Svensk vinter

Jag har gnällt ganska mycket på vädret redan. Det var någon bitter morgon då plogbilen hade bestämt sig för att ploga ihop hela gatans överskott av snö och lägga det över min bil. Det gjorde det lätt att hålla sig för skratt den dagen. Och en annan morgon då bilbatteriet dött i kylan, jag fick vänta sjutton år på en KLT-busschaufför som direkt vägrade erkänna att han var försenad. Jag har halkat och ramlat redan tusen gånger och jag fryser arslet av mig trots dubbla långkalsonger och de grovaste sockarna i Småland. Mitt i allt det här har vi en busehund som ska rastas, varje tidig morgon och varje sen kväll och ett antal gånger däremellan. Han är vit som snön och oftast ser man bara en svart nos och en uppsättning blinkande svarta ögon som springer omkring.

När folk snackar om hur skönt det vore att bo i ett land där det alltid är varmt är jag inte sen att haka på. Fast det är bara snack. Egentligen tycker jag mer synd om de människor som aldrig får uppleva snöklädda Sverige när det är som finast. Häromdagen, när jag var på vippen att dratta omkull på en isfläck så fick jag en sån där riktig energiboost, helt out of nowhere, och jag kände igen en känsla från när man var liten och morsan hade klätt på en termokläder och stövlar och man kunde leka ute i backarna hela dan utan att bli blöt. När jag gick ute i skogen med Nalle imorse och hela skogen var sådär sjukt vit och vacker som bara svensk vinter kan vara, det kändes som att jag gick omkring i en sagovärld, jag ville liksom aldrig gå därifrån. Det ville inte Nalle heller, förresten. Ändå kom vi därifrån till slut :).