Sista biljetten

När jag var och såg Paul McCartney i Globen i lördags fick jag verkligen en usel plats. Jag fick faktiskt den allra sista biljetten och hamnade således extremt långt från Paul. Max en handfull personer i hela byggnaden hade sämre sikt än vad jag hade, toklångt ut på flanken, nästan bakom scenen, femtio meter upp och människorna på scenen var som små myror. Jag var nästan efterblivet tidigt in för att inta min plats. Men efter att jag hade suttit och surat över min dåliga plats en stund så vände jag tvärt inställning till att, fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget! Och med min nya inställning, storbildsskärmar och perfekt ljud blev det sedan en sjuhelsikes konsertupplevelse! Fem plus!

När jag på söndagen väntade på min buss blev biljetten och delar av mitt bagage stulet ur en värdeförvaringsbox. När jag skulle köpa en ny biljett hem sa den dryge Swebus-representanten att jag hade tur, för jag fick den allra sista snordyra biljetten de hade.
- Ah, tänkte jag, favorit i repris/lyckan ler mot mig igen!
Men den här gången kunde jag inte applicera min positiva inställning på det kassa säte jag fick. Eftersom det var en ersättningsbuss, anpassad för pygméer, satt jag sedan timmar ihoppressad som en småländsk slarvsylta mellan det smutsiga bussfönstret och en maffigt utbredd, svettig Elvis-kopia. Han fes så mycket att det blev kondens i bussens innertak. Gubben framför mig lutade sig bakåt så mycket att jag kunde spegla mig i hans delvis överkammade flint. Den syre jag så väldigt mycket ansträngde mig för att komma åt var onekligen besudlad på alla tänkbara sätt.

Just då försökte jag verkligen att återigen tänka "fasen vad kul att jag fick en plats ändå! Jag kunde lika gärna inte varit här överhuvudettaget!". Men det liksom gick inte i det läget. Jag antar att man får vara glad om man kan vara positiv i femtio procent av fallen :)