Möte med Iron man

Ikväll var jag ute och sprang med min Iron man-satsande kompis Viktor. Jag blev avskräckt redan innan vi började springa, när han berättade att han brukar göra milen på 40 minuter – såna tider har jag inte varit i närheten av på flera år, särskilt inte sedan benhinneinflammationerna och diskbråcken har börjat avlösa varandra. Jag joggade milen i tisdags på 58 minuter... det här varit någonting helt annat. Men han öste på direkt och jag hängde med rätt hyggligt faktiskt.

Skosnöret gick upp innan vi hunnit lämna stan men jag ville inte slöa ner oss när vi tog tid och allt, och skorna var ändå tillräckligt hårt snörade. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig dessutom visade det sig, var för dåligt förberedd med vätska, och magen fattade ingenting och bröt ihop. Jag flåsade redan ganska tidigt som om jag hade både tuberkulos och tokastma – kan erkänna att när vi nådde spåret på Stensö hade jag kunnat lägga mig ner och dö egentligen, men Viktor manade på med ömsom uppmuntrande ömsom hånflinande tillrop, utan att antyda att det skulle varit ens lite jobbigt för honom själv. Tjatade om att vi skulle höja tempot, "bara en liten stund", "bara fram till bron", "bara den här gatan" :) Men hans inställning smittade av sig och halvvägs var jag faktiskt ikapp honom, om än bara för att slå till honom på axeln lite som payback för att han tjatat så mycket om klockan senaste kilometrarna. Enda gången jag sprang om honom var efter spåret, när vi var tillbaka på den asfalterade vägen tillbaka in till stan; då sprang jag förbi honom och la en riktig fjärt, som en stark markering – och för att få honom ur balans till spurten, innan jag la mig strategiskt i hälarna på honom igen. Trots mina försök till biologisk krigsföring så hade han dock ork kvar att dra ifrån med ett dussin meter till målgången :)

Svinigt nöjd, visserligen blev det inte en mil riktigt, men vi höll en hastighet som skulle göra milen på trekvart. Benen bara skakade, jag fick slänga över ett ben med handkraft till andra sidan cykeln för att komma hem. Att gå ner med cykeln i cykelkällaren var som att bestiga ett berg. Och jag tror på riktigt att det kom tårar från benen. Jag klängde på räcket i trappen som en förlamad fylletratt, kravlade mig upp på ren vilja och vägrade envist att ta hissen trots att det tog tio minuter. Hoppas det går att cykla till jobbet imorgon nu bara... :)