Lillebror, som jag

Det är fredag kväll och man borde låtsas ha bättre saker för sig, men istället för det så sitter jag uppe i mörkret av min lägenhet och kollar på live-inspelningar med nysplittrade Mando Diao. Gustaf Norén, i folkmun ena halvan av gruppen - även om det är ett par killar till, framstod som hög och något bitter i direktsänd Filip och Fredrik-TV häromkvällen när han berättade om uppbrottet, men fick det ändå låta vackert och romantiskt på något sätt.

Mando Diao har för mig alltid varit lillebror till the Hives. Jag tror det är den generella uppfattningen, i alla fall var det den generella uppfattningen när jag senast brydde mig om the Hives, när de var riktigt stora i samma sväng som jag var ute i festivallandskapet på somrarna. Det var dock några år sedan och landskapet har förändrats sedan dess. Hives har fått se sig nedbrutna av dåliga ekonomer och rättsprocesser och har skapat väldigt, väldigt lite vettig musik sen dess. När jag satt och kollade igenom en konsert med Mando Diao ikväll insåg jag att de har minst lika många hits som the Hives har, och att de har en fantastisk utstrålning på scen, och låter svintajta på skiva. The Hives är fortfarande storebror, men bara av det skälet att jag inte kan skaka av mig den bilden. Och för att jag tror att de var något något tidigare. Och så har de kanske lite mer internationella hits. Men Mando Diao, RIP Mando Diao, var ett häftigt band.

Om någon är intresserad tycker jag att denne skulle kolla in den showen från en Tysk festival förra sommaren som ligger på youtube, säkert 20.000-30.000 i publiken och ett himla ös. Hit efter hit efter hit. Och sen avslutar Mando Diao med att punktera stämningen fullständigt, genom att efter en dyster introduktion, om känslan att komma tillbaka till sin hemstad när allt förändrats och alla man känner är döda, spela sin tonsatta Gustaf Fröding-dikt Strövtåg i hembygden på svenska. Haha, det är så sjukt och häftigt på samma gång. Länge leve Mando Diao!