Brända läppar

Jag och Sverker befann oss i bastun på gymmet efter ett hårt pass, när ett gäng högljudda medelålders män kom in. Vi hade suttit fem minuter i vad vi tyckte var en ganska sund temperatur, men de här fyra stora karlarna blev direkt rörande överens om att det var alldeles - alldeles - för svalt. De turades om att hämta hink efter hink med vatten till stenarna på aggregatet och efter en kort stund hade graderna gått upp till över hundra grader och vi allihopa led fruktansvärt där inne. Sverker och jag mest av alla. Det var sånär att det inte gick att andas överhuvudtaget, ångorna brände som tusen eldar mot huden och läpparna sveddes. Jag såg på Sverker att han mådde om möjligt ännu sämre än jag, och att han lika mycket som jag bara vill springa ut till en iskall dusch. Men utan att det uttalades i ord så visste vi båda två att det här nu hade blivit en tävling, en klassisk barnslig, manlig tävling. Men det kunde inte hjälpas. Vi måste ha suttit där i tio minuter, det kändes som en evighet, flera gånger var jag nära att slänga in handduken – men jag såg att Sverker kämpade minst lika mycket som jag, han var tyst, satt och gungade fram och tillbaka och slog händerna i träpanelen som om han var på väg att resa sig, han våndades. Föreställer dig min lättnad när han äntligen, lava-färgad och flåsandes, försvann ner mot bastudörren. Jag låtsades oberörd av värmen och gjorde elaka kycklingläten medan han flydde mot duschrummet, ty jag kände mig som om jag hade segrat en viktig tävling. Jag väntade några genomskinliga sekunder innan jag tog samma resa och strax därefter trippade alla de bastanta karlarna efter, förmodligen lika förstörda som vi. Kroppen var slö hela dagen därpå och läpparna har fortfarande inte hämtat sig ordentligt, men... det fick det vara värt.