Det kom sig så att jag var ute på en rejäl långpromenad med Nalle igår och när vi gick längs kyrkogården stod där en kvinna med en uppgiven cykel och ett lika uppgivet ansiktsuttryck. Nalle och jag tyckte så synd om henne att vi erbjöd oss att hjälpa henne. Det visade sig att det bara var kedjan som hade hoppat - och det är ungefär så långt mina mekaniska färdigheter sträcker sig, så jag fixade biffen och hon cyklade iväg hur nöjd som helst. So far so good, tänkte jag. Sen imorse stod en man på min gata och suckade över sin bil... Jag frågade förstås om jag kunde hjälpa honom med något - trots att jag absolut inte kan någonting om bilar. Men hör och häpna, det kunde jag! Det var bara batteriet som lagt av, så jag hämtade min bil och en uppsättning startkablar och så åkte han iväg hur nöjd som helst, han med! Jag var naturligtvis lite stolt över mina mekaniska insatser de senaste tolv timmarna, nästan lyrisk, faktiskt! Så mycket otur som jag har med min egen bil så hoppas jag att det här gav mig lite positiv karma :) Det kommer att behövas, det är jag helt säker på :)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar