"Det är döden"

Jag måste bara få berätta om när jag mötte min gamla jobbarpolare från HSB idag, där jag jobbade sommaren -05. Eller, jobbade och jobbade, jag käkade glass och sov mest för där fanns inget att göra. Jag mötte iallafall gubben som jag vikarierade för, i spelkön utanför Maxi ikväll och han ser fortfarande ut precis som en sliten gammal hund. Han har gett uttrycket "påsar under ögonen" en helt ny dimension, eller ja, påsar kan man nog inte säga, det är snarare säckar. Stora, mörka sopsäckar tyngda med tegelstenar på bottnen av ett dunkelt & spöklikt hav. Jag frågade honom om han fortfarande var kvar som fastighetsskötare och hur läget var. Han svarade, med blicken som vanligt ner i backen, "jag kommer nog aldrig från den där skiten" och så suckade han så djupt att det blev tvärdrag inne i butiken, och fortsatte, "såhär års när det börjar bli höst... då är det så jävla risigt, man vill bara skita i allt för det är så jävla tråkigt, men det kan man ju inte heller". Och så kollade han upp på mig en sekund innan han sänkte blicken i backen igen och muttrade, "det är döden.". 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta en sådan konversation, satt och hoppades på att kärringen bakom disken skulle jobba snabbare så att vi kom därifrån nångång, men eftersom jag inte pallade med den pinsamma tystnaden, men å andra sidan inte prata mer med honom heller eftersom hans depressiva mentalitet smittade så att man ville ta livet av sig efter att ha pratat med honom i tre minuter. Så jag tänkte jag skulle muntra upp honom med något som han säkert gillade att prata om; sina travkuponger. "Nu är du här och spelar iallafall?", mumlade jag och han lös upp så mycket som han kunde (vilket inte var särskilt mycket, det kan jag lova), "det är det jag lever för nu". Hans ton var mindre begravningsliknande nu så jag följde upp med att fråga, "Vinner du något då?". Då föll hans blick i marken igen.

"Inte ett skit"