Julens mirakel

Det här julmiraklet utspelade sig dagen före julafton. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid till busshållsplatsen, tog med min stora matlåda och gick ner tio minuter innan bussen skulle komma, för den hånade mig igår och åkte framför mina ögon. Men jag väntade och väntade och i kylan blev jag helt galet pissenödig, och bussen skymtades ju ändå inte till så jag ställde lunchlådan på bänken och gick till buskaget bakom kuren. Då ser jag ljuset av bussen på hundra meters avstånd, precis när jag fått upp en perfekt stråle. Jag svor rakt ut när jag blev tvungen att antingen kämpa för att nypa av eller vänta två timmar på nästa buss. Men äh, jag är tidsoptimist så jag inbillade mig att jag skulle kunna manuellt öka trycket istället och på så sätt hinna kissa färdigt och sedan springa fram till bussen, jag tog i så hela systemet pulserade av överbelastning, och ja, ja, JAAA, jag skulle verkligen hinna! Jag gylfade upp, pulsade och drumlade runt i snön och fick ögonkontakt med busschauffören precis i tid för honom att stanna. Tro mig när jag säger att jag var sjukt nöjd när jag satt mig på en plats på bussens högersida. I ögonvrån skymtade jag något rött och vackert i busskuren där jag hade stått och tänkte att det var fint att de juldekorerat den. Ja det var så jag tänkte sekunderna före jag kollade ordentligt och såg att det var min röda lunchlåda med köttfärslimpa och brunsås, som blivit kvar där i kalabaliken. I samma sekund började bussen rulla - och jag kan ärligt säga att jag har aldrig varit så sugen på köttfärslimpa som jag var just där och då... 

Men så fick historien ändå ett lyckligt slut. Klockan två på eftermiddagen stod jag och jobbade som bäst, fortfarande lite bitter för matlådan, men jag hoppades att kanske nån stackars hungrig luffare hittat den och blivit glad åtminstone, (fast han hade väl förmodligen ingen microvågsugn ändå och då hade inte maten kommit till sin fulla rätt). Då plötsligt kommer en gammal bekant in på jobbet, Stefan Söderstig, och med sig har han... min matlåda! När jag bodde hos mina föräldrar, när jag var liten, bodde han ovanför oss, han är några år äldre och var i alla fall som jag minns det väldigt busig, haha, och jag har i princip inte sett honom på femton år, inte mer än att vi hälsat om vi setts på stan kanske. Men nu kom han i alla fall in på mitt jobb, långt ifrån busskuren där matlådan blivit liggande. Han önskade god jul, log brett och försvann lika snabbt, och kvar stod jag och fattade inte att det som hände verkligen hände, det var för orealistiskt! Det var för sjukt! Och bakgrundshistorien var helt enkelt att han hade sett mig beklaga mig på facebook över min situation och senare åkt förbi matlådan och tagit omvägen förbi Lindsdal för att lämna den till mig. Vilken julehjälte!