Att vara närmare sina idoler

Stjärnstatusen som man kände den förr är borta. Rockstjärnor som knappt gjorde intervjuer, som var okontroversiella annat än till sina festvanor (som förresten ändå bara fick dem att framstå som ännu mer rock'n'roll). Man kände ingen som person, man kände bara artister så som de ville man skulle se dem, på scen, i videos, i låtar och orimliga historier som spreds som legender, allt för att bygga på artistens image. Sen kom youtube och dokusåporna. Ozzys och andra kändisars privatliv kablades ut på bästa sändningstid, man fick se vardagssidor av a-kändisar i media och en del grät ut på helsidor, Hasselhoffs dotter la ut en youtubefilm på the hoff när han fylle-åt pizza – och så var den kultstatusen hotad för all framtid. Det blev ofint att vara politiskt omedveten; vilket drev artister till att ta ställning i aktuella frågor. Att stå upp mot rasism och kämpa mot orättvisor och fattigdom blev självklart för de flesta. Idag har de flesta kändisar egna facebooksidor, instagrammar bilder på sina ungar dagligen eller skriver ärliga bloggar och självkritiska självbiografier. En del säljer ut sig, andra gör det av artistisk glädje. Alla är därute på nätet för vem som helst att se, det finns ingen begränsning på tillgängligheten. Man har kommit artisterna för nära för att känna att de är untouchable – som de brukade vara.

Mycket av det här tycker jag är gött. Och det är den naturliga utvecklingen av den mediala utbredningen, som numera omfattar alla prylar och medier i så gott som alla delar av världen. Att synas är att tjäna pengar. Men det är inte utan att man minns hur det kändes när ens största idoler var legender på ett helt annat sätt. 

Jag och Evelina var på Stensökrogen nyligen, och såg Marit Bergman. Som slog igenom med gladpop runt sekelskiftet och var definitionen på indie i Sverige. Jag såg henne i slutet på hennes första storhetstid flera år senare när hon fick äran att spela på Hawaiiscenen på hultsfred, den största scenen, intill hulingen, där bara de största fick spela. 20,000 fulla festivalare var där för att se henne, hon gjorde en fantastisk konsert och blev hyllad av tidningarna. Sen var det tyst om henne i många år, det ryktades att hon pluggat till lärare; hon hade tidigare startat Popkollo för unga kvinnliga musiker, så det lät rimligt. För något år sedan dök hon upp som ackustiskt husband i någon SVT-talkshow, hon tävlade med en kör i ett annat program och fick synas i Jills veranda. Det var som att hon hade gjort en omstart – och nu satt hon på Stensökrogen för andra kvällen i rad. Ingen av kvällarna var utsålda trots blygsam kapacitet på kanske hundra personer i lokalen. För egen del var det kanon. Hon gjorde en väldigt älskvärd, intim konsert med några kompismusiker, fantastiska nya låtar och vi blev lite nykära, eller åtminstone ruggigt förväntansfulla över hennes kommande skiva. Det var verkligen superbra! Men samtidigt kändes det lite tråkigt, för hennes del, att ha gått från superhajpad av alla med uppträdanden på de riktigt stora festivalscenerna – till att inte sälja ut Stensötorpet. Jag tror inte att hon var ledsen för den utvecklingen, hon hade ju själv valt den vägen och tack vare det hade hon fått tid för familjen som hon säkert uppskattade mer än att vara känd. Men jag kände ändå det som att hon förtjänade bättre på något sätt.

Efter halva gigget var det tjugo minuters paus, tack och lov - för jag var tvungen att lätta på trycket. Men kön till toaletten var lång och bestod endast av kvinnor, så jag förstod att det var kutymt för män att kissa i skogen utanför. När jag hade valt en lämplig buske och påbörjat bevattningen hörde jag röster från krogens baksida. Det tog mig en sekund att förstå att det var Marit och bandet som var på väg mot mig, jag hann precis slutföra mina behov och ta på mig brallorna innan jag såg dem i ögonvrån. Den manliga gitarristen hann ändå uppfatta vad jag hade gjort och skrattade hjärtligt åt min panikartade reaktion. Vi småpratade medan vi gick i samma takt åt samma håll, och jag berömde dem för deras första halva av konserten och de tackade hjärtligt. Innan vi gick åt olika håll kände jag att jag skulle säga något av uppskattning till Marit, men jag visste inte vad jag skulle säga. "Marit!", ropade jag efter henne och vände sig om och såg på mig. Sen stod det still, vad skulle jag säga nu? Jisses... jag hade ju alla hennes skivor, älskar hennes musik, så jag var helt förblindad av stjärnglans...  Jag klämde fram ett "Love yla!", vände mig om och hastade in i lokalen igen. Det var väl egentligen lite pinsamt, men vad fasen :) Kan man få någon att känna sig lite uppskattad så får man väl göra det :) Man ska inte hålla inne på massa komplimanger, de ska föras fram! :)

Marit Bergmans tio bästa låtar (för dig som vill lyssna in dig)
1. I take my wings off you
2. Forever doesn't live here anymore
3. I will always be your soldier
4. This is the year
5. Can I keep him?
6. You can't help me now
7. Let's just fall in love
8. Miss you
9. No party
10. Last word (med Moneybrother)

(Efter att ha hört nya låtar på spelningen här är jag dock rätt övertygad om att nya albumet kommer innehålla låtar som platsar här med!) :)