Full som en kastrull

Fick en fråga av vår vän Maja som kan ta en stund att förklara: "Hur kommer det sig att du finns på bild i vår nya zeeländske utbytesstudents kamera, liggandes full som en kastrull i en snödriva?".

Jo, såhär var det. Först och främst var jag inte full. Tja, i alla fall inte som en kastrull, men vi hade haft en liten fest hemma hos oss en kväll och Jessica och hennes kompisar ville fortsätta kvällen på Palace medan jag och killarna ville fortsätta till O'learys. Gentleman som man är, lät jag pojkarna åka i förväg till stan så att jag i lugn och ro kunde eskortera min flickvän och hennes ekipage säkert till danspalejet som de skulle betala sig in på, och gick därefter via tullbron mot larmtorget. Det var kallt, snorhalt och snön var uppskottad meterhögt längs gångstigen. Helt plötsligt gör jag en bananskalshalkning på en isfläck och gör en ofrivilligt majestätisk akrobatkullerbytta för att sedan landa på rygg i snön. Mitt i den här kullerbyttan, som för övrigt kändes som att den tog tio minuter, ser jag ett gäng ungdomar stå och filosofera högt vid fängelsemuren, och jag såg att en ung kvinna iakttog mitt spektakulära fall. I samma stund som jag slår i backen hör jag hur gissningsvis just den dära tjejen toktjuter av skratt - men eftersom jag fortfarande låg kvar på stigen gjorde snöhögarna att jag inte kunde se dem. Tänkte förstås att, "fasen, om jag går upp nu kommer jag känna mig som en jubelsnubblande tönt när jag går förbi dem", så jag tänkte att, eftersom jag inte hade ont utan tvärtom hade hamnat i en skön position, så kunde jag gott ligga kvar där tills de passerat och sedan smyga vidare in till stan. Men innan jag vet ordet av står där tjugotolv youtube-inspirerade ynglingar bredvid mig med kameror. Klick klick, klick klick. Jag försökte snacka mig ur situationen, sa nåt om att jag bara är testpilot för Nikes nya sockiplast, men att de inte verkar hålla måttet. Hur som helst, gick jag vidare till stan och vidare med mitt liv.

Det kunde jag ju ge mig på att den här incidenten skulle komma tillbaka och bita mig i arslet, för nu när Maja satt och planlöst bläddrade igenom sin oceanska väns kamera, såg hon en bild på mig liggandes i snön. Måste ha varit en riktig överraskning för henne att hitta mig där på nån skum aliens digitalkamera, jag höll på att skratta mig av från stolen när hon berättade vad hon hade upplevt ikväll. Men det var tur jag lyckades sitta kvar, annars hade väl någon japansk turist smitit in och tagit en bild på mig liggande bekvämt på parketten. Story of my life.