelstenar på bottnen av ett dunkelt & spöklikt hav. Jag frågade honom om han fortfarande var kvar som fastighetsskötare och hur läget var. Han svarade, med blicken som vanligt ner i backen, "jag kommer nog aldrig från den där skiten" och så suckade han så djupt att det blev tvärdrag inne i butiken, och fortsatte, "såhär års när det börjar bli höst... då är det så jävla risigt, man vill bara skita i allt för det är så jävla tråkigt, men det kan man ju inte heller". Och så kollade han upp på mig en sekund innan han sänkte blicken i backen igen och muttrade, "det är döden.". 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta en sådan konversation, satt och hoppades på att kärringen bakom disken skulle jobba snabbare så att vi kom därifrån nångång, men eftersom jag inte pallade med den pinsamma tystnaden, men å andra sidan inte prata mer med honom heller eftersom hans depressiva mentalitet smittade så att man ville ta livet av sig efter att ha pratat med honom i tre minuter. Så jag tänkte jag skulle muntra upp honom med något som han säkert gillade att prata om; sina travkuponger. "Nu är du här och spelar iallafall?", mumlade jag och han lös upp så mycket som han kunde (vilket inte var särskilt mycket, det kan jag lova), "det är det jag lever för nu". Hans ton var mindre begravningsliknande nu så jag följde upp med att fråga, "Vinner du något då?". Då föll hans blick i marken igen.

"Inte ett skit"

Komplikationer igen

Nu har jag blivit uppmärksammad på ytterligare ett dilemma. Det här med ordstäv som slingrar ihop sig och säger emot varandra, de håller mig förstås sömnlös varje natt. 

Tiden går fort när man har roligt. Det håller nog alla med om. 

Men -

Ett gott skratt förlänger livet. 

Hur kan det vara så? 

Jag blir så förvirrad.

Stucken

Hallåhallå! I lördags hade Erik inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Malmö, den var väldigt fin och det var så högt i taket att om man kastade en boll rakt upp så var det inte säkert att den kom tillbaka ner igen. Och det var väldigt trevligt hela kvällen, en vakt kastade ut oss från McDonald's, under väldigt ovanliga omständigheter. Själv var jag för en gångs skull den nyktraste i sällskapet och hade därmed mått bäst av alla morgonen efter, om det inte varit för en jävla insekt.

Jag vaknade nämligen vid åtta på morgonen av att någon insekt bitit eller stuckit mig i nacken. Jag var yrvaken och hann inte reagera förrän insekten hunnit försvinna, jag visste inte vad det var för något. Tänkte att det förmodligen var en geting och jag är ju inte allergisk så det var bara att somna om. Icke sa nicke, så lätt skulle det förstås inte gå. Istället domnade fötterna bort. Jag låg där och tänkte att jag förmodligen fått en släng av hypokondri. Eller var det den där Svarta änkan och det här var slutet på mitt liv? Snart började händerna skaka, bli kokheta, och svullna, och det började klia över hela kroppen, jag slet nästan mitt hår när jag kliade mig tokig i huvudet, och benen blev blodiga efter en stund. Jag började ana oråd och gick in och väckte läkarstudent-Gugge i rummet intill, där han och Viktor tävlade i vem som kunde vara bakfullast. Gugge synade mig noga och la en diagnos, att det var ett getingstick och att jag fått min första allergiska reaktion. Som tur var hade han antihistamin-tabletter och kortison-sprutor i sin magiska väska. Efter ett par timmar försvann kliandet, yrseln, svulnaderna och således skriken, svordomarna och klösandet på Eriks nya väggar.










En geting är förresten gul. Gult är fult. Bara så du vet. Jäkla geting.
Nu ska jag inte köpa Expressen på resten av året.

Arena-överklagan

Jaha, då var det förstås någon som överklagat arenabygget igen, det var väntat, men jag läste precis motiveringen till varför Stefan Siverud vill överklaga: Han tycker att Kalmar kommun lägger pengar på för mycket skit. I intervjun med honom säger han såhär; 

- "Överklaganden har hittills inte stoppat andra prestigebyggen och kommer säkert inte göra det den här gången heller, men det kommer fördyra projektet"

Den här killen - som man förresten förväntar sig skulle vara en gammal grinig gubbe men som istället är yngre än mig - säger med andra ord att han inte tycker att kommunen ska lägga pengar på ett arenabygge, men om man ändå lägger pengar på ett arenabygge ska det åtminstone kosta ännu mer pengar och ta ännu längre tid. Där hade han tänkt till. Eh?

Finnmarkgata 46

Det var ett tag sedan jag lämnade Oslo bakom mig nu, men då och då tänker jag tillbaka och ler. Idag var det dags för de kvarstående medlemmarna av Kollekthivet att lämna lägenheten som Alen, Schäfer och jag skaffade förra sommaren. Medlemmar i kronologisk ordning; Alen, jag, Schäfer, Jonatan, Going, Johan, Nicklas, Frida P. Nu känner jag att det är dags att göra en topplista över saker från Finnmarkgata 46.

10. Eftersom vi bara fick två nycklar när vi flyttade in blev vi tvungna att hitta en alternativ lösning, eftersom vi var tre. Först kom jag och Schäfer på snilleblixten att vi skulle duplicera nyckeln illegalt när vi var hemma på besök. Men när vi kom tillbaka till Oslo med den nygjorda nyckeln insåg vi att vi glömt att kopiera nyckeln till porten också, så att kopian blev meningslös. Istället kom vi på att eftersom vi bodde på markplan, kunde vi använda balkongen som alternativ ingång. Det krävdes lite klättring, men det var ganska lätt att komma in. Det här resulterade i att balkongdörren stod olåst jämt, och grannarna måste ha tyckt det sett konstigt ut när vi klättrade in och ut genom balkongen dagarna i ända. Inte minst sen när vi blev fem med Jojje och Going.

9. Goings pizzor är ett klassiskt finnmarkskt recept: Ta en mozarellapizza, ta bort mozarellan och grädda i ugn tills pizzan är så bränd att den måste ätas som en skorpa. Den här pizzan åt Going två gånger om dagen i tre månader.

8. Jag måste säga att vårt största kollektiva regelbundna fiasko var tvättstugan. Vi tvättade alla samtidigt eftersom husets snålregler gjorde det till enda möjligheten. Typ i snitt, fyra av fem gånger när vi gick ner och skulle tvätta så hade vi satt upp oss på fel dag, och fick helt sonika skriva upp oss på en ny tid och invänta den. Det kunde ta flera veckor, det fanns aldrig lediga tider snart, man fick en efter två-tre veckor ibland. Andra kända tvättincidenter är när Going glömde en bläckpenna i byxfickorna, när jag krympte Alens svindyra myströja, och när Schäfer/Alen glömde alla mina kläder i tvättstugan, jag hittade dem där tre dagar senare när jag började undra vartfan alla mina kläder tagit vägen som jag lagt i tvätten. Vi var helt sagt förjäkla dåliga på det där med detaljer. 

7. Väldigt ofta när man var själv hemma, om de andra åkt till Sverige eller vad som helst, så gick man omkring naken hemma, precis som man gör om man bor själv. Laga mat naken var min favorit. Och varje gång kom jag på mig själv, när jag stod där i köket, naken vid spisen, med att vi faktiskt bodde på markplan, med köksfönstret med perfekt insyn från gångvägen utanför. Det här hände väl 20 gånger. Jag brydde mig inte så mycket efter ett tag. 

6. Världens bästa uppköp av säng gjorde jag i december förra året. Då hade jag sovit på endast en 3 cm tunn bäddmadrass varje natt i fyra månader och min rygg borde varit krökt som en banan. Då kom jag på att jag skulle köpa en bäddsoffa. Och det gjorde jag! Det blev min räddning. Resten av nätterna var det jag som sov som en prins i kollekthivets största och skönaste säng. Eller ja, kanske Alens var lite mjukare. Whatever :)

5. Gitarrspelandet var det största problemet i kollektivet runt årsskiftet. Jocke hade suttit och klinkat på sin gitarr redan i många månader, när man kom hem från jobbet satt alltid Jocke hemma och spelade och sjöng glatt. Men efter nyår när Going kom och bodde med oss exploderad gitarranvändningen. Eftersom Going var precis så usel på att söka jobb som vi gissat, spenderade han dagarna hemma istället med Alens gitarr. Så nu, varje dag när man kom hem satt Going och Jocke och spelade och sjöng glatt. Det var illa nog. Sen eskalerade det in i absurdum, Going hade inget liv annat än med gitarren, han satt och nötte samma ackord om och om och om igen i tre månader. Jag var så nära ett nervsammanbrott att jag började se stjärnor. Som tur var kom vi på, jag kommer inte ihåg om det var jag under en fylla eller om det var Alens genidrag, att vi kunde gömma Goings gitarr. Så det gjorde vi. Och därefter gick det att bo i kollektivet igen. Trumhinnorna hämtade

 sig efter doktorordinerad vila i tre veckor.

4. Going skulle börja jobba på ett ställe en morgon vid elva. Han gick hemifrån i god tid på morgonen - trodde han. Men istället så får jag ett telefonsamtal klockan halv tolv från Going, som gått vilse och inte hittar adressen dit varhan skulle infinna sig klockan elva. Det här resulterade i att arbetsgivaren ringde och sa att han fick sparken, och så kom han hem igen och fortsatte vara arbetslös.

3. Ekonomiskt kaos! Ja det var väl egentligen bara förnamnet. Hälften av månaderna vi bodde där hade vi inga pengar till hyra samma dag som den skulle betalas. Schäfer jobbade ju bara några timmar om dagen och tjänade minst av oss samtidigt som han redan från början var skyldig oss andra pengar, Going spelade bort alla sina pengar på poker, och på att köpa glasflask-cola för 100 norska kronor om dagen. Och Jojje bytte ut sina kontanter mot något negrerna borta vid bron hade att erbjuda på nätterna. Alen är sen alltid känd för sin oförmåga att spara pengar, man blev sällan förvånad om han kom hem och hade lagt sina sista tusen spänn på en ny tröja. Så i slutet av månaden hade kanske nån några tusen för mycket och några någon tusenlapp för lite så oftast jämnade det ut sig om man lånade lite. Var nog bara en gång hyresvärden var upprörd när vi inte svarade på hans samtal två veckor efter tiden :)

2. Köksanarki rådde under hela tiden vi bodde där. Man köpte någonting och ställde i kylen tills nästa dag så var det förstås borta. Köpte man ägg eller mjölk var man bara rent dum, det försvann i princip innan man hunnit stänga kylskåpsdörren. Se'n diskmaskinen slutade funka var det ingen som ville diska heller, och snart blev det högvis med disk, och mögel och fruktflugor och det enda och det andra. Soporna blev säckvis, ingen ville gå ut med dom, "jag gjorde det ju förra gången" och "ska vi spela kort om det" och "vänta tills två till blir fulla så slipper vi gå flera gånger". Hygienen i badrummet var också undermålig. Jockes avfällda långa svarta hårstrån låg så utspridda på golvet att man fick känslan av att gå på en halmmatta och smuts och skit överallt. Ja, man kan nog fördöma hygienen i hela lägenheten nu när jag tänker efter. Underligt att man inte blev sjuk av ett dussin olika åkommor. Tur, kanske.

1) Städfest var ett begrepp vi uppfann. Man städade hela dagen, så att alla var riktigt übernöjda, det var ren

t precis överallt och man fick gott samvete. Tillräckligt gott samvete för att unna sig ett par supar och rätt var det var vaknade man upp i sin säng efter en hård natt och lägenheten såg exakt lika stökig ut som innan man städat överhuvudettaget. Här är en bild från när vi lagt ner allt skräp och burkar och skit i 4 överfulla sopsäckar och arton soppåsar. Det var lite mer än lagom, egentligen. :)

Demokrati

En ensam person lägger in sitt veto mot ett

majoritetsbeslut taget av hela Kalmars utvalda

kommunmedlemmar. Och lyckas.

Vänta nu, var det inte majoritet jag skrev att

det här inlägget skulle handla om? Jo just det ja.

En hel stad lägger upp en generell hotbild mot en man

som lagt in ett korkat veto, och övertalar honom att ta tillbaka det.

Så, ja. D-e-m-o-k-r-a-t-i.

Hur firar man ett SM-guld?

Jag började spela fotboll när jag var åtta-nio år, i Kalmar FFs knattelag. Kalmar FF var idolerna, de låg i division två, och var inte speciellt framgångsrika. Rent av dåliga antar jag, oftast var det väl ingen publik, ibland blev det plattmatcher mot lag som var så dåliga att ögonen trillade ut. På den tiden var det aldrig någon som ens pratade om att Kalmar skulle kunna gå upp i Allsvenskan, än mindre att det skulle kunna gå bra. De enda meriterna Kalmar hade var några segrar i Svenska Cupen för länge sedan och en massa gubbar som tyckte det var bättre förr. 

Nu ser det onekligen annorlunda ut. Kalmar spelar ut de traditionellt stora svenska fotbollslagen, spelar stundtals bländande fotboll, har några av Sveriges bästa fotbollsspelare, gör fler mål per match än vad världens bästa lag gör, leder Allsvenskan med sju poäng och leder även både skytteligan och assistligan, och är ett av de mest kapitalstarka lagen i Allsvenkan. Och utöver det så är vi i final i Svenska Cupen för andra året i rad, och vi är en ynka omgång från att komma med i slutspelet i UEFA-cupen som enda svenska lag.

Det är förstås en jäkla omställning för mig. Jag har alltid hejat på ett gäng medelmåttor, och nu har medelmåttorna blivit bäst. Inom två månader kommer de kanske ha bärgat SM-guldet. Jag har INGEN ANING om hur man tacklar en sån framgång. Hur firar man ett SM-guld? Hur firar man?! Är man full och glad en kväll och sen är firandet slut? Tar man det lugnt och njuter fullt ut med gott käk och sitta och kolla på Best Off-DVDn dygnet runt, sju dagar i veckan, hela vintern? Jag är rädd att glädjefnattet kommer bli så stort att jag inte kommer veta vart jag ska ta vägen och få panik och lägga mig under ett täcke i fosterställning och bara skaka. 

 

Hur firar man ett SM-guld?

Fysikens lagar

Det har blivit lite strul med reglerna. 

De fysiska lagarna säger emot sig själva och

nu är det upp till mig att hitta en lösning. Snabbt!

Tappar man en smörgås landar den alltid med

smör&pålägg-sidan neråt. Eller hur?

Släpper man en katt upp- och ner, landar

den ändå alltid på fötterna. Eller hur?

En fasttejpad macka på en kattrygg - 

då blir det genast ett jädra dilemma...?

På hal is

Ibland händer det att en individ eller en grupp människor förändrar ett uttrycks innebörd genom en specifik händelse. Igår var det ett gäng tjejer från Bulgarien som gav uttrycket "förlorare" en hejdundrande ny innebörd. Närmare bestämt deras landslag i ishockey. Jag bryr mig inte så mycket om hockey, jag ler visserligen lite när HV71 då och då vinner över Färjestad i Elitserien, och jag har deltagit i mången debatt om att internationell hockeyorganisation är pajas-artad, men i grund och botten skiter jag å det fullständigaste i vem som vinner var, vem som spelar här och där och vilka tävlingar som är hur, var och när. Jag brukar tänka att, hockeysäsongen är ju ändå samtidigt som fotbollssäsongerna håller på som bäst ute i Europa, så jag behöver inte engagera mig i hockey för att hålla mig sysselsatt.

Däremot lockar hockey ofta till skratt. Skadeglädjen är den sanna glädjen, så när tränare får sparken brukar jag le lite åt kvällstidningarnas hånfulla kommentarer. Och när Mats Sundin lite titt som tätt skjuter en puck trettio meter för högt och träffar en tjock kanadensare i nyllet så att hans näsben splittras i femton bitar, då blir smilgroparna också rätt djupa. Men den här storyn kvällstidningarna spred ikväll fick mig nästan att ramla ur stolen:

"Bulgariens målvakt Liubomira Shosheva
hade en minst sagt tung afton. Och 18.35
in på tredje perioden, vid ställning 79–0
till Slovakien, fick hon nog.
Men ersättaren Kamelia Drazheva visade
knappast att hon är värd att få vakta
kassen i framtiden. På matchens
avslutande 85 sekunder hann hon släppa
in tre mål, det första redan efter nio sekunder."

Hallandsåsen

Igår gjorde jag en kraftig överdrivning av en fotskada och bytte kust till västkusten, till Jessica i Halland. Idag när jag vaknade och gnuggade sömnigheten ur ögonen gjorde jag en riktig fiasko-upptäckt: Hallandsåsen är inte alls någon sås! När jag hörde att hon och hennes kollektivkamrater hade utsikt över Hallandsåsen, tänkte jag - förstås, "jag undrar om den passar bäst till fisk eller till kött". Nu behöver jag inte fundera mer på det, för det är ingen sås, det är typ en väldigt lång kulle. 

Att stjäla några rader från Barry White

I've found what the world is searching for

here, right here, my dear, I don't have to look no more

and all my days I hoped and I prayed for someone

just like you to make me feel the way you do (L)

Never, never gonna give you up

I never ever gonna stop

not the way I feel about you

girl, I just can't live without you

I never ever gonna quit

'cause quittin' just ain't my schtick

I'm gonna stay right here with you

and do all the things you want me to

Whatever you want, girl, you got it

And whatever you need, I don't

want to see you without it

Pappa & Glass

Pappa Johnny, som förutom att han är världens snällaste pappa, också är ökänd för sina ovanliga matvanor. Här ser vi en bild från igår kväll när han går mot soffan med två brödskivor beklädda med endast vaniljglass. 

Mysigt att spela kvällsmatch

"Mysigt att spela kvällsmatch", tänkte vi i förväg och såg framför oss hur vi skulle springa omkring med majestätiska kryss-skuggor från strålkastarljuset på konstgräsplanen. Ingen av oss hade tänkt på nackdelarna med kvällsmatchandet; myggen. Det var något slags rekord i myggansamling, till och med killarna i laget med värmlandsblod var chockade. På kläderna satt myggen och fixade kö-bildning för att vara maximalt effektiva. Det ryktades att myggen var uppdelade i två lag, vardera lag hade en hink borta vid omklädningsrummen, och det lag som fått ihop mest människoblod när kvällen var slut skulle vinna en resa till Transylvanien. 

Jag fick nog 20 myggbett. Komiskt, faktiskt, eftersom jag inte fått ett enda myggbett på hela sommaren. Och så nu, när sommaren är slut, så dundrar ketchupeffekten fram som en ångvält styrd av en blogsugare med snabel. Det är ju typiskt!

Matchen slutade inte så roligt heller förresten, 2-2, efter att vi lett hela matchen med 2-0. Själv var jag nöjd när jag "klackade" in vårt första mål upp i krysset efter en klockren hörna från Kocken via en misstänkt guds-hand-touch från Tobbe. 

Frukostbehov

Efter att jag, Gustaf, Calle och Kristofer, deltagit i Viktors filmprojekt hela natten, slog vi oss till ro på hamncaféet i soluppgången sken. Jag var så trött att ögonen nästan ploppade ut, köpte ändå frukost i form av en macka med pannbiff och rödbetssallad. Jag har vanligtvis inget frukostbehov, jag äter sällan frukost och det är ytterst ovanligt att frukost är sådär jättegott. Men imorse var det en helt enastående frukost, en av de godaste någonsin. Ironiskt bara, att jag åt mitt livs bästa frukost innan jag gick och la mig. 

(Dagens ironi 2: Att Big som är 

dyslektiker stavar sitt namn "K-r-i-s-t-o-f-e-r")

Gallringstider

Jag håller på att gallra lite, inför hösten måste all skit bort, jag smygstartade lite igår, när jag kastade ett par gamla sunkiga T-shirts som legat i botten på min byrå i tio år. Sen åkte mina gamla repiga "Absolute Music"-skivor från mitten av nittiotalet i samma soptunna. Idag rivstartade jag med att eliminera två femtedelar av min kontaktlista på msn, men lugn, du tillhör säkert den bättre 3/5! Men det var bara början. 

Slängde ut min billiga listerin-kopia från ÖB genom fönstret så långt att jag fick ett ilsket telefonsamtal från Kairo! Stampade på mina gamla VHS-band så hårt att de blev plattare än en taiwanesisk plattfisk! Jag brände mina gamla tidningar så länge att brandlarmet började spela glassbilsignalen! Alla böcker som inte var sportrelaterade gjorde jag bål av som jag sen drack upp! Nu är det rensning, ansning, gallring, och städning, allt på en och samma sju-dundrande gång!

Pratdag

Pratade lite med ett par representanter från kollektivet Svalan

Uttal

Jag upptäckte att det finns en liten by i inlandet som heter Blåsås, där finns det en liten bäckliknande å som befolkningen kallar Blåsåså. Eller, Blausausau som det heter i folkmun.

Köbildningen med stort K

Det brukar inte vara någon större fara att stå i kö. På McDonalds stör man sig visserligen lite för att man är hungrig och inte är upplagd för tre minuters kö, men det är inte hela världen. Kön in på en krog är lite jobbig om det är dåligt väder, men man vet att det går rätt snabbt när det väl rasslar till, och på Maxi kan man till och med släppa in någon före sig i kön om det är någon som bara ska köpa ett paket tuggummi och man själv har en månadsranson i en vagn. 

Men det finns en kö där man slår sig fram som en Chuck Norris med motorsåg på rökheroin: Frisör-kön. Alla hatar att sitta i väntrummet, även om det bjuds på kaffe och engelsk konfekt. Varje person som kommer före en in till frisören innebär minst en halvtimmes extra väntetid. Därför slåss man för att komma först in i kön. Jag var på väg till frisören igår, jag skulle precis parkera bilen när jag såg en gammal obehaglig kärring färdas i någon slags hjulburen respirator i riktning mot samma frisörsalong. Jag gjorde en kaotisk parkering och kastade mig ur bilen för att hinna före henne in, och hann med nöd och näppe. Jag hade ingen lust att låta en sån där pratsjuk snackkärring sitta och permanenta sig och byta nyans på hjässan medan jag satt och slet mitt hår i väntstolen. Så gamla människor kan gott sitta och vänta lite i en gemytlig väntstol. Gärna för alltid :)

Så funkar det

Ni känner till hur en hajp funkar, den växelgår mellan upphajp och nerhajp och delar folk i två läger. Första personen som ser en film säger "den var jättebra", då får nästa person skyhöga förväntningar och blir istället besviken, och berättar i sin tur för en tredje person hur skitdålig filmen var, och den tredje personen ser filmen i tron att den ska vara ruskigt dålig, blir positivt överraskad och berättar för en fjärde person hur otroligt bra filmen var, och så börjar det om. Det kan förstås gälla annat än film, men det blir mer komplicerat om det gäller, säg, en hamburgare. Då måste man se till att det är samma person som gjort hamburgaren med samma ingridiensproportioner, för att få en rättvis kedjebedömning. Hursomhelst-

Idag var det min tur att få känna på den misslyckade halvan av en hajp. Jag gick på nya Batman-filmen med Johan och John. Johan sover över hos mig, och har praktiserat som det tredje hjulet, borta i soffan, ett par dar när Jessica varit här. När hon åkte hem nu över natten så kokade Johan och John ihop bioplanerna och jag hängde på, jag var nyfiken på den efter all hajp, har läst bloggar och recensioner som sagt att den är CP-bra. När filmen började, och Johns flicklika fnittrande upphörde, var jag på helspänn, tyckte det skulle bli jättespännande.

Upp som en sol, såg jag inget av, men ner som en pannkaka, däremot, ner som en pannkaka med råge! Batman hade skaffat sig whiskeyröst, skådespelare från första filmen var utbytta mot sämre skådespelare i samma roller, mycket flashiga effekter istället för bakgrundstory och dialoger, folk dör och återuppstår utan förklaring. Dessutom var filmen utdragen till bortåt tre timmar och sen slutade den ändå med en panikavslutning. Hur huvudrollen kunde vara helt osynlig i en film som är långt över två timmar övergår mitt förstånd. Klart alla vill vara med att hylla killen som dog innan premiären, det är klart alla vill visa sympati och sådär, men hey hey hey, här blir det VERKLIGEN ingen Oscarstatyett. Vilken besvikelse!

Nu har jag gjort dig en tjänst om du inte sett den, för nu har du så låga förväntningar att du kommer gilla den. 

En liten tår av dilemma

Ticnet gillar att stressa upp folk. När de ändrar från status grön till status gul så tänker man att, nu är det kört, nu måste jag köpa biljetten genast om jag ska få den. Så är det förstås inte, man brukar ändå ha rätt gott om tid på sig. Nu har jag sett att Stevie Wonder-konserten i Globen i höst har varit på gul status (aka "fåtal platser kvar") i tre månader och jag börjar bli skeptisk till att de ens kan fylla globen när den billigaste biljetten kostar 700 spänn. Jag skulle förstås väldigt gärna gå, men med min syn skulle det kännas lite B att langa upp, inklusive resan, flera tusen spänn för att att se en ensam kille på scen från 120 meters avstånd. 

Tv4 vet bäst

TV4 på kvällarna innehåller en massa serier. Min favoritkategori på sistone har varit de sena, fristående deckarserierna. De är inte så dåliga att man stör sig på allt, men inte så bra att det gör något om man inte orkar se hela. För ärligt talat så bryr man sig inte om hur det slutar, man gissar slutet efter tio minuter och då blir det rätt ointressant. Då är det bara att vända sig om och somna. Så ska bra natt-TV vara. Det vet TV4. Jag avskyr när de sänder bra dokumentärer på natten när man börjar bli trött, och man måste ligga och kämpa för att inte somna, men alltid misslyckas och så vaknar man och undrar hur dokumentären artade sig. Och det är ju själva fan.

Om ändå alla hade varit lika glada som tyskarna

Att vara förälder

Jag säger inte att det är lätt att vara förälder, det är nog påfrestande ibland och jag tycker mina päron är snälla, omtänksamma och oftast vettiga människor. Men de lever lite i sitt eget tänk, de vill gärna att jag ska vara som de var när de var i min ålder och när det ska till att bli kritiserad blir jag oftast kritiserad enligt normer från deras uppväxt på sextio-sjuttiotalet, som inte har någonting med mig att göra. Nu skriver jag i ett något ilsket tillstånd eftersom jag just fick ringa återbud till Going, som jag lovat vara fyllechaffis åt, jag fick nämligen ett blankt nej på att låna bilen. "Åka iväg mitt i natten? Så GÖR man bara inte", fick jag höra, och mitt "Alltså, jo, så gör man nuförtiden" bet inte alls på dem. Eftersom jag bäst kritiserar med ironi kommer här en topp fem-lista på hur jag bäst skulle jämföra mammas argument med orimliga händelser hämtade från djurriket:

5. En fisk ropar upp till en fågel, "vad i hela fridens namn ska du göra uppe i luften? det verkar ju meningslöst, kom ner hit och var som folk!"

4. En elefant säger till en ökenråtta, "varför är du så jäkla liten? väx upp, så där kan du inte hålla på!"

3. En hund säger till en räv, "du är ju helt röd! lägg av med det, klart folk vill göra päls av dig!"

2.  "Vadå tugga träd?!", sa vargen till bävern, "Så gör man bara inte!"

1. Krokodilen pratar med kamelen; "Du ska inte gå genom öknen! När jag var liten lekte jag med kottar och jag har varit nykter i fem årtionden nu och färgteven kom först när jag var 25 år gammal! Är inte det argument nog, så tänker jag inte prata mer om den saken!"

Too much music

Okej, nu är det för mycket. Jag laddade hem alla album med alla som kommer til Emmabodafestivalen, och nu har jag bara suttit och stirrat på låtlistan som uppstod när jag blandade alltihopa i iTunes, och varje gång jag börjar fundera på vad jag ska lyssna på först så får jag panik och klättrar bort till sängen och lägger mig i  fosterställning. Samtidigt som jag måste panikinlyssna mig på åtminstone 10 akter jag verkligen vill lyssna på, så har jag fått hem Dirty Pretty Things och Coldplays nya skivor och så vill jag lyssna riktigt mycket på både Adele och McKay. För att inte nämna all musik jag redan har i huvudet som jag bara vill lyssna på om och om och om igen. Nä det får nog bli att skita i att gå på spelningarna och koncentrera sig på partajandet :)

Festivaltjejer

Nedräkningen mot årets Emmabodafestival är sedan länge 

påbörjad och när Soko ställde in sin medverkan blev jag 

förstås grinig eftersom jag hade räknat med att jag skulle 

stå längst fram och bara vara jättekär. Men så skrapade 

vinterbadarna fram en minst sagt fullgod ersättare igår,
en lika charmig pianoblondin, så nu verkar det som jag 

kan stå där framme och tråna lite ändå, tack och lov :)

Och i Bergkvara blev det lite dans

Schmyskland

Året är 2008. Tre killar ute på ett viktigt uppdrag: att trotsa 

systemet. De korsar Östersjön - trots att de vet hur farligt det är. 

Efter fem timmars yrande omkring på Tysklands nordligaste ö

hittar de äntligen tillbaka till färjan de kom med och kunde slutföra

uppdraget. Och nu är frågan på allas läppar, 

hur i helvete ska vi lyckas 

dricka upp allt det här? :)

Dryga stockholmare

Inatt besökte Joel och jag en mack här i Stockholm och killen i kassan var sådär Stockholmsdryg. Jag ville ha en Marabou-choklad och la fram den på disken, då han irriterat påpekade att det fanns en större likadan chokladkaka för mindre pengar. Jag borde naturligtvis ha gett honom samma dryga likgiltiga ansiktsuttryck och replikerat iskallt att "det inte intresserar mig", och fått honom att verka precis så girig som han förmodligen var. Istället gick jag med på bytet och kände mig genast som en snåljåp. Usch, den här känslan kommer jag få dras med veckan ut, eller tills jag hittar någon annan snubbe med äcklig attityd att förlöjliga. 

Hur jag blev bannad från Ebay

Jag blev nyss påmind om att jag är bannad från Ebay. Det är lite ovanligt att man är bannad från E-bay, tror jag. Det kom sig iallafall så en gång att jag skulle sälja några skivor på E-bay, det här var nog i gymnasiet när man fortfarande inte hade så mycket pengar, och jag lyssnade inte på skivor längre, nedladdningsindustrin hade redan gett skivindustrin på nöten. Så jag la in någon skiva där och satt spänt och väntade på att budgivningen skulle gå i taket. Nån bjöd tjugo spänn, någon toppade med tjugofem och jag blev förstås missnöjd. Till slut kom jag på en genial idé; jag skulle skapa en ny profil och buda på min egen grej, så att dom andra skulle bli tvingade att betala ännu mer. Det gick direkt åt helvete, ingen ville betala mer, och jag var måttligt road när jag fick besked på min mail, att jag själv vunnit min egen auktion. Ebay skulle tydligen ha sin beskärda del också, tio procent eller någonting, men jag var inte speciellt sugen på att betala pengar för att köpa en skiva jag inte ville ha som jag redan äger, så jag sket i det. Därav blockningen. Och jag kan inte hjälpa att tänka att, någonstans undermedvetet, ville jag verkligen ha den där skivan själv. Det är förstås inte sant. Nu hatar jag den! 

Tandborstartävling

Igår åkte jag upp till Stockholm för att besöka brorsan och Joel. Jag brukar vara ganska bra på att göra en vettig bedömning av hur mycket packning jag ska ha med mig, men när det kommer till en specifik produkt, nämligen tandborsten, så har jag uppenbara problem. Vartenda gång jag åker någonstans, glömmer jag ta med tandborsten. Så det blir alltid att jag får gå in på en mack och köpa en ny, vilket leder till att varje gång jag reser någonstans så får jag fler och fler tandborstar. Jag skulle kunna bada i tandborstar. Men jag väljer att inte göra det, tror det skulle vara obekvämt. Däremot tycker jag att det borde bli lättare och lättare att komma ihåg att ta med en tandborste ju fler tandborstar jag har. När jag flyttar hemifrån kommer jag förmodligen ha ett helt rum med bara tandborstar - och ändå glömma bort det. Då blir det pinsamt på riktigt.

Al Gore i mina fotspår

Inatt drömde jag att Al Gore förföljde mig. Dag ut och dag in var han hack i häl på mig, för att förklara allt jag gjorde som var miljöfarligt. Första gången han dök upp var precis när jag rakat mig för att jag skulle gå ut en kväll, och jag skulle blaska av mig. Då stod han helt plötsligt bredvid mig och höll för vattenkranen. På perfekt svenska, (ja alla i mina drömmar pratar svenska, ibland är det dåligt dubbat och ibland kan alla bara svenska, det beror lite på vilken säsong det är), berättar han för mig att det tär på miljön att använda kranvatten. Den gången orkade jag inte bry mig. Senare på kvällen var jag nere på Sibylla och skulle ha mig en gyrostallrik. Snicksnack, tyckte Al Gore, hela Sibylla är en stor miljöbomb, och så tog han fram en pärm med diagram över energiförbrukning från fritösen. Då blev jag förstås irriterad, jag var bra sugen på mat och han var sådär äckligt självgod som bara amerikaner i mina drömmar kan vara, så jag gick och knuffade ner honom i Systraströmmen. Han sjönk som en sten och jag gick tillbaka och köpte mig en gyrostallrik. Jag tror iallafall att det var en dröm. Annars hamnar jag väl på nyheterna.

Den perfekta knuten

Jag måste få berätta om knuten jag gjorde igår. Smekande perfekt. 

Den nästan doftade perfektion, eller ja, själva knuten doftade perfektion,

skon luktade mer åt murk/unk, det förstörde helhetslukten litegrann.

Nu vill jag iallafall inte längre knyta upp mina skor, för jag har inte

så pass stort knutknytarsjälvförtroende att jag tror jag skulle kunna fixa

den där perfekta knytningen en gång till. Därför satsar jag på tunna

strumpor och skohorn idag. Det är riktigt gött med skohorn.

Ankeborg

Har suttit här och funderat ett tag, Göteborg förkortas ju Gbg, 

Helsingborg förkortas Hgb, men Ankeborg? Är det Agb eller Akgb?

Fylla trettiotvå kommer bli tungt

Igår var det en sån där födelsedag igen. Brukar vara rätt mycket ångest över de dagarna såhär på äldre dar, men igår var ett undantag. Jag har nämligen varit så förvirrad senaste året, att jag inte rktigt vetat hur gammal jag är. Jag tappade väl räkningen lite efter 20, det är lätt hänt, så när folk har frågat om min ålder har jag ofta tvekat, svarat fel, men tagit det på andra eller tredje försöket. Oftast har jag faktiskt sagt att jag är 23 innan jag fått rätta mig själv. Så nu när jag faktiskt fyller 23 känns det lite som att jag har fått tillbaka ett helt år snarare än att jag blivit ett år äldre. Därmed slapp jag åldersnojjan. (Åtminstone all åldersnojja utöver den vanliga).

Fint folk

Going och jag tog uttrycket “fint folk kommer sent” lite väl mycket på orden när vi fixade skjuts ut till Mönsterås på lördagsnatten bara för att upptäcka att festen var slut. Vi rättfärdigade vårt fiasko med att vi tyckte det var skamligt att en husfest slutade före soluppgången, och åkte hem och tog en gyrostallrik. Men jag tror ändå att fint folk kommer sent, och det måste innebära att vi var så jeffla fina igår :).

Dygnsrythm åt helvete

Har bekantat mig med en tjej sedan några dagar tillbaka som är precis som jag var när jag var i hennes ålder, alltså gymnasieålder, och jag blir nästan lite avundsjuk och vill in i de vanorna igen. Det känns som att det var sjukt länge sedan jag och Joel var ute och gick nattpromenader och stannade till vid gungorna på Oxhagsskolan mitt i natten, eller sedan jag och Fredde satt uppe till långt efter soluppgången och spelade Fifa 04 mest hela tiden. Alla filmnätter som morsan avskydde att vi hade alla dagar i veckan, oftast med sjukt mycket cola och snacks. Tre dagar i veckan kom man hem samtidigt som morgontidningen och somnade i uppslaget på sportsektionen, sov man riktigt gott så lämnade man dessutom en liten dregelfläck i tidningen där man haft munnen. Många år sedan nu är det i varje fall, jag blir nöjd och stolt att se att nästa generation har samma goda omdöme gällande att totalt vända på dygnet. Inte bara vända på dygnet förresten, utan verkligen sparka skiten ur allt vad dygnsrytm heter :)

Skylla på saker

I två dagar nu har jag undvikt att gå och träna, och skyllt på att jag inte pallar att gå och träna utan min iPod som jag lyckades filura bort på fyllan i onsdags. Det har fått mitt samvete att gå på självrening, och jag har haft vissa föraningar om vem som har min ipod och vart den är.
- Eftersom den inte ligger i min väska i bilen, tänkte jag, så måste någon annan ha den. Efter viss ansträngning har jag nu fått tillbaka den. Eller rättare sagt, jag gick ner till väskan i bilen där den låg. Undrar om jag undermedvetet letade sjukt dåligt förra gången jag letade, bara för att slippa anstränga mig? :)

POO

Okej, så, många av er har redan nåtts av nyheten att POO är borta. Många har visat sina sympatier, bland annat Fredrik, som poetade ihop ett par sentimentala strofer på min hyllning på bilddagboken. POO var som en gammal vän. Nästan sju år körde jag henne, från ovan övningskörning till erfaren fortkörning.

Världens mest älskvärda skitbil, hon var lite som en gammal hund som inte ville lyda, och man kunde inte göra någonting åt det. Man kan inte lära gamla bilar starta, som det nypåfunna alternativa uttrycket säger. POO och jag har ägt vägarna en längre tid nu, det kanske var dags att trappa ner. Ingen annan bil har vägrat starta så många gånger på E22an som POO, ingen annan bil har blockerat bilköer på väg ut från parkeringsplatser eller vägrat samarbeta när man haft bråttom nånstans som hon. Vi har varit i fyra länder tillsammans, i alla Sveriges hörn och kanter. Hon drog flyttlasset till Oslo trots att hon var sjuk och kände sig hängig; “vad har man vänner till”, brukade hon hosta när hon puttrade fram i trettio på landsväg. Hon brukade inte kunna starta när hon var varm. Då fick man bara respektera hennes beslut och avvakta ett par timmar.

Fredrik och POO och jag slog rekord i Shotgun-driving en höstdag för några år sedan, när Fredrik styrde bilen från passagerarplats hela vägen från Mörbylånga. POO och jag har kört in i fler staket och stolpar än några andra jag vet, och har varit på säkert tio festivaler ihop, vi har festat tillsammans och sovit tillsammans. Nu är du borta. Jag kommer sakna dig.

“ Jag saknar dig redan, passager seat driving, coop och tillbaka, klockan är mycket jag orkar inte cykla, vi behöver ride till systemet, burger king? varför inte, det har varit kallt hon kanske inte startar, nämen alkohol i baksätet får man smaka... ” - Fredrik Austrin, 19/6 2008

Galen resa, duh!

Vilken sjuhelvetes resa... Resan blev lite kortare än väntat, dels eftersom pengarna sinade ordentligt och dels eftersom tio dagar i Europa med ett snitt på 2 promille tär rejält på kroppen :) Själv tog jag bort emot 1000 bilder och ett dussin hysteriskt roliga filmer. Och lika många historier. Men ikväll ska jag sova snarare än att sitta och lägga upp grejor, jag ville bara att du skulle veta att det kommer allt möjligt gött i form av bilder, filmer och sånt imorgon.

Taxi

Om tretton minuter kommer taxin som ska släpa bort mig till stationen. Det kommer bli jäkligt kul, och jäkligt spännande redan om en stund, vem har glömt passet, vem kommer försova sig, vem kommer vara bakfull... Återstår att se. Jag säger, ha ett par bra veckor, så lovar jag att blogga som aldrig förr när jag kommer hem! :) Adjöss!

Kan inte sluta skratta

Idag kunde jag bara inte sluta skratta. Bakgrunden är en elakhet jag gjorde igår, jag var inne hos frisören i grannkvarteret och köpte vax, och såg att dom hade en godis-skål i väntrummet med inplastade färgglada godisar. Förra veckan köpte jag nämligen på mig lite skämtartiklar, bland annat en handfull skämtgodisar, som smakar vitlök. Nu återstod det två och när ingen kollade smög jag ner en av dom i godis-skålen. I morse när jag vaknade kom jag direkt att tänka på det, hur fruktansvärt obehagligt det skulle bli, eller kanske redan hade blivit, för någon, och jag bara började garva som fan och kunde inte sluta förrän lunch, då jag blev tvungen att sluta skratta för att kunna svälja maten.

När man tror ingen ser

Igår var jag ute och åkte massa bil i de smålänska skogarna, för att träffa lite långväga kompisar. Och då gjorde jag en klassisk tabbe; jag trodde att ingen såg eller hörde mig, men tji fick jag. Det händer ganska ofta. Som förut, i Oslo, när jag var ensam hemma i lägenheten ibland och inte orkade klä på mig och stod och lagade mat naken i köket i en halvtimme innan jag insåg att vi bodde på markplan bredvid en gångväg. Det hände typ tre gånger i veckan, men det var ju utomlands, så jag tänkte inte så mycket på det.

Igår blev det desto pinsammare, jag hade bränt ut ett par CD-skivor till resan med låtar jag inte kan låta bli att sjunga med på, och jag körde nercabbat, eftersom solen låg på hela dan. När jag åkte igenom diverse småländska samhällen blev det förstås lite pinsamt när jag ideligen glömde bort att jag förmodligen hördes lika bra som om jag stått på marken utanför bilen. Första gången jag kom på mig själv, hade jag stannat vid ett övergångsställe och var mitt inne i att försöka mig på refrängen till Mando Diaos Long before Rock’n’Roll. Men värst blev det när en hel skolklass fick en gratiskonsert på Queenklassikern Somebody to love. Jag hade stannat för en järnvägsövergång, och sjöng nog hela låten där skulle jag tro. Men jag uppmärksammade inte att trettio tioåringar stod och stirrade på mig som om jag vore tokig förrän i sista refrängen. Jag var mitt uppe i Freddie Mercury-falsetten i slutskedet av sjuminutersversionen då, jag var nog till och med inne på sista ordet, “Love-wowowowow” och då insåg jag att jag tabbat mig igen. Och värst av allt, jag hade en grågrön skjorta som inte alls matchade mina rodnande kinder. Då tog jag upp taket igen och drog en halvmeter maskeringstejp över munnen.