Janssons frestelse, dansa runt granen, hylla mobbning - vad vore julen utan traditioner?

Det finns en historia som berättas varje jul, om en pojke som blev mobbad för ett handikapp han haft hela livet. Under hela sin uppväxt hade han varit utfryst från alla aktiviteter och blivit hårt trakasserad av sina jämnåriga, ingen hade tröstat honom när de kallade honom öknamn, ingen hade vågat stå upp för honom trots den terror han fått utstå varje dag, kanske av rädsla att själva bli mobbade. Föräldrarna hade uppenbarligen inte kunnat hjälpa honom, det hade förmodligen gått så långt att han försökt byta skola för att få en ny chans, men där han bodde fanns ingen annan skola, ingen andra chans. Myndigheter och lärare hade misslyckats. De elaka mobbarna bestraffades inte ens, ingen stod till svars, ingen tog ansvar. Den allmänna inställningen att det var den mobbade pojken som det var fel på delades till slut också av honom själv, det hade pågått under en så lång tid att hans självförtroende nått botten. Han kanske hade funderingar på självmord. Han kanske bara ville dö. 

Såhär långt låter det inte som en värst julig historia, eller hur? Men så kommer den "mirakulösa" vändpunkten! Stadens mest populära person hamnar plötsligt i skiten på grund av yttre omständigheter och är nära att förlora både sitt jobb och sin status. Då kommer han att tänka på den här pojken – och kommer på en plan hur han kan utnyttja pojkens handikapp för att ändå lyckas med sina jobbåtaganden. Eftersom pojken nu jobbar för stadens mest hajpade person så vänder naturligtvis alla andra ungdomarna kappan efter vinden och börjar fjäska som fan för honom. Vad underbart, tänker du - de elaka mobbarna förlät pojken för att han var konstig och nu skulle de äntligen låta honom vara deras vän ändå. Slutet gott allting gott (om man är helt jävla störd i huvudet?).

Det var historien om Rudolf med den röda mulen. Den sjungs till glada toner om och om igen varje jul, hurra hurra hurra. Vilken lycka… eller vänta nu… va fan?