Storstadsliv

Det jobbar en tjej på min fruktavdelning som inte är särskilt klipsk. Hon är visserligen tio år äldre än mig, och anledningen till att hon inte är så smart är att hon har något mentalt handikapp, hon kommer in några timmar om dagen och tjänar inga pengar, det är mer som ett socialt experiment. Hon är iallafall en mästare på att dra ut historier i oändlighet. När första snön kom förklarade hon på tre timmar att hon inte gillar snö. När bussen var sen en morgon berättade hon i tre timmar att bussen varit tre minuter sen. Det är en berättartimme per försenad minut. Tänk dig att någon kan berätta vad som hänt under en minut - på en timme. Det är faktiskt väldigt imponerande, det är en berättarminut per sekund. Kan du på en minut beskriva för mig vad som hänt i en sekund? Näe, det kan du fan inte. Så hon kanske inte är så jeffla dum ändå. Hon kanske är ett geni. Fast ja, jag orkar ju inte lyssna, förstås.

Förra veckan kom första följetongsberättelsen. Eftersom tre minuter tar tre timmar att berätta om, förstår du säkert att det tar avsevärt längre tid för henne att avhandla när hon var hos tandläkaren i Kalmar i måndags. Jajjamen. Det började måndagen veckan innan det, då började hon berätta om att hon skulle till tandläkaren i Kalmar. Det tog tre timmar. Sen berättade hon att hon skulle åka färdtjänst till tandläkaren i Kalmar. Det tog också tre timmar. Sen berättade hon att hon var orolig att det skulle vara kallt när hon ska åka bil till Kalmar för att gå till tandläkaren. Tre timmar. Tandläkarkostnaden, tre timmar. Och sen på fredagen var jag ledig, men jag hörde att hon hade pratat om köldrädslan i tre timmar igen.

Nu så har hon ju varit hos tandläkaren. Gissa om jag kommer få höra henne prata om tandläkaren i Kalmar mycket de närmaste veckorna! Här kommer därför en lista på tio bra saker att stoppa i öronen för att inte höra, om man är riktigt jävla desperat men inte har tillgång till hörlurar eller öronproppar:

1. Sockervadd.
2. Jordnötsmör
3. Mangopuré
4. En blötlagd tupsocka
5. Torktumlarludd
6. Stelfrusen rotmos
7. En ihoprullad langos
8. En dammvippa
9. Pasta hjul
10. Norsk fiskpudding

The Kalmar Christmas Calendar Massacre

Jag slaktade nyss en julkalender. Ja, verkligen slaktade! Kom över en reklam-julkalender ikväll och jag har aldrig haft en julkalender i mitt vuxna liv, så jag tänkte jag skulle göra det jag aldrig vågade göra när jag var liten, nämligen - öppna luckorna i förväg. Jag började försiktigt, första luckan öppnade jag omsorgsfullt, sedan lite aggressivare på andra luckan och när jag var färdig med julkalendern såg den ut som ett slagfält i miniatyr. Jag brydde mig inte ens om att kolla vad som fanns under luckorna, det var totalt oväsentligt i sammanhanget.
- Nu har jag gjort det. Nu kan jag gå vidare med mitt liv.

Se ut som skit men vara god ändå

Tre bakfulla sömntutor upptar hela min 200/180-säng och jag är förpassad till soffan. Då är det läge att reflektera lite över svensk matkultur. Eller okej, jag tänkte inte på mat som är specifikt svensk. Och ja, den är inte så kulturell heller när jag tänker efter, jag tänkte på min egen version av fiskpinnar med mos. Jag brukar göra nämligen göra mat som ser helt åt helvete äcklig ut, och mina fiskpinnar är inget undantag. Men det är ändå jäkligt gott, se'rru! Så, den här bilden får representera tankesättet "Det ska ändå blandas i magen" idag, den 23/11/08.

Quick

Nu har tydligen gamle pedofilmördaren Quick tagit tillbaka alla erkännanden om 30 mord på barn och kvinnor, efter att preskribationstiden för brotten har gått ut, alltså den gränsen varefter man lägger ner alla utredningar om brottet, efter 25 år. Jag satt och filosoferade lite på hur det kommer sig att det finns en preskribationstid överhuvudet taget. Det är lite kurragömma, efter 25 år kan en mördare kliva fram och säga "Ha ha! Jag gjorde det, men nu är det för sent för er att sätta dit mig!!". Den enda logiska tanken till att man tog fram en sån tidsgräns är ju att det skulle finnas en bonus för brottslingarna också; "är du riktigt bra på att vara kriminell? ja här har du belöningen. passa gärna på att kaxa lite när du erkänner det tjugosjätte året". Tycker det är lite synd att Krister Pettersson inte får chansen nu att kaxa lite om några år. Det hade han varit värd. 

När jag ändå nämner Quick, man kan inte nämna honom utan att göra en snabb parallell till det gamla skämtet;

Thomas Quick och en liten flicka gick hand i hand in i skogen, det var kallt och efter skymning och flickan frös så hon hackade tänder. Mörkret skrämde henne lite också. "Måste vi gå in i skogen", frågade flickan, "jag är så mörkrädd". "Men tänk på mig då", sa Quick, "som måste gå tillbaka ensam".

Snåland

Jag jobbar ju som bekant på Maxi. Där är medelkunden tillräckligt snål för att klaga på minsta lilla pris men inte tillräckligt snål för att övervinna rädslan för förortsbutikerna Lidl och Netto. Så vid minst ett par gyllene tillfällen varje dag får man klagomål från äldre människor som fått betala sextio öre för mycket. Ibland kommer kunder tillbaka en timme efter att dom handlat för att dom upptäckt att kaffet kostade två spänn mer än vad de hade trott. Då undrar man ju hur det kan löna sig att ta sig tid att köra till maxi och ägna en hel timme åt att priskriga sig till en femma. Men så bor jag ju och arbetar i Småland, där snålheten är ett lika stort varumärke som Ikea och Kalmar FF, jag borde inte bli förvånad, men när en människa från äldre stenåldern kommer in och säger att hon minsann har vägt nötterna i en påse och upptäckt att det bara var 95 gram istället för 100g som det stod på påsen, då kan man inte annat än att le ändå. Vad skönt att ha så mycket tid över, tänker jag, att man kan ta sig tid till såna projekt. Fatta vad världen skulle kunna bli en så mycket bättre plats om såna människor kunde använda den tiden till någonting kreativt istället, än att räkna russin i en solroslimpa.

Grattis Pappa

Jag trodde det skulle räcka att gratulera farsan två gånger i år, men han lyckades klämma in en dag mellan födelsedagen och farsdag; han har nämligen gått och fyllt "20.000 dagar" idag. Tårtor och gratulationer i mängder, farsan har koll på siffror han. Själv är jag inte mer än runt 8.500 dagar gammal. 

Subjektiva ord och Objektiva ord.

Jag skrev just till en kompis att jag är lite dödstrött efter en dag på jobbet. Sen fick jag ångest, fällde en tår över min bristande grammatik och övergick i fosterställning, tröst-hivade i mig kopiösa mängder med högkalori-glass, fick kallsvettningar, gick till en psykolog, förnekade men  blev diagnosticerad som skvatt galen och nu ligger jag med en tvångströja på mentalvården och försöker sprätta upp grammatikdelen i min ordbok för att få veta svaret på frågan som gör att jag inte kan sova om nätterna:

- Kan man verkligen vara LITE dödstrött?