Halfway crooks

Om någon av er läste i tidningarna om kaoset i Frihamnen sent i onsdags kväll så gissade ni förmodligen inte att jag var där mitt i stöket. Det kom sig så att jag har varit på besök hos killarna i Göteborg i veckan och vi skulle gå på Mobb Deeps klubbspelning på The Docks i Frihamnen. Jag erkände villigt att jag bara kunde två låtar med dem, och kände mig möjligtvis en smula malplacerad i den långa, internationella och högst mångkulturella kön till båten ut dit – men på ett bra sätt, jag såg fram emot det som fan.

När det visade sig att kön rörde sig extreeemt långsamt försvann de andra, men Fredrik och jag stod kvar. En stund, i alla fall, tills Fredde kom på att man kunde ta en taxi dit istället, det var värt en chans. Vi hade ju inga biljetter så det var viktigt att vi kom dit hyfsat tidigt, men klockan var redan mycket. När vi kom fram till klubben var det säkert tusen personer före oss i kön, som var hundra meter lång och tio meter bred, ganska snabbt var det lika många bakom oss. Jag skulle inte säga att vi trängde oss före någon men vi pressade oss rutinerat fram längs kanterna som de gamla festivalrävar vi är. Det kändes smått hopplöst, takten vi höll var kanske bara en meter i minuten och det kändes fortfarande som en horisont fram till klubben. 

Fredrik ringde en bekant som jobbade där och försökte förmå honom att hämta oss, och i hopp om att det skulle lyckas så lämnade vi kön och gick förbi den längs kanten. Vakterna var skeptiska till att vi faktiskt hade någon som skulle kunna legitimt släppa in oss men gick med på att låta oss vänta i höjd med insläppet. Men killen vi hoppades på ringde och styrde av försöket att hämta oss, det skulle inte gå, det var helt enkelt för mycket folk. I tumultet som pågick och när vakterna glömt bort oss för en stund smög vi in i ledet igen, nu väldigt, väldigt mycket längre fram än vad vi egentligen hade förtjänat, bara några meter från biljettluckan. Ingen hade sett oss göra vårt sneaky drag - utom en kille i kön som lovade att inte avslöja oss mot att han fick stå före oss, och vi köpte hans tystnad. Men just då ropade vakterna ut att ingen mer skulle släppas in, inte ens de som hade köpt förköpsbiljett, på grund av en felberäkning vid insläppet. Nu hade klubben av misstag fyllts med för många biljettlösa och alla tusentals människor i kön skulle bli tvungna att åka hem igen. Folk blev av beskedet minst sagt upprörda, det urartade i fullskaligt kaos, folk knuffades och klämdes och ingen ville riktigt inse att det faktiskt var kört. Vakterna försökte förgäves att förmå folk att vända och gå tillbaka därifrån de kommit, och polisen kunde inget göra mer än att försöka lugna de hetsigaste och bekämpa de som desperat försökte planka.  

Vi hade egentligen redan fattat att det var kört när vi sett kön på håll, eller åtminstone hade vi insett att det fanns en överhängande risk att vi inte skulle komma in, men nu hade vi problem igen – det fanns ingenstans att ta vägen, vi var instängda mellan den stora kön och den helt stängda klubbentrén. Den enorma folkmassan bakom oss gjorde det omöjligt att ta oss tillbaka via bron, och klubben låg emellan färjeterminalen och oss så dit kunde vi inte ta oss heller. Fredrik gick bananas och krävde att snuten skulle fixa så att vi åtminstone kunde komma hem, och efter en hel del övertalning gick ägaren i samråd med polisen med på att upprätta ett led som kunde gå igenom klubbens uteplats till båtkajen på andra sidan. Fredrik och jag blev någon slags testpersoner och gick med klubbägaren till utgången mot kajen genom hundratals minglande människor, Det var bara Fredrik, jag och ägaren och det var ett par hundra meter att gå, ibland var vi tio meter ifrån varandra; ibland sida vid sida, festen var tät och det ibland såg vi inte ens varandra. Men då och då såg jag och Fredrik på varandra, vi visste att här hade vi en gyllene chans att smita in på klubben, men vi är ju hederliga killar – jag såg på ägaren att han också såg att vi hade guldläge att smita, som att han nästan förväntade sig att vi skulle göra det, så lätt som det hade varit, men jag försäkrade honom om att vi inte skulle svika det här unika förtroendet. "Att gå igenom det här och se alla glada människor är nästan mer frustrerande än att stå förgäves i kö", sa jag och blickade in mot havet av fulla, dansande människor vid utebarerna. Han kollade snällt på mig och lät ärlig när han sa att "om jag hade kunnat så hade jag släppt in er". Jag var inte sen att kontra, om än med glimten i ögat, "det är klart du kan, kom igen!". Det krävdes inte särskilt mycket övertalan där, han bad oss vänta och försvann tillbaka mot området där polisen och ordningsvakter fortfarande försökte få kontroll på folkmassorna som inte skulle få komma in, och kom tillbaka en stund senare med glädjande besked för oss och han pekade på biljettluckan. Vi fick komma in men vi fick förstås betala som alla andra. Fredrik och jag kunde inte tro att det var sant. Vi sprang in och hann precis som Mobb Deep hade börjat. Systematiskt tog vi oss fram genom kanterna igen tills vi stod mitt framför scenen. Vi hade gått från att bli nekade att ens komma fram till biljettluckan av ordningsvakter till att stå längst fram vid scenen på stans mest hajpade evenemang på ofattbara 20 minuter, hur kunde det hända? Vi bara njöt!

Slagsmålen i publikhavet avlöste varandra, en gång vände jag mig om när jag hörde en flaska gå i golvet och kände att någonting forsade in i min näsa. Chockad sökte jag skydd för mitt ansikte i mina händer, det sved så jävligt att jag för ett ögonblick tänkte att det måste ha varit något kemiskt vapen, hade det kommit in terrorister? Var vi under attack? Jag kippade efter andan med munnen eftersom näsan var helt förstörd, jag kunde bara tänka att nu hade jag fått mjältbrand och jag skulle dö, men jag hejdade mig när jag såg att det var tjejer som slogs med mannen bakom mig, det var först då jag fattade att det måste ha varit en pepparspray. Jag har aldrig blivit pepparsprayad förut och jag förväntade mig att gå genom livet utan att nånsin bli pepparsprayad, men nu fick jag lida av lite passiv pepparspray och medan jag funderade på hur lång tid det tar för en näsa att brinna upp inifrån så hann lugnet ta mig, det som inte dödar, det härdar. Så jag andades med näsan resten av konserten. Ögonen rann, och saliven smakade så starkt att jag tvekade varje gång att svälja. Men jag har sedan många år överkonsumerat extremt stark mat så jag var i alla fall väl förberedd :)